”När kommer den där jävla väggen?” Del 1.

linnjung

 

För mig kom aldrig den berömda väggen emot.

I hela mitt vuxna liv har jag på något sätt accepterat att väggen någon gång ska komma. Men den kom aldrig. Veckorna innan jag sjukskrevs hoppades jag nästan att den skulle dyka upp och slå mig på käften. Så jag slapp ta tag i skiten själv.

Men icke.

Jag har alltid haft förmågan att daska liv i mig själv och fortsätta framåt. Mitt förhållande till mig själv har alltid varit gränslöst. Jag vet innerst inne att jag kan och orkar nästan precis vad som helst. Min tilltro till mig själv är snudd på övermänsklig.

Hur fattar man då att det är dags? För mig handlar det nästan alltid om att jag måste bli rädd först. Och det blev jag (hur trögt det än låter) först när jag fick den där grötiga trögheten i huvudet som fick orden att ramla av kärran i samtal med kollegor. De där små hackiga blackoutsen som säkert ingen märkte, förutom jag.

Men jag lät det passera. De första veckorna. Men visst var jag rädd för att tappa talförmågan (eller att jag var sjuk på riktigt). Men kanske ändå inte tillräckligt rädd för att göra något åt det. 

Även om jag sov helt okej kände jag ändå en förlamande trötthet varje morgon. Att kliva upp ur sängen och ta mig hela vägen in i duschen var så fruktansvärt jobbigt. Men jag gjorde det. Visste ju att jag lägger alla andra i skiten annars. Tog en extrakopp kaffe. Medan jag duschade var pulsen upp i det dubbla. Hur ska jag orka? Hur ska jag hinna? Vad ska vi äta? Måste göra det och det och det. Kändes som om mina personliga marginaler alltid var för korta.

Fattade kanske inte riktigt då hur äckligt det var, men nu när jag ser på det i efterhand var mina morgnar så oerhört ångestfyllda. Och det blev ju inte bättre av att all stress gjorde mina nerver så korta. Jag skällde på barnen för att de klädde på sig långsamt och åt långsamt (och så klumpen i halsen efteråt, för vilken bra förälder gör sånt?).

När man kommer ur den onda cirkeln fattar man inte varför man så krampaktigt höll sig fast. Men det kändes totalt orimligt att släppa taget. Så ansvarslöst, så fegt, så jävla okamratligt att sjukskriva sig – med tanke på att alla andra gör samma sak som jag och ändå orkar. Så jag negligerade vuxet varningssignalerna och hittade mina egna överlevnadsstrategier. Tills jag också fick vissa problem med närminnet.

Allt säger mig att stressrelaterad psykisk ohälsa är ett växande problem. Och så gott som all statistik jag har läst kan jag skriva in mig i. Jag är kvinna (check), jag är morsa (check), jag är högpreseterare (check), jag har en uniexamen (check), jag har studerat och jobbat medan jag fick barn (check), jag har levt med ett pressande jobb eller osäkra anställningar (check, check). Jag är exakt en sån de kallar för ”en arbetsgivares dröm – ända tills de bränner ut sig”.

Problemet med sådana som jag är att ansvarskänslan går över allt annat. Jag stänger av kroppens egen självbevarelsedrift för att ”fixa lite till”. Läste ett rätt så intressant blogginlägg om kvinnor vs. män i ansvarsfrågan, med den provocerande rubben ”Framgångsrika män och utbrända kvinnor. Läs här. Kan det ligga något i det?

Det kom aldrig någon ”vägg” eller någon ”krasch” för mig. Inget ögonblick ”när allting rasade”. Inte visste jag heller att ”nu är det dags att söka hjälp”. Det ligger inte i min natur att erkänna sånt.

Däremot visste jag nog hela tiden att någonting var fel. Att varje morgon vakna med gråten i halsen, att varje dag tampas med tryckande ångest över bröstet, att fråga samma frågor om och om igen, att glömma bilen på jobbet, att stamma när jag pratar. Att alltid vara på minus när man lägger sig om kvällen.

Då har det redan gått för långt.

Jag grät mig igenom de första dagarna av min semester i somras. Jag var så innerligt, innerligt trött. Jag var trettio år och hade min första betalda semester någonsin. Trodde det skulle bli härligt att ba släppa allt – inte att jag skulle stå i duschen och skakgråta i ren utmattning. Jag önskade att väggen skulle komma emot, att jag skulle få segla ner på golvet och bara vänta på att någon plockade upp mig.

