Förlossningar, ja. Det är något som Anna ibland vill prata om på jobbet just nu. Hon ska ju få sitt första barn under våren, så med jämna mellanrum diskuterar vi hur det egentligen känns att föda barn. Och eftersom det känns en hel del, så finns det mycket att säga. Här följer nu några ord om smärta.
Jag lyssnade på min favoritpodd ”En varg söker sin pod” för en tid sedan när Caroline Ringskog Ferrada-Noli nyss hade fött sitt första barn. I podden pratade de länge om den fruktansvärda smärtan och ett irriterande fenomen som de stört sig på. Nämligen att vissa mammor försöker peppa sina döttrar genom att säga att det inte gör ont att föda barn. ”Det är ingenting – det är mest häftigt”.
Och när det väl kommer till kritan så gör det så in i helvete ont. Besatt av djävulen-ont. Jag tror till och med Caroline och Liv jämförde det med att bli huggen i magen med en yxa. Ja, man tror helt enkelt man ska dö av smärta. En prövning utan nåd som nutidsmänniskan aldrig utsätts för i sin vardag. Att mammorna säger att ”det inte gör ont alls” upplevs som ett otroligt svek. För det är ju en ren lögn att säga att det inte gör ont.
Vet inte om jag har upplevt det fenomenet (har ni?), men kunde instämma i den där djävulska smärtan. Det är ju en smärta som inte ens går att beskriva, för den är omöjligt att ta fram i minnet. Det ska inte ens vara möjligt att minnas en sådan smärta (dåligt för evolutionen, I guess).
Men däremot tycker jag det finns en sak som väger upp det där hemska. Nu skulle jag behöva lite ljudeffekter här för att ni ska förstå vad jag menar, men alltså HOHHO så det är skönt att för en gångs skull ta i från tårna. När man föder får man verkligen GE ALLT MAN HAR. Det är sällan man får utlopp för all sin råstryka i sitt vardagsliv. AAAAHHHGGGGGRRRRRRRRR. Ni vet, man får liksom användning för alla muskler, alla känslor, alla jävla onda tankar SOM NÅGONSIN HAR FUNNITS.
ALLT SKA UUUUUUUUT!
Man får skrika, man får svettas, man får svära, man får gå an som en jävla dåre, utan att någon tycker man är det minsta kokko. Det finns liksom något sinnessjukt befriande i det. Att allt är så jävla förfärligt (ja, någon hugger en i magen!) och man bara fortsätter. GIVE IT ALL YOU GOT!!!!!!!!!!!
Ja, den typen av eufori har man ju senast varit med om under riktigt tajta handbollsmatcher i slutspelsomgången i början av 2000-talet. Att man verkligen offrar alla krafter (allt man äger och har!) för att komma ut segrande. Man känner döden flåsa runt hörnet – och just när man gråtande och spyende ropar att man dör – då ger man det en sista jävla helvetes anammaaaaaaaaaaaaaaaa – och så PLOPP. Där kom den!
Det gör så förfärligt ont att föda barn – man kan inte påstå något annat. Men det är trots allt en nära döden-upplevelse jag kan rekommendera.
För det känns så SJUKT bra att vara en fighter.
Endorfinerna i att återvända till jordelivet.
Åh herregud.
Forever Jung 
Kul läsning för mig som redan för länge sen bestämt mig för hellre ett kejsarsnitt än vaginalt för jag kallsvettas bara av tanken på smärtan. Men tack för tipset på podden, resten förtränger jag till framtiden 😉
Så här mellan dig och mig så var kejsarsnitt ännu värre! Man tror det är smärtfritt, men hell no.
har ett kejsarsnitt och en vaginalförlossnig i bagaget och föredrar själv vaginal. Men mitt kejsarsnitt var inte planerat utan akut så jag fick uppleva yxan i magen-smärtorna innan jag fick mitt snitt. Hela upplevelsen traumatiserade mig till den grad att jag var säker på att jag aldrig ville föda (vsginalt). Nåja, man ändrar sig och tvåan kom genom sippan.
