Årskrönikan 2015.

Jag har gjort årskrönikor i den här bloggen ända sedan 2009. Varje år har jag summerat året som gått, månad för månad, huvudsakligen i bilder. I snitt har vi landat på knappa 100 bilder per årskrönika (puh!). 

Eftersom jag inte riktigt pallar att gå i samma fotspår år efter år ska jag den här gången fokusera på kärnan av 2015. Inte rada upp bild efter bild, utan istället tänka igenom vad som gjorde 2015 till 2015. De viktigaste elementen.

Det var ju inget händelselöst år (i år heller!). Utan det här var året som allt bara hände. Det är kul att gå tillbaka i arkivet och läsa gamla summeringar. 2012 var trött-året, 2013 var skit-året och 2014 var äntligen början på något lovande. 2015 var året när allt kulminerade i en enda stor tillfredsställelse. Allt bara föll mig i händerna.

Aldrig har det varit så tydligt att jag närmade mig den magiska vuxengränsen 30. 2015 var året när jag fick ett skolbarn, jag köpte en sommarstuga och jag fick en riktig anställning (say no more). 2015 var också året när jag aktivt jobbade på att stänga av småsaker. Och – hör och häpna – lyckades ganska bra! Nedan följer nu 2015 i ett nötskal.

 

 

 

NYTT VARDAGSRUM

 

På nyårsnatten var barnen sjuka och jag tillbringade kvällen hemma tillsammans med dem. Sami jobbade och jag var allmänt uttråkad efter många dagar inomhus. Det kliade så otroligt i mina fingrar och mitt i allt klev jag upp och började riva ner tapterna. Det blev en bra start på det nya året. Tillsammans med mina svärföräldrar jobbade vi dag och natt i 10 dagar tills vi hade spikat upp nya skivor i hela vardagsrummet. Det minns jag som en väldigt rolig tid (även om det var ett galet kaos). Är ännu evigt tacksam för Mona-Lisas och Göstas hjälp (tack, tack, tack!). 

Och vardagsrummet blev mitt favoritrum under hela året. Varje dag när jag tittar på väggfärgen, bokhyllan, lampan och den öppna spisen kan jag bli riktigt glad i kroppen. Det nya, glada rummet satte standarden för hela resten av året.

Årets piff 2015.

 

resizedimage8001200 ikeamatta.jpg

resizedimage8001200 image86

resizedimage8001091 image116

26

 

 

THAILAND

Genast när vardagsrummet var klart var det dags för nästa äventyr. 18 dagar i Thailand med mamma och pappa. Hade längtat efter detta i flera månader. Här var planeringen av Sevendays i full gång och jag hade jobbat arslet av mig hela hösten. Aldrig hade en resa kommit så lägligt. Vi åkte till Khao Lak och bodde där på ett underbart ställe och hade den bästa semestern jag någonsin haft. Vi åt fantastiska middagar, läste en handfull böcker och vilade så mycket vi bara förmådde. Körde moppe, hyrde båt, simmade (det var här Matheo lärde sig!) pratade och åt lite till. 

Fick också bekräftat det jag redan visste – att mamma och pappa är det bästa resesällskapet. Vi hade redan provat på både Teneriffa och Kap Verde tillsammans. Mycket tacksam över att det blir en ny resa tillsammans 2016.

 

Årets frid i själen 2015.

 

resizedimage8001200 image24

resizedimage8001200 image11

WP170635 image69

WP170698 image100

resizedimage8001200 image27

resizedimage8001200 image3

 

HÅRANGST

Det här kanske låter lite banalt, men det här med hårångest är sannerligen något som jag har tampats med under det här året. Det tog mig ungefär ett år att spara ut det korta håret som jag klippte 2014. Jag har därmed haft rekordfult hår hela året. Men lyckligtvis tog det sig här mot slutet. Men vem minns inte alla gråten-i-halsen-inlägg om den här förhatliga råttsvansen som har förföljt mig överallt? 

”Ja, inte är det nu SÅ fult”, sa min syster. ”Din frisyr påminner ju bara lite om en puderborste”. 

Men eftersom det här var året när allting bara ordnade sig, så fick jag avsluta året med håret på topp. Fick ha både extensions och grått. Men visst minns jag plågan. Never forget (eller jo, förmodligen har jag glömt det redan i nästa år när jag får för mig att kort hår säkert är en god idé).

Årets ytliga plåga 2015.

 

rattsvans

vblfie6

NY SAJT!

Även om det känns som om Sevendays har funnits för evigt, så har sajten bara funnits i tio månader. Är det inte konstigt? På alla hjärtans dag i februari lanserade vi en massa bloggar, krönikor, poddar och roligheter. I nuläget känns det absurt att vi inte ens funnits ett år, för så mycket har hänt på vägen. Är så stolt och glad över att ha varit med och byggt upp allt vad vi i dag erbjuder. Och att det ännu i dag är lika roligt att jobba med sajten och personerna bakom.

