Egen pool.

Med min kamera (och kanske livet) som insats gick jag in i badrummet för att föreviga en bra stund. Ändå fint att ännu ha så små barn att man kan placera två av dem i samma badkar!

I dag var vi på en husvisning (nej, lugna puckar – det blev ingen affär). I huset fanns en pool och barnen (och kanske jag) försöker nu komma över besvikelsen att förväntningarna inte motsvarade verkligheten. Tur att Gula husets egen pool bjöd på glädjebad ikväll medan mamma och pappa hämtade ett lätt litet kvällsmål från Korv-Görans. Med nybadad bebbe och kebab och ris i magen kan inget gå fel!

En bildbomd i genuin bebbeglädje, varsågoda.

IMG_4320IMG_4322IMG_4341IMG_4352IMG_4367IMG_4376IMG_4398

Skön kväll!

Kvinnor är inte varandras värsta fiender.

Jag tror det är flera år sedan jag har fått så här många nya bekanta på så här kort tid. Den här hösten är som ett enda never ending bingo i bra typer. Bingo! Bingo! Bingo! Det kommer in så mycket frisk luft i mina nätverk varje vecka att det ibland nästan känns för bra för att vara sant. Nog bor det många bra typer i vårt land!

… vilket häromdagen fick mig att fundera på det här med att det – när jag var ung – sades att kvinnor är varandras värsta fiender.

”Flickor är elaka på ett annat sätt än pojkar”. Flickor kan inte kan leka i grupp. Flickor bara hugger varandra i ryggen (jämf. pojkar som alltid är ”så raka”, funkar ”bra i grupp” etc.). Flickor kan inte, flickor vill inte, flickor bara … Tänk alltså att vi gick på den myten, va? Och att man ibland påträffar folk som upprätthåller den.

Den här hösten har minsann visat mig allt annat! Herregud vad flickor håller varandra om ryggen! Sånt otroligt stöd kvinnor runt omkring oss visar just nu! Inte bara kvinnor – förstås också män (vi jobbar med fantastiska män).

Men vilket skitsnack det där om att kvinnor bara lägger krokben för varandra. Om det är något jag känner mig just nu, så är det buren av andra kvinnor.

Det känns så obeskrivligt skönt att vi sakta lösgör oss från de gamla patriarkala strukturerna som en gång sade: ”There can be only one”. Systemet som byggde på att vi kvinnor skulle konkurrera mot varandra, för att inte konkurrera med männen. Så ofta som man själv har spelat med i det här! Speciellt när man var yngre. Innan man såg igenom det och liksom förstod ”Jamen ja! Det är ju så här det ligger till!”.

Nog är det befriande när vi nu gör upp nya spelregler. Att kvinnor kan gå jämsides utan att tro att det bara finns en (1) plats för en kvinna i ledningsgruppen, i laget, i bandet, i gänget. Kvotkvinnans tid är förbi! Det finns plats för oss alla! Det finns utrymme att backa varandra. Vi ska lyfta varandra!

Det blir nästan komiskt när man tänker tillbaka på att det fanns en tid när man pratade positivt om att ”pojkar leker så bra i grupp”. Just män i grupp är kanske det mest läskiga jag vet nu som vuxen – och det tror jag faktiskt att de allra flesta kan skriva under (man byter inte sida på trottoaren när ett större gäng medelålders kvinnor kommer emot om kvällen). Och om vi nu ska vara riktigt ärliga: Män är fortsättningsvis allas – både kvinnors och mäns – värsta fiender, så där rent statistiskt.

Kvinnor har säkert behandlat varandra dåligt genom tiderna – MEN! Det är faktiskt inte så konstigt med tanke på att vi har varit barn av vår tid. Vi växte upp i ett system som inte gav kvinnan lika stor och självklar plats som mannen – trots att vi var lika många till antalet. Är det då så konstigt att det blev jidder i ledet? Att vi försökte fälla varandra för att nå fram? Näe.

Men vet ni? Det är nya tider nu!

Det är dags för oss att krossa gamla myter om flickor och pojkar. Vad de kan och vad de vill och vad de gör. Hur de är och hur de funkar. De är alla barn som lär sig efter vuxna i omvärlden. Vi ska lära dem att människor tycker om människor – och att vi alla ryms i den värld som är vår! Liksom ”pojkar är så raka?” – wtf, som om det fanns en (1) egenskap som överspände halva jordens befolkning? Nee-e, hela det här systemet är till för att krossas.

Om det är något jag har lärt mig i höst, så är att allt jag lärde mig om flickor är falskt. Det gäller bara att själv våga bryta det där mönstret. Att backa och våga släppa in kvinnor. Att lyfta, rekommendera och framför allt: Sluta upprätthålla myter som gällde för 20 år sedan (för att komma vidare måste vi sluta hålla fast vid envisa sägningar!).

Kvinnor är just nu mina allra bästa stöttepelare.

Och i mån av möjlighet anlitar jag kvinnor för att jag vill ge dem plats.

För nu, nu ska vi spela efter våra egna spelregler. Och på den här nya planen ryms vi alla. Glad måndag på er alla! Känner mig alldeles stärkt av koffeinet. Nu ska här ätas patriarkat till frukost!

IMG_4295.jpg

Precis som man borde ha gjort redan 1987.

Restaurangen är öppen.

Alla som känner min mamma och pappa vet att de är begåvade på matlagning. Eller begåvade och begåvade – de har alltid varit intresserade av mat och hela tiden testat nytt, nytt, nytt. Vilket har gjort dem till skickliga fredagskockar. Det är således en glädje att ha dem här. De kom i går och jag har redan fått fyra helt huisiga matstunder (inte nog med det, pappa kan numera göra wienerbröd – vem kan ens sånt?).

Jag är ju så usel på att tillreda kött (trots 32 år på jorden har jag ej lyckats bemästra konsten att steka en frikkin’ biff). Så det var med glädjeskutt jag steg över tröskeln igår och mötte detta. Biff från Åkerända (nära mina hoods).

fullsizeoutput_761

Och nej, jag ska inte uppvigla till köttpositivism i den här bloggen, men det var så länge sedan jag har ätit en hederlig biff med klyftpotatisar att jag nästan tjöt. Ah, så gott det kan vara.

Ändå är det ju tyvärr så att maten vi äter står för cirka en tredjedel av hushållens klimatpåverkan –  och där är det köttet som sticker ut. Mitt klimatsamvete fick sig en rejäl törn när FN:s klimatrapport släpptes häromveckan. Strävar efter att äta kött mer på det här sättet: Som en lyxig kant på en lördag. Att köttet kommer nära ifrån är inte fy skam det heller.

fullsizeoutput_75f

Får också tacka mamma och pappa för att vi köpte abborrfiléer vid Replotbron i dag. Åt med mos, dill och grädde. Bättre kan det knappast bli. Ser fram emot en rätt så njutningsfull vecka efter jobbet nu! Om ni någon gång ska vara avundsjuka, så är det just nu. Laxpaj fick jag förresten till kvällsmål. Hörde jag rykten om musslor senare i veckan? Sämre har livet varit!

Den här tiden på året.

Vet ni hur glad man kan bli om man har varit inomhus i tusen år och sedan plötsligt får komma ut i det fria? Nå, jätte! Och har man dessutom en ny, riktigt fräsig mössa gör det ju inte upplevelsen sämre. Det kan jag i alla fall avläsa ur den här bilden!

IMG_4248

Project Liv bor ju numera med oss på Rådhusgatan. Och Nina har en massa produkter i vårt skyltfönster. Där såg jag den – och visste genast: Det här är Mys mössa. Tycker hon ser ut som en alldeles underbar liten trattkantarell. Magnus Lindström har gjort designen och mössan är tillverkad i Finland. 100 % merinoull dessutom – what could possibly go wrong, tänker ni. Nå, inget sa jag, och köpte mössan. Här hittar ni den om ni också är sugna.

IMG_4178 2

Det var någon som frågade hur det går för vår Project Liv-kampanj när jag frågade efter bloggämnen häromdagen. Och jag kan meddela att det rullar sakta framåt! När jag sist kollade låg vi på 470 stödjande medlemmar (de ploppar in enstaka nu som då). Målsättningen är att komma upp till 1000 före årsskiftet.

Jag som just nu har en skör period av tacksamhet skulle kunna ge bort allt jag har till förmån för alla som inte bara kämpar mot snor och höstmörker, utan också går en kamp mot döden.

IMG_4202

Höstlovet började i dag för mina barn. Project Liv gör just nu en höstlovsinsats för att muntra upp barn som tillbringar sina höstlov på sjukhus. Sjukhusen i Vasa, Kokkola och Jakobstad fick ett kit som innehöll bland annat Hero-knitssockor (stickade av härliga samarbetspartners!), pärlor som man kan göra Project Liv-armband av, Project Liv-boken ”Lek, pyssel och mat” och annat småplock.

Kiten gick ut till barn- och ungdomsavdelningar, psyk- och ätstörningsavdelningar och hemsjukvården. Det här är hjärtskärande för mig, men vardag för Project Liv. Och just den delen som man som stödjande medlem understöder. Små fina insatser i vardagen.

