Söndagsintervjun.

Det händer inte ofta, men någon gång nu som då kommer det nya läsare till den här bloggen. Och ibland kan det hända att de vill ha mer grundläggande information om vem som skriver här och varför. Googlade fram en bra base. Här börjar söndagsintervjun.

Hej, vilket är ditt fullständiga namn?

– Linn Jung heter jag, kort och gott. Min mamma har fem namn och tyckte de var onödigt många att rabbla, så både min syster och jag heter kort och gott Linn och Lotta, utan mellannamn. Sedermera tog min syster ett dubbelefternamn när hon gifte sig (det gjorde inte jag).

Hur gammal är du?

– Jag är 32 år. Känner mig både äldre och yngre än vad jag är. Äldre pga. 1. de flesta jag hänger med är över 40 och 2. jag har haft barn så himla länge. Men yngre pga att jag hade en föreställning om att man inte skulle vara så här barnslig när man är över 30. Däremot tycker jag trettiplus är en underbar tid i livet.

Bor du ensam eller med någon annan?

– Jag bor med min man och våra barn Matheo, Milea och My i Vasa, Finland. Min man är en superallergiker, så vi kommer aldrig att ha husdjur (han är en sån som får nysattacker och röda ögon om vi t.ex har gäster som har katt hemma). Vi bor alldeles för trångt och letar ständigt efter större boende, men orkar inte riktigt ta tag i det eftersom det är så mycket annat som händer hela tiden. Vi bor på hela övre våningen i ett gult trähus bestående av tre lägenheter.

Hur lång är du?

– Jag är 172 cm lång, tackar som frågar. Räknade häromdagen (enligt någon uråldrig metod) ut att flickorna i vår familj räknas bli 174,5 cm långa och pojken 187 cm. Jag har alltid känt mig rätt lång (nå, delvis pga klackar) – men kommer jag alltså att bli kortast i familjen? Den som lever får se!

Vad spenderar du mest pengar på?

– Har faktiskt ingen aning eftersom jag är en slarver. Men om jag får göra en vild gissning, så boende, restauranger och Lidl. Och eventuellt parkeringsböter (fick en till senast igår – jag måste måste måste skärpa mig).

Hur många syskon har du?

– Som jag redan sa, en Lotta som är två år yngre än mig.

Favoritfärg?

– Svart, rosa, konjak, senapsgul, koboltblå.

Vad gör du varje dag?

– Jag sa åt mina barn häromdagen att det känns som om jag bara städar och jobbar i mitt liv just nu. Det är ingenting jag direkt njuter av. Jag skulle hellre säga att jag läser varje dag, motionerar varje dag, men det vore en fet lögn. Däremot längtar jag varje dag till jullovet. Och så äter jag godis (mitt sockerberoende är brutalt, men so be it) och lyssnar på poddar (och ljudböcker sedan igår).

Vilken är din favoritmat?

– Musslor kokade i vittvin + fränäre + aioli – never gets old.

Vem litar du på?

– Mest på Sami, mamma, pappa och Lotta. Men egentligen på nästan alla. Det är min svaghet och styrka – att jag in i det sista tror gott om alla människor. Om de så lurar mig och hugger mig i ryggen (händer iofs nästan aldrig). Men i regel litar jag på folk. Har ingen inbyggd misstro (som till exempel min man har, men brukar säga att han är miljöskadad av sina snart 20 år som polis).

Vad har du alltid i kylen?

– Där finns alltid mjölk, turkisk yoghurt och ägg. Oftast också någon möglig ostkant och lingonsylt som gick ut ifjol.

Är du en morgon- eller kvällsmänniska?

– Kvällsmänniska, tror jag. Fast jag har blivit ganska boring när det kommer till att vara vaken sent. Även om gårdagen var ett undantag (tror klockan var närmare 2 innan vi hade babblat klart med Putte och Fredrika).

Varför bloggar just du?

– Just nu i denna stund eller överlag just nu? Nå, just nu i denna stund bloggar jag för att min dator råkade stå på köksbordet efter att vi ätit kvällsmat och jag såg att jag hade ett utkast på hälft (vill gärna visa en bild nu när jag en gång har städat, eheh). Men så där i övrigt bloggar jag för att jag älskar att berätta och formulera meningar. Att skriva är livet.

 

En självständighetsdag bland många.

IMG_6736

Det var en jättefin förmiddag på Brändö. Dessvärre ligger solen så lågt nu för tiden. Man måste traska ner till stranden för att ha en chans att få syn på den. Men vi anade den bakom husen och gick ner för att hälsa glad självständighet.

Brukar alltid vara fint väder den 6.12. Ifjol firade vi Malins födelsedag (och Finland 100 år!) med soppa i skogen. Då var det full vinter och kallt. I år har vi också lite vitt på marken! Men ingen is. Såg till och med folk som paddlade förbi nere i sundet (med finska flaggor bak i kanoten – så fint!).

IMG_6739

I dag har vi ledig dag allihopa. Och jag är ensam hemma med barnen. Sami är som vanligt i Helsingfors och jobbar med alla demonstrationer och säkerhetsarrangemang kring självständighetsfirandet. Satt och tänkte på det i dag. Hur ska man egentligen göra för att få gå på balen någon gång i sitt liv? Undrar vilken som skulle vara den lättaste vägen in. Att bli riksdagsledamot? Bli artist? Ta någon VM-medalj? Bli aktivist? Rädda någons liv? Nå, vi får fundera på det. Tid finns!

IMG_6754

Fint var det ute i alla fall! Brändö är så vackert så här års. Speciellt där nere kring Smulterö. I helgen ska jag försöka hinna gå på utställningen med gamla fotografier från Brändö. Är så otroligt fascinerad av hur det såg ut på här för hundra år sedan.

Stranden här nere har anor ända tillbaka till 1700-talet (!). Nu är det ju här ett av de lugnaste och finaste områdena. Men kan inte sluta tänka på hur det var förr när här var fullt med arbetare, sjöfart, fabriker och action. Stora fartyg som tuffade förbi och  Brändö som var ett betydande centrum. Tror utställningen är på Vasa konsthall. Och gratis!

IMG_6783

Eine kleine glad Brändöbo. Tacksamma är vi som får bo i landet Finland!

IMG_6725

Väl hemma hade vi städat lite grann och plockat fram vinterpynt. Förr tyckte jag det var omöjligt att hitta någon form av julpynt som jag gillade och passade här hemma hos oss. Nu tycker jag det finns mycket fint i sammet och guld. Den här färgskalan ger mig bra feeling i kroppen.

IMG_6730

Är inte så stort fan av tomtar och shit, men kan leva med lite vinterpiff. Förändring och variation är ändå trevligt. Har till och tänkt den extrema tanken att skaffa gardiner. Vi har aldrig haft gardiner i vardagsrummet (tycker det är trevligt att se ut och se in). Men har en liten vision om att det kunde bli riktigt ombonat och mysigt. Ja ja ja. Vi får suga på den en stund till.

Nu ska jag försöka se om jag hittar nåt trevlig outfit till Bertills & Jungs jullunch imorgon!

Vad ska till för att jag ska gå på teater?

Processed with VSCO with  preset

Som en stor vän av varumärkesarbete har jag med intresse följt med diskussionen som började med frågeställningen ”Vems är felet när de finlandssvenska teatrarna gapar tomma?” på Svenska Yle. Eller egentligen började den när Lilla Teaterns konstnärliga ledare Marina Meinander ställde frågan på Facebook och fick många svar.

Att teatrarna gapar tomma är kanske en sanning med modifikation. Min egen teater Wasa Teater gör allt annat med sin KAJ-show just nu (där var det snarare svårt att få biljetter). Men när ordet branding kom med som en förklaring till den svikande publiken blev jag såklart nyfiken. Då börjar öronen vifta!

Kultur och teater ligger mig varmt om hjärtat. Har alltid gjort. Jag var på Chess på Svenskis i början av veckan och många gånger under föreställningens gång virrade tankarna iväg tillbaka till den här diskussionen och förklaringarna som uppkom där.

Publikfrånvänd repertoar. Recensioner. Svag branding.

Tänkte en del på det när jag satt i salongen på Chess:  Vad är det egentligen som ska till för att jag ska gå på en pjäs? Ja, inte är det kalla kriget och schack i alla fall. Visst, musikalartisterna var otroliga (tyckte till exempel att Elisabeth Hammersbøen Rustads nummer med ”Lämna inga dörrar på glänt” var så bra). Men storyn är så ofattbart tunn och långt ifrån min världsbild att jag på inga vis rycks med. Det kom inte som en överraskning att jag var överlägset yngst i salongen heller (bland alla gråa permanenter som stack fram över balkongerna).

Har läst lite olika inlägg i den här debatten och tänkt lite på teaterns roll i samtiden. Har egentligen rätt dålig koll på hur det ligger till (ni som kan får gärna komma in med ett lass fakta), men min känsla säger att det inte längre finns en lika bred masspublik som för 20 år sedan. Min känsla säger också att man inte kan spela ”hundraåriga klassiker” som ”alltid har fungerat” – och samtidigt locka publik. Chess var ett gränsfall (och hah, dessutom stod någon annan för biljetten).

Jag fattar förstås också att det är ekonomiskt och tidsmässigt ohållbart att skapa nya pjäser på löpande band i Svenskfinland (det finns säkert många orsaker till varför vi ser Sound of Music för trettontusende gången). Processen är lång och det kreativa arbetet ska ha sin tid. Men jag (och antagligen min generation med mig) är så fruktansvärt kräsna. Faktum är att jag skiter i Shakespeare, Tjechov, Moliére. Också i Cats, West side story, Phantom of the Opera.

