Stora barn rocks.

WP152478 23

 

I går kväll läste jag hängivet Janinas tankar kring skillnaderna mellan att ha små barn vs. lite större barn. Oftast nickar jag igenkännande när jag läser mina favoritbloggar. Ni vet, sitter och ler och instämmer. För första gången på superlänge blev jag riktigt full i skratt och ba ”whaaaat, neeeeej” när jag läste Janinas inlägg

Kontentan i det Janina skriver är alltså att hon anser att föräldraskapet var lättare när barnen var yngre.

”Det som jag trodde var svårt och nervknäckande för fem år sen, har visat sig endast vara en fis i rymden. Den mamman som jag alltid ansett mig själv vara har plötsligt blivit mer av en förebild än en självklarhet. Hur uppfostrar man ett skolbarn?!”

Vissa är ju verkligen gjorda för att vara bebismammor (min kompis Sara är urtypen för en bebismamma). Själv är jag gjord för 4-åringar och uppåt. I framtiden kanske jag säger ännu äldre.

För mig känns det helt absurt att tycka att det skulle vara lättare att ha med bebisar och småttingar att göra (nej, jag kan verkligen inte begriiiipa). Tycker vardagen blir bara lättare och lättare ju äldre barnen blir. Obs, jag kanske ändrar på det där när mina barn blir fjortisar.

Skolbarn är ljuvliga. Allt det här med att diskutera, argumentera och prata är SÅ min grej jämfört med att natta, trösta, byta blöjor och göra samma saker hundra gånger om. Älskar den här självständighetsprocessen som pågår just nu, när barnet söker sig bortom hemmets trygga väggar, kunskapstörsten, förståndigheten och frihetsbegäret. Tycker det är så bedårande. Att kompromissa, att förklara, att helt enkelt kunna lita på varandra. Det ger mig så mycket. Jag vill så mycket (jämför exempelvis med hur mycket jag ville stiga upp och värma flaska åt 1-åring eller sjunga små grodorna för fyrtiosjunde gången).

 

WP152478 6

 

Jag var verkligen ingen jämnglad solstråle när barnen var små. Jag hade ungefär noll tålamod med bebisar som inte förstod att vara tysta när de i min värld borde ha förstått att vara det. Det finns inget så ljuvligt som när barnen kommer i den åldern att de börjar förstå uppmaningar. Att ha stora barn är ingen match i jämförelse. 

I något skede när barnen var små tänkte jag att det på riktigt kommer att gå åt helvete med hela föräldraskapet, att jag kommer att välta hela familjeskeppet med min uslighet, mitt dåliga tålamod och mina arma never. Men tack och lov lärde de sig gå, förstå och kommunicera. Och direkt de lärde sig prata insåg jag att det faktiskt kommer att gå vägen. Jag kommer att fixa det här hur bra som helst! 

Att ha stora barn är verkligen da shit. 

Ni som har barn – i vilken åldern var du den bästa föräldern?

54 reaktioner på ”Stora barn rocks.

  1. Jag gillar större barn såå mycket mer. Från när dom börjar förstå och kunna kommunicera. 4 åringar är faktiskt mycket gemytliga då dom vill det. Bebisar e bara söta och jobbiga.
    H.Mamma till 4 åring och bebis

  2. Fast det beror ju säkert på att Matheo verkar ta skolan med ro, göra sina läxor utan att du behöver säga till och sådär. Andra barn kanske HATAR att göra läxorna, slöar, viiilll iiiinte och kommer bort sig hela tiden. Då blir det ju jobbigt. Spec på kvällarna om läxorna är ogjorda, barnet trött och sängdags närmar sig. Hur ska man som förälder ställa sig i den situationen? Barnet måste ju göra läxorna, ni är båda trötta osv. Tror det är såna vardags-regler Janina skriver om, så uppfattade jag det, anyway.

    Sen är det lite konstigt att du sitter och skrattar och tänker neej så är det inte. För alla barn är ju olika, och varje familj har ju en egen situation/vardag hemma. Det ni tycker är lätt hemma hos ert (tex läxorna) är ju en daglig kamp hemma hos andra.

    1. Men jag skrattade ju inte åååt Janina, utan just åt hur olika det kan vara. Olika är bra! Min åsikt är ingen allmän sanning, inte alls, utan jag berättar bara hur jag upplever det. Att skratta och tänka och grubba via blogginlägg är ju BRA, visst? Inte konstigt!

