Anne Hietanen frågar

– Vad är det bästa med att vara Linn Jung?

Att jag vågar nästan allt. Att jag nästan alltid fajtar mig dit jag vill. Det kanske inte alltid går så snabbt, men det brukar gå vägen. Efter många, långa år.

– Vad är det värsta?

Att jag har väldigt höga krav på mig som presterare. Jag är sällan genuint missnöjd med människan Linn Jung (okej, exakt HUR asig är man när man pratar om sig själv i tredje person?), men jag har så jävla höga krav när det kommer till jobbprestationer. Jag tycker aldrig att mina texter, mina juttun, mina intervjuer är tillräckligt bra. Fast det kanske delvis är hälsosamt. Jag tycker alltid att jag kunde ha varit lite vassare, lite mer välformulerad.

– Vad är den viktigaste insikten du kommit fram till under ditt liv hittills?

Att jag aldrig kommer att landa. Att jag alltid jobbar och existerar bäst i motvind.

– När tänkte du senast att nu hoppar jag ut genom fönstret?

Förra söndagen? Men det bästa med mina argsinta ögonblick är att de sällan varar särskilt länge. Jag saknar totalt egenskapen att vara långarg. Jag orkar inte vara arg särskilt länge. Det är så himla påfrestande för kroppen. Man blir ju bara så trött. Som om kroppen vägde 50 kg mer.

– När tänkte du senast att ”Hohoh, jag är ju sexy som fan.”

Jag tänker det jätteofta. På riktigt. Jag är så asigt självgod på insidan att ni skulle SPY om ni hörde min inre dialog. När jag väl har sotat ögonen och plattat luggen och kletat ut läppstift, så tänker jag nästan alltid ”hohho, tänk att du, gamla tanten Linkku Jung kan se så här het ut”. HAHAHA. True story. Men NÅN måste ju säga det.

– Vad är du gladast och stoltast över när det gäller dig själv?

Att jag format min vardag till den bästa möjliga. Jag får skriva texter, göra inslag, öva på radio och föreläsa om min blågi och sociala medier. Så perfekt upplägg för en som tröttnar snabbt. Nu hinner jag aldrig tröttna. För varje vecka ser olik ut (dessutom ska jag hoppa in på Vasabladet snart – SÅ länge sedan). Och så är jag glad över att jag har en så bra sambo, så otroligt fina barn och så sjukt fina nya soffkuddar. Också stolt över sommarpratet och att jag är från Karis.

– Vad vågar du inte göra?

Jag vågar inte göra intervjuer på finska (fast visst har jag gjort det iaf). Men om det är så att jag kan slinka undan, så gör jag det med livet som insats. Ibland vågar jag inte säga vad jag egentligen tycker, för jag orkar inte ta den dåliga stämningen som uppstår efteråt. Jag menar, ibland sitter jag hellre sur och tyst än stiger upp och hojtar att person x är en irriterande mansgris. Men det kanske har mer med uppgivenhet och lathet och göra. Inte avsaknad av mod. Däremot säger jag alltid ifrån om någon i rummet kommer i kläm. Ähh, ni fattar. Vågar faktiskt det mesta, bara det är praktiskt möjligt.

15 reaktioner till “Anne Hietanen frågar”

    1. Haha, jag vet att du egentligen vill säga att jag är sjukt asig och självgod, men vi låter det passera – den här gången. Och jag älskar dig tillbaka. Tusenfallt.

  1. Jag kände av lite vibbar av självmedvetenhet/skam över det att du skulle ha en inre dialog som säger hur snygg du är. Jag tänkte ta tillfället i akt och starkt avråda dig från allt sånt. Självkärleken ska fram, stark och fri! Jag kan också fundera på hur det kan se ut att jag på min blogg nästan bara fokuserar på hur snygg jag är. Och så sätter jag upp videomonolog där jag gråter (DRAMAQUEEEEEEEEEEEEEEEEEEEN AND PROUD OF IT!!) och allt annat äckligt. Jag beundrar mig själv otroligt mycket. Senast i morse tänkte jag hur otroligt fin och smal jag blir när vikon e över. Precis innan sväller jag upp lite och tänker herregud vilken pömppömage. No longer! Och igår hade jag velat gjuta av min röv och sätta upp på väggen. Jag stod framför spegeln och klämde på den med beundrande tag i säkert fem minuter. Tog några bilder. Suckade av kärlek. Wunderbar.

    Jag tror att det ibland är bäst (fuck ibland, typ ALLTID) att skita i hur andra ser en. Jag tror att det bara är i fall som Perez Hilton när han fick skit för att han mobbar kändisar på sin blogg som det finns läge att fundera på hur man verkligen vinklar sin energi mot världen. Men så länge man fokuserar på sig själv, let rip! Haters gonna hate, and secretly admire. Men jag är så blind av kärlek till mig själv att jag har svårt att se hur andra skulle se det att jag älskar mig själv. Det angår ju inte dom.

    PS. Så gissar jag att du kanske inte läst det inlägg jag skrev angående jantelagsdyrkare sisådär en vecka eller så tillbaka? Jag använde dig som exempel i inlägget och tyckte jag gjorde det superbt bra!

    Min point: När man är snygg och fin och härlig så SKA man beundra sig själv! Det gör ju livet för en själv så mycket lättare, och det gör livet för ens omvärld lättare också. Ifall du vet var du har dig själv kan du bättre fokusera på andra. Annars använder du andra till att ständigt validate dig själv, och det är en tung och jobbig energi att hantera, för alla inblandade. Du vet såna som frågar hur du mår, sen när du berättar så vänder dom allt till att det ska handla om dom. BORING. Fast när man vet att man är up your own ass så kan man ju lämna det åt sidan och bara titta på den andra. Win-win.

    Puss och kram och en helg full av kärlek!

  2. Tänkte på ditt inlägg när jag och min 10 åring pratade om mitt arbete.
    jag: Jag är ju jätte bra på mitt jobb!
    hon: vem har sagt det?
    jag: eh… jag själv förstås!
    För så är det. Väntar man på att andra ska bekräfta en själv så lär man få vänta. Det gäller att ösa på med lööving själv. Och ibland är det lättare och ibland motigare, som med allt annat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.