Den lilla människan i mig.

Ju äldre jag blir desto svårare är det för mig att acceptera vissa sidor hos människor.

Har tänkt en hel del på det i mitt vuxna liv. Efter att ha läst Amanda Audas-Kass nya bok ”Till den lilla människan intill” har jag tänkt ännu mer. Amandas böcker har alltid varit nyttiga ögonöppnare för mig. Och bloggen också, för den delen. Tycker hon skriver så bra texter om förlåtelse, förståelse och icke-dömande.

Oh well, när det kommer till min egen dömarproblematik har jag tänkt på följande punkter:

Det är så lätt att vara hård. Ni vet, man avföljer, dumpar och stänger av. Överlag är det hårt att vara människa just nu. I synnerhet i det offentliga. Ett litet misstag och du är bränd för evigt. Hur gråa nyanserna än må vara är det lätt att man blir svartvit när man måste välja. 

Jag står inte ut med folks rasistiska, sexistiska, våldsamma, manipulativa sidor. På gott och ont var det lättare förr. Som jag sa: ju äldre jag blir desto svårare är det för mig att acceptera vissa sidor hos människor. Förr var jag bättre på att se hela människan. ”En människa är inte bara sin åsikt” bla bla bla. Förr var jag bättre på att acceptera sånt jag inte gillade i folks beteende pga. de hade andra goda sidor. Men nu har jag blivit så dålig på att se förbi taskigheter.

Jag pallar inte att ha folk i min feed som öppet sympatiserar med kvinnohat. Jag orkar inte sitta i samma rum med smygrasister. Jag har liksom ingen lust att hänga med folk som varit okamratliga mot de mina. Ni fattar poängen.

På gott och ont, som sagt.

Jag kan inte bestämma mig för om det här är bra eller dåligt. Det här hårda dömandet som ändå präglar vår tid. Nu snackar jag inte om ministrar som måste avgå pga. skandaler och programledare som måste avgå pga. våldtäktsanklagelser (de ska stå till svars, no doubt about it). Men överlag ska man vara ganska felfri för att få vara med och leka.

”Neeeeeej” ropade jag högt häromdagen när jag såg att en så kul och schysst bekant hade gillat en mvlehti-artikel på FB. ”Yhyyyy, nu kan jag inte tycka om honom mera!”. Hur härlig den här människan än må vara de gånger vi träffas, så står jag inte uuuut med att han går och gillar en fullkomligt IDIOTISK och hatisk text. Och när jag kollade närmare på saken så var det inte en engångsföreteelse. Det här är en rolig människa med utomordentligt korkade åsikter. 

Lite samma som när jag träffade en person med en våldsdom i bagaget för en tid sedan. Hjärnan vet liksom inte vad den ska göra när den inser att den tänker ”oj, det här är en människa jag kanske skulle kunna tycka om”. Den här hårda sidan i mig tycker att det är förkastligt. Den mjuka säger ”come on, det här är också en människa”. 

Tycker att det här med människans gråzoner är det allra svåraste med att vara människa. Insikten om att vi alla är både fina och fula inuti. Och om det är något som Amanda är fenomental på att belysa, så är det just det. Att broar alltid är bättre när de byggs än när de bränns (läs gärna stycket här nedan där hon skriver om energitjuvar och folk hon slutat följa). En människa kan aldrig vara lika fel som en åsikt.

Något jag ofta tänker på är att jag skulle vilja bli bättre på acceptans. Förståelse och förlåtelse. Utan att för den delen släta över en persons dåliga handlingar. För om det är något som jag ändå uppskattar med 2017, så är det just det: Att sopa under mattan är inte längre lika lätt. Det är en ursvår gräns att hitta, speciellt när etik- och moralpaniken slår till. Kan man förlåta en kompis ex som bedrog? Kan man vara vän med en våldtäktsman? Ska man gå på kaffe med en rasist? Kan man uppskatta Martin Timell igen? JA VETE FAN. Den lilla människan i mig har ingen aning.

Men det vet jag for sure: Amandas böcker väcker stora frågor – och lika stora viljor om försoning. Under min promenix till affären ska jag nu filosofera kring frågan: Har man alltid råd att ha kvar människor? Hejtå!

Ps. Läs boken. Den är bra. Hej igen.