”Men varför blev inte folk utbrända förr i tiden?”. Del 2.

33

 

”En sak som jag funderat på är varför detta fenomen kommit så starkt det senaste årtiondet. Våra mammor hade säkert lika jobbigt (om inte värre) med korta mammaledigheter – och vårdledighet fanns ju inte ens på kartan. Man började jobba fem månader efter förlossningen och takten var säkert minst lika hård som nu. Hur klarade de sig med jobb, barnskötsel och hemmets skötsel? På den tiden var inte männen särskilt delaktiga i hemsysslorna heller. Kallade man månne sjukdomen något annat då?”

 

 

Yass, vilken bra fråga. Varför just vår generation är så utsatt för den här typen av problem är så intressant att spekulera i. För enligt många människors logik borde allt vara bättre nu än .. hmm .. ”förr i tiden”.

Ändå är vi mer drabbade än någonsin.

Och det roliga är ju att det finns de som gärna lyfter fram att folk förr i tiden minsann jobbade på åkern från gryning till solnedgång, hade 10 hungriga, skitiga ungar som alla fick kallbrand och dog. Allt medan skörden sket sig, vargen tog korna och gubben sköt sig (OCH INTE ENS DÅ BLEV MAN UTBRÄND!!). I det skedet måste jag dölja mitt hysteriska skratt i tröjärmen.

För ja, jag vet inte riktigt om vi ska jämföra plågor på det viset. Eller förstås, om ni vill kan vi göra det, men jag tror ingen blir klokare av det.

Den vanligaste orsaken folk älskar att gapa från är ”DET ÄR DE SOCIALA MEDIERNAS FEL ATT FOLK BLIR UTBRÄNDA I DAG!!!!!”. Det är det säkert, men ingalunda är de ensamt skyldiga. Men om jag en gång måste jämföra förr och nu, så finns det – tro det eller ej – många små element som gör det svårare att leva som ung kvinna i dag än då mamma, mommo och gamlamommo var unga. Att vi har bättre hälsa, mer pengar, fred och möjligheter betyder tyvärr inte att allt är bättre nu.

Nu är det här bara mina egna personliga spekulationer, så jag uppskattar om ni protesterar eller fyller på. Jag är expert på att vara ut och cykla. Kanske också just i dag. Här kommer 10 små punkter på varför jag tror livet och vardagen är pikulite mer hardcore 2016.

 

1. Dygnet tar aldrig slut. Förr gick man till sängs när det blev mörkt. När mörkret föll var dagen klar. Nu funkar det mesta dygnet runt. Det blir aldrig mörkt. Du kan kontakta folk när som helst. Du är tillgänglig dygnet runt. Affärerna är öppna. Det kommer program på tv. Internet stänger inte ner. Allt bara pågår, pågår, pågår. Säkert var det skitjobbigt och ångestfyllt för torparhustrun när hon gick till sängs, men hennes dag och hennes värld hade kanske ändå … ett tydligare slut? Som betydde vila.

 

2. Ojämt hemmalass. Vi kvinnor som lever i dag har större yrkesmässiga möjligheter. Ingen förväntade sig att torparhustrun skulle avancera karriärmässigt. Oavsett om hon diggade den eller ej, så var kravbilden klar (och totalt annorlunda från i dag). I dag tror vi oss, tack och lov, veta att kvinnor och män är lika kunniga och kompetenta på arbetsmarknaden (hmm, nåja, där kanske man kunde tillägga något). Men någonstans (t.ex på hemmafronten) sackar vi efter. Där säger statistiken att kvinnor fortfarande tar större ansvar.

3. Vi överlever sannolikt. Vilket ger oss mer utrymme till annat. Torparhustrun satt väl där med sina hängtuttar, inombordsfinnar och sina sorgerynkor utan att ha någon ingen aning om att det var något man kunde skämmas över (antagligen hade hon fullt upp med att få mat på bordet, inte frysa ihjäl, inte begrava ännu en kallbrandsunge och såna små vardagsbestyr).

4. Mindre hjälp nära. I regel bodde man nära släktingar (kanske rent av på samma gård) som kunde jeesa med barnvakt när man jobbade över, datorn crashade eller kon kalvade.

5. Klasstillhörighet inte konstant. Vi lever i en tid som värderar yrkesmässig och ekonomisk framgång högre än mycket annat. Vi har matats med framgångshistorier så länge vi kan minnas, om att alla kan bli vad de bestämmer sig för att bli. Tror det här skapar en konstig förväntan om att man måste ”bli något”. Ingen vet riktigt varför, men många vill bli något större, bättre och rikare (än det de kom från?).

 

6. Vi speglar oss i andra. Förr fanns inga sociala medier att mäta sig mot (mamma kanske jämförde sig med grannen och hon hade lika rotin bil). Kanske någon kändis var spännande i tv:n, men de var ändå ouppnåeliga. Via sociala medier har alla de här supermodellerna, idrottskvinnorna och superbegåvade typerna blivit mer mänskliga och vanliga. Och plötsligt är de inne i flödet bland våra vänner. Och VIPS känns det helt rimligt att mäta sig med .. typ J.Lo. Ähh, jag vet inte, jag gissar bara.

7. Utseende är viktigare nu. Jag behöver inte ens kommentera det här desto mer, för ni vet nog. Att vara rätt sorts snygga kvinna 2016 är fan ett heltidsjobb.

 

8. Maxade intryck varje dag. Jag har ingen aning, men ibland undrar jag om det bara är bra att vi överöses med intryck och information överallt. Jag är en SÅN GUBBE, men ibland blir jag osäker på om våra sinnen är utrustade för den här typen av intag. All den här massiva mängden info vi får in under ett dygn – vad gör den egentligen med oss? Om torparhustrun skulle se alla blinkande skärmar och alla trafikstockningar vi utsätts för varje dag skulle hon säkert tuppa av i ren teknikstress. Tror ni att evolutionen har hunnit anpassa oss till allt det här när utvecklingen har gått framåt i så huisig takt?

9. Barnuppfostan i förändring. Jag kan ha fel, men barnuppfostan är inte som förr. För att vara en vettig förälder i dag krävs så mycket mer. Barnet ska vara svettigt minst tre timmar per dag (oklart vem som ska tillreda det ekologiska kostcirkelslångkoket under tiden). Barnet behöver också cirka en timme högläsning. Kanske också ett fritidsintresse (kanske t.o.m två – och skjuts till båda). De ska också ha tid över för kompisar, ha tid att gå på alla kalas, ordna egna kalas och så ska de förstås också lägga sig tidigt. Föräldrarna ska gärna också lyssna på sina barn, leka med sina barn, gå på varsin jumppa och ha egentid och träffa kompisar. Tror torparhustrun nöjde sig om barnen blev ”som folk”.

10. Det känns ibland som om det krävs lite mer av en kvinna. Ta nu föregående punkt och barnuppfostran som exempel. Som pappa räcker det med att du går ett varv runt kvarteret med barnvagnen för att du ska få komplimanger och fem leende tanter efter dig. Han är nog en ”så bra pappa”. För att samma tanter ska le åt mig ska jag stå på händerna i fyra dygn, baka 17 plåtar bulla, virka en sovsäck och springa ett maratonlopp. Men då står de väl vid mållinjen och skakar på huvudet ”ska hon verkligen hålla på så där?”. Ja ni fattar.

 

Slutsats: Högre krav, mindre vila, större pattar.

Vad tror ni?

