Flash: Den ljuva tiden är över – rapport om niomåningen.

För cirka en månad sedan sa jag till min man: “Nog är det ju ändå otroligt att det har gått över 8 månader och jag ännu inte har känt någon som helst irritation på My! Att det finns människor som är så här gamla och har mammor som aldrig har varit irriterade på dom! Det är ju helt ofattbart!”

“Det är inte sant!” sa ett stort barn. “För i Vietnam, när vi sku fara hem, var du ju urstörd! Minns ju inte? I hotellet? Vid sängen?”. Men det är faktiskt inte sant. För det var bärselen som var urstörande – inte My. Hennes fot trasslade in sig och jag hade jeans i 30 graders tropisk värme. Vem skulle inte bli irriterad? Tycker nästan inte att det räknas, heh.

Men vet ni – nu! Nu är nog tiden när jag inte ha varit irriterad på My förbi. Vi kom tillbaka till Vasa igår kväll efter något som närmast kan kategoriseras som En Riktigt Irriterande Helg. Nio månader gick skitbra. Men alltså den senaste veckan i Karis. Huhhu.

My har blivit så blyg. Och jag förstår, jag förstår, jag förstår. Det går över och det är en fas och bla bla bla, men på fem dagar satt My i famnen på mamma och pappa EXAKT NOLL GÅNGER. Bara pappa ens kom i närheten av henne skrek hon i högan sky. Jag fick inte ens lägga henne på golvet när det fanns människor i samma rum, för då tjöt hon som sirenen på en rostig ambulans.

Har mer eller mindre haft en baby på höften, dygnet runt, i fem dagar. För hon tycker allt och alla är så lääääskiga. Få saker är så kvävande som bebisar som gnäller. Vi har konstatera att the glory days är över. Smekmånaden förbi, taco hej!

Så här är det väl att ha barn, I guess. Men har varit så van vid att hon är medgörlig att jag inte riktigt kan acceptera att hon gör livet lite svårare för oss just nu. Har inte heller haft barn som är blyga för familj och barnvakter förr, så det känns ju lite snopet att inte kunna ge alla inblandade den kärlek de förtjänar och en själv den fritid man behöver. Det är helt otänkbart med barnvakt just nu, eftersom ingen part är sugen (hon sku säkert skrika tills hon tuppar av). Men vi ska väl tro att det går över, så vi slipper forcera. För ett liv utan barnvakter är otänkbart.

I övrigt är hon så gullig och snäll. Bara hon får vara med oss fyra. Direkt någon annan kommer in i bilden är det som om hela hennes system fuckas upp inifrån. Men så där annars: Äter bra. Sover bra. Sportar storlek 80 i kläder. Vinkar gulligt. Står upp överallt. Men det där hatet mot människor (obs – gäller ej barn, bara vuxna) får vi jobba lite på. 

Nå, oavsett kommer vi ju inte ifrån det faktum att hon så attans gullig. Se nu!