Samtidigt i en liten stad i en stor värld.

 

”Mitt i allt, över en natt, har de liksom blivit så otroligt … stoooora?”.

Förutom min trettioårskris är det här en av de vanligaste diskussionerna jag har just nu. Speciellt med föräldrar som fick barn ungefär samtidigt som jag (till exempel med Amanda nu på bloggalan). Mitt i allt har våra förstfödda blivit så stora. De är liksom inga småbarn längre, utan plötsligt är de små människor som påminner om aktiviteter, gör sina läxor i smyg och packar sina jumppapåsar utan att man måste tjata. Små människor med så stora känslor. 

Men fastän de är stora, så är de ändå så små. Kan ibland tycka att de är alldeles för små människor för så stora världar.

Precis varje morgon jag släpper av Matheo på morris darrar det i min underläpp och jag måste svälja lite extra medan jag vinkar. Han vinkar entusiastiskt hel vägen in och jag tycker det är så urgulligt eftersom han just och just orkar bära skolväskan och jumppapåsen, men ändå kämpar han så hårt med vinkandet. När dörren stängs efter honom får jag alltid en liten obestämd klump i magen. 

Så liten och glad. I en så hård värld. Så vinglig och så skrattig. Men ändå så skör och så mjuk. Om det är något jag har tänkt mycket på den här hösten så är det att min förstfödde är så lik mig. På gott och ont. Jag känner så väl igen det där med att vilja vara alla till lags, ha svårt att säga nej och totalt bryta ihop när man inte kan välja läger. Det är ingen lätt match att surfa sig igenom vardagen med rådande normer, kompisar, åsikter, känslor och gemenskaper när man är en känslig själ. Man kan ju lugnt säga att en har been there och done that. 

Det är inte ovanligt att min läpp darrar lika mycket som hans om kvällarna. Det är ju oftast när man är trött och på väg i säng som de största känslorna bubblar upp. Och så övar vi på vad man ska säga när någon säger ”jag kommer inte på ditt kalas om du bjuder flickor!”. Fattar ni hur det måste knipa i hjärtat när hälften av gästlistan är flickor? Och ja, han fyller i februari, men listan finns ju alltid minst ett halvår i förväg. Jag förstår i alla fall. Äääääää så det kniper. Men så upprepar vi jättemånga gånger ”varsågod att stanna hemma!” på jättemånga sätt, på jättemånga dialekter, i hundra olika tonlägen, tills vi bryter ihop av skratt.

Allt det här tänker jag på när han går in till morris och vinkar. Att han är så glad och så vinglig och tassig. Och jag önskar att han hade blivit lite mindre som jag själv. Det är så jävla hårt att vara mjuk. 

 

resizedimage8001066 image93

24 reaktioner på ”Samtidigt i en liten stad i en stor värld.

  1. Alltså det här "varsågod att stanna hemma" på olika dialekter gjorde mig så glad så glad så glad. Får jag nånsin egna barn ska jag minnas det för precis sådär vill jag också ha det, exakt sådan vill jag också vara i föräldrarollen.

  2. Mor till två

    Men alltså, säger barn i den åldern faktiskt sådant!? Att de inte vill komma för att det ska komma flickor? Hemska saker! Ja, då får de nog snällt stanna hemma. Där vi bor har de flesta blandade kalas och det har aldrig varit några problem, vad jag vet iaf.

    1. Linn Jung

      Inte har vi heller haft nå problem före nu. Inte tror jag heller att det var så allvarligt, kanske bara något som flög ur det andra barnet, men som ändå vållade magont i Masse. Ni vet.

  3. Josefin

    "Varsågod att stanna hemma!" Så bra! Låter som något Pippi skulle ha sagt. Liksom: det är du som väljer bort det roliga om du inte vill komma på ett kalas dit flickor bjuds.
    Det där ska vi lära våra barn: våga tacka ja till det roliga, till det oväntade, till det som kanske är nytt för dig – och acceptera att andra tänker annorlunda (vare sig det gäller gästlistor eller annat).

  4. Lottan

    Linn du är så bra! Och Masse också. (Alltid diggat Masse!) Är också en sådan där mjukis och underläppen darrar titt som tätt också här. Det värsta är att det liksom aldrig går om, det blir både bättre och värre med åren. Samtidigt tycker jag ändå att det inte är oss det är fel på utan den hårda världen. Borde finnas fler mjukisar. Och sen en liten extra point, så glad att det finns en sån som Masse som vågar tänka själv och öht vågar ifrågasätta att det en kompis spottar ur sig är lag. Ni har gjort ett riktigt bra jobb som gett honom det där… hur ska jag säga…modet att våga säga emot. Hade jag aldrig vågat som förstaklassare och vågar knappt nu som trettioåring. Herregud go Masse!

  5. Läser det här först nu och riktigt fint skrivet var det! Här hade jag en rätt liknade diskussion ikväll med sexåringen, vilket också resulterade i ett inlägg.

  6. Rebecka

    Fällde nästan en tår då jag läste det här! Är såå trött på den hårda världen och så ledsen att hårdheten går ut över alla mjuka människor. Heja Matheo!

  7. Alltså det här "varsågod att stanna hemma" på olika dialekter gjorde mig så glad så glad så glad. Får jag nånsin egna barn ska jag minnas det för precis sådär vill jag också ha det, exakt sådan vill jag också vara i föräldrarollen.

  8. Mor till två

    Men alltså, säger barn i den åldern faktiskt sådant!? Att de inte vill komma för att det ska komma flickor? Hemska saker! Ja, då får de nog snällt stanna hemma. Där vi bor har de flesta blandade kalas och det har aldrig varit några problem, vad jag vet iaf.

    1. Linn Jung

      Inte har vi heller haft nå problem före nu. Inte tror jag heller att det var så allvarligt, kanske bara något som flög ur det andra barnet, men som ändå vållade magont i Masse. Ni vet.

  9. Josefin

    "Varsågod att stanna hemma!" Så bra! Låter som något Pippi skulle ha sagt. Liksom: det är du som väljer bort det roliga om du inte vill komma på ett kalas dit flickor bjuds.
    Det där ska vi lära våra barn: våga tacka ja till det roliga, till det oväntade, till det som kanske är nytt för dig – och acceptera att andra tänker annorlunda (vare sig det gäller gästlistor eller annat).

  10. Lottan

    Linn du är så bra! Och Masse också. (Alltid diggat Masse!) Är också en sådan där mjukis och underläppen darrar titt som tätt också här. Det värsta är att det liksom aldrig går om, det blir både bättre och värre med åren. Samtidigt tycker jag ändå att det inte är oss det är fel på utan den hårda världen. Borde finnas fler mjukisar. Och sen en liten extra point, så glad att det finns en sån som Masse som vågar tänka själv och öht vågar ifrågasätta att det en kompis spottar ur sig är lag. Ni har gjort ett riktigt bra jobb som gett honom det där… hur ska jag säga…modet att våga säga emot. Hade jag aldrig vågat som förstaklassare och vågar knappt nu som trettioåring. Herregud go Masse!

  11. Läser det här först nu och riktigt fint skrivet var det! Här hade jag en rätt liknade diskussion ikväll med sexåringen, vilket också resulterade i ett inlägg.

  12. Rebecka

    Fällde nästan en tår då jag läste det här! Är såå trött på den hårda världen och så ledsen att hårdheten går ut över alla mjuka människor. Heja Matheo!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.