Eller kan det kanske helt enkelt vara så att vi 2016 kvinnor är lite gnälligare, lite svagare? Eller att vi är de första som vågar säga högt hur vi känner utan att bli slängda i ett dårhus?

Vilken spännande kväll det här ska bli! Fyll mitt kommentarsfält!

128 reaktioner på ””Men varför blev inte folk utbrända förr i tiden?”. Del 2.

  1. Tanja

    Jag har också tänkt på detta en tid och tycker det var roligt att nån som kan sätta orden på rätt sätt formulera en lista som jag förövrigt håller fullt med om. Nr 1 var en ny punkt jag aldrig tänkt på men den är så himla självklar.

  2. Hannas virrvarr

    Håller väldigt mycket med, tycker nr. 1 var så huvudet på spiken så jag hade nöjt mig med att sluta där. Men tyckte också resten av punkterna var bra 🙂

      1. anonym

        Förstod nog det, men våra mammors generation är inte så långt borta från dagens verklighet.

        Kanske dagens unga kvinnor inte kansätta gränser för sig, utan låter sig ledas in i torktumlaren och kommer inte ut därifrån. Var lite mer själviska och ryt ifrån då det blir för mycket både på jobbet och hemma! Vila, slappa och våga vara lata nån gång är mitt recept.

        1. Torktumlaren var en mkt bra liknelse, haha!

          Jag tycker att det har hänt en hel del på kravfronten de senaste 30 åren (men jag kan ha fel). Och massor på punkt 1, 4, 6, 8 och 9.

      2. Mammamu

        Jag har tänkt mycket på dethär! Jag tycker att största orsaken är att mammor är ensam. När babyn ploppar ut sitter man plötsligt i sin höghustrea ensam med ett kravknyte helt övergiven. Mammor måste klara allting själv. Tidigare tog det en by att uppfostra ett barn, det kanske rentav fanns fyra vuxna i ett hushåll eller samma gård och alla tog hand om sina egna. Nu har man kanske inte ens sett skymten av sina grannar och när andra vuxna ser att ditt barn beter sig som en apa, stirrar de på mamman ("ska du inte säga nånting?) istället för att säga nånting själv. ALLT har kollektivt blivit mammans uppgift.

        Förr fick man nu endå vara en ful och fläskig hemmafru ifred. Idag ska man sköta och uppfostra sina barn ensam, sköta hushållet ensam, arbeta fulltid och betala skatt och fa ta dig om du inte är en vacker sexbomb medan du gör det!

      1. Mikaela

        Det är nog bara ni själva som kan återinföra den, tror jag? Som kristen har jag alltid haft vilodag, och har alltid tänkt att hur orkar de (ni) jobba och hålla på alla veckans dagar…? Det behövs en dag som man får känna att det är heeelt okej att inte prestera nåt, inte shoppa, handla mat, fixa cykeln eller nåt annat. Det går ju att bara bestämma sig att söndagen är familjens vilodag, tror det har stor betydelse för iaf mitt mående att få vila. Förstås menar jag ju inte att inte kristna, som håller sin vilodag, kan bli utbrända. Det är ju många faktorer som inverkar.
        Bra lista för övrigt, skrattade mycket åt din slutsats!?

  3. Reliken

    Alltså vah, jag måste vara någonslags enkel bondmora som inte fattat att det är 2016, för jag känner inte igen dessa krav, på så sätt att de skulle vara krav.

    Eller så gör jag det och bara struntar i dem och lever lyckligt vidare, vem vet egentligen? Efter att jag och barnens pappa skiljdes och barnen huvudsakligen blev med mig så bestämde jag mig för att trappa ner på alla eventuella förväntningar som omvärlden har för att orka dra hela lasset och få vardagen att gå runt. Säkert någonslags form av märklig stenålders självbevarelsedrift som kickade in.

    Vilar då jag blir trött på kvällen, stänger av annat, orkar inte ta extra stress över mitt utseende (betyder inte att jag inte skulle vara mån om att se hyfsad ut), inte banta, inte träna, inte måsta vara på något visst sätt. Så länge jag får hem ungarna från dagis efter jobbet och de får mat, omvårdnad, blir rena och kommer i säng i normal tid så får det räcka. Hobbyn och tusen timmar idrott varje dag får de ha vid ett senare skede, mina dygnstimmar räcker helt enkelt inte till där då hushållet står och faller på mig.

    Bondmoran i mig har inga desto större ambitioner, jag går till mitt jobb med mina roliga kolleger varje dag, jobbar, går hem och funderar inte mer på vare sig karriär eller framgång. Gör samma sak nästa dag.

    Fast kanske är det just det att jag hör till den *äldre generationen" (sen sjuttiotalist) född på tiden då datorer inte existerade och dinosaurier spankulerade ute på gårdstunet. Kan för all del förklara en del. Vad hände egentligen där på några år?

    1. Så glad att läsa din kommentar. Jag har varit ensam med två barn i över ett år nu. Det första året kämpade jag med att prestera. Jag sku visa världen att jag fixar liten bebis och förskolebarn bara så där samtidigt som hemmet skiner och det doftar nybakt i trappuppgången och jag motionerar varje dag.
      Så i slutet av den här sommaren rann krafterna bara ur mig och jag mådde riktigt eländigt. Och då förstod jag att jag måste lägga om mitt liv. Jag skalade bort allt extra och sakta men säkert har krafterna började återvända. Men det är faktiskt massor jag skalat bort. Lever ett mycket simpelt och enkelt liv just.

  4. Mikaela

    Jag tror att just kvinnor mådde dåligt på ett annat sätt förr..man mådde bara skit o så va de så, int fanns de nån som fråga hur man orkar o int fråga man säkert sig själv heller, livet var bara hårt. Jag kan tänka mig att barnen fick mer stryk då mamma int riktigt orkade och så dog man snabbare också… flummigt, men en teori.

  5. K

    Dagens hjärnor är överarbetade och kroppen underarbetad. Work more, think less! Lika mycket som du tänker behöver du oxå INTE TÄNKA, alltså gräva, hacka, pyssla, bära, flytta, måla, rita, det sim funkar för dig. Sysselsätta kroppen o låta hjärnan vila. Funkar för mig.

  6. M

    Illamående kom inte fram på samma sätt som det gör nu.
    Förlossningsdepressioner t.ex var ett stort tabu. (Min mormor led av det o det accepterades aldrig. Hon hade "svagt psyke" sa man på byn).
    Fanns inte hjälp att få lika som det finns nu.

    Bara att titta på hur psykvården såg ut för 50år sedan o hur den ser ut nu.
    Tack och lov lever vi i ett samhälle där det ändå är helt ok att inte orka med allt. Fint Finland!

  7. Frizz

    Det är ju skillnad på "förr, 60-talet" och "förr 1890-t" men jag har inga svar utom att man väl kanske bet ihop. Som släktforskare kan jag säga att jag läst om rätt många utslitna kvinnor som dött unga- hårt arbete plus barn efter barn att föda och begrava..huj. Man la sig väl ner så man inte orkade mer och antingen steg man upp sen efter sin "sjukdom" (utbrändhet) och levde eller så dog man som 42åring. Men hur min egen mormor orkade med 4 barn, man på sjön, hus, jobb och lån på 60-70-t is beyond me. Sen skulle det vara middagar och fester med mat o grejer för massor av vänner då gubben var hemma, semester på en ö med spartanskt kök där hon inte trivdes… Tänk om nån hade sagt åt henne då att ta en break. Oj det hade hon behövt!

