Snart kommer sommarjobbarna – är du redo?


Sommaren står inför dörren och vi närmar oss den tiden på året när sommarjobbarna snart gör entré på våra arbetsplatser. Minns ni hur det var? Jag minns. Både på gott och ont. 

Jag minns en arbetsplats där folk inte ens orkade lyfta blicken från tidningen vid kaffebordet för att säga hej när jag nervöst kom in genom dörren och presenterade mig. Jag var bara en i mängden oerfarna sommarjobbare som inte ansågs viktiga. Tänk att börja sommaren så, med en molande ängslighet i magen. 

Såklart minns jag också arbetsplatser där jag snabbt blev en självklar del av gemenskapen och där alla tydligt visade att det var roligt att jag kom. Så här när vi närmar oss semesterveckorna: Vilken av de här har du tänkt representera i sommar?

Jag började sommarjobba som 13-åring. Två veckor förvisso, men det var i alla fall en start. Det är lika gammal som mitt äldsta barn just nu. Minns ni hur otroligt nervös man kunde vara när det begav sig? Jag var så otroligt rädd för att göra fel! 

Kanske skulle jag vara värdelös på att göra glassbollar, räkna fel med pengarna i kassan och ha ihjäl någon stackars farbror när jag skjutsade honom i en rullstol. Kanske skulle jag rent av få sparken? Det är svårt att se nyktert på situationen när man är ung och grön. Svårt att veta när man duger – lätt att känna sig värdelös.

Det värsta som finns är att känna sig utanför och oduglig. Oavsett om man är 13 eller 33. Jag minns precis hur det kändes. Inte för att jag någon gång blivit illa behandlad, men ni vet vad jag menar. De där gångerna när man aldrig riktigt kom in i gänget. Man försöker artigt le åt insideskämt som man överhuvudtaget inte fattar. Ingen frågar om man vill hänga med på lunch. Man ser folk skratta iväg på kaffe utomhus, medan man själv försöker se upptagen ut för att dölja besvikelsen.

En klassiker är ju att inte bjuda med sommarjobbare och praktikanter på allehanda sommarfester och personaldagar. Det blir fredag och partystämning i korridorerna. Folk har peppat i flera veckor och snart sitter man ensam kvar. Jahapp.

Ha så kul dårå!

*cyklar ensam hem*

Nu när jag själv anställer folk tycker jag det är viktigt att med jämna mellanrum plocka fram de här fiilisarna. Hurudan arbetsplats vill vi vara när sommarjobbarna och praktikanterna kommer? Är alla välkomnande och intresserade av att ta emot våra nykomlingar? Känner de nya sig viktiga och uppskattade? Får de vara en självklar del av gänget? 

För de allra flesta människor är ett sommarjobb den första kontakten med arbetslivet. Jag och mina kollegor kan utgöra den första, tongivande touchen på den här branschen. Du och dina kollegor det samma. Det är ett stort och ärofyllt förtroende vi får förvalta. Vilken bild vill vi ge de unga av det finländska arbetslivet 2021? Mina sommarjobb lärde mig i alla fall vilka branscher jag inte ville jobba i. Hur kan just din bransch bädda för att folk vill återkomma? Det är inte bara chefens eller teamledarens ansvar – det är hela arbetsplatsens. Vi alla utgör bilden.

Många arbetsplatser blev kanske utan sommarjobbare i år, men till er som får äran att ta emot vill jag hälsa följande (nu kommer jag att låta präktig, men det jag säger är 100 % sant). Se de nya sommarjobbarna i ögonen och hälsa dem innerligt välkomna. Det är de som möjliggör att ordinarie personal får vila!  

Föreställ dig att det är du för länge sedan! Ge dem en positiv erfarenhet som bäddar för att de vågar prova igen – och igen. Låt dem testa, utveckla och ge förslag. Lyssna och lär. Se dem som en tillgång med nya perspektiv.

Men framför allt: Prata jättemycket med dem under de första dagarna. Ställ frågor! Var intresserad! Ta med dem på lunch. Berätta vad du förväntar dig, så att de vet var de står. Låt aldrig tvivlet ta plats. 

Var den där som de minns sedan när de blir gamla (vi har alla en sådan!).

Den här sommaren kan du bli den!

Hemmapubliken hälsar.

Om jag för en tid sedan utnämnde påsken till den bästa högtiden kommer jag härmed att utnämna söndagen till den allra bästa dagen. Klockan slår snart 19 och jag ligger här och njuter. Solen skiner och hela grannskapet pynjar ute på sina gårdar (väntar entusiastiskt på första gräsklipparljuden, finns inget bättre vårtecken). Jag har nyss hällt upp kvällskaffe (goodbye nattsömn, men carpe diem, you only live once etc.).

Ska snart kasta mig i soffan och kika på Mileas match (hennes lag spelar en vänskapsmatch mot lika gamla pojkar). Första gången en match streamas på FB. Försöker komma i matchstämning här hemma i kisakatsomo. Vi har verkligen gått all in med nybakade mockarutor (fattas bara en riktigt sönderbränd, cancerogen grillkorv). Absurt när man tänker efter, att det är så här vi tar del av junioridrotten nu för tiden. Hemma via stream. Men ändå sympatiskt. Att vi har en chans att vara med.

Saknar verkligen att gå på barnens matcher, turneringar och träningar. Att moikka på någon halvbekant på parkeringen. Notera hur barnen utvecklats. Dricka kaffe som stått lite för länge i en termos. Slänga lite käft med föräldrar. Saknar den tillhörigheten. Att vara med i ett lag, följa ett lag, heja på ett lag. Ett beskrivande exempel: Jag är en av dem som aldrig kommer ihåg att ta filt med (överraskande många fotbollsplaner saknar läktare och Finland är ju Finland – ofta är det vått), men det finns alltid plats för mig. Pysse, Annika, Johanna eller Lina har nog kommit ihåg filt, var så säker. Så mycket bra skvaller som vi nu går miste om när vi sitter här, alla skilt för sig.

Så skönt ändå med söndag. Vi har bara softat här hemma, i sakta mak röjt undan efter veckan. I morgon ska vi byta tre balkongdörrar här hemma, så vi har tömt hela Mys rum. Äntligen ska hennes rum bli klart efter vattenskadad som stormen Aila ställde till med. Har haft riktigt lejdon av att ha hennes möbler och hundratals böcker utspridda över hela övre våningen. Nu ska det bli klart – härligt! Om ni har tur och jag har flyt ska jag visa er bilder när det är färdigt.

Men först: kisakatsomo!

Du är flickan i reklamen som har tagit charmexamen.

Jag och min kollega Jacob körde sträckan Vasa-Vörå-Nykarleby-Vasa tidigare i dag. Jag vet inte riktigt hur det började eller hur vi kom in på det spåret, men färden utvecklades till en nostalgifest utan dess like.

När vi morgontrötta stämde träff vid kontoret på Rådhusgatan hade vi verkligen ingen aning om att vi några timmar senare skulle jamma som galningar och yla ”när heeeela vää-ärlden står utanför” för allt vad halsarna höll (tror vi såg helt nya sidor av varandra, haha).

Tema för vår, så här i efterhand, helt OTROLIGA playlist var ”svenska 90-talspojkar som sjunger banala poplåtar”. Smalt, men otippat roligt för en färd norrut.

Nog är det ju ändå galet hur hjärnan är funtad. De flesta av låtarna som vi spelade idag har jag inte hört på kanske 20 år. Ändå kunde jag precis varenda ett ord av många.

Har eventuellt berättat det här förr, att jag lär mig låttexter mkt snabbt, om inte direkt. Tyvärr är det här en mina absoluta superskills (känner nästan att det är på Talang-nivå!). Och vad har jag för nytta av det? Nå absolut INGEN! Så otroligt meningslöst.

Nå, tillbaka till saken. Vi spelade till exempel Martins ”Yeah yeah wow wow”. Hade verkligen ingen aning om att jag kunde den från början till slut. Varför lagrar jag den här typen av nonsens? Slöseri av mänskliga resurser. Men att spela den var ju absolut inte slöseri. Jösses, vilken feeling den satte igång i bilen! En hundrapoängare i kategorin ”Svenska 90-talspojkar som sjunger banala poplåtar”. Det sa swooosh och vi kastades båda tillbaka till det ungdomscrusher, skolgårdar och Frida-tidningar.

Bästa rad frågar ni? Överlägsen vinnare: Du är flickan i reklamen som har tagit charmexamen.

Varken jag eller Jacob är kända för att vara hängivna sångare eller stora musikfantaster. Det säger väl en del att vi totalt kunde mötas i en stor kärlek till det österbottniska popundret Place 2 Go. Herregud, här undrade man nästan om Volvon skulle hållas på vägen när vi vrålade vidare med ”Save it for somebody else” ösandes ur högtalarna.

Det är fortfarande en helt otrolig låt. Kommer ihåg när Patrik Linman gästade Club Ernst (voi RIP, stans bästa klubb) och spelade låten där. Huhhu alltså. Det var för bra (minns gåshuden och att Macke Granfors såg på mig och skrattade åt min totala extas). Någonstans före Kaitsor läste vi på Vbl att han skolat om sig till långtradarchaufför. Det var ju väldigt synd för oss som redan hoppades på en reunion.

Inte en låt som helt klaffade i vår nyskapade kategori (Place 2 Go var ju österbottningar, inte svenskar, och hade lite ”för bra” texter), men de var helt enkelt för ljuvliga för att lämnas utanför.

Däremot går vi nu över till en klassiker i ifrågavarande gäng. Håll i er.

Jumper. Aj, var ska vi riktigt börja? Nu vet jag inte vilket år de var på Popkalaset i Ekenäs. Men det var i alla fall 100 % guld. Om jag skulle vara tvungen att göra ett soundtrack över min uppväxt skulle den här låten LÄTT ligga i topp 10.

Tror att det hade varit ganska jämt om jag och Jacob hade spelat Singstar på den här. Jacob var lite bättre på deras andra låt Tapetklister dock. Hade inte lyssnat sönder den lika hårt. Ni måste trycka på play. Lova! Bingo på allt, coola svenska pojkar som sjunger totalt meningslösa lyrics. ”Tapeeetklister under mina skor, du är så mycket vackrare än vad du tror”.