Det tar ju längre tid att återhämta sug från snitt och speciellt den första tiden var jobbig. Men det kom lite som en förvåning för mig att man är såpass eländig efter en vsginal förlossning. Och med eländig menar jag smärtor och issues i underlivet, de slipper man ju då man snittas. Så jag antar båda sätten att föda har sina fördelar.
Nåväl, visst gör det obeskrivligt ont att föda men det är nog som Linn skriver, jäkligt häftigt med och för mig var den vaginala förlossningen en positiv upplevelse och det mycket tack vare smärtlindringen (say yes to drugs!) som gjorde smärtan uthärdlig.
Mitt kejsarsnitt var super, gjorde inte ont alls. Jag fick bara lite tungt att andas. Efteråt fick jag smärtpump och var bara hög och glad 🙂 Men det var ju bara rättvist, eftersom dom skrämde livet ur oss med att pojken ev. skulle ha hjärtumor. Inget fel på barnet, så slutet gott, allting gott.
Ja inte är ett kejsarsnitt någon räkmacka precis. Men så har jag inget att jämföra med heller.
Ja, det finns ju flera sidor av en förlossning. Vilken tur att man inte egentligen vet hur det går eller känns den dagen väl är här. 🙂 Och, det onda för ju oftast med sig något gott.
Jag födde utan smärtlindring andra och sista barnet, ville verkligen känna allt. Vara i stunden och ta en värk i gången. Och det gick faktiskt riktigt bra, flämtade mig igenom varje värk och hade god feelis. Så till sist kom supervärken, den som gjorde att jag öppnade mig före finalen. Och den räckte en halv frikkin timme. Jag var så slut att jag bara låg helt passiv och lät värken jobba med mig. Minns jag låg och tänkte "nu dör jag". Men när halvtimmen flugit förbi krystade jag ut en underbar 4,5 kg tjej på nolltid. Och fastän smärtan just då var horribel så var den ju putsväck sedan. Jag tyckte hopsyandet var värre ärligt talat. Det vill jag inte uppleva igen. Men värkarna var egentligen inte oöverkomliga, de var smärtsamma men häftiga.
Jag har fött ett barn och kommer liksom inte ihåg smärtan. Jag vet ju att det gjorde ont men det vet jag mer på ett teoretiskt plan. Mitt problem var att jag var alldeles för bedövad av epidural så jag kände inte krystvärkarna. Så jag bara " nu kanske det är en värk " och så fick jag ta i för kung och fosterland helt av egen vilja. Det var helt skumt. Anyway, trots att jag både sprack och sket på mig ( lär visst vara det folk är mest rädda för på förhand) så sa jag redan medan vi var kvar på förlossningen att detta måste jag få vara med om igen. Om det blir en gång till tar jag epidural igen. Ser ingen orsak till att ha mer ont än nödvändigt. Tycker det verkar vara lite trendigt att man ska föda helt naturligt och "utforska smärtan" som dom sa i filmen på föräldrakursen.
B.l.a jag valde att inte ta epidural för att risken för ett akut kjejsarsnitt ökar ganska mycket då. Gillar absolut inte smärta men kanske man kan klara denna som endå är övergående 🙂
Men alltså, jag tyckte inte att det var såå hemskt. Visst gjorde det ont. Men inte sådär hugga i magen ont, utan mer utdraget och segt liksom. Visst, jag vet inte hur jag skulle ha klarat mig vidare utan epiduralen jag fick, men tänk att det jag ändå minns bäst är hur häftig upplevelse det var. Som du skrev, att man fick ta i, och så kom någon slags urkraft fram och man tog sig genom det. Alla är ju så olika, men jag varken skrek eller svärde. Hade fullt upp med att sätta all energi på andningen och att överleva. Så på ett sätt ja – det gör hemskt ont. Men inte på det sätt jag trodde innan. Det går inte att förklara, men man kommer ju genom det och många gör det igen. Så jag vill bara säga heja heja, det kommer nog att gå bra åt alla som är oroliga!
