2018 – året som gick.

resizedimage800533-2018-02-04-09.20.11-1

I slutet av året brukar jag traditionsenligt bjussa på en tillbakablick över året som gått. Mest gör jag det för min egen skull, för att jag tycker det är så värdefullt att läsa senare. Man glömmer ju allting så snabbt these days!


Årets bästa dag: Det fanns många fantastiska dagar under året som gått. Men om jag måste välja några, så ligger faktiskt inte dagen på bilden här ovan så långt borta. På bilden är jag i Vietnam med familjen. Vi hade hyrt en båt med mamma och pappa och andra kompisar. Vi fiskade, snorklade, åt middag på båten, drack skumpa och njöt av utsikterna och varandra. Tror faktiskt vi firade Samis 40-års dag i efterskott! Sedan minns jag också en annan dag med värme. Då var jag med sju kompisar i Slovakien. Åkte ut till ett urmysigt ställe vid en sjö. Där låg vi hela dagen och gapskrattade, grät, åt, drack och simmade.

Årets bottennapp: Trots att det här på många sätt var ett år där glädje och iver gick bredvid mig, så var det också ett år där jag drogs med mycket oro över pappas cancer och sörjde fammo som gick bort i slutet av sommaren. Det har varit mycket magont (som kanske inte har varit så synlig här i bloggen). Ett annat helt avgörande ögonblick som jag tar med mig från det här året var gången vi var en hårsmån från en frontalkrock i Aura i april. Det låter knäppt (jajaja, jag kanske är knäpp), men jag har tänkt på det minst en gång per vecka sedan dess, att allt vi har nu är övertid. Och det har många gånger hjälpt mig att våga fatta härliga beslut. Livet är nu. 

Årets selfie: Jag är så otroligt dålig på att ta selfies i vardagen, men den här lilla godbiten från i somras gjorde att jag drog på munnen just när jag scrollade i telefonen. Samis lippis är ett arvegods från min faffa Palle och polisongerna är en kvarleva från vårt Elvisbröllop 2016. Tror att våra barn var bortresta och vi skickade denna svettiga hälsning på whatsapp (Milea sa just när hon såg den här bilden: ”Urk, tycker verkligen inte om när mammor och pappor liksom har.. ANNORLUNDA STILAR?”).

Årets kulturella upplevelse: Ifjol skrev jag om enskilda böcker och pjäser, men i år måste jag faktiskt ge ljudboken lite uppmärksamhet. Även om det skedde här sent omsider, så måste jag gå mer på själva formen i år. Att lyssna på böcker istället för att läsa dem har faktiskt svängt om hela min kulturella vardag. Snittar ungefär 2-3 böcker per vecka nu. Ibland fler. Den glädjen skulle jag aldrig hinna njuta av om jag var tvungen att hålla böckerna i handen (hej vardagen med tre barn!).

Årets svåraste: Det var nog beslutet om att sluta på HSS Media. Dagen när jag skulle säga upp mig var den nervösaste i mitt liv. Det var en sån chansning. Visste ju inte då att det skulle gå hur bra som helst, men just där och då var jag så nervös över att jag skulle göra det dummaste beslutet i hela mitt liv. Men både uppsägningen och avskedet gick bra. Även om jag fortfarande saknar mycket av det livet. Att bryta sig loss och kasta sig ut är svårt, men nödvändigt ibland.

Årets bästa middag: Det är nog otvivelaktigt någon av mammas och pappas alla bjudningar. Eller så var det de här kammusslorna på Phu Quoc. Minns ännu exakt hur de smakar, doppade i lime och fantastiska kryddor.

Årets bästa kvinnor: Ifjol skrev jag mamma och Lotta. Och som vanligt är de nog en stor bidragande orsak till att jag håller mig på vägen. Men i år får jag nog inkludera svärmor, Anna och My som har sett till att min comeback i arbetslivet har gått så pass smidigt som det har gått. Man tror kanske att det kunde vara totalt omöjligt att kombinera bolagsstart, ingen dagisplats och inga barnvakter i samma stad, men det går faktiskt riktigt bra om man händelsevis råkar ha en samarbetsvillig dotter, en kollega som accepterar allt och svärföräldrar av guld. Har haft ett otroligt starkt nätverk av kvinnor runt mig i år. Familj, vänner, kollegor, samarbetspartners.

Årets mat: Nestes salladsbar. Överdosen börjar vara ett faktum.

Årets dryck: Möteskaffe på möteskaffe på möteskaffe.

Årets plagg: Det mest använda plagget var den beiga kappan jag köpte från Zara (sliter den varje dag), men det bästa plagget är väl kanske ändå den roströda jumpsuiten jag köpte nu när vi senast var i Stockholm. Som att gå på fest i pyjamas.

Årets skratt: Det som jag otvivelaktigt kommer att minnas från det här året är hur mycket vi har skrattat åt My. Det är så roligt nu när de andra barnen är så stora att de kan förstå det humoristiska i alla hennes juttun. Ni vet typ när vi ligger i sofforna och ser på teve och hon bökar runt i något annat rum. Sedan mitt i allt när vi ser till vänster så står hon i dörröppningen enbart iklädd mina gummistövlar och Matheos kalsonger som hatt. Eller något liknande. Allt vuxet som en baby gör blir ju roligt (bara det att hon allvarligt lutar sig tillbaka i fåtöljen och ser på tv är kul).

Årets yes: Det måste nog vara det att vi litade på magkänslan när vi, efter att ha sett på noll andra kontorsutrymmen, skrev på för vårt nuvarande kontor. Jag visste direkt – ”här ska vi vara”. Och jag vet att Anna delade min känsla. Har inte ångrat det en sekund, även om det var ”för stort och för dyrt och bla bla bla”. Det var alldeles perfekt. Och den gemenskap vi har där just nu skulle jag inte byta för något. Varje dag när jag kommer till jobbet blir jag glad av att dra upp dörren.

Årets idrottsupplevelse: Jag har två och båda är fotbollsrelaterade. 1. I somras när vi var till Sverige på turnering med Matheos lag. Det var en så fin och sammansvetsande upplevelse för alla iblandade. Så många flashbacks från alla år med BK-46. 2. När Milea tog brons på dm i teknik i Seinäjoki. Båda fina minnen att förvara i hjärtat. Mina egna idrottsupplevelser består mest av att springa längs Kyrkoesplanaden med halvtaskig svensk rap i öronen (om jag ska vara riktigt ärlig brukar jag alltid lyssna till Kartellen – Underklassmusik och inbillar mig att jag är gangsta, vilket man verkligen INTE är om man har reflexväst och Kari Traa-tights).

Årets gråt: Jag har gråtit ovanligt lite i år. Mest till böcker och sorgliga filmer. Och  det tycker jag är så skööönt. Att njutgråta är livet, att angstgråta är inte det.

Årets projekt: På hemmafronten blev det rätt mycket målning faktiskt. Målade om i barnens rum och i hallen (och utedasset på Replot). Men sedan började jag jobba och då fanns varken tid eller energi. Men ändå glad över att vi fick lite gjort! Det här fina sminkbordet är för övrigt vårt nyaste tillskott här hemma. Också ett arvegods av min farmor.

Årets insikt 1: Att jag är urkänslig mot vissa rödvin. Får huvudvärk på två röda.

Årets insikt 2: Att pengar och affärer tar fram nya sidor hos folk som man inte har sett förr. Nå, det var kanske ingen nyhet. Men ändå en överraskande upptäckt för en naiv och godtrogen nybörjare. Vidhåller ändock: Man kan (ska!) vara snäll och driva hårda affärer.

Årets insikt 3: Den bästa tiden i livet är antagligen nu. Och ändå har vi så otroligt mycket framför oss (jag tror när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än, som Håkan skulle säga). Men just nu är det härliga tider att få leva. Jag har de bästa av barn, den bästa av man – och på jobbet går det också bra.

Så här minns jag 2018: Jag minns det som två olika år. Först den lugna, lugna första delen av året. Där harmoni och långsamhet rådde. Sedan kom juni och det sa PANG PANG PANG och plötsligt var det december. Det var ett galet, men roligt år. På något vis känns det närmast absurt att Bertills & Jung bara har funnits i fem månader – vi har ju jobbat i det här företaget i flera åååår. Jag minns det här året med stolthet. För jag vågade mycket mer än jag egentligen vågade. Jag gjorde sånt som jag aldrig hade gjort. Och jag träffade folk som jag bara hade kunnat drömma om. Många gånger var jag glad att jag hade tre barn där hemma som höll mig på jorden. Och som väntade hemma under täcket med varma gosiga ben när jag kom hem sent om kvällen.

Tacksam för att ha fått ännu ett händelserikt år på jorden! Om en månad fyller jag 33 år. Och det året vill jag dela med er! Vill avslutningsvis passa på att tacka er som enträget läser här varje dag (även om 2018 inte alls var mitt bästa bloggår). Tack för att ni finns här som ett osynligt litet stöd i vardagen.

Puss!

Att göra ingenting är att göra gott.

Vet inte när det har hänt senast, att jag bara har haft datorn urladdad i något hörn. Och att andra har hört av sig till Sami för att de inte får tag i mig (eftersom min telefon har gått samma urladdade öde till mötes). Den här julen har börjat så fint.

Mår så bra av att bara få släcka ner hela effektivitetstänkandet för en stund. Just nu är jag i fasen när jag är helt tom. Inga tankar flödar i systemet. Har sovit långa tupplurer två dagar i rad nu. Om jag känner mig själv rätt brukar det ta några dagar innan allt svänger och kreativiteten sakta trappas upp.

Det här med att ”vårda sin kreativitet” – det har man hört förr, va? Känns kanske lite töntigt och klyschigt, men för en som jobbar med att kläcka fungerande idéer är det så himla viktigt att faktiskt hålla hjärnan i form. Hur man gör varierar väl från person till person, men jag själv triggas allra mest av tristess. I slappa långkalsonger under sju konfektaskar föds ofta de bästa idéerna.

I det liv jag nu lever finns det sällan utrymme för tristess (det tar tyvärr för lång tid att komma dit). En helg är oftast för kort för att man ska hinna få riiiiktigt tråkigt. Och på helgerna finns det tyvärr alldeles för mycket att göra. Barn som ska skjutsas. Mat som ska handlas. Sysslor som ska utföras.

Tänker på sommaren och på Replot – hur det liksom bubblar i en hela tiden – bara för att man har så låg nivå på sina måsten under den tiden av året. Tror att alla mina bästa idéer har kläckts just där. När man bara sitter och tittar ut i skogen eller badar bastu eller diskar tankspritt i uteköket.

IMG_3008

Vi som jobbar i kreativa yrken får se till att vårda den här förmågan. I alla fall om man är som jag. Ibland känns det som om någon har trätt en tät plastpåse runt hjärnan. Som om all kreativitet är TOTALKVÄVD bakom lager av stress och måsten. Som om allt som kommer ut är nonsens. Tråkigt. Gjort. Och ibland känns det som om allt bara låser sig och man fastnar i gamla, töntiga formuleringar. En quick fix kan vara en springrunda – men en långsiktig lösning är att hela tiden ha frisk tristessluft i systemet. Att försöka ha riktigt, riktigt, riktigt förfärligt tråkigt så ofta det går.

