Bebben.

Kolla på bebben! Det slog mig i dag att jag inte har skrivit om henne på hundra år. Se så stor hon har blivit!

Jag vet egentligen inte när det hände – men plötsligt går hon runt här hemma som en annan människa. Kan fortfarande falla i backen av förvåning av det faktum att vi har tre barn (min hjärna är tydligen superlångsam när det kommer till att anpassa sig till en barnaskara). Ibland – fortsättningsvis – sköljer förvåningen över mig som en våg. Liksom tänk att vi fick en baby till! Helt sjuääkt! Kan ibland bli helt förvirrad när jag ser en vinglig liten kropp gå genom vardagsrummet. ”VEM ÄR DET DÄR?!?”.

Helt huisit att vi har kommit så här långt redan! Att bebben nästan är stor, har långt hår, går själv och i största allmänhet ser ut som en helt egen person. Det är så häftigt! My Maxine är en så gullig och härlig människa (förutom i tisdags när hon ställde till bråkshow på ett möte – då var jag ganska trött på henne, men får väl skylla mig själv när jag glömde vagnen hemma).

”Tänk att det finns så här små människor – liksom människor! Som är så här små!” säger Matheo ofta när han betraktar hennes mjuka, gosiga kropp. ”Ja, man kan inte ha så här små fötter!” brukar Milea kompa. De har glömt att hon en gång var liten på riktigt. Jag tycker My är så stor redan. Åh, tycker det är kul att se dem växa upp allihop. Ju större de blir desto roligare blir det! Har jag i alla fall tyckt hittills. Kan ju hända att jag snart tar tillbaka allt det där när tonåren knackar på.

För visst är det härligt att möta en riktigt glad liten bebbe som ruuuusar till dörren när man kommer hem! Snart vänder de väl om när man kommer, så gäller att passa på medan man ännu är en barnmagnet!