Men så är det ju tyvärr inte.

Utan det var bara att stänga kranen, torka sig, skärpa dig litegrann och ringa jättejobbiga samtal. Utmattning handlar aldrig om att man ska ”skärpa sig”, förutom i en enda situation, och det är just den här. När du ska ringa och be om hjälp. Hur för jävligt det än är, så måste man bara göra det (det är ju sannerligen mycket lättare att göra det före man ligger avsvimmad någonstans). Sami var i Gambia på jobb, så var det någon som skulle ringa så var det jag själv.

Så hur visste jag att det har gått för långt?

Svar: Inte visste jag, men är man osäker ska man fråga en läkare eller en psykiater. Det kan ju aldrig skada, tänker jag. I mitt fall visade sig att det hade gått för långt (men gränslös som jag är hade jag tyvärr missat den lilla detaljen). 

 

Tack för era frågor. Vi fortsätter med del två en annan gång. 

24 reaktioner på ””När kommer den där jävla väggen?” Del 1.

  1. Sara

    Nu tror jag så här: Att de som inte fattar att de gått i väggen direkt (som du & jag). De klarar sig generellt bättre ur det också. Du kommer att klara dig ännu bättre än vad jag gjorde för du har accepterat ditt tillstånd och kan arbeta helande utifrån det. Det kommer att vara shaky.

    Mitt bästa råd är ändå: Då du tycker att du mår bra så far du inte till jobbet. Du sjukskriver dig några månader extra. Sedan börjar du först jobba deltid. Tro mig. Det sku ha sparat mkt på mitt mående.

    Nu är det sex år sedan. Jag mår toppen idag. Arbetar 100, har barn och diverse annat. Nyckeln är att hitta något som gör att du mår så gäligt bra. Varenda vecka. Något som du gör för dig själv. Jag upptäckte vinterbadandet på Sandö. Jag kan ta dig med någon dag om du vill. 🙂 Vi behöver int ens prata om du int vill det. 😀

  2. Jane

    NÄ, jag håller mig till "doktor Linn" i fortsättningen. DU Får mig att må bättre!!! Igen-kännighetsfaktorn hög!!!!)

    jag mår lite bättre för tillfället, men har definitivt varit så djupt ner i det svarta hålet man kommer… Som en mullvad kämpar jag mig sakta uppåt. När jag mådde som sämst o hade den ångesten du beskiver KLARADE jag INTE att söka hjälp!!!

    Nu har jag varit till arbetshälsovården, blev beviljad FEM gånger att tala med en psykolog. Sista gången sa hon att jag inte får komma flera gånger – att det inte är tillräckligt arbetsrelaterat (för det var ju inte BARA jobbet som gjorde mig utmattad o stressad utan också ekonomi, allt som ska göras hemma, familjekriser m.m.)

    Jag blev förbannad o sa att är det nu inte ARBETSRELATERAT om man håller på att gå in i väggen, lider av utmattningsdepression och kanske snart INTE ORKAR GÅ PÅ JOBB LÄNGRE??? Men nä, tydligen inte arbetsrelaterat. Arbetshälsovård sucks.

  3. Anna

    Jag tror att du nyss har räddat mig genom din text. Jag har väntat på min vägg i snart ett halvår, väntat och väntat men troligtvis kommer den inte för alla som du skriver. Det känns som du har svarat på mitt rop på hjälp som ingen annan har gjort. "Du som är så ung och frisk klarar sånt här tempo bra!" fick jag höra senast idag. Om folk då visste hur mycket press det ligger på en uni.studerande som går heltid i skolan samt jobbar deltid på kvällar och helger. Det ska gå om inte alla jämt ska ha höga krav på en (klasskamrater, kurslärare, kollegor, chef och vänner). När man inte ens kan räkna sina lediga dagar på två månader på en hand. När ska vi själva och folk runtom oss sluta lägga press? Det känns inte ok att vara utmattad och vänta på väggen som en 21-åring.

