Igår stod jag mitt i Rewell Center och väntade på mina stora barn som jag hade stämt träff med. Medan jag väntade stod jag och insöp några minuters själafrid. Kollade runt på människor som passerade. Fredag i luften. Mycket iver, stressade människor, glada utrop, fart och fläng. Så där som det är i ett köpcenter en fredag eftermiddag.
Från vänster kommer tre unga, högt skrattande män. Så där som unga män gör när någon just har berättat en historia som är hysteriskt rolig. En av dem viftar inlevelsefullt med händerna när han berättar. Skrattar också när jag ser dem, inte för att jag förstår vad de säger, utan för att de har så uppenbart roligt.
Från höger kommer en man och en kvinna, 45 +. Jag ser att någonting stelnar och blir irriterat i ansiktet på mannen när han får syn på gänget han snart ska passera. Fördomsfull som jag är tänker jag ”ok”. Här har vi en fullblodsrasist på två ben. Kanske är det hans pondusmage under bombern. Hans t-shirt med tryck. Hans rakade skalle och hans kroppshållning som bröstar upp sig. Han sträcker sin hand mot kvinnan, tar hennes hand.
Känns i luften att nu händer någonting.
Det skrattande gänget – vars hudfärg ni kanske listat ut att inte liknar den vita mannens – kommer gående mot paret. Håller andan. Ser på hans ansiktsuttryck att han tycker att det är högst opassande att föra så mycket oväsen i hans land.
Det här ska inte gå obemärkt förbi.
När de passerar varandra, i en rätt så trång passage, trycker han snabbt ut sin armbåge allt vad han kan i midjan på den ena av de unga männen. Gänget tystnar och stäcker ut sina händer och ba ”wtf”. Mannen vänder sig om och hånskrattar flera gånger. Hans kvinna ler lika nöjt. Där fick de verkligen till det.
Att det finns en stor dold rasism i samhället, det känner vi till. Att det finns höga rasistiska röster på internet, det känner vi vill. Men när en så uppenbar rasistisk (och fysisk) handling spelas upp framför mina ögon i min stad skäms jag så mycket att blicken flackar. Att skratta och ha roligt – hur kan det någonsin vara värt en armbåge?
Det handlar egentligen inte om skrattet, fattar fattar. Utan det handlar om att vi har lärt oss hata annan hudfärg, annan kultur, annan bakgrund, annan religion. Allt som inte är som oss är sämre.
Också i min stad lär vi oss sånt!
Forever Jung 
Usch vad tråkig händelse! Man blir så ledsen!
Usch vilken obehaglig upplevelse det måste ha varit, för både dem och dig. Hade man ens vågat säga ifrån? Föreställer mig att hela karln måste haft en ganska skrämmande framtoning.. Jag har ännu inte behövt vittna alltför allvarliga former av rasism, men en händelse på ett hotell i Helsingfors som gjorde mig besviken när jag var på arbetsresa med några kollegor (varav några inte var ”ursprungsfinländare” om vi säger så) har jag faktiskt bloggat om (i slutet av inlägget): http://mariasmemoarer.com/2018/march/en-snabbvisit-i-helsingfors.html
Så vidrigt.
Jo, överraskning! Blev helt paff.
Vad sade du? Vad gjorde du?
Vi utbytte några wtf-blickar och så gick vi alla åt skilda håll.
BLÄ blir mörkrädd
1) Skilj på rasism och främlingsfientlighet/-rädsla.
2) Fråga random finne som flyttade till Sverige på 60-talet hur jävla kul det var.
3) Fråga random arab vad han anser om judar eller svarta.
4) Fråga random sunnimuslim vad han anser om shiamuslimer.
5) Kolla random skolgård.
Osv
Osv
Osv
I evighet.
Folk är dessvärre inte så mycket vackrare och ädlare än så. Men förminska inte problemet till ”rasism”, det räcker gott att ha bruna ögon bland blåögda eller rött hår bland blonda.
Vad handlar det här om då? Utbilda mig gärna!
Usch, blir illamående. Vad bra att du lyfter detta!
Fy så ofta man hör och ser sådant. I Helsingfors pågår just nu en kampanj som heter ”Päätepysäkki syrjinnälle” och som strävar efter att få folk att agerar mer då de ser trakasserier t.ex. på bussen eller spårvagnen. Hoppas verkligen en sådan kampanj har god effekt också, för den behövs!