  3. Problemen blir definitivt annorlunda med stora barn. Och så till vida också större att det inte finns några enkla lösningar. Småbarnsproblemen var totalt utmattande och nervknäckande på sitt sätt men hade oftast rätt enkla lösningar. Mätt, torr, varm, utsövd bebis är oftast rätt lätt att ha att göra med frånsett trots och eventuell sjukdom. men en snart tioåring? Med hela världen på sina smala skrangliga axlar och alla livets stora frågor i skallen. Jag är ju själv minst lika vilsen hur ska jag lyckas ledsaga honom genom alla labyrinter som heter mobbning, kärleksproblem, vänskapsproblem, duger jag som jag är, varför gillar inte alla mig och inte jag alla, döden, livet, vem är jag etc etc etc. Det finns inga lätta lösningar nu. Det räcker inte hela vägen fram att ungen e torr, varm mätt och nöjd när dom har ångest över livets skrämmande vidunder. Man märker så plågsamt hur lite man själv räcker till såna ggr då man omöjligt kan skydda dem och hjälpa dem med allt. Och en trotsande skrikande treåring som vrålar i butiken kan man ju bära ut. Men en tioåring som smäller i dörrar, vrålar att han hatar en och hoppar ut genom fönstret och springer hårdare än en själv? Vad gör man då liksom 😀 😀

    1. Uff, jag fick smärta i hjärta av det där! Men det får jag förvisso också när jag tänker på bebitiden. Få se hur jag ska stå ut, känslomänniska som jag är kommer jag säkert gå under, heh.

      1. Och då skolan går åt skogen pga. av motivationsproblem och mobbning, eller för att ungen bara inte orkar. Då de inte svarar i telefon och dyker upp långt efter läggdags och du vet inte ens riktigt var de hållit hus. Då det plötsligt försvinner pengar och "ingen" vet vart de försvunnit. Då barnet talar om att alla hatar det, också du (fast du på alla sätt försökt bevisa motsatsen på sistone). Nä-ä. Jag håller mig till små barn små problem, stora barn (suck, Så mycket) större! 😦 Det är NU man sku behöva lite terapi känns det som. Suck. O då är vi först i nånslag FÖRpubertet..

  4. Jag tycker också det är härligt med större barn, men åh va de är olika! Med åttaåringen har jag och har alltid haft mera besvär. Han vägrar tex gå till fotograferingen eller gympan i skolan eller ut på rast och man bara: Vad?! Kanske har jag ett barn med särskilda behov eller kanske är han bara oerhört envis. Inte lätt.

  5. Det jag kan känna är att då barnen var små kunde jag skydda dem mot allt ont (ville i alla fall tro det). Nu då de är större är de i händerna på andra på gott och ont. Lärarna med sina konstiga regler, kamrater som kanske inte alltid är så snälla etc. Visst är de härligt att kunna ha vuxna diskussioner och att få sova länge och att de klarar sig själva också. Och det där vinet som jag sku kunna dricka då barnen blev större.. Nej då måste jag ju vara beredd att kunna hämta eller finnas till hands om något händer. Det var nog tryggare att ta vinglaset då de låg i sina sängar tryggt nerbäddade

    1. 🙂

      Aldrig är man helt fri från oro! Däremot är mina nerver betydligt lugnare nu. Men så har jag ju också ett exceptionellt medgörligt skolbarn (det yngre är det ju betydligt mer spräkä i, få se vad DEN tonårstiden ska bjuda på, hohho)

  6. Jag hade ingen aning om vad vi hade framför oss… Att en 3-åring kan bryta ner sina föräldrar totalt, haft mycket problem med honom… Att jag på allvar säger åt mannen att det skulle vara bättre att vi gör slut och kan turas om att ha hand om barnen.

  7. Amen till det! Jag har alltid sagt att jag inte alls var nån bebismamma utan så mycket härligare att umgås med dem nu när de är självständigare. Men kan förstå kommentaren med att har man lugna skolbarn så tycker man det är skönt med äldre barn, men så är fallet verkligen inte här. Våra barn har varit rätt så lugna hela bebistiden, inga värre trotsperioder, sovit nästan hela nätter osv. Just nu kör barnen (har kört) nån mastodont trotsperiod istället, sonen 5 år, och dottern som är 8 har betett sig som värsta tonåringen med alla känsloutbrott osv redan i säkert två år… MEN tycker fortfarande att det är så mycket skönare nu när de är äldre. Ja, tonåren är säkert rätt problematiska. Det är väl det som menas "äldre barn, större bekymmer", men jag trivs nog bättre med dem tror jag då också än som babyn. Men är man bebismamma sen igen så kan jag tro att man önskar de skulle vara babyn igen just då under den perioden. 🙂

  8. Jag e återigen som Janina, hur i helvete ska jag uppfostra ett skolbarn? Jag e mitt i kisi här hemma nu med en 6-åring, 4-åring och en 3-åring… Det var sååååå mycket lättare då de var små och inte alla hade en stark egen vilja nu har alla också nån form av trotsålder. En vän frågade här om dagen av mig att hur i fridens namn klarade du av vardagen med tre barn under tre? Det var lätt, det är nu jag inte räcker till och mina nerver räcker absolut inte till.

