Vem springer maraton otränad?

2016 07 2511.10.2

 

”Hörde att du är utbränd” messade en kollega igår.

Men det är nog inte riktigt vad jag är (eventuellt lite vidbränd, solbränd och omvänd). Men tänkte vi kunde pausa på bröllopsbloggen för en stund. 

Lycka och elände går hand i hand. Glädje och sorg. För att livet ska vara livet varvas härligt och äckligt längs vägen. Att jag avslutade min sommar med mitt eget bröllop var det bästa som kunde hända. För där i början var det stundvis lite uselt. Jag var så innerligt slut på mig själv och min vardag. Att jag ändå fick en dunderdag på slutet betydde mycket.

Min semester 2016 var den mest stillsamma någonsin. Jag har försökt vila och tänka. Vila och tänka. Återhämta mig. Sova. Och totalt stänga ut omvärlden. 

Jag har ägnat mycket tankekraft åt vår (kanske främst: min) mentala hälsa. Eller kanske snarare om hur vi (jag) ser på psyket och omvårdnaden av det. Allt blir så himla tydligt när man ställer det i relation till den fysiska hälsan (jag vet inte om det är relevant att jämföra dem, men nu gör jag det i alla fall för att illustrera min point).

Absolut ingen människa i hela världen springer ett maratonlopp otränad och tänker att konditionen ska växa till sig under tiden – utan man tränar som en tok. Skapar förutsättningar för en bra prestation. Innan själva loppet. Men när det kommer till mig själv, livet och vardagen är det exakt vad jag inte har gjort de senaste åren. 

Om vi tar mina fem senaste år som exempel. Precis allt har hänt under de senaste åren. Och sedan ska man plötsligt försöka landa i en vardag och leva den.

Och ja, jag förstår att alla går igenom den här fasen. Småbarnsåren är väl inte lugna för någon. Men om vi ska jämföra min fiilis med maratonloppet, så är det ungefär så det känns. 2011 när Milken väl hade överlevt och jag var vad jag trodde en stabil, stark tvåbarnsmorsa (yeah right) startade jag ett maratonlopp (mitt vardagslopp – ursäkta för corny saying, hah!) totalt utan verktyg och förutsättningar för att ta mig igenom de fem år som väntade. Men jag ville så gärna komma viiidare.

När det kommer till fysiska omständigheter är vi människor superbra på att träna inför hårda prövningar. Men nu i efterhand inser jag att jag verkligen hade behövt träning i vardagsöverlevnad, stresshantering och avslappning. Jag var inte stark nog för att klara av det här. Min mentala styrka har, enligt min egen bedömning, alltid varit rätt så god, men hur många år kan man köra otränad med gasen i botten? Ingen riktig maratonlöpare gör så.

Och jag tror tyvärr att många gör exakt så här som jag. Man tänker att man bygger upp en slags inre styrka under tiden. Man växer till sig under loppet. Men hur skulle man växa till sig under ett lopp som börjar med en traumatisk graviditet och allt vad det innebar (både min kropp och mitt psyke var totalt sönderkörda), att sedan snabbt återgå till sina studier, ta en examen (och därtill bygga på med ÅA:s ganska krävande medielinje), för att sedan bege sig ut på en ytterst ostabil arbetsmarknad, leva på tre månaders kontrakt i flera år, sedan plötsligt sadla om, lansera Sevendays och bygga upp en nystartad mediebyrå. Samtidigt som man ser till att man är en schysst tvåbarnsmorsa, bedriver ett rikt familjeliv och allt vad det innebär att plötsligt ha stora barn. Hur skulle man bygga upp?

Det är så himla lätt att mäta och hitta en skala för när man inte mår helt hundra fysiskt. Man vet exakt när febertempen visar för mycket för att gå till jobbet. Man behöver inte vara mer än två bast för att förstå att sprutnäsblod, stukad vrist och ormbett betyder ”jag mår lite ruttet just nu”. Men jag tycker det är svårt att avgöra när mängden stress överstiger det hälsosamma. Exakt hur trött är jag? Är jag trött bara i dag eller är jag alltid trött? Är det ens så farligt att vara trött? Alla är ju trötta! Och hör det inte lite till att vara stressad? Var det inte någon som sa att stress i rimliga mänger är lite hälsosamt? Kanske jag rent utsagt är lite hälsosam!

Jag blir så innerligt irriterad på att vi ska vara på minus innan vi fattar att vi behöver hjälp att bygga upp vår mentala styrka. Man borde ju börja med sånt långt innan man snör på skorna och beger sig in i småbarnslivet/karriärlivet/trettioårskrisen. Allt sånt här vet man ju. Man det är sällan man gör som man borde. Så – min semester började nästan omedelbart med en högst oväntad sjukskrivning. Gnissel gnissel, sa det i huvu. Och kedjan föll av. Så där som när man cyklar i en nedförsbacke och plötsligt slutar tramparna fungera.