IMG_4196

Milea fyller 8 på söndag. Den här tiden på året. Dofterna, fukten, färgerna, känslan förknippar jag bara med sjukhus. Jag brukar alltid tänka på att när hon föddes den här tiden på året, så slapp vi hem till lucia. Och vid den här tiden hade jag redan varit sängliggande i två månader. Mitt känslominne är bland det starkaste jag har. Dofter, temperaturer, färger – allt sånt etsar sig fast i mig. Kanske därför jag alltid brukar vara extrakänslig den här tiden på hösten. Väldigt lite bleknar på 8 år.

Jag har ingen aning om hur det är att vara – eller leva med – ett långtidssjukt barn. Jag vet bara att jag själv tyckte det var olidligt tråkigt att vara mer eller mindre instängd i fyra månader (hur ska det då inte vara för ett barn?). Vi ska vara lyckliga för att det finns eldsjälar som Nina i Project Liv som livar upp. Stöder. Erbjuder hjälp. Jobbar för att hålla upp stämningen. Orken. Hoppet.

IMG_4229

Ja, det finns inte så mycket mer jag behöver tillägga. Än att ni som glömde bli medlemmar sist nu får en ny chans! Project Liv gör ett så viktigt arbete. Vill du inte bli medlem kan du i alla fall köpa en My-mössa (eller något annat från webbshopen). Allt är hemåt och uppskattat i en liten förening!

Hur blir man stödjande medlem då?

Genom att betala in 30 euro till kontonumret FI76 1113 3000 6201 91.
Kontoinnehavare
: Project Liv r.f.

I meddelande-fältet kan du ange: 
Namn, adress, födelseårtal och e-postadress.

E-postadressen behövs för att du i fortsättningen kan få Project Livs medlemsbrev. Vissa banker godkände inte @, men skriv då bara ett vanligt a.
Här kan du läsa mer.

Tack för att ni stöder. Glad för att få fira höstlov hemma!

Alla har inte.

Jag har känt på mig själv att jag nu i några dagar har varit gnällig. Kan inte riktigt identifiera den klämmande skon, men kanske är det just att jag har varit förkyld och tröttare än vanligt. Och att vi har pusslat lite väl mycket på hemmaplan (det här med att avlösa varandra i dörren är inte riktigt my kind of njutning av livet).

Och så inverkar väl det faktum att jag – och alldeles säkert: min man – inte kan träna pga. snor – och då blir det automatiskt svårare att hålla sig borta från gnället. Det är så mycket lättare att vara en glad skit om man får sig sin dagliga träningsdos! Uff, har varit riktigt trött på mig själv och min neggighet.

Men sedan hände det något i kväll.

Det kom Pinks What about us i bilradion på väg till stan (asså vad äääär det med introt i den låten? klicka på den nu!) och jag fick gråtklimpen i halsen på 0,2 sekunder. Det slog över mig som en våg. Liksom herreguuud! Fatta så bra vi har det egentligen! Fine, det är förkylningar och det är långa dagar och mycket pusslas just nu. Att jag blev så känslosam och tacksam kan ju ha att göra med att det kryllar av rosacancer överallt nu.

Varje dag vi får vakna friska är en dag att vara tacksam för!

Varje dag vi får ha varandra är en dag att vara lycklig över.

Sedan ringde pappa som var så glad över att den sista cytostatika-dosen nu äntligen var över. Tänk vad fint! Förstå vilken lycka! Att han klarade det så bra nu. Vilken lycka att han och mamma kommer nu i helgen och stannar en hel vecka med oss! Jag gick omkring i Lidl samtidigt vi pratade och när jag kom till kassan och plockade upp allt på bandet förstod jag inget. Jag hade handlat så mycket konstigt (massor av produkter jag aaaaldrig köper). Men skit samma! Vilken jäkla glädje att pappa packar bilen full med verktyg (har tusen saker på kontoret som behöver fixas).

Anna pratar ofta så fint om sin pappa. Nästan varje dag pratar hon om sin pappa. Och det är så ledsamt. Men så fint samtidigt. Att han är så närvarande i hennes tankar, fast han varit död redan länge. Varje dag vi får vakna friska är en dag att vara tacksam för! Varje dag alla runt omkring oss vaknar friska är en dag att vara tacksam för.

Sedan var vi och såg på när Milea tävlade i teknik (fotboll) i Fennia Arena. Alla de här fina begåvade  barnen vi har (bröööl). Hon kvalade sig vidare till distriktstävlingarna som spelas i Seinäjoki. Men skit samma. Det skulle bara räcka med att hon finns just nu. För hon är en sån härlig människa. Tänk att vi får ha tre så här fina barn! Kestär int.

Vi har mycket snor, mycket jobb och mycket hosta om nätterna. Men vi har också varandra.

Alla har inte.

Vet ni? Ibland dänger den insikten en i ansiktet som en våt trasa. Tänk att vi är så här lyckligt lottade som får ha snoret som största fiende. Ska inte gnälla så mycket i morgon. Lovar.

IMG_4058 4.jpg

Sådan start på veckan.

Livet i hemmakontoret fortsätter där det slutade. Vid en sovande bebbe och ett glödande tangentbord. Här har dagen förflutit väl. En ergoterapeut skulle kanske ha ett och annat att säga till om mina arbetsställningar de senaste dagarna (så där halvliggande  feat. halvsittande med spänd nacke i dagarna tre), men i morgon tror jag vi är redo för en friskförklarad vardag. Äntligen!

fullsizeoutput_6d3

Ändå rätt skönt att ha ett jobb som inte kräver fysisk närvaro någon annanstans. Att driva en tomatodling eller en reservdelsfabrik skulle vara lite jobbigare just i dag. Fint att få ställa kontoret i vardagsrummet när barnen dimper ner i feber. Koncentrationen kanske inte är helt hundra när man har en gnällig knackkorv runt vaderna, men det går ju i alla fall. Och när korven väl somnar – ja, då skriver man så det börjar ryka i hårbotten!

fullsizeoutput_6d0

Sedan kom tvåan hem, glad i hågen. Då var det slut på friden! Eller som vi säger här i hemmakontoret: ”friden”.

IMG_4106

Och så kom ettan!

Häromdagen tänkte jag att jag måste ställa en spontan fråga till er som läser här: Finns det något ni önskar jag att skulle blogga lite mer om? Något särskilt ämnet? Tycker det känns värdefullt att kolla upp det med jämna mellanrum. Att ni hänger med. Tycker ibland att det blir lite too much om företagande. Men det är svårt att hålla sig från det, eftersom det upptar största delen av tiden. Lite på samma sätt som det är svårt att hålla sig från mammajuttur när man just har kläckt en bebbe.

Men ja, vad vill ni ha i den här bloggen? Berätta i kommentarsfältet!

Inne- och utelistan vecka 41.

Det är fel att säga att något är ute och inne (har jag hört). Men fick plötsligt för mig att jag är en allsmäktig gud som har mandat att avgöra vad som är bra och vad som är förkastligt – i alla fall när det gäller sånt som rör sig i mitt eget huvud. Här kommer veckans inne- och utelista för vecka 41.

 

Gul väggbond med fransar

Innelistan

  1. Tantattiraljer. Tanten är det trendigaste vi har just nu. Tänk sammetskuddar, franslampor, porslinsfigurer, väggbonader (den på bilden hänger numera på vårt office), blomhyllor och storblommiga tapeter. What would fammo like? Det ska vi ha! Vadlånga kjolar, loafers, heldräkter och scarfs. Pantertanter icke att förglömma! Broscher måste ju snart få en comeback, tycker man. Tanter – bäst!

2. Att bemöta servicepersonal med snällhet. Varje gång jag handlar med Anna tänker jag på att hon är så bra på att snällprata med kassapersonal och folk i receptioner. Det känns väldigt sympatiskt. Att kallprata (nej, att varmprata) med främlingar känns SÅ 2018. När jag var köade i butiken häromdagen var det en äldre dam som sa att jag har så vackra skor. Var glad nästan hela dagen. Säg nåt snällt åt dem du möter! Det är inne.

3. Hjälpsamhet. Det här är något som jag ofta tänker på. Man minns ju alltid de som är hjälpsamma. De som stannar och städar upp efter en fest. De som frågar om de kan hjälpa till med något (och menar det!). De som tar tag i något utan att man ens behöver fråga. Det är en sån härlig egenskap. Tänker på att det här med att vara en ”duktig flicka”  inte alltid är bara skit – det finns faktiskt sådana som ser dem. Och belönar dem. Hjälpsamhet. Det tycker man om.

4. Anna-Mari Karhunen. Tycker det är så fint att HSS Medias vd Anna-Mari Karhunen har börjat blogga på Sevendays. Uppskattar när en ledare bjuder till med något som ingen annan gjort förr. Ett klart lyft för Sevendays på samma gång. Bra! Mycket intressant att läsa om när hon headhuntades till posten som verkställande direktör.

5. Little Jinders nya. Har lyssnat mycket på henne när jag har sprungit. Tycker det är lagom melankoliskt och sorgset när jag är på det humöret (moaha, ibland vill man bara tycka synd om sig själv för att det är så tuuuuungt att springa). Tycker om Little Jinder i övrigt. Lagom urflippad människa. Tycker om folk som slirar utanför ramarna.

Bubblare: Hanapee. Sveriges roligaste människa på sociala medier.

 

Utelistan

  1. Alkohol. Jag vet inte vad som har hänt med mig den senaste tiden. Men jag har nästan helt och hållet valt bort alkohol pga. min återhämtning blir så mycket sämre om jag dricker vin. Det är förstås en stor sorg för den forna alkoholromantikern Linn Jung. Men redan efter ett glas fredagsvin störs min sömn (fatta!). Svårt för mig att acceptera. Jag, som riktigt på riktigt skulle kunna leva på skumpa.