  9. Nå jag är ju helt på samma linje. Tycker jag är en bättre mamma nu när samtliga barn är över två. LÄTT är det inte alltid men lättare, just för att man kan prata om allt, och för att de blir smartare hela tiden.

  10. Jag har också sett mig som en storabarnsmamma framom bebismamma men ju större kidsen blir (10&12 nu) desto mera osäker blir jag. Tänker ofta att jag är en kass förebild fast så usligt är det nog inte i verkligheten. Dagens kids har dessutom annorlunda värld omkring sig än jag hade när jag växte upp och då är jag ändå en ung mamma. Ja-a, men nog ska det väl bli folk av dessa två med på sätt eller annat…

  11. Jag är en babymamma! Jag älskar babytiden! Har tre barn, yngsta är två år. I smyg vill jag ha tre babysar till.. Jag älskar också att umgås med barnen nu när de äldre- att spela spel på riktigt, planera saker ihop, diskutera osv. Jag tror dock att jag bättre på att vara babymamma

  12. Före Evilda föddes så var jag en bra mamma för 3 åringar uppåt, nu säger jag 4-5 åringar uppåt OCH babyn som är under 4 månader. Allt efter 4 månader och före 4 år är superjobbigt och passar inte mig (med Arthur och Sander var jag inte heller nån babymamma).

  13. 4-12 åringar är lättast att hantera och då är det som lugnast på hemmafronten. När barnen kommer i tonåren blir det en del orosmoment med barn som kommer hem sent och man vet inte vad som händer riktigt. Inga direkt lugna nätter för mor då mera.

    Skolan har däremot inte vållat några problem hos oss. Fasta rutiner är grejen. Läxorna först och sedan andra aktiviteter. Och det räcker inte med att hojta åt barnen, utan man ska ge sig tid att sätta sig ner med dem om de inte självmant klarar att ta tag i läxorna.

  14. Jag har bara en nästan-femåring, så jag vet ju inte hur det är när de blir större, men ooooooooooo vad mycket lättare och roligare det är nu. Jag är verkligen inte heller nån bebismänniska och har aldrig i mitt liv haft bebifeber. Att längta tillbaka till tiden då jag skulle ha gjort VAD SOM HELST för att få sova ens tre timmar i följd utan att bli väckt? I don't think so. Jag upplever också att det hela tiden blir roligare och lättare för varje månad som går. Han blir mer självständig, vi kan göra mer saker tillsammans, jag får läsa roligare böcker än "Knacka på" hundra gånger, vi kan se filmer ihop, ha långa diskussioner, laga mat, cykla… Allt är roligare och vardagen är lättare och smidigare. Jag vet ju inget om hur det blir längre fram, men just nu är det bättre och bättre för var dag.

  15. Hur var det nu, små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer!?
    Jag skiljer mig ur mängde med föregående "talare" eftersom mina barn är "vuxna", 17 och 20, men jag tycker definitivt att den bästa tid är nu – vi kan skratta och gråta och diskutera tillsammans 🙂 Men sen vill jag också påstå att det finns inget som går upp emot en liten bebis. Mmmmmm. (Men nej, jag skulle aldrig börja om från början!)

  16. Jag gillar större barn såå mycket mer. Från när dom börjar förstå och kunna kommunicera. 4 åringar är faktiskt mycket gemytliga då dom vill det. Bebisar e bara söta och jobbiga.
    H.Mamma till 4 åring och bebis

  17. Fast det beror ju säkert på att Matheo verkar ta skolan med ro, göra sina läxor utan att du behöver säga till och sådär. Andra barn kanske HATAR att göra läxorna, slöar, viiilll iiiinte och kommer bort sig hela tiden. Då blir det ju jobbigt. Spec på kvällarna om läxorna är ogjorda, barnet trött och sängdags närmar sig. Hur ska man som förälder ställa sig i den situationen? Barnet måste ju göra läxorna, ni är båda trötta osv. Tror det är såna vardags-regler Janina skriver om, så uppfattade jag det, anyway.

