Hur kan man vilja bli politiker i dag?

Jag ska inte nämna några namn – men jag tittar till exempel lite menande på min far – när jag ställer er frågan: Har ni tänkt på att folk inte verkar har så mycket till övers för politiker i dag?

Nu är det här bara en magkänsla, men visst finns det en allmän uppfattning om att politiker lovar massor, vänder kappor, ljuger strategiskt och använder nödlögner för att främja sina själviska, politiska syften. Och när kampanjen är över är alla löften glömda!

Ni får hålla med mig om att ni har hört folk muttra det här i skägget.

Speciellt nu. När regeringen tog kål på sig själv, klimatkrisen vibrerar och valfloskler haglar till höger och vänster. Det är inte direkt bananskal att valsa på den politiska arenan i dag.

Minst en gång per vecka ställer jag mig frågan: Vad är det egentligen som driver folk att ställa upp i val these days? Hur kan folk gå med på att utsätta sig för så här mycket missnöje självmant?

Det övergår mitt förstånd.

Vi pratade om det här i morse med mamma och pappa (de har varit här i helgen – jee!) och pappa citerade någon gallup i tv-nyheterna för en tid sedan där en tant svarade ”ja, för mig spelar det ingen roll vem som sitter där och ljuger” på frågan om vem hon skulle rösta på i riksdagsvalet. Och jag tänker att det knappast är en ovanlig inställning.

Själv är jag ju av den godtrogna typen och utgår från att folk ger sig in i politiken för att de vill förändra, förbättra och förstärka. Men visst får jag erkänna att jag mången gång fått ifrågasätta min inställning nu i valtider när diverse tvivelaktiga valreklamer och kampanjmaterial har nått min postlåda. Då får man ju verkligen fråga sig: Är det konstruktivt att alla ska få vara med och bygga samhälle när vissa har åsikter som är så URBOTA korkade? Ja ja ja, det demokratiska samhället etc.

Kan inte säga att min egen bild av politiker heller har varit särskilt positiv. Eller vi kan säga så här: Den har varit ganska neutral, men ett litet minus här och där. Främst har jag irriterat mig på att det har funnits så få som har kunnat prata så att jag förstår. Eller så har jag varit irriterad på mig själv eftersom jag inte har förstått de politiska processerna.

Och därmed har jag kanske tyckt att det är STÖRANDE elitistiskt att ingen ser det som en viktig uppgift att kommunicera till de stora massorna. Varken medierna eller politikerna.   Mest gråa kostymer som mumlar ord som jag aldrig har hört (tycker fortfarande att det här är ett problem – att jag inte riktigt förstår).

Genuint brinner jag för samhällsfrågor och tycker att samhällsutveckling är livet, men fortfarande skulle jag hellre dö än bli partipolitiskt aktiv. Tänker att det säger en del om hur jag på riktigt står i frågan. Tänker att för mycket står på spel. Direkt man klär sig i partijacka blir man liksom en annan. Usch och nej.

Och det är ju så sorgligt!

För om det är något jag på riktigt saknar så är det ju vanligt folk i politiken (nå, här finns ju nog också en risk – i och med att processerna som sagt är invecklade och svåra, ibland kanske det vore till fördel om experter och forskare fick besluta i vissa frågor). Men kanske har jag ett litet, svagt politikerförakt i mig också, som säger att jag aldrig ska bli ”en sån”? Hemskt. Nu skäms jag riktigt när jag skriver!

För juttun är ju den att jag har hängt en hel del med politiker nu under vintern (vi har ju diverse folkomröstningar, riksdagsval och EU-val som har lockat politiker till byrån) och alla jag har träffat hittills är ju fiffiga, vanliga människor som på riktigt har ett bra driv i sig. Som verkligen vill förbättra samhället runt omkring oss.

De är inte ”såna”.

Och så hänger jag ju också tätt med Anna som är en f.d politiker (till min stora förtjusning såg jag just att det till och med finns en Wikipedia-sida om hennes politiska bragder!). Hon har på många sätt öppnat ögonen för mig. När man ser på politiker utifrån så kanske man lätt bara ser flosklerna och kriserna. Skolor som läggs ner, skandaler, fiffel och kohandel. Misslyckade vårdreformer som äter miljontals euron förgäves.

Men nu när jag har sett det hela från en annan sida har jag förstått att det faktiskt är ett hårt och otacksamt slit. Min respekt för folk som verkligen vill förändra, förbättra och förstärka har växt till sig rejält. Speciellt när de krasst nog vet att de aldrig kommer att få ett tack. Snarare kan de förvänta sig skäll. Och hån! Och missnöje.

Hörde för övrigt om hur otroligt otrevliga sms fullmäktigeledamöterna i Korsholm har fått emotta nu i upptakten till folkomröstningen. Skulle totalt förlora nattsömnen av sånt.

Tänk att det ändå finns folk som vill bli politiker!

Såklart kommer det alltid att finnas folk som ger sig in i politiken på oskäliga grunder (och jag tror fortfarande att klassresan som många gör när de kommer in i riksdagen är lite problematisk – den förblindar och gör att många glömmer varifrån de kommer). Men i det stora hela är det med nya ögon jag ser på det stundande riksdagsvalet.

Som medborgare ska vi granska, ifrågasätta och kräva (vi ska noggrant överväga vilka vi ger vårt förtroende) – men vi ska också minnas att på andra sidan finns också folk som genuint tror på det de gör. Som driver frågor i tron att deras värderingar gör gott för många. Många, eller helt säkert: de allra flesta, ger sig in i politiken på grund av tron på det goda. Vi får hoppas att de som går in med maktgalna, pengastinna, onda avsikter ändå är i minoritet. Vi ska ge plats åt dem som vi tror kan bygga en varmare och snällare värld åt oss.

Sänder ett lass med styrka och kärlek till alla er som orkar fundera på lösningar, vända papper, debattera, diskutera och jobba för det ni tror på. Ni ska veta att det finns folk (eller i alla fall en: jag) som på riktigt respekterar det ni gör. För jag skulle aldrig själv!

Tack för att ni orkar.