The longing for what is beyond.

WP170556 image21

resizedimage8001200 image24

resizedimage8001200 image11

 

Kanske är det för att det gångna året var ett av det tyngsta någonsin, som jag upplever ett sällanskådat tacksamhetsrus. Ja, ni har märkt det, jag vet, jag vet. För det enda jag maler på om i den här bloggen är hur tacksam jag är för allvärldens värdsligheter (förlåt, men kan faktiskt inte hindra mig, nu när backen för en gångs skull rullar utför).

Men veeeet ni vad som gör mig så lycklig? Eller ska vi säga: vet ni en grej som jag är så himla tacksam för? Det är att vi har haft möjlighet att resa med familjen. Tänkte mycket på det igår när jag skrev om att man ska ta vara på den lilla tid man har här på jorden.

Nu har vi ju verkligen inte varit globetrotternas globetrotters, men herregud vad jag får feeling av att ha en resa framför mig. Man tänker sällan på den dimensionen av resandet. Njutningen före (pirret!), njutningen efter (alla minnen!).

Men just innan – då mår jag allra bäst. När veckorna tickar neråt och man sakta börjar längta. Tycker nästan det är det bästa med att resa. När man har något att längta efter. 

Har förvisso korsat landsgränserna någon gång i år (Göteborg, Umeå, Tallinn), så ska inte gnälla otacksamt, men det känns som en halv evighet sedan jag doppade tårna i sanden och log mot solen sist. Har varit bortskämd med en lång vintersemester de senaste åren, men den här vintern spydde jag bort möjligheterna, så det blev inget.

Nu är det länge tills det närmar sig på riktigt. Men ibland när jag får feeling, som nu, kan jag sitta riktigt lääänge och längta och ha mig i soffan. 

Försöker visualisera mig fram till ögonblicket när man kliver av planet och värmen slår emot. Eller till en ljummen asiatisk solnedgång. Matheo pratar var och varannan dag om alla nudlar han ska äta (nudeldåre som han är) och jag kan verkligen relatera. All chili! All fisk! Alla fantatiska frukostar. 

Hur det känns när man vaknar på morgonen. Hur det känns när man första gången vandrar ner till stranden. Morgondopp! När man får gå på en främmande marknad. Äta något riktigt saltigt efter en lång dag i solen. När man får tupplura under en bok. Bada med ett barn i famnen. Ett iskallt vitt vin när mörkret fallit. Aj, finns det bättre stunder?

Så innerligt lycklig över att vi har allt det här framför oss. Tror blotta tanken på veckorna i Vietnam kommer hålla mig levande hela mörka vintern. Kosta vad det kosta vill. Det är ändå värt det. Före, under, efter.

6 reaktioner på ”The longing for what is beyond.

  1. Wow, tänk vad olika man är! Före en resa känner jag bara stress. Förr tyckte jag mycket om att resa och se saker, men nu stressar egentligen alla moment mig: planera och köpa, förbereda, resa, vara där (tänk om nåt går fel osv osv). Det jag får ut av resan uppväger inte längre stressen. Jag kan läsa beskrivningar som din och tycka att jag BORDE resa med familjen, att jag är dum som inte gör det. Men jag orkar inte med all stress, helt enkelt. Mycket mysigare att stanna hemma framför brasan.

    1. Voi vad synd att det har blivit så! Fast å andra sidan är ju brasmys inte jätteskit (och klart förmånligare!).

      Är själv överraskad att jag inte alls stressar över att dra iväg med alla barn. Man kunde ju tycka att diverse terrorgrejs, katastrofer och sjukdomar sku ta kål på fiilisen, men icke. Fluffar vidare på rosa molnet här.

  2. Håller så med dig om att tiden före och efter resa är underskattad, nästan lika bra som själva resan ju! Jag kom hem från Madeira igår och sitter redan och ler som en tok åt alla fina minnen vi skapat.

  3. Wow, tänk vad olika man är! Före en resa känner jag bara stress. Förr tyckte jag mycket om att resa och se saker, men nu stressar egentligen alla moment mig: planera och köpa, förbereda, resa, vara där (tänk om nåt går fel osv osv). Det jag får ut av resan uppväger inte längre stressen. Jag kan läsa beskrivningar som din och tycka att jag BORDE resa med familjen, att jag är dum som inte gör det. Men jag orkar inte med all stress, helt enkelt. Mycket mysigare att stanna hemma framför brasan.

    1. Voi vad synd att det har blivit så! Fast å andra sidan är ju brasmys inte jätteskit (och klart förmånligare!).

      Är själv överraskad att jag inte alls stressar över att dra iväg med alla barn. Man kunde ju tycka att diverse terrorgrejs, katastrofer och sjukdomar sku ta kål på fiilisen, men icke. Fluffar vidare på rosa molnet här.

  4. Håller så med dig om att tiden före och efter resa är underskattad, nästan lika bra som själva resan ju! Jag kom hem från Madeira igår och sitter redan och ler som en tok åt alla fina minnen vi skapat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.