Mitt i allt: Drömjobb i huvudstaden.

IMG_3048

Fyra fantastiska dagar i ett vårigt Helsingfors bakom mig. Gick genom centrum i dag, med solen gassande i ryggen, och tänkte att nog är det en vacker huvudstad vi har. När gräsmattorna sakta börjar grönska i parken, fåglarna sjunger i träden och människorna som går längs trottoarerna ser glada och nyvakna ut. Åt dessutom årets första utomhuslunch idag. Nog är det lätt att vara snäll och glad när våren och ljuset kommer!

.. tills jag såg en gubbe som låg och badade i sina egna spyor och hällde Vischy över huvudet på samma gång. Benen bar inte längre när väktaren försökte förflytta honom. Stanken? Olidlig. Med våren kommer också misären. Hundbajset och polityrgubbarna. Alla träder fram ur sina gömmor och luftar sig på gator och torg. Har aldrig bott i vår huvudstad och känner stundvis en liten sorg över det. Men också en lättnad. Husen är så vackra och möjligheterna större. Men å andra sidan: Vasa är Vasa. Och just nu finnes icke en bättre stad än den. Men Helsingfors just den här årstiden: Underbart!

Längtar just nu ihjäl mig efter barnen. Fyra dagar utan alla river ju sönder mig, nu när jag tänker på det. Men har ändå gjort så mycket roligt de senaste dagarna att jag har överlevt. Och bott hos mamma och pappa. Frågade igår om det är ok att jag flyttar hem igen. Att de utfodrar mig, kör mig till tåget varje morgon, hämtar mig när jag kommer hem om kvällen, eldar bastu och bjuder på middag. Aj aj aj. Lyx lyx lyx. Tacksam att inte behöva sova på hotell när jag jobbar här.

Yles sommarpratare 2019. Några av dem jobbar jag med just nu. Fatta! Tänkte smälla av när Jessica Jensen från Parad Media ringde tidigare år och frågade om jag vill hänga på teamet som gör årets sommarprat. Det har jag i smyg drömt om att få göra i hela mitt vuxna liv. Det har varit lärorikt, svårt och utmanande. Men också exakt så roligt som jag föreställde mig. Inspelningarna de senaste dagarna har alla bjudit på gåshudsögonblick. Är så stolt över alla som är med i år. Både de bakom micken, och de som pratar. De blir en fin sommar! Vansinnigt lyckligt lottad över att få vara med.

Nu hemåt!

Vinnarlaget är bästa laget.

Som jag sa häromdagen: Valtider är människans tid! Men de senaste valen har varit ganska starkt förknippade med besvikelse. Och med tanke på högervindarna som har blåst över hela världen har jag haft lite svårt att acceptera valresultaten. Minns ni käftsmällen med Trump-valet? Åh, den glömmer man inte i första taget!

Men den här gången blev det ändå ett mera hoppfullt resultat. Konstigt ändå, med tanke på att vi faktiskt fick Sannf. som näststörsta parti. Skillnaden den här gången var väl att vi också har en stark motpol som har stort stöd. Många partier som delar mina värderingar gick starkt framåt. Glädjande att se.

Skrev på instastories att det, trots de glädjande resultaten i övrigt, var lite sorgligt att den kvinnliga andelen riksdagsledamöter bara var 18 % i min egen valkrets. Fick ett bra gensvar där. Nu vet jag inte om vi ska dra så stora slutsatser av det här, men kom upp en grej som vi har pratat mycket med Anna om den senaste tiden. Om att många vill rösta på vinnarlaget i ett val. Man vill ge sin röst åt någon som har större chans att bli invald.

En handfull svarade på min story att de facto tänkte rösta på en kvinna, men såg det som mer taktiskt att rösta på en kandidat som mer sannolikt skulle bli invald (i det här fallet en man). Så att inte rösten så att säga skulle ”gå förgäves” (en röst går inte förgäves, men det är en annan story). Det här var en liten bekräftelse på det vi har pratat om. Att det nog finns en grupp väljare som går på taktik mer än egen vilja.

Nu ska jag inte göra det här till blott en könsfråga, utan det finns säkert också liknande  fall, man mot man och kvinna mot kvinna, där man väljer en mer ”framgångsrik kandidat” pga att den ”säkert får mer röster ändå” än en ny kandidat som ”ändå inte kommer in”. Men ändå finns det något som skaver i mig. Kvinnor är ju gissningsvis i minoritet i de flesta valdistrikt i Finland (rätta mig om jag har fel – det kan jag helt säkert ha!), vilket ändå gör det mer sannolikt att en kvinnlig röst är den som väljs bort.

Nå, i det här fallet var alla som messade sådana. Där man tänkte – och ville – rösta på en kvinna, men ångrade sig i sista stund, eftersom det ändå inte var någon vits. ”Och tur var väl det, för jag såg sedan att kvinnan fick jättelite röster medan mannen kom in!”. Nu var alla väldigt nöjda med sina kandidater – det är inte det! Ifrågasätter heller ingen som valde en manlig kandidat.

Tycker inte ens själv att kvinnor automatiskt är bättre riksdagsledamöter för att de har snippa. Det fanns många superfina manliga kandidater i det här valet! Men tycker ändå att det kvinnliga perspektivet är urviktigt i alla sammanhang. Och uppenbarligen behövs det (vi skickade – ähum – 81 % manliga ledamöter från Vasa valkrets).

Huvudsaken är att man hittar en kandidat som delar ens värderingar och jobbar för ett samhälle man själv tror på. Men skulle ändå vara intresserad av hur situationen såg se ut om man lade allt taktiskt tänkande åt sidan och på riktigt röstade enligt hjärta och smärta! Skulle vara intressant att se om kandidatordningen vore den samma om man valde sin kandidat helt utan taktik och utan att basera den på sannolikhet att komma in.

Nå, antaaaagligen skulle den se ungefär likadan ut. Men det var nog bara en tanke som slog mig: Att vinnarlaget – fortfarande – tycks vara det bästa laget. Och det är ju lite irriterande om man är ny och hungrig (obs, mina egna politiska ambitioner är på minusnivå – don’t you worry). Tror också att man många gånger står mellan två jämnstarka kandidater – och så väljer man kanske den som har större chans att komma in. Och så råkar det nu bara bli så. Knappast något fel med det heller.

Ville bara vädra mina tankar!

Ps. Här kommer en solig selfie med tv-smink. Tänk om man alltid skulle få ha tv-smink!

5 punkter om valet – innan valresultatet.

1. Jag har saknat engagerande debatter om frågor jag bryr mig om. Jag hade sett fram emot att det äntligen skulle finnas plats för familjen och barnen. Att vi skulle diskutera hur vi vill dela föräldraledigheter och främja ett jämställt föräldraskap. Att vi skulle bolla olika alternativ och fundera på hur familjernas vardag, småbarnsliv, dagvård, eftisar och småbarnsföräldrarnas arbetsliv ska se ut. De flesta partier har familjerna högt upp i sina valprogram, att Finland ska bli världens barnvänligaste land. Men vet inte om jag någonsin förstod på vilket sätt. 