    1. Ja, såklart är det milsvidd skillnad, skojade mest.

      Och ja, folk levde ju så korta liv. Tänker mig att det lika mycket berodde på att de FAN INTE ORKADE, som att kroppen svek.

  8. Anni

    En grej jag vill lägga till på listan är att nuförtiden är det ju väldigt få som har en vikarie då man är på semester. Jag jobbar på kontor och har fem veckor semester, men men förutom att jag då jobbat in min semester hela året så får jag ju i princip jobba in den en gång till före och efter semestern då jag jobbar som ett tok för att få gjort allt det som jag skulle ha gjort om jag inte varit på semester. Mina föräldrars generation har haft mycket mera vikarier.

    1. Just me

      En till kontorsråtta här, utan semestervikarie. Dagarna före semestern är alltid kaos för att hinna med allt. Och dagarna efter är kaos för att komma ikapp med allt som lämnat då man varit ledig…

  9. anonym

    Förstår dina argument, men samtidigt måste jag inflika att det inte är någon som tvingar oss att gå med i denna rumba med krav, förväntningar o tvång. Det väljer vi själva. Medvetet eller omedvetet. Jag en presterare, men har insett att bakom mitt presterande beteende ligger en djup osäkerhet, nedstämdhet om inte rent av depression. Med hjälp av prestationerna har jag länge länge dolt mitt egentliga måeende. För mig själv och andra. Utan denna insikt hade jag säkert också lagt skulden på de yttre omständigheterna, men allt handlar ändå om det som kommer inifrån mig själv.

    1. Din kommentar stämmer om man tänker sig att fri vilja existerar. Men det är ju förstås en förenkling av sanningen. Missförstå mig inte, jag vet vad du menar och kan helt sympatisera med känslorna samt viljan och idén om möjligheten att ignorera kraven. Det kan dock vara bra att också tänka på bieffekterna av att se kraven som ett val för individen att ta till sig: det blir ett nytt krav, ett krav på att välja bort de andra kraven. Det blir lite ens eget fel om man väljer att fortsätta kravrumban.

      1. anonym

        Alla kommentarer här är antagligen förenklingar av sanningen. Ville bara berätta hur det är för mig. Jag upplever att de enda krav som ställs på mig är sådana som jag själv ställer på mig, eller så är de beroende av omständigheter jag själv är orsaken till. Men de är också de allra högsta kraven för just mig. Och det är min sanning.

  10. Henrica

    Tror nr 1 är en stor bov. Blev tydligt då vi satt och tittade på Madicken och det är en scen där föräldrarna sitter på kvällen och pratar, när min mans pojke som är 12 år utbrister – Tänk förr i tiden, då satt dom och.. och.. bara prata med varann på kvällarna!!

    Samt nr 9. Huuur man än svänger sig där så har man reven bak. Man vill ju göra "rätt" men orka och ha råd och tid!? Samt lika mycke till sig själv!

    Svårt för mig som har en stor presterare och perfektionist boende i mig! Svårt att strunta i och "blunda" för saker.
    Samt att hitta en balans.

  11. Har vatit där du är nu. Gått igenom de där tankarna, fram ovh tillbaka. Håller med i mycket. Men tror att det är viktigt att lära känna sin egen makt i den där situationen. Du skriver att vi förväntas det ena och det andra. So what. Lå dem vänta. Makten ligger inombords. Skönheten likaså. Allt vilar på den egna inre motorn. Det är den som glömts bort i racet mot toppen (botynen) i feminismens namn.

    1. Den makten jobbar jag på just nu. Kommer lösa sig (som bajset i badkaret). Har som vanligt väldigt stor tilltro till mig själv, men tänker att det är bra den här gången.

  12. Håller med på alla punkter och bondmoran 1900 behövde inte ens får barn som 'blev till folk' man fick ju praktiskt taget finlands vita ros om alla barnen överlevde 15 årsdagen, andra tider andra problem andra krav.

  13. ylva

    Jag tycker att det är så intressant! Har precis jobbat två mån i ett rehab team för smärta, där även utbrändhet förekommer. Jag har verkligen försökt förstå och ta del av det otroligt kompetenta teamets erfarenhet. En sak man övar på, är mikropauser, dvs några sekunders pauser typ varje kvart, så att man inte blir uttröttad. Detta gäller smärta, men tangerar även utbrändhet. Sedan finns det såklart personligheter som kör 200% och är oerhört driftiga, sk on-off personer, och då kör man väl in i väggen efter ett tag. "I detta samhälle är man välkommen att jobba ihjäl sig", sa min kollega, och det är väl en annan sanning. Jag är åtminstone uppfostrad så att hårt arbete lönar sig. Gör det? Kanske lagom hårt arbete isåf.
    En psykolog sa också att de s.k. positiva stressen är mera ödesdiger än den negativa om man fortsätter att köra på, då tolkar man inte kroppens signaler som negativa. Och folk var kanske utbrända förr också, tror jag, kanske tog sig annat uttryck. Vill inte idealisera "förr i världen".

  14. anonym

    Det där med barnuppfostran är nog en sanning med modifikation. I mitt jobb har jag träffat på så många mammor som tycker att barnen ska ta eget ansvar som trettonåringar. Det går stick i stäv mot resonemanget i punkt 10.

  15. eKorren

    Bra sammanställning, men du glömde den springande punkten. Religionen.

    Om man skötte sitt, blev vid sin läst, gjorde rätt för sig och var en god kristen så var det okej att skippa värdsliga ting som att likna Beyoncé vid 47 efter att ha varit VD och trebarnsmor sen 27. Vår herre såg till att det blev rättvist i slutändan.

    Idag gäller YOLO och det är brått att maxa allt före deadline. Sen är det slut. Förr kanske respengarna räckte till Mallorca, nu måste man se hela planeten. Förr åldrades man, nu finns det botox och plastikkirurger.

    Vi pratar snart inte valmöjligheter längre, vi pratar krav. Vem f-n orkar med sånt?

    MEN.
    Vi ska inte glömma att det här huvudsakligen är ett medelklassproblem.

    Över- och underklassen har alltid haft bättre kläm på livet och verkligheten, på varsina, helt olika håll.

  16. Lottan

    Helt fantastisk lista. Skriver under på alla 10 punkter.
    Tänkte tipsa också om meditation som hjälp mot vardagsstressen. 10 minuter om dagen räcker långt. Det är min hjälp när jag ibland tenderar att falla ihop efter att ha kört på i 170 km i timmen lite för länge. Jag har mediterat länge och det är inte lätt i början men med lite övning kan man lära sig stänga av. Rekommenderar tex apparna Headspace och Insight Timer.

  17. Tanja

    Dina synpunkter stämmer nog riktigt bra tror jag! För att överleva själv, går jag alltid och lägger mig tidigt! Har börjat strunta i olika Tv-program för det är inte värt det. Kl 21 i säng oberoende om det är tisdag eller lördag. Tror hårt på att med bra sömn kommer man långt..?

  18. Jag tror stenhårt på nummer 8, klart det är en kombination av alla aspekter som driver oss alla mot utbrändhetens klippa. Men vi blir matade med för mycket intryck! Som högsensitiv känner jag extra mycket av det. Vi kan ju knappt ens gå på wc utan att underhållning. Jag tror att vi verkligen skulle behöva vara mer uttråkade med jämna mellanrum. Dendär dagen då man inte får göra nånting behövs!

  19. Bara dotter, syster, fru, kollega, tre-barns-mamma, karriärkvinna...

    Tack för kloka funderingar!
    Jag vill lyfta dina punkt 1 och 4.