Därför passar jag på nu. Tänker inte en endaste en nyttig tanke. Bara njuter av att barnen driver mig till vansinne och att vi inte har tider att passa. Tittar på bilden här ovan. Längtar dit. Och med dit menar jag inte nödvändigtvis en fysisk plats, utan mer en känsla. När systemet flödar fritt, tankarna åker över berg och hav och man nynnar någon dålig låt utan att man märker det själv. När kalendern är lika tom som hjärnan och idéerna lika många som myggorna.

Då är jag som bäst (till och med när jag måste diska i regnet).

Längtar!

Julen är mest en känsla.

Precis som mina barn önskade kom febern som en efterlängtad julklapp på den första jullovsdagen. Ni minns det gamla ordspråket: Som man önskar får man febra! Och det är väl helt okej, faktiskt. Till Vörå var vi välkomna oavsett. Och här firar vi jul i år. Har varit här sedan igår. Med sträva halsar och tända ljus.

Julen är egentligen inget annat än en känsla, läste jag någonstans i något flöde. Och det kan jag verkligen hålla med om. Den här julen är den julen jag har lagt ner minst effort på juligheter – och ändå är det länge sedan jag har haft så här god stämning i min julkropp.

Vi tog ingen julstädning, inget pynt, ingen julgran. Och julklapparna köpte jag de flesta i lördags på loppis (och skänkte istället bort en större summa). Har istället satsat på glögg och ostar och umgänge och på att få pulsen så låg som möjligt. Julstämningen kommer först när man själv är redo. Så här ska jular firas om man är jag. Vad spelar det egentligen för roll om det är fint hemma när man firar jul borta? Nee just det – ingen!

Nu ligger vi i en stor snorig hög i soffan och väntar på att dagen ska gå och att tomten ska komma! God jul på er, kaveris. Hoppas ni har fulladdat med frid i själen!

Lite, lite till.

fullsizeoutput_1402

Att vi befinner oss på slutspurten inför ett stundande jullov märks väldigt tydligt i vår vardag just nu. Barnen är skoltrötta och sega. Varje morgon känns som en utdragen kamp för att motivera dem att klä på sig (för att inte tala om motviljan att gååå till skolan). Milea tackar till och med nej till kompisbesök för hon ooorkar inte. ”Inte har vi väl nå extra i dag?” frågar hon oftast när hon kommer hem. ”Skönt”, säger hon om svaret är nekande. ”Åh nej”, om något måste göras. Och då har vi nästan inget extra alls nu. Mest latar vi oss här hemma om kvällarna.

Igår när vi hämtade Matheo från träningarna sa han ”Jag skulle bara vilja bli sjuk nu så jag skulle få vara hemma från skolan”. Skrockade lite förstrött och sa att man vet att man har ett bra liv om man önskar att man skulle få vara sjuk. Båda barnen har noll frånvarodagar sedan de började i höstas. En ovanligt frisk höst för oss alla, faktiskt.

”Att ha feber är ju så skööönt, mamma. Man bara ligger där i soffan och har varmt och kallt och så har man täcket på och Fanta i ett glas på golvet”, fortsatte han. Har aldrig hört på maken till feberromantik. Och tacksam får man väl vara om man har Netflix-Fanta-soffa som sin vision av sjuklivet.

fullsizeoutput_13fe.jpeg

Jag och My besökte barnavdelningen på sjukhuset med Project Liv tidigare under dagen på ett litet uppdrag. Pratade faktiskt om det med barnen. Att man nog inte ska önska sig sjuk. För i år firar de facto många barn jul just där. Man får nog vila också utan att vara sjuk. Snart, snart! Vi ska vara nöjda och glada över att vi har fått ha hälsan på topp.

Medan vi var på VCS kikade vi in i det glada undersökningsrummet som Project Liv har piffat till. Sjukhusmiljöer kan ju vara ganska stiffa, men det här var ju härligt och glatt!

fullsizeoutput_13f3

På tal om Project Liv: Som jag skrev på insta tidigare i dag så trodde jag det skulle gå lätt att ro i land kampanjen #projectliv1000 nu före årsskiftet. Att öka antalet stödjande medlemmar från 200 till 1000. Men vi är bara halvvägs ännu. Nu står vi på 529 st. Trodde 30 euro per år skulle vara easy peasy. Och att 1000 medlemmar skulle vara lätt som en plätt i Österbotten med 180 000 invånare. Men tji fick jag, haha!

Men än är det inte över – kampen fortsätter! Du som inte ännu har någon julklapp till ”den som redan har allt”. En donation blir en fin julgåva! Genom att betala in 30 euro till kontonumret FI7611133000620191 kan du ännu bli stödjande medlem (kontoinnehavare Project Liv r.f.). I meddelande-fältet kan du ange namn, adress, födelseårtal och e-postadress. Det är så lätt, så lätt, så lätt. Vill du köpa den etiska julgåvan (den med julkort och julgransboll så har vi några stycken kvar på kontoret – bara att hämta torsdag eller fredag!).

Men ja, tillbaka till vardagen: Nu återstår bara två skoldagar och jobbdagar kvar innan vi får ett litet andningsuppehåll. Och det är nog inte bara de små som är trötta. Är själv alldeles snurrig av tröttma. Behöver verkligen stänga ner hjärnkontoret och bara vara i jul. Ser fram emot att ha riktigt, riktigt tråkigt. Ha varma gosiga bebbar i famnen och vara riktigt onyttig. Det har varit en tuff höst och nu ska vi samla krafttag för att omfamna 2019 med entusiasm och iver. Det behövs!

Och underbart ska det bli!

Skulle du tro?

En bekant till mig lade nyligen ut en superfresh selfie på Instagram med en text som vred om hjärtat några gånger. Den lät ungefär så här: ”Skulle du tro mig om jag sade att den här personen har svält sig, legat sömnläs och skurit sig själv sent som bara för någon dag sedan?”.

Nu råkar jag veta att personen i fråga har fört en kamp mot psykisk ohälsa och sina inre monster en längre tid (så ja, jag skulle tro!). Men ändå: Visst är det för jävligt att det inte syns hur ont det gör när man har ångest. Och framför allt: Hur farligt det är.

Jag har varit på så oerhört låga mörkernivåer i mina dagar. Det känns jättelätt att säga det nu när jag mår som vanligt igen. Nu när jag befinner mig i en helt annan verklighet! Men det känns alltid lite extra i mig när jag ser och hör om bekanta som är nere och vänder. För jag vet precis hur bra skådespelare man blir, och hur svårt det är att begära hjälp – och säga som det är. Också fastän man är en superkommunikativ människa utan spärrar, som jag.

På något vis känns det skamligt att medge. Att jag som hade ett så här förträffligt liv ”hade mage att känna som jag gjorde”. Liksom HAHHA, som om jag valde att känna så. Så urbota löjligt att jag ens tänker så. Nu vet jag mycket väl att man inte  kan rationalisera sig ur ett mörker.

Jag har berättat det här förr, men jag tycker det är så viktigt att berätta om och om och om igen. När jag var gravid med My och testade en ny medicin (Primperan, mot illamående) fick jag söka mig till min kompis som bor här nära för jag var så rädd för att jag skulle göra något galet (min största skräck var att jag skulle slänga mig framför en bil – nu låter det här helt komiskt, men det var alltså fullt allvar).

Jag var nedstämd och hormonell från förr. Fick sedan ofrivilliga kramper i benen av medicinen. Hallucinationer och rubbningar i synfältet. Kände bara att ”Oh shit, nu måste jag ha sällskap – annars kanske jag gör något jag ångrar”. Och jag tänker att det var ändå fint att jag hade kvar någon form av överlevnadsinstinkt. Att jag ändå sökte mig till skydd istället för att vara ensam hemma.

Tycker det är viktigt att påminnas om att psykisk ohälsa faktiskt kan drabba vem som helst. Kanske bara en psykisk förkylning. Eller rent av en nattsvart depression.

Också de gladaste, härligaste och gulligaste personerna. Och de äckliga, arga, onda. Och alla där emellan. Ingen är ”tillräckligt smart och lyckad” för att komma undan.

Många kvällar tänkte jag att jag måste orka kämpa för barnens skull. Skiter i mig själv, men klarar inte av tanken på att barnen ska växa upp utan mig. Rationellt kunde jag förstå att det fanns en framtid för mig, men den kändes meningslös ändå. Såg ingen vits att ens försöka kämpa graviditeten ut. Tänk då på dem som inte ens ser någon deadline! Mitt hjärta känner (och ömmar) för dem.

Personen som postade bilden avslutade med en uppmaning om att ta hand om sina nära och kära när ni tror att de mår dåligt. ”Det är extremt svårt för oss att be om hjälp när överlevnadsinstinkten slutar fungera”. Men det är lika  svårt på andra sidan, att hitta tecken, när de är dolda inuti (eller under lager av kläder).

Ja, den tanken kan vi bära med oss in i julveckan.

Extrastor kram till alla som läker såren de aldrig pratar om!

Är du den ruttna mandarinen?

Inlägget är ett kommersiellt samarbete med
TwoSisters Consultation

Vi hade Bertills & Jungs första jullunch på Strampen i fredags, förra veckan. Hela gänget från Rådhusgatan 21 var på plats för att avnjuta en välsmakande lunch. En liten stund av lugn och ro mitt i den pågående julruschen. Vissa fredagströtta, vissa glada, vissa både och.

Just nu är vi fem stycken som jobbar hos oss. Jag, Anna, Elin, Nina och Hanna. Även om vi är helt nya för varandra har vi hittat ett bra sätt att jobba. Som egenföretagare är det värdefullt att ha bra folk omkring sig. Att ha någon att bolla idéer med, älta med, gnälla med, skratta med, äta med, skrika med – jag behöver det för att känna arbetsglädje. Ensam blir jag självkritisk, osäker, snudd på galen.

Har tänkt mycket på just arbetsglädje under veckorna som har gått eftersom jag har lärt känna Jenny Julin och Anna Nordmyr genom ett gemensamt jobbprojekt (ni kanske är bekanta med dem från YourCoach?). De jobbar som arbetshandledare här i Österbotten och har lärt mig så himla mycket nytt om gott arbetsklimat som jag faktiskt inte hade tänkt på. Speciellt om gnäll.

Jag skrev tidigare i höstas att jag har märkt att jag i vissa perioder kan bli rätt gnällig (stackars Anna). Fick mig en mental bitchslap när Jenny en gång i förbifarten sa ”Nee-e, gnäll på arbetsplatsen fyller faktiskt INGEN funktion – det ger INGENTING”. Försökte därefter att minimera gnället. Under åren har jag själv jobbat med sådana, på flera olika arbetsplatser. Ni vet sådana som aldrig kommer ur gnällspåret. Som gnäller sig igenom dagen. Veckan. Året. Livet. Man vill liksom inte hamna där själv. En som drar ner stämningen på arbetsplatsen (även om jag stundvis är där just nu – så svårt att komma ifråååån).

