Den slappa eller den överbeskyddande – vilken är du?

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -070.jpg

Om det finns nånting jag lite i smyg irriterar mig på, så är det folk (ja, vad ska vi dra till med – folk i femtio-sextioårsåldern?) som nöjt koketterar om hur hardcore-barndom de hade och ”ändå blev det folk av dem”.

Vi behöhöhövde minsann ingen ajpahahahad på den tideehehen. 

Tror nog att ni har hört om dem som nöjt berättar om hur de spelade hockey utan hjälm och munskydd. Täljde med sylvassa Moraknivar och gjorde feta pilpågar. Som byggde kojor 20 meter upp i en tall (med hammare och tiotumsspik!). Smygrökte i skogen som åttaåringar och cyklade tre stycken på samma cykel för att föräldrarna vägrade skjutsa.

De som simmade i ån från morgon till kväll (trots att det strömmade så förfärligt!). De hade inga mobiler och inga hemkomsttider. Rulla runt i lera på åkrar, lådbilar, kurragömma. Det var skrapsår på knäna, palla äpplen, kasta snöbollar på surgubben.

Aj aj aj, inget visste våra föräldrar – och tur var väl det!!!

I allt det här finns en liten underton att dagens barn och deras föräldrar inte har en jävla susning om vad en riktig barndom förväntas innehålla. Att barn i dag bara sitter inne och stirrar på skärm skärm skärm och deras föräldrar är ena överbeskyddande mähän. Den här typen av statusar cirkulerar med jämna mellanrum på Fb (jag brukar försiktigt kväva mina kräkreflexer – och scrollar sedan snabbt vidare).

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -074.jpg

Men sedan å andra sidan: jag vet faktiskt inte om den andra ytterligheten är så mycket enklare att förstå heller. Den senaste vintern har jag flera gånger i olika sammanhang – främst i föräldragrupper på Fb – fått mig ordentliga aha-upplevelser. Liksom TÄNK att man kan resonera så där!

Och samtidigt förstår jag dem så väl – i grund och botten vill väl alla skydda sina på alla tänkbara sätt. Så mycket som det bara går. Iiiiinget ska få hända våra små. Men nånstans känner jag ändå att vi har passerat den där pikipikililla gränsen där beskydd slår över till överbeskydd. Eller så är det bara jag. I vinter har jag bland annat stött på följande i min feed:

  1. Barn vars förälder förbjuder dem att åka med på dagisutflykt på grund av att bussen inte har bilstolar (!).
  2. Föräldrar som frågar andra föräldrar varför alla barn i pulkabacken inte har hjäääälm (!).
  3. Föräldrar som inte köper hem 1. hårda godisar och 2. popcorn pga kvävningsrisk (”de där små kornen som inte poppas är så förrädiska!”).

Känner på mig att någon kommer att flå mig levande för att jag just skrev det där. Och de facto är det ju sant – alla tre ovanstående punkter kan vara dödliga. Om det vill sig riktigt illa (precis som ungefär 10 000 andra vardagliga element).

Kan faktiskt inte avgöra vilken människotyp som känns mer främmande. Båda känns helt enkelt OMÖJLIGA att identifiera sig med. Fine, om man analyserar saken riktigt ingående, så är det ju förmodligen rationellt försvarbart att säga att barnen ska vara hemma från dagisutflykt pga. säkerhetsrisken i de obefintliga bilstolarna i bussen, men sedan vaknar man upp och ba COME OOON. Klart de ska åka! 

Känns ändå som en omöjlig uppgift det här med att beskydda barnen. Därför är jag  (kanske) ändå mer lagd åt det slappa hållet. Vilken sida tillhör du – om du måste välja?

20 reaktioner till “Den slappa eller den överbeskyddande – vilken är du?”