Jag känner bara: Gäsp.

Gissar att alla teatrar är utsatta för ett hårt ekonomiskt tryck 2018. Man kanske letar efter kända pjäser som man vet att publiken redan känner till för att undvika risker. Men kan man ens göra teater för en bred publik längre?

Vilken teaterns roll är 2018 kanske kultureliten kan belysa mig om (ska inte ens försöka mig på en analys), men under Chess satt jag lite och tänkte på i vilken utsträckning teatern ska erbjuda det som publiken efterfrågar.

Å ena sidan tycker jag att teatern kunde vara mer kundorienterade (min magkänsla säger att alla konstnärer och kulturbejakare får något spygrönt i ansiktet när de hör just det ordet), men i förlängningen vet vi ju alla att det skulle betyda att vi då ser mest KAJ, Ted och Kaj och stand up på de finlandssvenska scenerna (folk vill ju få sig ett gott skratt) och att vi kanske inte blir så intellektuellt utmanade vad gäller politik, samhälle, etik, moral och rådande ideal.

Som man kan bli när teater är som bäst.

Men å andra sidan – att vara kundorienterad behöver inte heller utesluta det senare. Jag tycker till exempel att den fristående teatergruppen Unga Scenkompaniet gör så sjukt bra samtidskonst. Det samma gäller Blaue Frau. När jag går på teater vill jag ha identifikation. Något att tänka på och prata om. Aha-upplevelser. Och så vill jag känna något. Sorg, glädje, skratt eller gråt. Det tycker jag både Blaue Frau och Unga Scenkompaniet kan superbra.

PLUS att de verkligen har förstått värdet av personlig branding. De har tydligt förmedlat vem de är och vad de står för. Jag har aldrig sett svart på vitt vad USK står för, men kan så här spontant gissa att de står för människonära berättelser, feminism, antirasism och kroppspositivism. Liberala värderingar ur ett ungt (kvinnligt?) perspektiv. Jag vet att jag alltid kan se deras pjäser och känna igen mig. Och att jag ofta tänker på dem länge efter. Det är en fördel små fristående teatrar kan göra. Att nischa sig (funkar inte riktigt för Svenskis eller WT).

Men obs: Gillar nog också musikaler (kanske man snart kunde kunna göra en Hype 2.0 baserat på Dammen brister-boken som kom i veckan? Annika Åman kan säkert regissera på Svenska Teatern). Gillar nog också vissa noggrant utvalda klassiker. Och KAJ (och Ted).

Men för att återgå till frågan: ”Vems är felet när de finlandssvenska teatersalongerna gapar tomma?”. Helt ärligt: Hade aldrig ens hört om Maria Brauns äktenskap. Ännu mindre att den spelades på Lilla Teatern. Och det är väl kanske en grundförutsättning för att jag ska gå! Att jag vet om att den existerar.

Och att jag vet vad den står för.
Och varför jag ska gå.

Då går jag säkert gärna!

Mina två frågor till dig:
1. Vad vill du ha när du går på teater?
2. Vilken pjäs såg du sist?

Nu börjar det!

My fick sin dagisplats i veckan. En ny milstolpe är nådd. Inskolning efter jullovet. Precis som sina syskon börjar hon på ett helfinskt dagis – roligt! Obs, för henne – inte för mig, som återigen ska stamma och nicka mig hysteriskt genom  alla julfester och utvecklingssamtal (uff, att inte kunna ordentlig finska i Finland är minsann ett handikapp).

Ändå blir det skönt att hon får lite rutiner i sitt liv. Tycker så synd om henne varje gång hon träffar jämnåriga, för hon blir så lycklig. Hon hänger ju bara med vuxna nu och jag ser ju att hon tycker så mycket om att vara med andra barn. Ska bli så fint att hon får hänga med barn och vuxna som vill leka. Och att hon ska få vara ute!

Tycker att det har varit så roligt att följa med dagisutvecklingen med de stora barnen också (jösses vad de lär sig! Och vad språket utvecklas!). Inskolningen brukar ju vara förjävlig, men jag tror (obs, tror) att det är lättare att göra det nu med tredje barnet än med första (man blir mer härdad med åren). Jag vet att det blir härligt när det väl fungerar. För oss alla. Vårt kontor blir en lugnare plats och Mytte får mer åldersanpassad stimuli.

Årets julklapp!

Det fula och det fina i julen.

IMG_6299

Jag nämnde mitt agg mot julen igår. Egentligen är det lite oklart varför jag inte alls kan sluta fred med julen (besitter ungefär 0,0002 % av min systers julengagemang).

Kanske är det för att jag tycker att julen som koncept har glidit så långt ifrån ursprunget. Att något som egentligen ska vara vackert och stämningsfull bara tenderar ta fram det fulaste i mänskligheten. Skyhöga förväntningar, hög puls och en 100 % moraliskt förkastlig konsumtion när vi redan nu vet att vi har förbrukat långt över våra resurser.

Julen är barnens högtid, säger många (well well, var det barnen som frågade efter kålrotslåda och nypolerade köksskåp, kan man fråga sig). Mina barn älskar julen, så jag försöker verkligen bjuda till. Men det finns ett litet skav där, eftersom jag såklart vet att de tycker om julen mest för att de får julklappar. Chokladiga julkalendrar icke att förglömma. Ej heller de med fotbollskort.

Jo, de älskar fiskbordet också. Men det är ju inte därför de längtar till den tjugofjärde. Inte är det Jesusbarnet som drar, heller.

De älskar julen för att de vet att de får nya leksaker.
De älskar den kommersiella julen.
Så är det bara.

Nu har vi ett rätt så välfungerande system när det kommer till julfirande (vi firar varannat år i Karis och Vörå), men på basen av många runt omkring mig hör jag att det här med julrelationer – och vem som ska fira med vem – inte är helt lätt. Tänker många gånger att det är fullkomligt fånigt att vi haussar upp en dag så mycket (egentligen är det ju bara en helt vanlig dag!) att det ska bli friktion i relationerna. Liksom vem ska ha mamman i år? Vem måste måste ta hand om pappan i år? Ni fattar.

Och det är ju egentligen rätt spännande att jag är en människa som hyser julagg – för ni vet ju att jag älskar fest! Generellt är jag ju verkligen för att haussa upp alla vardagar. Att fixa med långbord, blommor, ljus, pynt och härligheter är ju rena rama drömmen sommartid. Men på julen känns det bara uff.

Kanske är det mest konsumtionen som irriterar mig. Och matsvinnet (mängderna mat som dukas upp, aldrig äts och sedan slängs i mellandagarna). Glädjande var det förstås när årets julklapp i Sverige blev en återanvänd gåva (ifjol köpte jag faktiskt en gammal playstation och några spel på Fb-loppis åt barnen). Hoppas många hakar på!

Eftersom jag är en gammal motsträvig jävel har jag en ny strategi för i år. Jag kan helt enkelt inte gå med på att vi köper en massa onödigt (säga vad man vill, men det blir ändå alltid en hel del tvångsjulklappar – för att inte tala om utfyllnadsjulklappar!). Jag blir galen när jag tänker på vilka värderingar jag förmedlar till barnen när vi överöser dem med julklappar (varsågod, här får du ett plastberg och en förstörd framtid, god jul).

Nu låter jag förstås sträng, men jag dömer ingen (vi är alla barn av vår tid). Säger bara att mitt samvete inte pallar. Och att jag måste hitta egna vägar för att tycka om julen. Så som vi måste göra när vi inte kommer runt något. Julen har sina fina sidor och då får man make it work. I år blir det osynliga, etiska julklappar under granen.

Mina barn behöver inget. De har allt de behöver. De har saker så hyllorna bågnar, de har kläder så det räcker och blir över. De har hälsa, kärlek, mat och vänner. Det gäller inte bara mina barn – det gäller också min övriga familj. Vi har nästan allt. Det finns verkligen inget som berättigar att jag köper ännu fler grejer när jag istället kan skänka mina pengar till dem som behöver dem.

Just nu jobbar jag med två gripande projekt på jobbet. En årsberättelse för en medicinsk stiftelse (som stöder medicinsk toppforskning i Finland). Det ligger så nära – ibland lite för nära – ens darrande hjärta när man samtidigt har en pappa med cancer. Tänk om forskningen skulle kunna rädda varenda en! Har också varit med på Project Livs julkampanj och blir både lycklig – och så fruktansvärt ledsen – när jag tänker på julen 2018 och hur många familjer som firar jul på sjukhus. Den lilla, lilla trösten som Project Liv kan ge när det smärtar som mest. Klart vi ska ge den!

På något vis känns allt bara så fjuttigt sedan.

Min strategi för i år är att ge personliga julklappar (det blir kanske ingen större överraskning, men pappa ska få en donation till Cancerstiftelsen). De donerade medlen finansierar finländsk cancerforskning och främjar förebyggandet av cancer. Gissar att det är vad han vill ha allra mest just nu. Ett botemedel. Hälsan tillbaka.

I den situationen är allt annat sekundärt.

Vi har också fyllt kontoret med Project Livs etiska julgåvor. Årets uppsättning kostar 30 euro och i det ingår en donation, en fin röd julgransboll och ett tackkort. De kan köpas på webben eller så kikar ni in hos oss. Det paketet ska jag ge åt alla. Sedan kanske jag kan köpa nåt smått och gott åt kiddorna på loppis.

Julen är barnens högtid.

Speciellt de som firar sin med sjukdom.

Och i allra högsta grad de som firar sin på sjukhus.