Jag är inte utbränd. Jag har en massa stickor i huvudet som jag måste få ut. Lite psykiskt förkyld. Men tränar hårt på att bli tillfreds med mig själv och mina krav. Och det är inte så att man måste gå på tårna runt mig. Jag är precis som vanligt. Förutom att jag är så himla tacksam att jag bromsade i tid. 

Den här hösten ska vi ta med ro, va? 

Här och nu.

Absolut inga 100 mål.

Härligt nygift och lite själsligt förvirrad.

Kom bara, hösten.

34 reaktioner på ”Vem springer maraton otränad?

  1. Oftast är det ju så mycket lättare att bara fortsätta springa, att noggrant gömma undan alla tankar på allt för små skor eller vattnet som står kvar på byrån i hallen. Och förvånansvärt långt orkar man, ända tills det många gånger är för sent och man hunnit allt för långt bort, både hemifrån och från sig själv. Skönt att du hann bromsa i tid!

  2. Dalia

    Så kloka ord! Jag har börjat gå hos psykolog på "kontroller", som en årlig hälsokontroll man gör hos läkaren. Bästa beslutet jag gjort! Ofta räcker det med ett samtal för att styras in på rätt spår igen. Den psykiska hälsan behöver samma vård och preventiva åtgärder som den psykiska också.

  3. Tack för att du delar med dig! Jag tror att alla behöver gå i terapi i något skede i livet. Kanske flera. Och det är helt ok! Du gav mig mod att kanske så småningom skriva ett eget inlägg om varför jag sökt hjälp. Det är som du skriver så lätt att prata om den fysiska delen av hälsan, men det mentala träningen är minst lika viktig!

  4. Sara

    Tack för att du skriver, så viktigt och sant allt du säger.

    Jag var också utmattad för några år sedan. Jag levde i förnekelse och det tog länge innan jag insåg att jag hade haft en regelrätt utmattningsdepression. Ja, faktiskt flera år. Och de börjar precis så där. Då semestern kommer så kraschar kroppen och det tar tid att bli bra. Det måste få ta tid.

    Jag minns att jag tänkte… varför kan inte jag vara som alla andra. Köra på och klara mig ändå. Jag minns att jag tänkte "andra orkar, t.ex. linn jung orkar.". På sant! Jag kände mig värdelös. För jag hade identifierat mig själv med mina prestationer, inte för den jag är som person. Och nu kunde jag inte prestera.

    Hur har jag blivit frisk? Jag har helt slutat med motion som stressar kroppen (löpning – vissa kroppar tolkar signalerna fel och utläser "fly-mode" -> kortisol utsöndras). Jag gör saker som får mig att bli glad varenda dag. Försöker känna tacksamhet istället för ilska.

    Kosten. Kolla den för guds skull. Ät mycket c-vitamin och selen. Magnesium. Ta reda på så att du inte går runt med järnbrist? Företagshälsovården kollar Hb och säger fine, allt är fine. Det stämmer inte för många. Googla fast S-ferritin och relaterad forskning.

    Rensa i din bekantskapskrets. Ta bort folk som stressar dig, som inte ger dig glädje utan som du kan gå runt och bli småsur på men ändå ler varmt då du träffar dem. Omge dig med folk som du verkligen tycker om. Spendera mycket tid med dem.

    Sluta ställ krav att allt ska vara perfekt, både i jobbet och privat. Du vill vara en bra mamma. Dina barn har bara en mamma. Och för dem är du världens bästa mamma hur du än svänger det. Det är din plikt att bromsa dem då du ser att de kör på för hårt i livet senare.

    Förresten, börja med yoga! 🙂 Ju tidigare, desto bättre.

    Sorry, nu slutar jag. Tack för att du delar med dig. Det är MÅNGA som behöver läsa det här.

  5. Så bra! Hoppas du hittar formeln för ett lagom lugnt liv. Det är inte lätt när man är en idéspruta och en entusiast så där i största allmänhet (jag har en känsla av att vi är lite lika på den punkten), men NOG så viktigt om man ska orka vara sig själv tills man dör. Vilket jag ju hoppas du skall. Kram!