    Våra kroppar upplever en helt annan stress idag när dygnet aldrig tar slut, som du säger. Ibland önskar jag att det där mörkret skulle komma emot, vareviga dag, och tvinga våra kroppar till en hälsosam och livsnödvändig vila.

    Och den andra punkten; man hade ett helt annat nätverk runt om sig förr. Styrkan i att ha "alla" släktingar på tio kilometers avstånd. Då överlevde man säkert utan att "gå i väggen" trots att skörden sket sig, mannen dog och kon slutade mjölka…

    Det är nu sådant som jag gått och grunnat på. Tack för att du tar upp viktiga frågor. Kärlek till dig ❤

  20. F

    Mycket intressant. Har tänkt mycket på min egen mormor som verkligen inte hade haft det lätt under krigstiden, med jordbruk, barn mm. Min minnesbild av henne är dock på något sätt en hel och odelad mänska. Var hon på åkern så var hon på åkern, och kokade hon mannagrynsgröt så stressade hon inte med annat samtidigt. Det splittrade tär, tror jag.

  21. Mikaela

    Håller med om alla punkter i listan, har funderat på samma orsaker. Jag har också funderat på en sak (i min egen trettioårskris); har vi svårare att välja bort saker (när vi blir "vuxna")? Att förstå/acceptera att vi inte hinner eller orkar, kanske för att vi tror att alla andra hinner och orkar (på grund av sociala medier?). Var det förr på något sätt tydligare gränser mellan ungdom och vuxen, som gjorde det enklare att acceptera sin "roll i livet"? Att all den valfrihet oc möjligheter som finns idag lite lurar oss?

    1. Erika

      Jag också håller med dig Linn på varje punkt. De kanske inte alla sammanfaller under samma årtioende, men med tiden har utvecklingen kommit dit där vi är idag.

  22. Jag blir lite ledsen över parentesen på nummer 3: "antagligen hade hon fullt upp med att få mat på bordet, inte frysa ihjäl, inte begrava ännu en kallbrandsunge och såna små vardagsbestyr".. Att kalla detta "små vardagsbestyr" känns fel. 1930-talets torparhustru älskade nog säkert sina barn lika mycket som vi gör, och sörjde massor då hon hamnade att begrava ännu ett barn.

      1. Tack, skönt att höra. Jag vet att du är en klok kvinna och jag stormgillar dig, jag blev bara lite chockad av den där punkten. Jag borde kanske ha fattat att du var ironisk, men med min hjärndimma så suddas en stor del av min logik ut.

  23. Majsan

    Hej Linn, jag är en kvinna i 60 års åldern och mina arbetskamrater och jag har grubblat mycket på det här.. och kommit fram till detta.. takten var lugnare för trettio år sedan, sociala medier fanns inte på samma sätt för trettio år sedan, företagstänkandet = alltid lite bättre vinst än föregående år har kommit in i oss vanliga människors tänkesätt nu, så om vi gjort något bra så måste vi göra något ännu bättre nästa gång, vårt samhälle av idag är uppbyggt på konsumtion och behov = du måste hela tiden konsumera för att tillgodose de behov du har, eller tror dig ha, och för att hålla ditt lands ekonomi något sånär stabilt, finns inte en plats på jorden där det inte förväntas av dig att du ska konsumera. . Därför flyttade jag och min man till en ö (ok bara 1 km båt eller isväg från fastlandet) och går och står i de kläder vi hade från förr = massor.. och vi värmer vår stuga med ved + några batterier och tvättar oss i bastun och går på utedass.. = försöker varva ner från all input vi får nuförtiden, dels på jobb, dels från media (i nyheterna får vi oss tillhanda t.ex. flyktingar som kämpar på Medelhavet, kriget i syrien, presidentvalet i USA; och allt detta i realtid..), Facebook, instagram, bloggar, podcasts.. , och ni med kreativa jobb och med ordet som ert verktyg måste leverera nytt och intressant hela tiden. Men man måste inte vara så radikala som min man och jag, går att stänga av på andra sätt också. Och inse att vi inte måste prestera hela tiden, vinsten är att just jag hittar mitt sätt att må bra i världen av idag. Allt gott önskar jag dig!

  24. E

    Bra tråd! Och bra poänger. Jag fastnade för punkt 8, och tror att det kan vara svårt för oss att inse vad det riktigt innebär när vi snurrar på i vardagen. Sedan ett par år tillbaka bor vår familj i en helt annan kultur. Flytten innebar bland annat lägre tempo och, i jämförelse med livet i Finland, en bråkdel intryck. Vi lever långsamt. Och vilar. Njuter, arbetar och vilar.

  25. JoannaKN

    En kommentar som tangerar nr 1. Vi har producerat mer kunskap de senaste 30 åren än vad mänskligheten gjort under sin hela existens. Det betyder att flödet av kunskap och information ökat något enormt sedan då typ våra mammor fick oss. Skulle vara konstigt ifall vi inte skulle påverkas av det uppskruvade informationtempot! T.ex hur en mamma ska vara, vad är bäst för barnen, superfoods, etc. finns det ju miljoner teorier på och inget är rätt och allt är fel. Sånt behövde våra mammor inte tänka mycket på.

  26. J

    Jag tror att man blev trött på ett annat sätt förr. Den fysiska arbetsmängden var så stor, så man blev fysiskt trött innan man "hann" bli psykiskt trött..

    Kom att tänka på detta när jag under semestern i sommar planterade skog. Efter 4-5 timmar skogsarbete + andra utearbeten, var jag så slut när det blev kväll att jag somnade direkt och sov som en stock 🙂 Men på morgonen var jag utvilad, eventuellt lite stel i kroppen. I mitt vanliga jobb (jag är lärare) blir man sällan fysiskt trött, men tankarna snurrar på och det finns alltid känslan att man borde/kunde göra mera. Man blir liksom aldrig klar. När man ska lägga sig på kvällarna är det alltid nu som då nån elev eller förälder eller nån situation som man analyserar och ligger och tänker på. Då blir ju sömnen inte alltid så toppen..

    Jag har aldrig tidigare kommenterat något blogginlägg och nu när jag läser igenom vad jag skrivit, så förstår jag varför. Svårt att skriva ner sånahär halvflummiga tankar.. Nåjaa, kanske någon förstod ungefär hur jag tänkte här. Annars tyckte jag att punkt 1 och 4 var superbra! 🙂

    1. Mamma

      Tycker precis samma! Fysiskt arbete, (eller träning för de som håller på med det) låter hjärnan vila, och ger god sömn. Förr fanns ju inget behov av motion på fritiden för det fick man i arbetet.
      Likadant med resultat. Vad ger några procent på ett papper för känsla av att ha lyckats mot att se både något man byggt, handarbetat eller skördat. En helt annan tillfredsställelse och känsla av att det blev KLART och det BRA. Ett procenttal hade alltid kunnat vara lite högre….