Vet du hur det gick för mig då första barnet kom till världen?!!! Min arbetskollega berättade om sitt förlossningshelvete då hon trodde att hon skulle dö..så då min förlossning kom igång så förstod jag knapp att fara till sjukhuset i tid för jag trodde att det skulle kännas ÄNNU värre än det gjorde! Hann vara en kvart i förlossningssalen förrän dottern föddes och huvudet var halvvägs ute redan hemma. Det tog ont men inte så ont som min arbetskollega hade fått mig att tro 😉
Ungefär så var det för mig också, fast några direkta skräckhistorier hade jag inte hört. Men jag trodde att det skulle göra mera ont än vad det gjorde att föda barn. Fast det är ju individuellt hur man känner smärta och ingen förlossning är ju den andra lik.
Med första hade jag epidural mot slutet och med andra ingenting. På en skala från 1 till 10 skulle jag vilja påstå att den värsta smärtan under förlossning ett låg på 8. Under förlossning två låg den värsta smärtan på 7.
Om jag under första förlossningen hade fattat att det inte skulle bli så mycket värre så hade jag inte tagit någon bedövning. Jag hade velat ha mer koll på krystvärkarna.
Jag skriver inte det här för att skryta, utan för att visa att det inte är en nära döden-upplevelse för alla.
Jag hann inte få desstumer värkmedicin, men attt föda barn är en fantastisk upplevelse och jag önskar alla fick möta den med glädje och förväntan och inte rädsla. Det låter kanske banalt, men smärta så intensiv som den är ger massor med endorfiner då det väl är över. Man liksom får veta vad man är kapabel till. Smärtan den går över.
För en som snart upplever det där för första gången, är det ntressant att höra om olika uppfattningar/erfarenheter av mängden smärta vid förlossning, eftersom jag då inser att det bara går att ta som det är då dagen väl är här. Kan inte förbereda mig desto mer på smärta, men hoppas att jag hört så mycket skräckhistorier att jag där & då frågar mig om detta är allt….. Ja, bygger upp ett skräckscenario i huvudet för att sedan kanskekanske känna att det går mycket lättare än jag trott.
Ja, det där med att man får skrika och bete sig helt kokko är nog inte sant vid alla ställen… Jag skrek och tog i från tårna men blev ombedd (ropad åt) att vara tyst… Och ingen hjälp fick jag. Tyvärr en hemsk, långdragen och horribel förlossning. Trodde jag skulle dö och barnet med men vi klarade det. Födde vaginalt och ännu, 8 år senare, har jag nog inte heller repat mig helt. Med sonen var rätt lika men underbara och professionella barnmorskor och de bestämde sig i sista stund för kejsarsnitt vilket jag blev väldigt lättad för. Som sagt, väldigt lång healing efter vaginalt men efter kejsarsnitt var jag uppe och igång som inget hänt redan dagen efter.
Visst var det jobbigt och lång tid tog det. Tio timmar på BB med första barnet, men det var inte värre än jag räknat med. Inga skrik eller rop alls, för vad blir bättre av det? Tror att det är mest på film som kvinnor skriker.