    Sen är det lite konstigt att du sitter och skrattar och tänker neej så är det inte. För alla barn är ju olika, och varje familj har ju en egen situation/vardag hemma. Det ni tycker är lätt hemma hos ert (tex läxorna) är ju en daglig kamp hemma hos andra.

    1. Men jag skrattade ju inte åååt Janina, utan just åt hur olika det kan vara. Olika är bra! Min åsikt är ingen allmän sanning, inte alls, utan jag berättar bara hur jag upplever det. Att skratta och tänka och grubba via blogginlägg är ju BRA, visst? Inte konstigt!

  18. Problemen blir definitivt annorlunda med stora barn. Och så till vida också större att det inte finns några enkla lösningar. Småbarnsproblemen var totalt utmattande och nervknäckande på sitt sätt men hade oftast rätt enkla lösningar. Mätt, torr, varm, utsövd bebis är oftast rätt lätt att ha att göra med frånsett trots och eventuell sjukdom. men en snart tioåring? Med hela världen på sina smala skrangliga axlar och alla livets stora frågor i skallen. Jag är ju själv minst lika vilsen hur ska jag lyckas ledsaga honom genom alla labyrinter som heter mobbning, kärleksproblem, vänskapsproblem, duger jag som jag är, varför gillar inte alla mig och inte jag alla, döden, livet, vem är jag etc etc etc. Det finns inga lätta lösningar nu. Det räcker inte hela vägen fram att ungen e torr, varm mätt och nöjd när dom har ångest över livets skrämmande vidunder. Man märker så plågsamt hur lite man själv räcker till såna ggr då man omöjligt kan skydda dem och hjälpa dem med allt. Och en trotsande skrikande treåring som vrålar i butiken kan man ju bära ut. Men en tioåring som smäller i dörrar, vrålar att han hatar en och hoppar ut genom fönstret och springer hårdare än en själv? Vad gör man då liksom 😀 😀

    1. Uff, jag fick smärta i hjärta av det där! Men det får jag förvisso också när jag tänker på bebitiden. Få se hur jag ska stå ut, känslomänniska som jag är kommer jag säkert gå under, heh.

      1. Och då skolan går åt skogen pga. av motivationsproblem och mobbning, eller för att ungen bara inte orkar. Då de inte svarar i telefon och dyker upp långt efter läggdags och du vet inte ens riktigt var de hållit hus. Då det plötsligt försvinner pengar och "ingen" vet vart de försvunnit. Då barnet talar om att alla hatar det, också du (fast du på alla sätt försökt bevisa motsatsen på sistone). Nä-ä. Jag håller mig till små barn små problem, stora barn (suck, Så mycket) större! 😦 Det är NU man sku behöva lite terapi känns det som. Suck. O då är vi först i nånslag FÖRpubertet..

  19. Jag tycker också det är härligt med större barn, men åh va de är olika! Med åttaåringen har jag och har alltid haft mera besvär. Han vägrar tex gå till fotograferingen eller gympan i skolan eller ut på rast och man bara: Vad?! Kanske har jag ett barn med särskilda behov eller kanske är han bara oerhört envis. Inte lätt.

  20. Det jag kan känna är att då barnen var små kunde jag skydda dem mot allt ont (ville i alla fall tro det). Nu då de är större är de i händerna på andra på gott och ont. Lärarna med sina konstiga regler, kamrater som kanske inte alltid är så snälla etc. Visst är de härligt att kunna ha vuxna diskussioner och att få sova länge och att de klarar sig själva också. Och det där vinet som jag sku kunna dricka då barnen blev större.. Nej då måste jag ju vara beredd att kunna hämta eller finnas till hands om något händer. Det var nog tryggare att ta vinglaset då de låg i sina sängar tryggt nerbäddade

    1. 🙂

      Aldrig är man helt fri från oro! Däremot är mina nerver betydligt lugnare nu. Men så har jag ju också ett exceptionellt medgörligt skolbarn (det yngre är det ju betydligt mer spräkä i, få se vad DEN tonårstiden ska bjuda på, hohho)

  21. Jag hade ingen aning om vad vi hade framför oss… Att en 3-åring kan bryta ner sina föräldrar totalt, haft mycket problem med honom… Att jag på allvar säger åt mannen att det skulle vara bättre att vi gör slut och kan turas om att ha hand om barnen.

