Känslomässig svindel.

När man tänker på saken, så finns det mest fördelar med att bli äldre. Man blir lite lugnare, lite mer obrydd, lite mer jajajaaa whatever. Man vågar mer. Står upp. Sitter ner. Accepterar. Väljer. Förstår. Och känner sig allmänt lite klokare (man kanske inte är det alla gånger, men den känslan, aj aj aj).

Man kanske förlorar lite på orken, bakiskänslan efter två glas vin, ryggen, synen och rynkorna, men överlag mest bra grejer. Sedan finns det en grej som har kommit med kraft de senaste åren: känsligheten. 

Kanske är det för att man har insett att inget varar för evigt (allra minst livet). Och att inget är självklart (i synnerhet inte livet). Åh, det är så mycket hela tiden nu, som får läppen att darra. Kan inte ens skylla på hormoner. Föreställer mig att det måste vara åldern, att man förstår att man inte är odödlig, som gör att tårarna flödar lite här och där. Man vet att allt det roliga tar slut en gång (och sakta börjar man använda cykelhjälm och känna tacksamhet).

Jag skrev om det  på insta igår, att det händer att jag måste böla lite i smyg i täcket, när My har somnat om kvällen. Hon är ju oftast ljuvlig, men det finns ju inga gånger som barnen är så ljuvliga som när de sover. Jag kan känna en sådan otrolig överväldigande ”det här är bara för mycket”-känsla när jag ser hur gulligt hon sover där i sängen. Att hon är för bra för att vara sann. Kanske just för att det aldrig var självklart att vi skulle våga – och ännu mindre: få! – en till. 

Och inte vilken random baby som helst, utan ett praktexemplar! Kan inte sluta aaaw:a mig om kvällen, kan knappt släppa de där mjuka varma babylåren och ba: tänk! Tänk att vi vågade! 

Eller kanske snarare: Tänk att vi ens tvekade! Tänk om den här fantastiska lilla människan bara skulle ha blivit en liten, liten längtan i en arma mors hjärta. Så gott som varje kväll, denna känslomässiga svindel. Ack, känsligheten. Ack, tacksamheten. Man bejakar den gärna.

För se nu!