  4. Känner igen mig mycket i det du skriver (igen). Har haft en vecka från hell nu, och jag har flera gånger trott att jag kommer att gå sönder inombords. Tack och lov har jag redan en terapeut. Jag tror jag sökte hjälp i tid. Jag tror att jag slipper sjukskrivning osv bara därför. Dessutom är jobbet det ställe jag känner mig minst stressad. Det är i hemmiljön jag krisar. Att bo med två personer (en vuxen och ett barn) med ADHD och en 1,5 åring på det är inte lätt alla gånger. Men jag har valt det och jag älskar dem alla högt. Jag måste bara lära mig att ta mindre av mig själv. Och det är det jag ska lära mig i terapin. Tusen tack för att du delar med dig. Det är SÅ VIKTIGT!

  5. LillMorran

    Här har du en jämlike! Är inte den som fått " väggen" eller ramlat ihop på golvet i stor pöl. Jag är just den som, inte haft ett närminnet på några år, jag är den som vid mera stressiga studier i livet, vaknar med hjärtklappning. Jag är den utan barn. Men driver företag på sidan om en anställni…kände igen mig i din "fina semester". Hade uppdelad semester. Hade en förlamande trötthet och ångest att inte orka göra nått och de sista 2 veckorna jag hade grät jag nästan hela semestern. Men på nån konstig vänster har ändå klarat mig att jobba?!? Dumt, Ja!!!…..men jag har upplevt att inte bli tagen på allvar, de ggr jag sökt hjälp, för om du kan sova och har normala värden, typ blodtryck osv….så ges du högst nån vecka. Om du ens får det! Orkar inte ta fighten när man redan är alldeles trött på sig själv o ens kropp!

  6. i

    Igenkänningsfaktorn är väldigt hög. Jag började studera på universitet när första barnet var 10 månader och hade väldigt höga krav på mig själv. Det kändes bra till en början men efter en tid började jag få allt mer ångest och panikattacker. Jag bet ihop och tvingade mig själv till föreläsningar för jag kunde ju inte bara ge upp. Så jag satt och hade panikångest några gånger i veckan, på föreläsningar och liknande tillställningar. Jag borde ju ha berättat men jag "hade inte tid" att sjukskriva mig, och jag vågade inte ens berätta åt min sambo eller mina bästa kompisar eftersom jag var rädd att dom skulle tvinga mig att bromsa. På något sätt så kände jag ändå (såklart) att detta är påväg att gå åt helvete så jag började säga nej till saker, slutade springa och dricka kaffe (för hade jag gjort det på förmiddagen så hände det oftare att jag fick en panikångestattack) försökte sova mer samtidigt som jag utsatte mig för situationer som var skrämmande för att inte låta panikångesten ta över mitt liv.

    Sommaren före sista året bestämde jag mig för att vara helt ledig, och bara satsa på mig själv för att orka det sista året, och skulle jag inte ha gjort det vågar jag inte ens tänka på hur det hade slutat.

    Jag kan fortfarande få panikattacker (t.ex. i kyrkan under bröllop, himla jobbigt) men jag blir allt bättre på att hantera det och de kommer betydligt mer sällan. Nu heltidsjobbar jag också (vikariat, så det gäller att prestera…), och har två barn. Det går, jag känner att det fungerar men jag har blivit väldigt försiktig och visst känner jag att jag svävar där på gränsen till utbränd mellan varven. Men jag är så hiskelit dum och envis så jag tvivlar på att jag nån gång skulle våga söka hjälp.

    Jag tycker att det är så otroligt bra att du skriver om allt detta. Det ger fegisar som mig mod att prata om det och jag hoppas att jag den dagen jag känner att det blir för mycket igen, vågar bromsa och söka hjälp. För den dagen kommer igen, säkerligen.

  7. m

    Känner igen mig i vad du skriver. Ändå vill jag tro att jag inte är tillräckligt högpresterande för att få falla ner i ett mörkt hål varje morgon. Jag är singel, har varken barn eller dubbeljobb. Dock en kandidat som hänger som ett mörkt moln ovanför mitt huvud eftersom den måste bli klar, samtidigt som jag jobbar heltid. Visserligen jobbar jag med det som jag utbildar mig till. Och jag trivdes så bra i början. Men min arbetsplats tar sakta men säkert motivationen och lusten ifrån mig. Tider, deadliner och pressen på att jobba snabbare och dessutom alltid få pikar om att det borde gå ännu snabbare, göras bättre, noggrannare – tar mig till bristningsgränsen. Jag får höra om vad det när det inte går tillräckligt fort. Det känns som att jag trampar på minor, försöker göra bättre, men aldrig riktigt lyckas.
    För några månader sedan (specifikt när jag kom tillbaka från min efterlängtade sommarsemester som för övrigt gick åt till att ha ångest över att jag inte orkade göra någonting och dessutom tappa humöret stup i kvarten över sjukt löjliga saker) tappade jag musten när jag kom tillbaka till jobbet.