Vid rödljusen vid vägarbetena i Oravais-Maxmo tog vi till det riktigt tunga artilleriet. Kanske den som allra bäst kvalificerade sig i kategorin.

I svensk musikhistoria har det nog aldrig skrivits en låt som är så provocerande gullig som den här. Förmodligen trodde Joakim Hillson i tiderna att han skrev en sann feministisk kampsång, men vi hör ju alla att det är kvinnohat förtäckt i otroliga refränger. Älskar speciellt när han är djup: Du borde tänka mer på ditt inre, blunda och känn efter hur, hur det är.

Det ska du, Joakim Hillson strunta i, men vi har förlåtit dig, för den här låten är ju, även den, otrolig. SOM vi sjöng i bilkön. Brukar sällan dansa i bilen, men idag gick det verkligen inte att hindra.

Det är som jag alltid har sagt: man ska lyssna mer på musik från sin storhetstid. Speciellt i kombination med en lyckad arbetsdag och riksåttan i solsken. Varsågod för avgörande livsråd. Jag skickar fakturan på posten!!

Förhandsglädjen.

Det var ingen speciell och storslagen kväll ikväll heller, men det var i alla fall kvällen när jag för första gången på säsongen hängde tvätt ute (vi behöver inte prata om att det kommer regna och snöa i morgon) och förhandsnjöt av hur gott den kommer dofta imorgon.

På något sätt är det alltid lite roligare om man är en obotlig optimist istället för en kantig realist. Det var i alla fall det jag intalade mig själv när jag glatt ställde fram utemöblerna på gården (ok, kuddarna lämnade jag ännu inne). Men nu är vi på gång!!! .. tills takatalvi del 1009963727 kommer. Men låt den komma. Jag var ju ändå munter ikväll!

För det är sedan länge: Gladjen, den ska tas ut på förhand!

Ring en vän.

Igår när jag kom in efter en fullkomligt vidrig lenkki var jag, trots min urusla kondition, relativt glad i hågen (man tenderar ju vara ovanligt glad när man har sprungit). Hade försökt locka med grannen, men hon jobbade sent – och tur var väl det, för jag var tvungen att stanna kanske 50 gånger på 5 kilometer. Hur kan ens springform totalt haverera bara för att man råkar lata sig i 8 veckor?

När jag kom in och slängde mig i soffan för att vila fick jag mitt i allt en stark längtan efter min bästis Karkki. Jag gjorde något så oldschooligt som att ringa henne. Ringer mina vänner alldeles för sällan. Visst, med de flesta av mina kompisar chattar vi regelbundet. Men det är ju inte riktigt det samma. När jag lade på hade vi sladdrat i 49 minuter. Var riktigt dubbel-upplyft efteråt. Både motion och relation (någonstans långt borta applåderade en självhjälpsguru). 

Med Karkki pratade vi också lite om den förlorade stilen. Jag kan inte minnas när jag senast i mitt liv har varit så här ful. Och ja, jag fattar att man inte ska säga så om sig själv. Men nu är det SANNINGEN. Jag är liksom så glåmig, så i utväxtskedet av ett hår. Mina kläder är alla gamla. Samtliga i osynk med varandra. Hela jag är en stillös uppenbarelse. En kombination av pandemi och this-time-of-the-year. Längtar så efter att ett brytningsskede ska träda in. Typ en vår eller så. Tänker att någon form av ny vårstil behöver ta mig med storm. Eller så peakade min stil här, hos Mary och Iras -88. Med vita sneakers och puffärm. 

Måndag som egentligen är tisdag.

Nu vet jag inte hur du bloggar. Eller om du alls bloggar. Eller om du drömmer om att börja blogga. Eller om bloggar är det värsta du vet. Eller om bloggar är .. ingenting för dig.

Men för mig har det alltid varit viktigt att skriva mina blogginlägg på en laptop. Det knaprande ljudet är en stor del av hela upplevelsen och njutningen i att blogga. När man låter hjärnan rinna ut över tangentbordet. Blogga gör man på datorn. Det har varit min bestämda åsikt – til this day.

För att vara en relativt ung tant har jag en rätt åldersstigen inställning till att skriva på mobilen. Jag närmast avskyr att skriva på min nuvarande telefon (tangentbordet och jag har aldrig blivit sams). Ändå fick jag nyss ett infall här vid köksbordet. Jag laddade ner WordPress-appen. Bara för att ha bloggen mer tillgänglig i fickan. Och se! Det verkar ju fungera relativt smooth.

Annars då? Solen skiner, påsklovet är förbi, en ny vecka har börjat relativt bra, Sami gör mat och jag hjälper barnen med läxor (fråga mig vad som helst om vikingatiden!). Bara jag har pöst färdigt i soffan tänker jag att jag ska damma av springskorna. Ni har väl sett att asfalten är torr och trottoarerna är fria igen?

Önskar er en riktigt fin måndagstisdag! Och ger mig själv en varm applåd för mitt första mobila blogginlägg. Alldeles lagom meningslöst för den här nya bloggens image!

Cringe.

När man har barn i den åldern jag har får man ju verkligen höra vad man är värd. Varje dag. Missförstå mig rätt här, de säger också alldeles underbara grejer ibland, men nu syftar jag på de där mindre klädsamma varianterna. Oftast handlar det om att jag är cringe (men det är klart jag är – jag ÄR ju en förälder, herregud). 

Nå, nu när jag tänker på det säger de faktiskt väldigt sällan till sin pappa att han är det samma. Men tröstar mig med att det faktiskt är roligare med folk som är lite too much. Och där har jag minsann mycket att ge.

Speciellt ett av mina barn är så otroligt bra på att formulera på vilket sätt jag är cringe – och när jag hör de här juttuna så kan jag bli alldeles full i skratt och vill SKRIKA rakt ut! För oftast är det 100 % sant. Som till exempel häromdagen när vi satt vid matbordet och jag kommenterade i förbifarten att en person vi känner är lite lame på insta. “Ska du säga, varannan bild du postar på instastories är från vårt kök när det är städat!”.

Och jag kände verkligen: JAAA. Där kom sanningen, ahaha. Jag är en jäkla junt som är så himla nöjd att jag inte ba kan hååålla mig. För att vara en person som jobbar med sociala medier är jag riktigt kass på att göra bra content i mina egna kanaler. Går omkring och köksbraggar, har ni hört så hemskt?

Nå väl, jag tänker mycket på mina barns frigörelseprocess just nu. Förmodligen går vi snart in i någon slags högtid för när man skäms som mest över sina egna föräldrar, deras klädstil och allt förfärligt de säger framför ens vänner (eller Gud förbjude: partners). Och det ska ni veta: jag försöker verkligen skärpa mig.

Men bara en bild till, va?

Uppåt.

Med tanke på att en bild om dagen är bensinen till mitt pågående bloggdrive kunde man ju tänka sig att jag hade tagit en bild igår. När det för en gångs skull hände något liiite utöver det vanliga. Det var långfredag och vi hade kompisar här på middag. Men nu får ni bara föreställa er för ert inre hur härligt det känns när man har städat och går runt och tänder lite ljus. Lägger på en bra låt, förbereder maten, kladdar på lite läppstift. När man för en gång skull känner sig riktigt uppåt. 

När barnen går runt och frågar “när kommer dom, när kommer dom, när kommer dom” och man svarar “snart, snart, snart”. Och så kommer dom (iiiik!) och så har man så vansinnigt mycket att prata om, för att det som vanligt är sjukt länge sedan man fått till det. Och så korkar man en skumpa. Kanske en till. Och så har man plötsligt ätit tre rätter och klockan är mitt i natten och både ljusen och barnen har slocknat. Och fast man inte ens i närheten har pratat klart och man fortfarande sitter på samma stol, så är det dags att bryta upp.

Någonstans här hade man kunnat ta en bild på glada vänner, prat och mat. Men det gjorde jag ju inte, eftersom jag uppenbarligen var helt inne på vänner, prat och mat. Nog är det ju alldeles underbart med folk som man har känt forever och direkt kan gå på det som bränner, utan att prata om vädret först. Omedelbart kan man skamlöst vända ut och in på sig själv utan att någon höjer på ögonbrynen.

Under det senaste året har jag ju blivit en bebis. Sakta men säkert har jag transformerats till en sådan som lägger sig med My klockan 21 och somnar vid 22. Ni kan ju tänka er hur otroligt sömnig jag har varit hela dagen. Känt mig .. nästan bakis? Tant är inte riktigt längre gjord för sena kvällar. Men var det värt det? Alla gånger. 

Nu ska jag göra något nästan lika vilt: Dricka kaffe efter 14.

Bra avslut på veckan.

Har aldrig haft en speciellt tajt relation med påsken. Men som amerikanen skulle ha sagt: It has grown on me under de senaste åren. Ta nu julen, midsommar, nyår som exempel – horder av orealistiska förväntningar som aldrig infrias. Det har ju verkligen påsken till sin fördel, att man inte förväntar sig NÅT. Den bara kommer med sina lediga dagar kryddade med fjädrar. Påsken bara är.

Brukar sällan göra något speciellt på påsken. Har varken traditioner eller förväntningar. Blir lika förvånad varje år när jag inser att det serveras en jättelång helg med två extra dagar. Blir nästan förvånad själv när jag nu inser att påsken kanske rent av är min favorithögtid?

Kompisar kommer över på middag imorgon (har preppat med så mycket gott och lagt skumpan på kylning). Men i övrigt har jag inte mycket program inplanerat. Har lite funderat på att måla en korridor (som jag av brist på idéer målade vit när vi flyttade in) om jag råkar få tag på färg i påskhelgen. Jag vet inte om det är mina vårkänslor eller om jag håller på att tappa det, men funderar på orange. Jag såg en bild och fick plötsligt en feeling att orange kunde vara kul (det var något med lampan där i taket). Nåja, för ovanlighetens skull ska jag försöka sova på saken (fråga mig på nytt imorgon!).