Ibland när vi jobbar får jag riktigt slå mig i ansiktet för att förstå att det faktiskt går att jobba med det jag jobbar. Hur kan det vara tillåtet att ha så roligt på jobbet?

På Sevendays har vi ännu massor att utveckla, göra och förbättra. Vi har cirka tusen idéer för det nya bloggåret 2016. För vi vet att bloggar lever, växer och mår bra. Och jag är så lycklig över att ni kollar in här varje dag. Tack. 

Årets blod, svett & tårar 2015.

 

 

7days by nybacka 07

resizedimage800533 1JANINA

www

seee

 

 

REPLOT

 

Få köp här i livet har jag varit så nöjd med som detta. Kan fortfarande inte tro att det är sant att vi har en sommarstuga. Ett helt eget sommarparadis på Replot. Och hela grejen att det gick så snabbt är så häftig! Jag trodde det skulle dröja åååår innan man hittar en plats som känns rätt (för att inte tala om rimlig prisklass).

Men eftersom det här är året som turen är på min sida, så hittade vi rätt på nästan första försöket. Vi gav ett bud på en annan stuga innan, men är så glad att det sket sig. För det var nog till Replot jag hela tiden längtade.

Samtidigt fick jag frid i själen angående bostadsfrågan. Har hela tiden tänkt att vi så småningom måste flytta till ett större hem, men nu är jag totalt övertygad om att vi ska bo kvar så som vi gör nu. Vi tränger ihop oss i Gula huset om vintern – sedan fläker vi ut oss här resten av året. För det är nog här jag mår som allra, allra bäst. En stor fet puss till Sami som (igen) gick med på ett impulsivt magkänslobeslut.

 

Årets investering 2015.

 

resizedimage8001200 bild 2

resizedimage8001200 rep3

resizedimage8001200 rep4

resizedimage8001200 bild 6

resizedimage8001200 bild 3 3

reppe

ETT FAST JOBB

I flera år har jag känt att jag ligger lite efter. Att jag hamnade lite på efterkälken när jag pausade så länge (4 år) där när jag fick barn mitt i studielivet, att alla jämnåriga bara sprang förbi mig, studerade och jobbade och flyttade och flängde och gjorde karriär medan jag mest värmde gårdagens makaronilåda iklädd långkalsonger och spände fast haklappar på mitt lunchsällskap.

Har inte alls noterat att jag någonstans tydligen också kom i kapp. ”Du har ju hunnit med massor före 30!” sa mamma häromdagen. ”Du har ju två barn, en sambo, en examen, ett hus, en sommarstuga och ett fast jobb!”.

Och ett fast jobb, ja. Det var verkligen grädden på moset. Hur kunde ett suveränt år liksom bli ännu bättre? Det trodde jag aldrig. Att det ens var möjligt i mediebranschen 2015. Jag hade räknat med att vara minst 35-40 innan ett fast jobb skulle landa på mitt bord. Att det hände redan när jag var 29 var en otrolig lättnad och lycka.

Det här är det bästa jobbet jag någonsin kunde ha. Och de bästa kollegor jag någonsin kunde önska. Och herregud, alla afterworks! Jag har haft sån otrolig tur här i livet (eller tur och tur, visst fan har jag krigat).

Speciellt stort tack till Anna-Lena som alltid har backat mig.

 

Årets team 2015.
 

a12ef131 a663 4419 9fc9 a460f4e4c901

resizedimage800533 linn5

 

 

STORA BARN

 

I augusti började Matheo skolan. Den där lilla pojken som mest har varit en baby i den här bloggen blev plötsligt 7 bast och fick en egen klass. Just det här med stora barn är något som har präglat hela det här året. Båda två är så smarta och pålitliga nu för tiden. Milken fyllde fem i oktober. Och det märks verkligen att småbarnsåren börjar vara över. 

Man behöver inte längre vara rädd för att de ska freaka ur någonstans, att de ska rymma, att de ska sova/äta/bete dåligt etcetera etcetera. De är sällskapliga och humoristiska människor som man med fördel kan ta med sig på en picnic, på en långflight, på bio, på lunch och what not. Matheo lärde sig läsa och Milea är fem före. Och fortsättningsvis ser jag ju att de är bästisar – även om de Gud förbjude inte skulle medge det. 

Att ha barn i den här åldern är något jag länge har längtat efter. Har nog aldrig njutit så mycket av föräldraskapet som nu. När man mera får vara en sorts vägledande medmänniska istället för en rumptorkande kock i en iskall lekpark. Allt det där praktiska med rutiner, mat och gråt var aldrig min grej. Att ha skolbarn, däremot – SÅ MIN GREJ! Och det var 2015 det hände. Dagen då jag nästan älskade mig själv som förälder lika mycket som jag älskade mina ljuvliga barn.