2. Folk som för vargdebatten. Fick en sån käftsmäll i en grupp häromdagen bara för att jag i en tråd ställde en enkel (och välvillig) fråga om vilka politiker som anses driva vargfrågan konstruktivt (jag är ju nyfiken! ville bara veta hur folk resonerar nu inför valet!). En människa gick bananas (med hån och dumma gif:ar) och när jag till slut bad om ursäkt för att jag ställde frågan raderades plötsligt hela tråden. Jag har aldrig vågat skriva något i en varggrupp förr – och tror minsann att det blev första och sista gången. Debattklimatet – inte är det sunt inte.

3. Den svenska valrörelsen. Så tröttsamt att försöka hänga med i den svenska valrörigheten. Osexigare tid inom politiken har knappast sett dagens ljus. Inte ens Annie Lööf kan piffa upp det här nu. Kom till skott, ja tack!

4. Konspirationsteoretiker. Det här hänger lite ihop med punkt 2. I varggrupperna såg jag till och med en kommentar som hävdade att vargproblematiken är en språkfråga. ”Ser ett tydligt mönster här. Vargarna har utplacerats bara på svenskspråkiga områden!!!”. Man ba: Yes! Kanske Soini och Sipilä hyrde en paku och körde ut ett par flockar för att äta upp oss. Rimligt! Jajamen. Folk som ”ser mönster”. Urk. Egentligen vill de bara se problem (men det har tyvärr inte slagit dem).

5. Bianca Ingrosso pratar om sina vilda hemmafester. Bianca är en härlig och gullig människa, men jag tror att hon har pratat färdigt om sina hemmafester som 15-åring nu. På rak arm kan jag nu räkna upp minst fyra intervjuer när hon har berättat om festen som slutade med att de vaknade upp utan ytterdörr mitt i vintern.

Bubblare: First look-bilder på bröllopsfotograferingar. Har lite svårt för dem.

Mål: Tagga ner i höst.

Helg, helg, äntligen helg!

Aldrig har jag känt att helgen kom så lägligt som den här veckan. Med en febrig och ögoninflammerad bebbe har veckan varit lite grötig. Speciellt när man själv har odlat lite kaktus i halsen. Men i dag har jag fått vila och softa. Det märks ordentligt att hösten har kommit med kraft nu. Alla näsor rinner och det börjar vara mörkt på morgnarna när klockan ringer. Har ni märkt?

Ändå tycker jag att orken är hyfsat schysst. Pratade faktiskt om det i morse när jag började morgonen hos min bästa frissa (var med och gjorde lite innehåll till deras kanaler). Att mina erfarenheter efter utmattningen har gjort det så mycket lättare för mig att mäta min ork. Jag vet minsann hur det känns att ha noll ork. Och hur man märker när man är på väg i fel riktning.

IMG_4012 3

Jag har säkert aldrig i mitt liv jobbat så här mycket som nu. Men det behöver jag också göra (man kan som känt inte bromsa sig ur en uppförsbacke, hah). Som jag ser på det är det en slags investering i mig själv och i min framtid (förlåt för urtöntig sägning). Men den här gången har jag också återhämtningen med mig. Förr sket jag i sånt. Vila, vadå?

Jag tror att man kan kan gå an som en dåre, om man ser till att sova och lata sig mycket efter jobbet. Har kanske aldrig i mitt vuxna liv sovit så mycket som under det gångna året (snittar 8-9 timmar varje natt – vilket är helt lagom för mig just nu). Så skönt att få vakna och oftast känna att man är .. färdig? Och inte så där som i veckan när vi skulle till pyjamaståget och hade sovit dryga två timmar.

IMG_4024.jpg

Under hösten eller vintern kommer det säkert dyka upp ett klipp när jag pratar om ork och kraft i Ektas flöden. Håll utkik!

IMG_4016

Speciellt nu under hösten märker man ofta att det kommer dippar i orken. Och ibland önskar jag också att man skulle få gå i ide under svarthösten. Eller i alla fall få vara lite mindre produktiv. Dessvärre finns det inte riktigt utrymme för sånt i ett system som bygger på att vi ska maxa skiten ur oss (jobba jobba joo-oobba). Istället får man kanske varva ner lite mer på fritiden. Tänker i alla fall jag göra i höst!

Målsättning: Kanske börja se på tv igen? Ni vet, slötitta så där som förr i världen. Kanske vore det nåt?

Kort rapport från vagn två mot Vasa.

Sitter på tåget från Helsingfors och känner in dagen. Det var en bra dag i dag. Även om jag trodde att någon skämtade med mig när klockan ringde 3.30 imorse. My har ögoninflammation och hög feber – och jag var så odisciplinerad när jag skulle lägga mig i tid – att det bara blev cirka 2-3 timmar av skönhetssömn innan klockan ringde (kände mig ungefär lika fräsch och munter som en flådd hyena med tandvärk).

Och när jag en timme senare messade Anna medan jag sömnigt lade på mig skorna tänkte jag för andra gången ”NÅGON MÅSTE SKÄMTA MED MIG!” när det visade sig att jag var en timme för tidig. Anna skulle hämta mig halv sex – inte halv fem. Så det var bara att ta av sig skorna igen och tupplura i soffan.

Nååå, när jag slöscrollade i soffan meddelade Facebook att Anna har födelsedag. Det är så fascinerande med folk som inte pratar vitt och brett om sina födelsedagar (liksom hur kan de låta bliiii att nämna det?). Då var det bara att knalla sig upp ur soffan och uppfinna en födelsedagspresent och en dikt. Man är ju inte direkt stans vassaste poet i ett starkt lampsken vid köksbordet lite över 5, men jag gjorde mitt hårdaste.

Vi fick trots allt ha frukostkalas i restaurangvagnen (med planering och varm croissant!) och senare under kvällen ha ett fint möte med födisskumpa och sushi på Hanko Sushi. Det var en lång dag med många nya människor. Det är alltid roligt, men när den nattliga uppladdningen var lite bristfällig blir man lite TLÖTT mot kvällen. Men jag var ändå så nöjd med livet att jag gick och köpte mig en ny kappa. Jag är närmast urusel på att köpa kläder åt mig själv (den här mörkblåa jackan med guldknappar som jag bär i skrivande stund köpte jag 2012!). Om ni skulle se hur lite kläder jag har skulle ni tro att jag skojar. Nåja, nu kan ni vara stolta! Jag har en ny stylish kappa.

Jag och Anna jobbade på varsitt håll i dag (fatta att Anna föreläste i gott sällskap av Anna Pascalidou, Pekka Haavisto och Navid Modiri!). Det var ingen shitty födelsedag, det. Stolt!

Nu tog min mentala akku slut.

Tre timmar kvar till Vasa.

In i drömmen.

Hej!

Slår hårt mot den finländska landsbygdsromantiken.

Österbotten.jpg

Ofattbart varför ingen kommundirektör ringer och ber mig göra inflyttningsannonser i dagar som dessa. När copywritingen sitter som ett smäck! Ja ja ja. Måste ha att göra med att mina grafiska kunskaper ännu är på Paint-stadiet.

Ah, hur som helst är det så ledsamma dagar för folk som sitter inne nu. I slutet av förra veckan gick Vasas grannkommun Korsholm ut med ett meddelande till allmänheten på sin webbsida: ”På grund av den senaste tidens ökade vargobservationer i Vikby-, Tölby- Helsingby-, och Solfområdet har Korsholms kommun beslutat att bildningens utomhusverksamhet, i form av utflykter till mulleskogen och skogspromenader, tillfälligt avbryts”.

Hörde att samma grej hände i Laihia efter gårdagens sågspånsbanaincident. Inga skogsutflykter för barnen just nu. För att inte nämna Oravaisvargen som snusar runt skolbarackerna. Gulligt, va.

”Ja, förr bodde vi i stan här nära, men sedan flyttade vi till landet för att barnen skulle ha det roligare”, sa en kund häromdagen. ”Men nu bor vargarna med valpar några hundra meter in i skogen. Så nu är det inte så jätteroligt längre”.

Förstår inte hur folk pallar.

Speciellt inte Träskelins i Solf.

Vad skulle du göra om du var i samma sits, frågade jag Anna i dag.

”Flytta?” sa hon.

Den österbottniska landsbygden lever brandingmässigt rätt svajigt nu. Det som förr var ett av de hårdaste korten – lugnet, skogen, åkrarna – har plötsligt förvandlats till något som vi lite drar oss för. Speciellt så här i bär- och svamptider. Men det gäller knappast bara Österbotten. Det finns förstås andra delar av Finland som just nu har det tufft med landsbygdsromantiken. Vägarna är knaggliga, utflyttningen är stor och vargen ylar runt hörnet (ser framför mig hur turistchefen kallsvettas i något mappfyllt kontor).

Avundas ej de som ska hålla imagen god utåt. Tycker egentligen det här är så sorgligt för hela landsbygden. Ja, hela landet. Finland 2018 förtjänar inte den här konstiga sitsen vi plötsligt har hamnat i. Att barn (nå, ett fåtal men anyways) inte kan gå till mulleskogen, gå hem från skolan eller vara trygga på sina egna gårdar. Fine, inte är det ju nån faaaara för de flesta. Men ni vet. De som lider, de lider. För man kan inte garantera att vargen inte är där – för ofta är den ju just det. I alla fall i de vargtäta områdena som jag nämnde här ovan.

