Om folk ändå visste hur bra vi har det här.

Har rört mig i många nya kretsar under det senaste året och har således berättat om mig själv och min bakgrund för många nya människor. Så där som man gör när man träffar nytt folk för första gången. ”Egentligen är jag hemma från södra Finland, men sen flyttade jag … bla bla bla”.

För ett tag sedan frågade en tjugoplussare från Nyland hur det kom sig att jag faktiskt stannade i Österbotten. Många studerar ju där, men de kommer ju hem igen? Längtar jag aldrig hem?

Kom på mig själv med att säga ”jag flyttade till Vasa för att studera och sedan fastnade jag där”.

Fastnade.

Det var antagligen så jag kände i något skede. Att jag ofrivilligt blev kvar på en plats där jag egentligen inte hörde hemma.

Men det är ju rent av absurt att jag säger så fortfarande. För faktum är ju att jag väljer Vasa varje dag. Om och om och om igen. Så jag korrigerade och sa: Jag bor i Vasa för att man kan leva ett så oerhört bra liv där!

Vart jag än ska så finns det inom 15 minuter. Till och med till flygplatsen kommer jag på en kvart. Till Botniahallen, till Fennia Arena, till tåget, till affärerna, till jobbet, till dagis, till skolan. Allt är så nära! Allt är så lätt. Det finns parkeringsplats överallt. När jag jämför med kompisar i stora städer som slösar absurda timmar per vecka på kollektivtrafik, så är vardagen i Vasa så okomplicerad.

Vasa känns storleksmässigt som den ultimata staden för mig. Under det senaste året har helt nya världar öppnats för mig. Så småningom förstår jag hur allt hänger ihop, samtidigt som det hela tiden finns nya saker och nya människor att upptäcka. Tillräckligt stort för att jag ska orka andas, tillräckligt litet för att jag inte ska drunkna i mängden. Alldeles ultimat för att bygga starkt nätverk och hitta de personer jag behöver.

Har läst så många rubriker om att det finns massor av lediga tjänster i Österbotten som fortfarande saknar rätt personer. Nog är det ju konstigt med tanke på hur fin vardag här finns att tillgå! Billigt att leva och förmånligt att bo. Att inte fler tänker att ”Wow, ska vi testa på att bo i Österbotten?”.

Förstås lätt att säga när man väl bor här och redan har rotat sig. Men jag tycker ändå att det är så synd att folk inte vet vilka fina möjligheter här finns! Det har nog gått många, långa år sedan jag senast tänkte att jag ”längtade hem”. Vad är ens hem för mig? Kanske är det trots allt här jag är hemma?

Och så var det ju det där med människorna som jag ofta pratar om. Vet inte hur många gånger vi efter ett nytt människomöte på jobbet har sagt ”men tänk att de här har bott i Vasa hela tiden!”. För att inte tala om alla nya, fiffiga företag som dyker upp hela tiden. Det är en ynnest att få vara med och leka! Jag tycker det är så roligt att träffa folk som gärna vill satsa i Vasa. Som vill prova nytt i Vasa. Den kreativa scenen är mkt levande just nu.

Fastnade gjorde jag kanske en gång. När jag mitt i allt fick barn med en man som så himla gärna ville bo i Vasa.

Sedan fastnade jag för.

Vasa Strampen Linn Jung

7 (värdelösa) karriärtips för kvinnor mitt i livet

Den riksomfattande företagardagen firas i dag den 5.9. Den har vi tillbringat i Helsingfors med två möten och en föreläsning om kvinnor, business och risker (alldeles utmärkt sätt att fira företagardagen på!). På tåget ner hade vi en festlig stund när vi bläddrade i en handbok för karriärkvinnor som Anna fått i present för några år sedan. Boken är utgiven 2011. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Även om man ibland känner att vi stampar på stället gällande kvinnor och arbetsliv.

Och om vi ska se något positivt med boken, så är de i alla fall fint att se att tiderna förändras och utvecklingen går framåt. Boken består av hundratals tips till kvinnor (som i princip går ut på att härma traditionellt manligt, kallt och asshåligt (bra adjektiv!) beteende.

Som avslutning på den här fina dagen ska jag dela med mig av sju (värdelösa) tips. Kort och gott kan man säga att vår företagarbana har gått ut på att göra precis tvärtom. En riktigt fin företagardag önskar jag er alla! Speciellt ni som svettas med nya företag i höst. Som fyller i blanketter, drömmer och angstar. Hoppas ni får klacka runt med viktiga papper (ingenstans stod det någonting om att läsa på så in i helvete, jobba hårt, dyka upp i tid och vara snäll – tänka sig!).

Enjoy!

69512465_2481065455459896_3599569570601369600_n

70170928_2389881384600070_7388679187596312576_n.jpg

69611062_677719322747235_1051170770132140032_n

69638736_2384447021793856_7077544674273001472_n

69649550_1402769403232874_8819171079785283584_n

69715820_2477742835581622_7238044630007152640_n

69856609_753928535052313_4566433822089936896_n

Håhå.

Ett försiktigt hej från en gammal vän.

Blogg2019.jpg

Jag förtjänar egentligen inte det här. Att så här många människor möter en tom ouppdaterad blogg varje dag de klickar in här (förra söndagen såg jag att närmare 950 personer var inne – tänk så enträget ni kämpar!). Jag pausade lite, som ni märkte. Så där som man gör ibland.

Men sanningen är ju att jag är en skrivande varelse. För varje litet glädjeskutt som händer i min vardag tänker jag fortfarande ”det här ska jag blogga om!”. För minsta lilla irritation tänker jag ”det här ska jag SÅ blogga om!”. Att leva utan att uttrycka sig är egentligen meningslöst, tycker jag. Att leva är ju att sätta ord på känslor och försöka leva enligt den väg som känns bäst. Att ha varit obloggad så här länge har delvis varit skönt och fritt, men också trist. Liksom får jag aldrig ånga av mig ordentligt?

I en spontan glädjerush postade jag en bild på insta igår. Bara för att jag plötsligt kände en sån otrolig tacksamhet inför allt som just nu händer. Visst, det är hela tiden mycket och jag vet, jag vet, jag vet att jag ska vara försiktig även med det roliga. Men det måste man väl ändå få vara? Jäkligt glad över att livet blåser i medvind?

Pratade om det här med en kompis igår natt när vi satt ute i den varma, mörka augustinatten. Ju äldre jag bli, desto närmare har jag hela tiden döden i mina tankar. Vet inte om det här är någon slags sen 30-års kris, eller om det bara blir så när man blir äldre. Spontant känns det som jag alltid är två tankar ifrån döden.

Jag minns när jag läste Sara Jungerstens roman #döden för många år sedan och inte på något sätt kunde relatera till huvudkaraktären Vivi som hela tiden såg döden lurandes runt alla hörn. För varje öppet fönster såg hon sina barns små skallar spräckta mot asfalten. I dag kommer jag ofta på mig själv att gå några steg för långt. Ofta är ett öppet fönster bara ett öppet fönster, men ibland blir de också spräckta skallar. Och nu vill jag verkligen understryka: Det här är inget som stör min vardag (dödsångest har jag faktiskt inte, haha). Men liksom vetskapen om att livet är här och nu, och att det kan ta slut när som helst går ofta bredvid mig.

Kanske är det för att många av mina vänner nyligen har mist nära och kära, att folk runt omkring mig har varit sjuka och att livet lär: alla får inte leva till slut. Och det här gör något bra med mig just nu. Jag menar, så fantastiskt jäkla bra att vi får leva! Att jag får vara med om allt det här som händer nu! På jobbet! Hemma! På fritiden! Barnen! Äktenskapet! Vännerna! Det är så fint att jag får vara med!

När döden med jämna mellanrum tittar till en i tanken, så hamnar man ju verkligen fundera över hurudant liv man vill leva tills man slutligen dör. Och det var egentligen dit jag ville komma i dag – det som jag också skrev på Instagram igår: Tänk så fint det är att inse att man inte skulle vilja göra något annorlunda! Så här vill jag leva. Jag skulle inte göra något annorlunda.

Faktiskt.

Både på jobbet och hemma händer det mycket nytt just nu (nej, jag ska inte skilja mig och jag ska inte ha fler barn, bara roliga, roliga grejer). Jag tycker om att leva där det händer mycket och där man kan drömma framåt. Att inte veta vad som står runt hörnet är min grej (vem har egentligen sagt att livet ska vara lugnt och kontrollerat?). Man får hålla sig på tårna. Och därför tror jag att jag behöver er i höst. Jag behöver få prata av mig här. Att blogga är så 2012, men jag har alltid varit en late bloomer. Nu öppnar vi kranen igen!

Roligt att ni ännu är kvar!

Säljes: En liten del av min barndom.

Som känt dog min högt älskade fammo Inger förra sommaren – och som ni vet är det mycket som ska ordnas efter att en kär person går bort. Det är med blandning av sorg, nostalgi, värme och lycka som jag nu bläddrar igenom bilder på fammos och faffas hus som nu säljs i Karis. Sorg för att jag måste ge upp tanken på att ta över det här huset. Jag älskar det här huset. Men det kan inte stå tomt och jag kan inte flytta från Vasa. Värme för att det här huset är en så stark symbol för min barndom. Följ med på en rundtur!

Egnahemshus till salu i Karis

60-tals romantiken har ju alltid legat mig varmt om hjärtat. Inte bara estetiken, utan också hela tanken om folkhemmet, framstegsoptimismen, vänsterprotester, bullabakande morsor med papiljotter i håret och blott en kanal på tv. Något mossigare finns antagligen inte, men det är nu bara en thing jag har. Jag kan bara se det här huset genom ett rosa filter. 1970 stod det klart på Observatoriegatan ovanför järnvägsstationen i Karis (den som före sammanslagningen hette Torngatan).

ORIGINAL

Många av möblerna vi har på kontoret kommer härifrån. Och det kan man ju kanske tycka att är aningen synd eftersom de skulle se så fina ut på bild. I synnerhet när fammo var så otroligt noggrann och vårdade allt (kläder, möbler, textilier, barnbarn) som om det var det sista hon hade. Många möbler flyttade in och ut med henne. Har alltid tyckt att balkongen som ni ser skymta utanför vardagsrummet är det bästa med det här huset.