Hellre vill jag ju bli en sådan som folk vill jobba med! En som folk får energi av! Som tillför syre i rummet och gör andra glada! Som höjer motivationen och berikar! För faktum är att jag faktiskt alltid tycker att alla jag nu jobbar med är sådana.

Blev tillfrågad om jag vill klippa Jennys och Annas podd när de nyligen lanserade sitt nya koncept ”TwoSisters Consultation”. ”Såklart!” sa jag, eftersom jag tycker att det här är så otroligt intressanta frågor. Att man trivs på jobbet är av högsta vikt. Att vi vet hur vi ska göra för att skapa trivsel är ännu viktigare.

Nå, vad jobbar Jenny och Anna med? Kort sagt kan man kanske säga så här: Om frågorna här nedan besvaras med ett ”Ja”, så kan man med fördel kontakta TwoSisters Consultation och kolla huruvida arbetshandledning eller organisationskonsultation kan hjälpa er framåt.

Behöver ni hjälp med förändring? Jobbar ni mera parallellt än tillsammans? Har ni hög sjukfrånvaro? Känner du dig ensam i din yrkesroll? Trivs du inte på arbetsplatsen? Finns det samarbetsproblem mellan människor? Förekommer det mycket gnäll?

Under hösten har vi också översatt några broschyrer för ett annat företag om stress och välmående i relation till produktivitet. Sambandet mellan glada och friska medarbetare och hög produktivitet är ju så sjukt tydligt. Om folk mår bra så gör de bättre ifrån sig. På något vis känns det fint att se att företag börjar få upp ögonen för det här med arbetsvälmående och arbetsklimat – att det är något som vi ska värna om! Krasst sagt så gör företagen bättre vinst om folk känner sig lyckliga, friska, starka. Alla vinner.

Roligt att den här tjänsten nu också finns i Österbotten!

För mycket kan lösas genom en stämningsfull lunch och öppenhjärtliga samtal en fredag eftermiddag över tända ljus. Spy irritationsgalla, trösta, skratta och mysa. Men ibland kanske det uppstår större fnurror på tråden som man behöver lösa med utomstående partners. Om den dagen kommer – då vet jag nog minsann vem vi kommer ringa. För härligare och tryggare typer än Jenny och Anna finns knappast på det här området.

Varsågoda att lyssna på det allra första avsnittet av TwoSisters-podden!

#1: Är du den ruttna mandarinen i fruktskålen?

Gnäll på arbetsplatsen – leder det någon vart överhuvudtaget? Vad är skillnaden på gnäll och klagan? I det första avsnittet av Two Sisters Consultation-podden blir det också diskussioner kring arbetsklimat. Vad kännetecknar ett gott arbetsklimat? När trivs vi som bäst på jobbet? Hur ska vi göra för att främja produktivitet och välmående? Jenny Julin och Anna Nordmyr reder ut vems ansvar det är att alla trivs på arbetsplatsen.

Här kan du läsa mer.
Och glöm inte att gilla på Facebook!

Mina 13 mest lajkade instabilder från 2018.

Den här tiden på året brukar #bestnine trenda hårt på sociala medier. Man blickar tillbaka över instaåret som gått: Vilka bilder uppskattade publiken mest? Och nu kan man kanske skratta åt att jag använde benämningen publiken – någon annan skulle kanske säga vänner, följare eller anhängare.

Är man ett proffs kan man se det som en fingervisning om vilket innehåll som engagerar mest, är man en glad amatör kan man se det som en lista över bilder som väckte mest glädje på andra sidan. Här kommer mina 13 mest lajkade bilder på instagram från året som gått (suddade ut lite namn ifall någon inte har lust att vara blogginnehåll).

6

1. Första platsen var ändå rätt otippad för egen del. Hade lagt huvudet i pant på att det skulle bli en bild på My. Men den mest lajkade bilden 2018 blev faktiskt min första dag på mitt nya jobb. Kanske var det min snudd på störda övertändning och maniska blick som talade direkt till like-fingret (ingen vågade något annat än gilla, haha!). 562 likes för en rätt usel selfie, men är mycket, mycket glad över att ni delade min iver.

3-3-2

2. Här har vi en dubbelbild på andra plats. Ett av Mys karakteristiska leenden (ena öga far liksom fast när hon skrattar riktigt mycket) och en nystickad röd kosta från fammo som hon passade så bra i. Uppenbarligen en bra kombination om man vill ha reaktioner. 542 likes.

1-6

3. Den här blev jag själv väldigt glad av. Att den kvalade in på topp 3-listan visar att jag har följare med god humor. Tårtor har alltid varit min juttu. Äntligen fick jag lite cred för det.

8-3.jpg

4. Den här bilden från i somras är faktiskt en av de roligaste bilder som tagits på My. Hur rolig kan man egentligen se ut? Hon kom åt en av stora barnens apelsintrip (en riktigt sur en!) och hela ansiktet förvreds i grimas när hon för första gången kom i kontakt med något annat än mjölk.

10

5. På femte plats har vi en semesterbild från Vietnam-resan i februari. Faktiskt den enda bilden på hela listan där hela familjen finns med. Hela den här stunden skulle kvala in som en av årets allra skönaste. Det var en så fin resa. 502 likes.

5-2

6. Den här bilden knäppte jag efter att vi hade tejpat våra fönster i augusti. Det var en bra stund, som trots sin mycket sparsamma bildtext samlade 485 likes.

11

7. Här hoppar vi tillbaka till Vietnam och Mys urgulliga ögon. Ofattbart att den här bilden inte toppar listan, men å andra sidan kanske det beror på att jag hade plågat mina följare med 10 000 000 babybilder före denna. Det finns nog inget som är gosigare än bebisars fejs (i synnerhet om det är ens egna på semester).

2-4

8. Här har vi Finlands främsta storebror 2018. Själv skulle jag kunna lajka den en miljon gånger om. För My var sjuk och Masse var så snäll.

9-2

9. På nionde plats hittar vi ett av Mona-Lisas många fantastiska stickverk. Milea fick en kofta som matchade hennes raybans som handen i handsken. Kan det månntro vara så att stickade koftor är det finaste barnplagget? Jag röstar på det!

4

10. Här kom det en så lång rant att den inte ens rymdes med när jag screenshottade på dator. Men det handlade kanske främst om jämställdhet, företagande och om att hjälpas åt. Här kan man läsa hela. Fin bild på Anna när hon sköter vanliga kontorsuppgifter hos Bertills & Jung.

8-2

11. Det var ju en så otroligt varm sommar i år. Under vissa perioder var det outhärdligt att sova hos oss i stan. Barnen tog sitt pick och pack och övernattade ute på balkongen. Det var så mysigt. Fick mig att vilja bli barn igen. Den här bilden innehåller också en av årets bästa kommentarer. Kommentar nummer 2. Så här i efterhand ter det sig väldigt märkligt att jag aldrig besvarade den.

7-2

12. Det här var banne mig en bra dag. Känslan när man får nycklarna till något nytt och spännande – ah, den glömmer man nog inte i första taget. Herregud så mycket beröm Ida Röj har fått för sin färgplanering under den här hösten. Var och varannan person som kommer in genom dörren faller pladask för den här rosa nyansen. Precis som jag gjorde själv den här dagen.

9.jpg

13. Och här har vi morsdagsbilden 2018. Så här i efterhand känns det crazy att vi hade så lite kläder på oss i början av maj. Men det säger väl ganska mycket om sommaren 2018. Morsdag var det i alla fall och mor tacksam över att få fira den med sin käraste posse.

Vill ni hänga med på det kommande året?
Ja, då vet ni att jag heter @linnjung och att ni kan följa mig här.

Göra innehåll om välgörenhet, lidande och elände.

resizedimage800534-2018-02-03-08.57.22-1.jpg

När man rör sig i samhället och på sociala medier 2018 ska man minsann veta vad man gör. I synnerhet om man är en person som har ögonen på sig (det vill säga: om man är  någon form av kändis, influencer, politiker eller offentlig person). Minsta lilla snedsteg – och det blir hett om öronen. Att vissa inte kan hantera sociala medier är säkert något vi alla stöter på dagligen. Ni vet, när man skriker ”iiiih” och tar sig för öronen – vad tänkte hen där?

Det här har varit väldigt synligt nu under hösten när biståndsarbete och volontärresor bland kändisar har förekommit aktivt i flödet. Kanske hösten är välgörenhetens högtid? Ofta har jag suckat lite avmätt – ”att de inte lär sig”. Å ena sidan förstår jag att det är så lätthänt. Man är en glad kändis som åker till (låt oss säga) Ghana för att jobba – och ge synlighet – åt ett volontärprojekt. Man blir tagen av alla känslor och postar en glad selfie med glada ghanesiska barn.

Och det är där shit hits the fan.

Det är säkert varierande i hur stor grad det handlar det om att personen i fråga vill ge ”ett sken av godhet” eller att profilera sig som En God Person, men sällan handlar det om att göra ont. Alla människor vill säkert göra gott när de åker på den här typen av välgörenhetsresor. Men just det här med att stiga rakt ner i white savior complex-klaveret är så ofattbart slarvigt och vanligt just nu (finns det ingen som kan riskhantera på förhand?)

White savior-complex handlar i korthet om när vita människor upprätthåller den förlegade (och felaktiga!) bilden om att det är på grund av de vitas otroooliga generositet och välvilja som de stackars offren i fattiga länder får vääärdefull hjälp. En överlägsen syn på att vita människor kan hjälpa ”de andra”. Ni vet hur det kan se ut: Kändis åker iväg, ”förfäras och gråter av allt elände”, tar några selfies med svarta barn, framstår som den goda hjälparen, åker sedan hem till sin egen skyddade värld.

Den här bilden är rätt beskrivande.

Jag säger inte att det är så alla gånger. Jag säger bara att det eventuellt utmålar andra kulturer/länder/människor som mindre kapabla att ta hand om sig själva och överlag befäster fördomar om kulturer/länder/människor. Delar ofrivilligt in folk i ett ”vi” och ”dem”.

Ibland slår det fel när folk försöker göra gott. Minns att Peppe för länge sedan tipsade om @barbiesavior på Instagram. Ett satirkonto om missionärsliv gone wrong. Om man kan skratta åt den här typen av humor, så är det ett konto man ska följa.

Det här har jag tänkt på speciellt mycket nu under hösten när vi har jobbat tätt med Project Liv. Nu finns här ingen kulturell aspekt som är problematisk, men ändå: Jag gör väl inte det här bara för att framstå som god?