Dagligen kommer det nu observationer om vargar som inte är skygga för människan. På något vis så absurt att de nu söker revir mitt i bebyggelsen. Aldrig har man varit så nöjd över att få vara en riktig betongråtta på Brändö (fast det får jag väl så småningom äta upp när de står och ylar här på Smulterö, pah).

Om vår lagstiftning ska se ut på det här sättet i framtiden tror jag vi kommer ha väldigt svårt att leva upp till den där levande landsbygden som det ofta talas om. Tyvärr är jargongen så makaber i vissa fb-grupper att det nu snackas om att någon måste dö först, för att vi ska få tillbaka vår levande landsbygd. Ja, mycket är fint här i livet, men just det är inte det. Jag vill ju tro på att vi kan få en levande landsbygd där alla får vara .. ja, livslevande?

Vill faktiskt inte att någon just nu ska ”bli ett med naturen”. Inte i den här kontexten. Det – om något – vore makabert.

Ska nu kila i säng och fila på en ny inflyttningsannons. Tror ni jag var nåt på spåren med Livslevande landsbygd? Bara att ringa (tittar på dig kommundirektören Svante – och Max Jansson och Rurik och Mikko och hela gänget). Tidig väckning i morgon. 4.55-tåget till Helsingfors. Ja ja ja. Hej hej hej!

Företagarens falska frihet?

Varje dag när jag cyklar till jobbet (ja, jag cyklar varje dag pga. har maxat antalet parkeringsböter för vad som kan anses vara rimligt på två månader) känner jag en sån ofantligt bra känsla i magen. Liksom tänk att jag får börja min morgon helt i lugn och ro. Det är så skönt att få parkera cykeln, låsa upp dörren, lägga på kaffet och fläka ut sig i fåtöljen. Aaah.

Många startar eget på grund av den så kallade friheten.

Men när man tänker på den närmare kanske man inte kan anklaga vardagen som företagare för att vara särskilt fri. Jag menar, egentligen är du hundra gånger mer fri som anställd. Ingen som kan kräva något av dig efter arbetstid, ingen som plötsligt kan sänka din lön om du inte levererar under en period, ingen som kan kräva dig på jobb när du är sjuk. Du kanske till och med har förmåner. Hälsovård, socialskydd och vikarie när du är borta. Till och med pensionen är tryggad. Att vara anställd är tryggt. Lätt och fritt, faktiskt.

Ändå är det många som söker sig bort från det. Till friheten.

”Friheten”.

Som företagare är det trots allt lite mindre fritt (och lite mer hardcore) när pensionen och lönen ska tjänas in. När barnen har feber. När övertiden tickar på. Och räkningarna ploppar in.

Allt hänger på oss. Att vi ska vara i toppform.

Vi ska sälja. Vi ska producera. Skriva. Utveckla nya idéer. Resa. Boka möten. Projektleda. Moppa golv. Köpa toapapper. Ordna evenemang (och diska efteråt!). Betala hyra. Räkningar. Pensionsförsäkringar. Marknadsföra! Synas! Finnas! Offensivt driva företaget framåt, men samtidigt hålla oss till stram budget.

Och däremellan vara varandras vikarier.
Till på köpet har vi gått ner i lön.
Och upp i arbetstid.

”Men vad är DET för en sorts frihet?” undrar kanske någon.

Relevant fråga!

Men för mig handlar väldigt lite om friheten. Och allt om värderingar.

Jag kan vakna varje morgon och se mig själv i spegeln och mötas av ett riktigt nöjt fejs. Det går inte att mäta i pengar att man får åka till jobbet och veta att där är högt till tak (och då snackar jag inte om de 300 cm mellan golv och tak, utan mentalt). Det går inte att mäta i arbetstid att alla kollegor som kommer in genom dörren tycker det är riktigt härligt att de får hänga med mig.

Jag kan se mig själv i ögonen och veta att det jag nu jobbar med gör mig gott. Jag står bakom allt vi gör och känner sån makalös stolthet över det arbetsklimat vi jobbar fram. Vi tycker om varandra och är stolta över varandra. Inte bara jag och Anna, utan alla våra roomies och samarbetspartners. Jag behöver aldrig axla för stort ansvar, i alldeles för stora stövlar. Eller ja, stora stövlar klampar vi runt i varje dag. Men båda turvisas om att se till att vi hålls på vägen. Klamp, klamp låter det när vi ångvältar oss fram i det okända.

Jag var rätt trött en kväll och lät väl uppgiven på chatten (lång text, lång kväll) när Anna bara sa: ”Men hej vi gör ju det här tillsammans, vi fixar det! Jag gör det här – du gör det där. Vi hjälps åt med det här nu, så hörs vi om en stund!”. Bara en sån grej. ”Hey, I got you!”. Det känns så snällt i kroppen när man jobbar med back up-människor.

Det finns inget i det här nya livet som är särskilt fritt eller kommer gratis. Men det finns mycket i det nya livet som jag mår bra av. Just nu struntar jag i yttre omständigheter, som att arbetsmängden har ökat och lönen har gått ner. Jag vill tro att allting ändå jämnar ut sig med tiden. Om man bara vågar välja det som känns rätt och snällt och som ligger i linje med ens egna värderingar.

Och banne mig om det nu inte ska finnas ett stänk av frihet i det?

2018-10-02 09.40.59 1.jpg

Under rosa himlar.

IMG_3982

Det var en så magiskt vacker solnedgång utanför vardagsrumsfönstret i kväll. Fin avslutning på en riktigt bra dag! Det här var en dag med regelrätt flow. Så där som man önskar att lite fler dagar vore.

Klockan 9 knackade min nya roomie Elin på dörren till kontoret. Vi flyttade in henne och stationerade henne vid det fjärde bordet. Så roligt att vi har alla på plats nu! Och framför allt är vi glada att ha Elin med oss som är grafisk designer. Skulle vi ännu få en fotograf skulle vardagen vara ganska lattjolajban. Nu hoppas vi få hjälpa varandra framåt! Jag (och My) jobbade någon timme och sedan fortsatte My med fammo och faffa. Jag jobbade vidare och fixade igång inför kvällens föreläsning. Ekonomföreningen Niord kom och lyssnade på en liten show om opinion och kommunikation. Makt, inflytande och sociala medier.

IMG_3948.jpg

Njuter så när vi får besök på kontoret. Just innan alla kommer när man pillar med tekniken, tänder ljus, kokar kaffe och bara känner goda vibrationer från väggarna. Vi har föreläst överraskande mycket nu under hösten, men det här var första gången vi ordnade en hemma hos oss. Vilken tur att vi haffade 20 klaffstolar på Jysks sommarrea!

IMG_3932

Behövde inte ens flytta våra vanliga möbler som jag inledningsvis trodde. Utan vi fick inklämt alla stolar hur bra som helst! Sedan kunde folket och Aromas catering komma. Yes! Det blev en givande kväll för egen del. Fina människor i publiken.

Och hur fin solnedgången var när jag kom hem känner ni redan till. Men hur tacksam jag är för att mina svärföräldrar springer här mer eller mindre varje dag kan jag inte tjata tillräckligt om. De är just nu helt avgörande för att jag kan göra det jag gör. Ingen Gösta och Mona-Lisa – inget Bertills & Jung.

Men nu ska jag kasta kläderna och krypa ner med sovande bebbe! Natten!

 

Botemedel mot måndag.

Måndag morgon kan vara en besvärlig dag att börja veckan med (om man nu råkar vara lagd åt det hållet som tycker det är skönt med ledigheter). Därför tänkte jag den här morgonen, den allra första dagen i oktober, leka att bloggen är instagram och panga den full av bilder på en av världens just nu gladaste människor.

Det är något i hennes ögon som gör att man (åtminstone jag) inte kan vara sur särskilt länge! Jag vill speciellt att ni fäster er uppmärksamhet på bild 4. Är hon inte den ultimata farbror-grannen next door? Som man vågar fråga om hjälp när bilen har stannat?

Processed with VSCO with b5 presetProcessed with VSCO with b5 preset2018-09-30 09.44.21 1.jpgProcessed with VSCO with b5 presetProcessed with VSCO with b5 preset

Ja, sedan kan man inte vara sur längre! Ha nu en riktigt bra dag!

Om jag ändå hade…

En orsak till att jag uppskattade babytiden alldeles monstruöst den här gången var det faktum att My sov som en annan konung. Om hennes crazy nights inte ryms på ett finger så här långt, så ryms de i alla fall på en hand. Inatt vid femtiden väckte hon mig och jag hade svårt att somna om (själv somnade hon förstås om omedelbart, hmpf). För att söva mig bättre pluggade jag en podd i öronen. Blev veckans Fredagspodden.

Det lilla jag hörde innan jag återigen sjönk in i dvala var att de pratade om ”om:et” som snuttefilt. ”Om jag ändå hade en pojkvän”, ”om jag ändå hade ett jobb”, ”om jag ändå hade pengar”, ”om jag ändå fick ett barn” och ”om jag ändå vore smal”.

– Om jag ändå vore ..
– Om jag ändå hade ..
– Om jag ändå hade låtit bli ..