  6. Jag började livet som gift kvinna med en ett års sjukskrivning för utmattningsdepression, aka utbränd. Det är sex år sedan och jag äter fortfarande en ganska hög dos antidepressiv, går i samtalsterapi mellan varven och inte jobbar mer än 50%. Jag är tillräckligt ödmjuk gentemot min kropp efter den där utbrända perioden, att jag förstår att det inte löns att arbeta mer än vad jag har energi till. Och de där tabletterna behöver jag för att inte tappa befattningen helt när barnen trotsar som värst. Minst 1 kväll per vecka har jag egentid antingen utomhus i trädgården eller i sovrummet med en bok, för att liksom ladda upp igen. Jag har tur som har en man med mycket mer energi och tålamod än vad jag har, på så vis klarar vi vardagen.
    Det är antagligen många där ute som skulle behöva få trappa ner på arbetstiden lite… men tyvärr tillåter väl inte samhället riktigt det, med tanke på den ekonomiska förlusten man får på köpet.
    Ta det lugnt. Ta en sjukskrivning till om det behövs.

  7. anonym

    Vi är nog väldigt många som kört på med utbildning, barn, husbygge och jobb i unga år. Inte konstigt om det "skiter sig" för en och annan. Ännu tidigare var mammaledigheten bara ett halvår och sedan var det bara att köra på.

  8. Sofia

    Såå bra skrivet! Tack Linn! Tror som dig att många lider av detta idag för att "man måste göra det".. man måste liksom hinna med en massa saker förutom kanske sig själv och de innersta tankarna.
    Har själv tampats med liknande problem senaste åren.. jobbet före en själv och massa annat skit på fritiden. Ibland måste man bara "få vara". Va med sig själv och låta hjärnan få ro.
    Du kommer igen, starkare än ever !
    Tack för en bra blogg!

  9. Sarah

    Gillar "psykiskt förskyld" så kunde jag också ha kallat mitt psyke för snart ett år tillbaka och för två år tillbaka då det brakade löst ordentligt mellan nervtrådarna.

  10. Lotta

    Psykiskt förkyld e bra, jag har förklarat mina trapatser med psykisk hjärtattack el. liknande o när nån fråga om inte jag ska börja träna crossfit så sa jag att jag kör psykisk crossfit istället..
    Friskt o sjukt är farligt nära varann men jag hoppas vi isället för att vi bara käckt ska "förebygga psykisk ohälsa" istället förebygga fysisk ohälsa o allt möjligsjälvmedicinering.
    De flesta av oss lider av samma "sjukdom" stress, press, sorg och otillräcklighet, skillnaden evad vi gör me de känslorna.
    " om man lyssnar på själen som viskar så behöver man inte höra på då kroppen skriker"
    -Ok, mitt psyke viska en bra stund men jag hörde inte då dottetn bara skrek, så psyket röt till!

  11. Ylva

    Oj nej, du är min idol (detta har jag tänkt ofta, men idag kände jag verkligen att jag måste säga det också). Tänk att du vågade och kunde formulera det här viktiga inlägget.

  12. Oftast är det ju så mycket lättare att bara fortsätta springa, att noggrant gömma undan alla tankar på allt för små skor eller vattnet som står kvar på byrån i hallen. Och förvånansvärt långt orkar man, ända tills det många gånger är för sent och man hunnit allt för långt bort, både hemifrån och från sig själv. Skönt att du hann bromsa i tid!

  13. Dalia

    Så kloka ord! Jag har börjat gå hos psykolog på "kontroller", som en årlig hälsokontroll man gör hos läkaren. Bästa beslutet jag gjort! Ofta räcker det med ett samtal för att styras in på rätt spår igen. Den psykiska hälsan behöver samma vård och preventiva åtgärder som den psykiska också.

  14. Tack för att du delar med dig! Jag tror att alla behöver gå i terapi i något skede i livet. Kanske flera. Och det är helt ok! Du gav mig mod att kanske så småningom skriva ett eget inlägg om varför jag sökt hjälp. Det är som du skriver så lätt att prata om den fysiska delen av hälsan, men det mentala träningen är minst lika viktig!

  15. Sara

    Tack för att du skriver, så viktigt och sant allt du säger.

    Jag var också utmattad för några år sedan. Jag levde i förnekelse och det tog länge innan jag insåg att jag hade haft en regelrätt utmattningsdepression. Ja, faktiskt flera år. Och de börjar precis så där. Då semestern kommer så kraschar kroppen och det tar tid att bli bra. Det måste få ta tid.

    Jag minns att jag tänkte… varför kan inte jag vara som alla andra. Köra på och klara mig ändå. Jag minns att jag tänkte "andra orkar, t.ex. linn jung orkar.". På sant! Jag kände mig värdelös. För jag hade identifierat mig själv med mina prestationer, inte för den jag är som person. Och nu kunde jag inte prestera.

