Också jag ville och fick göra en abort.


Jag snubblade över May-Gret Axells insändare kring aborträtten i Vasabladet häromdagen (tyvärr låst artikel). Diskussionerna om abortlagstiftningen går het just nu. Dels på grund av vad som händer i Polen som jag skrev om i förra inlägget, men också för att 50 000 finländare nyligen skrev under medborgarinitiativet om att förnya vår abortlag.

Axell påminner mig om att vi fortfarande har viktiga diskussioner att föra. Jag tror att det är många med henne som anser att vi inte har rätten att stoppa det liv som påbörjats. Och jag tror att vi behöver prata om det här – även om det är svårt.

Debatten blir ofta infekterad när alla kommer in med lite olika synvinklar. Kanske moraliska, kanske religiösa, kanske juridiska, kanske erfarenhetsbaserade.

Tycker också det är omöjligt att vända och vrida kring de oföddas människovärde. Men jag skulle vilja prata om människans rätt att vara människa. Om vikten av att få en ny chans när det har gått snett (vi har ju trots allt bara människor).

Vi har gjort en abort i den här familjen. Det berättade jag aldrig om här, trots att jag bloggade flitigt då. Men faktum är att vi gjorde en abort 2011. När vi redan hade två barn.

Det kanske kan te sig märkligt om vi backar bandet 10 år. Att vi först krigade som galningar för att vårt andra barn skulle överleva. Sedan blev jag riktigt snabbt efteråt gravid igen. Och valde bort det – utan att blinka.

Jag är så otroligt tacksam för aborträtten. Att reproduktivt självbestämmande är en mänsklig rättighet som är fastställd i ett flertal internationella konventioner.

I sin insändare skriver Axell om att vi alla sammanvävs i moderns kropp. Där har babyn sin fristad. ”Sedan kommer det lilla barnet ut i världen för att leva sitt självständiga värld. Så har alla våra liv startat, så har det gått för dig och mig som nu läser det här. Vi är tacksamma för att vår mamma inte tänkte på oss som en kroppsdel som det var bäst att snitta bort ur hennes liv. Vi får göra vår insats som det var tänkt.

Här kan man ju pausa lite: Ur vems synvinkel var det tänkt så?

När Milea äntligen kom hem från sjukhuset efter en helt huvudlös graviditet och påföljande sjukhusvistelser var jag helt slut. Den normala babyvardagen tog sitt och våra resurser som föräldrar var inte direkt på plusnivå. Däremot har jag tack och lov och tyvärr alltid haft fertiliteten på plusnivå. När den här oväntade graviditeten mitt i allt knackade på visste vi vid första anblicken på varandra, att det här tyvärr inte går just nu. Inte en chans. För hela familjens bästa. Ni som har läst den här bloggen länge vet att jag inte är så bra på att vara gravid.

Jag vet väldigt lite om May-Gret men min magkänsla säger att hon värnar om familjen. Där kan vi helt säkert mötas. Här gjorde vi ett val för att orka ge våra andra barn den kärlek och den tid de förtjänade efter lång tid ifrån varandra på grund av alla sjukhusvistelser. Vi gav varandra tid för återhämtning. Vi gav hela familjen en chans att läka i lugn och ro.

I genomsnitt dör 5 kvinnor i timmen världen över på grund av osäkra aborter. Fem har dött medan jag skrev det här. Varje år dör 47 000 kvinnor och miljontals får svåra komplikationer. Det fick förstås inte jag eftersom jag genomförde min abort på Vasa Centralsjukhus (ni var underbara, tack!).

Studier från WHO visar att en strikt abortlag inte hänger samman med låga aborttal. Aborter genomförs ändå, under osäkra former. Vi kommer inte ifrån det: Shit, misstag och våld happens. Oönskade graviditeter happens. Utan tillgängliga aborter föds oönskade barn till föräldrar som saknar kapacitet.