-måste inflika att sedan är ju allt relativt! Dels hur man upplever smårtan och sedan vad man jämför med. Jag har problem, ett fel på min tarm och när maten fastnar i tarmen och magen sväller upp till en boll och kramp-smärtorna pågår i en halvtimme-ett dygn måste jag säga att föda barn kändes mycket lättare… Dels var det PAUS mellan värkarna och så gjorde det inte lika ont. Min förlossning med värkar tog 37 timmar så utmattningen, att man hade vakat o var så trött var det värsta. O så begärde jag epidural o fick den efter mååånga timmar, men då fungerade den inte!!!! Visste ni det??? Att epiduralen ibland kan "fara i en luftficka" heeelt oootroligt säger jag o maximal OTUR!!! O så gnäller karlar på arme'n!!! Om d sku va karlar som sku föda barn sku vi inte ha problem med överbefolkning-ingen sku ha fler än ett barn! Haha
Under 2 av mina sammanlagt 3 förlossningar har jag haft noll effekt av epidural. När jag efteråt tog upp saken (och undrade, hade ju hört att epiduralen var magisk) så berättade ingen åt mig att det faktist kan hända så att epiduralen inte fungerar. Tack Jane för att du gjort mig klokare ! 🙂
Smärtan går över så fort babyn e ute. Då börjar resten… Brösten som värker och läcker + den stora bindan i byxorna. Men det är så värt det ! 🙂
Men alltså. Det här var ett av de mest underbara inläggen jag läst. DET är vad mammor ska säga till sina döttrar. Nu blev jag ju nästan sugen. På riktigt alltså…
Visst gjorde det ont att föda barn, men jag väntade hela tiden på "nu-dör-jag" känslan som folk berättat om, men den kom aldrig. Det kändes som om hon plötsligt bara var där på bröstet, fast förlossningen ändå pågick 20h. Jag upplevde smärtan kanske mer som en triggande smärta, det förde ju nånting gott med sig. Hela tiden kom man ett steg närmare. Hoppas på att få uppleva flera förlossningar för det är NOG häftigt!
Hahah alltså jag äskar din beskrivning och vet du du slår huvudet på spiken! Jag upplevde det aldrig som traumatiskt att föda barn (även om det gjorde så SATANS ont) för jag kände heltiden att man får ta i allt vad man har. Det spelade ingen roll hur man reagerade – ungen ska ut, ingen skillnad hur, och kroppen kan det här. Det var befriande på något sätt. Och så belönas man efteråt oxå
Någonstans mitt i min förlossning som slutade i ett aktut kejsarsnitt efter 30 timmar värkarbete, föll meningen "De som gör det här två gånger borde spärras in, för de är helt galna!". Låter kanske lite lustigt, men det var sagt på dödsallvar, när jag inte riktigt orkade längre, och förlossningen efter 24h stannat av. Jag gick in i förlossningen med tanken att det kan nog inte ta så sjukt som alla säger. Jo, det gör det visst det! Jag trodde att jag höll på att gå sönder. Och det där med att man är så lycklig när barnet väl är där att endorfinerna skyler över var åtminstone i mitt fall bullshit. Jag var för slut. MEN med en glad, frisk och i mina ögon den underbaraste treårig där hemma, kan jag bara instämma: Det är helt klart värt smärtan!
Tycker man mera borde informera om hur satans skit en mår efter den där pärsen. När det ramlar saker ur kroppen som gör att man får uppfattningen att nu har man fött ett barn till i duschen. Tyckte inte heller att förlossningen var så himla vidrig som jag hade väntat mig. Dock blir man ju lite dum i skåpet under processen. Sa helt seriöst åt barnmorskan att jag tror att vi tar en liten sovpaus nu för jag är så himla trött p.g.a. att jag hade sovit dåligt natten innan. En timme senare hade jag fött barn och mina första ord var: är det sant? Hände detta just. Och sen måste jag ju nog säga att lustgas är det härligaste som någonsin producerats.
Det gör så in i h-e ont. Tre gånger har jag fött, alla gånger vaginalt. Första gången prövades aqua-kuddar, ingen effekt alls, bara sved när de injicerades. Badet testades, ingen effekt. Fick nån typ av smärtlindring insprutad i livmoderhalsen (?) och fick då alla tre gångerna 30 min. andhämtningspaus, men sedan brakade det lös igen och då föddes barnen snabbt efter det. Men kämpasi var det före detta många timmar. Min smärtlindring var att gå, gå, vara i rörelse, oja mig, tycka ganska så mycket synd om mig. Jag beskriver födandet som att "skita ut en stol". Det vet även barnen, samt käre maken som försökte hjälpa och stöda. Men du är ensam när du ska skita ut stolen ändå. Sprack alla gångerna, men kände mig urstark trots min ynklighet – en typ av urmoder. Ammade alla tre barnen till de var över ett år, trots att det var urjobbigt med alla varierande råd som bb-personalen gav med första barnet. Jag blev så frustrerad en gång så jag sade åt en barnmorska att jag vill ha Lotta att instruera. Då undslapp sig barnmorskan: – Men Lotta är ju bara barnskötare, jag är ju barnmorska. Varpå jag replikerade: – Men Lotta förstår jag och Lotta är bättre. Det är inte utbildningen, utan hur en människa uppför sig många gånger som är det avgörande. I dagens läge finns väl inte kanske barnskötare längre där? Barnen är födda i slutet av 1990-talet till mitten av 2004. Listen to your heart, ska varje nybliven mamma göra, tänka själv. Det klarar man sedan man till och med skitit ut en stol- i mitt fall tre stolar.