  1. Jag är den föräldratypen som; 1. Aldrig ens tänkt tanken att mina barn inte skulle få åka på dagisutflykt med buss p.g.a. bilstol, det var faktiskt i en föräldragrupp på Facebook som jag läste om det första gången. Men det fick mig att tänka till, jag förstår de som släpar med bilstolen till dagis och monterar den i bussen så att barnet skall kunna åka tryggt med. 2. Hjälm i pulkabacken? Aldrig sett eller hört någon prata om det. Allra mins tänkt tanken. 3. Hårda karameller började jag köpa åt mina barn då mitt sunda förnuft sa åt mig att de var mogna för det, minns inte hur gamla de var. Kanske kring 3-års ålder? 4? Popcorn lär min 1,5-åring ha fått äta på dagis för en månad sedan, hade inte en tanke kvävningsrisk men tyckte det var onödigt att introducera det så tidigt, speciellt då vi inte serverat något sånt hemma ännu.

    Jag har tre barn i åldrarna 1-9 och jag tycker att det är jättesvårt att uppfostra dem ”rätt”. Det är så otroligt mycket måsten och jag jämför ständigt med hur det var att vara barn på 90-talet. Jag önskar att mina barn skulle ta mer initiativ till lek och utevistelse som vi gjorde, och samtidigt så finns det så mycket jag är glad över inte är som då. Många saker känns mer tryggare nu än då.

    1. Intressanta funderingar! Alla vill ju sina barns bästa. Jag kan tycka det är hälsosamt att resa så man får lite perspektiv på saker och ting. Som att hyra bil utomlands med endast framåtsvängda bilstolar för ettåringen och att åka tuctuc utan bälten… Känns fel och läskigt men där är det det normala. Kanske är det så att om man inte har tillräckligt med problem (vi har det ju ändå rätt så bra här i Finland!) så ska man skapa dem åt sig genom att överbeskydda och försöka ha allt under kontroll.

  2. Ehehe, jag som 30 åring låter som dom 50 åringarna😂 jag kan ibland tycka jag e lite väl obeskyddande. När andra bara herreguud detdär e sååå faarligt, mitt barn kunde ha skadat sig så tänker jag ”äh”. Visst e jag rädd om mina ungar men tycker att dom måste få prova på saker för att lära sig. Om vi sörvar sönder och skyddar våra barn till det sista hur ska dom sen klara sig ute i stora (stygga) vida världen? Så till din fråga jag e absolut mot det slappa hållet 😅. Men en telefon så jag får tag på dem efter skolan vill jag nog ha så därför köpte jag en 3310 i ny version. Jag tänker mycket på hur det var när jag var liten, då var leken mycket friare och barn fick vara barn. Nu ska dom hastigt växa upp till små tweenies, ligga o. Kollar youtube och göra tiktok videos. Pojkar spelar hellre tv spel än e utomhus o leker krig med pinnar, gräver kojor o cyklar. Och på den punkten är jag kanske ”överbeskyddande” jag tillåter inte smartphones till mina barn, dom spelar sällan och ska jag vara riktigt ärlig så e jag en riktig spelhatare. Jag ser hellre på när mina kiddoz snurrar tre varv runt i leran, klättrar i träd tills toppen svajar och tvättar håret i vårbäcken.

  3. Tänkvärt! Jag har också hört om gamla goda tider och hur barnen levde förr i tiden. Min farfar berättade om hur han som liten pojke hoppade från isflak till isflak utanför Brunnsparken i Helsingfors. Men har även läst om hur många fler barn som dog i trafikolyckor och andra olyckor förr, det var farligt att vara barn. Storasyskonen kollade efter en medan föräldrarma jobbade. Hela säkerhetstänket har utvecklats och gått framåt. Olycksstatistilen har väl gått ner..?
    Jag är ändå själv nog definitivt den mer samppa föräldern; mina barn åkte utan hjälm i pulkabacken och de får cykla ner för branta backar och klättra i trän etc Men har däremot satsa på säkra plustestade bilstolar 😊

    1. Jamen precis. Jag hör till den något mer överbeskyddande typen, men låter såklart barnet åka med på utflykter från dagis och så vidare. Men jag vill inte att barnet åker bil utan en monterad bilstol om det inte är kris, och det har jag fått höra pikar om av äldre att är lite löjligt. Då deras barn var små så hade de minsann inte säkerhetsbälten på heller, och då man tog barnen från BB låg de i en liggdel till en vagn där bak. Jag har alltid tänkt att det är tur att de barnen inte var med om någon krock, och att de barn som var det knappast finns kvar att berätta om hur säkert det var.
      Man kommer ju långt med sunt förnuft 🤷🏼