Det är i alla fall mitt sätt att känna mig mindre meningslös och glad genom adventstiderna. Kan ju inte påverka hur andra firar och konsumerar. Men känns ändå som om vi många gånger glömmer bort det rationella tänkandet när julsnurret tar över. Så ville bara tipsa om två fina julklappar! Stöd cancerforskningen. Eller bring back lost smiles. Ba gör det! ♥

Jobbar på julen.

fullsizeoutput_1196

I dag var det någon galning (jag) som plötsligt föreslog att vi skulle baka pepparkakor. ”Wow!” sa min son. ”Det här har aldrig hänt förr – att vi får baka pepparkakor och lyssna på julmusik redan den första december!”. Jag är ju som känt inget hardcore fan av julen, men försöker bjuda till när vissa i den här familjen tycker att julen är en bra grej.

Kan ändå sträcka mig till djupfryst deg (med palmolja – gud nåde mig) och glasyr i tub. Lite Carola på Youtube medan jag ler så fromt jag kan. Till allas förtjusning hittade jag hela 12 stycken pepparkaksformar och den goda stämningen kunde börja.

fullsizeoutput_1197

Men det tog ju så attans länge att tina degen så man fick lägga sig en stund på golvet och invänta någon slags julstämning. Har varit jobb-bakis idag. Jag som var så pigg igår. I dag har jag knappt kommit ur sängen. Har mer eller mindre halvsovit hela dagen. Har inte ens kommit ur pyjamasen och klockan är 19.

Hade en preliminär plan att åka till Karis med barnen i dag. Men där kom nog orken emot. Fick inte ihop det med mig själv. Behöver vara i Helsingfors på måndag, så hade tänkt åka och hänga med kaveris som råkar vara hemma. Bara tanken på att ta tåget ensam med tre barn fick mig att somna om.

fullsizeoutput_1194

Det enda fina med pepparkaksbak är väl egentligen doften. Sedan smakar ju den här köpta degen absolut ingenting, så den ger ju en inga direkta lyckokänslor. Nåja, barnen tycker ju förstås att det är roligt (utom My som hänger i benet och gallskriker för att hon inte får vara med – ettåringar är verkligen inga höjdare att ha med på pepparkaksbak).

fullsizeoutput_119d

Sedan smyckade vi de smaklösa kakorna med färgglada e-ämnen och levde lyckliga i alla våra dagar.

36 timmar i Stockholm.

Allt var egentligen lite roligare förr när jag var bättre på att rapportera om sånt jag gjorde. Nu för tiden blir det mest lösa tankar jag tänkt under dagen. Men sini nu! Nu kommer här ett klassiskt detta-har-hänt-inlägg. Vet inte riktigt var vi slutade sist, men vi tar upp tråden från när vi hoppade ur en taxi just här. Välkomna!

IMG_6458

I torsdags checkade vi in på Villa Källhagen. Alldeles, alldeles underbart litet hotell som jag verkligen hoppas få återvända till med familjen mot sommaren. Tyvärr var ju vädret lite som det brukar på våra breddgrader den här tiden på året, men Djurgården och havsutsikten gjorde vad de kunde. Det här måste vi uppleva på nytt när varma havsbrisar rufsar om sommarhåret.

IMG_6429

Det var en så himla skön vistelse för mellan möten och evenemang hann vi prata av oss sånt vi annars sällan hinner. Vardagen är ju så här och nu här och nu, men alltid nyttigt att hinna tänka framåt lite mellan varvet. Vad ska vi göra 2019? Vad har vi gjort hittills? Vad har vi gjort hittills som har varit bra? Vad har vi gjort hittills som har varit mindre bra? Vad behöver vi tänka på för att maxa slutspurten för 2018? Värdefullt.

IMG_6478

Trevligt med sprakande brasa när man stiger in som två våta disktrasor på klackar.

IMG_6433

Direkt vi kliver på tåget eller planet där hemma glömmer vi bort hur jobbigt det är med sju barn och saknar barnen jättemycket (det slår aldrig fel – vi är såna töntar när andras bebisar passerar), men vi njuter så kolossalt mycket av våra gemensamma utflykter. Att sova ostört i så här sköna sängar är underbart. Att bara ansvara för sig själv och sin egen hunger – aaah. Känns som man får så mycket gjort.

IMG_6406 2.jpeg

Efter ett möte i lobbyn med Patrik och Martin från handelskammaren fick vi svira om till fancy pants. Bara det att duscha utan att någon kryper in under duschdraperiet och äter tvål – wow! (Ps. Ni kan vara lugna, avser inte Sami den här gången). Min enda lilla ånger är att jag aldrig hann bada i badkaret. Det blev för brådis till julträffen på Finlands ambassad 18.00. Här en klassisk toaselfie.

IMG_6415

Julträffen var mycket positiv för min del. Träffade så många nya (och gamla!) människor som jag ser att vi kan hitta fina samarbeten med i framtiden. Eftersom vi har en målsättning att jobba mer över de nordiska gränserna framöver så gläder det mig när nya dörrar öppnas. I vår framtidsvision finns att vara det självklara valet när finska företag vill in på den svenska marknaden. Här har vi Bertills och kostymmaffian.

IMG_6416

Det var ju Fredrik Guseff! Känd som partisekreterare för SFP. Här blev det ju mycket snack om riksdagsvalet 2019. Jag har aldrig varit så här pepp inför ett val, tror jag. Speciellt intressant ska det ju bli att se om SFP efter några år i opposition lyckas göra ett riktigt bra val och bli ett regeringsparti. Känns som om mycket talar för det. De senaste årens politik har slagit hårt mot svenskan. Kommer de som valde bort SFP sist att rösta den här gången? Ugh, det är så spännis!

IMG_6390 2.jpeg

Om man stiger upp 4.00 orkar man inte partaja så länge. Så vi gick hem redan efter 22.00. Fnittrade jättemycket när vi tänkte tillbaka på morgonen när vi satt på ett café och drack kaffe på Arlanda när en man kom fram och frågade om vi kan filma när han överraskar sin fru som snart skulle komma genom gaten. Det kunde vi såklart! Sedan stod han och gömde sig bakom en plastväxt och darrade med en rosbukett i handen i en dryg halvtimme (planet var försenat). Och vi satt i givakt!

När flickvännen väl kom så blev vi så uppspelta av romantiken att vi båda sprang efter och filmade. Fatta att vi var så korkade att vi lämnade kameror och datorer och pengar och allt helvete hej och bara rusade iväg långt bort som två lättlurade romantiker! Det låter kanske inte så roligt, men det blev en mycket skojig film. Och framför allt var det roligt när vi föreställde oss hur vi skulle förklara oss för Sami ifall någon hade stulit alla våra grejer. ”Jo, men alltså det var sååå romantiskt och.. och .. och … de hade inte setts på så länge .. och och och .. det var så gulligt .. och och …” Nå, nu var det ingen som gjorde det och alla våra saker fanns kvar, taco lov.

Sedan somnade vi mycket roade.

IMG_6481

I dag vaknade vi pigga och glada, åt frukost och gick en timme runt Djurgården i snålblåsten. Babblade strategi. Sedan duschade vi och jobbade en stund. Sedan åkte Anna och träffade sin systerson. Då åkte jag in till stan för att köpa en ny väska. Men eftersom jag aldrig lyckas köpa en väska köpte jag en ny byxdress. Jag har så minimalt med kläder att jag var illa tvungen.

IMG_20181130_133716 2.jpeg

Provade också en Daisy Grace-klänning som jag såg i en instalive på antingen Hannah Widells eller Amanda Schulmans insta (pah, även jag faller platt för reklam). Men jag måste verkligen göra något åt den här tanigheten. Fyller inte ut en endaste en klänning. Axlarna ok, men höfter – hur skaffar man sådana? Ja ja ja. Köpte inte.

IMG_6380 2.jpeg

Sedan gick dagen bara i raketfart. Och vi fick en svajig flajt hem i stormen. Ändå känner jag mig riktigt laddad och tankad med kraft nu. Så fina dagar! Lycka är att få bli avsläppt på hemmagatan med kram och oavbrutet babbel. Nog känns det bra i hjärtat att jobba med Anna. Vi har så himla roligt – och ändå är vi bara i början av allt!

IMG_6509

Sedan landade jag här. Fick avlösa svärmor och svärfar (bästa, bästa svärmor och svärfar!). Fick hänga med dem en liten, liten stund med barnen innan de somnade och allt blev tyst. Nu väntar en skön helg. Häj!

Strategi & magi i Stockholm.

fullsizeoutput_10bc.jpeg

God morgon från Arlanda! Här sitter vi och startar upp dagen med en långsam frukost. Det här med okristligt tidiga morgnar börjar nästan bli rutin. Klockan 4 ringde klockan imorse och då låg kläderna på rad och väskan packad. Vid 5 svängde Anna in (naturligtvis med julmusiken på högsta volym!). Och nu är vi här!

Blir en skön två dagars vistelse med nytta och nöje. Ikväll ska vi gå på Finsk-Svenska Handelskammarens julträff på finska ambassaden. Där har jag aldrig varit förr, så det blir kul! Men före det: Bertills & Jungs inofficiella strategidagar. Och så måste vi fira också! Vi är så URUSLA på att fira. Men i dag ska nog skumpan fram – om jag så ska gå till Systemet och köpa den själv. Som det ser ut kommer vi att lansera en ny produkt 2019. Och det har vi helt glömt bort här i all rusning. Som vanligt glömmer man festen när vardagen rullar hårt.

Kaffitå!

Det fina i att vara olika.