Och så tar vi ett litet sidospår här emellan: Nu medan jag skriver lyssnar jag till Jakob Hellmans låt “När jag går in nånstans och känner mig utanför”. Varje vår händer det något i mitt huvud som gör att jag tvångsmässigt måste lyssna till melankolisk svensk pop. Tror det är någon kvarleva från en vår när jag ännu bodde hemma och den enda skivan jag hade i bilen var Kents Vapen & ammunition. Får så bra känsla i magen av den. Vemod, längtan, smärta och förväntan. Lite samma med Hellman. Ah, hörni. Tänk när man hade skivor i bilen.

I dag skriver vi den första april i kalendern. Det betyder att vi har höjt från 6 till 10 personer på kontoret. Vi startade påsken med strategidag i vårt Vöråkontor. Lite genomgång av var vi står nu. Vad ska vi göra? Vad vill vi göra? Vad borde vi göra? Avslutade med dopp i terapibassängen och bastu på Norrvalla. Jag kan låta tjatig när jag säger det, men alltså jag är så tacksam för gänget jag jobbar med. Liksom FINE att de är skitbra på det de gör, men det är inte det jag menar, de är så härliga människor. Tänk att få jobba med såna här smarta, roliga och fritänkande själar (fast å andra sidan, klart att de är fantastiska – det är ju vi som har anställt dem, pahah!). Nå nä, men seriöst är det guld att veta att vi har varandras ryggar till 100 %.

Det var allt för idag! Med önskan om en vilsam påsk.

Tredje dagen, tre bilder.




Ne hörni, håll i hatten. Tredje dagen och här kommer jag i full fräs. Och inte nog med det – jag har lovat mig själv en bild per dag. Men eftersom jag har varit så otroligt ambitiös ska jag idag slå på stort och belöna mig (och er!) med tre bilder. Först ut en bild imorse när jag hade sopat undan frukostsmulorna. Den ska symbolisera min tvångsmässiga inställning till tända ljus. Jag kan inte sitta vid det här bordet om inte ljusen brinner. Det ska vara schtimmung, schtimmung, schtimmung.





Sedermera fortsatte jag dagen till Rådhusgatan där jag avverkade några kundmöten (samt ett för den närliggande framtiden viktigt möte – mer om det senare!). Och det måste jag verkligen säga: Det är så himla motiverande att jobba i arbetsgrupper som är glada och positiva och säger högt att det man gör är bra. Jag tittar till exempel på er WNB. 100 % härligt gäng. Jag fick sådan energiboost att jag tvättade hela kontorets fönster av bara farten. Se så rent det blev! 


Och här sitter jag nu och känner mig duktig. I dag var en bra dag i Linn Jungs liv. Tydligen så bra att jag pratar om mig själv i tredje person! Februari och mars var riktigt tunga veckor, men någonting i min magkänsla säger att april blir min månad. Nu börjar livet igen?

Här igen!


För att en blogg ska bli läst och hyllad och älskad 2021 måste den delas och puffas på valfritt socialt medium. Känns nästan lite hemlighetsfullt och spännande det här. Att blogga – och INTE dela. Gjorde det inte igår, gör det inte idag. Känns som jag får blogga här i fred och ingen läser. Hur hittar man ens bloggar om skribenten inte delar i sociala medier? 

Nå väl, kontorsdag för mig idag. Sitter här på Jacobs plats. Lånar den lite grann. Varken jag eller Anna har stadigvarande platser på kontoret längre. Vi ryms inte längre in. Och det är egentligen precis som jag vill ha det. Min dator är kontoret och den släpar jag med mig i väskan. Tycker inte om att hålla ordning på skrivbord, för den delen. Så oftast sitter jag där i fammos soffa, eller i andra soffan, eller vid mötesbordet. 

10 minuter – det går ju!

Kanske funkar det, kanske inte.


En bild om dagen. Kan man få igång en blogg med hjälp av det? I helgen hörde jag om en författare som skrev sin första roman med hjälp av 10 minuters skrivande varje dag (det var den enda tiden hon hade över). Att skylla på tidsbrist när den här bloggen står tom – det är bara bortförklaringar! Nu står jag således här i köket och väntar på att lasagnen ska bli klar. Tio minuter kan jag garanterat avvara. 

Det man vill göra, det får man helt enkelt avsätta tid till. Det måste inte bli bra för att det ska räknas. Det får bli en skjortselfie. Ett måndagsexemplar. En början. Så här var ju bloggandet förr i världen. Absolut inte bra, men frekvent. Saknar när folk fotade sin mat, sina ben och sina kläder. Kommer jag att komma tillbaka redan imorgon? 

RÄKNA MED DET!

Ganska enkel, trots allt.

Allt oftare konstaterar jag för mig själv att jag är en ganska enkel människa (men så är jag ju också born and raised av två fullfjädrade livsnjutare). I fredags bestämde jag mig för att gå hem lite tidigare. Jag och Anna städade Vasakontoret (så skönt att avsluta veckan med rena ytor och nytvättade golv) Vid 15 sade jag tack och hej och gjorde något som jag aldrig orkar göra: Jag gick en vända på stan. 

När jag själv bodde på landet som tonåring kändes det närmast som en våt dröm att ha ett shopping center nära inpå. Tänkte att folk som har ett sånt nära inte gör annat än går runt där. Well well, går igenom Rewell Center varje morgon eftersom jag oftast parkerar i deras grotta, men i övrigt har jag väldigt lite att hämta där i vardagen. Shoppar gör man ju aldrig. Minns ni när det ännu var pk att skriva “shopping” under hobbyer i Mina vänner-böckerna?

Men just denna fredag hade jag bestämt mig för att jag skulle göra just det: shoppa. Kan seriöst inte minnas när jag har gått i affärer senast. Hade en bild av att det är roligt, men det kan man ju verkligen inte påstå. Är så hopplöst dålig på att orka prova kläder. Som vanligt blev det att chansa. Hittade så fina Tiger of Sweden-tröjor på Aukia (på femtio procent dessutom!). Men vid handtvätt går faktiskt min gräns. Har provat många gånger men det blir aldrig gjort och tröjorna ruttnar bort. Så jag gick till en kedja och köpte en tröja som antagligen ett barn har sytt under förkastliga förhållanden (jag sa ju det: shopping är inte roligt!).

Jag kämpade vidare och köpte en ny parfym. Eftersom det är det närmaste man kommer att byta personlighet (hittade tyvärr ingen affär som säljer ny personlighet). Men jag köpte en parfym med OTROLIGT våriga undertoner. Såg framför mig hur jag skulle segla in i vardagsrummet, i nya fredagskläder med doften av en frisk vårvind (nivån på målbilderna som man jobbar med i en pandemi).

På tal om målbilder så är det just positiva målbilder som uppfyller mycket av mina tankar. Jag matar, matar, matar hjärnan med roliga stunder och situationer som jag tänker att snart ska komma. En riktigt vild och stor trädgårdsfest i försommaren (vi har ju aldrig haft någon inflyttningsfest!), weekend med mina kompisar i någon huvudstad, något riktigt fullsmockat event på jobbet, mina kompisars bröllop och annat som bara ligger och väntar på bättre tider. Jag tänker på dem jätteofta. Festivaler, resor och bemärkelsedagar. Matar hjärnan med styrka.

Ibland kan jag väcka en liten, liten fjäril till liv med bara tankar. Igår när jag körde hem kom jag att tänka på Vaasa Festival 2021. Fatta att de har min barndoms soundtrack som dragplåster (mamma och pappa lyssnade så mycket på både Tomas Ledin och J.Karjalainen när jag var barn). Blev så glad att jag lade på Missä se Väinö on riktigt högt i bilen. Fortsatte med Hän

Vilken bekymmerslös feeling musik kan bidra med!

Jag tror det är viktigt att vi klamrar oss fast vid Håkans ord: “Och jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa, inte hänt än”. Just nu förlåter jag en hel del (som till exempel reatröjor från H&M), så länge vi orkar lite, lite, lite till. Tänk om vi faktiskt får stå i publiken och vråla till Väinö i sommar!

Ja, särskilt svår är jag ju inte. Lite parfym, nya mjukisbyxor och några låtar så är jag ganska tillfreds med tillvaron.

Livet, inte ska man göra det så svårt.

Städa bort veckan.


Vi vet alla att man inte ska bråka med måndagar i onödan. Att inleda veckan med tomt kylskåp och förfärlig oreda hemma tar ju kål på vilken fullfjädrad, grundad livslust som helst. Därför strävar jag alltid efter att hinna med en total uppryckning av min omgivning under söndagen. 

Städa och storhandla. Tvätta några maskiner tvätt och plocka alla ytor tomma. Bädda för att göra början av veckan så smooth som möjligt. 

Söndagen kommer ju oundvikligen med en lite olustig känsla. Glad i hågen tjippar jag iväg till jobbet på måndag, men ändå är det något med söndagen som alltid skaver lite. Nu kanske jag talar för mig själv, men någonstans där djupt inne pyr en liten separationsångest från helgen. Man skulle liksom alltid vilja ha en dag till. 

Därför har jag sedan länge försökt fylla söndagen med just såna här sysslor som bara bidrar med vällust. Mysse hängde på till Lidl och tillsammans skottade vi trottoaren här utanför och hela gården. Hederligt kroppsarbete som gjorde en riktigt frisk i sinnet.


Mileas bästa känsla i livet är när kylskåpet är proppfullt (kan verkligen relatera – finns ingenting värre än att småhungrig kurva via ett tomt kylskåp). Tycker också det bidrar med trygghet när skåpen är smockfulla. Samma sak när man har städat. Kan nästan få gåshus när allt doftar tallsåpa (brukar tvätta golven med tallsåpa bara för att få sommarfeeling). När jag efteråt tänder en brasa och allt är perrrrfekt. Då tänker jag ofta på att jag sist och slutligen är en ganska enkel människa. 

Addera sedan söndagsbastun på det. Då har man verkligen städat allt. Både sitt yttre och sitt inre. Så otroligt skön känsla att bara lägga sig i sängen och låta den nya veckan komma. 

Aldrig för sent att ändra sig.

Bloggen har blivit ett helgnöje, märker jag. Den här gången är det söndag förmiddag och jag ligger i soffan med tre andra. Där låg datorn och frestade. Perfekt!