  4. Inte hardcore, men uppvuxen på 60- och 70-talet. Typ i 50 plus åldern. Ser att alla decennier har sina egna influencer och så ska det vara. Inget är bättre eller sämre. Det som
    jag ser är viktigt är diskussion, kritiskt granskande, dialog och ärlighet i alla sammanhang. Även om det ibland kan bli för mycket av den biten ibland. Sen måste jag som kanske numera mera tillåtande förälder också våga ta eventuellt ifrågasättande av hur man själv agerat under ett par decennier. Ibland är man kanske inte tillräckligt uppmärksam. Det är inte lätt, men härligt att vara förälder. Du är ändå den bästa föräldern för dina egna ungar.

    1. Voi det här kan jag då gå fundera på dagarna i enda. Någonstans känner jag att jag måste lita på mina barn, på min egna känsla och mitt sunda förnuft men också på samhället och ja, kanske på ödet ?!? Svårt, svårt, svårt🙄

  5. Kollade upp lite statistik:
    ”Vuonna 1969 kuoli 340 lasta tapaturmaisesti tai väkivallan seurauksena, kun vuonna 2013 vastaava luku oli enää vain 20.
    Vain muutama lapsi kuolee vuosittain auto-onnettomuudessa – vuonna 1969 surmansa sai 169 lasta”

    Ur denna artikel https://yle.fi/uutiset/3-8023563

  6. Amen! Vill ju och hoppas att varken mina barn eller andras barn ska dö i trafiken, men, detta eviga tjat om bilstolar och resor i buss med små barn utan bilstol… Suck.. Har de tänkt på att barnen kan bli påkörda i vagnen av en fyllegalning? Eller på en parkeringsplats vid affären av en 80åring. Har de tänkt hur farligt ett dike med vatten kan vara? Eller fästingen de inte upptäckte när den bet fast direkt fast de undvek allt och satt på asfalten hela sommaren.. Usch blir hysterisk av all moralpredikan och tjat. Ha hem barnen från dagis den dagen det är utflykt då om det inte passar sig för just dig som mamma.. Och låt de andra barnen få åka iväg på något kul.. Usch vad trött man blir!

  7. Är nog helt klart den ‘slappa’ föräldern..

    Blev helt ställd när en bekant sa att hen aldrig skulle lämna barnen i bilen å springa in på by-butiken efter mjölk för tänk om en bil krockar i hens bil.. Helt nytt tankesätt för mig som var och varannan dag lämnar mina barn i bilen (inte en het sommardag) och snabbhandlar..

    När jag hör om föräldrar som är överbeskyddande kan jag ibland fundera om jag är för slapp i min egen föräldraroll, men sen inser jag att livet är helt tillräckligt jobbigt utan att fundera på minsta lilla scenario som kan uppstå! Lev mer folk!

  8. Det här är nog skillnad mellan Sverige och Finland tänker jag, här i Sverige (Stockholm bara?) har ALLA åtminstone mindre barn hjälm i pulkabacken, och ser ju många gånger livsfarligt ut när de kör in i varandra… Sedan en bekants barn slog sig i backen och sedan inte kände igen sina föräldrar på flera dagar är det liksom ingen diskussion om hjälmen heller.

    Vi har också barnen bakåtvänt till de fyller fem eftersom det är så himla mycket säkrare än är åka framåt.

    Så jag hör nog till gruppen som skyddar mina barn extra. Oftast händer ju inget, men om det gör det tycker jag det här är enkla grejer som skyddar mina barn från allvarliga skador. I övrigt får de härja på bäst de vill =)

    1. Verkligen intressanta funderingar.
      Gällande pulkabacke och hjälm måste jag dock säga att egentligen tycker jag det är väldigt väldigt konstigt att det inte sas ”hör till” att ha hjälm även där lika som det hör till att ha hhälm då man åker sparkbräde, cykel, slalom, skirdskor osv. Den hastighet man kan uppnå i isig pulkabacke är ofta mycket mycket större än tex en liten som övar sig på cykel och ändå är det ofta då självklart med hjälm tex på cykel. Mitt barn har alltså inte haft hjälm i pulkabacken men egentligen tycker jag det kunde höra till lika som i andra vintersportgrenarna. Varför skall det vara så konstigt och annorlunda med pulkabacke.