Andas och ta det lugnt, gå på active birthing classes innan. Jag kom så långt som till krystskede i 48 timmar helt genom att andas in genom näsan och ut i genom munnen med en djuuuup basröst. Jag gick helt in i mig själv varje värk. Testade för skojs skull lustgast men problemet är att man andas in genom munnen = inte rätt teknik. Att ha någon med sig som masserar ryggen under värkarna är grymt och värmedynor. Tyvärr kom min lille med huvudet snett så han rörde sig inte neråt fast jag hade krystvärkar och till slut blev det kejsarsnitt. Känns jobbigt att det blev så, men otroligt tacksam att det finns när det behövs ❤ Nästa gång hoppas vi bebis position är bättre och att jag får uppleva att föda vaginalt hela vägen. Skulle rekommendera ALLA som väntar barn att gå active birthing kurser. Finns säkert online om det inte finns kurser i ens egna trakter 🙂 Hypnobirthing finns iaf på YouTube!
Kul läsning för mig som redan för länge sen bestämt mig för hellre ett kejsarsnitt än vaginalt för jag kallsvettas bara av tanken på smärtan. Men tack för tipset på podden, resten förtränger jag till framtiden 😉
Så här mellan dig och mig så var kejsarsnitt ännu värre! Man tror det är smärtfritt, men hell no.
har ett kejsarsnitt och en vaginalförlossnig i bagaget och föredrar själv vaginal. Men mitt kejsarsnitt var inte planerat utan akut så jag fick uppleva yxan i magen-smärtorna innan jag fick mitt snitt. Hela upplevelsen traumatiserade mig till den grad att jag var säker på att jag aldrig ville föda (vsginalt). Nåja, man ändrar sig och tvåan kom genom sippan.
Det tar ju längre tid att återhämta sug från snitt och speciellt den första tiden var jobbig. Men det kom lite som en förvåning för mig att man är såpass eländig efter en vsginal förlossning. Och med eländig menar jag smärtor och issues i underlivet, de slipper man ju då man snittas. Så jag antar båda sätten att föda har sina fördelar.
Nåväl, visst gör det obeskrivligt ont att föda men det är nog som Linn skriver, jäkligt häftigt med och för mig var den vaginala förlossningen en positiv upplevelse och det mycket tack vare smärtlindringen (say yes to drugs!) som gjorde smärtan uthärdlig.
Mitt kejsarsnitt var super, gjorde inte ont alls. Jag fick bara lite tungt att andas. Efteråt fick jag smärtpump och var bara hög och glad 🙂 Men det var ju bara rättvist, eftersom dom skrämde livet ur oss med att pojken ev. skulle ha hjärtumor. Inget fel på barnet, så slutet gott, allting gott.
Ja inte är ett kejsarsnitt någon räkmacka precis. Men så har jag inget att jämföra med heller.
Ja, det finns ju flera sidor av en förlossning. Vilken tur att man inte egentligen vet hur det går eller känns den dagen väl är här. 🙂 Och, det onda för ju oftast med sig något gott.