2. Mera ideologi, tack! Jag vet inte hur ni ser på det, men skulle gärna ha sett mer ideologiska diskussioner. Tycker personligen det är ganska trist med sakfrågor. Är kanske inte vansinnigt intresserad av om du för eller mot en dieselbilar, utan jag tycker debatterna och intervjuerna blir roligast när vi serveras större linjedragningar och värderingar. Riksdagsvalet skulle ju ha världens chans att gå all in i ideologin. Vilken vardag vill vi leva i? Tycker vi har sett ganska lite sånt. I alla fall jämfört med det svenska valet. Hoppas EU-valet bjuder på mer ideologi!

3. Valkampanjerna i år var väldigt traditionella och slätstrukna. Om vi tar vägreklamen som ett klassiskt exempel – hur är det möjligt att så många tar den enkla vägen ut? Fejs, namn, nummer. Här skulle finnas så mycket roligt att göra. Men kanske är det så enkelt att tråkigt funkar, vad vet jag. Tänk vad man skulle kunna leka med nytänkande bilder, nyckelord, form, färg och storlek. Eller finns det en lag som säger att de måste vara kvadrater och likadana år ut och år in? Det samma gäller grillkorvsparty utanför S-market – nog är det ju ändå humoristiskt att det ännu funkar!

4. Outnyttjade möjligheter på sociala medier. Med tanke på hur mycket riktade och sponsrade inlägg som har nått min Facebook-feed (de senaste veckorna har jag badat i valreklam) så tycker jag det är otroligt hur många budskap som inte alls är anpassade till mig och målgruppen jag antagligen tillhör.  Här skulle man ha världens chans att tilltala olika målgrupper med olika budskap och anpassade tonfall. Men det gick nog många förbi. På både gott och ont, kanske.

5. Och du som inte ännu har röstat ska definitivt gå ut i solen och göra det nu! Ända fram till 20.00 hinner du. Om du inte röstar på något snällt och nytänkande, så är chansen stor att det blir .. ja, som det blivit hittills. Lite väl mycket gubberier och allmän trångsynthet. Upp ur soffan, hopi hopi!

Hälsningar från tåget – är nu på väg till Böle och valvakan! 

Blogga mig närmare jaget.

unnamed-3Foto: Linus Lindholm

Den här veckan har jag träffat många nya bekantingar som på något sätt har kommenterat min blogg, att de har läst den eller reflekterat över något jag har skrivit. Känner varje dag en längtan hit, att bara ösa ut sånt som ligger och skaver i mitt inre, men det finns så liiiiiite tiiiiid i relation till lust. Just nu upplever jag en bloggsvacka – så där som det blir ibland – och jag märker att det kraftigt korrelerar med mitt välmående.

Om jag inte bloggar, så mår jag sämre. Tror det hänger ihop med att jag får fatt i känslorna här. Jag behöver skriva av mig här för att hålla ihop hela mig. Vad jag känner, vad jag tycker och vart vi är på väg. Därför tar jag mig nu, denna förmiddag, en stund i soffan på jobbet – även om andra skrivjobb skriker efter mig.

Och så här är det väl bara man måste göra i framtiden för att palla det här. Man måste ibland våga pausa allt det där som ”känns viktigare”. Ni vet, betalda jobb och kunder som väntar – för att ta hand om sig själv. För just nu finns det inga ”lugnare perioder” eller ”det blir nog snart lite mindre att stå i”. Och det ska vi vara glada för! Vår affärsidé behövs! Just nu ser jag inget lugn i tunneln och då måste jag blir strängare med att vårda min återhämtning (mer om det här!).

Därför sitter jag här och bloggar och njuter. Solen skiner, det är fredag och jag har en givande vecka bakom mig. I morgon blir det junnufotis i Laihia dagen lång och på söndag ska jag vara gäst i Yles valvaka. På tal om valvakan – intervjuades av spt häromdagen angående valkampanjerna. Den kan du läsa här. Ska skriva mer om det senare! Men kort och gott tycker jag som det står i texten:Linn Jung vill se något annat än korvjippon och disktrasor i valrörelsen. Förhoppningsvis finns det tid att prata mer om det i söndagens sändning.

Bilden här ovan härstammar från artikeln – och jag vill gärna att ni tar en titt på tröjan som fortfarande är en öm punkt i vårt äktenskap! Jag vet – och ni vet – från förr att jag under inga omständigheter får röra Samis kläder för han tycker att jag är så useless på att tvätta. Men så hände det sig att jag av misstag tvättade hans nya tröja (som givetvis är handtvätt) och den kom ut som en liten kvinnotröja. Där står jag nu och hårt låtsas som att det här är fullt meningen och att jag inte alls glömde bort fotograferingen när jag snabbt hafsade åt mig den i garderoben. Så kan det gå!

Ja ja ja, tills söndagens sändning ska jag dock hitta något lite mer passande i ärmarna! 19.50 börjar sändningen på Yle. Men hörni, nu väntar ett intervju-uppdrag i grannhuset! Vad skönt det här var – att blogga sig lite närmare jaget. Häj!

5 spridda tankar från vänstra hjärnhalvan.

linn-2

… eller vad vet jag varifrån allt kommer. Kanske kommer det från höger. Här kommer fem punkter jag tänkt på i veckan.

1. Jag kan vara världens i särklass sämsta influencer. Igår var jag bjuden på min vän Elins event på Verket (har du riktigt kvick syn kan du se bebfluencern My Maxine flimra förbi i den här videon). För det första insåg jag alldeles för sent att jag inte hade någon bil att ta mig fram med, så jag fick springa med vagnen in till stan. När jag väl var framme insåg jag att jag varken hade telefon eller kamera med. Ibland blir man lite milt matt på sig själv! Hade sett fram emot att få visa Elins supersmarta kläder åt er här. Det vill jag i alla fall säga: Multifunktionella, karisproducerade kläder slår det mesta.

2. Jobbande småbarnsföräldrar. Anna var med i Familjeliv på Yle nu i veckan och jag tyckte hon var så otroligt gullig genom hela intervjun. Har du 15 minuter extra så kan du lyssna på vad jag menar. Intervjun finns där i länken. Nickade mycket instämmande när hon pratade om hur viktigt det är att ha mommo-fammo-stöd i ryggen och att vara en good enough-förälder. Nu ska jag göra som Anna säger i intervjun: Klappa mig själv på axeln. Yes! Har blivit så mycket bättre på att se igenom stök (se bild 1: hellre lekande människor än städande människor).

3. Emma har färgat mitt hår (se bild 4). Vill gärna framhålla att Emma har gett mig mkt god feedback i att jag numera har blivit så vuxen att jag bokar nästa tid när jag klipper mig. Trodde faktiskt aldrig det skulle hända. Nånsin. Mitt hår behöver färgas med 9 veckors intervaller. Så nu vet ni det!

4. Mia Bäck har alltid verkat som en människa i min smak. Kyrkpressen hade en så otroligt bra intervju med henne idag. Aj että vad det där behövdes. Just nu finns det så många bra förebilder i vårt land. Fint jobbat, Sofia Torvalds!

