Hata hoppet!

För att komma i rätt feeling inför i morgon har jag läst igenom alla blogginlägg från hösten 2010. Det är fascinerande, för jag känner knappt igen den där människan som skriver. Tycker nästan att jag själv är snudd på irriterande. Skojar och flamsar och gråter och är allmänt virrig. Vill helst dela ut en rak höger och säga ”Ta dig samman, kvinna, sluta skämta hela tiden!”. Jag fattar inte hur ni som läste då inte blev provocerade. Jag klarar knappt av att läsa det här.

Fast i och för sig: Det är så lätt att ta till humor och garv när verkligheten blir för brutal och svår att ta till mig. Men ändå, så här i efterhand känns det jättekonstigt och jättekonstlat att fnissa så där mycket åt döden.

Men jag förstår så väl. Tar man döden för på stort allvar blir det galet svårt att leva med den så där tätt inpå. I mina egna dagboksanteckningar från den här tiden skriver jag nästan uteslutande om gränsen mellan liv och död. Om att det ibland blir så förtvivlat och olidligt, när man inte vet vilken sida man i slutändan ska hamna på, så att man nästan frivilligt går och ställer sig hos de döda. För att döden är hundra gånger mindre skrämmande än hoppet. Jag var så innerligt förbannad på att bara hoppas och hoppas och hoppas. För tänk om man hoppas för mycket. Och så dör hon i alla fall. För att skydda mig själv, försökte jag utgå ifrån att hon ändå inte skulle överleva (eller ännu värre: överleva, men med svåra funktionshinder). Men det gick inte särdeles bra, eftersom jag är positivt inställd till livet så där i största allmänhet.

Hur man än väljer tackla en sådan situation så är det fruktansvärt påfrestande att jobba mot någonting som 1. Kan bli det bästa man har varit med om 2. Kan bli det allra värsta en förälder kan tänka sig. Till och med jag har glömt hur det tär på en människa. Man vill ju ha kontroll, statistik, svar och prognos (nutidsmänniska som man är). Ovisshet under en längre period äter en inifrån.

Av de fem kuvöser som fanns på Milkens intensivavdelning på Tays, så var det bara tre som orkade hela vägen fram. Och tänk att vi alla hoppades på att det skulle gå hela vägen. Alla vi föräldrar gick med det där äckliga, förrädiska hoppet. Och ändå var det två små som somnade bort för gott. Herregud, så jag hatade hoppet. Och herregud så hjärtat stannade när jag mötte ögonen som just hade sett sitt barn dö. Och jag sade ingenting. Jag bara stirrade som en sinnessvag. Skäms ännu för det. Men jag kunde inte. För jag minns att jag skämdes för att vårt barn fortfarande levde. Och för att rädslan var så förlamande. Min rädsla växte för varje seund – hennes var redan död. Tänk om det är vår tur nästa gång! Så jag gick därifrån. Och det var så fult. Men hela var stunden var ful.

Därför hatade jag hoppet. För att det var falskt. Men samtidigt klamrade jag mig fast vid det som en galning. För jösses, hur skulle jag annars ha överlevt?

22 reaktioner till “Hata hoppet!”

  1. Dina känslor låter bekanta, fast i ett lite annorlunda sammanhang. Först hoppades jag på att få ett friskt barn. När jag inte fick det hoppades jag på att funktionsnedsättningarna skulle vara av den lindrigaste graden, det var de inte. Sedan hoppades jag på att funktionsnedsättningarna inte skulle medföra hälsoproblem, det gjorde de. Mitt liv som mamma har hittills varit fyllt av hopp och besvikelser. En soppa av ångest, rädsla, lycka och kärlek har utgjort vår vardag. För mig är enda chansen att orka med allt det att inte ge upp hoppet.

  2. Känns som om det du skriver hände i ett annat liv, det känns så länge sen. När man läser om ert liv idag kan man inte riktigt fatta att er flicka faktiskt varit så på gränsen mellan liv och död. Har flera gånger tänkt när jag ser bilder på henne att hon nog bestämde sig tidigt att den kampen skulle hon vinna. Det syns i hennes blick. 🙂

    Gripande text, du skriver så det känns. Ha det bra!