Vaknade av en väckarklocka som inte var min. I vanlig ordning snoozade väckarklockans innehavare tills alla andra utom han själv var vakna. I dag börjar någon padel-liga som han ska spela i vinter. Första matchen. Tycker om folk som hittar nya passioner sent i livet. Nu pratar jag om min man som om han sjunger på refrängen. Men ni fattar. Roligt är det! 

En annan som provade på något nytt den här helgen var My. Igår var vi till Hutski och skrinnade hela familjen. Det märks i mina biceps idag, att jag bar upp en vinglig treåring på skridskor igår. Glömmer alltid bort hur roligt det är att skrinna. Att ta full fart och bara swischa iväg. Då känner man att man lever. 

Ändå är det nog just vid vintersporterna som man känner att man inte är 17 längre. Kände det kanske främst i pulkabacken i fredags. Hur känsligt, bony ass jag har fått. Svanskotan var inte helt okej med sättet jag åkte peffis på. Det var också något med balansen när vi åkte skridskor som jag skämdes över. Jag måste helt enkelt skrinna mycket mer i vinter. Föll inte igår, men känner spontant att om jag skulle falla så skulle det var lårbenshalsen nästa (lite som när jag föll i skidspåret för två år sedan – har fortfarande krångel med sidan jag landade på). 

En annan sak som jag har märkt i mig själv är att det här är första vintern som jag gläds över snön. I över 30 år har jag fört ett inre krig mot vinterhalvåret. Ungefär som om det gjorde vintern mer uthärdlig! Jag har bara levt för sommar, grönt och sol. Men kanske var det den otroligt soliga skidsemestern förra vintern som var spiken i kistan. Plötslig är jag en winterlover! 

Har utlovats iskallt vinterväder i nästan två veckor framöver. Allt som ska göras får man passa på att göra snabbt, snabbt nu. Pulka, skrinna, skida, slalom, allt. Den finska vintern kan man inte riktigt lita på (även om folk har skvallrat mycket om att det ska bli som vintern 2010-2011 när jag satt inne med en nyfödd prematur i tre veckor pga hon var för späd för att tas ut i -20-temperaturer).

På tal om motsatsen till vinter, så har mina vänner på produktionsbolaget Parad premiär för den andra säsongen av Maria och sommarpratarna ikväll. Premiär på Yle 20.00, men första avsnittet finns redan på Arenan. Där finns ju hela första säsongen om ni har tröttnat på att gotta er i vintern. Sommarfeeling deluxe ute i skärgården. Ser så fram emot avsnittet om manlighet som gästas av Filip Saxén, Anders Helenius och Axel Åhman. Speciellt glad för att Project Liv-Nina, vars sommarprat jag hade äran att vara redaktör för, också fick plats i säsongens sista avsnitt! Ja, det kan ni kolla på ikväll när ni har tröttnat på snön som just nu singlar ner utanför fönstret. 

Helt objektivt ser jag att detta var det torraste blogginlägget som på år och dagar har publicerats i denna blogg, men jag skyller egentligen allt på Linnea Portin som önskade sig mer dagboksbloggande. Så här oförlåtligt grå är jag innerst inne.

I hopp om bättre tider,
din Linn

Varifrån kom scenskräcken?

Ni vet hur det är med trollen som spricker när man drar ut dem i dagsljus? Ja, just därför tänkte jag detta kunde vara en härlig stund att skriva lite om min stegrande scenskräck. Tänker att den kanske går upp i rök då, pang boom bang.

Tills coronan kom hade jag ett mycket publikt jobb. Vi föreläste som små dårar, höll i konferenser och modererade paneler. Kanske fanns scenskräcken där hela tiden, men jag tryckte undan den för jag tänkte att den kanske försvann om jag inte låtsades om den. Eller så fanns den inte. Vete 🐱 hur det förhöll sig.

Egentligen är det inte så farligt att stå på scen. Det glömmer jag alltid bort. När jag väl har kört igång kan det till om med hända att jag njuter av det. Att showaren vaknar. Att jag får feeling och glömmer bort att vara rädd.

Men nu tycker vi ska fokusera lite på hur det ser ut just timmen innan jag ska leverera. Vi kan till exempel ta en liten föreläsning här i december. Just innan stod jag i badrummet och försökte med ALLT VÅLD komma undan. “Nej nu måste jag fejka en feber!”. Snälla, ge mig spysjuka! Ge mig lite corona! Låt barnen få noro! NÅGOT MÅSTE HÄNDA SÅ JAG FÅR STÄLLA IN. Det låter helt befängt, men tyvärr är jag just exakt så här befängd. 

Tyvärr – eller ska vi säga tack och lov – är jag så samvetsgrann att jag aldrig täcks göra verklighet av mina ödesdigra planer. Även om jag verkligen, verkligen, verkligen vill komma undan där och då. 

Jag och Sami lyssnade på Kevin Holmströms vinterprat häromdagen när vi körde till Vörå. Kunde verkligen relatera till det där när han frågade sig why oh why man håller på med spex och sång och humor och dans. Inte för att jag gör det, men ni fattar andemeningen. Vaaarför ska man utsätta sig för plågan?

Aj aj aj, den där risken som alltid ligger där och lurar, att allt blir en total flopp. Direktcitat från Kevin: Plötsligt står man där med byxorna nere och skäms, kallsvetten bryter ut och livsgnistan slocknar. Till skillnad från mig, så verkar Kevin ändå kommit fram till att inget känns så bra som när det lyckas. Well well, själv slår jag mest huvudet i väggen efter en föreläsning och tänker: Herregud, varför sa jag så dääääär? Nee, kunde jag inte bara vara tyst om deeeeet? Skamsköljningarna strömmar friskt. Flera dagar efteråt. 

Petra som jag jobbar med brukar alltid säga att det absolut inte märks eller syns att jag är så nervös som jag utger mig från att vara (år av fake it til you make it kommer äntligen till sin rätt). Men ugh, alltså. Minns i somras efter ett långt uppehåll av föreläsningar, när jag körde genom stan och var tvungen att stanna och spy på gamla busstationen för det kändes så hemskt att köra igång igen. Men genomförde nog. Om det gick bra? Det kan hända.

För visst förekommer också stunder när jag tänker att “yes, det där gjorde jag riktigt bra!”. Att publiken gav mig riktigt bra energi och goda samtal uppstod under föreläsningens gång. Då händer det att jag tänker “wow, det var värt sitt pris!”. SHIT VILKET FLYT! 

Säger inte heller att det inte händer att jag de lyckade gångerna även får hybris. Att jag får för mig att jag ska bli showartist/programledare/föreläsare på heltid. 

Ni tycker att den här människan som skriver den här bloggen verkar spritt språngande galen? JA, JAG SÄGER JU DET! Logiskt är det inte. Osvårt är de inte heller.

När man stiger ut framför en publik blottar man varje gång en liten bit av sin själ, serverar den en utomordentlig chans att genomskåda hela ens väsen. Här gäller det verkligen att kunna bottna i bilden av sig själv och leva upp till publikens förväntningar. Kanske är det det som känns fruktansvärt? Och liksom obegripligt att man hela tiden ger sig in i matchen!

Nee hörni, nu hör jag verkligen att den här köksbordspsykologen har sagt sitt. Fick en liten töntig vibb här på slutet, men det var ju trevligt så länge det varade. Vi slutar med en bild från en tidig morgonnatt när jag låg i en hotellsäng och försökte framkalla noro (gick inte den gången heller). AJÖSS!

Ingen sol och inga vänner.

Lade klockan och ringa på åtta imorse. Sent omsider slog det mig att det kanske börjar vara dags att återgå till den vanliga dygnsrytmen (dags att inse att den här bingea-serier-och-äta-chips-till-halv-två-varje-natt-rytmen är övergående). Snoozade till 9. Steg upp halv 10. Varför lär man sig aldrig? 

Det här jullovet går till den bästa semestern i historien sedan jag blev företagare för 917 dagar sedan. Nu känner jag mig genuint utvilad. Har varit så nyttigt för mig att göra ingenting. Eller ska vi säga: ingenting som kräver av min kreativa och strategiska hjärnhalva. Nu har jag bara gjort lustfyllda och rogivande sysslor. Sånt som gör att man till slut längtar efter att tänka själv.

Ja förresten, det var solen jag tänkte prata om. My ritade en sol medan vi åt frukost. Och jag försökte återkalla solen i mitt minne. När såg vi den senast? Jag kan inte minnas att jag sett solen på Brändö under hela jullovet. Inte undra på att det känns feeerruktansvärt svårt att klä på sig och gå ut. Ungefär lika inspirerande som att klä på sig och kliva in i en hink med aska. Nu medan jag ligger här googlar jag en tiodygnsprognos och ser att den ska lysa två timmar på onsdag (gäller att vara alert mellan 9-11!!).

Läste Hanapees blogg häromdagen om hur pandemin gjort att hon känner sig helt personlighetslös. Direktcitat: Från att känna att jag har massa intressen och är en relativt kul och trevlig person känner jag liksom att jag in har några intressen kvar? Mina intressen har ju varit att SOCIALISERA. Träffa folk. Eller ”killar och disco” som jag alltid skrev i alla såna ”Mina vänner – böcker”. 

En kväll när jag var ute och sprang fick jag plötsligt ett infall att jag inte har vänner. Jag föll ner på knä i den våta snön och skrek “nooooo” så det skrålade över Metviken. Nej, det gjorde jag förstås inte, men jag blev bara så bedrövad av upptäckten. Hur kunde jag förlora alla? Sedan slog det mig att vi är mitt i en pandemi, att det antagligen bara är en känsla. Det är väl det att jag plötsligt träffar alla vänner mer sällan som gör att jag tror att de har gått upp i rök. Precis som Hanapee inser jag nu att jag hur mycket vi socialiserade förr. Gäster. Middagar. Sammanhang att träffa folk i.

Nu när jag tänker på det så är det ju inte helt förbjudet att ringa upp vänner och bjuda in dem på middagar. Det får jag helt enkelt försöka göra lite oftare tills vi får möjlighet att arrangera den här inflyttningsfesten som vi har skjutit upp i närmare ett år nu. 

