Den angstiga, ljuvliga identiteten.

I dag var jag ute och sprang efter jobbet. Ett par finlandssvenska låtar ploppade upp efter varandra i min playlist. Och det var ju mycket passande med tanke på att svenska veckan pågår som bäst. På fredag kulminerar den i svenska dagen (hurra!). Fick mig att filosofera lite kring svenskfinland. 

Av någon anledning har jag på äldre dagar fått lite urkiga vibbar av just ordet svenskfinland. Alla vi som bor här har nog en gång – möjligen också flera gånger – fått lite så där instängd, angstig feeling. Att vi är bara byter tjänster, poster och gifter oss turvist med varandra. Moikkar incenstuöst och åker till Barösund. 

Men när jag väl bryter ner själva svenskfinland i riktiga platser och riktiga människor är det förstås en helt annan känsla. Här finns så många begåvade och skojiga och fiffiga människor. Här finns otroliga platser också. Roliga dialekter och lång historia. Jag älskar ju Västnyland! Finns inget bättre än Österbotten! 

Faktum är ju att man halvt laddar revolvern när någon pratar nedvärderande om finlandssvenskar eller svenskfinland överlag – då fan! Då är en minsann alltid redo att stå upp för våra rättigheter att existera på samma villkor som de finskspråkiga (bara jag får jag prata skit, men INGEN ANNAN, heh!).

… för att i nästa sekund ba: UGH, svenskfinland.

Konstigt hur något i ens identitet kan vara så tudelat. Man älskar och man hatar. Kanske är det helt naturligt. Att man hatar att man älskar. Kanske hör det till att man som finlandssvensk ska hata svenskfinland. Också helt sjukt nu när jag tänker på det så här. Vi får helt enkelt skärpa oss. Eller så är jag ensam om det här – och det är JAG som får skärpa mig!

För de facto kände jag en otrolig stolthet när jag nyligen lyssnade på Tritonius av Kjell Westö och tänkte att “SHIT, vilken inläsning!”. Boken var otrolig, men hans egen inläsning lyfte helheten till en helt ny nivå. Precis samma feeling fick jag av Ann-Luise Bertells Heiman. Såg Erik Kiviniemis Bladis pojkan på Wasa Teater. Wow. Nog finns det ju otrolig talang och vilja här.

Minns första gången jag hörde Stormin av Månskensbonden och Iiris Viljanen. Vi satt alla tysta framför teven medan youtube spelade i Gula huset. Alla ba stirrade. Guu va bra låååt.

Den senaste tiden har jag lyssnat oavbrutet på Josefin Siréns låt Klöveråtton. Tycker egentligen allra bäst om den akustiska versionen som bara finns på Josefins insta. Hela låten förmedlar en känsla som får mig att böla.

Låten handlar om de bortflyttades längtan efter österbotten och den korta, ljusa tid vi har tillsammans när alla är lediga på semestern. Kan så relatera till den där bitterljuva känslan i att vara hos mamma och pappa i skären i juli. Det är så vackert och så fint i Snappertuna när alla är samlade och man står inte ut med tanke på att man måste åka hem på söndag. Man vill inte att det ska ta sluuut. Man vill liksom gråta och skratta samtidigt.

För mig brister det alltid när Josefin sjunger om när de spelar kort “all vita att papp hadd on, men it najn sa naa, för all vila va kvar, tå allt e som e ska”. Vuxna barn till vuxna pappor som blundar och fortsätter spela Klöveråtton – för alla vill att tiden ska stå till. Så man får vara tillsammans lite längre. Så otroligt fin låt. Vörådialekt ❤ 

Ja ja ja, nu vet jag inte riktigt vart jag ville med det här inlägget. Förutom att jag ska ta mig själv i örat och uppskatta det finlandssvenska lite extra under den här veckan. Som den sanna finlandssvensk jag är har jag ju faktiskt på uppdrag av Folktinget fått äran att dela ut ett pris på svenska dagen-sändningen som går på Yle fem nu på fredag 19.50. Där delar jag ut pris till en finlandssvensk som har gjort klimatet i svenskfinland lite varmare under det gångna året. Kan redan nu avslöja att det är en så fin människa som får priset.

Men först: Klöveråtton ejn gang till.