Whatever floats your boat.

Jag tror det var i onsdags som vi alla, en efter en, hålögt lommande fram till köksbordet. Ute piskade novemberregnet i matsalsfönstret och brödet kändes extra torrt den här tidiga morgonen. Barnen satt tysta och tuggade. En med ögonen öppna, två med dem stängda. Kaffekokaren bubblade. Brödrosten hoppade till i tystnaden. Klockan tickade. 

Dessutom kände alla sig frusna. Bara morgonben mot kalla stolar. Gråa påsar under ögonen.

Allt vi egentligen ville var att gå och lägga oss igen. Orimligt, kändes det, att ta sig an en så här svart och tidig morgon. Även om den i sig inte var tidig. Utan mest bara orkeslös och urvattnad. Så där som bara sent i november kan kännas. 

“Nej hörni, om de som bor i varma länder skulle FÖRSTÅ hur SVÅRT det är att vakna i Finland”, sa jag i ett desperat försök att .. säga nåt.

“Ja, tänk på dem som får vakna i Vietnam idag” sa någon. Och det var starten på några minuter av en oerhört skön visualisering. Ibland kan man (jag) behöva just det, att riktigt intensivt gå in i tanken på att få vakna i Vietnam.

Hur många gånger har man inte känt sig just exakt så här? Att man känner sig så hopplöst dränerad av mörkret – och så kommer äntligen den där dagen! När man har bokat en resa och man äntligen ska få åka iväg (nå, nu vet vi alla att det pågår både pandemier och klimatkriser, men nu är det november, låt en kvinna drömma, va).

Minns ni den där känslan när klockan ringer mitt i natten och man ska åka iväg till flygplatsen? Ögonen svider och man somnade allt för sent. Ute är det också kallt. Barnen vill inte heller vakna. Men när alla väl vaknar känns det ändå pirrigt. Nu ska vi åka bort!

Taxin kommer och väskorna packas in i bakluckan medan något snöblandat regn yr runt huvudet och gör tröjan våt (någon jacka orkar man inte ha med sig). Sedan åker man genom natten till Helsinki-Vantaa. Kanske någon trött 80-tals dänga svagt i bilstereon. 

På flygplatsen är det alltid lite för starka lampor när man går in genom dörrarna. Man ser sitt trötta fejs i en spegel, antagligen har man utväxt i håret. Osminkad och grå. Men det gör inget. För det är mitt i natten och snart ska man få somna igen. Tror man. Kanske gnäller barnen. Antagligen snäser man åt dem till svar. Kanske hotar man. För man är för trött för svara snällt. Det är trots allt fortfarande mitt i natten. 

Här finns exakt en sådan bild. Jag riktigt ser hur eländigt trött jag är i själen. Men vi håller god min.

 

 Sedan får man äntligen gå ombord på planet (mycket “äntligen” nu, men betänk det faktum att resan antagligen bokades för flera månader sedan och allt vi har sett fram emot hela vintern är detta).

Sedan väntar uppskattningsvis 10-14 timmar av varierande kamp. Kanske slumrar du till. Kanske vaknar du av att det är 40 grader varmt i planet och du är 100 % uttorkad. Antagligen sover något barn dåligt i ditt famn och du har inte känt din högra arm på de senaste tre timmarna. Någon podd kanske babblar i dina öron. Utan att du riktigt orkar lyssna. Och ögonen, de svider fortfarande av tröttma. För hundrade gången sneglar du med ena ögat mot världskartan på skärmen (alltid är det 6 timmar kvar!). 

Men sedan – efter timmar och timmar av nackspärr och nattkamp hörs äntligen någon röst i högtalaren som säger något lovande och välkomnande. Kanske är det något mat som ska serveras, kanske är vi redan framme och det är dags att landa. 

Rödbrusiga, skelögda, lättade. 

Men framme.

 

.. och här är det som om axlarna faller ner till sin rätta plats. Förvisso är man svettig (och antagligen luktar man svett också!), är vrålhungrig och har flottigt hår. Men nu är vi här! Med hjälp av de absolut sista krafterna tog vi oss hit. I alldeles för varma kläder. 

Den fuktiga, varma luften slår emot som en varm kram. Allt det kalla och onda inuti tinar upp. Man kan knappt tro att det är sant. Att vi är här! Och nu väntar två fantastiska veckor av 100 % njut. Visst, ännu väntar passkontroller, bagageband och trötta barn som ska bäras till taxi eller buss. Men det gör man så gärna. Om det så är det sista vi gör.

Jag har haft fördelen att ha föräldrar som har dragit mig på resor så länge jag har levt. Har också lärt mig att det första dygnet alltid känns lite obekvämt. Det vet jag alltid när jag kommer till hotellet. Att det tar en natt innan jag tycker att allt är härligt (kommer ihåg att jag skrattade mycket igenkännande den där första gången i lågstadiet när någon drog juttun om indianen som med jämna mellanrum måste stanna och invänta sin själ, hah!). Allt känns lite otryggt, kanske doftar det något som gör mig orolig. 

 

Så checkar man in. Ställer in kappsäckarna på rummet. Sätter sig på sängen. Jahapp? Kanske är det kväll. Kanske är det natt. Kanske är det morgon. Oavsett känner man att dygnet saknar ramar. Och att man måste äta och dricka innan man kan göra något annat. Barnen är glada! Sami läser säkert någon broschyr som står på byrån. Kanske slår han in lösenordet till wifin.

Det är alltid en kamp att transportera en stor familj över kontinenter (en priviligerad, bortskämd sådan, obs obs). Men när solen sedan reser sig över en den första morgonen har man redan glömt det. Lite generat klär man på sig en klänning. Varför känns det alltid som maskerad den första morgonen? Så fel på vinterkroppen? Man smörjer den vita, genomskinliga näsan med spf. Solkrämen doftar antagligen alldeles underbart.

 

Sedan kommer stunden som man har visualiserat hela vintern. Den första frukosten. Kanske serveras den vid havet. Bortglömda är alla snustorra rågbröd. Här tornar frukter upp sig, juicemaskiner, kaffe, croissanter, ostar, bröd, ägg, våfflor. Allt som vi INTE har ätit hemma. Och man är så hungrig att man knappt hinner känna att man inte längre fryser. Och hur fantastiskt skönt det är att äntligen vara varm. Det förstår bara folk som vanligtvis alltid fryser. 

Och barnen får äta precis vad de vill. Bara melon och ananas om de så vill. Antagligen kommer de att moffa i sig det tillsammans med sådana där runda flingor med chokladsmak. Kommer inte att lägga mig i. Den här tiden är bara till för njutning. 

 

Mycket längre än så här hann vi inte under den vindpinade, svarta morgonen. Men det gav oss i alla fall en liten stund av liv. Kanske får vi åter orientera mellan croissanter och papayor på frukostar där man aldrig behöver frysa. Kanske får vi inte. Men vissa av oss lever för att längta. Och just nu kan man inte mycket mer än det.

Vilken tanke håller din båt flytande just nu?