Årets bästa sällskap 2015.

 

27

29

11111

fff2

Skarmavbild 2015 12 29 kl. 15.08.39

Skarmavbild 2015 12 29 kl. 15.02.31

LUGN & RO

Jag vet egentligen inte var det svängde eller hur det gick till. Men jag gissar att det var jag som äntligen började få lite rutin på hur det var att befinna sig i arbetslivet. Det tar väl en tid innan man hittar sin rytm. Framför allt var det här första året som jag höll mig till en och samma arbetsgivare hela året. 

Jag tror det var först efter sommaren, nu på hösten, som jag insåg att jag verkligen har lyckats hålla stressnivån låg under en riktigt lång tid. Jag springer regelbundet, jag äter hyfsat och jag sover gott om nätterna. Sami är bäst och det finns inget annat liv jag hellre ville leva.

Har inte känt av den där specifika magontsstressen på jättelänge. Jag kan redan mota förstadiet i grind. Jag tar inte allt lika personligt längre. Jag har helt enkelt blivit snällare mot mig själv i så många avseenden. Visst har jag mina dåliga perioder som alla andra, men det finns ett annat lugn och ro i mig nu, som inte fanns den här tiden i fjol. Jag vet att allt kommer ordna sig. Och mycket kommer att skita sig.

Men i slutändan kommer man på fötter.

Årets äntligen 2015.

 

aaaa

bbbb

resizedimage800598 image12

resizedimage8001200 IMG 2272

resizedimage8001200 6

image98 500x2

 

Ja, vilket jävla bra år!

 

 

 

/ Årskrönikan 2014. / Årskrönikan 2013. / Årskrönikan 2012. /
Årskrönikan 2011. / Årskrönikan 2010. /
Årskrönikan 2009.

16 reaktioner till “Årskrönikan 2015.”

  1. "När man mera får vara en sorts vägledande medmänniska istället för en rumptorkande kock i en iskall lekpark." HAHAHA Tack för årets formulering! Skrattar hårt pga sant. Är ännu där i parken med en tvååring men det blir ju som känt lättare. Ha ett härligt 2016, hördu du!

  2. Vad roligt att läsa en positiv summering av ett år.Jag har fått alla barn som sk."ung" och jag tycker att fler borde våga.Ett jävla tjat om karriär och materiella ting.Det fixar sej-hälsar en tant med både hår-&glasögonångest 😉

  3. Vilket år du haft, allt har verkligen ramlat på plats! Det enda jag inte förstår mig på är din hårångest. Jag skulle ge vad som helst för att ha ett hår som du! Mitt är tunt som fjäderfjun, svårt att få volym i och totalt spikrakt. Lika livat som en ettårigs hår så det behövs modellplanslim för att få en hållbar frilla. Har aldrig förstått varför du oijar dig. 🙂
    Inget illa menat men du har ju verkligen ett HÅR i alla fall. Kort eller långt så täcker det i alla fall din hjässa liksom. Man ser inte igenom det och det ser välmående ut. Be happy.
    Å andra sidan förstår jag. Vi har alla vår svaga punkt vi oijar oss över.

    1. Jag ska sluta ojvoja mig, lovar! Mitt hår är förlåtet nu när det är utväxt, hade så svårt för den tjeckiska hockeyfrillan bara!

  4. "När man mera får vara en sorts vägledande medmänniska istället för en rumptorkande kock i en iskall lekpark." HAHAHA Tack för årets formulering! Skrattar hårt pga sant. Är ännu där i parken med en tvååring men det blir ju som känt lättare. Ha ett härligt 2016, hördu du!

  5. Vad roligt att läsa en positiv summering av ett år.Jag har fått alla barn som sk."ung" och jag tycker att fler borde våga.Ett jävla tjat om karriär och materiella ting.Det fixar sej-hälsar en tant med både hår-&glasögonångest 😉

  6. Vilket år du haft, allt har verkligen ramlat på plats! Det enda jag inte förstår mig på är din hårångest. Jag skulle ge vad som helst för att ha ett hår som du! Mitt är tunt som fjäderfjun, svårt att få volym i och totalt spikrakt. Lika livat som en ettårigs hår så det behövs modellplanslim för att få en hållbar frilla. Har aldrig förstått varför du oijar dig. 🙂
    Inget illa menat men du har ju verkligen ett HÅR i alla fall. Kort eller långt så täcker det i alla fall din hjässa liksom. Man ser inte igenom det och det ser välmående ut. Be happy.
    Å andra sidan förstår jag. Vi har alla vår svaga punkt vi oijar oss över.

    1. Jag ska sluta ojvoja mig, lovar! Mitt hår är förlåtet nu när det är utväxt, hade så svårt för den tjeckiska hockeyfrillan bara!

Lämna ett svar till Sara Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.