Flera gånger under helgen lutade jag mig tillbaka bakom solglasögonen och tänkte ”hohho, det är inte riktigt klokt detta”. Ni vet när man överväldigas av feelgood. Inte för fem penni i världen kan förstå vad man har gjort för att förtjäna ett sådant sammanhang.
Varje år reser vi iväg, samma gäng, för att fylla tomrummet som uppstår när vi inte längre får bo i samma stad. För varje år blir det bara roligare och roligare.
Jag trodde folk blev .. ja, ni vet, mer stillsamma, mogna, lugna med åren, men i det här sällskapet tycks folk bara bli sjukare och vildare med åren. Det är nu ett halvt dygn sedan jag kom hem från Estland och ännu ekar de hysteriska skratten i min hjärna.
Även om vissa av de här människorna har funnits i mitt liv i över 20 år, har jag fortfarande svårt att förstå att det ens existerar så här bra exemplar. Jag menar, att nivån kan vara så varierande. Folk är så skarpa, så kloka, så pålästa att man knappt har intelligens enough för delta i samtalet, för att i nästa sekund ligga raklånga på marken i något riktigt opassande hyss.
Vet inte hur många terrasser och parker vi har avverkat i sällskap av våra trogna följeslagare; skumpa och snus. I ett moln av skratt har vi behandlat livet och döden. Feminismen och prostituionen. Gråten och skratten. Har svårt att greppa att det ryms så mycket i så få personer. Att det fortfarande finns folk som gärna dricker skumpa till frukost och går och lägger sig klockan fem på morgonen efter att ha kivats en stund om Gud.
Om det är något min erfarenhet har lärt mig så är det att vänskap är något man ska vårda på största allvar. Ingen annanstans har jag så här stort stöd. Ingen annanstans får jag lika mycket. Det kostar energi och många Whatsapp-trådar för att koordinera de här resorna. Men när man kommer hem är man laddad för minst fyra år utan sömn.
För er går jag genom eld.
Forever Jung 