Att bygga en jobbrelation är ungefär som att bygga ett äktenskap. Om båda parter är för lika kan det bli jobbigt (opposites attract – eller hur det nu var Paula Abdul sjöng på 80-talet). På något sätt blir det enklare om man har olika styrkor. Eller vad vet jag – jag har ju aldrig varit gift med någon som är som jag, så veeeem är jag att uttala mig?

Nå, anyways.

Jag har i alla fall märkt att det är så otroligt nyttigt för mig, som består av 70 % självkritik och 30 % tvekan, att jobba med Anna som är 80 %  framåtanda, 10 % rationalitet och 10 % feeling. Jag fastnar alldeles för ofta i tvivel. Famlar runt i misstro. Vågar inte riskera.

”Nej, det här kan kan vi inte göra, Anna!”

”Nej vet du, det här har jag aldrig gjort förr!”

”Nej, det här går inte!”

Anna är mera lagd åt det här hållet: ”Såklart vi kan!”. Och jag darrar: ”Men jag har ju a-a-a-aldrig gjort det förr!”. Och Anna ba: ”Men hur kan du dååå veta att du inte kan?”.

Ridå.

Och det är väl egentligen där som vi skiljer oss. Och där Annas styrka kommer fram. Det som jag inte har gjort förr – det förutsätter jag att jag inte kan. Det Anna inte har gjort förr – det tänker hon att hon måste testa.

Och när jag tänker att ”allt är vansinne” och att allt ”säkert ändå går åt helvete” så säger hon någonting som gör att jag alltid går med på att testa: ”Men hej, vi testar och sedan köper vi in hjälp om vi inte kan hantera det!”. Och sedan går det ändå som det alltid går: Att vi kan hantera det.

Det är så komiskt. Och så lärorikt!

Att jag är så lättlurad!

Också fascinerande hur ens självbild påverkas när man speglar sig i olika personer. Jag har alltid haft en bild av mig själv som en modig gambler, att min framåtrörelse här i livet ändå är rätt okej, men när jag speglar mig i Anna känner jag mig ungefär lika framåt som en tjurig nordkorean i strejk. I jämförelse är jag feg! Men det betyder egentligen inte att jag är feg – utan bara det att man ofta ställer sig i relation till andra. Intressant när man tänker på det ur den synvinkeln. Hur olika jag ser på mig själv nu – och på mitt förra jobb. Och ändå är jag samma människa!

Nå, egentligen ville jag bara säga detta: Skönt med någon som sparkar en i röven när man är tjafsig och onödigt feg. Jag kan ju så mycket mer än jag tror!

Wow!

Stökangst & hempositivism.

En långsam dag på Brändö. Har försökt röja i de absurda högarna av tvätt och disk och annat som bara hopar sig i veckorna. När veckan är slut är vårt hem oftast en katastofzon utan dess like.

Igår när jag kom ut från sovrummet efter att jag hade lagt My sa Sami att en kompis hade varit förbi under tiden. Jag skrek rakt ut! ”Nej Gud, du skojar! Nej nej nej!”. Jag fick en sån angstklump i magen. Det var så stökigt att det brände i mina kinder. Ingen kan få se detta! 

Det var så smärtsamt pinsamt att jag bara fick lägga det bakom mig. Så där som man ibland måste göra när det blir för jobbigt. Man lägger det snabbt i en mörk kammare inne i hjärnan och så förtränger man för inte bli helknäckt För faktum är att jag har lovat mig själv den här hösten: Det får vara grisigt hos oss. Jag har så mycket om dagarna att huset måste få förfalla i veckorna. Vi har inte krafter att ha det fint hemma – så är det bara. Ändå är det svårt för mig att stå för det. Att visa utåt hur eklit det egentligen kan bli här.

IMG_6321

Jag läste om det nya begreppet hempositivism på Svenska Yle för en tid sedan. Som på samma vis som kroppspositivism handlar det om att inte värdera ett hem baserat på hur det ser ut utan att mera tänka att alla hem är okej.

Någon gång måste vi få vila också, så lördagar fortsätter i samma anda som resten av veckan. Jag vilar och stänger ögonen. Men sedan på söndagen så är det så förskräckligt råddigt att ingen längre står ut – då får vi ta tag i saken igen!

IMG_6311

Skrattade högt när jag läste om hempositivismen först – tänkte att det känns så typiskt 2018. Men å andra sidan: Att vara lite mer lagd åt den sidan skulle inte skada. Men det är liksom bara det där att man är så ovan med överraskningsbesök att man inte längre är rustad för dem. Man känner sig alldeles tagen på sängen i all sin skit. Vet ni?

IMG_6323.jpeg

Sedan hjälper det ju inte heller att vi har en som är rätt skicklig på att dra ut allt som befinner sig under en meters höjd. Ettåringar är ena råddbollar alltså. Mängden pussel, sällskapsspel och filmer hon sjabbar bort just nu är inte nådig.

IMG_6351

Men i dag har vi äntligen styrt upp lite igen! Nu ser vi i alla fall lite golvyta. Och högen med 6 (!) maskiner tvätt som fanns på barnens golv (!) är numera inne i garderoberna. Och vi har rena tallrikar! Wow. Nu kanske man kunde gå ut en sväng också?

Till mig får ni alltid ringa.

Häromdagen stod jag och värmde lite rester åt barnen som var på hem från skolan (händer ungefär en gång på miljonen att jag är hemma när de kommer hem från skolan, men det här var undantaget som bekräftar regeln). Det jag trodde var 2 visade sig vara 6 hungriga elefanter som dundrade in som ett rökmoln på savannen.

Ibland kan jag bli riktigt skrattig av det faktum att vi bor så trångt. Och att jag har så stora barn att de tar upp hela lägenheten när de kommer med sin posse. Det som en gång var ett tambursgolv förvandlas snabbt till en gråsvart massa av skor, cykelhjälmar, mössor, vantar, Fjällräven-väskor och goretex i varierade former. Man kunde kanske tänka suck, men jag tänker mest: ♥

För faktum är att jag älskar när de kommer. Tioåriga pojkar låter mycket, äter mycket och tar mycket plats. Men so be it. Vill att de alltid ska vilja komma till oss. Häromdagen räckte inte maten till alla pga att jag inte visste vi skulle bli så många, men smörgås finns alltid (och vill man så får man alltid äta upp bananerna).

Minns ni hur hungrig man var när man var 10 år? Tänker tillbaka på hela lågstadiet och högstadiet som en enda kurrande mage. Åt, åt, åt. Men ändå var jag hungrig direkt. Tänker på de gånger man inte vågade säga att man var hungrig hos en kompis. Ljudet av besticksklirr mot tallrikar – och där satt man på en säng med sin kurrande mage. Därför förvandlas jag till en manisk feeder när barnen har kompisar hos oss, hah

Men alla mina töntiga smörgåsfat är egentligen bara förklädda ängsliga förhoppning och hälsningar till framtiden: Visst vet ni att ni alltid får komma hit? 

Jag tror att jag är alldeles för sträng för att bli den där mamman man väljer att ringa sedan när det krisar – när de är 16 år och någon har druckit för mycket, ställt till det och alla är illa ute. Men man kan ju alltid drömma (har ju inte heller någon större draghjälp i det faktum att pappan är polis). Därför får man betrakta alla sura goretexberg och smörgåsbrickor som investeringar för framtiden.

Och så är de så hjärtskärande gulliga med My.

När elefanthjorden dundrade in i vardagsrummet gick My fram och nappade en mobil.

”Ähh, låt henne ha den. Hon blir för rage annars!” sa Melwin. Och så var det med den saken! Med Jacys mobil gick hon från famn till famn till famn.

Hoppas det alltid är så.

Roligast i familjen.

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -021.jpg

Jag har en dotter som har en otrolig komisk tajming. Eller så är det bara för att jag själv tycker att hon har så stört bra humor (hon säger så mycket tassigt att Henrik Schyffert bleknar i bakgrunden).

Häromdagen stod jag i köket och var skitsur över att någon hade gjort … nånting (minns inte ens längre vad det handlade om). Så jag sade så där som gnälliga mammor säger: ”Alltså vad har jag sagt om det här? Usch! Vem är det som har gjort det här?”. Mille, som var i full färd på väg åt ett annat håll, stack in huvudet i köket och ba:

– Nå hej, det var ju jaaag, Milken Mannil – ELLER SOM MAN OCKSÅ KAN SÄG:
NOOBEN30 PÅ ROBLOX!

Hela köket föll ju ihop i en skratthög. Speciellt när hennes mimik (och röst!) är så komisk. För er som inte vet så är Roblox ett spel och Nooben30 ett alldeles utmärkt smeknamn.

Svårt att vara sur sedan.

Skrattade också mycket när hon häromdagen pratade om manlig kökspersonal och sa:

– Matheo, du vet ju den där POJKMATTANTEN! 

Liksom pojk-mat-tanten! Underbart. Tänk att få vara både tant och pojke i ett!

I kväll var hon själv sjukt sur över att Sami skulle vidare på futsal med sitt eget lag efter att han hade tränat Mileas lag, så hon låg i sängen och höll arga monologer. Nu är det svårt att förstå det här om man inte deltagit i showen live (de här olika rösterna är verkligen något som måste upplevas).

– Nä, vet du mamma hur det är med pappa? Hans lag – de bara BABBLAR och BABBLAR och skrattar och SKRATTAR. Du minns när jag var på matchen sist, va? Vet du, de som satt på bänken – de bara babbla och babbla. Såg de ens på matchen? Kungliga Wasa liksom – de skulle byta namn till BABBLIGA Wasa. Och det VÄRSTA är att de inte ens kommer hem efteråt! Sedan ska de ännu äta ihop – så går de till någon restaurang och beställer VUXENHAMBURGARE – bara för att det ska ta länge! Så de får babbla ännu mer! Sedan sitter de där och ba ”Oj oj oj, att babbla är nog liiivet det”. 

