Lugn, allt är normalt.

Lyssnade på  En varg söker sin pod inatt medan jag väntade på att syrran skulle komma hem från en trettioårsfest (hon har varit här på påsklovet). Dessvärre blev det för skönt och härligt medan jag väntade, så jag domnade bort innan hon kom hem. Men innan mina ögon föll ihop hann jag lyssna lite till ett resonemang om situationer ”när man låtsas att samhällsreglerna och normerna inte fanns” i podden här ovan.

Log mycket åt den här tysta pakten som vi människor har ihop. 

Pratade faktiskt om det med en kompis häromdagen, hur hysteriskt roligt det är när man i vissa situationer – ofta inom vården – låtsas att allt är helt normalt fast det i själva verket är allt annat. Caroline i podden här ovan berättade en story från sitt kejsarsnitt. När man ska snittas är man ju klädd i det där pappersskynket som blottar både rumpa och rygg. Och hon pratade om hur fascinerande det är att leka leken allt är normalt fast man sitter med rumpan bar i ansiktshöjd på två manliga, jämnåriga narkosläkare.

Direkt man kommer in på ett sjukhus: PANG BOM.

Alla vanliga förhållningsregler försvinner på två röda.

Man blir skrattig att bara tanken.

Lite samma grej händer ju i så gott som alla dejtingrealityshower på tv. Alla vanliga så kallade regler om hur man beter sig mot folk försvinner i ett nafs. 20 kvinnor – eller män – bor tillsammans i ett hus, ”har jätteroligt” och hånglar turvis med samma person varje kväll. Och alla ba leker att det är helt normalt. Att de alla är kära i samma person. Fast det i själva verket är så himla .. ja..? Lite ovanligt?

Så där i vanliga fall kan det ju hända att man tyckte någon kunde chilla lite om hen dejtade 20 pers samtidigt (nå, nu ska jag inte vara den som är den – kanske det funkar för någon, eheh). Och förresten kanske Bachelor bara är välregisserad tv. Men ändå tycker jag det är så tassigt roligt det här lekandet.

Men speciellt kul är det inom vården. Och allt med det kroppsliga. 

Håhhåja.

Låg och kvävde mina hysteriska fniss igårkväll när jag tänkte på den där gången när jag hamnade åka akut in med magsmärtor (det här var någon gång under det där halvåret för många år sedan när jag förde gerillakrig mot gallstenar). Och det var en bekant läkare som ba ”Nå heeej, hur e det! Vad kul att se dig! Bla bla bla” samtidigt som hon körde upp fingarna i rumpan och man ba ”Men jaa! Absolut! Så länge sedan sist!”. Hur ont jag än hade där och då, skrattade jag länge efteråt åt det absurda i hela sitationen. 

För att inte nämna alla dråpliga situationer när man har fött barn, besökt gynekologer eller annars bara varit sjuk. Att chitchatta om semestern, livet och jobbet – med trosorna på halvstång. Att gravallvarligt överräcka en burk med sitt eget bajs åt någon på hvc. 

Och säkert är det helt alldagligt och banalt för vårdpersonalen som ser det här varje dag (det är väl den enda trösten man har som patient).

Men för en själv är det ju skönt att vi alla spelar med i den här outtalade överenskommelsen om att aaaaaaaallt är normaaaaaaalt. 

Människor alltså, vi är nog bäst.

Sedan kan man ju fråga sig: Vad i hela fridens värld ville jag med detta inlägg?

Ingen som vet? 

Nä just det.

Hejtå.

*backar långsamt ur rummet*