Onödigt att fundera så långt fram?

”Onödigt att fundera så långt fram i tiden. Då kan vi vara borta från jordelivet för länge sen. Jag satsar på att leva i nuet som jag vet att jag kan påverka”.

Skrev anonym.

Säkert kan det finnas en poäng i det anonym skrev. Men jag tror inte att tanken på 85-åringen ligger så långt ifrån nuet som man tror. Eller ska vi säga: för min egen del var tankeexperimentet till stor hjälp när jag behövde hjälp med nuet, alltså vem jag vill vara och vilket liv vill jag leva. 

För mig handlar det inte om att ”fundera fram i tiden”, utan kanske främst om att ta hjälp av en större bild (när man gasar på för fullt i hamsterhjulet är det väldigt svårt att förstå hur saker och ting hänger ihop). Att ta ett steg bakåt, stryka sig gubbigt i skägget och hmm:a fram ”Av allt jag gör i dag – vad stöder målbilden?”.

Om jag drömmer om att göra skillnad för kvinnor i min generation – på vilket sätt rör jag mig i den riktningen? Om du drömmer om att spela gitarr, doktorera, flytta till Asien, anlägga en trädgård, bygga en båt, öppna en butik (eller vad du nu kan tänkas brinna för) – stöder dina dagliga åtaganden din vision?

Måhända kan det vara ett sorts lyxtänkande i en priviligerad del av världen, att ens ha möjligheten att välja och påverka sina dagliga åtaganden. Men jag tycker jag ser det runt omkring mig hela tiden. Folk som rusar, multitaskar och drömjobbar ihjäl sig. Folk som åtar sig en massa bara för att de inte kan eller tror att de inte kan säga nej när de en gång fick chansen. För att de inte vill vara besvärliga. Eller som Nina Åkestam skriver i sin bok: För att de är så himla smickrade att de blev tillfrågade. Och för att det ligger i tiden att ”ta chansen, för den kommer kanske aldrig igen!”. Och för att det enda artiga alternativet för en riktigt huipputyp är att säga ”yes, sir! ja tack!”.

Har alltid lagt en stor stolthet i att vara en yes-man (men egentligen handlade det hela tiden om min egen vacklande självkänsla: ”BARA JAG SÄGER JA TILLRÄCKLIGT MÅNGA GÅNGER SÅ KANSKE DE TYCKER OM MIG”).

För mig  är det är viktigt att förstå hur handling och konsekvens hänger ihop. Ofta blir jag jättesmickrad när folk frågar om jag vill vara med på något hörn. Utan att ens reflektera vad det kostar av mig. Många projekt kanske boostar mitt ego för en stund, men in the big picture blir jag bara trött och min inre 85-åring ba suckar högt. Det leder ingen vart. Varken till bättre självkänsla, större acceptans från omgivningen eller att mina drömmar går i uppfyllelse. Det enda som händer är att jag kör slut på mig själv. 

Tack vare 85-åringen – och mycket filosoferande i soffan – vet ganska långt vad jag vill med livet (vad jag ska göra just nu och senare). Jag vill inte ha stora, flashiga mål (urk). Men jag vill ha en slags riktning. Och i den ingår inte så mycket vad jag vill göra, utan mera hur jag vill vara.

Och hur jag vill att livet ska kännas.

Och i allt det jag vill göra finns det så saakelis mycket känsla.

Aaaah.

Man kunde nästan tro jag var från Svärrji.