Om om om. Om:en som stoppar oss från att bli nöjda. Och när vi väl har kommit fram till om:et, nått upp till den eftersträvade målbilden – ja, då kommer nya om. Såg förresten första delen av  Mia Skäringers serie Kroppshets igår kväll. Som passande nog heter ”Vi är ju hjärntvättade att tro att vi inte duger”. Hänger lite ihop med den här tematiken. ”Om jag ändå gick ner lite i vikt, så..”.

Amanda Schulman var inne på det i podden också, att lyckan som tillstånd är en av de största myter av vår tid. Att många tror att lyckan kan bli ett permanent tillstånd som genomsyrar hela livet, när lyckan i själva verket tar sig uttryck i små, små fragment i vardagen. Små ögonblick här och där. Ett jobb, en pojkvän, pengar eller 10 kilo mindre – de skapar sällan de där långvariga lyckokänslorna vi eftersträvar.

Tänker på mina egna om just nu. Jag har fått gå igenom några smällar för att kunna släppa om:en som tär på mig. En snabb genomgång av mina nuvarande handlar de facto om faktorer som fungerar upplyftande istället för nedbrytande. Det enda akuta om:et handlar kanske just om balans. Om jag ändå fick umgås lite mer med mina kompisar, gå på fler skogspromenader och ha mer kalas i vardagen. Just i uppstarten av ett företag blir det mycket jobb kvällstid och mycket som ska processas i hjärnan.

Om jag ändå hittade lite mer balans.
… och det tror jag absolut är möjligt!

Den fasen vi just nu går igenom är krävande. Man lär sig mycket nytt och det tar tid att hitta rutiner och arbetssätt. Mina om handlar kanske mer om att skala av än att lägga till. Om jag ska orka leverera på topp i trettio år till behöver jag jobba smart. Då behövs många kompisar, många skogspromenader och mer kalas i vardagen. Men om:en ska inte finnas för att hindra mig från att känna wow-känslor just nu.

Men å andra sidan: Jäkligt lätt att säga för en priviligerad människa.

Frisk. Gift. Tre barn. Jobb. Stabilitet i vardagen.

Det är klart som korvspad att det är lätt för mig (och för Amanda och Hannah) att säga att man ska släppa om:en som hindrar en från att vara nöjd. För de som inte lider av ensamhet, ekonomiska bekymmer och längtan är det lätt att komma viftande med glad och nöjd-flaggan. Har man till exempel inget jobb är det svårt att få ihop vardagen i Finland 2018. Och är man helt och hållet ensam (och på riktigt längtar efter sällskap) känns det knappast jätteroligt att kila hem efter jobbet på fredag – hur mycket man än har ett jobb. För att inte tala om de som kämpar med sjukdom.

Min point: Ibland finns det faktiskt om som man inte bara kan blunda för.

Men i de allra flesta liv finns det alldeles säkert om som man direkt kunde spola ner i toaletten. So what om du inte flyger till Bali i vinter (du kan se dig som en miljöhjälte!). So what om byxorna inte går att knäppa (köp en storlek större!). So what om du inte fick det här jobbet (se det som bra träning – nästa kanske blir ditt!). So what om ditt hår är kort och stripigt (du kanske är snäll och frisk istället). So what om folk på insta ser ut att ha det så bra (gå en solskenspromenad istället – lyssna på en bra podd!).

Alltså nu låter det här som om jag tror att jag är någon frikkin’ Dalai Lama (urk), men här och nu blir inte bättre av att vi lägger vår tid på att jämföra oss med andra (eller med ett våldsamt pressat framtidsjag, för den delen). Men här och nu blir definitivt bättre om vi istället tänker: Vad kan jag göra för kul i dag för att göra dagen så bra som möjligt?

Om jag kanske gick på loppis! Om jag kanske städade min garderob i sällskap av en stor kaffe! Om jag gick ut till parken med barnen! Youtube-yogade! Gick till bibban! Yes!

Eller om jag helt enkelt kanske lade mig ner i soffan och läste en bok.

Så jäkla ledsamt det här med att vi tror att en massa yttre (och ofta befängda) omständigheter ska göra oss så mycket gladare.

Trött på det.

Faktiskt.

2018-09-30 11.34.15 1.jpg

Prova nåt nytt: En accepterande inställning, till exempel. Eller skateboard.

Ibland vill man inte ens läsa en bok.

peaceful.jpg

Kanske var det här den bloggfattigaste veckan i mannaminne. Kvällarna, när jag normalt brukar blogga, slukades av jobb. Och sedan är det ursvårt att komma igång igen. Speciellt efter den förra diskussionen där jag lite föll av kärran mot slutet. Hade så mycket att göra på jobbet, att jag till slut gav upp på att svara på kommentarer. Wow, det kom så många!

Meeen misströsta icke. Vi ska nog komma tillbaka till den diskussionen (herregud, så det finns mycket att tala om!). Någon kväll slog det mig att jag borde bjuda in representanter från alla partier och ordna en riktig hejdundrande föräldrafest på kontoret där vi skulle kunna prata om den här frågan. Bjuda in alla österbottniska morsor och farsor och bloggare och samhällsdebattörer och så skulle vi berätta för alla hur vi skulle vilja ha det. Vet inte heller riktigt exakt var alla partier står i den här frågan. Här finns så många aspekter att belysa. Jag skulle vilja att det här skulle bli en av de riktigt stora valfrågorna (ändå blir det säkert nå tråkigt). Men ja ja ja, har så många jobbprojekt att slutföra just nu, så det får bli en annan gång. Och än är det långt till val!

Red suede shoes.jpg

I mitt flöde ser jag nästan uteslutande bilder från Bokmässan i Göteborg. Övriga år har jag känt ett sånt besynnerligt sug efter att åka. I år är jag så ofantligt glad att jag bara får ligga här i soffan den här helgen. Behövde få en riktigt lugn dag där jag bara får göra lustfyllda saker och vila. Tänker konsekvent vägra att öppna mejlen och jobba. Tänker inte ens läsa en bok. Kanske inte ens gå ut. Ljuvligt! Skorna under soffan vittnar om att jag var ute en sväng igår efter jobbet med kompisar på ett event på Gustav Wasa. Det var kul, men resten av helgen ska jag bara zzzzzzzz.

Som grädden på moset har jag lite problem med mina fötter. De gillar inte riktigt att jag springer på asfalt. Måste hitta mjukare underlag. Just nu känns de nästan lite överansträngda. Vilken lycka – inte ens träna måste man! Aj aj aj. Häll upp mer kaffe! Här ska det latas!

Varför ska vi själva få välja om vi är så dåliga på att göra det?

Wow, jag blev överraskad efter mitt senaste blogginlägg!

Eller kanske egentligen mest förvånad över att det var några här som inte välkomnar en reform kring föräldraledigheten i Finland. Nu är jag kanske inte den mest insatta i den här frågan, men för mig har 6+6+6-modellen känts som det enda självklara valet inför framtiden. Jag tycker det känns lite lame att vi alltid fastnar i ”familjerna ska få välja själva” – och så var det med den saken.

Istället skulle vi kunna djupandas i en påse och öppna upp lite mer kring den här frågan. Varför ska vi egentligen få välja själva när majoriteten av oss väljer så.. ja, så ojämställt? Så som vi alltid har gjort? Tänk om vi skulle få till en riktigt konstruktiv diskussion här och nu!

Jag skulle gärna se att vi införde lite mer svensk flexibilitet in i vårt system. En reform som inte bara innefattar babytiden, utan också skulle omspänna småbarnspedagogiken (fatta att svenska barn från tre år uppåt får vara 525 timmar gratis på dagis per år – det betyder ungefär tre timmar per dag!). För att inte glömma större möjlighet till flextider för föräldrar!

Nu blev det ju ingen reform under den här regeringsperioden (Sannfinländarna var ju – föga överraskande – mycket bestämda i sitt motstånd till förändringar i föräldraledigheterna – Centern likaså). Men nästa år har vi nya val!

6+6+6-modellen går ut på att göra om hela föräldraledigheten så den skulle förlängas till 18 månader. En sex månaders period skulle användas av mamman, en av pappan och den tredje skulle föräldrarna kunna dela mellan sig som de vill.

Att öronmärka en period för papporna har stött på överraskande mycket motstånd (återigen: ”familjerna ska fritt få välja!”). But I could not help but wonder: Hur mycket är ”det fria valet” i praktiken baserat på könsfördelningen av arbetet och dess historia? I många familjer är det självklart att mamman använder ledigheterna (strukturer är som känt osynliga).

Det är ju egentligen oss kvinnor det handlar om! Så ser jag på hela den här diskussionen. Vi behöver en reform för att förbättra kvinnors villkor i Finland. Nu och i framtiden. Som sporrar jämställdhet, satsar på småbarnspedagogiken och lyfter kvinnors position på arbetsmarknaden.

20–44-åriga kvinnor har en tio procent lägre sysselsättningsgrad i Finland jämfört med Sverige. Att det förekommer stora skillnader mellan kvinnor och män på den finska arbetsmarknaden kan härledas till just vårt nuvarande familjeledighetssystem. Kvinnor halkar efter och pensionen lider (högst sannolikt kommer pensionen att sjunka ytterligare innan vi kommer dit – ska inte gå in på antalet fattiga, kvinnliga pensionärer i dag – men kanske ändå något att ha i bakhuvudet: hur vill vi ha det om 30-40 år?)