Att varm tall tillhör mina tryggaste dofter beror mycket på tallarna här utanför. Minns också att fammo en gång sa det när vi var på picknick, att just varm tallskog är något hon förknippade med barndomen (ps. lägg gärna märke till den urläckra ytterdörren).

hus i karis 9

Ser ni potentialen med den här massiva balkongen? Om inte så är ni blinda. Tänk er soffor, matbord, sköna liggstolar och ett komplett vardagsrum utomhus. På första bilden ser ni trappen som leder ner till gräsmattan. Egentligen är balkongen mycket större än vad den ser ut. Så lyxig.

hus i karis 8

En lummigare bakgård får ni leta efter. Synd att bilderna tog innan fammos alla rosenbuskar och rhododendron slog ut. Jag var här i morse och wow:ade mig. Här kan man verkligen snacka skogen bakom hörnet. Där nere gick alltid fammo och plockade liljekonvaljer. Där finns också en stor hundgård, ifall det nu råkar intressera någon. Där bodde Lina medan hon ännu levde.

HUS I KARIS

Om mina barn skulle få ange en USP (unique selling point, som vi kapitalister säger) så skulle de antagligen säga ”att man kan springa runt runt i huset huset. Det här är ett hus som man aldrig behöver vända om i ifall man vill galenskapsspringa runt i ring. Själv skulle jag kanske också ange ”dörrar i original”.

HUS I KARIA4

Går man ner i källaren kommer man till en stor bastu och omklädningsrum. Vet precis hur fredag det doftar här.

HUS I KARIS 2

MEN SKIT I DET – för spana in rummet bredvid! Det som man i annonsen kallar för hobbyrum. I vår släkt går det under den anspråkslösa benämningen ”bröllopssviten”. Tror det härstammar från första gången min faster kom hem från Sverige efter att hon gift sig. När fammo bäddade så fint hon kunde. Säkert med nymanglade, storblommiga lakan. Som sig bör.

En gång var detta också pappas tonårsrum. Det var i det här fönstret som fammo och faffa firade ner en ”Kaffet är serverat”-skylt första gången mamma sov över hos pappa (fammo och faffa var för artiga och finkänsliga för att gå ner och knacka på). Det var också samtidigt som faffa presenterade sig som ”Palle – Peters äldre bror”.

ORIGINAL

I ett av sovrummet finns fortfarande små, små spår av fammo. Med den här mysiga stämningen ska jag lämna er. Men inte utan att säga 3 saker.

  1. Det här är pendlarens dream come true. Härifrån till Karis tågstation är det 390 meter (och därmed under en timme till Helsingfors).
  2. Om man vill bo i centrum och samtidigt bo i skogen, så är det här man ska bo. Som bonus är det supernära till Karis idrottspark (ishall, fotisplan, innebandyplan och icke att förglömma: handbollsplan). Allt finns här nära.
  3. I det här huset finns bara bra vibes. Det här huset har inhyst så mycket kärlek. De enda skelett som finns i garderoben härstammar från de gäddor som faffa hämtade hem från sina fiskeutflykter (och förresten så finns de inte garderoben – då hade nog fammo vänt sig i sin grav).

Söker du hus i Karis? Eller känner någon som gör det! Tipsa dem gärna om att här finns mera information, pris, kvadrat och fler bilder. Bara tanken på att huset kan få leva vidare gör mig glad!

Inget vet vi, ännu.

Jag har, likt många andra, skeppat iväg diverse barn på diverse läger denna vecka. Efteråt det slog det mig att varken jag eller Sami kollade igenom Matheos packning innan han åkte på Wild Kids-läger. Och inget konstigt med det – han fixar sådant. Ett tecken på att han börjar vara ganska självständig och pålitlig.

Fick mig att tänka på hur lite som är konstant när det kommer till människor och egenskaper. Hur mycket vi förändras över tid.

När Matheo var liten var han en soffpotatis utan dess like. Han var sen i den fysiska utvecklingen, ville aldrig äta själv, aldrig klä på sig själv och var sällan särskilt sugen på att leka med andra barn. Han var väldigt försiktig i sin framtoning. Gullig och snällast i världen var han ändå – och är fortfarande (oftast, i alla fall mot mig).

Men skulle aldrig i världen ha gissat att han är den som senare blev mest självständig av alla barnen. Att han skulle bli den som älskar idrott, rörelse och fotboll. Som kan precis allt om fotboll. Minns när han var fem-sex år och vi slutade med fotboll efter några tappra försök eftersom han ”kanske håller på att bli lite förkyld” inför varje match. Han var inte alls redo då. Vem skulle ha trott att han vid 8 års ålder mitt i allt skulle köra en totalvändning och få fotboll på hjärnan? Att han i dag aldrig skulle missa en träning, en skoltävling, en stafettkarneval etc. – hade gapskrattat om någon hade sagt det.

Eller att han skulle vara så bra på att packa väskor. Ringa samtal. Handla. Ta sig fram på egen hand. Axla ansvar.

Hade också sagt ”kommer inte på fråga!” om någon hade sagt att han en dag  fullkomligen skulle äta oss ur huset. Att denna långsamma, ointresserade slöfock skulle säga ”Mamma, överraska mig med nya smaker!” och ange ”Kammusslor med lime” som favoriträtt. Nå, det har de nog förstått allihop, förr eller senare, att mat ÄR livet.

När Milea var liten var hon så amper, orädd och så arg. Så himla svår att handskas med som förälder. Ändå är hon ändå den som är familjens absolut mjukast, känsligast och roligast i dag. Så här i trotsens tidevarv förekommer förstås en del utbrott, men i regel är hon en fruktansvärt härlig människa att hänga med. Hon har en komisk tajming som kan få mig helt på fall. Hennes minspel, röster och oväntade utspel vid köksbordet är något alla familjer (eller österbottniska revyscener) skulle förtjäna. Så svårt att förstå att den här levnadsglada människan var en sån ilsken liten bebbe.

Tror inte att hon själv vet hur talangfull hon är på diverse idrotter (hon bara har det), men det får hon klura ut själv. Tycker det är viktigt att hon gör det för sin egen del. Inte för vår del (och allra minst för sin pappas som trots allt är en av hennes tränare). Idrotta ska man alltid göra för sin egen skull. Inte för att man råkar vara born talent, utan för att det ger en glädje. Trots sina kämpiga första år har det fysiska ändå alltid varit på hennes sida. För en del kommer den direkt, för andra tar den tid att hitta. Men vem skulle ha trott att den här sköra babyn på 1,1 kg skulle ha haft det här i sig?

Och My, som har varit det barn som har haft mest svårt att släppa människor in på livet, som har varit så otroligt fäst vid mig, som till skillnad från mina andra barn har vägrat barnvakter och varit det blygaste barn jag någonsin har beskådat – vem skulle ha trott att hennes dagisinskolning skulle ha varit den lättaste nånsin? Jag förberedde mig för blixtar, dunder, jordskalv, himmel och helvete, men fick det smoothaste man kan önska sig.

Man kan aldrig veta vad vardagen och livet för med sig, hörni. Vem kommer jag att vara om 10 år?

Processed with VSCO with  preset

Suddiga hälsningar!

Trotsåldern i försommaren.

Jag tittar på dem över köksbordet. Oftast med höjda ögonbryn these days. De upplever någon sorts förfärlig trotsålder allihop. Alla på en gång. Tror den har drabbat mig också. För jag är så trött. Då brukar trotset smitta av sig på mig (svårt att vara pedagogisk och konstruktiv i tonen när man innerst inne vill ropa att alla ska hålla käften, helst redan igår).

I dag är det tre veckor sedan febern smög sig på i planet på väg hem från Stockholm. Sedan dess har jag varit mer eller mindre krasslig (grattis på treveckorsdagen, min ovän!). En seg bihåleinflammation spänner i pannan. Och My fick feber inatt som kronan på verket. Tusen grader i sovrummet när solen stekte in imorse. Tung luft. Och där någonstans mellan lakanen låg My i en svettpöl och var kokhet.

Bingo.

Tror att det här är kroppen som säger att den behöver softa. Och det finns faktiskt inget jag hellre skulle göra än låsa fast mig i en vilostol på Replot och .. kanske läsa en bok? Dricka 3 liter vin och bada bastu i dagarna tu. Lyssnar som bäst – för första gången på superlänge – på Innan du försvinner med Jörn och Rafael Donner. Så skönt att fly i en historia. Längtar efter att läsa. Länge. I samma stol.

20190602_162034

Men det kan man drömma om när barnen kräver någon form av 24/7 livvakt mellan sig för att överhuvudtaget överleva varandra. De äldre, som alltid varit så härliga mot varandra, kan plötsligt inte vistas i samma rum utan att sakerna flyger, blodet sprutar och någon gråter. Och någonstans ligger My i ett raseriutbrott. Vad är det meeeed er? Säger jag minst tio gånger per dag. Vad ääär det som har hänt? 

Men kanske är det en lång, tung vinter som har hänt. Den här tiden på året brukar de (vi) vara trötta och då brukar det synas i mängden konflikter. Tills vi vänjer oss med ledigheten och varandra. Kanske lägger det sig snart.

Det verkar i alla fall gå lite bättre när vi bor på Replot. Ska snart flytta ut permanent, har jag tänkt. Tror också trängseln här hemma gör att barnen snabbare blir uttråkade och arga på varandra när de fysiskt är nära. Själv känns det också som om jag kan leva lite bättre där. Det blir tyvärr ingen semester i år och då får man bara göra det bästa man kan av kvällar och morgnar. Återhämtningen är livsviktig just nu – speciellt när man har ett jobb som inte sköter sig själv. Och en kropp som är trött.

20190602_130659

Har gått i arbetshandledning en tid för att lära mig hantera mina resurser, mina styrkor och mid tid. Jag tycker det är skitsvårt att leva som jag vet att jag borde. Långsiktighet har ju aldrig varit min juttu. Utan jag tenderar bränna ljuset i båda ändor. Och vissa dagar gör jag det fortfarande. Skillnaden är i alla fall att jag ser det nu. Förr trodde jag att det var så ”man gjorde”. Men jag lär mig. Och jag stakar ut gränser. Trampar över dem. Har ångest. Backar. Vilar. Testar igen. Någonstans kanske jag hittar balansen. Det har varit överraskande mycket svårare än jag trodde.