Det har ju varit mycket snack om “det glada tjugotalet” som kommer att ta vid OM pandemin besegras. Wikipedia säger att 1920-talet klassas som en av de mest framgångsrika i mänsklighetens historia pga den innehöll medicinska och vetenskapliga framsteg (kan vi göra om den bedriften iom vaccinet, please?). Det glada tjugotalet präglades av en ekonomisk, social, konstnärlig och kulturell dynamik. Det låter så härligt. Synd att ekonomin är körd i botten för många, men kanske vi ändå får lite glädje i alla de inställda fester som ska tas igen sedan. Bröllop, födelsedagar och jubileum. Jag väljer att se det så. 

Fan, jag märker att jag inte kan blogga utan att nämna pandemin. Så fruktansvärt lame för er som läser. Ändå roligt att så många hänger här trots den mycket oregelbundna takten. 

In loving memory: Dinner with friends.

Nytt år, nytt namn.

Kanske lurar jag mig själv att allt ska bli lite lättare när jag mitt i allt ändrar till Forever Jung. Men i ärlighetens namn: Vad är Mama’s got the magic för ett bloggnamn egentligen? En gång skulle jag byta namn och så gick jag till en sloganizer (någon sorts kostnadsfri namngenerator på nätet – och se på fan, där kom Mama’s got the magic som första – det tog jag!). 

Då – mitt i mammabloggens guldera – satt det säkert alldeles utmärkt. Numera händer det mest att jag mumlar lite generat när någon frågar vad min blogg heter. Går snabbt därifrån. Leker att jag inte riktigt hörde frågan. Därför hände det sig just att jag fick ett infall och skrev in Forever Jung. För trots att mina första gråa hår uppenbarade sig i veckan (äntligen!) känner jag mig ganska ung i sinnet just nu. Förhoppningsvis förevigt.

Vaknade nyligen efter en lång tupplur i soffan. Det är nyårsdagen idag. Är verkligen inte gjord för att sitta uppe halva natten och sladdra med vänner. Jag blir ju så förskräckligt trött! .. men förstås glad också. Vänner och vin är ju trots allt livet. Men en tupplur senare är jag som ny. Jag sträckte mig efter datorn och tänkte att “nej NU ska jag blogga!”. 

Men grått hår, vilken grej va? Vi skriver den första dagen för 2021 och jag har fått mina första efterlängtade gråa år. Klippte en lugg häromdagen och berättade om mina hårgoals för min frisör Emma. Tänk er grått, axellångt hår med lugg. Kan för närvarande inte tänka mig något läckrare. Tyvärr tror jag inte att vi går i mål med den ännu 2021. Gråhårifieringen brukar gå så långsamt. Men tänker att det låter underbart: Ung i sinnet, gammal i håret.

Har avgett två nyårslöften. Ett kom jag på i natt. Jag ska gå ett endagspass i älgjakten (Ronnie säger att det kanske kostar tio euro).  Jag har snackat om älgjakten i flera år nu, men aldrig blir det av. I år är året jag ska få uppleva det (“ta tag i en dröm”, så att säga). Det andra bestämde vi bilen hem. Att vi ska försöka bli ännu kärare i varandra. Oklart hur man gör, men under jullovet har vi sett obskyra mängder tv-serier. Tänker att vi ska bli som Nina och Calle i Vår tid är nu. Ni får skratta (vi gör det också).

På tal om Vår tid är nu. Jag har inspirerats alldeles förfärligt av den. Kostymen! Scenografin! Miljöerna! Karin Franz Körlof som spelar Maggans vän Lilly är min nya stilikon. Femtiotalet och sextiotalet är så estetiskt tilltalande i den här serien att jag bara oooh:ar och har mig i soffan. Länge sedan jag drabbats så varmt av en serie. Bara svåra, ljuvliga relationer (inga jävla vapen så långt ögat når). Mina bästa karaktärer? Nina, Maggan, Ethel, Stickan och Roos. Min bästa säsong? Ettan och fyran. 

Så här mitt i en pandemi har jag tänkt mycket på första avsnittet av serien. Minns ni det? Det är fredsdagen år 1945 i Stockholm. Kriget är slut och folkfest utbryter på gatorna. Det känns som det regnar konfetti ur himlen. Känslan av att nu kommer nya tider. Allt är möjligt igen! Vår tid är nu! Jag hoppas vi någon gång får en sådan. När vi får gå ut på gatorna och utropa att vi har besegrat corren. Den tanken håller mig väldigt flytande nu (om vi får en sådan lovar jag att precis som Nina ordna en fredsbankett!). Oavsett om det är i år eller om fyra år. 

Den dagen vill jag vara med. 

Whatever floats your boat.

Jag tror det var i onsdags som vi alla, en efter en, hålögt lommande fram till köksbordet. Ute piskade novemberregnet i matsalsfönstret och brödet kändes extra torrt den här tidiga morgonen. Barnen satt tysta och tuggade. En med ögonen öppna, två med dem stängda. Kaffekokaren bubblade. Brödrosten hoppade till i tystnaden. Klockan tickade. 

Dessutom kände alla sig frusna. Bara morgonben mot kalla stolar. Gråa påsar under ögonen.

Allt vi egentligen ville var att gå och lägga oss igen. Orimligt, kändes det, att ta sig an en så här svart och tidig morgon. Även om den i sig inte var tidig. Utan mest bara orkeslös och urvattnad. Så där som bara sent i november kan kännas. 

“Nej hörni, om de som bor i varma länder skulle FÖRSTÅ hur SVÅRT det är att vakna i Finland”, sa jag i ett desperat försök att .. säga nåt.

“Ja, tänk på dem som får vakna i Vietnam idag” sa någon. Och det var starten på några minuter av en oerhört skön visualisering. Ibland kan man (jag) behöva just det, att riktigt intensivt gå in i tanken på att få vakna i Vietnam.

Hur många gånger har man inte känt sig just exakt så här? Att man känner sig så hopplöst dränerad av mörkret – och så kommer äntligen den där dagen! När man har bokat en resa och man äntligen ska få åka iväg (nå, nu vet vi alla att det pågår både pandemier och klimatkriser, men nu är det november, låt en kvinna drömma, va).

Minns ni den där känslan när klockan ringer mitt i natten och man ska åka iväg till flygplatsen? Ögonen svider och man somnade allt för sent. Ute är det också kallt. Barnen vill inte heller vakna. Men när alla väl vaknar känns det ändå pirrigt. Nu ska vi åka bort!

Taxin kommer och väskorna packas in i bakluckan medan något snöblandat regn yr runt huvudet och gör tröjan våt (någon jacka orkar man inte ha med sig). Sedan åker man genom natten till Helsinki-Vantaa. Kanske någon trött 80-tals dänga svagt i bilstereon. 

På flygplatsen är det alltid lite för starka lampor när man går in genom dörrarna. Man ser sitt trötta fejs i en spegel, antagligen har man utväxt i håret. Osminkad och grå. Men det gör inget. För det är mitt i natten och snart ska man få somna igen. Tror man. Kanske gnäller barnen. Antagligen snäser man åt dem till svar. Kanske hotar man. För man är för trött för svara snällt. Det är trots allt fortfarande mitt i natten. 

Här finns exakt en sådan bild. Jag riktigt ser hur eländigt trött jag är i själen. Men vi håller god min.

 

 Sedan får man äntligen gå ombord på planet (mycket “äntligen” nu, men betänk det faktum att resan antagligen bokades för flera månader sedan och allt vi har sett fram emot hela vintern är detta).

Sedan väntar uppskattningsvis 10-14 timmar av varierande kamp. Kanske slumrar du till. Kanske vaknar du av att det är 40 grader varmt i planet och du är 100 % uttorkad. Antagligen sover något barn dåligt i ditt famn och du har inte känt din högra arm på de senaste tre timmarna. Någon podd kanske babblar i dina öron. Utan att du riktigt orkar lyssna. Och ögonen, de svider fortfarande av tröttma. För hundrade gången sneglar du med ena ögat mot världskartan på skärmen (alltid är det 6 timmar kvar!). 

Men sedan – efter timmar och timmar av nackspärr och nattkamp hörs äntligen någon röst i högtalaren som säger något lovande och välkomnande. Kanske är det något mat som ska serveras, kanske är vi redan framme och det är dags att landa. 

Rödbrusiga, skelögda, lättade. 

Men framme.

 

.. och här är det som om axlarna faller ner till sin rätta plats. Förvisso är man svettig (och antagligen luktar man svett också!), är vrålhungrig och har flottigt hår. Men nu är vi här! Med hjälp av de absolut sista krafterna tog vi oss hit. I alldeles för varma kläder. 

Den fuktiga, varma luften slår emot som en varm kram. Allt det kalla och onda inuti tinar upp. Man kan knappt tro att det är sant. Att vi är här! Och nu väntar två fantastiska veckor av 100 % njut. Visst, ännu väntar passkontroller, bagageband och trötta barn som ska bäras till taxi eller buss. Men det gör man så gärna. Om det så är det sista vi gör.

Jag har haft
fördelen att ha föräldrar som har dragit mig på resor så länge jag har levt. Har också lärt mig att det första dygnet alltid känns lite obekvämt. Det vet jag alltid när jag kommer till hotellet. Att det tar en natt innan jag tycker att allt är härligt (kommer ihåg att jag skrattade mycket igenkännande den där första gången i lågstadiet när någon drog juttun om indianen som med jämna mellanrum måste stanna och invänta sin själ, hah!). Allt känns lite otryggt, kanske doftar det något som gör mig orolig. 

 

Så checkar man in. Ställer in kappsäckarna på rummet. Sätter sig på sängen. Jahapp? Kanske är det kväll. Kanske är det natt. Kanske är det morgon. Oavsett känner man att dygnet saknar ramar. Och att man måste äta och dricka innan man kan göra något annat. Barnen är glada! Sami läser säkert någon broschyr som står på byrån. Kanske slår han in lösenordet till wifin.

Det är alltid en kamp att transportera en stor familj över kontinenter (en priviligerad, bortskämd sådan, obs obs). Men när solen sedan reser sig över en den första morgonen har man redan glömt det. Lite generat klär man på sig en klänning. Varför känns det alltid som maskerad den första morgonen? Så fel på vinterkroppen? Man smörjer den vita, genomskinliga näsan med spf. Solkrämen doftar antagligen alldeles underbart.

