Skammen, skammen.

I dag är det bara tisdag och jag har redan hunnit se den prisbelönta svenska filmen ”Sameblod” med Jenny OCH Unga Scenkompaniets nya pjäs ”Projekt S” med Sari. Har vi världens bästa kulturvecka going on eller what?

Foto: Jonas Axberg

Med barn som sakta närmar sig tonåren tänker jag ofta på hur det månne är att vara ung i dag. Vet jag alls hur det är att vara ung 2017?

Jag gissar att MUCHO har ändrat sedan jag själv gick i högstadiet – och mycket är precis som det alltid har varit. Ta nu skammen som exempel. Om det var något som jag var svinbra på som yngre, så var det att skämmas. Jag bar så mycket skam som aldrig var min att bära (eller ska vi säga: jag bar skam som inte var någons att bära). Kanske är det en högstadiegrej det där också. Att man skäms för precis allt. 

Det enda jag visste inför Projekt S var att tematiken rörde sig kring skuld och skam (yes! yes! yes!). Ligger ju sannerligen i tiden nu i och med #metoo-rörelsen. Men på scengolvet hade vi alltså unga människor med lejdon. Unga som mår skit. Unga som känner sig ensamma. Unga med ångest. Unga med handikapp. Helt enkelt unga som far illa. Och skäms, skäms, skäms.

Det här är ingen pjäs som har en början, en handling och ett slut. Det här är små ögonblicksscener från olika liv. Små nedtramp i varierande eländen. Som ett levande instaflöde där det hoppar från person till person. Ätstörning, självskadebeteende, adhd, cp-skada, våldtäkt, självmord, alkoholism. Pang, pang, pang kastas vi vidare. 

Jag hade läst Vasabladets recension innan vi gick och var uppriktigt supernyfiken på pjäsen eftersom jag tidigare har älskat allt som Unga scenkompaniet har gjort – och recensionen var ju ganska … ja, hård? Fick helt enkelt fiilisen att recensenten och min kollega Ari inte riktigt diggade. Vi kan ta en liten screenshot här, varågoda:

Här får jag verkligen anhålla om avvikande åsikt. Jag tycker så här: 1. Är det pjäsens uppgift att erbjuda en lösning på de problem som unga tampas med i dag? Njeah. 2. Eller kan det eventuellt räcka med att peka på och identifiera problemen? 3. Eller how ‘bout lite hederlig igenkänning? 

Jag vet inte med er, men är det nu inte en ganska förlegad syn det där om att man inte ska se elände om man mår skit? Tycker det kan fungera väldigt bra som tröst, när man känner igen sig. Blir sedd. Känner sig mindre ensam. 

Jag försöker förhålla mig ganska ödmjukt till min egen ålderdom (jag är ingen ungdom längre) så jag ska verkligen inte komma med någon harang om vad tonårspubliken behöver och inte behöver, men det kan jag i alla fall säga: Jag hade älskat den här i högstadiet. Såg framför mig hur vi hade sett den i jumppasalen i KSH. Som tonåring hade jag tyckt om att så här coola skådizar hade kommit till min skola och bekräftat att mina känslor var verkliga. Inte nödvändigvis rimliga, men likväl sanna. 

När jag blev äldre förvandlades (fördubblades?) skammen och jag började plötsligt skämmas för att jag skämdes. Ni vet, man skäms för sin dåliga hållning – och sedan skäms man för att man skäms, för det är ju iiiiiiiiinsidan som är viiiiiiktigast. Skrattade mycket gott när det här kom upp i pjäsen.

Tyvärr är de öppna föreställningarna på Wasa Teater schlutt kaputt nu. Så din enda chans är att du söker in till peffan, studerar till lärare och bokar in den till din högstadieskola eller gymnasium. Lätt som en plätt, hälsar kulturugglan i natten (Sameblod kan vi prata om en annan gång).