Barn. Inte är de helt skit inte.

Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Live a little!

Linn Jung 

Äntligen klar sikt! I dag kom mina glasögon efter en maffig väntetid på 6 veckor. Känns kul att ha något som piggar upp i glåmighetens november. Även om det tar ett tag innan man vänjer sig vid nya glasögon (ugh, så snurrig man kan bli).

Det var en bra dag i dag. Efter några tunga. Har varit rätt så trött på mig själv och på det här späckade schemat. Det är inte det att jag inte orkar eller vill – det är mest det att jag är så osugen på att optimera hela livet. Ni vet, att veckohandla för att man måste – inte för att man vill. Göra scheman för fritiden. Gå och lägga sig tidigt för att man måste (inte för att man vill). Hela tiden ha koll på nästa steg. Urk. Igår blev jag så provocerad av mig själv när jag var så ofantligt sugen på ett glas rödvin, men jag sa ”njeah, måste nog låta bli för jag sover sämre sedan”.

LIKSOM: COME ON, LIVE A LITTLE!

Man kan inte välja bort vinet, njutet – ja, livet!

Därför slog jag till ikväll. Barnen har somnat. Sami jobbar natt. Hällde upp ett glas rödvin. Tog datorn i famnen och landade här i soffan. Tänker vara vaken länge. Ska bara njuta – och ta smällen i morgon, haha! Alltid kan man inte vara rationell. Åt choklad till kvällsmål också. Har blivit alldeles för dålig på att vara i stunden och skita i allt som väntar (allt det där som egentligen gör att jag mår bra).

.. ja, tills man vaknar dagen efter och vill slå sig med en gjutjärnspanna i tinningen.

Jajaja, nu ska här njutas! På med Netflix!

6 jobb som jag skulle söka (om jag inte redan hade ett underbart).

fullsizeoutput_dd4

Att vara en kreativ och hungrig själ i Svenskfinland har aldrig varit mer tacksamt. Medan jag själv spanade efter nya utmaningar kom det aaaldrig nåt kul. Jag väntade och väntade och väntade. Och det var väl det som var meningen – att jag skulle hitta Anna och vi skulle starta Bertills & Jung. Men ni som fortfarande söker!

Här kommer 6 fina jobb som ni inte vill missa.

1. Producent till X3M:s aktualitetsredaktion Fokus. Gjorde en sommar på X3M:s dåvarande aktualitetsredaktion för länge sedan och det var en superfin erfarenhet. Om du har ett intresse för samhälle, tycker om att göra content och gillar tempo, så skulle jag söka nununu. Här kan du läsa mer.

2. Svenskspråkig kommunikationsexpert till Herea. Herea är en finskspråkig kommunikationsbyrå med säte i Korsholm. Deras arbetsplatsannons har flimrat förbi mig på Facebook så många gånger de senaste dagarna. Är du kanske den de söker? Här kan du läsa mer.

3. Medarbetare till NK Bokföring. Går du igång på löneräkning och HR? Vår superfina bokförare Fredrik Norrlin rekryterar fler till teamet i NK Bokföring. Kontoret är i Vörå. Om du är sugen på mer information om jobbet, rekommenderar jag att du slår en signal till Fredrik på 050 5615839! Eller spanar in hans Facebook-sida här.

4. Tjejkoordinator till Luckan. Luckan i Österbotten söker en verksamhetsledare för ett projekt där avsikten är att höja kompetensen bland instruktörer, idrotts- och ungdomsledare om likabehandling och jämlikhet utgående från ett normmedvetet, mångkulturellt och inkluderande förhållningssätt. Wow. Behövs! Här kan du läsa mer.

5. Närvårdare till grupphemmet i Korsholm. Har jobbat med Folkhälsanhuset i Korsholm några gånger i höst och kan fortfarande inte släppa den här superfina bilden från deras Facebook. Eller den här! Om jag skulle jobba inom vården kan det nog hända att de skulle vara ett gott alternativ, men nu gör jag mig lite bättre på andra ställen, så jag ger jobbet vidare till någon som har rätt utbildning! Här kan du läsa mer.

6. Gott hjärta till Project Liv. Nå, det här kunde ni kanske gissa. Att jag skulle rekommendera den lediga posten för ”Ansvarsperson för Liv i vården”. Jag väntar sååå! Fram till söndag kan du ännu söka! Här kan du läsa mer.

Lycka till alla talanger där ute! Go get them.

Så mycket bättre: 9 bästa tolkningarna genom tiderna.

Som ni känner till är jag rätt usel på tv, men ”Så mycket bättre” på lördagkvällar har ändå någonting. Ändå skönt att hela familjen kan se samma program och äta ur olika godispåsar. Nivån har varierat kraftigt mellan säsongerna, men till skillnad från Fångarna på fortet, Gladiatorerna och andra vädervärdiga teveklassiker, så kan Så mycket bättre ändå bjuda på tillfälliga highs.

Just nu i skrivande stund har alla lagt sig raklånga i sofforna. Vi åt middag på stan efter Matheos träningar. Gick via Citymarket och fyllde på godisförrådet. Nu kan Så mycket bättre börja. Som uppladdning kan vi gå igenom:

9 bästa Så mycket bättre-
tolkningarna genom tiderna

 

1. Miss Li – Här kommer natten (2012). Den bästa låten den säsongen kom redan i det första programmet. Minns inte så mycket från den här säsongen – förutom att Darin och Maja Ivarsson var så uppenbart kära i varandra. Roligt förresten att det alltid ska finnas en sån här happy happy-hipppie-karaktär i varje säsong (Miss Li, Laleh, Miriam Bryant, Linnea Henriksson – oftast är de härligast av alla!). Nå, den här Pugh Rogefeldt-versionen gjorde hon oerhört bra. Den håller ännu 6 år senare.

2. Miriam Bryant – Ett sista glas (2015). Av alla artister som har deltagit i programmet hittills så är nog Miriam Bryant en av de allra härligaste. Så spontan och så underbart opretentiös i sin framtoning (visste inget om Sven-Bertil Taube och kunde inte ha brytt sig mindre). Alla tolkningar hon gjorde under hela säsongen var jättefina (velade mellan denna och att ta hennes version av Niklas Strömstedts ”Sista morgonen” till listan, men den här var ändå snäppet bättre).

3. Agnes Carlsson – En sån karl (2013). Den här fick egentligen komma med för att jag tycker Agnes behöver få lite cred för att hon drog och lyfte hela säsongen 2013 helt ensam. Tror det var den svagaste line-upen någonsin (man kämpade sig igenom programmen bara för att få höra Agnes låt sedan kunde man gå och lägga sig). Det här är en fullkomligt töntig låt (men den var väl barn av sin tid, så vi får ha överseende), men i Agnes version funkar den bra att springa till (den finns på min playlist ”Mysjogg”, heh). Agnes en sån begåvad snällis.

4. Laleh – Ängeln i rummet (2011). Känns absurt att det faktiskt var över sju år sedan den här kom. Minns att det blev en bra hit efteråt (sällan Så mycket bättre skapar riktiga hits nu för tiden – känns som om det aldrig kommer någon i klass med Petters Mikrofonkåt med September). Laleh var så gullig. Höll hög nivå hela säsongen, även om hon minsann hade bra sällskap i Eva Dahlgren, E-Type, Laleh, Tomas Ledin, Lena Philipsson, Timbuktu och Mikael Wiehe. Men ja, den här låten var bäst.

5. Timbuktu – Flickan och kråkan (2011). Den här gillade jag kanske mest för att jag inte hade hört den sedan jag var barn och mamma lyssnade på den på HÖG VOLYM när hon städade. Mamma hade någon underlig period när hon lyssnade massor på Wiehe. Mikael Wiehe och Eva Dahlgren och Thomas Ledin – och det här året var de alla i samma säsong! Fattades bara Per Gessle. Alla säsonger ska ju ha en obligatorisk rappare och det här året var det Timbuktu.

6. Darin – En apa som liknar dig (2012). Den här låten tillhör kanske inte mina egna favoriter, men man kan inte göra den här listan utan att ha med den eftersom den på något vis summerar hela konceptet. Tycker kanske att det här är receptet på hur man ska göra. Man ska ta en gammal låt och göra den till sin. Fast cirka tusen gånger bättre.

7. Stor – Mitt liv (2018). En låt från den här säsongen! Har inte riktigt fått ett grepp om Stor ännu. Han verkar så otroligt skör bakom sin hårda fasad. Gillar honom i smyg. Men svårt att veta (mitt i allt kan han visa sig vara en knäppis). Originallåten ”Mitt liv” hör inte till mina favoritlåtar, men den här refrängen med pojken från parken var väl ändå jättefin? Ja, vi säger så. Stors dag i dag förresten!

8. Jill Johnsson – Öppna din dörr (2016). Jill är alltid Jill – och hon gjorde många bra versioner under sin säsong (Himlen är oskyldigt blå, till exempel – aj så fin!). Gillade jättemycket Little Jinder i samma säsong, men nu när jag försöker hitta en av hennes låtar, så är de kanske bara så där .. halvbra? Kanske var det lika mycket hennes personlighet som var så skön. De här två var mina favoriter den här säsongen. Trodde på förhand det skulle bli Lisa Ekdahl, men nu när jag tänker på det så kan jag inte minnas en enda låt hon gjorde.