    Plötsligt är jag slarvig, glömmer viktiga saker, har svårt att fokusera på en sak i taget, har svårt att få saker gjorda ordentligt. Har fått en dålig attityd till jobb. Rent ut sagt lägger jag dövörat till ibland och inväntar konsekvenserna…en oroväckande ångestskapande spiral.
    Jag drömmer mardrömmar om att få sparken för att jag inte är tillräckligt effektiv. Samtidigt dagdrömmer jag om att säga upp mig. Men jag måste orka lite till, tänker jag samtidigt. Jag behöver verkligen mitt jobb för att göra det jag hade planerat göra kommande vår. Att byta jobb fungerar inte nu (eftersom jag inte får någon sommarsemester om jag byter jobb).
    Men jag är sönder redan. Trodde att jag skulle klara av att stå ut. Tiden går ju i rasande fart ändå. Så jag går runt och lever på hopp. Hopp om att jag klarar det här. Att någon övermäktig kraft inom mig plötsligt ska ta tag i allt och bara få det gjort.
    Samtidigt läser jag artiklar om utbrändhet och tänker att jag nog är för ineffektiv för att nå den där berömda väggen.

    Det värsta är den djupa ångesten jag dras med varje dag. Speciellt morgnarna är ett helvete, och kvällarna – då jag fasar kommande morgon.

    Jag är nästintill alltid totalt slutkörd när jag kommer hem från jobbet. Det tar otroliga mängder energi att över huvudtaget orka med familj, vänner och fritidsintressen (även om dessa är ljuspunkten i mitt liv när jag väl är där på plats). Jag märker att jag allt oftare ljuger för att ta mig ur "knepiga" situationer som att träffa vänner, hinna med ditt och datt. Hittar på orsaker till varför jag inte hunnit göra något eller varför jag inte mötte upp med någon. Oftast är orsaken att jag inte orkar. Jag lämnar liggandes i sängen och andas ångest, tittar ut över min lägenhet som jag lovade mig själv att städa upp för en månad sedan. Kläder överallt. Papper, räkningar, påsar, disk…överallt. Orken finns inte. Min stubin är kort, och vissa dagar känner jag mig gråtfärdig över ingenting.

    När jag här om natten (mitt i natten) vaknade från en dröm om jobbet som snarare liknade ett polisförhör, var jag så uppskärrad och stressad att jag inte kunde somna om. Jag plockade fram datorn och googlade "är jag utbränd?" för första gången. 18 av de 28 punkterna stämde in. Jag började gråta hysteriskt. Så rädd att jag förstört mitt liv. Att planerna för inkommande vår inte skulle gå att genomföra om jag skulle stämplas som sjuk.

    Googlade efter hjälp kl. 6 samma morgon. Och gud det var svårt…att hitta direkt hjälp alltså. Det fanns inte på kartan att jag skulle ringa hälsocentralen och börja prata om mina symptom inför någon jäkla telefonväxel/telefonrådgivning. Det skulle inte gå. Jag skulle inte få fram ett ord, det visste jag.

    Så jag hittade en email till en psykolog. Skrev kort att jag tror jag behöver hjälp att reda ut mitt kaos. Detta var igår.
    Nu inväntar nästa vecka, då jag får bekräftat när jag får prata med någon. Och jag är så sjuhe$vetes j%kla rädd inför vad som komma skall.

    Jag kunde knappt se min chef i ögonen igår. För det är ju ganska säkert…att psykologen kommer att vilja kontakta honom för att reda ut min arbetssituation. Usch. jag. dör. av skam.