Ursprungstanken med välgörenhet är ofta god. Att höja medvetenheten hos allmänheten om Problemet (vilket det nu sedan råkar vara – torka, hunger, barnfattigdom, klimatkatastrofer etc.). Att jobba med influencers är smart (och ökar säkert chansen att de stora massorna ska öppna plånboken). Men hur svårt det verkar vara att få det rätt fascinerar mig.

Carolina Gynning fick kritik för sin senaste resa. Vilket man kanske kan förstå med tanke på allt jag tagit upp här ovan. Hon verkar vara en genuint varm och god person, men lyckades kanske inte hantera situationen lika snyggt som Zara Larsson gjorde när hon steg snett på ett liknande uppdrag i år (Zara tog bort en bild som objektifierade barnet i fråga, tog upp white savior-problematiken och bad om ursäkt).

Såg serien Kalles och Britas sex liv för en tid sedan. Brita Zackari och Kalle Zackari Wahlström åker en sväng till ett flyktingläger på Lesbos efter att den värsta flyktingkrisen lagt sig. Tycker det kan fungera som ett rätt så smooth exempel (undrar förresten nyfiket om de har fått emotta någon kritik). Det är skitsvårt att göra innehåll om välgörenhet i dag. Att vara på rätt sida är en konstform.

Det är inte heller lätt att hantera sociala medier 2018. För man behöver vara så otroligt påläst. Till och med om fenomen som man inte hade en aning om att existerade. Och det är bra! Sakta men säkert blir världen och våra sociala medier en bättre plats. Bland annat genom att vi ställer krav på offentliga personer.

Vad tänker du om det här?

Sist på ljudboksbollen.

fullsizeoutput_122f.jpeg

Jag testar som bäst en gratismånad på en ljudbokstjänst och lyssnade hela Alex Schulmans ”Bränn alla mina brev” i går (den var en kortis på dryga 5 timmar). Att läsa böcker när man har ettåringar som sover i samma säng är lite väl risky business om kvällarna (man vill inte tända lampan ifall de för få sig att vakna). Mängderna litteratur jag numera kan ta in har plötsligt fördubblats! Kanske rent av tredubblats. Jag vet, jag vet – jag är sist på bollen!

Jag kan numera lyssna på böcker när jag gör mat, kör bil, åker tåg eller i största allmänhet har död tid. Det är trevligt. Att sitta med en fysisk bok är tydligen inte alls lika lätt som att plugga i två plöppar i öronen och ta in böckerna i ljudform, har jag märkt. Men å andra sidan är det kanske självklart: Funkar inte jättebra att handla i Lidl med en pocketbok i handen (den dagen jag  gör det har jag pretty much lost it).

Har dock märkt att en grej som är sämre med ljudböcker än pappersböcker – och det är möjligheten att stanna upp och riktigt njuta av vissa formuleringar (urk, det där lät både töntigt och perverst).

Har några böcker här hemma som betyder speciellt mycket för mig, som jag har fått mycket inspiration av under årens lopp när jag har fastnat i mitt eget skrivande. De är fullproppade med hundöron och understräckningar. Har massor av suddiga foton i telefonen också. På meningar som är så snyggt formulerade att jag är tvungen att spara dem. Kanske är den någon form av yrkesskada (att formulera snygga meningar är egentligen kärnan i min arbetsbild), men ur den aspekten går mycket förlorat när man lyssnar istället för läser.

Det går liksom inte att memorera ord, meningar, formuleringar och uttryckssätt på samma sätt (orka famla efter pausknappen och spola tillbaka stup i kvarten). Behöver se något för att jag ska minnas det. Men å andra sidan: Under vissa delar av livet kanske böcker ”bara” kan vara berättelser utan mål och mening. Jag tänker så här: Ljudböcker är i alla fall bättre än inga böcker alls.

Man märker att hela familjen är inne i nykär-fasen nu när det kommer till ljudböcker. Igår var det knäpptyst i huset hela dagen för alla satt med hörlurar på skilda håll och lyssnade (förutom Matheo som ibland mumlade ”nee-e, den här uppläsaren går verkligen inte att lyssna på”).

Hmm, nu undrar jag vad som var den ursprungliga poängen med detta inlägg? Det har jag tyvärr glömt bort (så går det när man lyssnar på historier samtidigt).

Häj!

Söndagsintervjun.

Det händer inte ofta, men någon gång nu som då kommer det nya läsare till den här bloggen. Och ibland kan det hända att de vill ha mer grundläggande information om vem som skriver här och varför. Googlade fram en bra base. Här börjar söndagsintervjun.

Hej, vilket är ditt fullständiga namn?

– Linn Jung heter jag, kort och gott. Min mamma har fem namn och tyckte de var onödigt många att rabbla, så både min syster och jag heter kort och gott Linn och Lotta, utan mellannamn. Sedermera tog min syster ett dubbelefternamn när hon gifte sig (det gjorde inte jag).

Hur gammal är du?

– Jag är 32 år. Känner mig både äldre och yngre än vad jag är. Äldre pga. 1. de flesta jag hänger med är över 40 och 2. jag har haft barn så himla länge. Men yngre pga att jag hade en föreställning om att man inte skulle vara så här barnslig när man är över 30. Däremot tycker jag trettiplus är en underbar tid i livet.

Bor du ensam eller med någon annan?

– Jag bor med min man och våra barn Matheo, Milea och My i Vasa, Finland. Min man är en superallergiker, så vi kommer aldrig att ha husdjur (han är en sån som får nysattacker och röda ögon om vi t.ex har gäster som har katt hemma). Vi bor alldeles för trångt och letar ständigt efter större boende, men orkar inte riktigt ta tag i det eftersom det är så mycket annat som händer hela tiden. Vi bor på hela övre våningen i ett gult trähus bestående av tre lägenheter.

Hur lång är du?

– Jag är 172 cm lång, tackar som frågar. Räknade häromdagen (enligt någon uråldrig metod) ut att flickorna i vår familj räknas bli 174,5 cm långa och pojken 187 cm. Jag har alltid känt mig rätt lång (nå, delvis pga klackar) – men kommer jag alltså att bli kortast i familjen? Den som lever får se!

Vad spenderar du mest pengar på?

– Har faktiskt ingen aning eftersom jag är en slarver. Men om jag får göra en vild gissning, så boende, restauranger och Lidl. Och eventuellt parkeringsböter (fick en till senast igår – jag måste måste måste skärpa mig).

Hur många syskon har du?

– Som jag redan sa, en Lotta som är två år yngre än mig.

Favoritfärg?

– Svart, rosa, konjak, senapsgul, koboltblå.

Vad gör du varje dag?

– Jag sa åt mina barn häromdagen att det känns som om jag bara städar och jobbar i mitt liv just nu. Det är ingenting jag direkt njuter av. Jag skulle hellre säga att jag läser varje dag, motionerar varje dag, men det vore en fet lögn. Däremot längtar jag varje dag till jullovet. Och så äter jag godis (mitt sockerberoende är brutalt, men so be it) och lyssnar på poddar (och ljudböcker sedan igår).

Vilken är din favoritmat?

– Musslor kokade i vittvin + fränäre + aioli – never gets old.

Vem litar du på?

– Mest på Sami, mamma, pappa och Lotta. Men egentligen på nästan alla. Det är min svaghet och styrka – att jag in i det sista tror gott om alla människor. Om de så lurar mig och hugger mig i ryggen (händer iofs nästan aldrig). Men i regel litar jag på folk. Har ingen inbyggd misstro (som till exempel min man har, men brukar säga att han är miljöskadad av sina snart 20 år som polis).

Vad har du alltid i kylen?

– Där finns alltid mjölk, turkisk yoghurt och ägg. Oftast också någon möglig ostkant och lingonsylt som gick ut ifjol.

Är du en morgon- eller kvällsmänniska?

– Kvällsmänniska, tror jag. Fast jag har blivit ganska boring när det kommer till att vara vaken sent. Även om gårdagen var ett undantag (tror klockan var närmare 2 innan vi hade babblat klart med Putte och Fredrika).

Varför bloggar just du?

– Just nu i denna stund eller överlag just nu? Nå, just nu i denna stund bloggar jag för att min dator råkade stå på köksbordet efter att vi ätit kvällsmat och jag såg att jag hade ett utkast på hälft (vill gärna visa en bild nu när jag en gång har städat, eheh). Men så där i övrigt bloggar jag för att jag älskar att berätta och formulera meningar. Att skriva är livet.

 

En självständighetsdag bland många.

IMG_6736

Det var en jättefin förmiddag på Brändö. Dessvärre ligger solen så lågt nu för tiden. Man måste traska ner till stranden för att ha en chans att få syn på den. Men vi anade den bakom husen och gick ner för att hälsa glad självständighet.

Brukar alltid vara fint väder den 6.12. Ifjol firade vi Malins födelsedag (och Finland 100 år!) med soppa i skogen. Då var det full vinter och kallt. I år har vi också lite vitt på marken! Men ingen is. Såg till och med folk som paddlade förbi nere i sundet (med finska flaggor bak i kanoten – så fint!).

IMG_6739

I dag har vi ledig dag allihopa. Och jag är ensam hemma med barnen. Sami är som vanligt i Helsingfors och jobbar med alla demonstrationer och säkerhetsarrangemang kring självständighetsfirandet. Satt och tänkte på det i dag. Hur ska man egentligen göra för att få gå på balen någon gång i sitt liv? Undrar vilken som skulle vara den lättaste vägen in. Att bli riksdagsledamot? Bli artist? Ta någon VM-medalj? Bli aktivist? Rädda någons liv? Nå, vi får fundera på det. Tid finns!

IMG_6754

Fint var det ute i alla fall! Brändö är så vackert så här års. Speciellt där nere kring Smulterö. I helgen ska jag försöka hinna gå på utställningen med gamla fotografier från Brändö. Är så otroligt fascinerad av hur det såg ut på här för hundra år sedan.

Stranden här nere har anor ända tillbaka till 1700-talet (!). Nu är det ju här ett av de lugnaste och finaste områdena. Men kan inte sluta tänka på hur det var förr när här var fullt med arbetare, sjöfart, fabriker och action. Stora fartyg som tuffade förbi och  Brändö som var ett betydande centrum. Tror utställningen är på Vasa konsthall. Och gratis!

IMG_6783

Eine kleine glad Brändöbo. Tacksamma är vi som får bo i landet Finland!

IMG_6725

Väl hemma hade vi städat lite grann och plockat fram vinterpynt. Förr tyckte jag det var omöjligt att hitta någon form av julpynt som jag gillade och passade här hemma hos oss. Nu tycker jag det finns mycket fint i sammet och guld. Den här färgskalan ger mig bra feeling i kroppen.

IMG_6730

Är inte så stort fan av tomtar och shit, men kan leva med lite vinterpiff. Förändring och variation är ändå trevligt. Har till och tänkt den extrema tanken att skaffa gardiner. Vi har aldrig haft gardiner i vardagsrummet (tycker det är trevligt att se ut och se in). Men har en liten vision om att det kunde bli riktigt ombonat och mysigt. Ja ja ja. Vi får suga på den en stund till.

