Precis som jag skrev igår, så är det väldigt många som hör av sig just nu för att fråga hur man vet när väggen kommer emot (räknade just till 15 chattar på facebook där jag svarar på ungefär samma frågor). Så för att jag själv ska komma lättare undan tänkte jag skriva ett längre inlägg (ställ gärna frågor i kommentarsfältet, varsågoda) som jag i fortsättningen kan hänvisa till.
Förvisso svarar jag gärna på era frågor helt privat också, för det gör mig på riktigt helt förbryllad (och förbannad!) att jag varje kväll besvarar samma frågor från heeeelt olika personer. Fatta att på bara några veckor har 15 hel- och halvbekanta till mig tagit kontakt. Liksom femton kvinnor som jag på ett eller annat sätt känner. Som är i samma sits. Det är ju en helt sjuk höst det här. Liksom KÄNNER jag ens femton personer?
Och nästan alla undrar i princip samma. Hur visste jag att gränsen var nådd? Vad ska man göra? Hur ska man tackla omgivningen? Etcetera, etcetera.
Jag vill också poängtera att jag absolut inte är någon expert på området (tvärtom: jag är klient och patient myself). Ni ska också kontakta er hälsostation eller arbetshälsovård. Jag kan bara svara på frågor utgående från mitt eget perspektiv. Men ja – är det något jag har glömt att berätta som ni ännu undrar över? I så fall – ställ din fråga i kommentarsfältet!
Forever Jung 
när tar din sjukedighet slut och hur tänker du kring att återvända till jobbet (om du tänkt på det dvs)? 🙂
Sista november slutar min heltidssjukskrivning, då börjar min deltidssjukskrivning (börjar jobba 40 % i december, alltså 60 % sjukledigt, 40% jobb) Trappar sakta upp därifrån.
Men jag vill också vet hur du liksom fattade att väggen var där? Jag tänker (tyvärr) ofta på att jag nog inte kommer att komma in i någon vägg då den inte är nådd ÄNNU heller. Jag har haft det så otroligt stressigt de senaste året/åren och kämpar på med alldeles för mycket job. Håller mig just och just flytande. Helt sjukt att jag tänker så här, men det är verkligheten. Tänker ofta på när väggen ska komma och undrar ibland varför den inte kommit ännu. Eller om det kan vara så att den aldrig kommer för vissa människor? Eller om den kommt och jag inte fattat det? Och följdfrågan, också den tydligen klassisk.. vad ska jag göra? Min vägg har ju uppenbarligen då inte kommit emot ännu, men kan jag göra någonting åt att den inte heller kommer? Alltså, hemskt men sant, så kan jag liksom inte bara sluta jobba? Jag är en enskild näringsidkare och "kan" liksom inte bli sjukskriven om jag inte vill förlora mitt jobb helt. Då jag försöker googla (hehe!) på det, så får man liksom bara som svar "vila". Tycker inte att det svaret räcker. För det kan jag inte. Och jag vill egentligen inte söka proffessionell hjälp heller. Tycker du att man alltid måste det? Och hur kommer man över denna tröskel isåfall, att våga ringa en psykolog. Och VEM isåfall? Och nu känner jag mig dessutom hemsk för att jag känner att jag måste fråga allt detta anonymt (i alla fall för omvärlden anonymt). Jag tycker för övrigt att det är så otroligt bra att du är öppen med detta för din blogg når ju så många, och det är så viktigt att man pratar om det (även om jag inte själv vågar vara öppen). Hoppas du fattar något av mitt svammel. Vet inte om jag ens lyckades framföra alla mina frågor nu.
Du har ju haft vissa problem med din hälsa tidigare… Nånting med magen, om jag minns rätt?? Var det symptom för utmattningen eller något helt annat?
Hur har du hanterat din utmattning framför barnen? Menar mest att hur har du prioriterat din vila och barnens behov? Har du dåligt samvete över barnen eller orkar du "tillräckligt" med dem? Jag vill också gärna höra hur du visste att du kraschat in i väggen. Själv tyckte jag att väggen var så gott som nådd, men läkaren ville bara sjukskriva mig i tre dagar. Fick tjata till mig en vecka till, men jag menar, hur dåligt skall jag egentligen må för att bli sjukskriven en längre tid… Tack för att du skriver öppet Linn!
Hur hade du och Sami varit tillsammans när du blev gravid?
Haha, det var en otippad fråga! Och jag hoppas du har tappat ett "länge" mellan hur och hade, hahaha. Att du inte undrar över SPÄNNANDE detaljer, LOL.
Cirka ett halvår!
Nu har jag inte mycket erfarenhet av detta, men jag tänker att är det inte så att om man väl går in i väggen – så bara vet man det? Det är ganska tydligt? Men däremot att kunna se varningssignaler innan det sker och således kunna förhindra det, är väl en annan sak.
Jag skulle nog säga att det bästa är att gå och prata med någon om man funderar över att man kanske inte mår så bra, som du sa kontakta hälsostation.
Nu blev detta ingen fråga alls… 🙂
Känner du dig ensam?