  3. Usch man blir gråtfärdig av att bara läsa detta. Kommer ihåg att jag läste din blogg flera gånger om dagen då du väntade Milken och var lika rädd och nervös varje gång för vad du skrivit. Hoppades jämnt att det sku bli bättre, vilket det till slut blev. Även om hoppet är osäkert så är det hoppet som gör att man orkar lite till igen. Lycka till imorgon.

  4. Oj, oj….och jag glömmer aldrig bort det du skrev just då när dom två små gick bort. Den posten kommer jag minnas för alltid! Den här bloggen är full av känslor…det har varit både glädje o sorg och det är därför jag är så kär i den här bloggen ❤ Puss o kram ❤

  5. Har också varit i liknande situation vid tays för två år sedan. När man inte visste hur det skulle se ut en timme fram åt. Om det någon gång skulle bli bättre eller om vi skulle mista vår kille. Man vågade inte hoppas och döden spökade i huvudet ständigt. Man visste inte hur framtiden skulle se ut skulle det fortsätta livet ut med något men efter alla slangar och komplikationer. För vår del kom dagen när det svängde till det bättre. Men nog är det förevigt en daglig påminnelse babyintensiven vid tays. På samma gång vill jag glömma allt elände, men ändå inte. För trots allt gnäll och alla slagsmål syskon emellan har man fått den viktigaste läxan i livet. Ta inget förgivet.

  6. Linn, jag kan inte ens fatta hur tungt det måste ha varit att vara på den avdelningen med eget barn. I mitt jobb har jag ibland varit tvungen att vistas på barnens intensiv, också som gravid, och det var katastrofalt! Jag tänkte svimma av känslosvall, blev tvungen att gå och lägga mig på soffan i kafferummet. Numera vägrar jag, börjar nästan lipa av att bara se väggmålningarna i tunneln som leder till barnkliniken. Ångest! Jag är så glad för er och Mileas skull.

  7. Har själv varit med om liknande situation som du, fick en ytte pytte liten bebis med allt vad det innebär. Jag tänker ofta på hur det kunde ha blivit och vilken tur(?!) jag hade i allt elände. Tycker om att läsa om Milken nu och är så himla glad för din skull att hon är en sån häftig liten människa.

  8. Det sjuka med hoppet är att det alltid finns där. Först hoppas man att allt går bra. Och så går det inte bra. Sen hoppas man att det går mindre bra. Och så går det åt röven. Och sen står man fan där och hoppas att man klarar av det, fast allt gick så fel så fel.

    Jag är glad att det gick bra för er och hoppas lnnerligt att det fortsätter att gå bra.

  9. Såg på min morgon… måste nog säga att du skriver bättre än vad du pratar i tv:n. Eller så var det nervositeten som spelade in!?

    I vilket fall så var det bra. Gripande historia, glad att den har slutat lyckligt!

  10. Jag är ny läsare och kan inte säga bu eller bä om dina tidigare inlägg. Men. Jag är själv prematurmamma och känner igen mig enormt i det du skriver. Om rädslan att våga älska. Om berg- och dalbanan i att inte VETA om ens barn överlever förmiddagen. Och så alla barn som dör runt omkring. Det finns inte ord. Och där och då är man själv så jävla rädd för att vara nästa dödsmamma på tur så allt man kan är att dumglo…

    Jag har som sagt inte läst dina tidiga inlägg men tycker inte att du ska döma dig själv för hårt! Det är en extrem situation att få ett extremt prematurt barn. Kram!

  11. Det här är kanske långsökt, blödigt och allt möjligt, men i morse blev jag hänförd av att titta på Obamas segertal (den mannen kan det här med retorik!). Han sa så här: I have always believed that hope is that stubborn thing inside us that insists, despite all the evidence to the contrary, that something better awaits us so long as we have the courage to keep reaching, to keep working, to keep fighting.

    Han talade om nåt helt annat än prematurbarn. Den där lågan man måste hålla brinnande för att över huvudtaget åstadkomma någonting, ta sig framåt, inte stanna, ge upp. För vad hade hänt om du gett upp hoppet? Jag kan inte tänka mig att det alternativet hade varit lättare för dig att bära än att ta risken att hoppas på det bästa.

    Samtidigt förstår jag dig. Döden är hemsk, men samtidigt något definitivt. På sätt och vis är den därför lättare att acceptera, än det här med att leva i ovisshet. Har varit där själv då jag hoppades på att min mamma skulle få fortsätta leva (det fick hon inte slutligen).

    Fortsätt skriva Linn, och fortsätt hoppas!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.