9. Albin Lee Meldau – Spela min favoritvals (2018). Tyckte den här versionen var så vacker. Den har jag för övrigt också lagt till på min mysjogg-lista. Kunde vara något som Håkan Hellström gjort. Skönt att jogga längs havet och lyssna på denna. Även om Albin är lite som Stor .. svår att få grepp om? Är han en wannabe eller ett original? Är han en tönt eller riktigt cool? Kan ej besvara frågan i detta läge. Kanske är han båda. Och det är helt ok det också.

Yes. Nu kan det börja. Häj!

Framgångspoddens Alexander Pärleros kommer till Vasa.

Ett av de första uppdragen vi fick inom Bertills & Jung var att styra upp ett riktigt toppevent för Finsk-Svenska Handelskammaren i Vasa. När man står där med sin nyfödda företagsbebbe blir man så glad när Kjell Skoglund knackar på dörren och säger ”Vad tror vi om vi skulle satsa riktigt stort i Vasa – och ni skulle hjälpa mig på traven?”.

Yes, yes, yes, sade vi och bollade många fantastiska namn innan vi bestämde oss för att testa Framgångspoddens Alexander Pärleros. Kanske dags för honom att besöka Finland? Alla nordiska ambassadörer tackade ja. Satu Huber och Mikael Jungner likaså. Och ja, Pärleros också! Wow!

pärleros

Nycklar till framgång – ledarskap i Norden

6 mars 2019 inträffar den här fantastiska dagen. Och fatta – vi bjuder på det här helt gratis! Också lunch och buffémingel senare (om vi någon gång ska fira lillördan så är det just den här dagen!). Vi har ett parhundra platser och du ska anmälda dig här.  Vi har bokat Stadshuset och jag tror inte det blir svårt att fylla det. Alla föreläsningar går på svenska, förutom Mikael Jungners (men vi har fixat simultantolkning för hela eventet så du kan ta med alla dina finska kaveris!). På Handelskammarens webb kan du läsa mera.

Tror alldeles ödmjukt och opartiskt att det här kanske blir årets event i Österbotten 2019. Vi önskar er varmt välkomna!


På seminariet stakar vi ut riktlinjerna för framtidens arbete och samhälle.

Norden hör till de regioner som har de bästa förutsättningarna för att ta klivet in i framtiden och bli en av vinnarna i en digitaliserad värld. Vi har teknologin, expertisen och fungerande strukturer. För att lyckas måste vi ta vara på våra styrkor och anpassa våra samhällen till ett nytt tidevarv.

Vilket typ av ledarskap behövs och vad avgör skillnaden mellan framgång och misslyckande? Vilka styrkor kan vi bygga vidare på och vilka brister borde rättas till? Vilka beslut borde de politiska beslutsfattarna fatta för att ta den nordiska modellen till nästa nivå? Vad borde vi göra gemensamt på ett nordiskt plan?

Anmäl dig här.

 

Nilla Fischer, tack!

Skärmavbild 2018-11-14 kl. 19.10.35.png

Ah, det finns så många fina förebilder i den här världen som vår. Ibland känns ju vissa saker bara helt hopplösa, men så kommer det någon underbar liten jävel och tänder till en igen. Tänkte på det i måndags när barnen hade tjatat på mig om att de ska få se första delen av Fotbollsgalan 2018. Den kom så sent, så jag ville säga nej. Men så sa jag i misstag ja.

Och tur var väl det, för där fick jag se en gammal goding – Nilla Fischer. Gåshudsmoment när hon vann Diamantbollen (kvinnliga motsvarigheten till Guldbollen). Gråthulken från helgen kom nästan igen. Det är något med kvinnor, som i samma rum som Zlatan, knyter handen i fickan och ryter till. Ugh, nerven i hennes röst var så bra.

Skulle nästan vilja skriva ett fanmail. Wow. Tack för att det känns lite bättre i en fotbollsmorsas mage.

– Om jag stod här i dag som man, med den karriär jag haft, så hade jag aldrig mer behövt oroa mig ekonomiskt igen, för mig och mina barn. Vi spelar för att vi älskar sporten. Vi spelar för livet. Därför vill jag säga till er tjejer: Sluta aldrig spela fotboll. Sluta aldrig kämpa för jämställdhet. Känn ingen tacksamhetsskuld. Vi är värda så mycket mer.

Precis som Nilla sa i sitt tal, så uppstår jämställdhet och rättvisa sällan av sig själv, utan man måste vidta konkreta åtgärder för att vi ska nå dit. Ojämställdhet inom idrotten är ju något som jag får brutalt kliande utslag av (det gör mig alldeles galen, milt sagt).

Centrum för idrottsforskning kan man till exempel se den här (något nedslående) grafen. Klicka på bilden för att ta del av mer statistik. Det skulle ju inte behöva vara så här.

fullsizeoutput_d44.jpeg

Det händer mycket inom idrotten just nu, både på junior- och seniornivå, men samtidigt – och som vanligt – går allt så låååångsamt. Uppskattar när sådana som Nilla påminner oss om att vi har lång väg att gå. Och att kvinnor ensamma inte kan föra den här kampen. Ska vi ha en jämställd idrottsvärld måste alla hjälpa till – också männen (hoppas Zlatan blev lika tagen som jag!). För visst kan det irritera en till vansinne, att hennes liv hade sett helt annorlunda ut om hon hade varit en man.

Men hey!

För att avsluta med en solskenshistoria:

I fjol namngav Nillas moderförening Verums GOIF byns idrottsarena efter henne. När arenan bytte namn från Sorkavallen till Nillavallen blev den enligt uppgifter den första idrottsplatsen i världen som uppkallats efter en kvinna. Fint ändå.

Här kan du se Nillas tal.

Sökes: Medarbetare med gott hjärta

I dag är en extrafin dag, för i dag gick Project Liv ut med sina rektyreringsambitioner i Vasa. Vi söker nu en medarbetare som ska sitta med oss på Bertills & Jung. Jag vet att det finns många varma, kreativa själar här bland mina läsare i Österbotten, som säkert gärna skulle jobba med att göra vardagen för långtidssjuka barn och deras familjer lite roligare.

Vad? Ansvarsperson för Liv i vården Hur? Projektanställd på 70 % När? Januari – december 2019 (eller enligt överenskommelse). Möjlighet till fortsättning.

Project Liv vill som sagt skapa mer glädje och trygghet i vardagen för långtidssjuka barn och deras familjer – oberoende av barnets diagnos. Med mottot ”to bring back a lost smile” är Project liv en starkt växande förening med fokus på drömdagar, glädje i vården och olika stödformer för familjerna.

Arbetsbeskrivning

Den vårdansvariga ansvarar för samarbetet med sjukvården och fungerar som huvudkontakt till vården. Den vårdansvariga bär ansvaret för Project Livs olika sjukhusleveranser (beställer, packar och levererar pysselpåsar, partypacks, föräldrakit) till barnavdelningarna samt ansvarar för de färgglada sjukhusinredningarna på sjukhusen och ambulanserna runtom i Finland. Hen bygger även upp samarbetet med övriga patientorganisationer, föreläser och jobbar med Project Livs synlighet i Vasaområdet.

Vi ser gärna att du har: • Lämplig yrkeshögskoleutbildning, till exempel sjuksköterska, hälsovårdare eller socionom • God muntlig och skriftlig förmåga i svenska och finska • Körkort och tillgång till bil • Erfarenhet från barnsjukvården (erfarenhetskunnig räknas som merit)

Men det är viktigaste är att du har: • Ett gott hjärta som står bakom föreningens värderingar • En brinnande passion för att glädja långtidssjuka barn och deras familjer i vardagen • Ett genuint intresse och ödmjukhet inför målgruppen • Ansvarstagande och noggrannhet • Social kompetens, initiativförmåga och kreativt tänkande • Förmåga att se helheter, kunna prioritera och fatta beslut • Förmåga att kunna tala engagerande inför publik • Förståelse av vikten av Project Livs insats i familjernas svåra livssituation • Vilja att utveckla det arbete som påbörjats inom Project Liv

Project Liv erbjuder meningsfulla och mångsidiga arbetsuppgifter – med glädjen hos det sjuka barnet i fokus. Du har stor möjlighet att utveckla föreningen och din egen arbetsbild.

Ansökan med CV inlämnas senast 25.11.2018 kl.16.00 till nina@projectliv.fi

Metod: Mycket mat.

Jag är ju en rätt så enkel människa – och kan således berätta att en av de bästa grejerna jag har läst i höst var när Blondinbella skrev att det är omöjligt att spurta i sin karriär om man ständigt är hungrig eller tänker på mat. Tog det till mig omedelbums och såg det som en absolut sanning. Herregud så man blir hungrig och trött nu när det blir mörkt! Har ni märkt?

Isabella skrev att hon brukar gå upp i vikt 2-3 kilo under de perioder under året när de har som mest att göra, hon äter alltså mer för orkens skull. Har tagit det som en målsättning nu under november. För faktum är att jag skulle kunna äta dygnet runt nu. Är så vrålhungrig hela tiden. Kanske försöker jag kompensera uteblivet dagsljus (som vanligtvis gör mig pigg) med mat. Bränsle som bränsle, liksom. Öser på!

I övrigt håller jag helt med i det första resonemanget. Ingenting här i livet blir bra om man går omkring och känner sig hungrig. I synnerhet om man är en sån här känslostyrd människa som jag, som inte alls kan fokusera eller tänka klart när magen kurrar. Allt skiter sig för mig om jag blir hungrig. Därför blev jag glad över påminnelsen: När jag ska jobba länge och effektivt, så ska smörgås- och bananbufféerna stå uppradade på skrivbordet. Yes. Kex? Choklad? Socker? Ja, kyllä!