Känner du nångång att du skulle vilja prata av dej med andra i samma situation? ☺
En sak som jag funderat på är varför detta fenomen kommit så starkt det senaste årtiondet.Våra mammor hade säkert lika jobbigt om inte värre med korta mammaledigheter och vårdledighet fanns ju inte ens på kartan. Man började jobba fem månader efter förlossningen och takten var säkert minst lika hård som nu.Hur klarade de sig med jobb, barnskötsel och hemmets skötsel? På den tiden var inte männen särskilt delaktiga i hemsysslorna heller. Kallade man månne sjukdomen något annat då?
Ingen aning, men nu gissar jag fritt:
1. När solen gick ner gick man å sova (dygnet var inte gränslöst som nu).
2. Ingen förväntade sig att en kvinna skulle avancera karriärmässigt (hon hade kanske inte ens möjlighet på samma sätt som i dag, kanske var hon hemma med barn när de var små).
3. Man hade inga sociala medier att mäta sig mot (man jämförde sig eventuellt med grannen och hon hade lika rotin bil).
4. Man bodde nära mommo och moffa som kunde jeesa med barnskötsel.
5. Man bet ihop och led i det tysta.
Enda punkten som verkar ha betydelse är det där medf sociala medier som inte fanns då… Är det just det som är den sringande punkten?
Mammorna sov inte mera och de började jobba direkt efter mammaledigheten. Det var precis då som kvinnorna tog sig ut i arbetslivet. Man byggde hus och det skulle betalas.
Kvinnor avancerar inte i högre grad karriärmässigt i dag heller, tyvärr – men de strävar kanske mera åt det hållet.
Mommo och fammo finns även nu så där är ingen skillnad.
Vet inte heller om det hjälper att bita ihop och lida i längde heller.
Kvinnorna på 70-talet förväntades också ta hand om hemmet på bästa sätt och barnen skulle ha riktig mat. Däremot minns jag inte att mamma skulle ha lekt med oss, men det klarade vi bra själva.
Dessutom fanns det inte lika höga förväntningar utifrån på föräldraskapet: – lek med dina barn – ta ut dina barn i friska luften – läs högt för dina barn – ge dina barn näringsrik, hemlagad mat – sköt om dig själv för att orka med dina barn – ha i jämställdhetens namn egna aktiviteter, för din man har ju – å glöm för allt i världen att lyssna på dig själv för vi har en massa påbud som du ska ta till dig av, ta stress över och tvinga dig själv att leva enligt!!!
Ja e 24 år o ha läst din blogg sen du vänta din dotter. Tycker din blogg e så sjukt bra, de ha vari intressant att följa med ditt livs olika faser. När du kom ut med att du är utmattad så kom de int direkt som en överraskning om man får säga så utan att låta elak. Genom dina inlägg har man ren en längre tid kunna anat nåt, känna att de e påväg. Du ha haft sån fart på o varit liksom the ultimate woman. Ja ha imellan haft lust att kommentera här att "kyl nu satan ner di lite". Nu till frågorna; märkte aldrig Sami eller barnen att något var på tok? Börja de höra varningsklockorna ringa långt före dig? Eller dina arbetskollegor? Vad sa du ordagrant åt dem som du sökte hjälp av? Du e modig o en kämpe. ❤
när tar din sjukedighet slut och hur tänker du kring att återvända till jobbet (om du tänkt på det dvs)? 🙂
Sista november slutar min heltidssjukskrivning, då börjar min deltidssjukskrivning (börjar jobba 40 % i december, alltså 60 % sjukledigt, 40% jobb) Trappar sakta upp därifrån.
Men jag vill också vet hur du liksom fattade att väggen var där? Jag tänker (tyvärr) ofta på att jag nog inte kommer att komma in i någon vägg då den inte är nådd ÄNNU heller. Jag har haft det så otroligt stressigt de senaste året/åren och kämpar på med alldeles för mycket job. Håller mig just och just flytande. Helt sjukt att jag tänker så här, men det är verkligheten. Tänker ofta på när väggen ska komma och undrar ibland varför den inte kommit ännu. Eller om det kan vara så att den aldrig kommer för vissa människor? Eller om den kommt och jag inte fattat det? Och följdfrågan, också den tydligen klassisk.. vad ska jag göra? Min vägg har ju uppenbarligen då inte kommit emot ännu, men kan jag göra någonting åt att den inte heller kommer? Alltså, hemskt men sant, så kan jag liksom inte bara sluta jobba? Jag är en enskild näringsidkare och "kan" liksom inte bli sjukskriven om jag inte vill förlora mitt jobb helt. Då jag försöker googla (hehe!) på det, så får man liksom bara som svar "vila". Tycker inte att det svaret räcker. För det kan jag inte. Och jag vill egentligen inte söka proffessionell hjälp heller. Tycker du att man alltid måste det? Och hur kommer man över denna tröskel isåfall, att våga ringa en psykolog. Och VEM isåfall? Och nu känner jag mig dessutom hemsk för att jag känner att jag måste fråga allt detta anonymt (i alla fall för omvärlden anonymt). Jag tycker för övrigt att det är så otroligt bra att du är öppen med detta för din blogg når ju så många, och det är så viktigt att man pratar om det (även om jag inte själv vågar vara öppen). Hoppas du fattar något av mitt svammel. Vet inte om jag ens lyckades framföra alla mina frågor nu.