Nu ska jag försöka se om jag hittar nåt trevlig outfit till Bertills & Jungs jullunch imorgon!

Vad ska till för att jag ska gå på teater?

Processed with VSCO with  preset

Som en stor vän av varumärkesarbete har jag med intresse följt med diskussionen som började med frågeställningen ”Vems är felet när de finlandssvenska teatrarna gapar tomma?” på Svenska Yle. Eller egentligen började den när Lilla Teaterns konstnärliga ledare Marina Meinander ställde frågan på Facebook och fick många svar.

Att teatrarna gapar tomma är kanske en sanning med modifikation. Min egen teater Wasa Teater gör allt annat med sin KAJ-show just nu (där var det snarare svårt att få biljetter). Men när ordet branding kom med som en förklaring till den svikande publiken blev jag såklart nyfiken. Då börjar öronen vifta!

Kultur och teater ligger mig varmt om hjärtat. Har alltid gjort. Jag var på Chess på Svenskis i början av veckan och många gånger under föreställningens gång virrade tankarna iväg tillbaka till den här diskussionen och förklaringarna som uppkom där.

Publikfrånvänd repertoar. Recensioner. Svag branding.

Tänkte en del på det när jag satt i salongen på Chess:  Vad är det egentligen som ska till för att jag ska gå på en pjäs? Ja, inte är det kalla kriget och schack i alla fall. Visst, musikalartisterna var otroliga (tyckte till exempel att Elisabeth Hammersbøen Rustads nummer med ”Lämna inga dörrar på glänt” var så bra). Men storyn är så ofattbart tunn och långt ifrån min världsbild att jag på inga vis rycks med. Det kom inte som en överraskning att jag var överlägset yngst i salongen heller (bland alla gråa permanenter som stack fram över balkongerna).

Har läst lite olika inlägg i den här debatten och tänkt lite på teaterns roll i samtiden. Har egentligen rätt dålig koll på hur det ligger till (ni som kan får gärna komma in med ett lass fakta), men min känsla säger att det inte längre finns en lika bred masspublik som för 20 år sedan. Min känsla säger också att man inte kan spela ”hundraåriga klassiker” som ”alltid har fungerat” – och samtidigt locka publik. Chess var ett gränsfall (och hah, dessutom stod någon annan för biljetten).

Jag fattar förstås också att det är ekonomiskt och tidsmässigt ohållbart att skapa nya pjäser på löpande band i Svenskfinland (det finns säkert många orsaker till varför vi ser Sound of Music för trettontusende gången). Processen är lång och det kreativa arbetet ska ha sin tid. Men jag (och antagligen min generation med mig) är så fruktansvärt kräsna. Faktum är att jag skiter i Shakespeare, Tjechov, Moliére. Också i Cats, West side story, Phantom of the Opera.

Jag känner bara: Gäsp.

Gissar att alla teatrar är utsatta för ett hårt ekonomiskt tryck 2018. Man kanske letar efter kända pjäser som man vet att publiken redan känner till för att undvika risker. Men kan man ens göra teater för en bred publik längre?

Vilken teaterns roll är 2018 kanske kultureliten kan belysa mig om (ska inte ens försöka mig på en analys), men under Chess satt jag lite och tänkte på i vilken utsträckning teatern ska erbjuda det som publiken efterfrågar.

Å ena sidan tycker jag att teatern kunde vara mer kundorienterade (min magkänsla säger att alla konstnärer och kulturbejakare får något spygrönt i ansiktet när de hör just det ordet), men i förlängningen vet vi ju alla att det skulle betyda att vi då ser mest KAJ, Ted och Kaj och stand up på de finlandssvenska scenerna (folk vill ju få sig ett gott skratt) och att vi kanske inte blir så intellektuellt utmanade vad gäller politik, samhälle, etik, moral och rådande ideal.

Som man kan bli när teater är som bäst.

Men å andra sidan – att vara kundorienterad behöver inte heller utesluta det senare. Jag tycker till exempel att den fristående teatergruppen Unga Scenkompaniet gör så sjukt bra samtidskonst. Det samma gäller Blaue Frau. När jag går på teater vill jag ha identifikation. Något att tänka på och prata om. Aha-upplevelser. Och så vill jag känna något. Sorg, glädje, skratt eller gråt. Det tycker jag både Blaue Frau och Unga Scenkompaniet kan superbra.

PLUS att de verkligen har förstått värdet av personlig branding. De har tydligt förmedlat vem de är och vad de står för. Jag har aldrig sett svart på vitt vad USK står för, men kan så här spontant gissa att de står för människonära berättelser, feminism, antirasism och kroppspositivism. Liberala värderingar ur ett ungt (kvinnligt?) perspektiv. Jag vet att jag alltid kan se deras pjäser och känna igen mig. Och att jag ofta tänker på dem länge efter. Det är en fördel små fristående teatrar kan göra. Att nischa sig (funkar inte riktigt för Svenskis eller WT).

Men obs: Gillar nog också musikaler (kanske man snart kunde kunna göra en Hype 2.0 baserat på Dammen brister-boken som kom i veckan? Annika Åman kan säkert regissera på Svenska Teatern). Gillar nog också vissa noggrant utvalda klassiker. Och KAJ (och Ted).

Men för att återgå till frågan: ”Vems är felet när de finlandssvenska teatersalongerna gapar tomma?”. Helt ärligt: Hade aldrig ens hört om Maria Brauns äktenskap. Ännu mindre att den spelades på Lilla Teatern. Och det är väl kanske en grundförutsättning för att jag ska gå! Att jag vet om att den existerar.

Och att jag vet vad den står för.
Och varför jag ska gå.

Då går jag säkert gärna!

Mina två frågor till dig:
1. Vad vill du ha när du går på teater?
2. Vilken pjäs såg du sist?

Nu börjar det!

My fick sin dagisplats i veckan. En ny milstolpe är nådd. Inskolning efter jullovet. Precis som sina syskon börjar hon på ett helfinskt dagis – roligt! Obs, för henne – inte för mig, som återigen ska stamma och nicka mig hysteriskt genom  alla julfester och utvecklingssamtal (uff, att inte kunna ordentlig finska i Finland är minsann ett handikapp).

Ändå blir det skönt att hon får lite rutiner i sitt liv. Tycker så synd om henne varje gång hon träffar jämnåriga, för hon blir så lycklig. Hon hänger ju bara med vuxna nu och jag ser ju att hon tycker så mycket om att vara med andra barn. Ska bli så fint att hon får hänga med barn och vuxna som vill leka. Och att hon ska få vara ute!

Tycker att det har varit så roligt att följa med dagisutvecklingen med de stora barnen också (jösses vad de lär sig! Och vad språket utvecklas!). Inskolningen brukar ju vara förjävlig, men jag tror (obs, tror) att det är lättare att göra det nu med tredje barnet än med första (man blir mer härdad med åren). Jag vet att det blir härligt när det väl fungerar. För oss alla. Vårt kontor blir en lugnare plats och Mytte får mer åldersanpassad stimuli.

Årets julklapp!

Det fula och det fina i julen.

IMG_6299

Jag nämnde mitt agg mot julen igår. Egentligen är det lite oklart varför jag inte alls kan sluta fred med julen (besitter ungefär 0,0002 % av min systers julengagemang).

Kanske är det för att jag tycker att julen som koncept har glidit så långt ifrån ursprunget. Att något som egentligen ska vara vackert och stämningsfull bara tenderar ta fram det fulaste i mänskligheten. Skyhöga förväntningar, hög puls och en 100 % moraliskt förkastlig konsumtion när vi redan nu vet att vi har förbrukat långt över våra resurser.

Julen är barnens högtid, säger många (well well, var det barnen som frågade efter kålrotslåda och nypolerade köksskåp, kan man fråga sig). Mina barn älskar julen, så jag försöker verkligen bjuda till. Men det finns ett litet skav där, eftersom jag såklart vet att de tycker om julen mest för att de får julklappar. Chokladiga julkalendrar icke att förglömma. Ej heller de med fotbollskort.

Jo, de älskar fiskbordet också. Men det är ju inte därför de längtar till den tjugofjärde. Inte är det Jesusbarnet som drar, heller.

De älskar julen för att de vet att de får nya leksaker.
De älskar den kommersiella julen.
Så är det bara.

Nu har vi ett rätt så välfungerande system när det kommer till julfirande (vi firar varannat år i Karis och Vörå), men på basen av många runt omkring mig hör jag att det här med julrelationer – och vem som ska fira med vem – inte är helt lätt. Tänker många gånger att det är fullkomligt fånigt att vi haussar upp en dag så mycket (egentligen är det ju bara en helt vanlig dag!) att det ska bli friktion i relationerna. Liksom vem ska ha mamman i år? Vem måste måste ta hand om pappan i år? Ni fattar.

Och det är ju egentligen rätt spännande att jag är en människa som hyser julagg – för ni vet ju att jag älskar fest! Generellt är jag ju verkligen för att haussa upp alla vardagar. Att fixa med långbord, blommor, ljus, pynt och härligheter är ju rena rama drömmen sommartid. Men på julen känns det bara uff.

Kanske är det mest konsumtionen som irriterar mig. Och matsvinnet (mängderna mat som dukas upp, aldrig äts och sedan slängs i mellandagarna). Glädjande var det förstås när årets julklapp i Sverige blev en återanvänd gåva (ifjol köpte jag faktiskt en gammal playstation och några spel på Fb-loppis åt barnen). Hoppas många hakar på!

Eftersom jag är en gammal motsträvig jävel har jag en ny strategi för i år. Jag kan helt enkelt inte gå med på att vi köper en massa onödigt (säga vad man vill, men det blir ändå alltid en hel del tvångsjulklappar – för att inte tala om utfyllnadsjulklappar!). Jag blir galen när jag tänker på vilka värderingar jag förmedlar till barnen när vi överöser dem med julklappar (varsågod, här får du ett plastberg och en förstörd framtid, god jul).

Nu låter jag förstås sträng, men jag dömer ingen (vi är alla barn av vår tid). Säger bara att mitt samvete inte pallar. Och att jag måste hitta egna vägar för att tycka om julen. Så som vi måste göra när vi inte kommer runt något. Julen har sina fina sidor och då får man make it work. I år blir det osynliga, etiska julklappar under granen.

Mina barn behöver inget. De har allt de behöver. De har saker så hyllorna bågnar, de har kläder så det räcker och blir över. De har hälsa, kärlek, mat och vänner. Det gäller inte bara mina barn – det gäller också min övriga familj. Vi har nästan allt. Det finns verkligen inget som berättigar att jag köper ännu fler grejer när jag istället kan skänka mina pengar till dem som behöver dem.

