Ett år med My.

Så går ett år och kommer aldrig åter.

Och mycket kan man säga om det första, men nästan inget ont, faktiskt. Jag har sagt det förr och jag kan säga det igen: det här tredje och sista barnet är inte från denna värld.

Men det visste vi nästan omedelbart. Kände det direkt. Efter ett dygn på bb hade jag kunna skriva under att det här barnet är ett barn som man kan lita på. Ni vet, en baby som man kan läsa av och som svarar på outtalad kommunikation. Sådan var My genast. Jag visste vad hon ville, hon visste vad jag ville. Det rådde aldrig något tvivel.

Hon har varit ett ljuvligt barn att ha omkring sig (kan räkna dåliga nätter på mina ögon). Hon har bidragit med så otroligt mycket kärlek, glädje och mjukhet i den här familjen. Har sett så många nya sidor i mina äldre barn, som jag säkert aldrig hade fått se om inte My hade lockat fram dem. Matheo hade antagligen aldrig blivit the baby whisperer om han inte hade blivit blixtförälskad i den där lilla mjuka människan som han hade bestämt sig för att hata.

Jag har aldrig skrivit om det, för det var så känsligt förr, men i dag frågade jag: ”Matheo, får jag skriva om att du inte alls gillade att My skulle komma?” och han sa ”Haha, ja, du får, men inte så detaljerat, ok?”. Vi ska bespara er detaljerna, men vi kan säga så här: Den som i dag är Mys största beskyddare och eviga idol pratade inte med mig på flera veckor när jag berättade att hon var på väg. Den som i dag är först med att rusa in i hennes rum när hon vaknar och som stolt tar med henne med sina kaveris hade svårt att acceptera att vi skulle bli fem.

Kanske är han präglad av sin historia, att det betyder kris när fler syskon ska in i bilden, men för att göra en lång historia kort: Det var mycket som var väldigt jobbigt, men jag var ändå aldrig orolig. Visste hela tiden att det fanns en baby whisperer där bakom. Och när hon väl kom var det som om det blommade upp en hel armé av babylovers i den här familjen. Vi trodde vi var förbi det där med bebisar. Ack så fel vi hade.

Och det var inte bara det att vi hittade nya sidor hos varandra, att vi såg hur mycket helare en familj kan bli när alla som skulle komma äntligen har kommit. Det var inte heller bara det att det här barnet var särskilt underbart och att vi alla älskade henne alldeles obeskrivligt.

Utan det allra finaste var att det här var barnet var ett barn som fick mig att älska mig själv.

Det har varit så lätt att känna sig som världens bästa förälder åt My.  Precis varje dag har hon förmedlat att vi gör alldeles rätt. Att hon vill vara där vi är. Och göra det vi gör. Och det är en otrolig gåva man kan få av en ettåring (inte alls i närheten jämförbar med det rullande flygplanet hon fick från Wasalines presentshop nyss). Det var ett åt som till bredden boostade mig med självförtroende.

Ibland tänker jag att det lika gärna hade gått så att vi aldrig hade vågat. Så som det kan gå när man ibland tänker att man borde ta det säkra före det osäkra. ”Vi har ju redan två underbara friska barn, varför skulle vi riskera…?” etcetera etcetera. Tänk så bra det kan gå när man kastar sig ut i det okända, potentiellt riskfyllda – må det sedan bära eller brista!

Vilket otroligt år vi fick! Vilken baby!

Grattis på din första födelsedag.

Processed with VSCO with  preset

2 reaktioner på ”Ett år med My.

  1. minna lindeberg

    Helt förlorad och ordlös. Ljuvligt bara så ljuvligt. Tocken tur att ni vågade varandra och hela familjen ❤ ❤

  2. Pamela

    Åhh..du skriver så fint och det kunde lika väl handla om mig själv och vårt tredje barn 😍 Grattis My 😊

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.