  8. morsa

    Otroligt hur mycket jag känner igen mig i det du skrev. Har bara ett barn på två år och jobbar deltid, men ändå känns det som att världen ibland faller på mig. Att jobba har hjälpt mig, men känner ändå vissa dagar att jag inte vet hur jag skall orka. Att stiga upp varje morgon och fixa och organisera allt. Två-åringen är inne i trotsåldern och det känns att det har gjort att min gräns är nådd på något vis. Kan bli så utmattad av barnets utbrott och skulle ha lust att bara försvinna i ett mörkt hål. Ändå fortsätter jag bara som förut. Vågar inte vara den som inte orkar eller kan. Tänker att hur klarar sig alla andra av mina mammavänner, som har både jobb och barn och hobbyn? Vars män inte alls är lika hjälpsamma som min? Känner otrolig skam för att jag är så trött och ibland så fruktansvärt ledsen. Jag som borde glädjas över mitt fina barn och mitt fina liv. Men din text fick mig att tänka, att kanske jag borde tala med någon. Tack för att du delade med dig.

  9. Sara

    Nu tror jag så här: Att de som inte fattar att de gått i väggen direkt (som du & jag). De klarar sig generellt bättre ur det också. Du kommer att klara dig ännu bättre än vad jag gjorde för du har accepterat ditt tillstånd och kan arbeta helande utifrån det. Det kommer att vara shaky.

    Mitt bästa råd är ändå: Då du tycker att du mår bra så far du inte till jobbet. Du sjukskriver dig några månader extra. Sedan börjar du först jobba deltid. Tro mig. Det sku ha sparat mkt på mitt mående.

    Nu är det sex år sedan. Jag mår toppen idag. Arbetar 100, har barn och diverse annat. Nyckeln är att hitta något som gör att du mår så gäligt bra. Varenda vecka. Något som du gör för dig själv. Jag upptäckte vinterbadandet på Sandö. Jag kan ta dig med någon dag om du vill. 🙂 Vi behöver int ens prata om du int vill det. 😀

  10. Jane

    NÄ, jag håller mig till "doktor Linn" i fortsättningen. DU Får mig att må bättre!!! Igen-kännighetsfaktorn hög!!!!)

    jag mår lite bättre för tillfället, men har definitivt varit så djupt ner i det svarta hålet man kommer… Som en mullvad kämpar jag mig sakta uppåt. När jag mådde som sämst o hade den ångesten du beskiver KLARADE jag INTE att söka hjälp!!!

    Nu har jag varit till arbetshälsovården, blev beviljad FEM gånger att tala med en psykolog. Sista gången sa hon att jag inte får komma flera gånger – att det inte är tillräckligt arbetsrelaterat (för det var ju inte BARA jobbet som gjorde mig utmattad o stressad utan också ekonomi, allt som ska göras hemma, familjekriser m.m.)

    Jag blev förbannad o sa att är det nu inte ARBETSRELATERAT om man håller på att gå in i väggen, lider av utmattningsdepression och kanske snart INTE ORKAR GÅ PÅ JOBB LÄNGRE??? Men nä, tydligen inte arbetsrelaterat. Arbetshälsovård sucks.

  11. Anna

    Jag tror att du nyss har räddat mig genom din text. Jag har väntat på min vägg i snart ett halvår, väntat och väntat men troligtvis kommer den inte för alla som du skriver. Det känns som du har svarat på mitt rop på hjälp som ingen annan har gjort. "Du som är så ung och frisk klarar sånt här tempo bra!" fick jag höra senast idag. Om folk då visste hur mycket press det ligger på en uni.studerande som går heltid i skolan samt jobbar deltid på kvällar och helger. Det ska gå om inte alla jämt ska ha höga krav på en (klasskamrater, kurslärare, kollegor, chef och vänner). När man inte ens kan räkna sina lediga dagar på två månader på en hand. När ska vi själva och folk runtom oss sluta lägga press? Det känns inte ok att vara utmattad och vänta på väggen som en 21-åring.

  12. Känner igen mig mycket i det du skriver (igen). Har haft en vecka från hell nu, och jag har flera gånger trott att jag kommer att gå sönder inombords. Tack och lov har jag redan en terapeut. Jag tror jag sökte hjälp i tid. Jag tror att jag slipper sjukskrivning osv bara därför. Dessutom är jobbet det ställe jag känner mig minst stressad. Det är i hemmiljön jag krisar. Att bo med två personer (en vuxen och ett barn) med ADHD och en 1,5 åring på det är inte lätt alla gånger. Men jag har valt det och jag älskar dem alla högt. Jag måste bara lära mig att ta mindre av mig själv. Och det är det jag ska lära mig i terapin. Tusen tack för att du delar med dig. Det är SÅ VIKTIGT!