5. Har ni tänkt på att självkänsla och självförtroende fluktuerar rätt kraftigt? Ibland är jag jättestark och bottnar i mig själv till 100 %, medan jag under andra perioder känner mig ganska svajig och osäker. Den senaste tiden har min självkänsla varit på svagare sidan – antagligen för att jag växlar upp en nivå, lär mig nytt och det är mycket att ta in. Så brukar det ofta vara. Och så får det säkert vara. Häromdagen blev jag så skör när någon kommenterade elakt här på bloggen att jag i min osäkerhet raderade hela inlägget. Nu i dag, när jag är lite starkare, skulle jag ha lust att säga: Aj, vad ont det gjorde. Du sårade mig. Känns det fint i dig?

Och hörni – i morgon är det fredag! Underbart.

Distansjobb får fem plus.

IMG_9663.jpeg

På grund av brutalt hostande barn har jag distansjobbat i dag. My hostar och piper som en annan maskin. Har således jobbat med henne i famnen mer eller mindre så här hela dagen. Tur att hon är gullig och bra på att vara sjuk (precis som sina syskon – de vill bara halvsova i soffan och se på tv när de har feber).

Distansjobb har två sidor, tycker jag. Dels tycker jag det är alldeles underbart att inte behöva klä på sig på morgonen, inte slösa tid på smink, inte transportera sig till jobbet, inte leta parkering. Inte stressa alls. Att börja jobba i pyjamas från sängen, med kaffe. Det är så skönt. Får också så mycket mer gjort hemifrån. Dels för att arbetsdagen blir längre när man inte behöver babbla med sina kollegor och förflytta sig.

Men det gäller ungefär bara en dag.

Redan på den andra dagen blir jag osäker, saknar bollplank och tappar bort mig själv.  Tycker att allt jag gör blir crap och fastnar i detaljer. Därför har jag nu lärt mig att en distansdag är underbart avslappnande – men jag ska aldrig lägga två på raken. Då saknar jag allt babbel, all idékläckning, kaffepauser och stadspuls. Har hört att många arbetsplatser numera uppmuntrar till en distansdag per vecka. Det känns så smart!

I dag hade jag redan gått en kort solskenspromenad ungefär samma tid som jag normalt brukar komma hem. Fick lägga fart på för att få middagen klar, så att jag i lugn och ro skulle få se på livestreamen från Korsholms fullmäktige (vem har jag blivit?!). Kollar ännu som bäst på den. Snart ska det röstas! Bättre underhållning har inte funnits sedan Expedition Robinson förändrade tv-världen 1997.

En bra arbetsdag i dag! Brukar ni distansjobba?

Hälsningar från garderoben!

I dag har jag vårfeeling. Jag vet inte vad vårfeeling betyder för er, men för mig betyder det nästan samma som höstfeeeling, det vill säga: ett pirr utan dess like. Gärna med fokus på förstärkning och förändring. Eller kanske utveckling, om man försöker vara lite konstruktiv.

När våren slår till vill jag möblera om hemma, gå på loppis, städa garderoben, bygga terrasser på Replot, klippa håret, förändra min stil och kratta ute. Samma visa varje vår och höst. Man är ju inte mer invecklad än så!

1 inspis.jpg

Sällan, eller ska vi säga: aldrig hittills har väl vårpirret lett till något annat än just pirr, men livet är ju lite roligare om man får försvinna in i Pinterest en timme eller två. Det bästa med Pinterest är ju att det aldrig leder till konsumtion, utan man flyger runt och tänker att ”nämen så här kunde jag kanske se ut!” eller ”den här siluetten/kombinationen/färgen känns ju trevlig”. Sedan kanske jag kan hitta nåt liknande i sin egen garderob eller second hand. I dag gick jag till exempel upp på vinden för att leta efter min svarta veckade kjol!

2 inspis.jpg

Jag är en person som tycker väldigt mycket om estetik och att ha fint runt omkring mig. Dessvärre är jag så hopplöst ointresserad av att köpa kläder, så för det mesta ser jag ganska tråkig ut. Det känns meningslöst att strosa runt i affärer och oftast är jag redan uttråkad innan jag kommer till provrummet. Shopping som var så roligt när man var tonåring! Och när jag nätshoppar, så slutför jag sällan mina köp. ”Ähh, kanske i morgon”, säger jag – och så blir det aldrig nåt.

3 inspis.jpg

Ändå när jag någon slags dröm om att ha en rolig garderob som man kan öppna varje varje morgon och bli glad av. Med skojiga plagg som man kan kombinera hejvilt. Nu delar jag garderob med bland annat en dammsugare, ett strykbräde, vessapapper och otaliga ikeakassar med urväxta skor etc. Helst vill jag inte öppna dörren, men gör det ändå motvilligt (även om tanken på att gå till jobbet i pyjamas ibland känns som ett mer lockande alternativ).

Men i dag är jag på gång! Att städa garderoben gör under för klädinspirationen (eller snarare påklädningsinspirationen i mitt fall). Ett annat gott tips är att tvätta alla smutsiga också (till min stora glädje upptäckte jag att jag hade massor av bra kläder långt ner i botten av tvättkorgen!). Wow! Sedan blev jag så till mig att jag till och med tvättade upp några skor.

3 inspis-2.jpg

Och här ovan fick ni se ett axplock av bilder som gjorde mig glad på Pinterest. Det finns ingen risk för att jag kommer se ut så här i vår (tyvärr får jag bara inse att min handlingskraft sällan når shoppingnerven). Men drömma kan man!

Vad drömmer ni om i vår?

En liten seger för mänskligheten.

Jag har haft pms (eller vad vet jag – jag gissar att jag har haft pms, för sedan jag valde hormonspiralen har jag inte haft mens särskilt ofta, så mkt oklart när man har pms då!). Men häromdagen var jag så stolt över mig själv när jag var på riktigt pissigt humör och ändå pallade att ta mig igenom dagen utan att freaka.

Ni som har riktigt hardcore pms vet att man oftast under de mest kritiska dagarna vill skilja sig, säga upp sig och sälja sina barn på Vaasan alueen pulina-kirppis. Jag som i största allmänhet har svårt att skilja på 1. en dålig dag och 2. ett dåligt liv får jobba extra-hårt under just de dagarna. Det är så svårt att förhålla sig lugnt till vardagen då. När man känner en så brutal lust att bryta upp från allt. Man vill bara bort, bort, bort. Allt skaver och känns fel.

Då spelar det faktiskt ingen roll att jag rationellt vet att jag har pms. Allt känns ju ändå på riktigt.

Jobbet är fel, familjen är fel, huset är fel. Jag är fel. Allt är fel. Tänk så stört egentligen, att en liten kemisk sammansättning av hormoner så totalt kan rubba ens rationella tänkande. Allt jag normalt tror på faller omkull. Hormoner är verkligen inte min grej. Säkert också därför jag blir så stört deppad när jag blir gravid. Att vara kvinna är verkligen 👌👌👌.

