Man ger och man får.

Som jag ser det finns det nästan bara fördelar med att gifta sig i smyg. Förutom några enstaka punkter. 1. Jag vågade inte chansa med att boka en bröllopsfotograf. 2. Jag vågade inte chansa med att boka ett band.

Det här grubblade jag inledningsvis mycket på.

”Ääää, tänk om man frågar en massa fotografer och musiker om de kan komma och fota eller spela på mitt bröllop – och så har de inte tid att komma och så tackar de nej, och snart vet jättemånga att det är bröllop på gång. Kanske de skvallrar i förtroende med en kompis. Som i sin tur skvallrar i förtroende med en kompis”.

Ja, ni fattar. Jag var en fegis. Förmodligen helt i onödan. Men jag vågade inte chansa (i synnerhet när det känns som om vi i alla fall halv-känner de flesta konstnärliga själarna i den här staden). Jag ville SÅ hålla vår hemlis hemlig.

Men ju mer jag tänkte på att inte ha en fotograf så kändes det riktigt skönt. 

I ett tidevarv när precis allt ska förevigas in i minsta detalj så kan det väl ändå få finnas kvällar som bara sparas i minnet. 

Klart att det är roligt med proffsiga bilder som minnen från sin bröllopsdag, men för oss var kvällen viktigare. Och säg den fest som blir bildlös 2016. Karin halade såklart upp värsta megaobjektivet ur väskan – och så här i efterhand är jag superglad över att hon tog några porträtt på oss halvvägs in i vassen en stund efter vigseln. Nog är det ju ändå speciellt att ta bilderna samma dag. När man befinner sig mitt upp i känslan. Där hade vi en otrolig tur! Vi bokade ingen, men vi fick en ändå.

Själv har jag inte så många bilder från kvällen, men vet ni, det gör faktiskt ingenting. För mina inre bilder gör mig fortfarande alldeles pirrig av lycka. Jag kan ligga och tänka på vissa situationer och skratta rakt ut. Och så där i allmänhet så misstänker jag att allt efter midnatt gör sig bättre i minnet än på minneskortet. Tänker så där spontant på mina yllesockor i flipflopsen.

Och inte blev vi utan musik heller (det hade kanske grannarna önskat när dunka-dunkan ljöd över viken ännu där vi sexsnåret – har fortfarande lite dåligt samvete över det).

För tydligen kan man bli överraskad på sitt eget överraskningsbröllop också! Som den genomhärliga människa hon är, Krista Siegfrids, ringde hon i smyg in sin gitarrist och allas våran kompis Ben (som var på Powerpark – och KOM!). Och så drog de igång värsta mega minishowen. Och sedan händer det otroliga: Sami, som verkligen totalvägrat bröllopstryckare (bröllopsvals kom inte på fråga heller), dansade plötsligt! Eftersom jag tycker att man får göra precis som man vill på sitt eget bröllop, så försökte jag inte ens övertala honom. Men han – och så gott som alla andra – dansade länge och väl. Ibland pausade vi någon timme. Sedan var dansen igång igen. Klockan 6 dansades det ännu för fullt – om än några dansöser färre på gräset.

Hohho, ibland löser sig verkligen allt.