Men baaarnen då? Brukar någon alltid undra.  Jag själv inklusive. Därför är jag också för en kvalitativ småbarnspedagogik – i synnerhet om den är gratis och oberoende av föräldrarnas ekonomiska ställning. Att satsa på barnen så som de konservativa partierna ser på det  (genom att hålla mammorna hemma) är att göra det på kvinnornas bekostnad. Det känns inte som ett modernt land på väg in i framtiden.

I nuläget lyfter mammor 98 procent av dagpenningarna för familjeledighet. Det har knappt ändrats alls under de närmaste 20 åren. Läste någonstans att det tar 200 år innan vi når break even i den här takten.

Jag förstår att det känns läskigt att reformera någonting ”som har fungerat bra”, men sanningen är ju den att det inte alls har funkat så bra. Jag skulle vilja ha en reform som bygger på att göra det bra för barnen, som uppmuntrar pappor att ta mer ansvar på hemmaplan och som sporrar mammors karriärutveckling.

Också för sådana här vanlisar som du och jag!

Som trots allt tycker att familjen är allt.

IMG_3502

Vill inte prata med pappa.

Den senaste tiden har många svenska kändisar lyft Kamratpostens undersökning i sina instaflöden. Undersökningen bestod av tio frågor som 1679 st. barn i åldern 8-14 år besvarade. För pappornas del var svaren inte särskilt nådiga.

17 % pratar hellre med ingen alls än med pappa när de är ledsna. Bara 7 % av de som svarade i enkäten har pappa som förstavalströst. Det är en ledsam siffra. Lika ledsamt som att nästan var femte helst inte pratar med någon. Och det vet man ju, alla gånger är det inte lätt att sätta fingret på varför man är ledsen. Och att ännu till säga det åt någon – det är inte lätt.

Vill inte prata med pappa Kamratposten

 

Ändå är det en mildvidd skillnad mellan 46 % och 7 %. Den här undersökningen har gjorts i 10 års tid och när den gjordes första gången låg pappornas andel på 6 %. Väldigt lite har hänt på 10 år. En ökning från 6 till 7 är väl inte direkt något att hurra för. Pappa fick en något högre procent bland pojkarna än bland flickorna, men även på pojksidan var Mamma det överlägset populäraste svaret.

Vad tror ni det här beror på?

Varför det emotionella ansvaret vilar mycket mer på mamman skulle vara spännande att forska i. Men som den stora tjejgissare jag är, så antar jag att det trots allt bottnar i livets första tid. Bandet till mammorna stärks tidigt – både rent fysiskt och emotionellt – för att mammor helt enkelt tar ut största delen av föräldraledigheten. Eller så ligger det i den traditionella mansrollen (pappor är hårda – mammor är mjuka). Hur som helst är det ruttet. Vilken väg man än väljer. Som pikuliten parentes kan jag nämna att jag hoppas ur djupet av mitt hjärta att en familjeledighetsreform blir den hetaste valfrågan inför valet riksdagsvalet 2019 (snälla, snälla, snälla 6+6+6!).

En annan aspekt att ta fasta på i den här undersökningen är det faktum att bara 53 % vill prata med sina föräldrar när de är ledsna. Jag vet inte hur ni som har barn känner, men som förälder tycker jag det känns lite läskigt att resten hellre snackar med någon annan än med oss (ja, eller förutom den 17 % som inte alls vill snacka med någon). Allt man vill är ju att barnen ska känna att de kan och vill berätta allt.

Såklart är det fint att mammor har stort förtroende, men det är rent utsagt skit att pappor har så lågt förtroende. Någonting görs inte rätt när ”ingen” känns som en rimligare tröst än pappa!

Men vad?

Chips som tack.

Skärmavbild 2018-09-22 kl. 21.07.39.png

Jag har varit så sugen på att skriva både i går och i dag, men ibland känns det så lönlöst att skriva bara för att skriva. Som att jag faktiskt borde ha ett ärende varje gång jag kikar in här. Men sedan slår det mig att det här trots allt är min blogg och att jag inte behöver följa några regler. Så hej! Här kommer jag! Helt utan någonting vettigt att säga.

För tillfället ligger jag och Matheo i soffan här hemma. Det är bara vi som är hemma ikväll (förvisso är My också här, men hon sover sedan länge). Matheo ha just sprungit till Sale efter chips och dipp åt oss. Som tack måste jag se på på mitt värsta program efter Fångarna på fortet – Klassfesten. Livet ger, livet tar. Å andra sidan är det bara fint att få vara ensam med honom.

Så sällan vi är bara vi!

Så nu ska jag stänga ner och försöka vara riktigt genuint intresserad av Mat-Tina och Samir Badran (hmmmmmm). Trevlig lördag på er!

Tur att jag inte lyssnade!

Skärmavbild 2018-09-20 kl. 18.22.25.png

Yle gjorde en juttu om att de flesta nya företagare i Vasaregionen är under 40 år. Det känns roligt! Att folk vågar, vill och testar. I artikeln intervjuas också vår företagsrådgivare Olav. Han kanske aldrig sa det högt under de gånger vi sågs, men innerst inne tror vi nog att han tyckte vi var fullskaliga dårar som sade upp sig från två fasta – och ändå rätt roliga – jobb för att testa vingarna i fritt fall, haha!

Från vår sida har det tack och lov kört igång så bra att vi mest funderar hur vi ska göra för att hinna svara på efterfrågan. Det var tur att vi körde heltid direkt! Skulle säkert ha varit totalt hjärnmos av att hålla upp ett annat jobb också. Ibland måste man bara våga testa. Och faktiskt svänga dövörat till de bättre vetande!

Det har jag tänkt på många gånger!

Tänk om jag till exempel hade lyssnat på dem som tyckte det var töntigt att ”vika ut sig på nätet” när jag var yngre! Tänk så trist om jag bara hade ryckt på axlarna och tänkt ”nåja, kanske bäst att sluta intressera sig för det här med sociala medier”. Då hade jag ju aldrig varit här i dag! Ibland måste man bara få göra det man tycker om. Och våga tro på att det leder en rätt längre fram.

Blir till exempel urstörd på att sociala medier och spel och teknik och gud vet vad ständigt utpekas som bovar när det kommer till allt som är skit i samhället just nu. Ungas psykiska ohälsa, att barn inte längre leker, att ungdomar blir våldsamma (bara för att nämna några artiklar som jag har läst den senaste tiden). Så typiskt på något sätt, den äldre generationens skeptiska syn på allt som unga gör. Jag menar, det är väl inte sociala mediernas fel att folk mår skit – det är väl i så fall människorna som använder sociala medier fel. Sociala medier än ju inte ondaDet är väl människorna som ska skärpa sig i så fall.

(Och om barn inte längre leker kanske vi föräldrar kan se över vilka förutsättningar vi skapar för riktigt bra lek – till det behöver man tiiiiiiid och tråååååkiiiiigt – säg det barn som hinner ha jättetråkigt varje dag! Inte mina i alla fall!)

När jag var fjortis var många noga med att påpeka ”att man inte får nå jooooobb i framtiden om man skriver en massa konstiga saker på interneeet”. Hah, om man då ändå hade vetat att det kanske just så som man får ett jobb! Nu överdriver jag kanske en smula. Men ni förstår min point. Man ska inte alltid lyssna på vad folk tror är bäst för en.

Ett av mina barn är lagd åt ett datanördigt håll – förr störde jag mig rätt mycket på det. Man blir ju inte så jätteglad när barnen fastnar i skärmar alldeles för länge. Men nu försöker jag istället uppmuntra det. Det är ju skitbra att vara tekniskt lagd. Kanske leder det mitt barn rätt längre fram? Kanske något av mina barn blir en professional gamer också?

Man måste bara försöka lägga sin egen mossighet åt sidan och försöka se världen med nya ögon (och i något skede inse att den nya generationen kommer bli så mycket smartare än min!).

Den här jättespretiga harangen kan vi kanske sammanfatta i tre punkter:

  1. Gör mycket av det du gillar – mitt i allt är det ett yrke!
  2. Lyssna på andras goda råd, men gör som hjärta och hjärna säger!
  3. Det behövs fler fullskaliga dårar här i världen.

Bebben.

fullsizeoutput_53c

Kolla på bebben! Det slog mig i dag att jag inte har skrivit om henne på hundra år. Se så stor hon har blivit!

Jag vet egentligen inte när det hände – men plötsligt går hon runt här hemma som en annan människa. Kan fortfarande falla i backen av förvåning av det faktum att vi har tre barn (min hjärna är tydligen superlångsam när det kommer till att anpassa sig till en barnaskara). Ibland – fortsättningsvis – sköljer förvåningen över mig som en våg. Liksom tänk att vi fick en baby till! Helt sjuääkt! Kan ibland bli helt förvirrad när jag ser en vinglig liten kropp gå genom vardagsrummet. ”VEM ÄR DET DÄR?!?”.

Helt huisit att vi har kommit så här långt redan! Att bebben nästan är stor, har långt hår, går själv och i största allmänhet ser ut som en helt egen person. Det är så häftigt! My Maxine är en så gullig och härlig människa (förutom i tisdags när hon ställde till bråkshow på ett möte – då var jag ganska trött på henne, men får väl skylla mig själv när jag glömde vagnen hemma).