      Överlag svårt att ge sig in i en dylik diskussion, då alla föräldrar vill sitt barns bästa men har olika rädslor beroende på tidigare erfarenheter och upplevelser samt personlighet. Det är tex självklart att har man i nära kretsen varit med om tex bilolycka är den föräldern säkert extra orolig för just sådana saker medan den kanske inte är orolig för allt annat farligt.

  9. Jag tror att alla föräldra rkänner sitt eget barn barn bäst och det egna barnets förmågor och färdigheter. Vår dotter hade jätte bra balans från den stunden hon kunde dra sig upp med hjälp av stöd. Hon klättrar och hoppar och far och vi bevakar inte henne så hårt hemma, vi vet vad hon kan. Många släktingar vill gärna hålla i och lyfta och ha sig vilket stör hennes egen balans och oftast faller hon till följd av det.

    Men hon e lite försiktig i pulkabacken och HÄR håller jag ögonen på alla andra barn också. Är det vilt i backen så kanske vi går lite åt sidan och åker. Skulle jag märka att min dotter inte hade nån som helst självbevarelsedrift i backen och åkte som en fartdåre så skulle jag nog sätta på en hjälm på henne.

    Ibland ha hon fått åka i framsätet med bara säkerhetsbältet för vi ska åka 300 m och hon har skrikit sig hes för hon vägrar bilstolen. Då kör jag försiktigt och extra långsamt (vi bor ute på landet, inte så mycket trafik).

    Jag och min sambo tänker också som så med vår dotter att hon får klättra lite här och där…om hon faller och slår sig så lär hon sig att det kan ta sjukt om man inte e försiktig. Klart vi håller koll om hon e nånstans där hon kan skada sig allvarligt. Men vill hon hoppa ner i barnbassängen från kanten med sina armpuffar på så får hon göra det. Hon lär märka att de int va så kul att hamna med huvudet under vattnet och dra en kallsup. Hon lär sig respektera vattnet och gå via trapporna istället. För jag är istället rädd för att om man skyddar sina barn mot skador och dylikt alldeles för mycket så vet dom kanske int hur tokigt det kan gå och tror att mamma och pappa har nog koll på situationen (när de kanske e just den gången vi int e lika uppmärksamma).

    Mycket svammel. Kom det någon poäng? Njae… Mest att vill någon att deras barn ska ha bilstol i bussen så kör hårt. Deras rädsla och oro kommer alltid att vara starkare än mina försök att övertyga dem till någon annan åsikt. Men som med allt annat…sunt förnuft kommer man långt med.

  10. Live and let live, tänker jag. Om någon blir lugnare av att ha bilstol på dagisutflykten passar det mig bra att de har det. Just den oron har jag själv sluppit.

    Jag har å andra sidan märkt att mina egna normer för säkerhet förskjuts lite i taget: för fem år sedan hade jag nog också viftat bort tanken på hjälm i pulkabacken, men efter att en gudson hamnade in på sjukhus just för att han blivit påkörd i en vanlig, ganska liten backe och smällt i huvudet rejält, har jag börjat tänka att det kanske inte skulle vara så dumt med hjälm ändå. Och när hela backen var av is och min femåring och hennes bästis KRÖP upp för att kunna åka ner, då hade jag faktiskt hjälmar på dem, för… ja, varför inte, liksom. Det störde inte deras åkning, men gjorde att risken för skallskador minskade. Jag har själv smällt huvudet i marken så hårt att jag glömde en hel månad en gång (TROTS att jag hade ridhjälm), så jag vet hur känsliga huvuden kan vara. Och var det inte precis så här det lät då man införde tvång på mopohjälm? Att det var löjligt, onödigt och överdrivet? Och då man började med cykelhjälm?

    Var går gränsen sen då? Jag tror ju inte att jag någonsin kommer förespråka hjälm då man joggar, men vem vet hur världen ser ut om femtio år, haha.