Men det är i alla fall sommar. Vi är alla friska. Det finns långa, härliga, ljusa kvällar och helger som är till för vänner, god mat och långa bastubad. Fotbollsmatcher, turneringar och solstolar som väntar på min terrass.

20190602_131240

Snart är vi här!

Har jag slutat blogga?

Den frågan brukar jag ställa mig ungefär varannan dag. Men det har jag väl inte? Eller har jag? Kan en blogg ta slut? Kan den det om man har bloggat över 18 år av sitt liv? Jag hoppas inte. Jag väljer att se den här fasen som en liten svacka.

Så där som äktenskap kan vara. Ibland kommer några riktigt goda år, sedan kommer några tuffare. Och sedan kommer ett uppsving igen (när barnen flyttat ut, haha!). Också i ett bloggliv finns toppar och dalar. Ibland skriver man mer, ibland hinner man mindre.

För det är inte precis som att orden har tagit slut. De bubblar inom mig, tillsammans med ihopskrynklade tankar längtar efter att komma fram och rätas ut. Så mycket som vill uuuuuut. Det är bara det att dygnet – fortfarande – har för få timmar för att man ska få in allt man vill. Vet ni? Så här i livets mest intensiva fas – med jobb, små barn och sjukt mycket hobbyer – får man bara acceptera att min tid kommer.

Eller så gör den inte det.

Men jag drömmer ännu om att det snart ska komma en tid när jag orkar stiga upp en timme före barnen vaknar, koka kaffe, lägga på lite skön musik och sedan blogga fram dagen i lugn och ro. Nu känns det ganska långt ifrån. När klockan ringer – eller My börjar skruva på sig – känns det ännu som om natten gärna fick pågå lite till (eller så är det bara jag som inte är så bra på morgnar). Jag försöker klura ut var mina bloggluckor i fortsättningen ska finnas. Förhoppningsvis kikar de fram snart.

I dag hittade jag en sådan på tåget ner till Helsingfors. Ville egentligen skriva något om vår resa, om aborträtten, om sommaren, om min coaching, om hur mycket jag brukar gråta när jag ser på gamla bilder av barnen. Men det var svårt att komma in i rätt mode på ett slutsålt tåg, i en stökig restaurangvagn. Vill jag skriva om något som är viktigt, så måste det göras med känsla. Man kan inte bara fulblogga bort det viktiga.

Därför fick ni bara ett själlöst dravel, haha. Men sånt får ni leva med. Istället ska jag lämna er med en feelgood-bild från i lördags. Hade glömt bort att det finns så här turkosa hav i Europa. Men det får vi återkomma till en annan gång! Häj!

fullsizeoutput_230d

Låt 8 dagars lugn börja.

Känslan i kroppen just nu: Underbar.

Det har varit en hardcore vecka på alla sätt. Inte nog med att jag skulle jobba in två veckor i en – utan jag passade också på att dra på mig en fem-före-döden-dagisbobba av My och fick således jobba in två veckor med en klädsam 38 graders feder. Men jag klagar inte. Några gånger per år kan man kanske medge att det är utmanande att vara företagare – och det är främst de gånger man blir sjuk i pressade lägen.

Men om det är något vi generellt har på vår sida i det här bolaget, så är det hög arbetsmoral. Har vi lovat något – ja, då banne mig levererar vi. Jag är ingen förespråkare av att man ska jobba som sjuk – verkligen inte. Men med tanke på att jag imorgon ska åka bort en hel vecka med familjen, så var det bara att svälja mina Buranor, bita ihop, banda sommarprat, skriva alla texter som väntade på hög, förhandspublicera alla kundjobb på Facebook, skicka in alla texter, ladda upp bilder och mejla tusen pers. Ibland finns inga goda alternativ. Att skjuta upp blir bara jobbigare för mig själv.

Sånt är livet.

Ibland.

Friheten som företagarlivet erbjuder under årets övriga veckor väger ändå upp de här tunga sjukveckorna när man verkligen får kämpa för att hållas på banan. Å andra sidan får man vara glad för att den här feber-hosta-snor-svackan kom nu – och inte på resan. Hellre än urjobbig arbetsvecka än en förstörd semester.

Och vet ni? Tidigare i dag sedan leverade jag det allra sista kundjobbet. Trots att jag hostar och snorar, så känns det som om min feber släpper nu. Solen skiner, väskorna är packade och lättnaden börjar sakta titta fram. Det har varit ett jättetufft år och det här är något av en belöning. Imorgon åker vi bort hela familjen!

Svärisarna har varit helt oumbärliga för mig i år, och det var mer är rätt att de skulle få åka med. Åh, det ska bli så skönt! Bara god mat, sol, mina bästa människor och lite paus i hjärnan. Inte ett stressmoment så lång ögat kan nå.

En av oss är i alla fall redo!

1970-01-01 02.00.00 44.jpg

Till dem som behöver lite mer kraft i vardagen.

Inlägget skrivs i samarbete med Project Liv.


I dag är det mors dag
och det finns mycket man kunde säga om det. Om jag fick säga allt jag vill säga skulle vi antagligen sitta här ännu imorgon kväll.

Moderskapet innefattar alltid mer än vi någonsin kan sätta ord på. Så mycket glädje. Så mycket rädsla. Så mycket ilska. Så många skratt. Så många knip i magen. Så mycket mer av allt. Inget visste man. Ändå kastade man sig ut. För vad kan man annat göra?

I dag ska jag berätta om en liten kväll av värme från i vintras. Tänker att det passar så bra just i dag, när vi hyller det mänskliga i att vara mamma och människa. I vintras var vi bjudna på besök till Strömsö för att se Miika få sin drömdag uppfylld av Project Liv.

Det var på alla sätt en fantastisk kväll. 11-åriga Miika och hans mamma Monica kommer jag sent att glömma. Jag har kämpat mycket under vissa perioder för att hålla huvudet över ytan (att avla barn är inte riktigt min grej), men det finns vissa som får kriga mer än andra. För några slutar kriget när barnet är ute, för andra börjar det då.

Monica är en av de sistnämda, vars kamp började efteråt.

Miika föddes med en kromosomavvikelse som ingen annan i världen har. Jag ska inte dra hela storyn, men låt oss säga så här: det har inte varit lätt, på något plan. Vägen har inte bara kantats av Miikas utmaningar, Monica har också kämpat mycket med sig själv (ni kan läsa mer här och här).

Redan när mina egna barn hostar grovt och spyr i flera dagar känns det som om oron vrider om en och äter upp en inifrån. När Monica berättade sin historia är det svårt att ta in hur stora lass vissa får att bära. ”Man får inte mer än man orkar bära”, var det någon som sa. Men jag undrar.

Monica berättade hur svårt det är att sova när Miika ständigt bränner av 5 sekunders andningsuppehåll, eller hur svårt det är att sova när sömnapparaten (som ska hjälpa honom med uppehållen) för sånt oväsen. Att inte få sova på flera år gör en galen. Också de härligaste, varmaste och finaste människor smulas sönder. Den styrka som krävs för att barnskyddsanmäla sig själv, den kommer jag för evigt att beundra.

Men det var inte det jag skulle prata om i dag.

Utan jag skulle berätta om Project Liv och kvällen i vintras. Jag har förr berättat att Project Liv ordnar drömdagar för personer som behöver, det känner ni till. Miikas morfar hade tipsat om drömdagarna. Och Miika hade blivit vald! Monica bedömde att han äntligen var i ett sådant skick att han kunde åka iväg – ända till Vasa. Glädjens dag!

Miika älskar att göra mat. Och hans största idol är Micke Björklund! Buäh, redan det här upplägget gjorde mig riktigt blödig. När jag såg detta på Instagram och visste att Micke väntade på Strömsö.

På tisdag morgon när Miika, mamma och morfar anlände med tåget fick de först inleda sin vistelse med frukostbuffet på Astor och koppla av på hotellet. Sedan fick Monica åka på en kinesisk stressbehandling på Wasa Wellness. Under tiden fick Miika gosa med King charles-spanieln Nero på hotellrummet. Efteråt möttes alla upp på Friends & Burgers. Senare hämtades de upp på hotellet för att eskorteras till Strömsö för att överraskas av Micke Björklund. Ah, ni skulle ha sett!

IMG_8894.jpegIMG_8897.jpeg

Efter den här kvällen växte min respekt för Micke med flera meter. Vi vet att han är en skojig prick och att han gör god mat, men det är egentligen inte det som imponerar på mig, alls. Utan snarare de facto att Micke kan ta sig an en pojke och vara hans värld för en kväll. Vem som helst kan lära sig att laga mat och dra skojsiga jokes men det krävs ändå lite (nej, mycket!) hjärta för att tålmodigt och fantastiskt underhållande ställa till plättkalas så brandlarmet tjuter över hela Strömsö (true story).

IMG_8811.jpeg
IMG_8780.jpeg
IMG_8815.jpeg

Och de stekte och stekte och stekte! Och plättarna var så goda! Och de tog ju aldrig slut. Gick inte att ta miste på glädjen i allas ögon och magar. Vilken kväll!

IMG_8841.jpegIMG_8824.jpeg
IMG_8850.jpegIMG_8891.jpeg

Kvällen avslutades ännu med överraskningspresenter från Project Liv. Här fina Mirella som fixar det mesta kring alla drömdagar. Kläder, skönhetsprodukter ..

IMG_8887.jpeg

.. och Project Livs superhjältemantel!

IMG_8881.jpg

Och förstås: Mickes alla kokböcker!

Mycket pallar jag här i livet, men det här blir nästan för mycket. Det var en så fin kväll och jag vet att det gav familjen kraft i vardagen framåt. Drömdagarna är en hjärtesak för Project Liv och jag vet att de har betytt mycket för många – även om de sällan syns utåt eftersom alla familjer inte orkar eller vill ha sällskap. Är så tacksam att jag fick följa med och visa er.

En drömdag kan ordnas till exempel efter en tuff behandling eller efter en svår operation, för ett långvarigt sjukt barn, syskon, föräldrar eller hela familjen. Alla kan få sina drömmar uppfyllda! Även familjer med barn som avlidit kan nomineras.

Spana gärna in det fina mästerkocken i matlagningsprogrammet nedan! Som Antonomia gjorde på plats. Ska man bli nästa Micke Björklund behövs definitivt ett pilotprogram!