  27. Hanna

    Alla punkterna är bra och stämmer. Men skulle vilja lägga till en 11: "för att det är tillåtet". Dvs, i Skandinavien finns den typ av skyddsnät för folk som går in i väggen. Jag bor i New York sedan 10 år tillbaka. Två barn (mammaledig 3 månader var) och jobbar heltid (min arbetsdag är 8.30-18, oftast mer). Volontär i barnens skola är vanligt här, och så allt det andra som världens kvinnor dras med: gymet, städat hem, roliga vänner osv. Jag har 20 dagar semester (som man inte får ta sammanhängande) och vab finns inte (du får ta semester). Ändå har jag aldrig hört talas om någon som är utbränd här. Alla, inklusive jag själv, kör på i hundra km i timmen. Oroar mig ibland men för det mesta hinner jag inte ens det – det finns liksom inte den möjligheten att "gå in i väggen". Jag skulle förmodligen förlora jobbet om jag blev sjukskriven för det, och det skulle vara en katastrof för vår familj…. Så man hänger i. Jobbade en tid i Singapore också, där tempot och pressen var om möjligt ännu högre. Inte heller där existerade utbrändhet (vad jag vet). Jag tycker det är fantastiskt att Sverige och Finland och kanske andra länder tar hand om sina invånare på det här sättet, men undrar ibland om det finns ett samband? Nu när jag skriver det här inser jag att det låter som att jag tycker skandinaverna är bortskämda – inte alls. Men kan ändå inte låta bli att undra varför man sällan hör om det här i några andra länder i samma utsträckning? Något jag missar? Kram och tack för din fina blogg, känner inte dig Linn men tänker ibland att jag hade gillat att ha dig som vän! 🙂

  28. Matias Jungar

    Det var fan i mig den bästa, ärligaste och roligaste texten jag läst om utbrändhet. Tack Linn. Känner igen mig i de flesta punkterna det enda felet är att jag är man. Alla andra punkter utom 2 och 10 stämmer ju också för oss "moderna" män. (Vet att jag kanske får skit för att jag skriver den sanningen och för över en diskussion om kvinnans utsatthet till oss män) Men tycker det är viktigt att vi diskuterar också om en sund identitet för den moderna mannen och hur den kunde se ut. En utbrändhet är ett helvete men för ju med sig mycket positivt. Tycker att jag blivit bättre på att bortse från andras förväntningar och pikulite bättre på att sätta gränser. Jag tror personligen att det där med ökade valmöjligheter och krav på att förverkliga sig själv på ett eller annat sätt är avgörande. När nuet (den gråa vardagen) inte räcker till blir strävan efter att prestera något lite bättre stor. Skall jag bli pappan som snöar in mig på surdegsbakande och långkok? Springa maraton i 10 olika städer? Bli superengagerad i barnens hobbyn och alltid ställa upp som klassföräldern? Eller bygga ett egnahemshus sådär lite vid sidan om på fritden ? För mig har det blivit viktigast att skala av så mycket som möjligt. Men va fan gör man då man är utrustad med en livshunger , nyfikenhet och vilja att uppleva nya saker hela tiden. Det är inte lätt men kan man prata om det blir oket faktist lite lättare. Så jag skulle jävligt gärna ha ett kvinnligt nätverk. För ni är så jäkla mycket bättre på att prata om dom här sakerna. Kanske det får bli min grej starta en mansgrupp ? Puust…tillsvidare hänger jag här med er.Jag skulle ju skala av 🙂

    1. Mamma

      Du har absolut rätt. Det blir inte lättare för män o pappor heller. För de ska va mjuka pappor som deltar i hemarbetet och ändå byta däck o bygga hus. Och tjäna pengar… Tror nästan det är ännu mera tabu att vara man och utbränd. Kvinnor får gråta och vara ängsliga mellan varven, även om det verkligen inte är nåt ideal..
      Och så var det dendär frånvaron av män som diskuterar känslor och ångest, med andra män.. Men kanske vi närmar oss den tiden. Jag tror det. Det är ju lättare på sociala medier.

  29. Katarina

    Jag har funderat på JUST samma sak, att varför har utmattning exploderat som en folksjukdom idag! Tack för att du hjälpte till på traven och gjorde tankearbetet haha 🙂 Jag håller med i allt det där. Dock skulle jag nog påstå att arbetsbördan var mänskligare åtminstone från 70- till tidiga 2000-talet. Då fanns det pengar att ha tillräckligt med anställda som skötte jobben. Det finns det ju inte idag, man ska jobba för 2-3 personer 😦

  30. Tanja

    Jag har också tänkt på detta en tid och tycker det var roligt att nån som kan sätta orden på rätt sätt formulera en lista som jag förövrigt håller fullt med om. Nr 1 var en ny punkt jag aldrig tänkt på men den är så himla självklar.

  31. Hannas virrvarr

    Håller väldigt mycket med, tycker nr. 1 var så huvudet på spiken så jag hade nöjt mig med att sluta där. Men tyckte också resten av punkterna var bra 🙂

      1. anonym

        Förstod nog det, men våra mammors generation är inte så långt borta från dagens verklighet.

        Kanske dagens unga kvinnor inte kansätta gränser för sig, utan låter sig ledas in i torktumlaren och kommer inte ut därifrån. Var lite mer själviska och ryt ifrån då det blir för mycket både på jobbet och hemma! Vila, slappa och våga vara lata nån gång är mitt recept.

        1. Torktumlaren var en mkt bra liknelse, haha!

          Jag tycker att det har hänt en hel del på kravfronten de senaste 30 åren (men jag kan ha fel). Och massor på punkt 1, 4, 6, 8 och 9.

      2. Mammamu

        Jag har tänkt mycket på dethär! Jag tycker att största orsaken är att mammor är ensam. När babyn ploppar ut sitter man plötsligt i sin höghustrea ensam med ett kravknyte helt övergiven. Mammor måste klara allting själv. Tidigare tog det en by att uppfostra ett barn, det kanske rentav fanns fyra vuxna i ett hushåll eller samma gård och alla tog hand om sina egna. Nu har man kanske inte ens sett skymten av sina grannar och när andra vuxna ser att ditt barn beter sig som en apa, stirrar de på mamman ("ska du inte säga nånting?) istället för att säga nånting själv. ALLT har kollektivt blivit mammans uppgift.

        Förr fick man nu endå vara en ful och fläskig hemmafru ifred. Idag ska man sköta och uppfostra sina barn ensam, sköta hushållet ensam, arbeta fulltid och betala skatt och fa ta dig om du inte är en vacker sexbomb medan du gör det!

      1. Mikaela

        Det är nog bara ni själva som kan återinföra den, tror jag? Som kristen har jag alltid haft vilodag, och har alltid tänkt att hur orkar de (ni) jobba och hålla på alla veckans dagar…? Det behövs en dag som man får känna att det är heeelt okej att inte prestera nåt, inte shoppa, handla mat, fixa cykeln eller nåt annat. Det går ju att bara bestämma sig att söndagen är familjens vilodag, tror det har stor betydelse för iaf mitt mående att få vila. Förstås menar jag ju inte att inte kristna, som håller sin vilodag, kan bli utbrända. Det är ju många faktorer som inverkar.
        Bra lista för övrigt, skrattade mycket åt din slutsats!?

  32. Reliken

    Alltså vah, jag måste vara någonslags enkel bondmora som inte fattat att det är 2016, för jag känner inte igen dessa krav, på så sätt att de skulle vara krav.

    Eller så gör jag det och bara struntar i dem och lever lyckligt vidare, vem vet egentligen? Efter att jag och barnens pappa skiljdes och barnen huvudsakligen blev med mig så bestämde jag mig för att trappa ner på alla eventuella förväntningar som omvärlden har för att orka dra hela lasset och få vardagen att gå runt. Säkert någonslags form av märklig stenålders självbevarelsedrift som kickade in.