Just nu jobbar jag med två gripande projekt på jobbet. En årsberättelse för en medicinsk stiftelse (som stöder medicinsk toppforskning i Finland). Det ligger så nära – ibland lite för nära – ens darrande hjärta när man samtidigt har en pappa med cancer. Tänk om forskningen skulle kunna rädda varenda en! Har också varit med på Project Livs julkampanj och blir både lycklig – och så fruktansvärt ledsen – när jag tänker på julen 2018 och hur många familjer som firar jul på sjukhus. Den lilla, lilla trösten som Project Liv kan ge när det smärtar som mest. Klart vi ska ge den!

På något vis känns allt bara så fjuttigt sedan.

Min strategi för i år är att ge personliga julklappar (det blir kanske ingen större överraskning, men pappa ska få en donation till Cancerstiftelsen). De donerade medlen finansierar finländsk cancerforskning och främjar förebyggandet av cancer. Gissar att det är vad han vill ha allra mest just nu. Ett botemedel. Hälsan tillbaka.

I den situationen är allt annat sekundärt.

Vi har också fyllt kontoret med Project Livs etiska julgåvor. Årets uppsättning kostar 30 euro och i det ingår en donation, en fin röd julgransboll och ett tackkort. De kan köpas på webben eller så kikar ni in hos oss. Det paketet ska jag ge åt alla. Sedan kanske jag kan köpa nåt smått och gott åt kiddorna på loppis.

Julen är barnens högtid.

Speciellt de som firar sin med sjukdom.

Och i allra högsta grad de som firar sin på sjukhus.

Det är i alla fall mitt sätt att känna mig mindre meningslös och glad genom adventstiderna. Kan ju inte påverka hur andra firar och konsumerar. Men känns ändå som om vi många gånger glömmer bort det rationella tänkandet när julsnurret tar över. Så ville bara tipsa om två fina julklappar! Stöd cancerforskningen. Eller bring back lost smiles. Ba gör det! ♥

Jobbar på julen.

fullsizeoutput_1196

I dag var det någon galning (jag) som plötsligt föreslog att vi skulle baka pepparkakor. ”Wow!” sa min son. ”Det här har aldrig hänt förr – att vi får baka pepparkakor och lyssna på julmusik redan den första december!”. Jag är ju som känt inget hardcore fan av julen, men försöker bjuda till när vissa i den här familjen tycker att julen är en bra grej.

Kan ändå sträcka mig till djupfryst deg (med palmolja – gud nåde mig) och glasyr i tub. Lite Carola på Youtube medan jag ler så fromt jag kan. Till allas förtjusning hittade jag hela 12 stycken pepparkaksformar och den goda stämningen kunde börja.

fullsizeoutput_1197

Men det tog ju så attans länge att tina degen så man fick lägga sig en stund på golvet och invänta någon slags julstämning. Har varit jobb-bakis idag. Jag som var så pigg igår. I dag har jag knappt kommit ur sängen. Har mer eller mindre halvsovit hela dagen. Har inte ens kommit ur pyjamasen och klockan är 19.

Hade en preliminär plan att åka till Karis med barnen i dag. Men där kom nog orken emot. Fick inte ihop det med mig själv. Behöver vara i Helsingfors på måndag, så hade tänkt åka och hänga med kaveris som råkar vara hemma. Bara tanken på att ta tåget ensam med tre barn fick mig att somna om.

fullsizeoutput_1194

Det enda fina med pepparkaksbak är väl egentligen doften. Sedan smakar ju den här köpta degen absolut ingenting, så den ger ju en inga direkta lyckokänslor. Nåja, barnen tycker ju förstås att det är roligt (utom My som hänger i benet och gallskriker för att hon inte får vara med – ettåringar är verkligen inga höjdare att ha med på pepparkaksbak).

fullsizeoutput_119d

Sedan smyckade vi de smaklösa kakorna med färgglada e-ämnen och levde lyckliga i alla våra dagar.

36 timmar i Stockholm.

Allt var egentligen lite roligare förr när jag var bättre på att rapportera om sånt jag gjorde. Nu för tiden blir det mest lösa tankar jag tänkt under dagen. Men sini nu! Nu kommer här ett klassiskt detta-har-hänt-inlägg. Vet inte riktigt var vi slutade sist, men vi tar upp tråden från när vi hoppade ur en taxi just här. Välkomna!

IMG_6458

I torsdags checkade vi in på Villa Källhagen. Alldeles, alldeles underbart litet hotell som jag verkligen hoppas få återvända till med familjen mot sommaren. Tyvärr var ju vädret lite som det brukar på våra breddgrader den här tiden på året, men Djurgården och havsutsikten gjorde vad de kunde. Det här måste vi uppleva på nytt när varma havsbrisar rufsar om sommarhåret.

IMG_6429

Det var en så himla skön vistelse för mellan möten och evenemang hann vi prata av oss sånt vi annars sällan hinner. Vardagen är ju så här och nu här och nu, men alltid nyttigt att hinna tänka framåt lite mellan varvet. Vad ska vi göra 2019? Vad har vi gjort hittills? Vad har vi gjort hittills som har varit bra? Vad har vi gjort hittills som har varit mindre bra? Vad behöver vi tänka på för att maxa slutspurten för 2018? Värdefullt.

IMG_6478

Trevligt med sprakande brasa när man stiger in som två våta disktrasor på klackar.

IMG_6433

Direkt vi kliver på tåget eller planet där hemma glömmer vi bort hur jobbigt det är med sju barn och saknar barnen jättemycket (det slår aldrig fel – vi är såna töntar när andras bebisar passerar), men vi njuter så kolossalt mycket av våra gemensamma utflykter. Att sova ostört i så här sköna sängar är underbart. Att bara ansvara för sig själv och sin egen hunger – aaah. Känns som man får så mycket gjort.

IMG_6406 2.jpeg

Efter ett möte i lobbyn med Patrik och Martin från handelskammaren fick vi svira om till fancy pants. Bara det att duscha utan att någon kryper in under duschdraperiet och äter tvål – wow! (Ps. Ni kan vara lugna, avser inte Sami den här gången). Min enda lilla ånger är att jag aldrig hann bada i badkaret. Det blev för brådis till julträffen på Finlands ambassad 18.00. Här en klassisk toaselfie.

IMG_6415

Julträffen var mycket positiv för min del. Träffade så många nya (och gamla!) människor som jag ser att vi kan hitta fina samarbeten med i framtiden. Eftersom vi har en målsättning att jobba mer över de nordiska gränserna framöver så gläder det mig när nya dörrar öppnas. I vår framtidsvision finns att vara det självklara valet när finska företag vill in på den svenska marknaden. Här har vi Bertills och kostymmaffian.

IMG_6416

Det var ju Fredrik Guseff! Känd som partisekreterare för SFP. Här blev det ju mycket snack om riksdagsvalet 2019. Jag har aldrig varit så här pepp inför ett val, tror jag. Speciellt intressant ska det ju bli att se om SFP efter några år i opposition lyckas göra ett riktigt bra val och bli ett regeringsparti. Känns som om mycket talar för det. De senaste årens politik har slagit hårt mot svenskan. Kommer de som valde bort SFP sist att rösta den här gången? Ugh, det är så spännis!

IMG_6390 2.jpeg

Om man stiger upp 4.00 orkar man inte partaja så länge. Så vi gick hem redan efter 22.00. Fnittrade jättemycket när vi tänkte tillbaka på morgonen när vi satt på ett café och drack kaffe på Arlanda när en man kom fram och frågade om vi kan filma när han överraskar sin fru som snart skulle komma genom gaten. Det kunde vi såklart! Sedan stod han och gömde sig bakom en plastväxt och darrade med en rosbukett i handen i en dryg halvtimme (planet var försenat). Och vi satt i givakt!

När flickvännen väl kom så blev vi så uppspelta av romantiken att vi båda sprang efter och filmade. Fatta att vi var så korkade att vi lämnade kameror och datorer och pengar och allt helvete hej och bara rusade iväg långt bort som två lättlurade romantiker! Det låter kanske inte så roligt, men det blev en mycket skojig film. Och framför allt var det roligt när vi föreställde oss hur vi skulle förklara oss för Sami ifall någon hade stulit alla våra grejer. ”Jo, men alltså det var sååå romantiskt och.. och .. och … de hade inte setts på så länge .. och och och .. det var så gulligt .. och och …” Nå, nu var det ingen som gjorde det och alla våra saker fanns kvar, taco lov.

Sedan somnade vi mycket roade.

IMG_6481

I dag vaknade vi pigga och glada, åt frukost och gick en timme runt Djurgården i snålblåsten. Babblade strategi. Sedan duschade vi och jobbade en stund. Sedan åkte Anna och träffade sin systerson. Då åkte jag in till stan för att köpa en ny väska. Men eftersom jag aldrig lyckas köpa en väska köpte jag en ny byxdress. Jag har så minimalt med kläder att jag var illa tvungen.

IMG_20181130_133716 2.jpeg

Provade också en Daisy Grace-klänning som jag såg i en instalive på antingen Hannah Widells eller Amanda Schulmans insta (pah, även jag faller platt för reklam). Men jag måste verkligen göra något åt den här tanigheten. Fyller inte ut en endaste en klänning. Axlarna ok, men höfter – hur skaffar man sådana? Ja ja ja. Köpte inte.

IMG_6380 2.jpeg

Sedan gick dagen bara i raketfart. Och vi fick en svajig flajt hem i stormen. Ändå känner jag mig riktigt laddad och tankad med kraft nu. Så fina dagar! Lycka är att få bli avsläppt på hemmagatan med kram och oavbrutet babbel. Nog känns det bra i hjärtat att jobba med Anna. Vi har så himla roligt – och ändå är vi bara i början av allt!

IMG_6509

Sedan landade jag här. Fick avlösa svärmor och svärfar (bästa, bästa svärmor och svärfar!). Fick hänga med dem en liten, liten stund med barnen innan de somnade och allt blev tyst. Nu väntar en skön helg. Häj!

Strategi & magi i Stockholm.

fullsizeoutput_10bc.jpeg

God morgon från Arlanda! Här sitter vi och startar upp dagen med en långsam frukost. Det här med okristligt tidiga morgnar börjar nästan bli rutin. Klockan 4 ringde klockan imorse och då låg kläderna på rad och väskan packad. Vid 5 svängde Anna in (naturligtvis med julmusiken på högsta volym!). Och nu är vi här!

Blir en skön två dagars vistelse med nytta och nöje. Ikväll ska vi gå på Finsk-Svenska Handelskammarens julträff på finska ambassaden. Där har jag aldrig varit förr, så det blir kul! Men före det: Bertills & Jungs inofficiella strategidagar. Och så måste vi fira också! Vi är så URUSLA på att fira. Men i dag ska nog skumpan fram – om jag så ska gå till Systemet och köpa den själv. Som det ser ut kommer vi att lansera en ny produkt 2019. Och det har vi helt glömt bort här i all rusning. Som vanligt glömmer man festen när vardagen rullar hårt.

Kaffitå!

Det fina i att vara olika.