Till Monica
vill jag önska en riktigt glad morsdag. Och till er andra vill jag ännu påminna om att du kan bli stödjande medlem för 30 euro per år. Pengarna går bland annat till fina möten som ovan.

Du kan smidigt bli medlem genom att betala in 30 € till Project Liv r.f:s kontonummer FI76 1113 3000 6201 91. Kom ihåg att sätta namn och kontaktuppgifter i meddelandefältet. Genom att uppge din mailadress vid inbetalningen får du medlemsbrevet två gånger per år. 


 

Vad är du rädd för?

När jag var liten var jag rädd för mycket. Att jag skulle tappa bort mina föräldrar i butiken. Att jag skulle bli kvarglömd på främmande platser. Att någon skulle bryta sig in i vårt hus (och eftersom mitt rum var närmast ytterdörren skulle jag bli mördad först). Men mest av allt fruktade jag att jag skulle göra bort mig bland folk (ugh, bara tanken på att jag skulle måsta skaka hand med släktingar på fammos kalas gjorde att jag inte alls ville åka dit – jag var så blyg och obekväm – kände att jag inte alls kunde bottna i en så stel och konstlad gest som att skaka hand).

Men generellt kanske man kan säga att jag slösade orimligt mycket tid på obefogad oro. Blev aldrig kvarglömd. Blev inga inbrott. Blev heller inte mördad om natten.

I något skede svängde det helt och jag var plötsligt orädd för allt. Från 15 och framåt var jag närmast odödlig och fri från rädslor. Att vara ängslig och nervös är det mest förlamande som finns – och det var skönt att slippa skiten. Har många gånger tänkt att det var så praktiskt för mig att få första barnet när jag var jätteliten (nå, liten och liten, men jag var 21), för jag förstod verkligen inte att vara rädd för något. Allt var bara härligt, rolig, odödligt.

Inget förstod väl jag om hur mycket som kunde gå snett.

Tänkte på det imorse när jag startade 5.30 från Vörå (i snön – med sommardäck) att jag faktiskt är lite räddare av mig nu för tiden. Rädd för att något hemskt ska hända mig, Sami eller barnen. Körde således i snigelfart (max 60!) hela vägen till Vasa. Hade verkligen ingen lust att köra av vägen och dö när det var superhalt. Och när Sami dessutom var i Sverige.

Har ägnat minimalt med tankeverksamhet åt bilolyckor under mitt vuxna liv, men sedan jag var millimeter från att krocka för ganska exakt ett år sedan, har jag allt oftare kommit på mig själv att helspänna kroppen varje gång en långtradare susar förbi. Ingenting är särskilt odödligt längre. Har blivit livrädd för att få sladd och hamna snett i mötande körfil. I synnerhet de gånger jag har med hela gänget i bilen.

Kroppen minns och livet lär.

När vi flög hem i turbulens från Stockholm sist, tänkte jag att livet eventuellt slutar här, vi störtar och faller döda ner. Och barnen får växa upp utan mig. Här har vi flugit av och an över hela världen i 33 år utan minsta lilla tanke på att det ska hända något dåligt. Men sini nu!

Förra helgen när barnen hade somnat och lamporna hade släckts på Replot fick jag angst när jag plötsligt kom på att jag hade serverat världens guldläge för en yxmördare. Jag hade skrivit i bloggen att jag var ensam med barnen på Replot, ute på vischan! Där låg jag och stirrade i taket och väntade självupptaget på att någon skulle bry sig och orka komma ut och mörda mig. Fick slå mig själv i ansiktet för att få bort synerna för mitt inre, hur vi hysteriskt springer omkring, alldeles blodiga (typiskt första-helgen-på-stugan-syndrom – ifjol var det ju samma med vargarna!).

Brukar ibland drömma om att två poliser i uniform knackar på dörren och de behöver inte ens säga något för jag skriker reda rakt ut. Vet ju redan att han är död.

Skärmavbild 2019-05-04 kl. 19.58.12

Även om det är fruktansvärt dränerande att angsta inför så här förskräckliga saker, så är det också väldigt logiskt. För sanningen är ju att jag har väldigt mycket att förlora. Ju äldre vi blir inser vi att ingenting i livet är särskilt logiskt, rättvist eller förutsägbart. Och ju fler människor som finns hos oss, desto fler olyckor hinner hända. Ju fler människor vi älskar, desto fler älskade människor kan vi förlora.

Läser den otroligt fina intervjun med Maarit Feldt-Ranta i HS. Läser om Bo Kronqvist. Hör om en bekant 12-åring som i veckan förlorade sin mamma. Det finns mycket oväntat som kantar vår väg genom livet.

Att gå omkring och vara rädd anses sällan som särskilt konstruktivt. Men å andra sidan har jag lärt mig två viktiga saker under de senaste åren: 1. Man ska säga högt det man drömmer om. 2. Man ska säga högt det man är rädd för. Allt brukar gå mer åt rätt riktning då. Känns också lättare i hjärtat.

Om jag som ung slösade mycket tid på obefogad oro, så anser jag min oro vara mer befogad nu. Det är klart som knackkorvspad att man får vara orolig för dem man älskar mest av alla! Att jag ens har så här mycket att njuta av – och helst inte förlora – är något jag får vara tacksam för. Som vi alla ska vara tacksamma för!

Nu ska vi åka hejmåt från Helsingfors. Med Anna kan man förresten aldrig vara rädd. Tryggare kvinna vid en sida finnes ej. Tjohej!

Processed with VSCO with c1 preset

Touchdown: Österbotten.

IMG_2162

Barnen på Smulterö i somras.

Min första kontakt med Österbotten var Britten. Det är min bästis Karins mamma. Britten var från Österbotten, och det hördes när hon pratade, en annan sorts rytm i språket (Nykarleby har en annan intonation än Karis).

Jag minns en släkting som en gång sa ”De är så underliga i Österbotten. Religiösa fanatiker allihop. Bibelbältet kallas det”. Växte således upp i tron att det var något spännande, konstigt och annorlunda som fanns där någonstans uppe i landet. En värld som var sin egen.

Förutom Britten, som trots mina vilda föreställningar om österbottningar var som de flesta andra mammor i byn, hade jag inga andra kopplingar till Österbotten. Kände ingen där. Visste knappt var detta mytomspunna landskap fanns. Hade aldrig någon orsak att åka dit. Jag hann bli 19 innan jag första gången satte min fot inom de österbottniska gränserna.

Samtidigt som jag och mitt gäng tog studenten i Karis gick en massiv flyttvåg från Ekenäs och Karis till Vasa. Jag skulle kanske inte kalla det boom, men plötsligt var vi många, från samma kretsar, som plötsligt fick för oss att Vasa kunde vara ett roligt – och udda – alternativ. Pang sa det, så var vi jättemånga från gänget som bodde här. Nathalié, Linda, Malin, Elin, Hanna, Janne, andra Janne, Fia, Tommy, Jonas, Otto, Emmi, Emme, syrran och många, många fler.

Minns första gången när vi körde in i Vasa. Det var försommar och varmt. Vi var ashungriga och stannade vid McDonalds som då ännu fanns på torget. Lupala körde och jag och Nathalié hade slöpluggat ministrar och politiska system inför inträdesförhöret. Allt kändes nytt och spännande.

Såg fram emot alla laestadianer.

Om vi snabbspolar bandet, så kom vi båda in på statskunskap på Åbo Akademi. Och vi flyttade in på Formansgatan. Malin och Linda började på Novia. Och Linda blev vår granne. Hanna och Janne visste allt, visade oss allt. De här första åren var magiska på så många sätt. Vi drack orimliga mängder sprit och hade så fruktansvärt roligt. Det är speciellt att studera i en mindre studiestad där packet är lite mer samlat. Kan dock inte påstå att vi deltog i många studierelaterade evenemang – tror vi gick på exakt en sitz under alla år. Men det jag försöker säga är: Vasa var en otroligt välkomnande miljö att komma till 2005.

Men laestadianerna lyste tyvärr med sin frånvaro. Inte hittade jag heller någon som gick i kyrkan. Än mindre någon som pratade om Gud (snacka om falsk marknadsföring). Det närmaste jag kom religiösa österbottningar var fortfarande Britten som jobbade i församlingens barnklubb i Karis när jag var 5. ”Vi sätter oss i ringen” och medhavd saftflaska motsvarade verkligen inte det excentriska sektledarskap jag hade byggt upp för mitt inre.

Däremot välkomnade Österbotten oss med en otrolig värme. Vet inte hur många gånger jag under det första året sa meningen ”Men nog ääär ju folk så trevliga här!”. Det var en så djärv kontrast till den ganska okänsliga, hårdkokta machostilen vi kom ifrån. Det var helt nytt det här med att ingen var sarkastisk, utan istället genuint intresserad. ”Hej! Roligt att träffa dig! Vem är du?”.

Om vi snabbspolar bandet igen, så kan man säga att jag, så här 14 år senare, valde att stanna här. Under perioder presenterade jag det som att jag ”fastnade här”, med en antydan om att det inte riktigt var frivilligt. Längtade hem när de flesta av mina vänner som flyttade hit med mig flyttade hem igen. Ingenting kändes lika roligt då. Magin över den fantastiska staden Vasa svalnade. De åkte hem med examenspapper, jag satt hemma med oavslutade studier och en nyfödd bebis. Vem var jag nu? Vad gjorde jag ens här?

Men gav Vasa en ny chans. Studerade klart. Jobbade mig in i nya cirkar. Fick nya vänner, bekanta, kollegor, grannar. Nya människor via barnen, via fotboll, via vänners vänner. Och plötsligt insåg jag att jag återigen bodde i en region full av potential. Ju äldre barnen blev insåg jag också att Vasa är en otroligt bra stad för familjer och barn att växa upp i. Allt är nära och utbudet är stort. Lätt att bygga upp ett kontaktnät, samtidigt som man kan gå många, många varv runt stan utan att känna en enda. Nu är det inte bara Sami som vill bo här, nu är Vasa också mitt val. Brändö i synnerhet.

Och som vanligt: allt är oftast så roligt som man gör det. Och just nu tycker jag det finns massor av människor som ser att det finns bitar som fattas i Österbotten. Men som tar tag i det. Fyller ut hålen och skapar ett Österbotten som folk vill bo och leva i. Bristen på attraktiva, nytänkande arbetsplatser var något som jag själv tyckte fattades förr. Jobbar på det som bäst. Har också många kompisar, och en man, som jobbar med att skapa goda förutsättningar för junioridrotten här. Vill man ha något, så får man se till att dra sitt strå till stacken. Det har jag alltid uppskattat med Österbotten. Handlingskraften, kreativiteten, förmågan att se potential. Och viljan att ta itu med den.

