Att jag själv är min egen största fiende – det är sedan länge känt. Jag får aktivt jobba med snällhet för att den inre piskan inte ska ta över hela mig. Nu vet jag inte hur just din piska funkar (eller om du överhuvudtaget har en), men jag får nästan dagligen säga till på skarpen.
Ta nu igår kväll som exempel. Jag var så mosad i huvudet efter att ha begravt min farmor och kört bil i fem timmar, så jag snörde på skorna och sprang en runda runt Brändö. Ville rensa rent i hjärnan. Jag har nyligen återupptagit mitt springande så jag orkar inte alls springa långa sträckor ännu. Så jag försöker springa så långt jag orkar. Och så går jag emellan. Helt okej. Försöker att inte ta i för hårt, eftersom jag inte vill förstöra kroppen i all iver. Och det är bra! Försöker gå in med en sund inställning. Vill inte förstöra ryggen – eller motivationen. Det gör man så lätt om man tar i för hårt.
Men så kommer den där lilla jäveln upp på axeln. Och så säger den: ”Du får inte stanna före första lyktstolpen vid bron”. Och jag säger ”Hördudu, det får jag visst det, jag får stanna just exakt nu om jag så vill”. Jäveln ler, lägger armarna i kors och säger mjukt: ”Såklart du får, men du är en loser om du gör det”.
Alla gånger vinner jag inte. Men jag får på riktigt gå ordentliga ronder varje dag för att få tyst på skiten. ”Jag stannar exakt där jag själv väljer att stanna. Punkt”.
Jobbade hemifrån i torsdags. Alla barn hemma. Sami på jobb. Skulle bara skriva några offerter – det var dagens jobb. Redan i sängen hoppade jäveln upp. ”Jahapp, hur har vi det med offerterna?”. Och jag ba: ”Ursäkta nu, men jag har tre barn som ska ha frukost först, och jag skulle faktiskt själv uppsatta lite kaffe, om jag får be!”. Och så rann hela förmiddagen iväg med städning, disk och barn som bråkade. Och jäveln sprang efter och ryckte i byxbuntarna ”Hallå! Offerterna! HUR GÅR DET MED OFFERTERNA?”. Och jag gastade vresigt ”SNAAART! Du ska få dina offerter!”.
Det blev eftermiddag och hungriga barn. Bakom kastrullerna stod jäveln och ba ”Offerter! Offerter! Offerter!”. Och jag ba ”Jajajajajaaaa!”. Bakom toalettdörren: ”Offerterna! Offerterna!”. Hjälpte föga att jag suckade: ”Så snabbt som jag kan! Men det kommer hela tiden något emellaaaaan!”. Hann inte värja mig, för bakom varje hörn stod jäveln och:
– ”Offer..?”
– TYST!!
Ni fattar.
Ibland förs det inga kamper alls. Och under vissa perioder har jag fullt upp. Det blir bättre och bättre för varje år som går. Jag kan rationalisera bort jäveln. Trotsa den. Och vara riktigt jävlig tillbaka. Någon vacker dag ska jag ha ihjäl den också. Men å andra sidan är den en bra drivkraft – ibland – så länge den håller sig inom rimlighetens gränser.
Det fina i att bli äldre är att man lär sig om hur man själv fungerar.
Det svåraste för mig är att ha punkter på to do-listan – och samtidigt kunna leva normalt. Så ironiskt. Med tanke på att jag sannolikt inte kommer att få uppleva en tom to do-lista inom de närmaste åren. Jag är urskit på att slappna av med ogjorda punkter i mitt liv. Och det vet jäveln. Så den nappar på allt. Och strösslar dåligt samvete över mig som konfetti.
Det här får jag vara uppmärksam på så gott som varje dag. Tänker att det är extra-viktigt i höst när vi går in i nästa arbetsfas. Jag måste lära mig att de ogjorda punkterna får sväva fritt – och utan dåligt samvete – tills jag har tid och ro att ta itu med dem. Jag kommer i kapp förr eller senare – så är det alltid. Inget går snabbare för att jag stressar mig själv (tro det eller ej!). Ingen träning blir heller roligare för att jag pressar mig hårdare – tvärtom. Jag får dålig feeling – alternativt känner mig misslyckad.
Så jag övar, övar, övar, övar. Och lär mig sakta. Att strypa jäveln.
I det här fallet tror jag faktist att övning, envishet och rutin gör mycket. Ju fler gånger jag lyckas brotta ner krävande, kvävande rösten i marken, desto lättare blir det för mig att vinna nästa rond. TYST, säger jag på skarpen.
Här är det bara snälla bossar som styr.
Här och nu.
Här och nu.
Här och nu.
Jävliga jävlar får vänta.
Forever Jung 
Tack! Det där behövde jag läsa nu. Är likadan. Kramar!
Ja, vi är många! Och vi kan bli färre! Puss!
Hej! En sak som jag tycker funkar för att inte göra to-do- listan till en ”jävul att bocka av direkt” är att markera varje sak på listan om det är ” viktigt på riktigt” eller ”kan göras så småning om när ivern faller på”. Sen är det klokt att fundera på saker på listan som tar enormt energi om det kunde göras på annat sätt typ: ”Rensa i landet” -> kanske man kunde så i krukor istället eller köpa färdig odlade grödor. Då tar bara det som är viktigt på riktigt energi och resten är liksom okej att göra sen eller göra annorlunda eller stryka helt.
Lite samma som med din jogging tur: tänk att du redan är en vinnare när joggingskorna tar det första steget och att allt annat är plus. Då kanske figuren på axeln kan kastas av i sammastund du tar det första joggingsteget.
Stort lycka till med nästa joggingtur! 😊
Tack! Måste börja tänka att ALLT är på plus! Att jag ens steg ur sängen imorse! Allt efter 7.00 är bonus. PERFEKT!
Å, så bekant! Och då man är den som ska lägga upp sitt arbete själv är det så LÄTT att bli alltför hård och piskande. Men det tjänar inget till. Jag försöker tänka på att kreativitet behöver tomrum för att få bre ut sig. Det är så attans svårt att skapa de där tomrummen, men när det lyckas är idéerna SÅ mycket bättre. Jag lär mig också långsamt, men ATT det kräver träning, hoho!
Nå eller hur! Jag fungerar inte utan tomrummen, men i praktiken så är det så svårt att få till dem. De är helt avgörande för hela min existens, men så är ju också jobben som trillar in. Såååååattdethäran. De inre rösterna har minsann att bråka om!
Känner igen mig. Den jäveln.
Ja jävlar.
Bara att konstatera att det inte går så bra att jobba med barnen i hasorna. Arbete har sin tid och familjen har sin. Man får acceptera faktum. Ingen är en maskin.
Det är så upp till dagsformen! I dag gick det superbra fast jag hade My med mig hela dagen. Skönt när skolorna har börjat igen (ett barn är inget barn, som vi säger). Arbete och familj kan man mycket väl kombinera! 🙂