Jag födde utan smärtlindring andra och sista barnet, ville verkligen känna allt. Vara i stunden och ta en värk i gången. Och det gick faktiskt riktigt bra, flämtade mig igenom varje värk och hade god feelis. Så till sist kom supervärken, den som gjorde att jag öppnade mig före finalen. Och den räckte en halv frikkin timme. Jag var så slut att jag bara låg helt passiv och lät värken jobba med mig. Minns jag låg och tänkte "nu dör jag". Men när halvtimmen flugit förbi krystade jag ut en underbar 4,5 kg tjej på nolltid. Och fastän smärtan just då var horribel så var den ju putsväck sedan. Jag tyckte hopsyandet var värre ärligt talat. Det vill jag inte uppleva igen. Men värkarna var egentligen inte oöverkomliga, de var smärtsamma men häftiga.
Jag har fött ett barn och kommer liksom inte ihåg smärtan. Jag vet ju att det gjorde ont men det vet jag mer på ett teoretiskt plan. Mitt problem var att jag var alldeles för bedövad av epidural så jag kände inte krystvärkarna. Så jag bara " nu kanske det är en värk " och så fick jag ta i för kung och fosterland helt av egen vilja. Det var helt skumt. Anyway, trots att jag både sprack och sket på mig ( lär visst vara det folk är mest rädda för på förhand) så sa jag redan medan vi var kvar på förlossningen att detta måste jag få vara med om igen. Om det blir en gång till tar jag epidural igen. Ser ingen orsak till att ha mer ont än nödvändigt. Tycker det verkar vara lite trendigt att man ska föda helt naturligt och "utforska smärtan" som dom sa i filmen på föräldrakursen.
B.l.a jag valde att inte ta epidural för att risken för ett akut kjejsarsnitt ökar ganska mycket då. Gillar absolut inte smärta men kanske man kan klara denna som endå är övergående 🙂
Men alltså, jag tyckte inte att det var såå hemskt. Visst gjorde det ont. Men inte sådär hugga i magen ont, utan mer utdraget och segt liksom. Visst, jag vet inte hur jag skulle ha klarat mig vidare utan epiduralen jag fick, men tänk att det jag ändå minns bäst är hur häftig upplevelse det var. Som du skrev, att man fick ta i, och så kom någon slags urkraft fram och man tog sig genom det. Alla är ju så olika, men jag varken skrek eller svärde. Hade fullt upp med att sätta all energi på andningen och att överleva. Så på ett sätt ja – det gör hemskt ont. Men inte på det sätt jag trodde innan. Det går inte att förklara, men man kommer ju genom det och många gör det igen. Så jag vill bara säga heja heja, det kommer nog att gå bra åt alla som är oroliga!
Vet du hur det gick för mig då första barnet kom till världen?!!! Min arbetskollega berättade om sitt förlossningshelvete då hon trodde att hon skulle dö..så då min förlossning kom igång så förstod jag knapp att fara till sjukhuset i tid för jag trodde att det skulle kännas ÄNNU värre än det gjorde! Hann vara en kvart i förlossningssalen förrän dottern föddes och huvudet var halvvägs ute redan hemma. Det tog ont men inte så ont som min arbetskollega hade fått mig att tro 😉
Ungefär så var det för mig också, fast några direkta skräckhistorier hade jag inte hört. Men jag trodde att det skulle göra mera ont än vad det gjorde att föda barn. Fast det är ju individuellt hur man känner smärta och ingen förlossning är ju den andra lik.
Med första hade jag epidural mot slutet och med andra ingenting. På en skala från 1 till 10 skulle jag vilja påstå att den värsta smärtan under förlossning ett låg på 8. Under förlossning två låg den värsta smärtan på 7.
Om jag under första förlossningen hade fattat att det inte skulle bli så mycket värre så hade jag inte tagit någon bedövning. Jag hade velat ha mer koll på krystvärkarna.
Jag skriver inte det här för att skryta, utan för att visa att det inte är en nära döden-upplevelse för alla.
Jag hann inte få desstumer värkmedicin, men attt föda barn är en fantastisk upplevelse och jag önskar alla fick möta den med glädje och förväntan och inte rädsla. Det låter kanske banalt, men smärta så intensiv som den är ger massor med endorfiner då det väl är över. Man liksom får veta vad man är kapabel till. Smärtan den går över.