”Tänk att det finns så här små människor – liksom människor! Som är så här små!” säger Matheo ofta när han betraktar hennes mjuka, gosiga kropp. ”Ja, man kan inte ha så här små fötter!” brukar Milea kompa. De har glömt att hon en gång var liten på riktigt. Jag tycker My är så stor redan. Åh, tycker det är kul att se dem växa upp allihop. Ju större de blir desto roligare blir det! Har jag i alla fall tyckt hittills. Kan ju hända att jag snart tar tillbaka allt det där när tonåren knackar på.

För visst är det härligt att möta en riktigt glad liten bebbe som ruuuusar till dörren när man kommer hem! Snart vänder de väl om när man kommer, så gäller att passa på medan man ännu är en barnmagnet!

4 framtidskompetenser som jag tror på.

Jag kan inte påstå att jag till 100 % vet vad min mamma jobbar med (folk har så luddiga arbetsbeskrivningar there days), men så mycket vet jag i alla fall att hon jobbar kring frågor som rör karriärhantering och karriärvägledning. Det låter ju intressant, men å andra sidan är ju mammor alltid mammor – och det hör till att man ska himla lite med ögonen när de harvar på med sina mammamonologer.

Vi fick en inbjudan (med lagom smickrande rubbe) till ett event häromdagen. Next generation successors. Vilket fick mig osökt att tänka på mamma och hennes favoritord ”fraaaamtidskompetenser”. De egenskaper som förr gjorde det lättare för folk att ta sig fram i livet – de räcker knappast i dag. Arbetslivet och karriärsstigen har ändrat så radikalt under de senaste 30 åren.

2018-09-18 12.29.31 1.jpg

Inte bara arbetslivet har ändrat –  hela livet har förändrats i och med internet (bara en sådan sak som inlärning till exempel – en relevant fråga i dag är ju huruvida det här med att lära sig utantill är lika viktigt som förr – eller om det räcker med att man vet hur man tar fram relevant och korrekt information?). Ska inte gå in på de detaljerna i dag. Men kom ändå att tänka på just framtidskompetenser.

Hur kan jag till exempel göra det enklare för barnen att hantera sin framtida vardag? Vilka egenskaper behöver jag själv för att bättre palla framtidens krav? Och om jag inte har dem – hur kan jag träna och utveckla mig i den riktningen? Helt enkelt: Hur blir man en next generation successor?

Läste många bra artiklar om det här i morse när jag googlade lite kring vilka egenskaper som i dag anses vara viktiga för framtiden (när vi väl kommer in i framtiden har de här egenskaperna säkert ändrat tusen gånger). Tycker de spretade väldigt mycket, men ska försöka sammanfatta dem som jag ser på saken. Nu får ni protestera, diskutera och slänga in synpunkter. Och så får ni minnas att jag under inga omständigheter är en forskare, ett proffs eller en vetenskapsman. Det här är bara min hjärna + google (med mammas monolog sakta sjungande i bakgrunden).

4 framtidskompetenser som jag tror på

1. Empati och mänskliga färdigheter.

När allt fler manuella yrken automatiseras (jag menar: Vasabladet använder sig redan av journalistrobotar för t.ex sportresultat) kan utbildningen i framtiden fokusera mera på mänskliga egenskaper och färdigheter. Som empati, kreativitet, tilltro och omhändertagande. Just ordet empati framkom i nästan alla texter. Antagligen för att det är något som inte är så utvecklat hos robotar ännu. Och den mänskliga empatin är ju gissningsvis ganska svårslagen för människor. Människor vill ha människor. 

2. Informationshantering.

Det här var jag ju redan inne på där ovan: Förmågan att hantera och organisera information (inte nödvändigtvis lagra den inom dig). Förmågan att samla in information. Vara källkritisk. Sålla bland massorna. Veta vem som du kan kan vända dig till för att få rätt information, vem som kan hjälpa dig framåt i en fråga. Ställa frågor, bygga nätverk kring frågor du jobbar med, använda ifrågavarande nätverk. Kort sagt: Ta reda på relevant information smidigt.

3. Kommunikationsförmåga.

Förmågan att kunna kommunicera med olika människor. Både i skriven text och verbalt – och framför allt: via digitala kanaler. I någon av texterna jag läste stod det att man i framtiden kommer ha svårt att klara sig om man inte talar minst tre språk flytande (vilket egentligen är en realitet för många finlandssvenskar redan i dag: många pratar svenska, finska, engelska). Men kommunikation är också så mycket mer än språk. Det handlar också om att lyssna och att prata så att folk vill lyssna. Kommunikationen tangerar kanske också förståelse i någon mån (kanske också empati). Förmågan att tolka vad personer säger och vill (även det som förblir osagt). Förståelse för andra kulturer, seder och religioner icke att förglömma.

4. Personlig branding.

Det här kommer kanske inte som någon större överraskning. Att förmåga att synas och höras blir allt viktigare. Det kan tyckas jobbigt och ojämlikt att personlig marknadsföring kommer starkt. Jag menar, är det inte viktigare att den som är bäst på jobbet får jobbet – och inte att den som lyckas visa att den är bäst på jobbet får jobbet? Men tror kanske också att det här hänger lite ihop med den entreprenörsförmågan. Förmågan att se möjligheter och lösningar. Våga komma med förslag och nya idéer. Visa vad man kan. Och att man kan!

 

Ja, vad tror ni om det? Vad annat kan man behöva med sig in i framtiden?

Framtiden kan förlåta.

 

I förbifarten kastade min bästis Karin ett tips om Ane Bruns låt ”Springa” från Unga Astrid-filmen. Blev så glad av den! Finns få människor som har så bra nerv i rösten som Ane Brun (man vågar knappt andas när hon sjunger). Nu när jag tänker på det, så spelade jag faktiskt hennes version av True colors när jag sommarpratade för drygt fem år sedan.

Ibland stöter man på låtar som träffar en rakt i hjärtat. Eller det är väl kombinationen av rätt låt, rätt sinnesstämning och rätt tidpunkt som gör att det känns som om tiden stannar av. Varje ord i Springa var så träffande.

Springa, våga springa
Genom döden in i livet

I går kväll sprang jag längs Metviken med solen i ögonen. Det händer inte så ofta, men ibland får man bara ett sånt där flow att det känns som om man skulle kunna springa till andra sidan jorden. Oftast orkar jag springa en kilometer och sedan faller jag död ner, men igår var det inte så. Jag kände mig stark, oövervinnerlig och lätt. Skulle inte ha förvånat mig om jag hade lyft och flygit bort över stan.

Det har en solig kväll, men ändå kall. Tänkte på den här sommaren. Så härlig och minnesvärd den var. Men ändå så speciell. Jag bröt upp från så mycket som var tryggt. Från en hemmavardag jag älskade. Från ett jobb som var jag. Min pappa fick tumörer i magen. Fammo lämnade oss. Det var så mycket som stod på spel hela tiden. Glädje och sorg dansade hela tiden sida vid sida.

Ändå har jag – precis som Ane sjunger – vågat springa. Och ska vi vara helt ärliga kan man kanske säga att de senaste åren har varit lite just så: Genom döden in i livet. Allt med utbrändheten, dystern och den förskräckliga graviditeten. Jag har alltid varit en vända i gyttjan för att hitta rätt.

Springa, våga springa
Genom mörkret in i ljuset

I morse läste vi Madicken i sängen med barnen. Madicken vill ”känna livet i sig” precis som halvfyllot i granngården, Herr Nilsson. Kanske var det det jag kände igår när jag sprang. Livet i mig.

Eller så var det bara en känsla av att ”Nå nu, nu är jag på spåret igen”. Inte bara det att jag riktigt på riktigt springer igen (ah, endorfinerna!). Utan också i vardagen känns det som om bollen är i rullning – exakt i den riktningen som jag vill. Jag drar inte fötterna efter mig trött, utan jag vaknar på morgonen och ba ”YES!”. Nå, inte alla dagar förstås (ibland vaknar jag och tänker ”NOOO”). Men ni vet! Det känns som jag äntligen har – som barnen skulle säga – levlat. Jag har lyfts upp en nivå. Hittat en ny plats! SOM KÄNNS SÅ BRA!

Passa på att leva, ta för dig
Känn att sommaren den är din
Passa på att leva, ta ett steg fram
Eller baklänges om du vill

Efter några dåliga år känns det återigen som jag sannerligen är värd det här. Ja, det tycker jag faktiskt. Jag riktigt unnar mig! Jag vet hur äckligt det är på andra sidan. När man inte känner livet i sig, alls. När man tänker att man lika gärna kunde tyna bort och sakta försvinna. Därför blir man ju så här LÖJLIGT TÖNTIGT SUPERGLAD när man märker att WOW – nu har allt vänt! På alla fronter!

Passa på att leva, stå mitt i det
Möt upp stormarna med ett skrik

Kanske var det just igenkänningen i Ane Bruns Springa som gjorde den speciell för mig. Och rätta tidpunkten. Rätta sinnesstämningen. Speciellt det här hon sjöng om framtiden.

Inte förtvivla, men du kan gråta
Och se att framtiden kan förlåta

Är det inte bland det vackraste ni har hört? Du kan gråta, men framtiden kan förlåta. Och den kan kompensera! Utbrändheten gav mig tid att fundera över livet och modet att testa något annat. Graviditeten och dystern gav mig ödmjukhet inför hälsan. Tacksamhet och perspektiv. Och babyn. Babyn, babyn, babyn. Allt är förlåtet! 

Svartmåla inte hela tavlan du fått
Låt andra färger få plats emellanåt

Så fint.