    Jag kan inte avgöra om jag är överbeskyddande eller slapp. Just nu skjutsar jag t.ex. Edda till dagis på pakethållaren varje dag. Känns ju som något man kanske inte skulle göra om man var noga med ALLT. Å andra sidan vet jag ingen som har så stränga skärmtider som vi har hos oss.

  11. Som när svärmor berättade hur det gick till då hon lärde sig simma. Hon var med kompisarna nere vid ån, kompisarna sa hoppa i bara, det går nog bra, hon hoppade i (där hon inte bottnade, till saken hör) och det visade sig att tydligen kunde hon simma. Liksom, jösses! Själv försöker jag vara cool och inte skrämma upp eller överbeskydda barnen i onödan (en kallsup hit eller dit, tror man inte på att ugnsluckan är varm trots varningar så måste man väl prova då), men ända ha koll och övervaka vad dom håller på med, och säga till först då det börjar bli farligt på riktigt. Då har mina barn aldrig varit speciellt övermodiga eller dumdristiga heller, i och för sig. En sak jag tänkt på i vinter är hur galet det var att åka slalom utan hjälm (som man gjorde på min tid) Aldrig i världen mina ungar släpps i nån slalombacke utan hjälm!

  12. Intressant ämne! Jag är lite både och. En lite längre dagisutflykt för ett par år sedan, där föräldrarna också var med, hade vi med bilstolar i bussen. Det hade flera andra också så det var inga konstigheter.

    Vi är väldigt strikta med att fammo och mommo under inga omständigheter får köra våra barn om de inte har bilstolar (är ju enkla att flytta från vår bil) och bälte på.

    Däremot uppmuntrar jag barnen att klättra på stenar och hoppa från soffbord till soffa t.ex för att träna balans och koordination.

    Jag kan också säkert ses som slapp när jag är ute med barnen och de cyklar och jag går och lämnar långt efter. Femåringen har stenkoll och jag litar på att han stannar och väntar på mig om de kommer till en korsning (bor i småstad). 4-åringen gör som storebror säger, men hon saknar trafikvett om inte storebror är med så då måste jag ha bättre koll. Hjälmen är självklart alltid på.

  13. Det är ju survivor bias på 50-talistsenas berättelser, de som dog kan ju inte berätta att det gick dåligt… Jag är av naturen överbeskyddande, försöker dock snabbt räkna ut sannolikheten för skada när sonen vill göra något skrämmande (skrämmande för mig alltså) och ibland får han, ibland inte, beror på fallhöjd och mina nerver.

    Småbarn borde ju så klart ha bilstol i bussen, det är ju inte säkrare att välta med en buss än en bil… Men skulle troligtvis skicka iväg på utflykt utan, i alla fall om det är kortare sträcka och inte en timme på motorväg.

  14. Intressant diskussion! Ja står heller inte ut med gubbar (varför alltid gubbar?) som skryter om hur de va förr. Ja skulle säga att jag är rätt så chill gällande allt annat förutom artighet och fasoner vid matbordet. Min treåring har inte hjälm i pulkabacken o får cykla relativt långt före mej trots att vi bor i centrum av Helsingfors. Dock har vi övat massa på att han måste stanna o vänta på den vuxen han är med innan han cyklar över eller runt hörnet. O jaa, uppmuntra till spring o hopp från höjder, men försöker ändå minimera riskerna. Min man är nog mera beskyddande än jag, men även han skulle säkert uppfattas slapp enligt många. Bilbarnstol i buss är tillexempel inte något vi skulle göra, även om vi självklart har bra stolar i bilarna.

    Hmm..även i den här frågan finns det väl Inte rätt o fel, mest intressant att se hur olika tankar det finns.

  15. Som tur är är inget som förr, många saker har blivit bättre när det gäller t.ex. säkerhet. Och det är säkert ett under att många lever än idag med tanke på hur de lekte som barn. Det må nu ha varit som det var förr, men jag undrar om det inte fanns ett större kollektivt ansvar förr. Man kunde säga åt andras ungar utan att sen bli uppringd och nerskälld för att man tillrättavisat någon. Jag tror också att man höll koll både på ickså andras barn, dvs såg man att någon som kunde råka illa ut så ingrep man. Nuförtiden har vi en mera ”sköt-dig-själv” mentalitet.

Lämna ett svar till Jessica Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.