I en av mina favoritpoddar ”Lunch med Montelius” sade Martina en fascinerande grej som jag låg och tänkte på en stund igår. Våra barn verkar vara lite ur spel i sin relation till varandra just nu. Det går ju i faser det där. I nio perioder av tio leker de som änglar med varandra, tycker om varandra och behandlar varandra på ett sätt som nästan kan betraktas som värdigt.
Men de senaste veckorna har varit sämre. De bråkar mer än de pratar och gör i princip ingenting annat än retar gallfeber på varandra. Och det betyder i sin tur att vi vuxna hamnar ingripa (även om man ibland undrar om det vore bättre att rigga en MMA-ring och låta dem gå loss riktigt ordentligt, en gång för alla). Det är avsevärt mycket mer gräl och gnäll och ”men sluuuuuta nu” hos oss just nu.
När man får barn får man ju ofta höra om vikten av att ha en gemensam linje som föräldrar. Att man ska vara konsekvent. Hålla ihop, sida vid sida.
Det här tyckte Martina Montelius var trams. Jag vet inte riktigt var jag står i den här frågan, men tycker oavsett det är så kul att höra folk som dissar vedertagna uppfostringsmetoder. Nu minns jag inte exakt hur hon utrryckte sig, men som jag minns det var hon mera inne på ett good cop, bad cop-föräldraskap. Att den ena föräldern tar en bad cop-roll, sätter gränser och tar obekväma beslut, medan den andra förälderns roll är att erbjuda tröst och en famn att krypa upp i.
Med det menade hon ju inte att den tröstande föräldern skulle paja och säga ”nämen lilla vän, vad mamma var dum med dig nu, stackars dig”, utan mera finnas där för barnet. Istället för två konsekventa surpuppor i mur. Sedan kan man fritt växla roll, från konflikt till konflikt. Det väl väl någorlunda vettigt eller hur?
Inte för att jag tror att det på något sätt kommer att göra konflikterna hemma i den brändöska krigszonen så mycket lindrigare. Men ändå något man kan försöka tänka på för att göra konflikterna lite mjukare. I synnerhet i perioder när de är ständigt närvarande (bilden ovan: så långt ifrån verkligheten).
Två föräldrar i en familj. Vem ska de bilda lag med – varandra eller barnen?
Forever Jung 
Barnen helt klart, de är ju i maktunderläge i förhållande till den första föräldern och har mycket större behov av ett tryggt stöd.
I många familjer är det så där – den ena föräldern är strängare och den andra mjukare. Men också om det är på det sättet så får inte föräldrar direkt undergräva varandra – samma regler ska ju gälla fast en är mjukare. Själv är jag bara faster, så jag får skämma bort barnen mer än min bror gör!
Tvivelsutan med barnen!!
Vi kör nog bad cop, good cop oftast. Men man har inte alltid samma roll utan vi byter nog om, det är ju viktigt också. Sku va hemskt att alltid måsta va bad cop 😉
Vi är också inne just nu i en period som barnen ofta inte är sams. Tidigare inget desto större problem men man börjar se stor skillnad nu i 8,5 år- 6 år- fasen. Den större vet precis vilka knappar hon ska trycka på för att den yngre freakar ur, och när den större har tråkigt gör hon det ofta… Och kompisar betyder mer nu än att leka med lillebror. Och så tycker jag så synd om lillebror som så gärna vill leka med storasyster… Hjärtskärande! Hur göra i såna situationer liksom? Man kan ju inte be storasyster skärpa sig hela tiden och leka med lillebror hela tiden heller… Gaaah!
Vi håller nog en enad, rätt så hård, front mot barnen (3 st födda inom 5 år). Hos oss har det lett till att de istället tyr sig till varann då det uppstår konflikter barn-barn som vi föräldrar sen måste reda upp. Det i sin tur leder ju till att de kommer över sitt groll mycket snabbare. Funkar för oss! Jag ser nog hellre att barnen bildar ett team och vi föräldrar ett team de stunder då det helt enkelt inte går att komma helt överens. Sen stampar de upp på övervåningen i samlad trupp för lite trashtalk om oss förbenade päron men det dröjer aldrig länge förrän de kommer nertassande igen och alla kramas och allt är frid och fröjd. Åtminstone i en timme eller två tills nästa konflikt uppstår…. 😀
Vi försöker göra så att det endast är den föräldern som konflikten har uppstått med eller som har bevittnat barnets dåliga uppförande som skäller/tillrättavisar medan den andra inte överhuvudtaget ska blanda sig i (ibland lättare sagt än gjort). Detta för att bespara nerver och för att barnen inte ska känna sig "gagned up on". Vi införde denna regel också för att jag kunde uppleva att min man hade en tendens att ta över då jag uppfostrade barnen och jag då kände mig överkörd.
