Den utvalda.

En av mina värsta egenskaper här i världen är att jag kan vara så plump och taktlös (utan att för den delen mena något illa). De som känner mig vet ju på ett ungefär var de har mig, att jag oftast pratar 99 % smörja. Att jag överdriver, driver och mest försöker vara rolig (med stor betoning på försöker).

Det här är ju helt ok så länge jag håller mig till personer som känner mig från förr, men när jag ska blanda in främlingar och personer jag nyss lärt känna så blir det bara jobbigt. Får ett närmast tvångsmässigt behov att verka som en ”skön snubbe” och säger saker i efterhand får mig att tänka ”sade jag verkligen det där högt?”. Tröga repliker bara slinker ur mig. På stela barnkalas, på gårdstalkon, på föräldamöten, i butikskassan, i allehanda pressade situationer. 

Just nu snackar jag så mycket skit – vitt och brett – om graviditeter och mammaliv att folk som inte känner mig måste tro att jag totally har lost it. Liksom VARFÖR har hon ens gått och blivit gravid, om hon tycker det är så förfärligt. Det här får jag skamsköljningar av hela tiden (ibland också över denna blogg).

Ett milt och mycket vardagligt exempel på plumphet kan t.ex vara när jag häromdagen såg jag ett barn som åt min favoritglass (Mars-glass) utanför Sale. Försökte ju vara ”en rolig tant” och sa ”Gud, min favoritglass – kanske du vill ge den till mig?”. Barnet såg ju skräckslaget ut (inte precis konstigt när en levande badboll rånar en på glass) och för att visa att jag inte menade allvar log jag så överkompenserande och creepy att hen säkert kakkade ner sig. Nå, det var inte så farligt. Men ändå – det skulle säkert gå lika bra att vara tyst. ”Rolig tant” my ass.

Gårdagen tog nog ändå priset. Har ännu skamkänslor när jag tänker på det. Just det här med Gud brukar vara ett kort som jag drar på när det här tvångsmässiga behovet att slänga en ”rolig replik” kopplas på. Märkligt just med tanke på att jag 1.inte tror så värst mycket på Gud 2. inte alls tycker det är passande att skämta om Gud när jag inte alls vet så mycket om Gud. 

Nå, det hände sig så att jag låg i solstolen och läste på vår gård och våra nya grannar kom förbi samtidigt som vår nya gårdsigelkott. Jag blev ju mycket uppspelt av besöket (främst av kotten då) att jag ropade ”Men kolla iiiiigelkotten!” och tramsade lite kring det. Och så hör jag mig själv säga något så oerhört märkligt. ”Nej det är så roooligt med igelkottar, vi har igelkottar både på Replot och nu också här hemma i stan, det måste ju betyda att jag är utvald av Gud eller något!”

Uff, först när de gick iväg fick jag skaka av mig obehaget. Vem säger att man är utvald av Gud för att man har en igelkott på gården?! VEM??????????