 

Varför behövs ett kvinnofritt handelsgille?

Skärmavbild 2018-09-15 kl. 10.27.22

Det här är en rubbe från Svenska Yle i veckan. Handelsgillet i Helsingfors har befunnit sig i blåsväder ända sedan kvinnligt medlemskap togs upp tidigare i år. Bättre blev det ju inte i veckan när majoriteten bestämde att gillet också fortsättningsvis ska förbli en herrklubb.

I motsats till vad rubriken säger, så tycker jag det är så hälsosamt att vi diskuterar det här offentligt. Om en verksamhet inte håller för offentliga diskussioner – är den då motiverad?

Som nybliven företagare är det uppfriskande att se hur exkluderingstanken sakta faller ihop. Det här är inte vägen in i framtiden! För en välmående arbetsmarknad och ett sunt samhälle tror jag att mångfald och jämställdhet är en ganska bra grund att utgå från. Det finns plats för oss alla! Tro det eller ej.

Jag delade en status på Facebook angående detta. Och det uppstod en diskussion om exkludering. Varför är mansfria festivaler okej? Varför är mansfria öar okej? Om inte en kvinnofri klubb inte är det. Svaret ligger kanske i frågorna som rör behovet.

Varför behövs en mansfri festival?
Svar: För att många kvinnor inte känner sig trygga på festivaler. Tror idén till festivalen föddes ur  otryggheten. Över 150 sexualbrott anmäldes i samband med den svenska festivalsommaren 2017. Det kan helt enkelt vara riktigt skönt att gå på en kvinnoseparatistisk festival – av den enkla orsaken att jag känner mig mer fredad där. Behöver inte vara rädd för våldtäkt och sexuella ofredanden i lika stor utsträckning.

Varför behövs ett kvinnofritt handelsgille?
You tell me.

På Handelsgillets webb står det att föreningen är till för den som är intresserad av handel, industri och sjöfart (och ett gemytligt broderskap). Om man frånser broderskapet, så kunde man tänka sig att frågor som rör handel, industri och sjöfart inte kräver ett visst könsorgan för att diskutera.

Ibland är det absolut nödvändigt att det finns forum för enskilda grupper att diskutera. Tänker till exempel att det är fullständig motiverat för rasifierade att ha separatistiska rum, där man utan iblandning av ”vita medelålders heterosexuella (män)”, har chans att problematisera och lyfta sånt som annars inte anses som ”viktigt” av majoriteten. Det samma gäller HBTQ-rörelsen. Ungdomsrörelser. Kvinnorörelser (observera att män de facto kan vara medlemmar i Svenska Kvinnoförbundet t.ex).

Bara för att nämna några.

Kvinnoseparatism ifrågasattes i min Facebook-diskussion (men det är såklart inte bara där – det ifrågasätts ständigt när festivalen eller mansfria ön kommer på tal). Och jag tror det är många som upplever det som ”omvänd diskriminering” eller ”omvänd exkludering”. Men är det verkligen det?

Vi skulle kunna backa bandet lite.

För att förstå varför man traditionellt har sökt sig till separatistiska rum behöver man kanske blicka lite mot könsmaktsordningen (vem sitter på den mesta makten i samhället? vem sitter på den minsta?). De här slutna separatistiska nätverken (för underordnade grupper) har funnits för att stärka gruppen internt. Lyfta aktuella frågor som rör gruppen  – för att i förlängningen förändra vardagen för den. Hänger ni med?

Jag har ingen aning om hur det känns att vara utsatt för rasism – därför ska jag inte beblanda mig i de frågorna. Jag ska stöda kampen, men jag kan kanske inte vara den som driver frågan. Därför är jag ändå en vän av skyddade rum. De som är svagare ska ha en möjlighet att organisera sig – för att bli starkare.

Men på frågan om varför rummet ska vara skyddat krävs ett motiverat svar.

Varför behöver Handelsgillet vara ett kvinnofritt rum? Är det för att man ska diskutera det komplexa i mansrollen 2018? Fine, då tycker jag det är en viktig fråga (och det kanske gynnar diskussionsklimatet om kvinnorna håller sig borta!). Kanske är det det som avses med ”Gemytligt broderskap”? Men handel, industri och sjöfart?

Jag tror det är många kvinnor med mig som gärna deltar när den diskussionen kommer på tal!

Nå, för att göra en lång harang kort: Man kan inte – bara så där – ställa mansfri festival och kvinnofri förening mot varandra.

För det är stor skillnad på att exkludera och att exkludera.

Om de ändå visste..

.. hur mycket man som förälder vacklar inombords. Har ni tänkt på det?

Liksom tänk om barnen ändå förstod hur mycket det svajar inombords, trots att man som förälder många gånger försöker visa sig tvärsäker utåt. Eller tvärsäker och tvärsäker. Tänk om barnen skulle veta hur många gånger man är fem före att tappa masken. Att ett ja kan bli ett nej. Och ett nej kan bli ett ja.

Tänker på det väldigt ofta. Att det är en himla tur att barn inte är tankeläsare. För det är ju så ofta som man är på väg att ge upp – om de bara skulle tjata lite till. Ibland är man så trött att man verkligen bara skulle vilja säga ”Ja ja ja ja, whatever, kör på det! Bara jag slipper höra ditt tjat” (tur att de inte hör vad jag tänker inombords!).

Och att våra ändå råkar vara rätt så o-tjatiga till sin natur.

Och det är en himla tur att de inte ser hur nära skratt jag är ibland när jag försöker låta jättearg (och superseriös!). När jag är mitt i en högljudd dialog om hur viktigt det är med det ena eller med det andra, och jag mitt i allt hör hur äckligt mycket jag påminner om mina egna föräldrar. Och då tycker jag plötsligt att det hela är patetiskt. Och då vill jag bara skratta. Men det kan man ju inte.  Man vill ju – Gud förbjude – inte ta udden av en fostrande predikan.

Så man sväljer skrattet.

Säger nåt med allvar i rösten.

Och backar sakta ur rummet.

Och det tur att de inte märker hur nära gråt man är själv när de mår dåligt. Man tröstar, pajar, kramar och säger ”det blir bra” fast magen går sönder av oro. Tänk om de förstod hur mycket man själv vacklar. Det kanske inte alls blir bra? 

Tänk om de förstod hur svajigt det känns i magen när man med kraft och stabilitet i rösten säger ”Hej då, älskling! Det kommer gå jättebra på lägret! Vi ses om en vecka!”. Att magkänslan låter lite mer ”Hoppas du inte får hemlängtan! Hoppas ingen är elak med dig! Hoppas du inte är elak med någon! Hoppas du kan vara dig själv! Hoppas du inte vaknar mitt i natten och gråter. Men hejdårå?”. 

Tänk om de förstod hur mycket man själv vill gråta när de gråter.

Hur mycket man vill säga ”Uäääh, det kanske går åt helvete”.

Tänk om de förstod att man inte alls känner sig vuxen! Att man bara gissar, chansar och och smygäter det mesta av godiset efter läggdags.

Att man bara är en liten lort som leker stor.

Tur!

IMG_2299.jpg

”Hopp i nu bara – inte är det kallt!”

3 bra grejer från denna dag.

fullsizeoutput_4b4.jpeg

Det här var i grunden en bra dag som plötsligt slutade med världens längsta nattning, en snorig bebis och ett bautagräl med stora barnen. Då glömmer man lätt bort att dagen var till 95 % positiv. Bäst att skriva ner så man minns! Här kommer tre bra grejer från denna dag.

1. Nya människor, nya områden. Vi har ett så varierande arbetsfält just nu. Torsdagar och fredagar försöker vi hålla som mötesdagar (det funkar inte alltid, men vi strävar efter att bygga upp veckorna så). Således har vi maxat ordentligt på mötesfronten i dag. Bara under denna dag rörde vi oss på ett spektrum som rymde bland annat skönhet, grävmaskiner, energiteknik och landsbygdsutveckling. Det blir aldrig tråkigt! Och jestas vad jag lär mig mycket om allt möjligt under veckorna som flyger fram nu. I morgon ska jag inleda med mat och vårdfrågor. Alla de här människorna som hör av sig till oss – glömmer alltid bort att fråga hur de hittar dit. Så kul att vi får jobba så brett!

2. Mina svärisar. I dag skulle jag egentligen ha My-dag, men insåg sent omsider att jag behöver vara ganska skärpt om man ska fixa en hel dag med möten utan paus. Så jag ringde i sista sekund åt svärmor igår och frågade om de möjligtvis kan rycka ut på en sista minuten-barnvaktsinsats. Dessvärre skulle svärfar till Kokkola med bilen. Jag tackade för mig och förberedde mig för en dag bebbe. Nå, inte blev det så ändå. För någon minut senare messade svärmor att svärfar SKJUTSAR HENNE FRÅN VÖRÅ TILL VASA före han far till Kokkola. En liten lätt omväg på 80 km. För att jag ska få maxa mötesdagen! Hur snälla kan människor vara alltså? Så tacksam.

3. Håret. Det här är nu ytligt tjafs, men att ha nyfixat hår är kanske den mest underskattade känslan som finns. Emma klippte och färgade mitt hår igår. Glömmer alltid bort hur bra det känns när håret sitter där det ska och ser ut som det är tänkt. Satsade på mittbena och grått nu. Lätt, lätt, lätt när det är rätt.

Nu i säng – nya tag i morgon!