Att bygga en jobbrelation är ungefär som att bygga ett äktenskap. Om båda parter är för lika kan det bli jobbigt (opposites attract – eller hur det nu var Paula Abdul sjöng på 80-talet). På något sätt blir det enklare om man har olika styrkor. Eller vad vet jag – jag har ju aldrig varit gift med någon som är som jag, så veeeem är jag att uttala mig?

Nå, anyways.

Jag har i alla fall märkt att det är så otroligt nyttigt för mig, som består av 70 % självkritik och 30 % tvekan, att jobba med Anna som är 80 %  framåtanda, 10 % rationalitet och 10 % feeling. Jag fastnar alldeles för ofta i tvivel. Famlar runt i misstro. Vågar inte riskera.

”Nej, det här kan kan vi inte göra, Anna!”

”Nej vet du, det här har jag aldrig gjort förr!”

”Nej, det här går inte!”

Anna är mera lagd åt det här hållet: ”Såklart vi kan!”. Och jag darrar: ”Men jag har ju a-a-a-aldrig gjort det förr!”. Och Anna ba: ”Men hur kan du dååå veta att du inte kan?”.

Ridå.

Och det är väl egentligen där som vi skiljer oss. Och där Annas styrka kommer fram. Det som jag inte har gjort förr – det förutsätter jag att jag inte kan. Det Anna inte har gjort förr – det tänker hon att hon måste testa.

Och när jag tänker att ”allt är vansinne” och att allt ”säkert ändå går åt helvete” så säger hon någonting som gör att jag alltid går med på att testa: ”Men hej, vi testar och sedan köper vi in hjälp om vi inte kan hantera det!”. Och sedan går det ändå som det alltid går: Att vi kan hantera det.

Det är så komiskt. Och så lärorikt!

Att jag är så lättlurad!

Också fascinerande hur ens självbild påverkas när man speglar sig i olika personer. Jag har alltid haft en bild av mig själv som en modig gambler, att min framåtrörelse här i livet ändå är rätt okej, men när jag speglar mig i Anna känner jag mig ungefär lika framåt som en tjurig nordkorean i strejk. I jämförelse är jag feg! Men det betyder egentligen inte att jag är feg – utan bara det att man ofta ställer sig i relation till andra. Intressant när man tänker på det ur den synvinkeln. Hur olika jag ser på mig själv nu – och på mitt förra jobb. Och ändå är jag samma människa!

Nå, egentligen ville jag bara säga detta: Skönt med någon som sparkar en i röven när man är tjafsig och onödigt feg. Jag kan ju så mycket mer än jag tror!

Wow!

Stökangst & hempositivism.

En långsam dag på Brändö. Har försökt röja i de absurda högarna av tvätt och disk och annat som bara hopar sig i veckorna. När veckan är slut är vårt hem oftast en katastofzon utan dess like.

Igår när jag kom ut från sovrummet efter att jag hade lagt My sa Sami att en kompis hade varit förbi under tiden. Jag skrek rakt ut! ”Nej Gud, du skojar! Nej nej nej!”. Jag fick en sån angstklump i magen. Det var så stökigt att det brände i mina kinder. Ingen kan få se detta! 

Det var så smärtsamt pinsamt att jag bara fick lägga det bakom mig. Så där som man ibland måste göra när det blir för jobbigt. Man lägger det snabbt i en mörk kammare inne i hjärnan och så förtränger man för inte bli helknäckt För faktum är att jag har lovat mig själv den här hösten: Det får vara grisigt hos oss. Jag har så mycket om dagarna att huset måste få förfalla i veckorna. Vi har inte krafter att ha det fint hemma – så är det bara. Ändå är det svårt för mig att stå för det. Att visa utåt hur eklit det egentligen kan bli här.

IMG_6321

Jag läste om det nya begreppet hempositivism på Svenska Yle för en tid sedan. Som på samma vis som kroppspositivism handlar det om att inte värdera ett hem baserat på hur det ser ut utan att mera tänka att alla hem är okej.

Någon gång måste vi få vila också, så lördagar fortsätter i samma anda som resten av veckan. Jag vilar och stänger ögonen. Men sedan på söndagen så är det så förskräckligt råddigt att ingen längre står ut – då får vi ta tag i saken igen!

IMG_6311

Skrattade högt när jag läste om hempositivismen först – tänkte att det känns så typiskt 2018. Men å andra sidan: Att vara lite mer lagd åt den sidan skulle inte skada. Men det är liksom bara det där att man är så ovan med överraskningsbesök att man inte längre är rustad för dem. Man känner sig alldeles tagen på sängen i all sin skit. Vet ni?

IMG_6323.jpeg

Sedan hjälper det ju inte heller att vi har en som är rätt skicklig på att dra ut allt som befinner sig under en meters höjd. Ettåringar är ena råddbollar alltså. Mängden pussel, sällskapsspel och filmer hon sjabbar bort just nu är inte nådig.

IMG_6351

Men i dag har vi äntligen styrt upp lite igen! Nu ser vi i alla fall lite golvyta. Och högen med 6 (!) maskiner tvätt som fanns på barnens golv (!) är numera inne i garderoberna. Och vi har rena tallrikar! Wow. Nu kanske man kunde gå ut en sväng också?

Till mig får ni alltid ringa.

Häromdagen stod jag och värmde lite rester åt barnen som var på hem från skolan (händer ungefär en gång på miljonen att jag är hemma när de kommer hem från skolan, men det här var undantaget som bekräftar regeln). Det jag trodde var 2 visade sig vara 6 hungriga elefanter som dundrade in som ett rökmoln på savannen.

Ibland kan jag bli riktigt skrattig av det faktum att vi bor så trångt. Och att jag har så stora barn att de tar upp hela lägenheten när de kommer med sin posse. Det som en gång var ett tambursgolv förvandlas snabbt till en gråsvart massa av skor, cykelhjälmar, mössor, vantar, Fjällräven-väskor och goretex i varierade former. Man kunde kanske tänka suck, men jag tänker mest: ♥

För faktum är att jag älskar när de kommer. Tioåriga pojkar låter mycket, äter mycket och tar mycket plats. Men so be it. Vill att de alltid ska vilja komma till oss. Häromdagen räckte inte maten till alla pga att jag inte visste vi skulle bli så många, men smörgås finns alltid (och vill man så får man alltid äta upp bananerna).

Minns ni hur hungrig man var när man var 10 år? Tänker tillbaka på hela lågstadiet och högstadiet som en enda kurrande mage. Åt, åt, åt. Men ändå var jag hungrig direkt. Tänker på de gånger man inte vågade säga att man var hungrig hos en kompis. Ljudet av besticksklirr mot tallrikar – och där satt man på en säng med sin kurrande mage. Därför förvandlas jag till en manisk feeder när barnen har kompisar hos oss, hah

Men alla mina töntiga smörgåsfat är egentligen bara förklädda ängsliga förhoppning och hälsningar till framtiden: Visst vet ni att ni alltid får komma hit? 

Jag tror att jag är alldeles för sträng för att bli den där mamman man väljer att ringa sedan när det krisar – när de är 16 år och någon har druckit för mycket, ställt till det och alla är illa ute. Men man kan ju alltid drömma (har ju inte heller någon större draghjälp i det faktum att pappan är polis). Därför får man betrakta alla sura goretexberg och smörgåsbrickor som investeringar för framtiden.

Och så är de så hjärtskärande gulliga med My.

När elefanthjorden dundrade in i vardagsrummet gick My fram och nappade en mobil.

”Ähh, låt henne ha den. Hon blir för rage annars!” sa Melwin. Och så var det med den saken! Med Jacys mobil gick hon från famn till famn till famn.

Hoppas det alltid är så.

Roligast i familjen.

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -021.jpg

Jag har en dotter som har en otrolig komisk tajming. Eller så är det bara för att jag själv tycker att hon har så stört bra humor (hon säger så mycket tassigt att Henrik Schyffert bleknar i bakgrunden).

Häromdagen stod jag i köket och var skitsur över att någon hade gjort … nånting (minns inte ens längre vad det handlade om). Så jag sade så där som gnälliga mammor säger: ”Alltså vad har jag sagt om det här? Usch! Vem är det som har gjort det här?”. Mille, som var i full färd på väg åt ett annat håll, stack in huvudet i köket och ba:

– Nå hej, det var ju jaaag, Milken Mannil – ELLER SOM MAN OCKSÅ KAN SÄG:
NOOBEN30 PÅ ROBLOX!

Hela köket föll ju ihop i en skratthög. Speciellt när hennes mimik (och röst!) är så komisk. För er som inte vet så är Roblox ett spel och Nooben30 ett alldeles utmärkt smeknamn.

Svårt att vara sur sedan.

Skrattade också mycket när hon häromdagen pratade om manlig kökspersonal och sa:

– Matheo, du vet ju den där POJKMATTANTEN! 

Liksom pojk-mat-tanten! Underbart. Tänk att få vara både tant och pojke i ett!

I kväll var hon själv sjukt sur över att Sami skulle vidare på futsal med sitt eget lag efter att han hade tränat Mileas lag, så hon låg i sängen och höll arga monologer. Nu är det svårt att förstå det här om man inte deltagit i showen live (de här olika rösterna är verkligen något som måste upplevas).

– Nä, vet du mamma hur det är med pappa? Hans lag – de bara BABBLAR och BABBLAR och skrattar och SKRATTAR. Du minns när jag var på matchen sist, va? Vet du, de som satt på bänken – de bara babbla och babbla. Såg de ens på matchen? Kungliga Wasa liksom – de skulle byta namn till BABBLIGA Wasa. Och det VÄRSTA är att de inte ens kommer hem efteråt! Sedan ska de ännu äta ihop – så går de till någon restaurang och beställer VUXENHAMBURGARE – bara för att det ska ta länge! Så de får babbla ännu mer! Sedan sitter de där och ba ”Oj oj oj, att babbla är nog liiivet det”. 

Barn. Inte är de helt skit inte.

Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Live a little!

Linn Jung 

Äntligen klar sikt! I dag kom mina glasögon efter en maffig väntetid på 6 veckor. Känns kul att ha något som piggar upp i glåmighetens november. Även om det tar ett tag innan man vänjer sig vid nya glasögon (ugh, så snurrig man kan bli).

Det var en bra dag i dag. Efter några tunga. Har varit rätt så trött på mig själv och på det här späckade schemat. Det är inte det att jag inte orkar eller vill – det är mest det att jag är så osugen på att optimera hela livet. Ni vet, att veckohandla för att man måste – inte för att man vill. Göra scheman för fritiden. Gå och lägga sig tidigt för att man måste (inte för att man vill). Hela tiden ha koll på nästa steg. Urk. Igår blev jag så provocerad av mig själv när jag var så ofantligt sugen på ett glas rödvin, men jag sa ”njeah, måste nog låta bli för jag sover sämre sedan”.

LIKSOM: COME ON, LIVE A LITTLE!

Man kan inte välja bort vinet, njutet – ja, livet!

