YO BRO!

Foto: Liina Aalto-Setälä

Eftersom Nadia fyllde år häromdagen gick vi på Blaue Fraus show ”Yo bro!” när de gästspelade på Wasa Teater. Man får verkligen gratulera WT till mycket lyckade gästspel i år igen. En vill ju nästan gå på alla.

Blaue Frau var helt nya för mig. Nadia hade sett dem förr och var mycket uppspelt när hon berättade om kvinnor som spelar män. Själv hatar jag det motsatta: män som spelar kvinnor. Så inledningsvis var jag skeptisk. Men så läste jag ”normkritisk dragkingduo” någonstans och fick själafrid. Med öppet sinne tog jag mig till Sandögatan.

Yo-Bro är en show om en utebliven show. Skådespelarna Sonja Ahlfors och Joanna Wingren sitter i publiken och spelar publik hela tiden, eftersom den utlovade Dick Idman aldrig kommer. Nackspärret till trots (why oh why satte vi oss längst fram?) bjussar de på en hysteriskt tassig bild av den samtida, medvetna mannen. Åh herregud. Ville sparka in pungen på proffspappan Micke – eller feministimies som hans nyfunna bänkgranne Steffe kallar honom. Steffe är däremot den fria vinbohemen med manbun, dålig självinsikt och drömmar om poetry slam (helt bombsäkert spelade han vidrig lägereldsgitarrr som ung).

Det roliga är att de finns på riktigt. Kanske inte i en och samma gubbe, men aj så många drag jag ser i de moderna männen omkring mig. Nerkokat till två personer blir det så roligt. Den här samtiden vi lever i: NOG är den komisk. Att vara människa 2017 – INTE är det lätt. Så här farsdagen till ära är det synd att de inte spelar. Här kan man verkligen snacka om en papparoll i förändring. För att inte tala om en mansroll i förändring. Få fenomen får mig att skratta så mycket som prestigeföräldrar – de som ska ha guldmedalj i föräldrarskap (kanske känner jag igen mig, hehe?). Proffspappor är så lätta att driva med. Skrattar alltid.

Showen var kort (dryg timme utan paus) och hade varit fulländad om den hade haft ett pikulite tajtare manus. Med så där klockrena karaktärer är det synd att det släpar lite i början. Vill att de ska komma igång GENAST. Lite mindre tystnad, mera mansplaining. 

Och ja, känner man inte till begreppet mansplaining så gör man det definitivt efteråt. Micke vill ju inte vara den som är den, och ger gärna över mikrofonen och talturen till någon kvinna, men likväl tröttnar han fan aldrig att höra sin egen toleranta, fräscha, liberala röst. Hohho. Den moderna internetmannen i ett nötskal.

Och slutligen en varning: Blev jävligt sugen på lakritsdadlar. Och att läsa boken Blaue Frau nyligen gett ut. Hepp!