Du har ju haft vissa problem med din hälsa tidigare… Nånting med magen, om jag minns rätt?? Var det symptom för utmattningen eller något helt annat?
Hur har du hanterat din utmattning framför barnen? Menar mest att hur har du prioriterat din vila och barnens behov? Har du dåligt samvete över barnen eller orkar du "tillräckligt" med dem? Jag vill också gärna höra hur du visste att du kraschat in i väggen. Själv tyckte jag att väggen var så gott som nådd, men läkaren ville bara sjukskriva mig i tre dagar. Fick tjata till mig en vecka till, men jag menar, hur dåligt skall jag egentligen må för att bli sjukskriven en längre tid… Tack för att du skriver öppet Linn!
Hur hade du och Sami varit tillsammans när du blev gravid?
Haha, det var en otippad fråga! Och jag hoppas du har tappat ett "länge" mellan hur och hade, hahaha. Att du inte undrar över SPÄNNANDE detaljer, LOL.
Cirka ett halvår!
Nu har jag inte mycket erfarenhet av detta, men jag tänker att är det inte så att om man väl går in i väggen – så bara vet man det? Det är ganska tydligt? Men däremot att kunna se varningssignaler innan det sker och således kunna förhindra det, är väl en annan sak.
Jag skulle nog säga att det bästa är att gå och prata med någon om man funderar över att man kanske inte mår så bra, som du sa kontakta hälsostation.
Nu blev detta ingen fråga alls… 🙂
Känner du dig ensam?
Känner du nångång att du skulle vilja prata av dej med andra i samma situation? ☺
En sak som jag funderat på är varför detta fenomen kommit så starkt det senaste årtiondet.Våra mammor hade säkert lika jobbigt om inte värre med korta mammaledigheter och vårdledighet fanns ju inte ens på kartan. Man började jobba fem månader efter förlossningen och takten var säkert minst lika hård som nu.Hur klarade de sig med jobb, barnskötsel och hemmets skötsel? På den tiden var inte männen särskilt delaktiga i hemsysslorna heller. Kallade man månne sjukdomen något annat då?
Ingen aning, men nu gissar jag fritt:
1. När solen gick ner gick man å sova (dygnet var inte gränslöst som nu).
2. Ingen förväntade sig att en kvinna skulle avancera karriärmässigt (hon hade kanske inte ens möjlighet på samma sätt som i dag, kanske var hon hemma med barn när de var små).
3. Man hade inga sociala medier att mäta sig mot (man jämförde sig eventuellt med grannen och hon hade lika rotin bil).
4. Man bodde nära mommo och moffa som kunde jeesa med barnskötsel.
5. Man bet ihop och led i det tysta.
Enda punkten som verkar ha betydelse är det där medf sociala medier som inte fanns då… Är det just det som är den sringande punkten?
Mammorna sov inte mera och de började jobba direkt efter mammaledigheten. Det var precis då som kvinnorna tog sig ut i arbetslivet. Man byggde hus och det skulle betalas.
Kvinnor avancerar inte i högre grad karriärmässigt i dag heller, tyvärr – men de strävar kanske mera åt det hållet.
Mommo och fammo finns även nu så där är ingen skillnad.
Vet inte heller om det hjälper att bita ihop och lida i längde heller.
Kvinnorna på 70-talet förväntades också ta hand om hemmet på bästa sätt och barnen skulle ha riktig mat. Däremot minns jag inte att mamma skulle ha lekt med oss, men det klarade vi bra själva.
Dessutom fanns det inte lika höga förväntningar utifrån på föräldraskapet: – lek med dina barn – ta ut dina barn i friska luften – läs högt för dina barn – ge dina barn näringsrik, hemlagad mat – sköt om dig själv för att orka med dina barn – ha i jämställdhetens namn egna aktiviteter, för din man har ju – å glöm för allt i världen att lyssna på dig själv för vi har en massa påbud som du ska ta till dig av, ta stress över och tvinga dig själv att leva enligt!!!
Ja e 24 år o ha läst din blogg sen du vänta din dotter. Tycker din blogg e så sjukt bra, de ha vari intressant att följa med ditt livs olika faser. När du kom ut med att du är utmattad så kom de int direkt som en överraskning om man får säga så utan att låta elak. Genom dina inlägg har man ren en längre tid kunna anat nåt, känna att de e påväg. Du ha haft sån fart på o varit liksom the ultimate woman. Ja ha imellan haft lust att kommentera här att "kyl nu satan ner di lite". Nu till frågorna; märkte aldrig Sami eller barnen att något var på tok? Börja de höra varningsklockorna ringa långt före dig? Eller dina arbetskollegor? Vad sa du ordagrant åt dem som du sökte hjälp av? Du e modig o en kämpe. ❤