För varje barn har min pms blivit värre, men för varje år har jag också blivit bättre på att hantera den. Och det var egentligen hit jag ville komma. Häromdagen var jag som sagt så stolt över mig själv när jag lyckades hålla mig lugn hela dagen, trots att det mer eller mindre vibrerade ilsket i varje liten cell i min kropp.

”I dag får jag inte dra för stora slutsatser, i dag får jag inte dra för stora slutsatser, i dag får jag inte dra för stora slutsatser” mantrade jag hela dagen. ”I dag får jag inte säga nånting om hur jag mår i livet, i dag får jag inte säga nånting om hur jag mår i livet, i dag får jag inte säga nånting om hur jag mår i livet”.

APP APP APP. Varje gång tanken ens lite glider åt det håller. APP APP APP! JAG SA JU: I dag får jag inte dra för stora slutsatser!

I dag får jag inte säga nånting om hur jag mår i livet.

Och det var så skönt på något sätt. Att sätta ner foten ordentligt. Om så bara för sig själv. Alla gånger lyckas man ju inte tygla den stora hormondemonen, men de gånger man lyckas får man sannerligen applådera sig själv. Stängde ner alla tänkbara känslor och förbjöd alla ”kreativa tankar” som brukar härja fritt under dessa dagar.

”Tänk om jag bara.. ”. ”Om jag ändå skulle..”. ”Om jag bara gjorde si och så skulle mitt liv bli så mycket bättre”. Så brukar det låta under mina horrordagar. Hjärnan serverar alla möjliga slags spännande lösningar hur jag på något sätt ska komma undan den här ”förfärliga situationen jag förlagt mig i”. Alltså HAHHA. Tänk!

Hormoner, och dess otroliga inverkan på människor, slutar aldrig att förvåna mig. Men så här på fredag kväll ville bara klappa mig själv lite på axeln. Den här gången gick det riktigt bra! Jag varken skilde mig, flyttade ut eller bytte jobb! Wow!

Sign. Försöker se lite ljust på situationen.

Bild 28-03-2019 kl. 14.55

Den slappa eller den överbeskyddande – vilken är du?

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -070.jpg

Om det finns nånting jag lite i smyg irriterar mig på, så är det folk (ja, vad ska vi dra till med – folk i femtio-sextioårsåldern?) som nöjt koketterar om hur hardcore-barndom de hade och ”ändå blev det folk av dem”.

Vi behöhöhövde minsann ingen ajpahahahad på den tideehehen. 

Tror nog att ni har hört om dem som nöjt berättar om hur de spelade hockey utan hjälm och munskydd. Täljde med sylvassa Moraknivar och gjorde feta pilpågar. Som byggde kojor 20 meter upp i en tall (med hammare och tiotumsspik!). Smygrökte i skogen som åttaåringar och cyklade tre stycken på samma cykel för att föräldrarna vägrade skjutsa.

De som simmade i ån från morgon till kväll (trots att det strömmade så förfärligt!). De hade inga mobiler och inga hemkomsttider. Rulla runt i lera på åkrar, lådbilar, kurragömma. Det var skrapsår på knäna, palla äpplen, kasta snöbollar på surgubben.

Aj aj aj, inget visste våra föräldrar – och tur var väl det!!!

I allt det här finns en liten underton att dagens barn och deras föräldrar inte har en jävla susning om vad en riktig barndom förväntas innehålla. Att barn i dag bara sitter inne och stirrar på skärm skärm skärm och deras föräldrar är ena överbeskyddande mähän. Den här typen av statusar cirkulerar med jämna mellanrum på Fb (jag brukar försiktigt kväva mina kräkreflexer – och scrollar sedan snabbt vidare).

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -074.jpg

Men sedan å andra sidan: jag vet faktiskt inte om den andra ytterligheten är så mycket enklare att förstå heller. Den senaste vintern har jag flera gånger i olika sammanhang – främst i föräldragrupper på Fb – fått mig ordentliga aha-upplevelser. Liksom TÄNK att man kan resonera så där!

Och samtidigt förstår jag dem så väl – i grund och botten vill väl alla skydda sina på alla tänkbara sätt. Så mycket som det bara går. Iiiiinget ska få hända våra små. Men nånstans känner jag ändå att vi har passerat den där pikipikililla gränsen där beskydd slår över till överbeskydd. Eller så är det bara jag. I vinter har jag bland annat stött på följande i min feed:

  1. Barn vars förälder förbjuder dem att åka med på dagisutflykt på grund av att bussen inte har bilstolar (!).
  2. Föräldrar som frågar andra föräldrar varför alla barn i pulkabacken inte har hjäääälm (!).
  3. Föräldrar som inte köper hem 1. hårda godisar och 2. popcorn pga kvävningsrisk (”de där små kornen som inte poppas är så förrädiska!”).

Känner på mig att någon kommer att flå mig levande för att jag just skrev det där. Och de facto är det ju sant – alla tre ovanstående punkter kan vara dödliga. Om det vill sig riktigt illa (precis som ungefär 10 000 andra vardagliga element).

Kan faktiskt inte avgöra vilken människotyp som känns mer främmande. Båda känns helt enkelt OMÖJLIGA att identifiera sig med. Fine, om man analyserar saken riktigt ingående, så är det ju förmodligen rationellt försvarbart att säga att barnen ska vara hemma från dagisutflykt pga. säkerhetsrisken i de obefintliga bilstolarna i bussen, men sedan vaknar man upp och ba COME OOON. Klart de ska åka! 

Känns ändå som en omöjlig uppgift det här med att beskydda barnen. Därför är jag  (kanske) ändå mer lagd åt det slappa hållet. Vilken sida tillhör du – om du måste välja?

Om att ha vårkänslor.

Oj hörni, våren visar verkligen sig från sin bästa sida nu. Skit samma om det är takatalvi varannan dag, men de här små, små glimtarna av hopp som man ser skymten av varje dag. De ger mig så mycket. Det kan vara ett sneakersljud mot asfalt, en solstråle som reflekteras i ett fönster och bländar en fullständigt, en fågel som går an när jag går till bilen. Ett takdropp som landar i fejset. Försiktiga antydningar om att någonting vänder. Ah.

Struntar egentligen i att våren inte kommer nu direkt. Charmen i den finska sommaren ligger väl ändå till 90 % i att längta efter och drömma om den (den där ena dagen den behagar dyka upp, heh).

IMG_2022.jpeg

Hittade den här bilden i telefonen häromdagen och tänkte att nog är det otroligt trevligt att bo på en plats där båtar kör förbi när man tar sin kvällspromenad. Tänk att vi snart är där igen!

Jag är ju en människa som är ovanligt förtjust i nystarter. Förändringar ger mig alltid ny energi. Därför är det tacksamt att bo i ett land som Finland där årstiderna växlar med jämna mellanrum. Man måste genomleva (eller kanske snarare: genomlida) vintern för att till fullo välkomna våren med helhjärtad entusiasm. Våren ger mig absurda kickar. Vill bara korka spontana skumpor i trädgården, dricka kaffe med grannar mot stekheta solväggar och springa i rosa skymningar.