  13. LillMorran

    Här har du en jämlike! Är inte den som fått " väggen" eller ramlat ihop på golvet i stor pöl. Jag är just den som, inte haft ett närminnet på några år, jag är den som vid mera stressiga studier i livet, vaknar med hjärtklappning. Jag är den utan barn. Men driver företag på sidan om en anställni…kände igen mig i din "fina semester". Hade uppdelad semester. Hade en förlamande trötthet och ångest att inte orka göra nått och de sista 2 veckorna jag hade grät jag nästan hela semestern. Men på nån konstig vänster har ändå klarat mig att jobba?!? Dumt, Ja!!!…..men jag har upplevt att inte bli tagen på allvar, de ggr jag sökt hjälp, för om du kan sova och har normala värden, typ blodtryck osv….så ges du högst nån vecka. Om du ens får det! Orkar inte ta fighten när man redan är alldeles trött på sig själv o ens kropp!

  14. i

    Igenkänningsfaktorn är väldigt hög. Jag började studera på universitet när första barnet var 10 månader och hade väldigt höga krav på mig själv. Det kändes bra till en början men efter en tid började jag få allt mer ångest och panikattacker. Jag bet ihop och tvingade mig själv till föreläsningar för jag kunde ju inte bara ge upp. Så jag satt och hade panikångest några gånger i veckan, på föreläsningar och liknande tillställningar. Jag borde ju ha berättat men jag "hade inte tid" att sjukskriva mig, och jag vågade inte ens berätta åt min sambo eller mina bästa kompisar eftersom jag var rädd att dom skulle tvinga mig att bromsa. På något sätt så kände jag ändå (såklart) att detta är påväg att gå åt helvete så jag började säga nej till saker, slutade springa och dricka kaffe (för hade jag gjort det på förmiddagen så hände det oftare att jag fick en panikångestattack) försökte sova mer samtidigt som jag utsatte mig för situationer som var skrämmande för att inte låta panikångesten ta över mitt liv.

    Sommaren före sista året bestämde jag mig för att vara helt ledig, och bara satsa på mig själv för att orka det sista året, och skulle jag inte ha gjort det vågar jag inte ens tänka på hur det hade slutat.

    Jag kan fortfarande få panikattacker (t.ex. i kyrkan under bröllop, himla jobbigt) men jag blir allt bättre på att hantera det och de kommer betydligt mer sällan. Nu heltidsjobbar jag också (vikariat, så det gäller att prestera…), och har två barn. Det går, jag känner att det fungerar men jag har blivit väldigt försiktig och visst känner jag att jag svävar där på gränsen till utbränd mellan varven. Men jag är så hiskelit dum och envis så jag tvivlar på att jag nån gång skulle våga söka hjälp.

    Jag tycker att det är så otroligt bra att du skriver om allt detta. Det ger fegisar som mig mod att prata om det och jag hoppas att jag den dagen jag känner att det blir för mycket igen, vågar bromsa och söka hjälp. För den dagen kommer igen, säkerligen.

  15. m

    Känner igen mig i vad du skriver. Ändå vill jag tro att jag inte är tillräckligt högpresterande för att få falla ner i ett mörkt hål varje morgon. Jag är singel, har varken barn eller dubbeljobb. Dock en kandidat som hänger som ett mörkt moln ovanför mitt huvud eftersom den måste bli klar, samtidigt som jag jobbar heltid. Visserligen jobbar jag med det som jag utbildar mig till. Och jag trivdes så bra i början. Men min arbetsplats tar sakta men säkert motivationen och lusten ifrån mig. Tider, deadliner och pressen på att jobba snabbare och dessutom alltid få pikar om att det borde gå ännu snabbare, göras bättre, noggrannare – tar mig till bristningsgränsen. Jag får höra om vad det när det inte går tillräckligt fort. Det känns som att jag trampar på minor, försöker göra bättre, men aldrig riktigt lyckas.
    För några månader sedan (specifikt när jag kom tillbaka från min efterlängtade sommarsemester som för övrigt gick åt till att ha ångest över att jag inte orkade göra någonting och dessutom tappa humöret stup i kvarten över sjukt löjliga saker) tappade jag musten när jag kom tillbaka till jobbet.