Jag mår bra av att verka i en sådan miljö. Tycker om det lilla och det stora i Österbotten och jag är så vansinnigt stolt över Österbotten i många sammanhang. Även om jag alltid har haft lite svårt att identifiera mig som österbottning, än mindre att mina barn faktiskt ÄR infödda österbottningar. Men nu är det nog bara att LÄGGA SIG STOLT OCH PLATT, för kronan på frikkin’ verket kom nu i veckan när det framkom att jag är en av tio nominerade till Årets österbottning. Blev så jätteglad. Vilket jättefint erkännande!

 

Skärmavbild 2019-05-01 kl. 12.04.25

 

Speciellt den sista meningen var fin. En positiv och personlig bild av Österbotten. Och det var egentligen dit jag ville komma i dag. Min bild av Österbotten har minsann förändrats genom åren (trots att jag bosatte mig med en kyrka som granne har jag fortfarande inte hittat mina sekter – måste kanske leta mer norrut). Jag tror att jag, som utomjording, många gånger har en bättre bild av Österbotten än vad många infödda österbottningar själva har.

Upplever många gånger en klädsamt ödmjuk hemmablindhet, eller ett rent förakt, mot hemstan, hembyn, heimani. Ett försiktigt mindervärdeskomplex. Kanske har det att göra med samma fenomen som gör att jag har svårt att se mig som österbottning. Vill ändå inte riktigt erkänna. Som om Österbotten skulle vara något sämre.

… vilket är ju helt befängt. Österbotten är så jäkla bra på så mycket. Vi har ju alla anledningar att vara stolta över oss själva, vår härkomst och vår iver som jag just nu upplever att pyr under ytan. Österbotten kommer hårt på så många fronter. Kulturen, tekniken, innovativiteten. Ser framför mig att vi snart kommer att vara i framkant när det kommer till nya innovativa arbetsplatser. Ni vet, att oanvända uf-lokaler på landsbygden kommer fyllas med nytänkande frilansnätverk som sitter mitt i skogens lugn och jobbar över hela världen. Ja ja ja, drömma kan man alltid.

Tack för den här fina nomineringen!
Ska leva på den ett tag till.

Vem är det egentligen som vill ha det så här?

Processed with VSCO with c1 preset

Värsta supermegaturbo träningsvärken i dag efter helgens fysiska ansträngningar. Innan vi åkte hem från sommarstugan krattade jag så mycket jag orkade och bar en massa möbler (och vatten och ved och parasoll och tunnor och gud vet vad). Det känns i axlarna i dag. Att delar av kroppen som sällan används har varit i flitig användning.

Och härligt är väl det!

Vi pratade faktiskt om det med Jessica och Bäbä (mina nya vänner på Parad), om hur galet lite man som människa måste anstränga sig i dag. När man tänker på det, så skapar vi hela tiden en ideal som utgår ifrån att vi kan ligga i soffan och så sker allt runt omkring oss. Vi behöver egentligen inte ens gå ut längre  för kläder och mat levereras till dörren numera. Inte behöver vi träffa människorna live heller, för de finns ju med oss i handen, i mobilen.

Och har du Google Home så behöver du inte ens stiga upp ur soffan för att släcka lamporna, du kan bara befalla och röststyra. Gissar att det bara är en tidsfråga innan vi  minskar skrivandet på våra mobiler och istället börjar prata med Google assistenten. Ser ju redan på barnen, att de pratar med mobilerna och ger kommande – ”öppna youtube”  -istället för att skriva. Snart går vi väl alla och ropar kommandon ut i luften, som om det var helt normalt.

Nu drar jag i hårda växlar här, men så där generellt kan man säga att det är jäkligt lätt att vara människa i dag. Och med lätt menar jag att vi har så många hjälpmedel i vardagen som gör att vi slipper skitgöra som generationer före oss har lagt mycket tid – och fysisk ansträngning – på (robotklippare, robotdammsugare, tvättmaskin, diskmaskin, vedklyvare etc.)

Det blir verkligen väldigt påtagligt, bara efter en helg på Replot, att vardagen i stan är väldigt soft. Bara det att man måste gå utomhus på toa, hämta ved, diska och kratta gör ju att man aldrig hinner sitta stilla. Och jag mår ju så himla bra, märker jag. När jag håller i gång och gör någon nytta. Hinner tänka ut alla tankar samtidigt. För en gångs skull.

Får mig att undra lite över vem det som egentligen vill ha den här världen vi bygger just nu. Där allt egentligen bottnar i att du ska göra så lite som möjligt, i en så isolerad miljö som möjligt (ja, jag överdriver – har fått det från mamma). Älskar min surgubbiga fråga här: Men ska det nu verkligen vara bra med att få matkassarna levererade till dörren och att du aldrig behöver skriva att-handla-lista (för assistenten tog redan ditt röstmemo)? Är det nu sedan det som ska göra oss till lyckliga människor?

Ja ja ja, kanske.

Kanske inte.

Själv är jag i alla fall så nöjd över träningsvärken i axlarna och peace of minden i hjärnan. Mår så bra när jag får vara i fred, i tystnad, med tallskogen i ryggen.

Fint att få ha foten i två världar.

Vi är här nu.

Processed with VSCO with c1 preset

Jag tror ingalunda jag är ensam om att premiärsova på en sommarstuga just ikväll. I Minimani imorse träffade jag tre bekanta som köpte sommarstuga-opening-starter-pack (ni vet, golvmopp, toapapper och korv). Alla hade något maniskt, magiskt i blicken. Inte fullt så äcklig feeling när solen skiner utanför och man har peppat hela vintern. NU SKA MAN ÄNTLIGEN FÅ ÅKA UT!

Och lättnaden nu när allt är städat. Eller allt var väl kanske lite att ta i. Men huvudbyggnaden i alla fall skinande ren och nu ska vi övernatta här ikväll (utom Sami som ska på kalas – eller som Milea muttrade surt när han inte kom med: ja ja ja, gubbfest och gubbfest).

Det här med sommarhus är verkligen världens i särklass bästa koncept. Den som i tiderna kom på det borde verkligen få medalj. På något sätt tycker jag ett fritidshus (eller sommarhus) markerar just det så fint. Nu är det fritid. Nu är det sommar. Nu ska vi vila. Nu ska vi njuta. Glad över att få bo i ett land där en sådan kultur råder väldigt starkt. Glad över att få göra premiär så här tidigt också. Tror aldrig vi har sovit här i april förut.

”Åh, det är verkligen så lugnt här” har Milea sagt flera gånger i dag. Svanarna tokbrölar ute i viken (vad är deras juttu?!). Det är ungefär det enda som hörs. Men vägrar titta åt stranden-hållet, för där har vi ännu snö som stör mina annars så somriga vyer. Orkade inte ens städa ur bastun ännu. Håller mig här uppe på terrassen nu och avnjuter att den värsta städrumban är över.

Någon annan gång när jag har en annan vuxen med mig ska vi lägga upp studsmattan, plocka fram alla utemöbler och bära in en ny soffa. Sedan kan sommaren komma! Men nu tror jag bestämt vi ska tända ljusen ovanför matbordet, hälla upp ett glas vin och mysa till det med småfolket.

En riktigt härlig lördagkväll tillönskas!

Mitt i allt: Drömjobb i huvudstaden.

IMG_3048

Fyra fantastiska dagar i ett vårigt Helsingfors bakom mig. Gick genom centrum i dag, med solen gassande i ryggen, och tänkte att nog är det en vacker huvudstad vi har. När gräsmattorna sakta börjar grönska i parken, fåglarna sjunger i träden och människorna som går längs trottoarerna ser glada och nyvakna ut. Åt dessutom årets första utomhuslunch idag. Nog är det lätt att vara snäll och glad när våren och ljuset kommer!

.. tills jag såg en gubbe som låg och badade i sina egna spyor och hällde Vischy över huvudet på samma gång. Benen bar inte längre när väktaren försökte förflytta honom. Stanken? Olidlig. Med våren kommer också misären. Hundbajset och polityrgubbarna. Alla träder fram ur sina gömmor och luftar sig på gator och torg. Har aldrig bott i vår huvudstad och känner stundvis en liten sorg över det. Men också en lättnad. Husen är så vackra och möjligheterna större. Men å andra sidan: Vasa är Vasa. Och just nu finnes icke en bättre stad än den. Men Helsingfors just den här årstiden: Underbart!

Längtar just nu ihjäl mig efter barnen. Fyra dagar utan alla river ju sönder mig, nu när jag tänker på det. Men har ändå gjort så mycket roligt de senaste dagarna att jag har överlevt. Och bott hos mamma och pappa. Frågade igår om det är ok att jag flyttar hem igen. Att de utfodrar mig, kör mig till tåget varje morgon, hämtar mig när jag kommer hem om kvällen, eldar bastu och bjuder på middag. Aj aj aj. Lyx lyx lyx. Tacksam att inte behöva sova på hotell när jag jobbar här.

Yles sommarpratare 2019. Några av dem jobbar jag med just nu. Fatta! Tänkte smälla av när Jessica Jensen från Parad Media ringde tidigare år och frågade om jag vill hänga på teamet som gör årets sommarprat. Det har jag i smyg drömt om att få göra i hela mitt vuxna liv. Det har varit lärorikt, svårt och utmanande. Men också exakt så roligt som jag föreställde mig. Inspelningarna de senaste dagarna har alla bjudit på gåshudsögonblick. Är så stolt över alla som är med i år. Både de bakom micken, och de som pratar. De blir en fin sommar! Vansinnigt lyckligt lottad över att få vara med.

Nu hemåt!

Vinnarlaget är bästa laget.

Som jag sa häromdagen: Valtider är människans tid! Men de senaste valen har varit ganska starkt förknippade med besvikelse. Och med tanke på högervindarna som har blåst över hela världen har jag haft lite svårt att acceptera valresultaten. Minns ni käftsmällen med Trump-valet? Åh, den glömmer man inte i första taget!