Har aldrig tänkt på det här – men vi kör precis så här, helt undermedvetet. Då min man är bad cop så mjukar jag till det, pratar med barnet "att nu är nog pappa arg för att …" och så funderar vi tillsammans hur hen kunde göra för att få pappa mindre arg igen (sluta gnälla och be snällt, sluta härja, göra som han bett). Min man är kanske inte riktigt lika bra på det där med good cop som jag, men då jag får fnatt på kidsen tar han dem och drar samma grej på sitt, lite mer manliga, rakt-på-sakiga, sätt.
Om detta fungerar bättre än en enad front har jag ingen aning om. Vi har ju i det stora hela helt samma principer vi följer men vi bara tillämpar olika diskussionssätt för att föra fram precis samma sak.
Med det sagt – våra ungar vet nog också vad jäähy är. Man kan inte lirka med dem i oändlighet 😛
Barnen helt klart, de är ju i maktunderläge i förhållande till den första föräldern och har mycket större behov av ett tryggt stöd.
I många familjer är det så där – den ena föräldern är strängare och den andra mjukare. Men också om det är på det sättet så får inte föräldrar direkt undergräva varandra – samma regler ska ju gälla fast en är mjukare. Själv är jag bara faster, så jag får skämma bort barnen mer än min bror gör!
Tvivelsutan med barnen!!
Vi kör nog bad cop, good cop oftast. Men man har inte alltid samma roll utan vi byter nog om, det är ju viktigt också. Sku va hemskt att alltid måsta va bad cop 😉
Vi är också inne just nu i en period som barnen ofta inte är sams. Tidigare inget desto större problem men man börjar se stor skillnad nu i 8,5 år- 6 år- fasen. Den större vet precis vilka knappar hon ska trycka på för att den yngre freakar ur, och när den större har tråkigt gör hon det ofta… Och kompisar betyder mer nu än att leka med lillebror. Och så tycker jag så synd om lillebror som så gärna vill leka med storasyster… Hjärtskärande! Hur göra i såna situationer liksom? Man kan ju inte be storasyster skärpa sig hela tiden och leka med lillebror hela tiden heller… Gaaah!
Vi håller nog en enad, rätt så hård, front mot barnen (3 st födda inom 5 år). Hos oss har det lett till att de istället tyr sig till varann då det uppstår konflikter barn-barn som vi föräldrar sen måste reda upp. Det i sin tur leder ju till att de kommer över sitt groll mycket snabbare. Funkar för oss! Jag ser nog hellre att barnen bildar ett team och vi föräldrar ett team de stunder då det helt enkelt inte går att komma helt överens. Sen stampar de upp på övervåningen i samlad trupp för lite trashtalk om oss förbenade päron men det dröjer aldrig länge förrän de kommer nertassande igen och alla kramas och allt är frid och fröjd. Åtminstone i en timme eller två tills nästa konflikt uppstår…. 😀
Vi försöker göra så att det endast är den föräldern som konflikten har uppstått med eller som har bevittnat barnets dåliga uppförande som skäller/tillrättavisar medan den andra inte överhuvudtaget ska blanda sig i (ibland lättare sagt än gjort). Detta för att bespara nerver och för att barnen inte ska känna sig "gagned up on". Vi införde denna regel också för att jag kunde uppleva att min man hade en tendens att ta över då jag uppfostrade barnen och jag då kände mig överkörd.
Har aldrig tänkt på det här – men vi kör precis så här, helt undermedvetet. Då min man är bad cop så mjukar jag till det, pratar med barnet "att nu är nog pappa arg för att …" och så funderar vi tillsammans hur hen kunde göra för att få pappa mindre arg igen (sluta gnälla och be snällt, sluta härja, göra som han bett). Min man är kanske inte riktigt lika bra på det där med good cop som jag, men då jag får fnatt på kidsen tar han dem och drar samma grej på sitt, lite mer manliga, rakt-på-sakiga, sätt.
Om detta fungerar bättre än en enad front har jag ingen aning om. Vi har ju i det stora hela helt samma principer vi följer men vi bara tillämpar olika diskussionssätt för att föra fram precis samma sak.
Med det sagt – våra ungar vet nog också vad jäähy är. Man kan inte lirka med dem i oändlighet 😛