    Plötsligt är jag slarvig, glömmer viktiga saker, har svårt att fokusera på en sak i taget, har svårt att få saker gjorda ordentligt. Har fått en dålig attityd till jobb. Rent ut sagt lägger jag dövörat till ibland och inväntar konsekvenserna…en oroväckande ångestskapande spiral.
    Jag drömmer mardrömmar om att få sparken för att jag inte är tillräckligt effektiv. Samtidigt dagdrömmer jag om att säga upp mig. Men jag måste orka lite till, tänker jag samtidigt. Jag behöver verkligen mitt jobb för att göra det jag hade planerat göra kommande vår. Att byta jobb fungerar inte nu (eftersom jag inte får någon sommarsemester om jag byter jobb).
    Men jag är sönder redan. Trodde att jag skulle klara av att stå ut. Tiden går ju i rasande fart ändå. Så jag går runt och lever på hopp. Hopp om att jag klarar det här. Att någon övermäktig kraft inom mig plötsligt ska ta tag i allt och bara få det gjort.
    Samtidigt läser jag artiklar om utbrändhet och tänker att jag nog är för ineffektiv för att nå den där berömda väggen.

    Det värsta är den djupa ångesten jag dras med varje dag. Speciellt morgnarna är ett helvete, och kvällarna – då jag fasar kommande morgon.

    Jag är nästintill alltid totalt slutkörd när jag kommer hem från jobbet. Det tar otroliga mängder energi att över huvudtaget orka med familj, vänner och fritidsintressen (även om dessa är ljuspunkten i mitt liv när jag väl är där på plats). Jag märker att jag allt oftare ljuger för att ta mig ur "knepiga" situationer som att träffa vänner, hinna med ditt och datt. Hittar på orsaker till varför jag inte hunnit göra något eller varför jag inte mötte upp med någon. Oftast är orsaken att jag inte orkar. Jag lämnar liggandes i sängen och andas ångest, tittar ut över min lägenhet som jag lovade mig själv att städa upp för en månad sedan. Kläder överallt. Papper, räkningar, påsar, disk…överallt. Orken finns inte. Min stubin är kort, och vissa dagar känner jag mig gråtfärdig över ingenting.

    När jag här om natten (mitt i natten) vaknade från en dröm om jobbet som snarare liknade ett polisförhör, var jag så uppskärrad och stressad att jag inte kunde somna om. Jag plockade fram datorn och googlade "är jag utbränd?" för första gången. 18 av de 28 punkterna stämde in. Jag började gråta hysteriskt. Så rädd att jag förstört mitt liv. Att planerna för inkommande vår inte skulle gå att genomföra om jag skulle stämplas som sjuk.

    Googlade efter hjälp kl. 6 samma morgon. Och gud det var svårt…att hitta direkt hjälp alltså. Det fanns inte på kartan att jag skulle ringa hälsocentralen och börja prata om mina symptom inför någon jäkla telefonväxel/telefonrådgivning. Det skulle inte gå. Jag skulle inte få fram ett ord, det visste jag.

    Så jag hittade en email till en psykolog. Skrev kort att jag tror jag behöver hjälp att reda ut mitt kaos. Detta var igår.
    Nu inväntar nästa vecka, då jag får bekräftat när jag får prata med någon. Och jag är så sjuhe$vetes j%kla rädd inför vad som komma skall.

    Jag kunde knappt se min chef i ögonen igår. För det är ju ganska säkert…att psykologen kommer att vilja kontakta honom för att reda ut min arbetssituation. Usch. jag. dör. av skam.

  16. morsa

    Otroligt hur mycket jag känner igen mig i det du skrev. Har bara ett barn på två år och jobbar deltid, men ändå känns det som att världen ibland faller på mig. Att jobba har hjälpt mig, men känner ändå vissa dagar att jag inte vet hur jag skall orka. Att stiga upp varje morgon och fixa och organisera allt. Två-åringen är inne i trotsåldern och det känns att det har gjort att min gräns är nådd på något vis. Kan bli så utmattad av barnets utbrott och skulle ha lust att bara försvinna i ett mörkt hål. Ändå fortsätter jag bara som förut. Vågar inte vara den som inte orkar eller kan. Tänker att hur klarar sig alla andra av mina mammavänner, som har både jobb och barn och hobbyn? Vars män inte alls är lika hjälpsamma som min? Känner otrolig skam för att jag är så trött och ibland så fruktansvärt ledsen. Jag som borde glädjas över mitt fina barn och mitt fina liv. Men din text fick mig att tänka, att kanske jag borde tala med någon. Tack för att du delade med dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.