    Vilar då jag blir trött på kvällen, stänger av annat, orkar inte ta extra stress över mitt utseende (betyder inte att jag inte skulle vara mån om att se hyfsad ut), inte banta, inte träna, inte måsta vara på något visst sätt. Så länge jag får hem ungarna från dagis efter jobbet och de får mat, omvårdnad, blir rena och kommer i säng i normal tid så får det räcka. Hobbyn och tusen timmar idrott varje dag får de ha vid ett senare skede, mina dygnstimmar räcker helt enkelt inte till där då hushållet står och faller på mig.

    Bondmoran i mig har inga desto större ambitioner, jag går till mitt jobb med mina roliga kolleger varje dag, jobbar, går hem och funderar inte mer på vare sig karriär eller framgång. Gör samma sak nästa dag.

    Fast kanske är det just det att jag hör till den *äldre generationen" (sen sjuttiotalist) född på tiden då datorer inte existerade och dinosaurier spankulerade ute på gårdstunet. Kan för all del förklara en del. Vad hände egentligen där på några år?

    1. Så glad att läsa din kommentar. Jag har varit ensam med två barn i över ett år nu. Det första året kämpade jag med att prestera. Jag sku visa världen att jag fixar liten bebis och förskolebarn bara så där samtidigt som hemmet skiner och det doftar nybakt i trappuppgången och jag motionerar varje dag.
      Så i slutet av den här sommaren rann krafterna bara ur mig och jag mådde riktigt eländigt. Och då förstod jag att jag måste lägga om mitt liv. Jag skalade bort allt extra och sakta men säkert har krafterna började återvända. Men det är faktiskt massor jag skalat bort. Lever ett mycket simpelt och enkelt liv just.

  33. Mikaela

    Jag tror att just kvinnor mådde dåligt på ett annat sätt förr..man mådde bara skit o så va de så, int fanns de nån som fråga hur man orkar o int fråga man säkert sig själv heller, livet var bara hårt. Jag kan tänka mig att barnen fick mer stryk då mamma int riktigt orkade och så dog man snabbare också… flummigt, men en teori.

  34. K

    Dagens hjärnor är överarbetade och kroppen underarbetad. Work more, think less! Lika mycket som du tänker behöver du oxå INTE TÄNKA, alltså gräva, hacka, pyssla, bära, flytta, måla, rita, det sim funkar för dig. Sysselsätta kroppen o låta hjärnan vila. Funkar för mig.

  35. M

    Illamående kom inte fram på samma sätt som det gör nu.
    Förlossningsdepressioner t.ex var ett stort tabu. (Min mormor led av det o det accepterades aldrig. Hon hade "svagt psyke" sa man på byn).
    Fanns inte hjälp att få lika som det finns nu.

    Bara att titta på hur psykvården såg ut för 50år sedan o hur den ser ut nu.
    Tack och lov lever vi i ett samhälle där det ändå är helt ok att inte orka med allt. Fint Finland!

  36. Frizz

    Det är ju skillnad på "förr, 60-talet" och "förr 1890-t" men jag har inga svar utom att man väl kanske bet ihop. Som släktforskare kan jag säga att jag läst om rätt många utslitna kvinnor som dött unga- hårt arbete plus barn efter barn att föda och begrava..huj. Man la sig väl ner så man inte orkade mer och antingen steg man upp sen efter sin "sjukdom" (utbrändhet) och levde eller så dog man som 42åring. Men hur min egen mormor orkade med 4 barn, man på sjön, hus, jobb och lån på 60-70-t is beyond me. Sen skulle det vara middagar och fester med mat o grejer för massor av vänner då gubben var hemma, semester på en ö med spartanskt kök där hon inte trivdes… Tänk om nån hade sagt åt henne då att ta en break. Oj det hade hon behövt!

    1. Ja, såklart är det milsvidd skillnad, skojade mest.

      Och ja, folk levde ju så korta liv. Tänker mig att det lika mycket berodde på att de FAN INTE ORKADE, som att kroppen svek.

  37. Anni

    En grej jag vill lägga till på listan är att nuförtiden är det ju väldigt få som har en vikarie då man är på semester. Jag jobbar på kontor och har fem veckor semester, men men förutom att jag då jobbat in min semester hela året så får jag ju i princip jobba in den en gång till före och efter semestern då jag jobbar som ett tok för att få gjort allt det som jag skulle ha gjort om jag inte varit på semester. Mina föräldrars generation har haft mycket mera vikarier.

    1. Just me

      En till kontorsråtta här, utan semestervikarie. Dagarna före semestern är alltid kaos för att hinna med allt. Och dagarna efter är kaos för att komma ikapp med allt som lämnat då man varit ledig…

  38. anonym

    Förstår dina argument, men samtidigt måste jag inflika att det inte är någon som tvingar oss att gå med i denna rumba med krav, förväntningar o tvång. Det väljer vi själva. Medvetet eller omedvetet. Jag en presterare, men har insett att bakom mitt presterande beteende ligger en djup osäkerhet, nedstämdhet om inte rent av depression. Med hjälp av prestationerna har jag länge länge dolt mitt egentliga måeende. För mig själv och andra. Utan denna insikt hade jag säkert också lagt skulden på de yttre omständigheterna, men allt handlar ändå om det som kommer inifrån mig själv.

    1. Din kommentar stämmer om man tänker sig att fri vilja existerar. Men det är ju förstås en förenkling av sanningen. Missförstå mig inte, jag vet vad du menar och kan helt sympatisera med känslorna samt viljan och idén om möjligheten att ignorera kraven. Det kan dock vara bra att också tänka på bieffekterna av att se kraven som ett val för individen att ta till sig: det blir ett nytt krav, ett krav på att välja bort de andra kraven. Det blir lite ens eget fel om man väljer att fortsätta kravrumban.

      1. anonym

        Alla kommentarer här är antagligen förenklingar av sanningen. Ville bara berätta hur det är för mig. Jag upplever att de enda krav som ställs på mig är sådana som jag själv ställer på mig, eller så är de beroende av omständigheter jag själv är orsaken till. Men de är också de allra högsta kraven för just mig. Och det är min sanning.

  39. Henrica

    Tror nr 1 är en stor bov. Blev tydligt då vi satt och tittade på Madicken och det är en scen där föräldrarna sitter på kvällen och pratar, när min mans pojke som är 12 år utbrister – Tänk förr i tiden, då satt dom och.. och.. bara prata med varann på kvällarna!!

    Samt nr 9. Huuur man än svänger sig där så har man reven bak. Man vill ju göra "rätt" men orka och ha råd och tid!? Samt lika mycke till sig själv!

    Svårt för mig som har en stor presterare och perfektionist boende i mig! Svårt att strunta i och "blunda" för saker.
    Samt att hitta en balans.

  40. Har vatit där du är nu. Gått igenom de där tankarna, fram ovh tillbaka. Håller med i mycket. Men tror att det är viktigt att lära känna sin egen makt i den där situationen. Du skriver att vi förväntas det ena och det andra. So what. Lå dem vänta. Makten ligger inombords. Skönheten likaså. Allt vilar på den egna inre motorn. Det är den som glömts bort i racet mot toppen (botynen) i feminismens namn.

    1. Den makten jobbar jag på just nu. Kommer lösa sig (som bajset i badkaret). Har som vanligt väldigt stor tilltro till mig själv, men tänker att det är bra den här gången.

  41. Håller med på alla punkter och bondmoran 1900 behövde inte ens får barn som 'blev till folk' man fick ju praktiskt taget finlands vita ros om alla barnen överlevde 15 årsdagen, andra tider andra problem andra krav.