IMG_2029.jpeg

Å andra sidan är jag så trött den här våren. Vintern har varit tung och min kropp viskar försiktigt  efter vila. Det gör att jag drömmer intensivt om helgen när vi för första gången kan öppna upp på Replot. Ingen annanstans får själen vila så mycket som där. En helg där känns ungefär som en vecka i stan. Ser fram emot att få gå i sorgliga crocs och grilla min korv i myggstinna kvällssolar. Men det dröjer nog ett tag för vintern håller Replot i ett fast grepp. Men snart, snart! 

Före det ska vi faktiskt resa bort med familjen en sväng. Jag är inte den som reser vår- eller sommartid (tycker det känns befängt att dissa Finland när det en gång känns drägligt att vistas här). Men i år tycker jag vi behöver komma bort. Bara få vara med varandra. Den finska sommaren hinner vi nog njuta av, tids nog! Och före det ska jag avsluta massor av fantastiska jobbprojekt. Just nu har jag verkligen en liten dröm i mitt knä. Så fint att landa dylika projekt redan under vårt första år!

Ha nu en riktigt bra arbetsdag allihopa!

Tips på bra – och härdande – lek.

IMG_8337

För att höja stämningen under kvällsmålet igår lekte vi vem-är-mest-cringe-leken. Det är min värsta lek, för oftast blir jag alldeles generad av mig själv. Men samtidigt är den också en god övning i att uthärda rysningar (hah!). Nå, till saken hör att jag är en oslagen mästare på den här tävlingen (jag kan fördriva hela min familj – och nästan mig själv – ur köket på 0,2 sekunder). Jag är både förfärad och imponerad av min egen förmåga att vara riktigt plågsamt obehaglig. 

Denna afton bidrog jag med följande karaktärer:

1. 36-årig mammayoutuber som gav ”as-schyssta tips”
om hur du blir en ”cool förälder”.

– Heeeey och välkomna till en helt ny viiideo med miiiig MissCoolMom – i dag ska vi öva in hippa sägningar som ni kan ha nytta av när era barns kompizzzaaar kommer över.. 

Här föll redan det ena barnet under bordet. “Jag klarar inte mer, mamma. Jag ger mig, jag ger mig, jag ger mig!” (vissa klarar verkligen ingenting).

Så vi gick vidare till:

2. OL-lärare som njuter av att berätta hur naturligt hon tycker
det är att prata om puberteten.

– Och ni ska veta att det aaaldrig är pinsamt att prata om hår på snoppen. Aaaaallt är normalt när man kommer i puuuuberteten, att man börjar dofta lite märkligt under armarna – eller vi ska ju inte säga märkligt, för det är ju heeeelt normalt. Precis som att rösten förändras och att man kanske känner att …

Det andra barnet som fortfarande satt kvar skrek rakt ut:
– HERREGUD MAMMA, DU MÅSTE SLUTA NU, DU MISSUPPFOSTRAR MY! 


Om vi säger som så: Mamma – barn 2-0.

Vänligen lämna era bästa tips på hur jag ska vinna nästa runda i kommentarsfältet (inte för att jag direkt verkar ha problem med att vinna utan ansträngning, heh).

3 bra människomöten lately.

Den här veckan känner jag mig on fire (det kände jag redan imorse i bilen på väg till jobbet när jag ylade så högt och inlevelsefullt till Bon Jovis Bed of roses att jag inte märkte att det slog om till grönt i ett trafikljus och bilen bakom mig fick tuta för att jag skulle vakna ur min förlamande falsett). Ah!

Eftersom humöret för en gångs skull är relativt gott ska jag passa på att tipsa om några fina samtal Bertills & Jung har styrt upp lately (nästan alla andra veckor kan jag inte förmå mig att göra den här bloggen till ett reklamplank för vad vi gör på jobbet). Men i dag är ett undantag!

Jag brukar tänka att det bästa i mitt jobb är det stora nätverket jag – och sedermera vi  – har jobbat fram. Det är otroligt hur många roliga, kloka och kunniga människor jag får hänga med varje vecka. Tänk så mycket nytt jag får lära mig varje dag!

Här kommer 3 fina människomöten

1. Ida Haapamäki och Maria Sundblom-Lindberg. Ni kanske känner dem från förr (själv har jag studerat med Ida och i hemlighet har jag beundrat Marias insiktsfulla kolumner i Hbl). Båda gästade det fjärde avsnittet av Ekofasta-podden. Alla avsnitt finns för övrigt i länken där. Om du är intresserad av kläder, stil och hållbarhet i garderoben kan det här vara ett avsnitt för dig!

 

2. Jenny Julin och Anna Nordmyr. Varje gång vi spelar in poddar med dem så sitter jag och nickar så högt att jag är bergsäker på att det ska höras i bakgrunden. Tycker att jag får cirka 10 aha-upplevelser från varje avsnitt. Det senaste avsnittet handlade bland annat om självledarskap och feedback. Hur bra är vi själva på att ta ansvar för vår egen trivsel på arbetsplatsen? Hur bra är du på att ge feedback åt dig själv och andra? Hur ska man ens veta hur man uppfattas på jobbet – vågar man fråga sina kollegor? Alla som någon gång har varit – eller är påväg in – i arbetslivet ska lyssna! Det vill säga: alla.

 

3. Patrik Hagman. Här backar vi till Ekofastapodden igen. Jag tycker att Patrik Hagman är en jätterolig och fiffig människa. Så här kan det gå när en rätt så ytlig marknadsförare  (jag) och en supersmart teolog (Patrik) möts. Vi funderar kring frågan: Vem blir vi när vi inte konsumerar och bygger vår identitet på snygga kläder, hyllade varumärken och produkter som trendar? Blir jätteglad om du lyssnar!

 

En riktigt bra start på veckan önskar jag er alla!

Hur kan man vilja bli politiker i dag?

Jag ska inte nämna några namn – men jag tittar till exempel lite menande på min far – när jag ställer er frågan: Har ni tänkt på att folk inte verkar har så mycket till övers för politiker i dag?

Nu är det här bara en magkänsla, men visst finns det en allmän uppfattning om att politiker lovar massor, vänder kappor, ljuger strategiskt och använder nödlögner för att främja sina själviska, politiska syften. Och när kampanjen är över är alla löften glömda!

Ni får hålla med mig om att ni har hört folk muttra det här i skägget.

Speciellt nu. När regeringen tog kål på sig själv, klimatkrisen vibrerar och valfloskler haglar till höger och vänster. Det är inte direkt bananskal att valsa på den politiska arenan i dag.

Minst en gång per vecka ställer jag mig frågan: Vad är det egentligen som driver folk att ställa upp i val these days? Hur kan folk gå med på att utsätta sig för så här mycket missnöje självmant?

Det övergår mitt förstånd.