Men den här gången blev det ändå ett mera hoppfullt resultat. Konstigt ändå, med tanke på att vi faktiskt fick Sannf. som näststörsta parti. Skillnaden den här gången var väl att vi också har en stark motpol som har stort stöd. Många partier som delar mina värderingar gick starkt framåt. Glädjande att se.

Skrev på instastories att det, trots de glädjande resultaten i övrigt, var lite sorgligt att den kvinnliga andelen riksdagsledamöter bara var 18 % i min egen valkrets. Fick ett bra gensvar där. Nu vet jag inte om vi ska dra så stora slutsatser av det här, men kom upp en grej som vi har pratat mycket med Anna om den senaste tiden. Om att många vill rösta på vinnarlaget i ett val. Man vill ge sin röst åt någon som har större chans att bli invald.

En handfull svarade på min story att de facto tänkte rösta på en kvinna, men såg det som mer taktiskt att rösta på en kandidat som mer sannolikt skulle bli invald (i det här fallet en man). Så att inte rösten så att säga skulle ”gå förgäves” (en röst går inte förgäves, men det är en annan story). Det här var en liten bekräftelse på det vi har pratat om. Att det nog finns en grupp väljare som går på taktik mer än egen vilja.

Nu ska jag inte göra det här till blott en könsfråga, utan det finns säkert också liknande  fall, man mot man och kvinna mot kvinna, där man väljer en mer ”framgångsrik kandidat” pga att den ”säkert får mer röster ändå” än en ny kandidat som ”ändå inte kommer in”. Men ändå finns det något som skaver i mig. Kvinnor är ju gissningsvis i minoritet i de flesta valdistrikt i Finland (rätta mig om jag har fel – det kan jag helt säkert ha!), vilket ändå gör det mer sannolikt att en kvinnlig röst är den som väljs bort.

Nå, i det här fallet var alla som messade sådana. Där man tänkte – och ville – rösta på en kvinna, men ångrade sig i sista stund, eftersom det ändå inte var någon vits. ”Och tur var väl det, för jag såg sedan att kvinnan fick jättelite röster medan mannen kom in!”. Nu var alla väldigt nöjda med sina kandidater – det är inte det! Ifrågasätter heller ingen som valde en manlig kandidat.

Tycker inte ens själv att kvinnor automatiskt är bättre riksdagsledamöter för att de har snippa. Det fanns många superfina manliga kandidater i det här valet! Men tycker ändå att det kvinnliga perspektivet är urviktigt i alla sammanhang. Och uppenbarligen behövs det (vi skickade – ähum – 81 % manliga ledamöter från Vasa valkrets).

Huvudsaken är att man hittar en kandidat som delar ens värderingar och jobbar för ett samhälle man själv tror på. Men skulle ändå vara intresserad av hur situationen såg se ut om man lade allt taktiskt tänkande åt sidan och på riktigt röstade enligt hjärta och smärta! Skulle vara intressant att se om kandidatordningen vore den samma om man valde sin kandidat helt utan taktik och utan att basera den på sannolikhet att komma in.

Nå, antaaaagligen skulle den se ungefär likadan ut. Men det var nog bara en tanke som slog mig: Att vinnarlaget – fortfarande – tycks vara det bästa laget. Och det är ju lite irriterande om man är ny och hungrig (obs, mina egna politiska ambitioner är på minusnivå – don’t you worry). Tror också att man många gånger står mellan två jämnstarka kandidater – och så väljer man kanske den som har större chans att komma in. Och så råkar det nu bara bli så. Knappast något fel med det heller.

Ville bara vädra mina tankar!

Ps. Här kommer en solig selfie med tv-smink. Tänk om man alltid skulle få ha tv-smink!

5 punkter om valet – innan valresultatet.

1. Jag har saknat engagerande debatter om frågor jag bryr mig om. Jag hade sett fram emot att det äntligen skulle finnas plats för familjen och barnen. Att vi skulle diskutera hur vi vill dela föräldraledigheter och främja ett jämställt föräldraskap. Att vi skulle bolla olika alternativ och fundera på hur familjernas vardag, småbarnsliv, dagvård, eftisar och småbarnsföräldrarnas arbetsliv ska se ut. De flesta partier har familjerna högt upp i sina valprogram, att Finland ska bli världens barnvänligaste land. Men vet inte om jag någonsin förstod på vilket sätt. 

2. Mera ideologi, tack! Jag vet inte hur ni ser på det, men skulle gärna ha sett mer ideologiska diskussioner. Tycker personligen det är ganska trist med sakfrågor. Är kanske inte vansinnigt intresserad av om du för eller mot en dieselbilar, utan jag tycker debatterna och intervjuerna blir roligast när vi serveras större linjedragningar och värderingar. Riksdagsvalet skulle ju ha världens chans att gå all in i ideologin. Vilken vardag vill vi leva i? Tycker vi har sett ganska lite sånt. I alla fall jämfört med det svenska valet. Hoppas EU-valet bjuder på mer ideologi!

3. Valkampanjerna i år var väldigt traditionella och slätstrukna. Om vi tar vägreklamen som ett klassiskt exempel – hur är det möjligt att så många tar den enkla vägen ut? Fejs, namn, nummer. Här skulle finnas så mycket roligt att göra. Men kanske är det så enkelt att tråkigt funkar, vad vet jag. Tänk vad man skulle kunna leka med nytänkande bilder, nyckelord, form, färg och storlek. Eller finns det en lag som säger att de måste vara kvadrater och likadana år ut och år in? Det samma gäller grillkorvsparty utanför S-market – nog är det ju ändå humoristiskt att det ännu funkar!

4. Outnyttjade möjligheter på sociala medier. Med tanke på hur mycket riktade och sponsrade inlägg som har nått min Facebook-feed (de senaste veckorna har jag badat i valreklam) så tycker jag det är otroligt hur många budskap som inte alls är anpassade till mig och målgruppen jag antagligen tillhör.  Här skulle man ha världens chans att tilltala olika målgrupper med olika budskap och anpassade tonfall. Men det gick nog många förbi. På både gott och ont, kanske.

5. Och du som inte ännu har röstat ska definitivt gå ut i solen och göra det nu! Ända fram till 20.00 hinner du. Om du inte röstar på något snällt och nytänkande, så är chansen stor att det blir .. ja, som det blivit hittills. Lite väl mycket gubberier och allmän trångsynthet. Upp ur soffan, hopi hopi!

Hälsningar från tåget – är nu på väg till Böle och valvakan! 

Blogga mig närmare jaget.

unnamed-3Foto: Linus Lindholm

Den här veckan har jag träffat många nya bekantingar som på något sätt har kommenterat min blogg, att de har läst den eller reflekterat över något jag har skrivit. Känner varje dag en längtan hit, att bara ösa ut sånt som ligger och skaver i mitt inre, men det finns så liiiiiite tiiiiid i relation till lust. Just nu upplever jag en bloggsvacka – så där som det blir ibland – och jag märker att det kraftigt korrelerar med mitt välmående.

Om jag inte bloggar, så mår jag sämre. Tror det hänger ihop med att jag får fatt i känslorna här. Jag behöver skriva av mig här för att hålla ihop hela mig. Vad jag känner, vad jag tycker och vart vi är på väg. Därför tar jag mig nu, denna förmiddag, en stund i soffan på jobbet – även om andra skrivjobb skriker efter mig.

Och så här är det väl bara man måste göra i framtiden för att palla det här. Man måste ibland våga pausa allt det där som ”känns viktigare”. Ni vet, betalda jobb och kunder som väntar – för att ta hand om sig själv. För just nu finns det inga ”lugnare perioder” eller ”det blir nog snart lite mindre att stå i”. Och det ska vi vara glada för! Vår affärsidé behövs! Just nu ser jag inget lugn i tunneln och då måste jag blir strängare med att vårda min återhämtning (mer om det här!).

Därför sitter jag här och bloggar och njuter. Solen skiner, det är fredag och jag har en givande vecka bakom mig. I morgon blir det junnufotis i Laihia dagen lång och på söndag ska jag vara gäst i Yles valvaka. På tal om valvakan – intervjuades av spt häromdagen angående valkampanjerna. Den kan du läsa här. Ska skriva mer om det senare! Men kort och gott tycker jag som det står i texten:Linn Jung vill se något annat än korvjippon och disktrasor i valrörelsen. Förhoppningsvis finns det tid att prata mer om det i söndagens sändning.

Bilden här ovan härstammar från artikeln – och jag vill gärna att ni tar en titt på tröjan som fortfarande är en öm punkt i vårt äktenskap! Jag vet – och ni vet – från förr att jag under inga omständigheter får röra Samis kläder för han tycker att jag är så useless på att tvätta. Men så hände det sig att jag av misstag tvättade hans nya tröja (som givetvis är handtvätt) och den kom ut som en liten kvinnotröja. Där står jag nu och hårt låtsas som att det här är fullt meningen och att jag inte alls glömde bort fotograferingen när jag snabbt hafsade åt mig den i garderoben. Så kan det gå!

Ja ja ja, tills söndagens sändning ska jag dock hitta något lite mer passande i ärmarna! 19.50 börjar sändningen på Yle. Men hörni, nu väntar ett intervju-uppdrag i grannhuset! Vad skönt det här var – att blogga sig lite närmare jaget. Häj!

5 spridda tankar från vänstra hjärnhalvan.

linn-2

… eller vad vet jag varifrån allt kommer. Kanske kommer det från höger. Här kommer fem punkter jag tänkt på i veckan.

1. Jag kan vara världens i särklass sämsta influencer. Igår var jag bjuden på min vän Elins event på Verket (har du riktigt kvick syn kan du se bebfluencern My Maxine flimra förbi i den här videon). För det första insåg jag alldeles för sent att jag inte hade någon bil att ta mig fram med, så jag fick springa med vagnen in till stan. När jag väl var framme insåg jag att jag varken hade telefon eller kamera med. Ibland blir man lite milt matt på sig själv! Hade sett fram emot att få visa Elins supersmarta kläder åt er här. Det vill jag i alla fall säga: Multifunktionella, karisproducerade kläder slår det mesta.

