Hör nu på govänner så ska jag för er berätta. Eller tja, don’t get your hopes up – här kommer inget megasprittande inlägg. Här lunkar sommarlovet på som vanligt. Har försökt gå ner i bloggtakt alldeles avsiktligt. Bara för att det ibland är hälsosamt att släppa taget om pressen att leverera.
Mamma och pappa har varit här. Wasa Football Cup kom och gick. Vi har gått på en massa kalas. Och så allt det där vanliga där omkring. Cupen var, precis som jag förutspådde, det allra roligaste vi hittills gjort i sommar. Jag är en sann turneringsjunkie. Älskar allt med turneringar. Sku kunna vara en sån som åker runt hela världen och deltar i en massa juniorturneringar med diverse lag.
Skrattade riktigt åt mig själv (och folk skrattade åt mig) den tredje och sista dagen när man var lite trött, finalskriken ljöd över planerna och jag var full av gravidhormoner. Varje gång någon gjorde mål fick jag riktigt svälja hårt och tokblinka för att inte börja galenskapsbröla åt alla målgester, segervrål och all den där barnsliga, genuina glädjen som spritter i de små kropparna när bollen går i mål. Herregud så fint det kan vara med idrott. Barn i glädjeyra är så en gråtutlösare för mig just nu. Speciellt när de ligger mitt i en hög av lika glada lagspelare. Lagsport är verkligen BÄST. Speciellt när man får utöva det i stekande solsken i dagarna tre.
I övrigt mår jag också rätt så bra. Jag har legat vaken i flera nätter med förvärkar och trott att ”NÅ NUH, NU HÄNDER DET!”. Men så blir klockan 6 och jag somnar och allt tar slut. Och min barnmorska bekräftade samma sak på dagens besök – exakt så kan det vara tredje gången. Förvärkarna är kraftiga och kan hålla på i veckor. Så jag har helt taggat ner på mina förhoppningar. Jag ska istället försöka njuta av den här sista tiden (som konstigt nog är den bästa hittills). Mina sista veckor i frihet ska jag gå på tusen uteluncher, läsa klart alla böcker, hänga med mina stora barn. Jag mår ju ändå bättre än på nio månader. Orka gå omkring och tro att babyn kommer snart. Den kommer ändå inte när jag själv önskar.
Tänk så bra kroppen egentligen är – som om den såg att det var dags för lite rättvisa. Och skickade mig en massa feelgood så här på slutet. Mår ju som ett gammalt as i kroppen, men psykiskt är jag starkare, gladare och lugnare än någonsin. Kan bara luta mig tillbaka och låta allt ske. Eller luta mig tillbaka och luta mig tillbaka – nu ska här gås på loppis!
Forever Jung 