Vi pratade om det här i morse med mamma och pappa (de har varit här i helgen – jee!) och pappa citerade någon gallup i tv-nyheterna för en tid sedan där en tant svarade ”ja, för mig spelar det ingen roll vem som sitter där och ljuger” på frågan om vem hon skulle rösta på i riksdagsvalet. Och jag tänker att det knappast är en ovanlig inställning.

Själv är jag ju av den godtrogna typen och utgår från att folk ger sig in i politiken för att de vill förändra, förbättra och förstärka. Men visst får jag erkänna att jag mången gång fått ifrågasätta min inställning nu i valtider när diverse tvivelaktiga valreklamer och kampanjmaterial har nått min postlåda. Då får man ju verkligen fråga sig: Är det konstruktivt att alla ska få vara med och bygga samhälle när vissa har åsikter som är så URBOTA korkade? Ja ja ja, det demokratiska samhället etc.

Kan inte säga att min egen bild av politiker heller har varit särskilt positiv. Eller vi kan säga så här: Den har varit ganska neutral, men ett litet minus här och där. Främst har jag irriterat mig på att det har funnits så få som har kunnat prata så att jag förstår. Eller så har jag varit irriterad på mig själv eftersom jag inte har förstått de politiska processerna.

Och därmed har jag kanske tyckt att det är STÖRANDE elitistiskt att ingen ser det som en viktig uppgift att kommunicera till de stora massorna. Varken medierna eller politikerna.   Mest gråa kostymer som mumlar ord som jag aldrig har hört (tycker fortfarande att det här är ett problem – att jag inte riktigt förstår).

Genuint brinner jag för samhällsfrågor och tycker att samhällsutveckling är livet, men fortfarande skulle jag hellre dö än bli partipolitiskt aktiv. Tänker att det säger en del om hur jag på riktigt står i frågan. Tänker att för mycket står på spel. Direkt man klär sig i partijacka blir man liksom en annan. Usch och nej.

Och det är ju så sorgligt!

För om det är något jag på riktigt saknar så är det ju vanligt folk i politiken (nå, här finns ju nog också en risk – i och med att processerna som sagt är invecklade och svåra, ibland kanske det vore till fördel om experter och forskare fick besluta i vissa frågor). Men kanske har jag ett litet, svagt politikerförakt i mig också, som säger att jag aldrig ska bli ”en sån”? Hemskt. Nu skäms jag riktigt när jag skriver!

För juttun är ju den att jag har hängt en hel del med politiker nu under vintern (vi har ju diverse folkomröstningar, riksdagsval och EU-val som har lockat politiker till byrån) och alla jag har träffat hittills är ju fiffiga, vanliga människor som på riktigt har ett bra driv i sig. Som verkligen vill förbättra samhället runt omkring oss.

De är inte ”såna”.

Och så hänger jag ju också tätt med Anna som är en f.d politiker (till min stora förtjusning såg jag just att det till och med finns en Wikipedia-sida om hennes politiska bragder!). Hon har på många sätt öppnat ögonen för mig. När man ser på politiker utifrån så kanske man lätt bara ser flosklerna och kriserna. Skolor som läggs ner, skandaler, fiffel och kohandel. Misslyckade vårdreformer som äter miljontals euron förgäves.

Men nu när jag har sett det hela från en annan sida har jag förstått att det faktiskt är ett hårt och otacksamt slit. Min respekt för folk som verkligen vill förändra, förbättra och förstärka har växt till sig rejält. Speciellt när de krasst nog vet att de aldrig kommer att få ett tack. Snarare kan de förvänta sig skäll. Och hån! Och missnöje.

Hörde för övrigt om hur otroligt otrevliga sms fullmäktigeledamöterna i Korsholm har fått emotta nu i upptakten till folkomröstningen. Skulle totalt förlora nattsömnen av sånt.

Tänk att det ändå finns folk som vill bli politiker!

Såklart kommer det alltid att finnas folk som ger sig in i politiken på oskäliga grunder (och jag tror fortfarande att klassresan som många gör när de kommer in i riksdagen är lite problematisk – den förblindar och gör att många glömmer varifrån de kommer). Men i det stora hela är det med nya ögon jag ser på det stundande riksdagsvalet.

Som medborgare ska vi granska, ifrågasätta och kräva (vi ska noggrant överväga vilka vi ger vårt förtroende) – men vi ska också minnas att på andra sidan finns också folk som genuint tror på det de gör. Som driver frågor i tron att deras värderingar gör gott för många. Många, eller helt säkert: de allra flesta, ger sig in i politiken på grund av tron på det goda. Vi får hoppas att de som går in med maktgalna, pengastinna, onda avsikter ändå är i minoritet. Vi ska ge plats åt dem som vi tror kan bygga en varmare och snällare värld åt oss.

Sänder ett lass med styrka och kärlek till alla er som orkar fundera på lösningar, vända papper, debattera, diskutera och jobba för det ni tror på. Ni ska veta att det finns folk (eller i alla fall en: jag) som på riktigt respekterar det ni gör. För jag skulle aldrig själv!

Tack för att ni orkar.

IMG_8546.jpeg

Skadar det verkligen om vi säger att det kanske ordnar sig ändå?

fullsizeoutput_19d0.jpeg

Jag fick mig rejäl om öronen i mitt förra inlägg. Jag har haft en så galen vecka på jobbet (mer om det senare!) att jag helt och hållet har glömt bort att det finns en blogg här bakom också. När jag loggade in fanns många kommentarer.

Blev lite provocerad nu när jag läste vissa. Speciellt av kommentaren: ”Ett inlägg som får mig att reagera starkt och inte på ett bra sätt. Väldigt tråkigt att en mediaperson öppet går ut och publicerar att studier inte är viktiga”.

På grund av trötthet (och därmed lite kort stubin) behövde jag djupandas lite i en påse innan jag orkade ta tag i det här.

Jag är en helt vanlig trebarnsmorsa som en gång för länge sedan varit en gymnasieelev. Jag är också en person som varje vecka kämpar med orimliga krav på mig själv. Jag är också en typ som tror på unga, på framtiden, på fakta och på utbildning. Jag är också en som ser att unga i dag kämpar tusen gånger mer än vad jag gjorde när jag var ung. Jag har också ett inflytande som jag gör mitt bästa för att förvalta.

Det har hänt massor sedan jag själv skulle ut från gymnasiet och vidare till universitet. Både inom utbildningssektorn och ute i övriga samhället. Studentexamen har förändrats, både i sin utformning och hur de skrivs (herregud, vi skrev ju för hand!). Det här är inget som på något sätt har gått mig förbi. Inte heller det faktum att kampen om studieplatserna tätnar. Någon kommenterade att psykologin har 17 platser o medi har 37 platser.

Ingen har väl någonsin sagt att det är lätt.

Det är sjukt, sjukt, sjukt svårt om man är en av dem som tävlar i toppskiktet.