2. Jobbande småbarnsföräldrar. Anna var med i Familjeliv på Yle nu i veckan och jag tyckte hon var så otroligt gullig genom hela intervjun. Har du 15 minuter extra så kan du lyssna på vad jag menar. Intervjun finns där i länken. Nickade mycket instämmande när hon pratade om hur viktigt det är att ha mommo-fammo-stöd i ryggen och att vara en good enough-förälder. Nu ska jag göra som Anna säger i intervjun: Klappa mig själv på axeln. Yes! Har blivit så mycket bättre på att se igenom stök (se bild 1: hellre lekande människor än städande människor).

3. Emma har färgat mitt hår (se bild 4). Vill gärna framhålla att Emma har gett mig mkt god feedback i att jag numera har blivit så vuxen att jag bokar nästa tid när jag klipper mig. Trodde faktiskt aldrig det skulle hända. Nånsin. Mitt hår behöver färgas med 9 veckors intervaller. Så nu vet ni det!

4. Mia Bäck har alltid verkat som en människa i min smak. Kyrkpressen hade en så otroligt bra intervju med henne idag. Aj että vad det där behövdes. Just nu finns det så många bra förebilder i vårt land. Fint jobbat, Sofia Torvalds!

5. Har ni tänkt på att självkänsla och självförtroende fluktuerar rätt kraftigt? Ibland är jag jättestark och bottnar i mig själv till 100 %, medan jag under andra perioder känner mig ganska svajig och osäker. Den senaste tiden har min självkänsla varit på svagare sidan – antagligen för att jag växlar upp en nivå, lär mig nytt och det är mycket att ta in. Så brukar det ofta vara. Och så får det säkert vara. Häromdagen blev jag så skör när någon kommenterade elakt här på bloggen att jag i min osäkerhet raderade hela inlägget. Nu i dag, när jag är lite starkare, skulle jag ha lust att säga: Aj, vad ont det gjorde. Du sårade mig. Känns det fint i dig?

Och hörni – i morgon är det fredag! Underbart.

Distansjobb får fem plus.

IMG_9663.jpeg

På grund av brutalt hostande barn har jag distansjobbat i dag. My hostar och piper som en annan maskin. Har således jobbat med henne i famnen mer eller mindre så här hela dagen. Tur att hon är gullig och bra på att vara sjuk (precis som sina syskon – de vill bara halvsova i soffan och se på tv när de har feber).

Distansjobb har två sidor, tycker jag. Dels tycker jag det är alldeles underbart att inte behöva klä på sig på morgonen, inte slösa tid på smink, inte transportera sig till jobbet, inte leta parkering. Inte stressa alls. Att börja jobba i pyjamas från sängen, med kaffe. Det är så skönt. Får också så mycket mer gjort hemifrån. Dels för att arbetsdagen blir längre när man inte behöver babbla med sina kollegor och förflytta sig.

Men det gäller ungefär bara en dag.

Redan på den andra dagen blir jag osäker, saknar bollplank och tappar bort mig själv.  Tycker att allt jag gör blir crap och fastnar i detaljer. Därför har jag nu lärt mig att en distansdag är underbart avslappnande – men jag ska aldrig lägga två på raken. Då saknar jag allt babbel, all idékläckning, kaffepauser och stadspuls. Har hört att många arbetsplatser numera uppmuntrar till en distansdag per vecka. Det känns så smart!

I dag hade jag redan gått en kort solskenspromenad ungefär samma tid som jag normalt brukar komma hem. Fick lägga fart på för att få middagen klar, så att jag i lugn och ro skulle få se på livestreamen från Korsholms fullmäktige (vem har jag blivit?!). Kollar ännu som bäst på den. Snart ska det röstas! Bättre underhållning har inte funnits sedan Expedition Robinson förändrade tv-världen 1997.

En bra arbetsdag i dag! Brukar ni distansjobba?

Hälsningar från garderoben!

I dag har jag vårfeeling. Jag vet inte vad vårfeeling betyder för er, men för mig betyder det nästan samma som höstfeeeling, det vill säga: ett pirr utan dess like. Gärna med fokus på förstärkning och förändring. Eller kanske utveckling, om man försöker vara lite konstruktiv.

När våren slår till vill jag möblera om hemma, gå på loppis, städa garderoben, bygga terrasser på Replot, klippa håret, förändra min stil och kratta ute. Samma visa varje vår och höst. Man är ju inte mer invecklad än så!

1 inspis.jpg

Sällan, eller ska vi säga: aldrig hittills har väl vårpirret lett till något annat än just pirr, men livet är ju lite roligare om man får försvinna in i Pinterest en timme eller två. Det bästa med Pinterest är ju att det aldrig leder till konsumtion, utan man flyger runt och tänker att ”nämen så här kunde jag kanske se ut!” eller ”den här siluetten/kombinationen/färgen känns ju trevlig”. Sedan kanske jag kan hitta nåt liknande i sin egen garderob eller second hand. I dag gick jag till exempel upp på vinden för att leta efter min svarta veckade kjol!

2 inspis.jpg

Jag är en person som tycker väldigt mycket om estetik och att ha fint runt omkring mig. Dessvärre är jag så hopplöst ointresserad av att köpa kläder, så för det mesta ser jag ganska tråkig ut. Det känns meningslöst att strosa runt i affärer och oftast är jag redan uttråkad innan jag kommer till provrummet. Shopping som var så roligt när man var tonåring! Och när jag nätshoppar, så slutför jag sällan mina köp. ”Ähh, kanske i morgon”, säger jag – och så blir det aldrig nåt.

3 inspis.jpg

Ändå när jag någon slags dröm om att ha en rolig garderob som man kan öppna varje varje morgon och bli glad av. Med skojiga plagg som man kan kombinera hejvilt. Nu delar jag garderob med bland annat en dammsugare, ett strykbräde, vessapapper och otaliga ikeakassar med urväxta skor etc. Helst vill jag inte öppna dörren, men gör det ändå motvilligt (även om tanken på att gå till jobbet i pyjamas ibland känns som ett mer lockande alternativ).

Men i dag är jag på gång! Att städa garderoben gör under för klädinspirationen (eller snarare påklädningsinspirationen i mitt fall). Ett annat gott tips är att tvätta alla smutsiga också (till min stora glädje upptäckte jag att jag hade massor av bra kläder långt ner i botten av tvättkorgen!). Wow! Sedan blev jag så till mig att jag till och med tvättade upp några skor.

3 inspis-2.jpg

Och här ovan fick ni se ett axplock av bilder som gjorde mig glad på Pinterest. Det finns ingen risk för att jag kommer se ut så här i vår (tyvärr får jag bara inse att min handlingskraft sällan når shoppingnerven). Men drömma kan man!

Vad drömmer ni om i vår?

En liten seger för mänskligheten.

Jag har haft pms (eller vad vet jag – jag gissar att jag har haft pms, för sedan jag valde hormonspiralen har jag inte haft mens särskilt ofta, så mkt oklart när man har pms då!). Men häromdagen var jag så stolt över mig själv när jag var på riktigt pissigt humör och ändå pallade att ta mig igenom dagen utan att freaka.

Ni som har riktigt hardcore pms vet att man oftast under de mest kritiska dagarna vill skilja sig, säga upp sig och sälja sina barn på Vaasan alueen pulina-kirppis. Jag som i största allmänhet har svårt att skilja på 1. en dålig dag och 2. ett dåligt liv får jobba extra-hårt under just de dagarna. Det är så svårt att förhålla sig lugnt till vardagen då. När man känner en så brutal lust att bryta upp från allt. Man vill bara bort, bort, bort. Allt skaver och känns fel.

Då spelar det faktiskt ingen roll att jag rationellt vet att jag har pms. Allt känns ju ändå på riktigt.

Jobbet är fel, familjen är fel, huset är fel. Jag är fel. Allt är fel. Tänk så stört egentligen, att en liten kemisk sammansättning av hormoner så totalt kan rubba ens rationella tänkande. Allt jag normalt tror på faller omkull. Hormoner är verkligen inte min grej. Säkert också därför jag blir så stört deppad när jag blir gravid. Att vara kvinna är verkligen 👌👌👌.

För varje barn har min pms blivit värre, men för varje år har jag också blivit bättre på att hantera den. Och det var egentligen hit jag ville komma. Häromdagen var jag som sagt så stolt över mig själv när jag lyckades hålla mig lugn hela dagen, trots att det mer eller mindre vibrerade ilsket i varje liten cell i min kropp.

”I dag får jag inte dra för stora slutsatser, i dag får jag inte dra för stora slutsatser, i dag får jag inte dra för stora slutsatser” mantrade jag hela dagen. ”I dag får jag inte säga nånting om hur jag mår i livet, i dag får jag inte säga nånting om hur jag mår i livet, i dag får jag inte säga nånting om hur jag mår i livet”.

APP APP APP. Varje gång tanken ens lite glider åt det håller. APP APP APP! JAG SA JU: I dag får jag inte dra för stora slutsatser!

I dag får jag inte säga nånting om hur jag mår i livet.

Och det var så skönt på något sätt. Att sätta ner foten ordentligt. Om så bara för sig själv. Alla gånger lyckas man ju inte tygla den stora hormondemonen, men de gånger man lyckas får man sannerligen applådera sig själv. Stängde ner alla tänkbara känslor och förbjöd alla ”kreativa tankar” som brukar härja fritt under dessa dagar.

”Tänk om jag bara.. ”. ”Om jag ändå skulle..”. ”Om jag bara gjorde si och så skulle mitt liv bli så mycket bättre”. Så brukar det låta under mina horrordagar. Hjärnan serverar alla möjliga slags spännande lösningar hur jag på något sätt ska komma undan den här ”förfärliga situationen jag förlagt mig i”. Alltså HAHHA. Tänk!

Hormoner, och dess otroliga inverkan på människor, slutar aldrig att förvåna mig. Men så här på fredag kväll ville bara klappa mig själv lite på axeln. Den här gången gick det riktigt bra! Jag varken skilde mig, flyttade ut eller bytte jobb! Wow!

Sign. Försöker se lite ljust på situationen.

Bild 28-03-2019 kl. 14.55

Den slappa eller den överbeskyddande – vilken är du?

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -070.jpg

Om det finns nånting jag lite i smyg irriterar mig på, så är det folk (ja, vad ska vi dra till med – folk i femtio-sextioårsåldern?) som nöjt koketterar om hur hardcore-barndom de hade och ”ändå blev det folk av dem”.

Vi behöhöhövde minsann ingen ajpahahahad på den tideehehen. 