Jag vet, jag vet. Socker är inte bra för kroppen. Men betraktar november som en slags krissituation. Jag är inte gjord för det här. Alls. Får bara tänka överlevnad just nu. Och då tycker jag faktiskt att socker är en rimlig metod. Ska man ta sig igenom detta är alla (alla!) medel tillåtna!

I krig, kärlek och november.

2018-11-13 07.29.26 1.jpg

Nr 17.

Fars dag! Man skulle kunna säga mycket om det, men vi har redan läst 438 pappahyllningar på Facebook. Ni ska få slippa det här.

För det var trots allt en fin helg att vara mamma. Jag sov alldeles för lite och gnällde alldeles för mycket, men däremot hämtade jag mycket kraft ur Milkens tekniktävlingar i Seinäjoki.

Jag har alltid vetat att Milea är ovanligt cool (så där krasst sagt har hon levererat under press since birth). Men det är ändå otroligt fascinerande att se hur vissa bara har det där i sig. Att vissa föds med tävlingsnerver. Jag vet ju att hon tycker om lagsport och trivs i sitt lag, men eftersom hon enbart har sysslat med lagidrott har jag aldrig sett henne tävla på egen hand. Fick se en helt ny sida i helgen.

2018-11-11 09.19.41 1

Milken (nr. 17) var den enda svenskspråkiga som hade kvalat vidare till distriksfinalen i sin åldersklass – och alla deltagare och funktionärer var således finskspråkiga. Jag klädde på mig en vit väst och följde med som saattaja på banan ifall hon inte skulle förstå något.

Inför varje bana kom noggranna finskspråkiga instruktioner, varpå jag upprepade allt på svenska. Och varje gång sa hon typ ”Det är lugnt, mamma, jag kan det här” eller ”Jepp, jag vet, det här har jag tränat med pappa, minimi tre beröringar och skott först efter vita linjen – det här kan jag”.

Man ba: Ok.

Vi funderade först om vi överhuvudtaget skulle åka. Tänkte att det säkert blir så håååårt motstånd (och för att jag kanske tycker att det finns roligare saker att göra 6.30 en lördagmorgon än att dra upp tre barn ur sina sängar och ensam köra till Seinäjoki i lera och duggregn). Men sedan ångrade jag mig på sista anmälningsdagen: Ähh, som förälder ska man uppmuntra! Skit samma hur det går – det är en fin erfarenhet i alla fall! 

Och så anmälde vi henne.

Kan inte påstå att det var ett beslut jag kom att ångra. Det var med stora, beundrande ögon jag fick se henne tävla. Så lugnt, så fokuserat, så lustfyllt. Tycker det är så stort att möta så där tufft motstånd och ändå kunna vara totalt avslappnad i sin egen insats. Det var max två försök per bana och det bästa resultatet räknades. Hon gjorde några missar, men ryckte på axlarna, laddade om och förbättrade. Aldrig sett på maken till mental styrka. Och när hon missade igen – så var det fine.

Här såg man verkligen stor skillnad på barn och barn. Eller ska vi säga: Tränare och tränare. Fick bevittna några skräckexempel på hur man inte ska göra som vuxen i tävlingssituationer (kan t.ex nämna pappa som skällde ut barn för usel insats på sista banan och barn som inte ens vågade försöka igen pga. rädsla för att misslyckas). Tänkte på hur värdefullt det är att BK:s åttaåringar får samma positiva bemötande – oavsett om de vinner eller förlorar. Igår såg jag medaljörer som grät för att de kände sig dåliga och föräldrar som oproffsigt stod bredvid och surade. Det var rent utsagt förjävligt att se.

Jag hade som sagt väldigt låga förväntningar på framgång innan vi åkte. Tror också att Milea tog det very cool. Vi kom inte för medaljerna – vi kom bara för att testa. Men jag såg redan på första banan att mental styrka kan vara helt avgörande. Att man vågar ta det lugnt och att man håller nerverna i styr (de som ville för mycket sjabblade lätt bort sig i all iver). Jag klockade inga tider på deltagarna, men känslan sa att hon låg topp fem på alla banor. Och jag såg att hon själv var nöjd efteråt.

Också när hon gjorde en helt galet bra insats på nästsista bana, men snubblade riktigt på slutet, och tappade irriterande poäng. Äsch, sa hon bara och drack. Axelryck. Nästa!

Två gånger hände samma sak. Riktigt nära skräll, men så olycklig miss på slutet. Men jag låtsades inte om det. Wow, skitbra! Vilken insats!

… vilket det faktiskt var. Hela vägen. Vi hade så roligt! Generellt tror jag på att bara fokusera på det positiva i tävlingssammanhang (man vet nog själv hur det ligger till med det dåliga). Lättare att ladda om när man är peppad. Tror inte vuxna tänker på hur mycket press de lägger på barnen när de ojvojar sig över deras ”misslyckanden” – en 8-åring ska inte behöva förhålla sin insats till en besviken farsa (det om något dödar lusten). Tror det är så viktigt att man får en glad famn – oavsett om man kommer först eller sist.

Det var hårda brudar i Mileas klass igår och jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att hon skulle stå sig så bra. Och när tävligen var över och flickorna skulle ställa sig på rad och poängen skulle presenteras var det bara bra fiilis i kroppen! Vilken stabil insats!  Så lugn! Så proffsig!

Speakern läste upp placeringarna från sjätteplats till guldmedalj och när Mileas namn inte kom på varken sexan, femman eller fyran, så landade storhulken överraskat i strupen! Herregud, hon kanske får medalj? 

Och när bronsmedaljen hängdes över huvudet på Milea Mannil fick en harkla sig djupt och pilla bort skräpet i ögat. Vilken dag! Jag var så stolt över att hon njöt.

2018-11-10 01.10.25 5

Tre centimeter längre satt hon i framsätet på vägen hem (med fyra portioner sushibuffé i magen – skojar ej – fyra!).  Så värt!

4 bra ögonblick från veckan som gick.

I november glömmer man hux flux bort allt vad positivt tänkande heter. Eller nu ska jag inte säga ”man” när jag egentligen menar ”jag”. Försöker tappert hålla gladlågan vid liv, men nästan en gång per dag slocknar den – och så får en kämpa igen! I skrivande stund sitter jag på 04.55-tåget till Böle och just i dag kan det vara riktigt hälsosamt att öva sig på att se livet från den ljusa sidan (om vi säger som så: varken sinnet eller staden var direkt jätteljus när jag hoppade på cykeln imorse!).

Men hey – vi ska se det från den ljusa sidan. Låt oss istället fokusera på fyra riktigt bra ögonblick från veckan som gått.

1. I onsdags var jag bokad i samband med Folkhälsan i Lappfjärds 80-års jubileum. Hade äran att föreläsa om mina egna erfarenheter kring utmattning inför en riktigt härlig publik. Det finaste var ändå efteråt när jag pratade med en bloggläsare som kom fram och berättade att mina texter och min blogg haft en avgörande betydelse för hennes eget tillfrisknande. Jag tänker nästan aldrig på min blogg ur det perspektivet – och det kändes riktigt varmt i magen. Liksom wow. Tack!

2. Igår hade vi ett kort och kraftigt möte med en nybliven frilansare som kom och kollade på ett hyresbord till oss. Jag frågade försynt vad hon tänker om framtiden och när hon i så fall kan tänka sig att överväga att flytta in (de flesta backar ändå, har det visat sig), så hade inga större förhoppningar om ett riktgivande svar. Döm om min förvåning när denna ivriga dam med tindrande blick sa ”Ja alltså, hur skulle det vara – kan jag kanske komma redan på måndag?”. JAAA! Mitt i allt har vi en ny i familjen. Eftersom jag är i Seinäjoki mest hela helgen blir det Annas man som får ta skruva-ihop-alla-ikeamöbler-nakkin (så där går det när man gifter in sig i ett företag).

3. I dag var det meningen att jag skulle delta i Yles livesändning av Näsdagen i Jakobstad, men det gick bara inte att få ihop det med tidtabellerna (jag sitter som sagt på tåget åt helt andra hållet just nu). Jag hoppas det går utmärkt för insamlingen ändå! I år stöder Näsdagen bland arbetet mot stympning och för att flickor ska få utbildning i Etiopien. Genom att skicka ett sms med texten Vega till numret 16499 stöder du näsdagsinsamlingen med 10 euro. Enkel grej att göra en fredag som denna! Håll hjärtat varmt.

4. Fick säga hejtå till vår praoelev igår, eftersom jag är på språng i dag. Sista dagen! Minns ni hur det var att vara på prao? Jag minns! Matilda har varit så duktig, punktlig och ambitiös. Har ju haft praktikanter på mitt förra jobb och tycker fortfarande att det är ursvårt att hitta lämpliga uppgifter. Man vill ju liksom inte visa dem förråden och säga ”Här! Red upp!”, utan på något enkelt sätt ge dem en liten inblick i hur vi jobbar. Det låter lätt, men är svårare än man tror! Ändå anser jag att praoelever hör till en viktig del av ett företags samhällsansvar. Det är skittufft att komma ut i arbetslivet när man är 15 år, så man får göra vad man kan för dem som behöver. Nu har vi haft vår första – och bra gick det!

IMG_2850

Nu går vi mot vinter! Byråns första. Yass!

Tack Svenskfinland för att allt är bättre nu än för 30 år sedan.

IMG_3557

Svenska dagen i dag, hörni.

Flera gånger i veckan slår jag huvudet i väggen och skriiiiker över hur mycket lättare livet skulle vara om jag skulle vara flawless på finska. För visst är det uppenbart, i det liv jag nu lever, att jag är född i en minoritet. Jag är inte ens i närheten av flawless.