Jag var så otroligt lättad när jag fick min tid och min abort genomförd. Trots att jag knappt hunnit bli gravid (v. 5) spydde jag redan så det flög runt omkring mig. Lättnaden och tacksamheten inför vår finländska abortlag var stor efteråt. Jag fick en ny chans. Sedan dess har jag tagit varje tillfälle i akt att försvara rätten till reproduktiv vård. Preventivmedel och abort är en förutsättning för ett hållbart och jämställt samhälle.

Vi var två fullvuxna tvåbarnsföräldrar som moka. Någon annan hade kanske en annan anledning. Ingen orsak är mer rätt eller fel än någon annan. Jag önskar in i det sista att vi står upp för en abortlag som litar på att den som ska bära barnet är den som är mest lämpad för att fatta beslut om sin kropp och sin förmåga att förvalta ett nytt liv.

Abort är alltid ett känsloladdat ämne. Debatterna och diskussionerna blossar upp regelbundet. Den här gången vill jag ändå passa på rikta ett riktigt stort tack till de vårdare som bemötte mig då, som inte lade minsta lilla skuld eller skam i mitt val, utan stöttade och gav mig precis allt jag behövde då. Kanske var det avgörande för att vårt liv blev just så här bra som det blev. Har aldrig ångrat det.

Vi hade helt enkelt inte kapacitet att bli en trebarnsfamilj 2011. Men det hade vi definitivt sex år senare, sommaren 2017, när Mysse mycket efterlängtad kom till världen.

Tycker vi ska minnas det. Att det ibland inte är så lätt att vara människa. Att det inte alltid går precis så där som vi tänkt. Och att vi ofta förtjänar en ny chans. Någon som ser till att vi får dra i nödbromsen när vi är som skörast, bara någon som som lägger en hand på vår axel och säger ”självklart, ska vi ordna det här” – oavsett vad som förde oss hit. Tack Finland för att vi fick välja själv.

4 reaktioner på ”Också jag ville och fick göra en abort.

  1. Håller helt och hållet med dig! Gjorde själv en abort i sommar, något jag aldrig trodde om mig själv, att jag skulle komma på att göra. Men med två väldigt täta graviditeter, och två barn under 3 år, och en 3e graviditet som redan också i v5 blev kaos, spydde och mådde illa, var arbetslös under sommaren men kunde vissa dagar inte ens ta mig ur sängen.. Att ens tänka på att resterande 8 månader kan se ut precis såhär, med två barn som behöver mig, ett jobb som väntar som jag verkligen trivs med, att behöva ta beslutet var tyvärr inte svårt alls. Det räckte med att må illa, så visste jag att dethär vill ingen av oss, hade barnen varit äldre, eller jag yngre, hade det kanske gått, men nu har vi inte sovit en hel natt på 4 år, eftersom livet som gravid med första barnet inte heller var något jag längtar efter eller ser tillbaka på med glädje. Mest spyhinkar, grönt av illamående och ett humör som var nästan så man inte vill behålla det första barnet heller. Nu, 2 månader senare, så ångrar jag absolut ingenting, tänker inte ens på det längre och är så nöjd att man fick välja helt själv utan moralpredikan och skam..!

  2. Det är verkligen en viktig fråga, tack för att du delar med dig av din familjs berättelse!

    Vi är i en ”ska vi eller ska vi inte”- situation som det talas ännu mindre om. Vi har fått två underbara barn mha IVF och vi har haft det kämpigt på flera olika sätt (utmatting bl.a.). Jag har alltid tänkt att jag vill ha flera barn, men känner mig både tacksam och ”nöjd” med att ha två. Maken är också väldigt tveksam och vi vill ju inte riskera att ett barn till blir för mycket och att det inte blir bra. Kruxet är att vi har ett embryo kvar nerfryst.. För mig är det definitivt en variant av abort om vi väljer att avsluta det lilla livet. Tror att det här dilemmat blir vanligare vartefter IVF blir vanligare då oönskad barnlöshet ökar.
    Jag är egentligen en ansvarsfull person, men så här långt hade jag inte tänkt när vi var som mest uppe i att hoppas och önska att bli gravida och få barn, men nu känns det väldigt oansvarsfullt att bara avsluta livet..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.