Året 2017 – så här minns jag dig.

Nej vet ni, jag måste göra bokslut med året som gått, annars kan jag inte riktigt gå vidare. För att jag ska kunna greppa året 2017 måste jag skriva ner det. Tycker ändå det är viktigt. Att reflektera och summera. Hur ska vi annars lära oss nåt, tänker jag.

 

Årets tröskel: Är så vansinnigt stolt över att jag åkte in ett varv på jobbet och jobbade i tre månader mellan sjukskrivning och mammaledigt. Att jag inte lät utbrändhetstiden bli den sista touchen på jobbandet, utan att jag comebackade lite medan jag var gravid, så att känslan blev superfin inför min mammaledighet, fick liksom avsluta med lite värdighet (inte för att utbrändhet är ovärdigt, men för att det kändes mer frivilligt nu). Jag var fullkomligt livrädd för att jag skulle spy hejvilt omkring mig, men det visade sig vara det bästa som kunde hända. Mådde så bra av att jobba och inte hela riden tänka på hur skit jag mådde. Friskt vågat, hyvä minä!

 

 

Årets bästa dag: Här får jag faktiskt säga förlossningen, även om det låter vrickat, man tänker liksom att det finns skönare grejer än att – som Babben Larsson skulle säga – skite ut en soffgrupp, men jag hade en så förfärligt bra upplevelse. Jag trodde inte att man kunde föda barn så smärtfritt, men det kunde man tydligen. Min förlossning, som du kan läsa om här, blev faktiskt årets bästa dag.

 

Årets bottennapp: Dystern. Jag trodde att livet var över. Jag funkar som känt inte så bra ihop med gravidhormoner. Och man får verkligen se det som helt otroligt att jag blev normal igen. Har nog aldrig varit så djupt nere i skiten. Tacksamheten, tacksamheten. Men nu har vi tjatat klart om den. Vete fan om ni orkar höra mer.

 

Årets musikaliska upplevelse: Nu har jag säkert glömt massor, men jag gjorde i alla fall en grej som jag inte har gjort förr – och det var att gå på Melodifestivalen. Krista tävlade ju i deltävlingen i Växjö och vi åkte och kollade hela gänget. Även om det slutade i besvikelse, så var det ju ändå en jätterolig kväll och kändistät efterfest. Men om vi snackar konserter så där i största allmänhet så ska vi inte förglömma att KAJ verkligen var jättebra på sin show på Wasa Teater. 

 

Årets bluff: Sommaren. Jag simmade exakt noll gånger.

 

 

Årets bästa middag: Här velar jag mellan två middagar. Mammas och pappas gratinerade musslor nu på nyårsafton eller sedan kräftskivan på Replot på villaavslutningen. Båda var något i hästväg (alltså så gottttt) men väljer ändå den senare eftersom stämningen var så god runt bordet. Både mamma och pappa och syrrans familj var där. Sedan satt vi utomhus långt in i natten och den enda som var skyddad från myggen var bebben som fyllde exakt en månad då.

 

 

Årets babymoon: När My äntligen föddes fick jag frihetskänslor deluxe och ville genast bryta mig ur gravidbojorna. När hon var 10 dagar åkte vi på en så skön weekend till Umeå. Sov på hotell, andades ny stad, gick på Ikea och njöt. Det var precis vad jag behövde och förtjänade. 

 

Årets bästa kvinnor: Här får jag verkligen säga mamma och Lotta. Utan deras kamratstöd under årets första halva hade det nog varit schlutt kaputt med den här tanten. Mycket kan man vara tacksam för i livet, men att ha en mamma och en syster i ryggen är ovärderligt. Så glada i dem. Och att vi alltid har så hysteriskt roligt ihop.

 

 

Årets mat: Gröt. Och så blev jag rätt så bra på empanadas, om jag får säga det själv. 

 

 

Årets selfie: Den här har jag inte visat tidigare, men när jag hade ringt hem Sami från jobbet och det var dags att föda fram My tog jag en sista bild på oss som 2 in 1-pack. Jag tyckte då att jag var vansinnigt stor, men det tycker jag inte längre nu när jag ser på det utifrån. Måste nog ha varit något med känslan i kroppen (hade så frrrrruktansvärt ont överallt i och med foglossningen och 20 kg plusvikt för ryggen). Får fantomsmärtor bara av att se den där bilden. 