 

Sedan kommer stunden som man har visualiserat hela vintern. Den första frukosten. Kanske serveras den vid havet. Bortglömda är alla snustorra rågbröd. Här tornar frukter upp sig, juicemaskiner, kaffe, croissanter, ostar, bröd, ägg, våfflor. Allt som vi INTE har ätit hemma. Och man är så hungrig att man knappt hinner känna att man inte längre fryser. Och hur fantastiskt skönt det är att äntligen vara varm. Det förstår bara folk som vanligtvis alltid fryser. 

Och barnen får äta precis vad de vill. Bara melon och ananas om de så vill. Antagligen kommer de att moffa i sig det tillsammans med sådana där runda flingor med chokladsmak. Kommer inte att lägga mig i. Den här tiden är bara till för njutning

 

Mycket längre än så här hann vi inte under den vindpinade, svarta morgonen. Men det gav oss i alla fall en liten stund av liv. Kanske får vi åter orientera mellan croissanter och papayor på frukostar där man aldrig behöver frysa. Kanske får vi inte. Men vissa av oss lever för att längta. Och just nu kan man inte mycket mer än det.

Vilken tanke håller din båt flytande just nu?

Den angstiga, ljuvliga identiteten.

I dag var jag ute och sprang efter jobbet. Ett par finlandssvenska låtar ploppade upp efter varandra i min playlist. Och det var ju mycket passande med tanke på att svenska veckan pågår som bäst. På fredag kulminerar den i svenska dagen (hurra!). Fick mig att filosofera lite kring svenskfinland. 

Av någon anledning har jag på äldre dagar fått lite urkiga vibbar av just ordet svenskfinland. Alla vi som bor här har nog en gång – möjligen också flera gånger – fått lite så där instängd, angstig feeling. Att vi är bara byter tjänster, poster och gifter oss turvist med varandra. Moikkar incenstuöst och åker till Barösund. 

Men när jag väl bryter ner själva svenskfinland i riktiga platser och riktiga människor är det förstås en helt annan känsla. Här finns så många begåvade och skojiga och fiffiga människor. Här finns otroliga platser också. Roliga dialekter och lång historia. Jag älskar ju Västnyland! Finns inget bättre än Österbotten! 

Faktum är ju att man halvt laddar revolvern när någon pratar nedvärderande om finlandssvenskar eller svenskfinland överlag – då fan! Då är en minsann alltid redo att stå upp för våra rättigheter att existera på samma villkor som de finskspråkiga (bara jag får jag prata skit, men INGEN ANNAN, heh!).

… för att i nästa sekund ba: UGH, svenskfinland.

Konstigt hur något i ens identitet kan vara så tudelat. Man älskar och man hatar. Kanske är det helt naturligt. Att man hatar att man älskar. Kanske hör det till att man som finlandssvensk ska hata svenskfinland. Också helt sjukt nu när jag tänker på det så här. Vi får helt enkelt skärpa oss. Eller så är jag ensam om det här – och det är JAG som får skärpa mig!

För de facto kände jag en otrolig stolthet när jag nyligen lyssnade på Tritonius av Kjell Westö och tänkte att “SHIT, vilken inläsning!”. Boken var otrolig, men hans egen inläsning lyfte helheten till en helt ny nivå. Precis samma feeling fick jag av Ann-Luise Bertells Heiman. Såg Erik Kiviniemis Bladis pojkan på Wasa Teater. Wow. Nog finns det ju otrolig talang och vilja här.

Minns första gången jag hörde Stormin av Månskensbonden och Iiris Viljanen. Vi satt alla tysta framför teven medan youtube spelade i Gula huset. Alla ba stirrade. Guu va bra låååt.

Den senaste tiden har jag lyssnat oavbrutet på Josefin Siréns låt Klöveråtton. Tycker egentligen allra bäst om den akustiska versionen som bara finns på Josefins insta. Hela låten förmedlar en känsla som får mig att böla.

Låten handlar om de bortflyttades längtan efter österbotten och den korta, ljusa tid vi har tillsammans när alla är lediga på semestern. Kan relatera till den där bitterljuva känslan i att vara hos mamma och pappa i skären i juli. Det är så vackert och så fint i Snappertuna när alla är samlade och man står inte ut med tanke på att man måste åka hem på söndag. Man vill inte att det ska ta sluuut. Man vill liksom gråta och skratta samtidigt.

För mig brister det alltid när Josefin sjunger om när de spelar kort “all vita att papp hadd on, men it najn sa naa, för all vila va kvar, tå allt e som e ska”. Vuxna barn till vuxna pappor som blundar och fortsätter spela Klöveråtton – för alla vill att tiden ska stå till. Så man får vara tillsammans lite längre. Så otroligt fin låt. Vörådialekt ❤ 

Ja ja ja, nu vet jag inte riktigt vart jag ville med det här inlägget. Förutom att jag ska ta mig själv i örat och uppskatta det finlandssvenska lite extra under den här veckan. Som den sanna finlandssvensk jag är har jag ju faktiskt på uppdrag av Folktinget fått äran att dela ut ett pris på svenska dagen-sändningen som går på Yle fem nu på fredag 19.50. Där delar jag ut pris till en finlandssvensk som har gjort klimatet i svenskfinland lite varmare under det gångna året. Kan redan nu avslöja att det är en så fin människa som får priset.

Men först: Klöveråtton ejn gang till.


Också jag ville och fick göra en abort.


Jag snubblade över May-Gret Axells insändare kring aborträtten i Vasabladet häromdagen (tyvärr låst artikel). Diskussionerna om abortlagstiftningen går het just nu. Dels på grund av vad som händer i Polen som jag skrev om i förra inlägget, men också för att 50 000 finländare nyligen skrev under medborgarinitiativet om att förnya vår abortlag.

Axell påminner mig om att vi fortfarande har viktiga diskussioner att föra. Jag tror att det är många med henne som anser att vi inte har rätten att stoppa det liv som påbörjats. Och jag tror att vi behöver prata om det här – även om det är svårt.

Debatten blir ofta infekterad när alla kommer in med lite olika synvinklar. Kanske moraliska, kanske religiösa, kanske juridiska, kanske erfarenhetsbaserade.

Tycker också det är omöjligt att vända och vrida kring de oföddas människovärde. Men jag skulle vilja prata om människans rätt att vara människa. Om vikten av att få en ny chans när det har gått snett (vi har ju trots allt bara människor).

Vi har gjort en abort i den här familjen. Det berättade jag aldrig om här, trots att jag bloggade flitigt då. Men faktum är att vi gjorde en abort 2011. När vi redan hade två barn.

Det kanske kan te sig märkligt om vi backar bandet 10 år. Att vi först krigade som galningar för att vårt andra barn skulle överleva. Sedan blev jag riktigt snabbt efteråt gravid igen. Och valde bort det – utan att blinka.

Jag är så otroligt tacksam för aborträtten. Att reproduktivt självbestämmande är en mänsklig rättighet som är fastställd i ett flertal internationella konventioner.

I sin insändare skriver Axell om att vi alla sammanvävs i moderns kropp. Där har babyn sin fristad. ”Sedan kommer det lilla barnet ut i världen för att leva sitt självständiga värld. Så har alla våra liv startat, så har det gått för dig och mig som nu läser det här. Vi är tacksamma för att vår mamma inte tänkte på oss som en kroppsdel som det var bäst att snitta bort ur hennes liv. Vi får göra vår insats som det var tänkt.

Här kan man ju pausa lite: Ur vems synvinkel var det tänkt så?

När Milea äntligen kom hem från sjukhuset efter en helt huvudlös graviditet och påföljande sjukhusvistelser var jag helt slut. Den normala babyvardagen tog sitt och våra resurser som föräldrar var inte direkt på plusnivå. Däremot har jag tack och lov och tyvärr alltid haft fertiliteten på plusnivå. När den här oväntade graviditeten mitt i allt knackade på visste vi vid första anblicken på varandra, att det här tyvärr inte går just nu. Inte en chans. För hela familjens bästa. Ni som har läst den här bloggen länge vet att jag inte är så bra på att vara gravid.

Jag vet väldigt lite om May-Gret men min magkänsla säger att hon värnar om familjen. Där kan vi helt säkert mötas. Här gjorde vi ett val för att orka ge våra andra barn den kärlek och den tid de förtjänade efter lång tid ifrån varandra på grund av alla sjukhusvistelser. Vi gav varandra tid för återhämtning. Vi gav hela familjen en chans att läka i lugn och ro.

I genomsnitt dör 5 kvinnor i timmen världen över på grund av osäkra aborter. Fem har dött medan jag skrev det här. Varje år dör 47 000 kvinnor och miljontals får svåra komplikationer. Det fick förstås inte jag eftersom jag genomförde min abort på Vasa Centralsjukhus (ni var underbara, tack!).

Studier från WHO visar att en strikt abortlag inte hänger samman med låga aborttal. Aborter genomförs ändå, under osäkra former. Vi kommer inte ifrån det: Shit, misstag och våld happens. Oönskade graviditeter happens. Utan tillgängliga aborter föds oönskade barn till föräldrar som saknar kapacitet.

Jag var så otroligt lättad när jag fick min tid och min abort genomförd. Trots att jag knappt hunnit bli gravid (v. 5) spydde jag redan så det flög runt omkring mig. Lättnaden och tacksamheten inför vår finländska abortlag var stor efteråt. Jag fick en ny chans. Sedan dess har jag tagit varje tillfälle i akt att försvara rätten till reproduktiv vård. Preventivmedel och abort är en förutsättning för ett hållbart och jämställt samhälle.

Vi var två fullvuxna tvåbarnsföräldrar som moka. Någon annan hade kanske en annan anledning. Ingen orsak är mer rätt eller fel än någon annan. Jag önskar in i det sista att vi står upp för en abortlag som litar på att den som ska bära barnet är den som är mest lämpad för att fatta beslut om sin kropp och sin förmåga att förvalta ett nytt liv.