För en som snart upplever det där för första gången, är det ntressant att höra om olika uppfattningar/erfarenheter av mängden smärta vid förlossning, eftersom jag då inser att det bara går att ta som det är då dagen väl är här. Kan inte förbereda mig desto mer på smärta, men hoppas att jag hört så mycket skräckhistorier att jag där & då frågar mig om detta är allt….. Ja, bygger upp ett skräckscenario i huvudet för att sedan kanskekanske känna att det går mycket lättare än jag trott.
Ja, det där med att man får skrika och bete sig helt kokko är nog inte sant vid alla ställen… Jag skrek och tog i från tårna men blev ombedd (ropad åt) att vara tyst… Och ingen hjälp fick jag. Tyvärr en hemsk, långdragen och horribel förlossning. Trodde jag skulle dö och barnet med men vi klarade det. Födde vaginalt och ännu, 8 år senare, har jag nog inte heller repat mig helt. Med sonen var rätt lika men underbara och professionella barnmorskor och de bestämde sig i sista stund för kejsarsnitt vilket jag blev väldigt lättad för. Som sagt, väldigt lång healing efter vaginalt men efter kejsarsnitt var jag uppe och igång som inget hänt redan dagen efter.
Visst var det jobbigt och lång tid tog det. Tio timmar på BB med första barnet, men det var inte värre än jag räknat med. Inga skrik eller rop alls, för vad blir bättre av det? Tror att det är mest på film som kvinnor skriker.
-måste inflika att sedan är ju allt relativt! Dels hur man upplever smårtan och sedan vad man jämför med. Jag har problem, ett fel på min tarm och när maten fastnar i tarmen och magen sväller upp till en boll och kramp-smärtorna pågår i en halvtimme-ett dygn måste jag säga att föda barn kändes mycket lättare… Dels var det PAUS mellan värkarna och så gjorde det inte lika ont. Min förlossning med värkar tog 37 timmar så utmattningen, att man hade vakat o var så trött var det värsta. O så begärde jag epidural o fick den efter mååånga timmar, men då fungerade den inte!!!! Visste ni det??? Att epiduralen ibland kan "fara i en luftficka" heeelt oootroligt säger jag o maximal OTUR!!! O så gnäller karlar på arme'n!!! Om d sku va karlar som sku föda barn sku vi inte ha problem med överbefolkning-ingen sku ha fler än ett barn! Haha
Under 2 av mina sammanlagt 3 förlossningar har jag haft noll effekt av epidural. När jag efteråt tog upp saken (och undrade, hade ju hört att epiduralen var magisk) så berättade ingen åt mig att det faktist kan hända så att epiduralen inte fungerar. Tack Jane för att du gjort mig klokare ! 🙂
Smärtan går över så fort babyn e ute. Då börjar resten… Brösten som värker och läcker + den stora bindan i byxorna. Men det är så värt det ! 🙂
Men alltså. Det här var ett av de mest underbara inläggen jag läst. DET är vad mammor ska säga till sina döttrar. Nu blev jag ju nästan sugen. På riktigt alltså…
Visst gjorde det ont att föda barn, men jag väntade hela tiden på "nu-dör-jag" känslan som folk berättat om, men den kom aldrig. Det kändes som om hon plötsligt bara var där på bröstet, fast förlossningen ändå pågick 20h. Jag upplevde smärtan kanske mer som en triggande smärta, det förde ju nånting gott med sig. Hela tiden kom man ett steg närmare. Hoppas på att få uppleva flera förlossningar för det är NOG häftigt!
