En käftsmällsdag i dag! …kan man kanske säga – om man vill vara en dramaqueen. Men om man vill vara lite positiv, konstruktiv och gynnsamt inställd kan man kanske kalla den för lärorik. Och en framåtsträvande typ vill man ju gärna vara, så vi väljer det sistnämnda, va?
Det är nästan komiskt att se hur jag funkar när det kommer dåliga vibes emot. Först slår det knut i magen. Det liksom kniiiiiper till av uggghhhh. Knip, knip, knip i en kvart. Sedan går min hjärna i spinn och jag analyserar, analyserar, analyserar i mig själv. För att sedan landa i ett relativt bra lugn som låter ungefär så här: Jag gör alltid så gott jag kan – och nästan alltid gör jag det glatt.
För så är det ju!
Och då brukar uggghhhh:et släppa. Men det är plågsamma femton minuter innan jag landar där. Visst är det intressant att se att kroppen kan reagera så fysiskt på mentala grejer? Att det kan göra riktigt ont när någon säger något taskigt? Eller när man blir ledsen! Eller sorgsen. Eller bara allmänt har ångest. Som om man borde få sig en liten mental Burana för krampen.
Men det fina är att jag numera kan hantera det! Tänkte också på det i dag när jag cyklade hem. ”Wow – det gick över!” Förr var jag så känslig och lät dåliga vibes ta över en hel kväll. Våndades och hade mig. Men övning ger färdighet och rutin! Nu är jag mer rationell. Tänker att det viktigaste här i världen är att jag är snäll och proffsig. Snäll och proffsig. Snäll och proffsig. Med det kommer man långt!
Så fint att märka att man utvecklas och tacklar sin vardag på ett lättare sätt. Att livet är för kort för att kastas på magont och dålig fiilis. Mamma hade ett till peptalk när jag kom hem. Blev så uppåt att jag städade hela huset av bara farten.
Blev också så glad när jag insåg att morgondagen är torsdag och därmed mötesdag. Bästa dagarna är de dagarna när vi har huset fullt med folk! Speciellt bra folk som i morgon. Om det är något som får mig på gott humör så är det människor. Och inte bara jobbmänniskor – i morgon kommer min syster och hennes gäng till Vasa! Yass!