Abort är alltid ett känsloladdat ämne. Debatterna och diskussionerna blossar upp regelbundet. Den här gången vill jag ändå passa på rikta ett riktigt stort tack till de vårdare som bemötte mig då, som inte lade minsta lilla skuld eller skam i mitt val, utan stöttade och gav mig precis allt jag behövde då. Kanske var det avgörande för att vårt liv blev just så här bra som det blev. Har aldrig ångrat det.

Vi hade helt enkelt inte kapacitet att bli en trebarnsfamilj 2011. Men det hade vi definitivt sex år senare, sommaren 2017, när Mysse mycket efterlängtad kom till världen.

Tycker vi ska minnas det. Att det ibland inte är så lätt att vara människa. Att det inte alltid går precis så där som vi tänkt. Och att vi ofta förtjänar en ny chans. Någon som ser till att vi får dra i nödbromsen när vi är som skörast, bara någon som som lägger en hand på vår axel och säger ”självklart, ska vi ordna det här” – oavsett vad som förde oss hit. Tack Finland för att vi fick välja själv.

6 tankar som ploppat upp i huvudet den senaste tiden.

Nu blir det minsann blandad kompott. Trots de mycket spridda skurarna får ni hänga med på en svängom i tankebanorna lately – kryddat med random bilder från mobilen. Spänn fast er, nu blire åka av.

1. PASSION MED HÅKKI. Tidigare i veckan hade vi Håkan Omars som gäst i BT-nätverket som vi driver på jobbet. Blev mycket tagen av det han pratade om gällande passion. Om att man inte vill vakna om 30 år och ångra att man inte gjorde mer av det som gjorde en riktigt glad och tillfreds. Tycker om att med jämna mellanrum få de stora frågorna slängda i ansiktet. Gör du det som du allra helst vill? Gör du det som gör dig varm i magen av när du tänker tillbaka om 30 år? Vad mer eller mindre kan du göra för att ta dig dit? Prettot och klyschigt, säger du kanske. Gör det något? Ne.

2. PEIK ÖSTERHOLM. Har denna fantastiska nyhetsuppläsare fått tillräckligt med cred? Skulle inte tro det. Ingen kan mäta sig med Österholm just nu. Den här trygga, stadiga, myndiga – men samtidigt sympatiska – rösten som läser upp dagens viktigaste händelser – vad mer kan man behöva i sina öron? ITT NAA. Påminner mycket om min forna kollega Björn Nyberg (inte undra på att man tycker om den!).

3. VAD HÄNDER I POLEN? Av misstag kan man ju med jämna mellanrum få för sig att mänskligheten utvecklas, evolutionen gör sitt och allt blir bättre. Att allt automatiskt går framåt. Men det är ju ett faktum som vi på inga vis kan ta för givet. Det kommer progressiva tider, det kommer extremt konservativa tider. Allt går i cykler. Framåt, bakåt, framåt. Inte skulle man ju för någonting i världen kunna tro att en så extrem abortlag som den i Polen skulle godkännas 2020. Det är så absurt att vi tar ett så stort steg bakåt. Abort tillåts alltså i fortsättningen enbart om 1. modern har våldtagits 2. utsatts för incest eller om 3. hennes liv är i fara. Kvinnan fråntas helt rätten att bestämma själv. Mysigt, va. Det är lite som när Trump ersatte Obama – man förstår inte hur det kan vara MÖJLIGT. Faktum: Vi får aldrig slappna av.

4. ÖGA FÖR DET OSTYLADE. Bff-Ellen bloggade häromdagen om topp 10 content hon uppskattar på insta. Jag skrattade och kände mig djupt träffas på den omvända listan över grymt störande element. Speciellt det där med att vara för glad (skrattade högt när hon skrev ”jag behöver inte dina good vibes, jag köper inte ens dem. Tagga ner. Kul att du är glad, men erkänn att vissa saker bara suger. ERKÄNN!!!”). Fick mig att rannsaka mig själv några gånger om (kände mig riskzonsbenägen). MEN – det var inte min point. Utan jag tyckte Ellen formulerade en närmast felfri spaning i det evigt aktuella ämnet ”för slipat bildinnehåll”:

Sluta, du är Ellen, 33 från Jeppis, inte nån proffsinfluencer, du behöver inte styla ditt frukostbord till operfekt perfektion. Hemligheten med perfekta bilder är inte att styla till perfektion, utan att ha öga för när det ostylade är perfekt”.

5. VALVEN INUTI OSS. Kan vi ännu lite återvända till Håkki Omars? Jag hade en tanke till angående vår personliga utveckling. Uppskattade särskilt mycket när han citerade Tranströmers dikt Romanska bågar och pratade om valven inuti oss (”inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt”). Ju mer du lär dig och utvecklas, desto fler valv öppnar sig inuti dig. Varje ny erfarenhet ger dig en nyckel till nästa dörr. Den vägen blir människan aldrig färdig. Allt är en rörelse mot någonting. Det var skönt att lyssna på.

Det här senaste året har varit ett helt sjukt utvecklande år på så många plan. Men man märker ju det sällan eftersom man är så inne i sin juttu. Pratade med Anna om det efteråt. Hon är den mest drivna och outtröttliga människa jag någonsin har träffat (och då har jag träffat många drivna människor). Men vi drivs av helt olika saker. Jag drivs av inner peace. Min målbild är någonstans vid en stillsam havshorisont. Att få ta det lugnt när vi är klara. När hon är klar med något, då vill hon göra större och bättre. Och det fina är att vi på något sätt kan mötas i det. Det är det bästa med Anna. Jag försöker hela tiden öppna valv där jag får ge mitt hårdaste med mitt mest kreativa jag, för att sedan hoppa rakt in i skogs- och havsvalvet (ni kan ju gissa vem av oss som nu ska doktorera i statskunskap vid sidan av jobbet – och nej, det är inte jag). Vilka valv vill du öppna?

6. THE CRACK. Den som kan sin Leonard Cohen känner till sägningen there is a crack in everything, that’s how the light gets in. Den här limbotiden som vi nu befinner oss i är speciella för oss alla. Mycket kretsar kring pandemin och restiktioner, ibland ren överlevnad för att få allt att gå ihop hemma och på jobbet. Ibland glömmer man att mycket faktiskt snurrar vidare. En kompis till har nyligen påbörjat sin cellgiftsbehandling. Kändes som en hink med iskallt vatten över huvu. Just det! All vanlig skit pågår fortfarande. Coronan är inte det enda.

Men samtidigt: Mycket gott finns kvar i livet och vardagen. Ibland får man anstränga sig lite mer för att se det. Ibland måste man till och med RIVA DET UR SIG. Men på något konstigt sätt tycker jag ändå att jag varje kris – och varje spricka – gör det lite lättare att uppskatta det som fortfarande är BRA i ens liv. Just nu är jag kärnfrisk, jag har en bra träningsrutin, mitt företag rullar och hela min familj är frisk. Någon dag kommer vi inte att vara det – och då kommer jag att längta till just den här dagen. Därför ska jag passa på att ta vara på den. Häll upp en kaffe. Tvätta lite tvätt. Lyssna på barnen när de leker. Inte göra något annat än vila.

Så otippat roligt att få blogga av sig lite. Det borde en unna sig oftare. Hej så länge!

Ett år sedan vi kom in här första gången.

 

I dag råkade det sig så att jag låg på golvet och slöscrollade på mobilen. Fick upp ett minne från en av de första gångerna vi besökte huset för ungefär exakt ett år sedan. Närmast en svindlande tanke. Så där snabbt går tiden! 

Samtidigt känns det otänkbart att vi bara för ett år sedan tryckte in oss på 90 kvadrat i grannhuset. Nåja, här är vi i dag och jag låg nu och pustade ut efter en snabbstädning i nedre våningen. Hade tidigare bläddrat i en inredningstidning som jag hittade gömd i bokhyllan. Fick sån fruktansvärd längtan efter höstig inredning. 

Förr gick jag alltid igång på massor av färger, detaljer och mönster. Min inredningssmak har blivit betydligt mer sober under de senaste åren. Visst älskar jag fortfarande färg och form, men trivs egentligen bäst med lugna och naturliga färger runt mig. Förr ville jag ha så mycket personlighet och galenskap i hemmet. Nu är jag helt tvärtom. Ju opersonligare, desto bättre (personerna som bor med mig bidrar alldeles tillräckligt med liv och personlighet, haha). Hate to break it to you, men tråkig inredning är verkligen bäst.

 

 

 

Just nu, när hösten kommer med mycket osäkerhet, får man verkligen vara glad för att vi har ett hem som vi trivs och ryms i. Blir ännu så glad varje gång jag kommer in genom grindarna när arbetsdagen är slut. Här finns lugn och ro. Vi har massor kvar att göra. Bland annat ska vi snart göra ett badrum. Men jag tycker ju om att fixa här hemma. Kanske är det mitt sätt att vila.  

Jag föreställer mig ett riktigt harmoniskt badrum i dova färger och fin ljussättning. Kanske brunt. Grått. Terrazzo. Kanske lite träinslag. Ja, den som lever får se. Pinterestar badrum för allt vad jag håller. Just nu lever jag med ett badrum där kakelfogarna ger efter och allt känns mycket living on the edge.

 

 

 

 

Pratade med min kollega Petra om inredningsstil häromdagen. Om hur skönt det är när man blir äldre. Att man liksom bättre landar i en stil eller i ett årtionde. Själv har år av experimenterande tagit mig till femtio, sextiotalet. Där trivs jag bäst. Bland teakmöbler, nordisk design, tegel, vävda tapeter och dova färger. Nu behöver jag inte längre bli stilförvirrad när typ lantlig inredning eller industriell inredning blir trendig igen. Nu vet jag att det är här jag vill vara.

Eller så ändrar det tillfälligt pga. jag faller för någon ogenomtänkt frestelse (besläktat fenomen med när man köper konstiga smycken eller klänningar med batikmönster i Thailand). Men oftast är det hit jag återkommer.

 

 

Nu ska jag fortsätta min snabbstädning (fuskar mig igenom skiten, så känns det alltid bättre att ta sig an en ny vecka!). Minns inte längre vem som myntade det mest sanna uttrycket någonsin: Det allra bästa inredningstipset är att städa hemma. Ja, kyllä.

Bonusfråga: I vilket inredningsårtionde (eller i vilken stil?) skulle du stanna om du bara fick välja en?