  42. ylva

    Jag tycker att det är så intressant! Har precis jobbat två mån i ett rehab team för smärta, där även utbrändhet förekommer. Jag har verkligen försökt förstå och ta del av det otroligt kompetenta teamets erfarenhet. En sak man övar på, är mikropauser, dvs några sekunders pauser typ varje kvart, så att man inte blir uttröttad. Detta gäller smärta, men tangerar även utbrändhet. Sedan finns det såklart personligheter som kör 200% och är oerhört driftiga, sk on-off personer, och då kör man väl in i väggen efter ett tag. "I detta samhälle är man välkommen att jobba ihjäl sig", sa min kollega, och det är väl en annan sanning. Jag är åtminstone uppfostrad så att hårt arbete lönar sig. Gör det? Kanske lagom hårt arbete isåf.
    En psykolog sa också att de s.k. positiva stressen är mera ödesdiger än den negativa om man fortsätter att köra på, då tolkar man inte kroppens signaler som negativa. Och folk var kanske utbrända förr också, tror jag, kanske tog sig annat uttryck. Vill inte idealisera "förr i världen".

  43. anonym

    Det där med barnuppfostran är nog en sanning med modifikation. I mitt jobb har jag träffat på så många mammor som tycker att barnen ska ta eget ansvar som trettonåringar. Det går stick i stäv mot resonemanget i punkt 10.

  44. eKorren

    Bra sammanställning, men du glömde den springande punkten. Religionen.

    Om man skötte sitt, blev vid sin läst, gjorde rätt för sig och var en god kristen så var det okej att skippa värdsliga ting som att likna Beyoncé vid 47 efter att ha varit VD och trebarnsmor sen 27. Vår herre såg till att det blev rättvist i slutändan.

    Idag gäller YOLO och det är brått att maxa allt före deadline. Sen är det slut. Förr kanske respengarna räckte till Mallorca, nu måste man se hela planeten. Förr åldrades man, nu finns det botox och plastikkirurger.

    Vi pratar snart inte valmöjligheter längre, vi pratar krav. Vem f-n orkar med sånt?

    MEN.
    Vi ska inte glömma att det här huvudsakligen är ett medelklassproblem.

    Över- och underklassen har alltid haft bättre kläm på livet och verkligheten, på varsina, helt olika håll.

  45. Lottan

    Helt fantastisk lista. Skriver under på alla 10 punkter.
    Tänkte tipsa också om meditation som hjälp mot vardagsstressen. 10 minuter om dagen räcker långt. Det är min hjälp när jag ibland tenderar att falla ihop efter att ha kört på i 170 km i timmen lite för länge. Jag har mediterat länge och det är inte lätt i början men med lite övning kan man lära sig stänga av. Rekommenderar tex apparna Headspace och Insight Timer.

  46. Tanja

    Dina synpunkter stämmer nog riktigt bra tror jag! För att överleva själv, går jag alltid och lägger mig tidigt! Har börjat strunta i olika Tv-program för det är inte värt det. Kl 21 i säng oberoende om det är tisdag eller lördag. Tror hårt på att med bra sömn kommer man långt..?

  47. Jag tror stenhårt på nummer 8, klart det är en kombination av alla aspekter som driver oss alla mot utbrändhetens klippa. Men vi blir matade med för mycket intryck! Som högsensitiv känner jag extra mycket av det. Vi kan ju knappt ens gå på wc utan att underhållning. Jag tror att vi verkligen skulle behöva vara mer uttråkade med jämna mellanrum. Dendär dagen då man inte får göra nånting behövs!

  48. Bara dotter, syster, fru, kollega, tre-barns-mamma, karriärkvinna...

    Tack för kloka funderingar!
    Jag vill lyfta dina punkt 1 och 4.

    Våra kroppar upplever en helt annan stress idag när dygnet aldrig tar slut, som du säger. Ibland önskar jag att det där mörkret skulle komma emot, vareviga dag, och tvinga våra kroppar till en hälsosam och livsnödvändig vila.

    Och den andra punkten; man hade ett helt annat nätverk runt om sig förr. Styrkan i att ha "alla" släktingar på tio kilometers avstånd. Då överlevde man säkert utan att "gå i väggen" trots att skörden sket sig, mannen dog och kon slutade mjölka…

    Det är nu sådant som jag gått och grunnat på. Tack för att du tar upp viktiga frågor. Kärlek till dig ❤

  49. F

    Mycket intressant. Har tänkt mycket på min egen mormor som verkligen inte hade haft det lätt under krigstiden, med jordbruk, barn mm. Min minnesbild av henne är dock på något sätt en hel och odelad mänska. Var hon på åkern så var hon på åkern, och kokade hon mannagrynsgröt så stressade hon inte med annat samtidigt. Det splittrade tär, tror jag.

  50. Mikaela

    Håller med om alla punkter i listan, har funderat på samma orsaker. Jag har också funderat på en sak (i min egen trettioårskris); har vi svårare att välja bort saker (när vi blir "vuxna")? Att förstå/acceptera att vi inte hinner eller orkar, kanske för att vi tror att alla andra hinner och orkar (på grund av sociala medier?). Var det förr på något sätt tydligare gränser mellan ungdom och vuxen, som gjorde det enklare att acceptera sin "roll i livet"? Att all den valfrihet oc möjligheter som finns idag lite lurar oss?

    1. Erika

      Jag också håller med dig Linn på varje punkt. De kanske inte alla sammanfaller under samma årtioende, men med tiden har utvecklingen kommit dit där vi är idag.

  51. Jag blir lite ledsen över parentesen på nummer 3: "antagligen hade hon fullt upp med att få mat på bordet, inte frysa ihjäl, inte begrava ännu en kallbrandsunge och såna små vardagsbestyr".. Att kalla detta "små vardagsbestyr" känns fel. 1930-talets torparhustru älskade nog säkert sina barn lika mycket som vi gör, och sörjde massor då hon hamnade att begrava ännu ett barn.

      1. Tack, skönt att höra. Jag vet att du är en klok kvinna och jag stormgillar dig, jag blev bara lite chockad av den där punkten. Jag borde kanske ha fattat att du var ironisk, men med min hjärndimma så suddas en stor del av min logik ut.

  52. Majsan

    Hej Linn, jag är en kvinna i 60 års åldern och mina arbetskamrater och jag har grubblat mycket på det här.. och kommit fram till detta.. takten var lugnare för trettio år sedan, sociala medier fanns inte på samma sätt för trettio år sedan, företagstänkandet = alltid lite bättre vinst än föregående år har kommit in i oss vanliga människors tänkesätt nu, så om vi gjort något bra så måste vi göra något ännu bättre nästa gång, vårt samhälle av idag är uppbyggt på konsumtion och behov = du måste hela tiden konsumera för att tillgodose de behov du har, eller tror dig ha, och för att hålla ditt lands ekonomi något sånär stabilt, finns inte en plats på jorden där det inte förväntas av dig att du ska konsumera. . Därför flyttade jag och min man till en ö (ok bara 1 km båt eller isväg från fastlandet) och går och står i de kläder vi hade från förr = massor.. och vi värmer vår stuga med ved + några batterier och tvättar oss i bastun och går på utedass.. = försöker varva ner från all input vi får nuförtiden, dels på jobb, dels från media (i nyheterna får vi oss tillhanda t.ex. flyktingar som kämpar på Medelhavet, kriget i syrien, presidentvalet i USA; och allt detta i realtid..), Facebook, instagram, bloggar, podcasts.. , och ni med kreativa jobb och med ordet som ert verktyg måste leverera nytt och intressant hela tiden. Men man måste inte vara så radikala som min man och jag, går att stänga av på andra sätt också. Och inse att vi inte måste prestera hela tiden, vinsten är att just jag hittar mitt sätt att må bra i världen av idag. Allt gott önskar jag dig!