 

 

Årets skratt: Egentligen är det en episod som hände i påskas som går under namnet ”Memma*******” (den innefattar t.ex en syster som ligger under ett bord), men eftersom den inte håller för det offentliga rummet, så säger jag skrattyogan på min fruhippa. Åh herregud vad roligt det var! Om ni någon gång behöver en gruppaktivitet som verkligen håller måttet, så ska ni skrattyoga i Vöråstan här i Vasa. Har aldrig skrattat så mycket på en timme.

 

 

Årets yes: Tror det här året går till historien som det mest kulturella året i mannaminnet. Har nog inte sett så många teaterpjäser, humorshower, tv-serier och filmer på flera år. Läste också rekordmånga böcker med tanke på hur många barn jag har och hur många sociala medier som pickade på min uppmärksamhet (53 st – jag räknade!).

 

 

Årets idrottsupplevelse: Wasa Footballcup. För det finns nog inget som så roligt som att se ens egna barn spela. Jag säger då det. Och att mamma och pappa och svärmor och svärfar kunde vara med på alla matcher. Nu i sommar är vi anmälda till Umeå Fotbollsfestival med Matheos lag. Så sjukt roligt. Men före det hoppas jag få se massor av matcher med mitt bästa radarpar när det kommer till fotboll – Mannil och Moliis. Hoppas de får lira ihop i många, långa år. 

 

 

Årets smidigaste 1: Att min amning blev så lyckad. Inte ett endaste ett bakslag. Inte en inflammation, inte en stockning, inte ett sår så långt ögat kan nå. Att jag nu har helammat i fem månader utan problem – så wow! Inte ens en möhippa i Estland kunde rubba den. My var en proffsammare direkt från start. 

Årets smidigaste 2: Milkens skolstart. Märkte knappt av den. 

Årets smidigaste 3: Att ha lugg. Det är nog den enklaste snygga frippan. Att jag hade så bra hår här på slutet berodde ju förstås på att min Emma fortsatte levererera när hon öppnade sin egen salong. My hade ju också bra hår, men det visade sig inte vara så långvarigt.

 

 

Årets gråt: Måste kanske ha varit när jag läste slut Vänd om min längtan av Ann-Luise Bertell och jag var tvungen att gå upp och byta dynvar efteråt. Eventuellt kan vi lägga det lite på gravidhormoner, men aj det var en fin bok.

 

Årets nyupptäckt: Mitt nyuppväckta intresse för samernas historia. Kanske är det för att jag har blivit äldre och man plötsligt intresserar sig för sitt eget ursprung. Kanske är det för att filmen Sameblod berörde mig. Men min morfar är ju född som same i finska Lappland (Pelkosenniemi) och jag har t.ex fått berättat för mig att hans mammas familj hade renar. Har ju vetat om det här hela mitt liv, men det är först nu jag har fått upp ögonen för det här. Har ju alltid intresserat mig för minoriteter, men har helt gått och snöat in mig på det här de senaste veckorna. Det massiva förtrycket mot samerna, som faktiskt är en liten, liten åttondel del av mig. 

 

Så här minns jag 2017: Jag minns 2017 som kontrasternas år. Ta nu t.ex Trump i början av året och sedan hela #metoo-rörelsen här mot slutet. Alltid kom det något som vägde upp och skapade lite balans. Som vår otroliga (ja, vi får verkligen säga att den var makalös) första tid med babyn som motvikt till den alldeles förfärliga graviditeten. 2017 var verkligen året när fulheten dansade sida vid sida med godheten. Kan ju inte säga att det alltid var bra, men kanske ändå lite hälsosamt ibland, att inte ta de små sakerna förgivet (som ett gott humör till exempel – det är fan inte självklart att man får vakna med ett sånt varje dag). 

 

 

Och bra blev det ju till slut! Så sjukt huippubra!