  22. Amen till det! Jag har alltid sagt att jag inte alls var nån bebismamma utan så mycket härligare att umgås med dem nu när de är självständigare. Men kan förstå kommentaren med att har man lugna skolbarn så tycker man det är skönt med äldre barn, men så är fallet verkligen inte här. Våra barn har varit rätt så lugna hela bebistiden, inga värre trotsperioder, sovit nästan hela nätter osv. Just nu kör barnen (har kört) nån mastodont trotsperiod istället, sonen 5 år, och dottern som är 8 har betett sig som värsta tonåringen med alla känsloutbrott osv redan i säkert två år… MEN tycker fortfarande att det är så mycket skönare nu när de är äldre. Ja, tonåren är säkert rätt problematiska. Det är väl det som menas "äldre barn, större bekymmer", men jag trivs nog bättre med dem tror jag då också än som babyn. Men är man bebismamma sen igen så kan jag tro att man önskar de skulle vara babyn igen just då under den perioden. 🙂

  23. Jag e återigen som Janina, hur i helvete ska jag uppfostra ett skolbarn? Jag e mitt i kisi här hemma nu med en 6-åring, 4-åring och en 3-åring… Det var sååååå mycket lättare då de var små och inte alla hade en stark egen vilja nu har alla också nån form av trotsålder. En vän frågade här om dagen av mig att hur i fridens namn klarade du av vardagen med tre barn under tre? Det var lätt, det är nu jag inte räcker till och mina nerver räcker absolut inte till.

  24. Nå jag är ju helt på samma linje. Tycker jag är en bättre mamma nu när samtliga barn är över två. LÄTT är det inte alltid men lättare, just för att man kan prata om allt, och för att de blir smartare hela tiden.

  25. Jag har också sett mig som en storabarnsmamma framom bebismamma men ju större kidsen blir (10&12 nu) desto mera osäker blir jag. Tänker ofta att jag är en kass förebild fast så usligt är det nog inte i verkligheten. Dagens kids har dessutom annorlunda värld omkring sig än jag hade när jag växte upp och då är jag ändå en ung mamma. Ja-a, men nog ska det väl bli folk av dessa två med på sätt eller annat…

  26. Jag är en babymamma! Jag älskar babytiden! Har tre barn, yngsta är två år. I smyg vill jag ha tre babysar till.. Jag älskar också att umgås med barnen nu när de äldre- att spela spel på riktigt, planera saker ihop, diskutera osv. Jag tror dock att jag bättre på att vara babymamma

  27. Före Evilda föddes så var jag en bra mamma för 3 åringar uppåt, nu säger jag 4-5 åringar uppåt OCH babyn som är under 4 månader. Allt efter 4 månader och före 4 år är superjobbigt och passar inte mig (med Arthur och Sander var jag inte heller nån babymamma).

  28. 4-12 åringar är lättast att hantera och då är det som lugnast på hemmafronten. När barnen kommer i tonåren blir det en del orosmoment med barn som kommer hem sent och man vet inte vad som händer riktigt. Inga direkt lugna nätter för mor då mera.

    Skolan har däremot inte vållat några problem hos oss. Fasta rutiner är grejen. Läxorna först och sedan andra aktiviteter. Och det räcker inte med att hojta åt barnen, utan man ska ge sig tid att sätta sig ner med dem om de inte självmant klarar att ta tag i läxorna.

  29. Jag har bara en nästan-femåring, så jag vet ju inte hur det är när de blir större, men ooooooooooo vad mycket lättare och roligare det är nu. Jag är verkligen inte heller nån bebismänniska och har aldrig i mitt liv haft bebifeber. Att längta tillbaka till tiden då jag skulle ha gjort VAD SOM HELST för att få sova ens tre timmar i följd utan att bli väckt? I don't think so. Jag upplever också att det hela tiden blir roligare och lättare för varje månad som går. Han blir mer självständig, vi kan göra mer saker tillsammans, jag får läsa roligare böcker än "Knacka på" hundra gånger, vi kan se filmer ihop, ha långa diskussioner, laga mat, cykla… Allt är roligare och vardagen är lättare och smidigare. Jag vet ju inget om hur det blir längre fram, men just nu är det bättre och bättre för var dag.

  30. Hur var det nu, små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer!?
    Jag skiljer mig ur mängde med föregående "talare" eftersom mina barn är "vuxna", 17 och 20, men jag tycker definitivt att den bästa tid är nu – vi kan skratta och gråta och diskutera tillsammans 🙂 Men sen vill jag också påstå att det finns inget som går upp emot en liten bebis. Mmmmmm. (Men nej, jag skulle aldrig börja om från början!)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.