    Hur har jag blivit frisk? Jag har helt slutat med motion som stressar kroppen (löpning – vissa kroppar tolkar signalerna fel och utläser "fly-mode" -> kortisol utsöndras). Jag gör saker som får mig att bli glad varenda dag. Försöker känna tacksamhet istället för ilska.

    Kosten. Kolla den för guds skull. Ät mycket c-vitamin och selen. Magnesium. Ta reda på så att du inte går runt med järnbrist? Företagshälsovården kollar Hb och säger fine, allt är fine. Det stämmer inte för många. Googla fast S-ferritin och relaterad forskning.

    Rensa i din bekantskapskrets. Ta bort folk som stressar dig, som inte ger dig glädje utan som du kan gå runt och bli småsur på men ändå ler varmt då du träffar dem. Omge dig med folk som du verkligen tycker om. Spendera mycket tid med dem.

    Sluta ställ krav att allt ska vara perfekt, både i jobbet och privat. Du vill vara en bra mamma. Dina barn har bara en mamma. Och för dem är du världens bästa mamma hur du än svänger det. Det är din plikt att bromsa dem då du ser att de kör på för hårt i livet senare.

    Förresten, börja med yoga! 🙂 Ju tidigare, desto bättre.

    Sorry, nu slutar jag. Tack för att du delar med dig. Det är MÅNGA som behöver läsa det här.

  16. Så bra! Hoppas du hittar formeln för ett lagom lugnt liv. Det är inte lätt när man är en idéspruta och en entusiast så där i största allmänhet (jag har en känsla av att vi är lite lika på den punkten), men NOG så viktigt om man ska orka vara sig själv tills man dör. Vilket jag ju hoppas du skall. Kram!

  17. Jag började livet som gift kvinna med en ett års sjukskrivning för utmattningsdepression, aka utbränd. Det är sex år sedan och jag äter fortfarande en ganska hög dos antidepressiv, går i samtalsterapi mellan varven och inte jobbar mer än 50%. Jag är tillräckligt ödmjuk gentemot min kropp efter den där utbrända perioden, att jag förstår att det inte löns att arbeta mer än vad jag har energi till. Och de där tabletterna behöver jag för att inte tappa befattningen helt när barnen trotsar som värst. Minst 1 kväll per vecka har jag egentid antingen utomhus i trädgården eller i sovrummet med en bok, för att liksom ladda upp igen. Jag har tur som har en man med mycket mer energi och tålamod än vad jag har, på så vis klarar vi vardagen.
    Det är antagligen många där ute som skulle behöva få trappa ner på arbetstiden lite… men tyvärr tillåter väl inte samhället riktigt det, med tanke på den ekonomiska förlusten man får på köpet.
    Ta det lugnt. Ta en sjukskrivning till om det behövs.

  18. anonym

    Vi är nog väldigt många som kört på med utbildning, barn, husbygge och jobb i unga år. Inte konstigt om det "skiter sig" för en och annan. Ännu tidigare var mammaledigheten bara ett halvår och sedan var det bara att köra på.

  19. Sofia

    Såå bra skrivet! Tack Linn! Tror som dig att många lider av detta idag för att "man måste göra det".. man måste liksom hinna med en massa saker förutom kanske sig själv och de innersta tankarna.
    Har själv tampats med liknande problem senaste åren.. jobbet före en själv och massa annat skit på fritiden. Ibland måste man bara "få vara". Va med sig själv och låta hjärnan få ro.
    Du kommer igen, starkare än ever !
    Tack för en bra blogg!

  20. Sarah

    Gillar "psykiskt förskyld" så kunde jag också ha kallat mitt psyke för snart ett år tillbaka och för två år tillbaka då det brakade löst ordentligt mellan nervtrådarna.

  21. Lotta

    Psykiskt förkyld e bra, jag har förklarat mina trapatser med psykisk hjärtattack el. liknande o när nån fråga om inte jag ska börja träna crossfit så sa jag att jag kör psykisk crossfit istället..
    Friskt o sjukt är farligt nära varann men jag hoppas vi isället för att vi bara käckt ska "förebygga psykisk ohälsa" istället förebygga fysisk ohälsa o allt möjligsjälvmedicinering.
    De flesta av oss lider av samma "sjukdom" stress, press, sorg och otillräcklighet, skillnaden evad vi gör me de känslorna.
    " om man lyssnar på själen som viskar så behöver man inte höra på då kroppen skriker"
    -Ok, mitt psyke viska en bra stund men jag hörde inte då dottetn bara skrek, så psyket röt till!

  22. Ylva

    Oj nej, du är min idol (detta har jag tänkt ofta, men idag kände jag verkligen att jag måste säga det också). Tänk att du vågade och kunde formulera det här viktiga inlägget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.