  53. E

    Bra tråd! Och bra poänger. Jag fastnade för punkt 8, och tror att det kan vara svårt för oss att inse vad det riktigt innebär när vi snurrar på i vardagen. Sedan ett par år tillbaka bor vår familj i en helt annan kultur. Flytten innebar bland annat lägre tempo och, i jämförelse med livet i Finland, en bråkdel intryck. Vi lever långsamt. Och vilar. Njuter, arbetar och vilar.

  54. JoannaKN

    En kommentar som tangerar nr 1. Vi har producerat mer kunskap de senaste 30 åren än vad mänskligheten gjort under sin hela existens. Det betyder att flödet av kunskap och information ökat något enormt sedan då typ våra mammor fick oss. Skulle vara konstigt ifall vi inte skulle påverkas av det uppskruvade informationtempot! T.ex hur en mamma ska vara, vad är bäst för barnen, superfoods, etc. finns det ju miljoner teorier på och inget är rätt och allt är fel. Sånt behövde våra mammor inte tänka mycket på.

  55. J

    Jag tror att man blev trött på ett annat sätt förr. Den fysiska arbetsmängden var så stor, så man blev fysiskt trött innan man "hann" bli psykiskt trött..

    Kom att tänka på detta när jag under semestern i sommar planterade skog. Efter 4-5 timmar skogsarbete + andra utearbeten, var jag så slut när det blev kväll att jag somnade direkt och sov som en stock 🙂 Men på morgonen var jag utvilad, eventuellt lite stel i kroppen. I mitt vanliga jobb (jag är lärare) blir man sällan fysiskt trött, men tankarna snurrar på och det finns alltid känslan att man borde/kunde göra mera. Man blir liksom aldrig klar. När man ska lägga sig på kvällarna är det alltid nu som då nån elev eller förälder eller nån situation som man analyserar och ligger och tänker på. Då blir ju sömnen inte alltid så toppen..

    Jag har aldrig tidigare kommenterat något blogginlägg och nu när jag läser igenom vad jag skrivit, så förstår jag varför. Svårt att skriva ner sånahär halvflummiga tankar.. Nåjaa, kanske någon förstod ungefär hur jag tänkte här. Annars tyckte jag att punkt 1 och 4 var superbra! 🙂

    1. Mamma

      Tycker precis samma! Fysiskt arbete, (eller träning för de som håller på med det) låter hjärnan vila, och ger god sömn. Förr fanns ju inget behov av motion på fritiden för det fick man i arbetet.
      Likadant med resultat. Vad ger några procent på ett papper för känsla av att ha lyckats mot att se både något man byggt, handarbetat eller skördat. En helt annan tillfredsställelse och känsla av att det blev KLART och det BRA. Ett procenttal hade alltid kunnat vara lite högre….

  56. Hanna

    Alla punkterna är bra och stämmer. Men skulle vilja lägga till en 11: "för att det är tillåtet". Dvs, i Skandinavien finns den typ av skyddsnät för folk som går in i väggen. Jag bor i New York sedan 10 år tillbaka. Två barn (mammaledig 3 månader var) och jobbar heltid (min arbetsdag är 8.30-18, oftast mer). Volontär i barnens skola är vanligt här, och så allt det andra som världens kvinnor dras med: gymet, städat hem, roliga vänner osv. Jag har 20 dagar semester (som man inte får ta sammanhängande) och vab finns inte (du får ta semester). Ändå har jag aldrig hört talas om någon som är utbränd här. Alla, inklusive jag själv, kör på i hundra km i timmen. Oroar mig ibland men för det mesta hinner jag inte ens det – det finns liksom inte den möjligheten att "gå in i väggen". Jag skulle förmodligen förlora jobbet om jag blev sjukskriven för det, och det skulle vara en katastrof för vår familj…. Så man hänger i. Jobbade en tid i Singapore också, där tempot och pressen var om möjligt ännu högre. Inte heller där existerade utbrändhet (vad jag vet). Jag tycker det är fantastiskt att Sverige och Finland och kanske andra länder tar hand om sina invånare på det här sättet, men undrar ibland om det finns ett samband? Nu när jag skriver det här inser jag att det låter som att jag tycker skandinaverna är bortskämda – inte alls. Men kan ändå inte låta bli att undra varför man sällan hör om det här i några andra länder i samma utsträckning? Något jag missar? Kram och tack för din fina blogg, känner inte dig Linn men tänker ibland att jag hade gillat att ha dig som vän! 🙂

  57. Matias Jungar

    Det var fan i mig den bästa, ärligaste och roligaste texten jag läst om utbrändhet. Tack Linn. Känner igen mig i de flesta punkterna det enda felet är att jag är man. Alla andra punkter utom 2 och 10 stämmer ju också för oss "moderna" män. (Vet att jag kanske får skit för att jag skriver den sanningen och för över en diskussion om kvinnans utsatthet till oss män) Men tycker det är viktigt att vi diskuterar också om en sund identitet för den moderna mannen och hur den kunde se ut. En utbrändhet är ett helvete men för ju med sig mycket positivt. Tycker att jag blivit bättre på att bortse från andras förväntningar och pikulite bättre på att sätta gränser. Jag tror personligen att det där med ökade valmöjligheter och krav på att förverkliga sig själv på ett eller annat sätt är avgörande. När nuet (den gråa vardagen) inte räcker till blir strävan efter att prestera något lite bättre stor. Skall jag bli pappan som snöar in mig på surdegsbakande och långkok? Springa maraton i 10 olika städer? Bli superengagerad i barnens hobbyn och alltid ställa upp som klassföräldern? Eller bygga ett egnahemshus sådär lite vid sidan om på fritden ? För mig har det blivit viktigast att skala av så mycket som möjligt. Men va fan gör man då man är utrustad med en livshunger , nyfikenhet och vilja att uppleva nya saker hela tiden. Det är inte lätt men kan man prata om det blir oket faktist lite lättare. Så jag skulle jävligt gärna ha ett kvinnligt nätverk. För ni är så jäkla mycket bättre på att prata om dom här sakerna. Kanske det får bli min grej starta en mansgrupp ? Puust…tillsvidare hänger jag här med er.Jag skulle ju skala av 🙂

    1. Mamma

      Du har absolut rätt. Det blir inte lättare för män o pappor heller. För de ska va mjuka pappor som deltar i hemarbetet och ändå byta däck o bygga hus. Och tjäna pengar… Tror nästan det är ännu mera tabu att vara man och utbränd. Kvinnor får gråta och vara ängsliga mellan varven, även om det verkligen inte är nåt ideal..
      Och så var det dendär frånvaron av män som diskuterar känslor och ångest, med andra män.. Men kanske vi närmar oss den tiden. Jag tror det. Det är ju lättare på sociala medier.

  58. Katarina

    Jag har funderat på JUST samma sak, att varför har utmattning exploderat som en folksjukdom idag! Tack för att du hjälpte till på traven och gjorde tankearbetet haha 🙂 Jag håller med i allt det där. Dock skulle jag nog påstå att arbetsbördan var mänskligare åtminstone från 70- till tidiga 2000-talet. Då fanns det pengar att ha tillräckligt med anställda som skötte jobben. Det finns det ju inte idag, man ska jobba för 2-3 personer 😦

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.