Den här veckan är jag pikulite trött på att höra min egen röst eftersom jag har klämt in tre terapitillfällen. Ibland skulle jag bara ha lust att klubba ner mig i ett hörn och lägga en halsduk i munnen, men sällan orkar man skrida till verket. Så man babblar på .. tills terapeuten somnar (skoja).
I dag kom jag att tänka på hur mycket närmare jag har kommit mitt sanna jag på bara några månader.
Pah, suckar kanske någon.
Hur ska man kunna veta vad som är riktigt sant för en själv? Och vad är nu sedan mitt sanna jag och vad innebär det, egentligen? Vad är sant och vad är fantasier och önskemål?
Jag hade nog trasslat in mig rejält för en tid sedan.
Jag tror jag omedvetet hade byggt upp ett jag som kanske inte alls bottnade i mitt riktiga jag, utan mera i en sorts önskan om att vara person med vissa egenskaper jag beundrar. Hårdhudad, slitstark och ambitiös (de facto är jag rätt så känslosam och stresskänslig). Ville så gärna vara hårdhudad, att jag till sist trodde jag var och agerade därefter.
Inte fullt så hälsosamt, kan tyckas.
Inte så klokt heller.
Men vem har nu beskyllt mig för att vara det, någonsin? Haha!
Nåja, som sagt. Inte vet jag nu heller alla gånger vad som är 100 % sant, men vem gör nu det? Men jag tycker i alla fall det känns som om jag är i bra fas med mitt känsloliv nu. Jag har makten över mig själv, igen (wohoo!).
Jag vet vad jag mår bra av. Och jag känner när något är kaki. Förr orkade jag inte känna alla känslostormar för de blev alldeles för mycket. Men nu vill jag. Nu kan jag. Nu orkar jag.
Jag kanske inte alltid uppskattar mina nya upptäckter om mig själv, men jag accepterar att jag är sådan nu.
Jag blir nog aldrig hårdhudad fullt ut, jag kanske aldrig blir stresstålig. Men so what. Sån är jag nu.
Jag tror det var Jungersten som pratade om att i princip all ohälsa handlar om människan kommer ifrån sitt sanna jag. Nu minns jag inte korrekt, men det här skulle man ju kunna tänka sig att går att applicera på både fysisk och psykisk ohälsa. Ju närmare kärnjaget man rör sig, desto större sannolikhet att man mår jeez.
Kanske därför jag tycker att jag mår så himla bra nu. Det är jag som styr och ställer över mitt liv. Jag accepterar mitt sanna jag. Jag har tid och lust att ta hand om det. Grunden jag står på är nytankad, stabil och glad.
Eller som Kerstin säger i videon här ovan:
It’s not the way you walk the walk
But the way you hold your ground
Forever Jung 
När jag för lite mer än 10 år sen gick i terapi så var en stor del av problemet att jag hade en lite påklistrad personlighet som jag utvecklat i tonåren och sen höll fast vid som studerande. Jag var "cool", diplomatisk, ironisk, blabla allt för att jag som barn inte fick en chans att vara mitt sanna varma och hjärtliga jag. Tyvärr hänger bitar av det där skyddskalet kvar trots terapin – i krislägen är jag fortfarande lugn utåt och panikslagen inuti. Men det mesta onödiga poserandet blev jag av med och kan vara den där känslosamma clownen som prepplar på. Dvs ett mer äkta jag. Sen är en mänskas personlighet en komplex och föränderlig sak så det finns inte något definitivt äkta jag , tror jag åtminstone.
Precis så där har det också varit för mig. Som yngre hade jag en påklistrad och mycket ytlig bild om vem jag skulle/borde vara. Tror vi alltid till en viss del spelar olika roller i olika sammanhang, men det är stor skillnad att inse spelet och ändå vara okej med mig själv som jag är än att febrilt försöka leva upp till en påklistrad roll.
Kerstin? 😮
När jag för lite mer än 10 år sen gick i terapi så var en stor del av problemet att jag hade en lite påklistrad personlighet som jag utvecklat i tonåren och sen höll fast vid som studerande. Jag var "cool", diplomatisk, ironisk, blabla allt för att jag som barn inte fick en chans att vara mitt sanna varma och hjärtliga jag. Tyvärr hänger bitar av det där skyddskalet kvar trots terapin – i krislägen är jag fortfarande lugn utåt och panikslagen inuti. Men det mesta onödiga poserandet blev jag av med och kan vara den där känslosamma clownen som prepplar på. Dvs ett mer äkta jag. Sen är en mänskas personlighet en komplex och föränderlig sak så det finns inte något definitivt äkta jag , tror jag åtminstone.
Precis så där har det också varit för mig. Som yngre hade jag en påklistrad och mycket ytlig bild om vem jag skulle/borde vara. Tror vi alltid till en viss del spelar olika roller i olika sammanhang, men det är stor skillnad att inse spelet och ändå vara okej med mig själv som jag är än att febrilt försöka leva upp till en påklistrad roll.
Kerstin? 😮