Kan aldrig betala tillbaka det som lagidrotten gett mig.

Samma sekund som jag steg in på Wasa Football Cup i fredags slungades jag dryga 20 år tillbaka i tiden och till de första uteturneringarna jag spelade som barn. Det spelar ingen roll om det heter Sjundeå Cup, Partille Cup eller Wasa Fotball Cup – känslan är alltid den samma. Stämningen och samhörigheten är alltid den samma. 

Det var på de här turneringarna som så mycket av mig blev till. Lagidrott var en stor del av min uppväxt och jag har BK-46:s juniorverksamhet att tacka för så mycket. Alla de här dofterna, visselpiporna, applåderna på planerna under helgen väckte så många härliga känslor i mig. 

Det går inte att återge alla minnesvärda stunder vi, mitt lag, fick uppleva under de år vi spelade tillsammans från att vi var dryga en meter höga tills vi delvis splittrades när många av oss flyttade bort efter gymnasiet. Alla långa bussresor, alla skolgolv, alla resor, alla svettiga skjortor och alla hystriska skratt. För att inte tala om alla dessa eldsjälar till vuxna som körde oss – i den legendariska BK-bussen – genom hela Norden och halva Baltikum på sina semestrar.

Om det är något man verkligen önskar sina barn så är det att få existera i en sådan samhörighet. Här lärde vi oss att acceptera och leva tätt inpå varandra, precis som vi var, hur olika vi än var. Kanske den bästa lärdomen av alla. Ingenting annat i mitt liv har varit så sammansvetsande som just idrotten. Här behövs inga ord – förstår man varandra, så förstår man varandra. Och man måste inte ens förstå varandra. För i slutändan är man alltid på samma sida.

Ännu i dag, tio år senare (my god, 10 år sedan jag slutade spela!), när jag träffar folk från laget finns den där samhörigheten kvar. Kanske har man tappat kontakten, kanske har man inte setts på flera år, men en sak är säker – man känner att den personen alltid håller en om ryggen. 

För det är just på de här långa turneringarna som sann vänskap byggs upp. För oss var t.ex Sjundeå Cup precis lika roligt vid sidan av planen som på. Solbrända ansiktet, blodiga knän och vilande spelare som ligger i stora högar vid planerna. Just här knyts livslånga band och nya roliga kontakter.

Det tänkte jag på i dag när Milken och hennes spelkompis Juni bondade med ett stort gäng tonåriga pojkar på en filt när vi låg och kollade på en match. Där satt flickorna i evigheter i famnarna, lekte hippa och kände sig som kungarna i baren. Jag menar, i vilket annat sammanhang har man den möjligheten? Stora, snälla fotbollspojkar är verkligen bäst.

Och den där känslan när man kommer hem och det bränner i hela kroppen av träningsvärk och solbränna och hela väskan stinker svettig speltröja. Och man äter hela kylskåpet tomt, duschar, säger att mamma och pappa ska tvätta speldräkterna och så stupar man i säng för det är tidig väckning och semi-final följande morgon. Jag vet inte om det finns bättre känsla. När man knappt får sömn för man längtar så mycket till laget, stämningen, medaljpirret.

Mina barn har ingen aning om vad de har framför sig ännu. Men jag vet precis. Och det är därför jag gladeligen offrar många av mina sommarkvällar till att skjutsa, skjutsa, skjutsa.

För det finns ingenting som kan mäta sig med att vara en i laget.