Och Gud ska veta att jag minsann vet hur det känns. Nu eftersträvar jag ju ingen studieplats, men ni kan lita på att jag känner till känslan: så gott varje vecka nu slåss jag och Anna mot jättestora jättar. Ska man ligga i framkant så får man minsann ligga i. Det är blod, svett och vassa naglar. Det är inte direkt bananskal att vara en nystartad, österbottnisk kommunikationsbyrå med två (mer eller mindre svenskspråkiga) anställda och samtidigt äta marknadsandelar nationellt och nordiskt. Vi får nog ligga i, läsa på, offra nätter och utbilda oss.  Jag vet hur det känns. Det är skittufft.

Ska man vara den som tar en av de här 17 platserna på psyk så ska man inte vara någon vanlis. Man ska vara så otroligt ambitiös. Man ska offra. Och mycket!

Men jag vidhåller fortfarande det jag skrev: Man behöver inte nödvändigtvis få de högsta betygen i gymnasiet och studentskrivningarna för att det ska bli något av en senare i livet. Alla kan inte bli psykologer, läkare och jurister. Alla vill inte ens.

För någon kanske är den där juristexamen allt just nu.

Men alla är inte där.

Jag blir frustrerad när jag läser att det är ”bäst att överlåta sånt här till proffsen och som jobbar i gymnasiemiljöer och med antagning och som verkligen vet vad som gäller”. Det här handlar egentligen inte alls om det. Det handlar inte heller om att jag inte tycker det är viktigt med utbildning (för det gör jag!).

Det handlar om att jag vill säga att det finns andra chanser. Att alla inte ens kan få chanserna just nu. Livet har så många andra aspekter. Jag får andnöd bara av tanken på att vara ung i dag. Klart att det lönar sig att satsa på studenten om man kan!

Men de som har en down period just då? Hur är det med dem? De som inte har en aning om vad de vill bli? Vars föräldrar just har dött? De som tappat alla ork och lust? Som behöver tänka lite till? Som inte hade stöd hemifrån? Som själv blev sjuka? Eller de som mitt i allt fick barn när de ”egentligen var alldeles för unga”.

Jag ska vara försiktig att säga något, för jag vet kanske ingenting, men jag vill ju tro att det finns en hopp för en ambitiös typ som vaknar upp när man är 25+ och plötsligt vet exakt vad man vill. Jag har själv varit en latebloomer (tuttu tunne här!). Och tycker det är rent utsagt för jävligt om vi utesluter andra chanser. I synnerhet när det finns minst tio andra områden i livet som unga i dag presterar skiten ur.

Hela den här vinna eller försvinna-mentaliteten som präglar ungas liv i dag – tycker ni verkligen att den är konstruktiv? Även om realiteten är vad den är.

Skadar det verkligen om vi säger att det kanske ordnar sig ändå?

Till dig som väntar på studentsvar just nu.

fullsizeoutput_19d3

För någon vecka sedan träffade jag en gymnasieelev som dagen efter skulle skriva ett studentprov. Det här var en mycket ambitiös ung dam med målsättningen att skriva en handfull L i sina ämnen. Tänkte på det häromdagen när jag plockade upp en låda som mamma och pappa har hämtat med sig hemifrån. Där fanns både studentmössa (tänk – jag som trodde jag festat bort min!) och en massa plågsamma uppsatser från förr.

Jag är själv uppväxt i Karis. Med ganska mediokra betyg. Jag utmärkte mig inte särskilt i skolan (i alla fall inte vad gällde skolprestationer). Jag streetsmartade mig genom grundskolan. Läste uselt till proven, men kom undan med 8:or. Nöjde mig med det. Jag var alldeles för lat för att orka lägga i en extraväxel.

I Karis-Billnäs Gymnasium fanns heller ingen överambitiös kultur när det kom till studentskrivningarna (som jag minsann har märkt att det finns i vissa skolor nu i efterhand). Obs, jag säger fanns, för nu har jag ingen aning om hur det ser ut. Men vi fanns aldrig på listor över gymnasier som klarade sig bäst. Vi var ett ganska mediokert gäng. Förstås fanns det undantag, men på min karta fanns definitivt inga L (döm om min förvåning när jag drämde till med E i modersmål, 2 poäng från ett L – tror det var riktigt, riktigt i slutskedet av gymnasiet som det halvt gick upp för mig att det var roligt att skriva!). Men resten var medel. Och det bekom mig inte. Huvudsaken att allt runt omkring var kul!

Jag var egentligen aldrig bra på något speciellt i skolan. Jag kunde lite om allt och i sanningens namn tror jag att mina betyg egentligen var lite i överkant bara för att jag försökte vara så schysst och kiva mot lärarna.

Kom in på statsvetenskapliga på universitet och fortsatte min rätt så mediokra bana där. Huvudsaken var egentligen att jag kom igenom tenterna och fick min examen (och kanske att festerna var roliga och att glasen var fyllda, hehe). Tänkte på det när jag kollade igenom uppsatserna. Hur konstigt det egentligen är att jag var så här slapp hela livet. Så skönt, egentligen!

Att det gick så bra ändå.

Med tanke på att jag nu hela tiden får jobba med mig själv för att inte prestera ihjäl mig kravmässigt så är det roligt att tänka på att jag verkligen inte var en av dem som var särskilt unik i skolan. I ett samhälle där det känns som om alla satsar så fruktansvärt på allt de tar sig an tycker jag det känns skönt att lyfta fram den andra sidan också. Ibland går det faktiskt att vara en medioker latmask! Tycker det pratas mycket om två grupper i skolvärlden just nu ”hemmasittarna” och ”överpresterarna”. Två ytterligheter.

Jag vet den som satt mitt emellan.

Och jättebra gick det!

Man behöver inte nödvändigtvis få de högsta betygen i gymnasiet och studentskrivningarna för att det ska bli något av en senare i livet. Och förresten så kanske inte alla vill bli något (man kanske är helt nöjd med det man äääär). Vissa hittar sin grej direkt. För andra tar det lite längre. Sami visste typ redan när han var ett foster att han ska bli polis. För mig dröjde det nästan 25 år innan jag fattade att skrivandet ska bli ett yrke.

Är inte ens jättesmart och begåvad nu heller. Men kommer oftast ganska långt på att jag vågar ställa korkade frågor och att jag hoppar på chanser som känns utvecklande. Blir säkert aldrig bäst i klassen, men däremot försöker jag göra mitt hårdaste så ofta jag kan. Och göra mina dagar så meningsfulla som jag orkar!

Hoppas alla som just nu väntar på svar har insett det.

Allt väldigt lite står på spel, faktiskt.

Allt går att lösa längre fram!

Morgontrött människa mumlar milt.

Processed with VSCO with  preset

I morse ringde klockan vid 4. Sakta men säkert börjar jag vänja mig vid de här orimliga väckningarna som helsingforsjobbandet kräver. Inte är det helt lätt, men det känns liksom lite lättare när jag vet att jag ganska snabbt kommer på fötter – bara jag lyckas krypa till badrummet och få på mig kläderna. Redan där, efter några minuter, börjar jag försiktigt längta till restaurangvagnen och kaffedoften på tåget.