Hahah alltså jag äskar din beskrivning och vet du du slår huvudet på spiken! Jag upplevde det aldrig som traumatiskt att föda barn (även om det gjorde så SATANS ont) för jag kände heltiden att man får ta i allt vad man har. Det spelade ingen roll hur man reagerade – ungen ska ut, ingen skillnad hur, och kroppen kan det här. Det var befriande på något sätt. Och så belönas man efteråt oxå
Någonstans mitt i min förlossning som slutade i ett aktut kejsarsnitt efter 30 timmar värkarbete, föll meningen "De som gör det här två gånger borde spärras in, för de är helt galna!". Låter kanske lite lustigt, men det var sagt på dödsallvar, när jag inte riktigt orkade längre, och förlossningen efter 24h stannat av. Jag gick in i förlossningen med tanken att det kan nog inte ta så sjukt som alla säger. Jo, det gör det visst det! Jag trodde att jag höll på att gå sönder. Och det där med att man är så lycklig när barnet väl är där att endorfinerna skyler över var åtminstone i mitt fall bullshit. Jag var för slut. MEN med en glad, frisk och i mina ögon den underbaraste treårig där hemma, kan jag bara instämma: Det är helt klart värt smärtan!
Tycker man mera borde informera om hur satans skit en mår efter den där pärsen. När det ramlar saker ur kroppen som gör att man får uppfattningen att nu har man fött ett barn till i duschen. Tyckte inte heller att förlossningen var så himla vidrig som jag hade väntat mig. Dock blir man ju lite dum i skåpet under processen. Sa helt seriöst åt barnmorskan att jag tror att vi tar en liten sovpaus nu för jag är så himla trött p.g.a. att jag hade sovit dåligt natten innan. En timme senare hade jag fött barn och mina första ord var: är det sant? Hände detta just. Och sen måste jag ju nog säga att lustgas är det härligaste som någonsin producerats.
Det gör så in i h-e ont. Tre gånger har jag fött, alla gånger vaginalt. Första gången prövades aqua-kuddar, ingen effekt alls, bara sved när de injicerades. Badet testades, ingen effekt. Fick nån typ av smärtlindring insprutad i livmoderhalsen (?) och fick då alla tre gångerna 30 min. andhämtningspaus, men sedan brakade det lös igen och då föddes barnen snabbt efter det. Men kämpasi var det före detta många timmar. Min smärtlindring var att gå, gå, vara i rörelse, oja mig, tycka ganska så mycket synd om mig. Jag beskriver födandet som att "skita ut en stol". Det vet även barnen, samt käre maken som försökte hjälpa och stöda. Men du är ensam när du ska skita ut stolen ändå. Sprack alla gångerna, men kände mig urstark trots min ynklighet – en typ av urmoder. Ammade alla tre barnen till de var över ett år, trots att det var urjobbigt med alla varierande råd som bb-personalen gav med första barnet. Jag blev så frustrerad en gång så jag sade åt en barnmorska att jag vill ha Lotta att instruera. Då undslapp sig barnmorskan: – Men Lotta är ju bara barnskötare, jag är ju barnmorska. Varpå jag replikerade: – Men Lotta förstår jag och Lotta är bättre. Det är inte utbildningen, utan hur en människa uppför sig många gånger som är det avgörande. I dagens läge finns väl inte kanske barnskötare längre där? Barnen är födda i slutet av 1990-talet till mitten av 2004. Listen to your heart, ska varje nybliven mamma göra, tänka själv. Det klarar man sedan man till och med skitit ut en stol- i mitt fall tre stolar.
Andas och ta det lugnt, gå på active birthing classes innan. Jag kom så långt som till krystskede i 48 timmar helt genom att andas in genom näsan och ut i genom munnen med en djuuuup basröst. Jag gick helt in i mig själv varje värk. Testade för skojs skull lustgast men problemet är att man andas in genom munnen = inte rätt teknik. Att ha någon med sig som masserar ryggen under värkarna är grymt och värmedynor. Tyvärr kom min lille med huvudet snett så han rörde sig inte neråt fast jag hade krystvärkar och till slut blev det kejsarsnitt. Känns jobbigt att det blev så, men otroligt tacksam att det finns när det behövs ❤ Nästa gång hoppas vi bebis position är bättre och att jag får uppleva att föda vaginalt hela vägen. Skulle rekommendera ALLA som väntar barn att gå active birthing kurser. Finns säkert online om det inte finns kurser i ens egna trakter 🙂 Hypnobirthing finns iaf på YouTube!