Därför slog jag till ikväll. Barnen har somnat. Sami jobbar natt. Hällde upp ett glas rödvin. Tog datorn i famnen och landade här i soffan. Tänker vara vaken länge. Ska bara njuta – och ta smällen i morgon, haha! Alltid kan man inte vara rationell. Åt choklad till kvällsmål också. Har blivit alldeles för dålig på att vara i stunden och skita i allt som väntar (allt det där som egentligen gör att jag mår bra).

.. ja, tills man vaknar dagen efter och vill slå sig med en gjutjärnspanna i tinningen.

Jajaja, nu ska här njutas! På med Netflix!

6 jobb som jag skulle söka (om jag inte redan hade ett underbart).

fullsizeoutput_dd4

Att vara en kreativ och hungrig själ i Svenskfinland har aldrig varit mer tacksamt. Medan jag själv spanade efter nya utmaningar kom det aaaldrig nåt kul. Jag väntade och väntade och väntade. Och det var väl det som var meningen – att jag skulle hitta Anna och vi skulle starta Bertills & Jung. Men ni som fortfarande söker!

Här kommer 6 fina jobb som ni inte vill missa.

1. Producent till X3M:s aktualitetsredaktion Fokus. Gjorde en sommar på X3M:s dåvarande aktualitetsredaktion för länge sedan och det var en superfin erfarenhet. Om du har ett intresse för samhälle, tycker om att göra content och gillar tempo, så skulle jag söka nununu. Här kan du läsa mer.

2. Svenskspråkig kommunikationsexpert till Herea. Herea är en finskspråkig kommunikationsbyrå med säte i Korsholm. Deras arbetsplatsannons har flimrat förbi mig på Facebook så många gånger de senaste dagarna. Är du kanske den de söker? Här kan du läsa mer.

3. Medarbetare till NK Bokföring. Går du igång på löneräkning och HR? Vår superfina bokförare Fredrik Norrlin rekryterar fler till teamet i NK Bokföring. Kontoret är i Vörå. Om du är sugen på mer information om jobbet, rekommenderar jag att du slår en signal till Fredrik på 050 5615839! Eller spanar in hans Facebook-sida här.

4. Tjejkoordinator till Luckan. Luckan i Österbotten söker en verksamhetsledare för ett projekt där avsikten är att höja kompetensen bland instruktörer, idrotts- och ungdomsledare om likabehandling och jämlikhet utgående från ett normmedvetet, mångkulturellt och inkluderande förhållningssätt. Wow. Behövs! Här kan du läsa mer.

5. Närvårdare till grupphemmet i Korsholm. Har jobbat med Folkhälsanhuset i Korsholm några gånger i höst och kan fortfarande inte släppa den här superfina bilden från deras Facebook. Eller den här! Om jag skulle jobba inom vården kan det nog hända att de skulle vara ett gott alternativ, men nu gör jag mig lite bättre på andra ställen, så jag ger jobbet vidare till någon som har rätt utbildning! Här kan du läsa mer.

6. Gott hjärta till Project Liv. Nå, det här kunde ni kanske gissa. Att jag skulle rekommendera den lediga posten för ”Ansvarsperson för Liv i vården”. Jag väntar sååå! Fram till söndag kan du ännu söka! Här kan du läsa mer.

Lycka till alla talanger där ute! Go get them.

Så mycket bättre: 9 bästa tolkningarna genom tiderna.

Som ni känner till är jag rätt usel på tv, men ”Så mycket bättre” på lördagkvällar har ändå någonting. Ändå skönt att hela familjen kan se samma program och äta ur olika godispåsar. Nivån har varierat kraftigt mellan säsongerna, men till skillnad från Fångarna på fortet, Gladiatorerna och andra vädervärdiga teveklassiker, så kan Så mycket bättre ändå bjuda på tillfälliga highs.

Just nu i skrivande stund har alla lagt sig raklånga i sofforna. Vi åt middag på stan efter Matheos träningar. Gick via Citymarket och fyllde på godisförrådet. Nu kan Så mycket bättre börja. Som uppladdning kan vi gå igenom:

9 bästa Så mycket bättre-
tolkningarna genom tiderna

 

1. Miss Li – Här kommer natten (2012). Den bästa låten den säsongen kom redan i det första programmet. Minns inte så mycket från den här säsongen – förutom att Darin och Maja Ivarsson var så uppenbart kära i varandra. Roligt förresten att det alltid ska finnas en sån här happy happy-hipppie-karaktär i varje säsong (Miss Li, Laleh, Miriam Bryant, Linnea Henriksson – oftast är de härligast av alla!). Nå, den här Pugh Rogefeldt-versionen gjorde hon oerhört bra. Den håller ännu 6 år senare.

2. Miriam Bryant – Ett sista glas (2015). Av alla artister som har deltagit i programmet hittills så är nog Miriam Bryant en av de allra härligaste. Så spontan och så underbart opretentiös i sin framtoning (visste inget om Sven-Bertil Taube och kunde inte ha brytt sig mindre). Alla tolkningar hon gjorde under hela säsongen var jättefina (velade mellan denna och att ta hennes version av Niklas Strömstedts ”Sista morgonen” till listan, men den här var ändå snäppet bättre).

3. Agnes Carlsson – En sån karl (2013). Den här fick egentligen komma med för att jag tycker Agnes behöver få lite cred för att hon drog och lyfte hela säsongen 2013 helt ensam. Tror det var den svagaste line-upen någonsin (man kämpade sig igenom programmen bara för att få höra Agnes låt sedan kunde man gå och lägga sig). Det här är en fullkomligt töntig låt (men den var väl barn av sin tid, så vi får ha överseende), men i Agnes version funkar den bra att springa till (den finns på min playlist ”Mysjogg”, heh). Agnes en sån begåvad snällis.

4. Laleh – Ängeln i rummet (2011). Känns absurt att det faktiskt var över sju år sedan den här kom. Minns att det blev en bra hit efteråt (sällan Så mycket bättre skapar riktiga hits nu för tiden – känns som om det aldrig kommer någon i klass med Petters Mikrofonkåt med September). Laleh var så gullig. Höll hög nivå hela säsongen, även om hon minsann hade bra sällskap i Eva Dahlgren, E-Type, Laleh, Tomas Ledin, Lena Philipsson, Timbuktu och Mikael Wiehe. Men ja, den här låten var bäst.

5. Timbuktu – Flickan och kråkan (2011). Den här gillade jag kanske mest för att jag inte hade hört den sedan jag var barn och mamma lyssnade på den på HÖG VOLYM när hon städade. Mamma hade någon underlig period när hon lyssnade massor på Wiehe. Mikael Wiehe och Eva Dahlgren och Thomas Ledin – och det här året var de alla i samma säsong! Fattades bara Per Gessle. Alla säsonger ska ju ha en obligatorisk rappare och det här året var det Timbuktu.

6. Darin – En apa som liknar dig (2012). Den här låten tillhör kanske inte mina egna favoriter, men man kan inte göra den här listan utan att ha med den eftersom den på något vis summerar hela konceptet. Tycker kanske att det här är receptet på hur man ska göra. Man ska ta en gammal låt och göra den till sin. Fast cirka tusen gånger bättre.

7. Stor – Mitt liv (2018). En låt från den här säsongen! Har inte riktigt fått ett grepp om Stor ännu. Han verkar så otroligt skör bakom sin hårda fasad. Gillar honom i smyg. Men svårt att veta (mitt i allt kan han visa sig vara en knäppis). Originallåten ”Mitt liv” hör inte till mina favoritlåtar, men den här refrängen med pojken från parken var väl ändå jättefin? Ja, vi säger så. Stors dag i dag förresten!

8. Jill Johnsson – Öppna din dörr (2016). Jill är alltid Jill – och hon gjorde många bra versioner under sin säsong (Himlen är oskyldigt blå, till exempel – aj så fin!). Gillade jättemycket Little Jinder i samma säsong, men nu när jag försöker hitta en av hennes låtar, så är de kanske bara så där .. halvbra? Kanske var det lika mycket hennes personlighet som var så skön. De här två var mina favoriter den här säsongen. Trodde på förhand det skulle bli Lisa Ekdahl, men nu när jag tänker på det så kan jag inte minnas en enda låt hon gjorde.

9. Albin Lee Meldau – Spela min favoritvals (2018). Tyckte den här versionen var så vacker. Den har jag för övrigt också lagt till på min mysjogg-lista. Kunde vara något som Håkan Hellström gjort. Skönt att jogga längs havet och lyssna på denna. Även om Albin är lite som Stor .. svår att få grepp om? Är han en wannabe eller ett original? Är han en tönt eller riktigt cool? Kan ej besvara frågan i detta läge. Kanske är han båda. Och det är helt ok det också.

Yes. Nu kan det börja. Häj!

Framgångspoddens Alexander Pärleros kommer till Vasa.

Ett av de första uppdragen vi fick inom Bertills & Jung var att styra upp ett riktigt toppevent för Finsk-Svenska Handelskammaren i Vasa. När man står där med sin nyfödda företagsbebbe blir man så glad när Kjell Skoglund knackar på dörren och säger ”Vad tror vi om vi skulle satsa riktigt stort i Vasa – och ni skulle hjälpa mig på traven?”.

Yes, yes, yes, sade vi och bollade många fantastiska namn innan vi bestämde oss för att testa Framgångspoddens Alexander Pärleros. Kanske dags för honom att besöka Finland? Alla nordiska ambassadörer tackade ja. Satu Huber och Mikael Jungner likaså. Och ja, Pärleros också! Wow!

pärleros

Nycklar till framgång – ledarskap i Norden

6 mars 2019 inträffar den här fantastiska dagen. Och fatta – vi bjuder på det här helt gratis! Också lunch och buffémingel senare (om vi någon gång ska fira lillördan så är det just den här dagen!). Vi har ett parhundra platser och du ska anmälda dig här.  Vi har bokat Stadshuset och jag tror inte det blir svårt att fylla det. Alla föreläsningar går på svenska, förutom Mikael Jungners (men vi har fixat simultantolkning för hela eventet så du kan ta med alla dina finska kaveris!). På Handelskammarens webb kan du läsa mera.

Tror alldeles ödmjukt och opartiskt att det här kanske blir årets event i Österbotten 2019. Vi önskar er varmt välkomna!


På seminariet stakar vi ut riktlinjerna för framtidens arbete och samhälle.

Norden hör till de regioner som har de bästa förutsättningarna för att ta klivet in i framtiden och bli en av vinnarna i en digitaliserad värld. Vi har teknologin, expertisen och fungerande strukturer. För att lyckas måste vi ta vara på våra styrkor och anpassa våra samhällen till ett nytt tidevarv.

Vilket typ av ledarskap behövs och vad avgör skillnaden mellan framgång och misslyckande? Vilka styrkor kan vi bygga vidare på och vilka brister borde rättas till? Vilka beslut borde de politiska beslutsfattarna fatta för att ta den nordiska modellen till nästa nivå? Vad borde vi göra gemensamt på ett nordiskt plan?

Anmäl dig här.