Inget vet vi, ännu.

Jag har, likt många andra, skeppat iväg diverse barn på diverse läger denna vecka. Efteråt det slog det mig att varken jag eller Sami kollade igenom Matheos packning innan han åkte på Wild Kids-läger. Och inget konstigt med det – han fixar sådant. Ett tecken på att han börjar vara ganska självständig och pålitlig.

Fick mig att tänka på hur lite som är konstant när det kommer till människor och egenskaper. Hur mycket vi förändras över tid.

När Matheo var liten var han en soffpotatis utan dess like. Han var sen i den fysiska utvecklingen, ville aldrig äta själv, aldrig klä på sig själv och var sällan särskilt sugen på att leka med andra barn. Han var väldigt försiktig i sin framtoning. Gullig och snällast i världen var han ändå – och är fortfarande (oftast, i alla fall mot mig).

Men skulle aldrig i världen ha gissat att han är den som senare blev mest självständig av alla barnen. Att han skulle bli den som älskar idrott, rörelse och fotboll. Som kan precis allt om fotboll. Minns när han var fem-sex år och vi slutade med fotboll efter några tappra försök eftersom han ”kanske håller på att bli lite förkyld” inför varje match. Han var inte alls redo då. Vem skulle ha trott att han vid 8 års ålder mitt i allt skulle köra en totalvändning och få fotboll på hjärnan? Att han i dag aldrig skulle missa en träning, en skoltävling, en stafettkarneval etc. – hade gapskrattat om någon hade sagt det.

Eller att han skulle vara så bra på att packa väskor. Ringa samtal. Handla. Ta sig fram på egen hand. Axla ansvar.

Hade också sagt ”kommer inte på fråga!” om någon hade sagt att han en dag  fullkomligen skulle äta oss ur huset. Att denna långsamma, ointresserade slöfock skulle säga ”Mamma, överraska mig med nya smaker!” och ange ”Kammusslor med lime” som favoriträtt. Nå, det har de nog förstått allihop, förr eller senare, att mat ÄR livet.

När Milea var liten var hon så amper, orädd och så arg. Så himla svår att handskas med som förälder. Ändå är hon ändå den som är familjens absolut mjukast, känsligast och roligast i dag. Så här i trotsens tidevarv förekommer förstås en del utbrott, men i regel är hon en fruktansvärt härlig människa att hänga med. Hon har en komisk tajming som kan få mig helt på fall. Hennes minspel, röster och oväntade utspel vid köksbordet är något alla familjer (eller österbottniska revyscener) skulle förtjäna. Så svårt att förstå att den här levnadsglada människan var en sån ilsken liten bebbe.

Tror inte att hon själv vet hur talangfull hon är på diverse idrotter (hon bara har det), men det får hon klura ut själv. Tycker det är viktigt att hon gör det för sin egen del. Inte för vår del (och allra minst för sin pappas som trots allt är en av hennes tränare). Idrotta ska man alltid göra för sin egen skull. Inte för att man råkar vara born talent, utan för att det ger en glädje. Trots sina kämpiga första år har det fysiska ändå alltid varit på hennes sida. För en del kommer den direkt, för andra tar den tid att hitta. Men vem skulle ha trott att den här sköra babyn på 1,1 kg skulle ha haft det här i sig?

Och My, som har varit det barn som har haft mest svårt att släppa människor in på livet, som har varit så otroligt fäst vid mig, som till skillnad från mina andra barn har vägrat barnvakter och varit det blygaste barn jag någonsin har beskådat – vem skulle ha trott att hennes dagisinskolning skulle ha varit den lättaste nånsin? Jag förberedde mig för blixtar, dunder, jordskalv, himmel och helvete, men fick det smoothaste man kan önska sig.

Man kan aldrig veta vad vardagen och livet för med sig, hörni. Vem kommer jag att vara om 10 år?

Processed with VSCO with  preset

Suddiga hälsningar!

8 reaktioner till “Inget vet vi, ännu.”

  1. Tack! Så otroligt mycket tack! Den här texten träffade mitt i prick hos mig som småorolig trebarnsmamma. Det är inte första gången som dina texter får mig att tänka ett varv till och känna att allt löser sig i slutändan.
    / Lotta

  2. Precis vad jag behövde läsa idag! Funderar massor just nu på vartåt i livet mina barn är på väg. Jag tvingas stanna upp och tänka efter då 10-åringen inte är den hon en gång var och 7-åringen så tydligt försvunnit ur småbarnsåren . I mitt huvud är de fortfarande små 3-åringar. Skönt att läsa att det inte är något märkvärdigt med mina barn, tvärtom, att det är naturligt att man ändras med åren. Spännande att se vad som händer med 2-åringen, han är en arg, men väldigt företagsam, pojke.

    1. Ja, man fastnar ju snabbt i bilden av en människa. ”Hon är sån och sån och sån”, fastän personen i fråga inte alls är sådan längre. Gäller ju både vuxna och barn. Things change, people change!

  3. Alltså så bra skrivet! O bra påminnelse åt mej som tampas med fyraåringens humörsvängningar och utveckling. Så sjukt förresten att Milea blivit så stor, ja ha ju följt dej sen du va gravid med henne o minns spänningen när hon föddes så miniliten. Fantastiskt att allt har gått så bra för henne trots förutsättningarna.

    Tack o ha en bra sommar!

Lämna ett svar till Jessica Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.