Inget vill jag stänga ute.

En kväll när när det nyss hade regnat och solen tittade fram igen gjorde jag det enda rätta: Jag gick ut en runda runt Metviken. Ni vet den där känslan just efter regnet, när luften är så frisk och syrestinn att det nästan känns som om hela själen svalkar sig i vatten. Så nybadad, så ren känns hela världen. Brukar kalla det lenkkiväder. Sällan springer man så lätt som då.

Det var så vackert när solen tittade fram igen, parken nere vid vattnet var så grön, allt var så frodigt, så levande. Och jag tänkte på hur otroligt det ändå är att allt det här kommer upp år efter år. Att all den här växtligheten överlever de där iskalla, mörka vintrarna under snön. Att den liksom orkar. År efter år. Blomstra, vissna, dö, ha kallt under snön, ha kallt under snön, ha kallt under snön. Blomstra, vissna, dö.

Kanske är det därför allt grönskar så kraftigt också, för att växtligheten vet att den bara har en liten, liten lucka varje år. Lite som när man var liten och bodde på landet och fick gå på disco en gång per år. Tillfällena att skina var så få att den där ena gången gav man tamefan sitt hårdaste. Trumpetbyxor, napapaita, luggen i båge, Spice girls-koreografi. Man blomstrade skiten ur luckan.

Den här kvällen gav hela Metviksparken sitt hårdaste. Se mig! Ta mig! Älska mig! Ängsblommorna. Björkarna. De välklippta gräsmattorna. De saltiga vindarna vid bron. Båtarna. Måsarna. Människorna. Alla behövde regnet, alla njöt av solen efteråt.

Tänkte också på hur otroligt det är att vi orkar med det här klimatet. Under vintern handlar det mesta om att stänga vintern ute. För att överleva behöver vi skydda oss mot kölden, klä på oss, stänga dörren, elda, värma upp huset, äta d-vitamin och tänka på våren. Snabbt snabbt snabbt ut genom dörren, snabbt snabbt snabbt in i bilen.

Tycker att det är otroligt att man (nå, jag) orkar. Vet inte hur det är med er, men nästan hela vintern känns omvärlden som någon slags fiende. Som något vi behöver skydda oss från. Vintern, håll dig där ute. Här inne vaktar jag.

stor skillnad från just nu, när allt man vill är att ta in världen. Det första jag gör på morgonen är att slå upp ytterdörrarna. Precis som Ernst vill jag (på fullaste allvar) att inne och ute ska flyta ihop. Hej världen, kom in till oss! Vill ha in alla dofter. Syrenen, doftschersminen, grannens tändvätska. Vill höra alla börnande moppar, alla gräsklippare, alla barn som leker. Vill att vårt hem ska vara en del av världen. Inget vill jag stänga ute. In med blommorna, upp med fönstren.

Tänk att vi orkar leva i de här starka kontrasterna. Att stenhårt stänga ute och sedan längtansfullt locka in. De senaste dagarna har varit så regniga och kalla att jag oroligt sneglar i dörren. Inte börjar det väl vara dags att stänga redan?

Nä?

3 reaktioner på ”Inget vill jag stänga ute.

  1. Och i Lappland och även övrigt Inne i Landet, är ju Ingen Köld ens Kall, då inga, Råa Havsvindar, ens når till dessa Områden, så där, har Ni, som alltid Tror, att det är så kallt i tex. Lappland, något, att Fundera på, då Ni Planerar Resa, eller, att Flytta till Lappland Förgott!

  2. Du skriver så otroligt fint! Är så superimponerad av människor som får så språkligt fina, mjuka, goda texter gjorda.

Lämna ett svar till Michaela Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.