Hur mår du i livet?

I dag är en dag som inte infaller alldeles för ofta. Ensam hemma med alla barn och tillhörande kompisar. Inget speciellt att uträtta. Inga träningstider att passa. Fint väder. Bara lunka av och an.

Gick förbi min dator som låg på vardagsrumsbordet och frestade. Kände plötsligt ett whynot. Kanske kunde jag blogga lite? När svärmen av barn ändå sprang ut på gården för att leka kurragömma (liksom wow, trodde barn hade tappat förmågan att leka!). Kanske kunde jag bara öppna ett bloggutkast för att se vart det bar.

En av mina kompisar gick på äktenskapskurs (kanske bästa namnet på en kurs någonsin?) och lärde sig där att man med jämna mellanrum skulle fråga sin partner: Hur mår du i livet? Det har vi sedermera tagit till oss i den här familjen. Det frågar vi varandra nu som då. Hur mår du i livet? Och då är alltså tanken inte att man ska gå in på dagsformen, utan mera se på livet och vardagen i stort. Så där på ett generellt plan – om vi lyfter blicken från just nu – hur mår vi i livet?

Låg ute och vilade i soffan på gården här tidigare och tänkte på att hösten nog känns i luften nu, även om det var supervarmt ute just idag. Den här tiden brukar jag vara sprängfylld av lust, energi och förväntan inför hösten. Är lite segare än normalt i år, tänkte jag när jag låg och funderade på hur jag mår i livet.

Men det är också helt okej.

Tror knappast jag är den enda som tyckte den här våren och sommaren tärde lite extra på krafterna. Träffade en annan företagare i kassakön i veckan och det var så skönt att få kasta några ord om hur utmanande det är att ladda både krafter och pengar. Att både få in så mycket jobb som möjligt, eftersom vi inte riktigt vet vad hösten för med sig – och samtidigt ladda kraft. Varken hann eller vågade ta ut någon semester i år. Men vi enades om att om det någon gång är okej att känna sig lite halvseg i tanken så är det under en brinnande pandemi.

Vi får helt enkelt hämta kraft där luckorna finns. Kanske just i utesoffan när solen skiner en lördag eftermiddag. Kanske i en målburk en onsdag eftermiddag. Kanske i en lenkki en tisdagmorgon. Jag ska verkligen vara snäll med mig själv i höst. Det har jag i alla fall bestämt. Någon sovmorgon här. Någon distansdag där.

Jag ska verkligen inte laga all mat från grunden (om jag inte får feeling förstås). Inte ha bra hår. Allra minst ha välstädat hemma. Jag ska inte vara klassförälder, Volvon får vara skitin och barnen får gå med omaka strumpor. Jag ska tillåta mig själv att vara en medelmåtta av rang. Good enough.

Istället ska jag fokusera på sånt som gör mig glad! Som att måla väggar och möbler! Springa runt Metviken! Dricka vin med vänner! Lyssna på ljudböcker medan jag påtar i någon jordplätt. Ska också försöka vara snäll mot andra. Tänka positiva tankar om andra. Säga det högt. Få fatt det skojiga i vardagen och inte låta cynismen ta över.

Ändå tror jag det är viktigt att med jämna mellanrum låta tröttheten komma. Bara låta den välla fram. Den känslan kan existera jämsides med tacksamheten över att jag har ett superfint jobb att gå till varje dag. Vi har en bra sommar bakom oss och jag har så fint gäng att luta mig mot på jobbet. Är så vansinnigt stolt över hur vi har tagit oss igenom pandemin.

Har kämpat med mig själv på många plan. Egentligen borde jag ge mig själv en fet high five, tänkte jag när jag låg i utesoffan och funderade på hur jag mår i livet. Jag har ju ofta tvivlet och självhatet som ständiga följeslagare i min vardag. Har säkert sagt det tusen gånger förr, men det gör vardagen tidvis lite motig för mig.

Egentligen kanske det verkar knasigt med tanke på att jag i grunden är en obotlig optimist. Men någon gång under sommaren fick jag helt enkelt nog av min egen röst. Allt jag skrev blev bara skit. Och de nya idéerna var bara samma gamla återanvända. MEEEEN. I höst ska jag försöka hålla huvudet kallt och inte agera på känsla.

Jag är ingen förespråkare av att man ska älska sig själv och vara sin egen bästa vän, men nog skulle ju allt vara trevligare här i livet om man ens någon gång per vecka tänkte ”wow, där fick jag till det”. Har tack och lov lärt mig att jag inte ska tro på allt jag tänker och jag ska minsann inte ”lyssna på min inre röst” när jag bedömer mig mina prestationer, hah! Nog är det ju spännande, det här med ens tankar. Att de kan vara så överjävliga trots att man egentligen är en bra människa.

Ja ja ja, nu ska jag runda av här och försöka säga något gulligt åt mig själv. Det är trots allt lördag och man kan hälla upp ett glas vin. Tänker mig att det kunde vara läge för en kvällspromenad med barnen i släptåg. Sist och slutligen är vi alla friska och livet ligger framför oss. Det bästa har inte hänt än och toppar och dalar är tillåtna. Häj från mig! Hoppas ni har det bra!

Ps. Hur mår ni i livet?

Sladdbarn.





🖤

Igår lyssnade jagPhilip Järvenpääs fina sommarprat, han pratade om när han som 18-åring höll sin nyfödda lillebror för första gången och lovade att alltid vara en trygg vuxen i hans liv. Vidare berättade Philip att hans egen mamma var femton när hon födde honom. Kom att tänka på det här med ålderskillnad mellan människor i allmänhet, syskon i synnerhet. Har återkommit till det många gånger under åren.

Ålder är ett dagsaktuellt tema här hemma. Yngsta bebben fyller tre år idag (eey, här gick det undan!). Just var hon nyfödd, nu är hon stor. Minns att jag var så osäker på det här med att ”börja från början” när de äldre barnen redan var så stora. Var rädd för att hon inte skulle passa in. Att familjen skulle ”bli så konstig”. Sladdbarn. Det klingade inte särskilt positivt då. Nu är sladdbarn ett av de ljuvligaste ord jag vet.

Fick för mig att googla. Wikipedia lärde mig:

Ett sladdbarn är ett barn som, ibland oplanerat, föds med påtagligt längre mellanrum efter den övriga syskonskaran. Det finns många skämtsamma benämningar på sladdbarn; efterskott till exempel. På finlandssvenska kallas de dialektalt allmänt för skrapabulla (skrapbulle), efter den något mindre bulle som vid bakning blir den sista då degen inte räcker till och man skrapar av bakbrädet eller kärlet man haft degen i. På finska används termen iltatähti (aftonstjärna), detta efter de stjärnor eller planeten Venus som blir synliga på kvällen redan innan solen gått ned helt och hållet.

Så här exakt tre år in i skrapabullans liv skulle jag vilja ta tillfälle i akt och muntra upp och styra om de negativa konnotationer som ännu vilar kring begreppet sladdbarn. Föga visste ju jag då att ett sladdbarn kan vara den allra finaste gåva en familj kan få.

Nio och sju år skiljer mellan My och hennes syskon. När man tittar på det så här efteråt känns det ju ganska lite, men då kändes det som en halv evighet. Två självständiga jättar, en yttepytte bebis. De stora jättarna var, som ni kanske känner till, inledningsvis inte helt övertygade om att en bebis var en jättelyckad idé, men det ändrade på sekunden hon kom. Nu när jag lyssnade på Philips prat om att vara en trygg vuxen kom jag att tänka på det här igen.

Varje morgon när My vaknar springer hon ut ur sovrummet och in i vardagsrummet, för hon vet att Matheo ligger där. Sedan kilar hon in sig under filten och ser på youtubeklipp i teven tillsammans med honom i soffan. Han vaknar alltid först, han väntar alltid där. Ibland undrar jag om hon tror att hon har fyra föräldrar.

Om My inte hade kommit till hade vi inte haft en blekblå aning om att Matheo är den babywhisperer han i själva verket är. Det finns ingen han har större tålamod med, ingen han tilltalar med mjukare röst. Hon får alltid vara med – och oftast måste jag säga till på skarpen för att de ska slita sig från varandra i vårt rum på kvällen. Bara eeen kram till (häromkvällen buzzade min mobil till just när hon hade somnat, från övervåningen messade han om jag snälla kunde skicka en bild på henne när hon sover pga. hon är så söt när hon sover).

🖤

Hon har bidragit till så mycket feelgood i huset. Det är speciellt när man ser sina barn älska och bli älskade. När de dessutom gör det sinsemellan är det lätt att känna sig mjuk i knäna. Alla blickar vi fyra stora utbyter när hon gör något urgulligt, alla menande suckar vi stämmer in i när hon gör något trotsigt. Vi tycker oftast (obs, oftast!) hon är bedårande oavsett.

Utan henne skulle vi ha gått miste om så mycket. Alla de här hysteriskt roliga lektionerna när Milea försöker lära henne åka rullskridskor i 10 storlekar för stora skor. När dockmammorna rastar ett dussintal bebisar över hela gården. När My byter outfit för sjuttonde gången samma timme. Just nu slutar Mys lekar ofta i tiktok (står och fäktar med armarna framför en liten träbit hon hittat ute i skjulet). Alla gemensamma bad. Tupplurer. Matstunder. Alla gånger Mys ögon formats till hjärtan när hon fullkomligt idoliserar sina syskon och deras vänner.

Tänk att vi fick vara med om allt det här en gång till! Det var fantastiskt att få dela de första barnen med varandra, men det var nog något alldeles speciellt att dela en baby med en hel familj. Hur kunde jag tro att det skulle vara konstigt? Det är ljuvligt att vara många trygga runt ett litet barn. Det är jag helt övertygad om att alla i min familj skriver under. Också hon.

Den där lilla varma kroppen kan vi nästan slåss om. Alla vill ha den nära sig i soffan. Utan den glada solen (aftonstjärnan!) skulle vardagen vara så trist och färglös. Hon kommer med så stor humor och bidrar till att vi alla sluter samman. Skulle alla gånger rekommendera.

Så lätt att älska en liten Myss. Sladdbarn. Kärleksbarn.