Jag tänker ibland att jag måste vara en ovanligt obegåvad 32-åring som har varit utsatt för finska så här länge – och fortfarande stammar, ler hysteriskt och sväljer ändelserna i en hostning.

Språk är identitet. Och när jag tänker tillbaka på hur det var att växa upp på 90-talet så fanns det väldigt lite finlandssvenskt att spegla sig i. Det kom väl ett finlandssvenskt barnprogram en gång i veckan, men resten var Sverige-svenskt. Kanske fanns det någon finlandssvensk barn- och ungdomskultur någonstans, men den nådde mig aldrig långt ut på landet i Sannäs i Karis.

Vilket gjorde att man inte riktigt kände sig .. så viktig?

Jag minns att jag så gärna ville .. hmm .. hur ska jag säga? .. hitta ett större sammanhang? Var så avundsjuk på svenska och finska ungar som typ kunde ringa in till alla tv-program. Ha egna radiokanaler. Egna tidningar. Egna artister. Och alla tävlingar i Penny, Min Häst och Frida-tidningarna gällde bara i Sverige! Och där satt man i mitt emellan och hade liksom inget eget. När man någon gång råkade slå på teven när det kom något tv-program på finlandssvenska, så gick man nästan i taket! Stirrade med stora ögon!

Wow, där är någon som jag!

Minns när tv-programmet Hissen kom (åh herregud det var så braaaa!) och när ungdomsserien ”16” började (OMG!). Jag var antagligen alldeles för ung (jag var sju år 1993), men svältfödd på min egen kultur. Ville bara ha mer! Och på fredagkvällarna när jag och Lotta lyssnade på RadioX efter bastun. Lotta ringde alltid in och röstade på någon låt (jag vågade inte själv). Då fanns ännu inget X3M och ingen egen ungdomskanal, så det lilla man fick var en topplista på fredagkvällen. Fatta hur glad man var åt det – när man dittills bara fått sin beskärda del av Atte (Atte Atte han är här igen, min vän!).

Därför har jag varit så lycklig över att mina egna barn har fått ta del av så otroligt mycket finlandssvensk kultur under sin uppväxt. När de var små såg de på BUU-klubben varje dag. Och nu som större har de sett massor av bra webbserier på Arenan (de älskade till exempel Amanda och Sommarkollo – finns många av bra serier här). Extraroligt var det gången vi råkade gå förbi en Amanda-inspelning här på Brändö. Tror det är viktigt. Att finlandssvenska barn får se andra finlandssvenska barn.

För hur mycket jag än vill kunna finska, så kommer jag aldrig att bli något annat än det jag är: en finlandssvensk med rallyfinska. Och där har det kulturella en så stor betydelse för mig. Att jag får läsa finlandssvenska böcker, se finlandssvenska filmer, gå på finlandssvenska pjäser. Få ta del av miljöer och kontexter som är bekanta för mig. Att det görs kultur om sådana som mig, för sådana som mig. Då känner vi oss delaktiga. Då känner vi oss sedda.

I tider som dessa – när vi faktiskt inte kan ta våra språkliga rättigheter för givet – känns det tryggt och fint att vi har ett sånt himla bra kulturgäng i Svenskfinland just nu. Hohho så här finns många kloka författare, debattörer, tv-människor, skribenter, skådespelare, musiker, kulturnissar och mångmediala konstnärer! Ni ska ha ett hjärtligt tack att vi i dag har en mångfald som inte alls fanns för 30 år sedan.

Preach!

Pk-maffians missriktade skam.

Ny vecka! Ny tanke!

För en tid sedan berättade en kompis att hon på sin senaste semesterresa klimatskammades på insta (följare ifrågasatte och frågade hur hon hade tänkt klimatkompensera för flygen etc.). Jag trodde det mest var Blondinbella och stora influencers som blev ifrågasatta, men icke – också vi vanliga dödliga får vår beskärda del av frågorna. Vilket förvisso är bra. Men den här gången kändes det ändå lite missriktat när kompisen i fråga till vardags jobbar med hållbarhet (och lever ett ovanligt klimatsmart liv i övrigt – om man nu bortser från denna flajt).

Liksom: Måste man som människa göra allt rätt?

Alex och Sigge var inne på lite liknande spår i fredagens podcast. Att tiden vi lever i är så knäpp på det viset. Å ena sidan har vi rasister som häver ur sig värsta skiten överallt (vi har ett högerextremt uppsving över hela Europa och en Trump i Vita huset), och samtidigt har vi en så kallad (obs. ej mitt ordval) ”pk-maffia” som drevar sönder förhållandevis harmlöst folk på internet. De exemplifierade med att Schulman i sin Expressen-krönika slarvigt och olyckligt hade använt sig av adjektivet ”autistisk” för att beskriva en känslokall person. Det blev sedermera en twitter-storm kring ordvalet. Expressen tog avstånd och krävde ursäkt etc.

Nå kontentan var i alla fall: Att det i vissa fall känns så vrickat att vi ”går till botten” med ett felaktigt ordval i en krönika, samtidigt som rasister härjar fritt. Ungefär lika trögt känns det när en högst miljömedveten och klimatsmart person klimatskammas via dm:s – medan andra inte gör ett piss och går fria. Ibland känns det som om fel folk får skäll. 

Med det sagt säger jag inte att ordvalet var korrekt, eller att vi ska flyga ta flera långflajter per år. Vi behöver tänka igenom båda. Men ni fattar säkert vart jag försöker komma.

Trots den något nedsättande beteckningen (pk-maffian, pk-samhället – you name it)   har jag alltid älskat pk. Tycker om när saker och ting är .. ja, politiskt korrekta? ”Suuuck Sverige är så politiskt korrekt” hånar vissa, medan jag mest tänker: ”Åh, Sverige är så politiskt korrekt, underbart!”. Klart att man ibland ska ifrågasätta systemet, men gillar ändå en viss nivå av pk (det känns snällast så).

Men ja, tycker ändå det finns något i samtiden som skaver (eller som Schulman sa i podden: ”Ibland förstår man nästan gubbar som Claes Malmberg och Tommy Körberg som säger att de avskyr pk-samhället”).

Häromveckan nämnde jag (i ett större sällskap) att jag inte själv kan byta däcken på bilen varpå en person skrattade och sa: ”Pah, men du som är en sån feminist och jämställdhetsförespråkare – du borde väl rimligtvis kunna göra det själv!”. Ja ja ja. Jag andades in.. och öppnade munnen.

Men stängde den.
Log.

I don’t even.

Man skulle kanske kunna summera det så här: Alla som försöker göra en insats måste vara fläckfria – för annars gills det inte (urk!). Men de som inte gör någonting bra alls – är det någon som har tänkt på dem? Va va va? 

Nåja, nu ska vi inte börja veckan med så högt blodtryck. Kanske bäst att vi avrundar här! Låt oss vara riktigt ofullständiga och politiskt korrekta och härliga hela veckan! Välkommen november – nu ska vi kriga mot dig! Vapen? Mycket socker.

IMG_4755.jpg

Så som fler morgnar borde vara.

fullsizeoutput_cca

Wow. Ibland får till och med sådana som jag till det och förvandlas till en sådan som stiger upp före alla andra och gör banana cancakes före klockan slagit 9 (kunde förstås ha kallat dem för sina riktiga namn – bananplättar – men det lät inte alls lika frukostsexigt).

Det händer ju inte så ofta, men de få gånger det händer är man är ju inte så lite självgod när man får väcka de andra och hurtigt kvittra ”God morgon, frukosten är serverad!”. Att fota instagramvänliga frullebilder – dit räckte dessvärre inte orken. Jag var så fokuserad på att njuta av kaffet. Om det finns något här i livet som jag njuter av så är det morgonkaffet. Hohho så jag kan känna glädje i den stunden! Varje dag. Undrar om det är definitionen på sann lycka – de där fem sekunderna varje morgon när man avnjuter den första klunken. Ja? Ja!

fullsizeoutput_ccd

Precis när jag var klar med stekandet kom en sån här liten varm och gosig typ intassande i köket. Det kommer jag nog att ha svårast med när jag barnen blir stora. Får väl skaffa katter eller hundvalpar eller nåt för att kompensera. Barn är som bäst på morgonen och en sån här kram kan man nästan inte leva utan. Vi sket i gröten i dag och My åt två stora pancakes. Bara för att hon är så gullig!

Skrivbordsrealismen säger hej!

IMG_5325

Igår när jag tömde min kamera hittade jag en testbild som jag någon gång smällt av bara för att kolla att kameran funkar. Blev glad att se den eftersom jag tycker att den symboliserar vardagen just nu.

I bilden hittar vi en yoghurtburk med mandarinskal i (vi är rätt så urusla på att äta lunch i den här verkstaden just nu – det blir mycket mellanmål, mellanmål, mellanmål – just så där som man inte ska göra!). Vi hittar också tändstickor och några nerbrunna ljus (om det är något vi missbrukar här så är det tända ljus – man kan inte ha för många tända ljus – jajaja, famous last words).

Man hittar också reserverade Project Liv-mössor (de har sålt riktigt bra – här finns de om du vill beställa via webbshopen) och det finns urdruckna kaffekoppar (skönt att vi jobbar i en skön gemenskap där ingen hänger upp ”din mamma jobbar inte här”-lappar).  Här finns också måttband som My hittat i städskrubben och hämtat hit. Här finns egentligen allt man behöver för att ta sig igenom en dag! Mössa, vantar och sammetslampor. Parfymer på skrivbordet och läppstift i pennstället.

IMG_4116

Ha nu en riktigt härlig fredag, så ska jag försöka jobba iväg det sista! Häj!