Tror nog att ni har hört om dem som nöjt berättar om hur de spelade hockey utan hjälm och munskydd. Täljde med sylvassa Moraknivar och gjorde feta pilpågar. Som byggde kojor 20 meter upp i en tall (med hammare och tiotumsspik!). Smygrökte i skogen som åttaåringar och cyklade tre stycken på samma cykel för att föräldrarna vägrade skjutsa.

De som simmade i ån från morgon till kväll (trots att det strömmade så förfärligt!). De hade inga mobiler och inga hemkomsttider. Rulla runt i lera på åkrar, lådbilar, kurragömma. Det var skrapsår på knäna, palla äpplen, kasta snöbollar på surgubben.

Aj aj aj, inget visste våra föräldrar – och tur var väl det!!!

I allt det här finns en liten underton att dagens barn och deras föräldrar inte har en jävla susning om vad en riktig barndom förväntas innehålla. Att barn i dag bara sitter inne och stirrar på skärm skärm skärm och deras föräldrar är ena överbeskyddande mähän. Den här typen av statusar cirkulerar med jämna mellanrum på Fb (jag brukar försiktigt kväva mina kräkreflexer – och scrollar sedan snabbt vidare).

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -074.jpg

Men sedan å andra sidan: jag vet faktiskt inte om den andra ytterligheten är så mycket enklare att förstå heller. Den senaste vintern har jag flera gånger i olika sammanhang – främst i föräldragrupper på Fb – fått mig ordentliga aha-upplevelser. Liksom TÄNK att man kan resonera så där!

Och samtidigt förstår jag dem så väl – i grund och botten vill väl alla skydda sina på alla tänkbara sätt. Så mycket som det bara går. Iiiiinget ska få hända våra små. Men nånstans känner jag ändå att vi har passerat den där pikipikililla gränsen där beskydd slår över till överbeskydd. Eller så är det bara jag. I vinter har jag bland annat stött på följande i min feed:

  1. Barn vars förälder förbjuder dem att åka med på dagisutflykt på grund av att bussen inte har bilstolar (!).
  2. Föräldrar som frågar andra föräldrar varför alla barn i pulkabacken inte har hjäääälm (!).
  3. Föräldrar som inte köper hem 1. hårda godisar och 2. popcorn pga kvävningsrisk (”de där små kornen som inte poppas är så förrädiska!”).

Känner på mig att någon kommer att flå mig levande för att jag just skrev det där. Och de facto är det ju sant – alla tre ovanstående punkter kan vara dödliga. Om det vill sig riktigt illa (precis som ungefär 10 000 andra vardagliga element).

Kan faktiskt inte avgöra vilken människotyp som känns mer främmande. Båda känns helt enkelt OMÖJLIGA att identifiera sig med. Fine, om man analyserar saken riktigt ingående, så är det ju förmodligen rationellt försvarbart att säga att barnen ska vara hemma från dagisutflykt pga. säkerhetsrisken i de obefintliga bilstolarna i bussen, men sedan vaknar man upp och ba COME OOON. Klart de ska åka! 

Känns ändå som en omöjlig uppgift det här med att beskydda barnen. Därför är jag  (kanske) ändå mer lagd åt det slappa hållet. Vilken sida tillhör du – om du måste välja?

Om att ha vårkänslor.

Oj hörni, våren visar verkligen sig från sin bästa sida nu. Skit samma om det är takatalvi varannan dag, men de här små, små glimtarna av hopp som man ser skymten av varje dag. De ger mig så mycket. Det kan vara ett sneakersljud mot asfalt, en solstråle som reflekteras i ett fönster och bländar en fullständigt, en fågel som går an när jag går till bilen. Ett takdropp som landar i fejset. Försiktiga antydningar om att någonting vänder. Ah.

Struntar egentligen i att våren inte kommer nu direkt. Charmen i den finska sommaren ligger väl ändå till 90 % i att längta efter och drömma om den (den där ena dagen den behagar dyka upp, heh).

IMG_2022.jpeg

Hittade den här bilden i telefonen häromdagen och tänkte att nog är det otroligt trevligt att bo på en plats där båtar kör förbi när man tar sin kvällspromenad. Tänk att vi snart är där igen!

Jag är ju en människa som är ovanligt förtjust i nystarter. Förändringar ger mig alltid ny energi. Därför är det tacksamt att bo i ett land som Finland där årstiderna växlar med jämna mellanrum. Man måste genomleva (eller kanske snarare: genomlida) vintern för att till fullo välkomna våren med helhjärtad entusiasm. Våren ger mig absurda kickar. Vill bara korka spontana skumpor i trädgården, dricka kaffe med grannar mot stekheta solväggar och springa i rosa skymningar.

IMG_2029.jpeg

Å andra sidan är jag så trött den här våren. Vintern har varit tung och min kropp viskar försiktigt  efter vila. Det gör att jag drömmer intensivt om helgen när vi för första gången kan öppna upp på Replot. Ingen annanstans får själen vila så mycket som där. En helg där känns ungefär som en vecka i stan. Ser fram emot att få gå i sorgliga crocs och grilla min korv i myggstinna kvällssolar. Men det dröjer nog ett tag för vintern håller Replot i ett fast grepp. Men snart, snart! 

Före det ska vi faktiskt resa bort med familjen en sväng. Jag är inte den som reser vår- eller sommartid (tycker det känns befängt att dissa Finland när det en gång känns drägligt att vistas här). Men i år tycker jag vi behöver komma bort. Bara få vara med varandra. Den finska sommaren hinner vi nog njuta av, tids nog! Och före det ska jag avsluta massor av fantastiska jobbprojekt. Just nu har jag verkligen en liten dröm i mitt knä. Så fint att landa dylika projekt redan under vårt första år!

Ha nu en riktigt bra arbetsdag allihopa!

Tips på bra – och härdande – lek.

IMG_8337

För att höja stämningen under kvällsmålet igår lekte vi vem-är-mest-cringe-leken. Det är min värsta lek, för oftast blir jag alldeles generad av mig själv. Men samtidigt är den också en god övning i att uthärda rysningar (hah!). Nå, till saken hör att jag är en oslagen mästare på den här tävlingen (jag kan fördriva hela min familj – och nästan mig själv – ur köket på 0,2 sekunder). Jag är både förfärad och imponerad av min egen förmåga att vara riktigt plågsamt obehaglig. 

Denna afton bidrog jag med följande karaktärer:

1. 36-årig mammayoutuber som gav ”as-schyssta tips”
om hur du blir en ”cool förälder”.

– Heeeey och välkomna till en helt ny viiideo med miiiig MissCoolMom – i dag ska vi öva in hippa sägningar som ni kan ha nytta av när era barns kompizzzaaar kommer över.. 

Här föll redan det ena barnet under bordet. “Jag klarar inte mer, mamma. Jag ger mig, jag ger mig, jag ger mig!” (vissa klarar verkligen ingenting).

Så vi gick vidare till:

2. OL-lärare som njuter av att berätta hur naturligt hon tycker
det är att prata om puberteten.

– Och ni ska veta att det aaaldrig är pinsamt att prata om hår på snoppen. Aaaaallt är normalt när man kommer i puuuuberteten, att man börjar dofta lite märkligt under armarna – eller vi ska ju inte säga märkligt, för det är ju heeeelt normalt. Precis som att rösten förändras och att man kanske känner att …

Det andra barnet som fortfarande satt kvar skrek rakt ut:
– HERREGUD MAMMA, DU MÅSTE SLUTA NU, DU MISSUPPFOSTRAR MY! 


Om vi säger som så: Mamma – barn 2-0.

Vänligen lämna era bästa tips på hur jag ska vinna nästa runda i kommentarsfältet (inte för att jag direkt verkar ha problem med att vinna utan ansträngning, heh).

3 bra människomöten lately.

Den här veckan känner jag mig on fire (det kände jag redan imorse i bilen på väg till jobbet när jag ylade så högt och inlevelsefullt till Bon Jovis Bed of roses att jag inte märkte att det slog om till grönt i ett trafikljus och bilen bakom mig fick tuta för att jag skulle vakna ur min förlamande falsett). Ah!

Eftersom humöret för en gångs skull är relativt gott ska jag passa på att tipsa om några fina samtal Bertills & Jung har styrt upp lately (nästan alla andra veckor kan jag inte förmå mig att göra den här bloggen till ett reklamplank för vad vi gör på jobbet). Men i dag är ett undantag!

Jag brukar tänka att det bästa i mitt jobb är det stora nätverket jag – och sedermera vi  – har jobbat fram. Det är otroligt hur många roliga, kloka och kunniga människor jag får hänga med varje vecka. Tänk så mycket nytt jag får lära mig varje dag!

Här kommer 3 fina människomöten

1. Ida Haapamäki och Maria Sundblom-Lindberg. Ni kanske känner dem från förr (själv har jag studerat med Ida och i hemlighet har jag beundrat Marias insiktsfulla kolumner i Hbl). Båda gästade det fjärde avsnittet av Ekofasta-podden. Alla avsnitt finns för övrigt i länken där. Om du är intresserad av kläder, stil och hållbarhet i garderoben kan det här vara ett avsnitt för dig!

 

2. Jenny Julin och Anna Nordmyr. Varje gång vi spelar in poddar med dem så sitter jag och nickar så högt att jag är bergsäker på att det ska höras i bakgrunden. Tycker att jag får cirka 10 aha-upplevelser från varje avsnitt. Det senaste avsnittet handlade bland annat om självledarskap och feedback. Hur bra är vi själva på att ta ansvar för vår egen trivsel på arbetsplatsen? Hur bra är du på att ge feedback åt dig själv och andra? Hur ska man ens veta hur man uppfattas på jobbet – vågar man fråga sina kollegor? Alla som någon gång har varit – eller är påväg in – i arbetslivet ska lyssna! Det vill säga: alla.

 

3. Patrik Hagman. Här backar vi till Ekofastapodden igen. Jag tycker att Patrik Hagman är en jätterolig och fiffig människa. Så här kan det gå när en rätt så ytlig marknadsförare  (jag) och en supersmart teolog (Patrik) möts. Vi funderar kring frågan: Vem blir vi när vi inte konsumerar och bygger vår identitet på snygga kläder, hyllade varumärken och produkter som trendar? Blir jätteglad om du lyssnar!

 

En riktigt bra start på veckan önskar jag er alla!