Vid halv 5 brukar jag ringa efter taxi och då går jag ner ut på gatan. Aldrig är stan så tyst som då. Inga bilar hörs, bara stilla vindpustar som suckar mellan husen. Kring 4.50 rullar tåget ut från stationen och då är det bara att luta sig tillbaka och njuta. Att åka tåg – det gillar jag faktiskt. Brukar alltid tänka på hur lyckligt lottad jag är som får bo i Vasa 2019. Förr tyckte jag det var alldeles för långt borta, men sedan de här snabba 3,5 timmars tågen kom känns allt så nära.  Och att man alltid kan lita på att det finns en taxi inom två minuter. Fint!

Hemma har gänget sportlov. Milea är i Vörå och Matheo och My är hemma. My var lite krasslig igår, så vi ställde till med fest hemma för att liva upp stämningen. Sami och Matheo hämtade take away fråb Tintin och jag köpte A Star is Born på Viaplay. Gillar ni smöriga kärleksfilmer är det här en film ni inte kan leva utan. Skulle gärna ha lite sportlov jag också – och har jag riktigt tur ska jag försöka mot slutet av veckan! Ska spurta bort allt ogjort först (som ooom det någonsin skulle uppstå en sån situation, men man kan ju alltid drömma!). Välkommen till det svettiga livet som företagare.

Yes, yes, då var vi redan i Tammerfors! Lite jobb kvar och en tupplur så är vi framme! Ha en riktigt fin tisdag!

 

Melodifestivalen 2019 – den fullskaliga rapporten.

Om man vill vara riktigt krass, så kan man säga så här: Jag kollar på teve ungefär en gång om året. Och det är under Melloveckorna. Resten av året orkar jag inte riktigt engagera mig i tablåteve. Ok ok, på Replot kan det ibland kännas gulligt, nostalgiskt och barndomslikt att kolla på Skansen efter bastun. Det får jag medge. Men i övrigt är det mest Youtube och Netflix som folk lägger på i vår tv (förutom Matheo som häromdagen berättade att han hade hittat ett nytt bra program: Antikrundan).

Det betyder alltså att jag just nu kollar på teve varje lördag (wuhuu!). Älskar det här med att jag varje vecka får förfära mig över hur pinsamt allt är (bidragen! manuset! intervjuerna!). Den bästa tiden på året är nu! Alla deltävlingar är  avklarade och nu återstår Andra chansen och grande finale. Här kommer några listor över Melodifestivalen 2019.

Mest skamsköljningar hittills

  1. Martin Stenmarks låt ”Låt skiten brinna”.
  2. Alla Eric Saades intervjuer.
  3. När Arvingarna gick emot varandra och gjorde highfive i sitt nummer.
  4. Fredrik Kämpes vinnarintervju om hur inspirationen till Jon-Henrik Fjällgrens låt uppstod (”ööö .. renar? snö? .. och fjäll och sånt”). Han kunde lika gärna ha sagt som det var: Att han lyssnade på Axwell & Ingrossos låt ”Sun is shining” och fick feeling.
  5. Presentationsvideon med Pagan Fury (gå och lek Sagan om ringen någon annanstans)

Bubblare: Den allmänt osköna stämningen i greenroom när Marika drar skojsiga skämt.

Folk som borde ge upp already

  1. Margaret (noll karisma)
  2. Jon-Henrik Fjällgren (sluta åka bananskal på din samejuttu)
  3. Jan Malmsjö (tanken är god, men let’s face it – du är bara utnyttjad som maskot)
  4. Lina Hedlund (du vill så mycket, men det flyger aldrig)

Bubblare: Dolly Style (det var gulligt en gång).

3 som förtjänade lite bättre

  1. Arja Saijonmaa. Hon förtjänade en bättre placering.
  2. Sarah Dawn Finer. Hon förtjänade bättre kollegor.
  3. Rebecka Karlsson. Hon förtjänade en bättre styling. Låten hade lyft lite mer med ett coolare nummer.

Årets vi-som-smälte-in-i-bakgrunden

  1. Wiktoria
  2. Lisa Ajax
  3. Nano

Hur slutar det då?
Nå, det ska jag tala om för er:

Så här:

  1. John Lundvik
    2. Bishara
  2. Hanna Ferm & Liamoo

Gospel. Det bästa jag vet. Så rätt i tiden! Ni kan inhibera Andra chansen – det är ingen vits. Låt oss ta vinnarlåten en gång till!

Också hos oss.

Igår stod jag mitt i Rewell Center och väntade på mina stora barn som jag hade stämt träff med. Medan jag väntade stod jag och insöp några minuters själafrid. Kollade runt på människor som passerade. Fredag i luften. Mycket iver, stressade människor, glada utrop, fart och fläng. Så där som det är i ett köpcenter en fredag eftermiddag.

Från vänster kommer tre unga, högt skrattande män. Så där som unga män gör när någon just har berättat en historia som är hysteriskt rolig. En av dem viftar inlevelsefullt med händerna när han berättar. Skrattar också när jag ser dem, inte för att jag förstår vad de säger, utan för att de har så uppenbart roligt.

Från höger kommer en man och en kvinna, 45 +. Jag ser att någonting stelnar och blir irriterat i ansiktet på mannen när han får syn på gänget han snart ska passera. Fördomsfull som jag är tänker jag ”ok”.  Här har vi en fullblodsrasist på två ben. Kanske är det hans pondusmage under bombern. Hans t-shirt med tryck. Hans rakade skalle och hans kroppshållning som bröstar upp sig. Han sträcker sin hand mot kvinnan, tar hennes hand.

Känns i luften att nu händer någonting.

Det skrattande gänget – vars hudfärg ni kanske listat ut att inte liknar den vita mannens – kommer gående mot paret. Håller andan. Ser på hans ansiktsuttryck att han tycker att det är högst opassande att föra så mycket oväsen i hans land.

Det här ska inte gå obemärkt förbi. 

När de passerar varandra, i en rätt så trång passage, trycker han snabbt ut sin armbåge allt vad han kan i midjan på den ena av de unga männen.  Gänget tystnar och stäcker ut sina händer och ba ”wtf”. Mannen vänder sig om och hånskrattar flera gånger. Hans kvinna ler lika nöjt. Där fick de verkligen till det.

Att det finns en stor dold rasism i samhället, det känner vi till. Att det finns höga rasistiska röster på internet, det känner vi vill. Men när en så uppenbar rasistisk (och fysisk) handling spelas upp framför mina ögon i min stad skäms jag så mycket att blicken flackar. Att skratta och ha roligt – hur kan det någonsin vara värt en armbåge?

Det handlar egentligen inte om skrattet, fattar fattar. Utan det handlar om att vi har lärt oss hata annan hudfärg, annan kultur, annan bakgrund, annan religion. Allt som inte är som oss är sämre.

Också i min stad lär vi oss sånt!

Det mesta går, faktiskt.

Processed with VSCO with c1 preset

Bild från fantastiska Glasbruket i Vexala tidigare i dag.

Dagen före vi skulle till Pedersöre på kvällsjobb i tisdags hade jag sjabblat med Samis arbetstider och upptäckte till min stora förskräckelse att Sami också jobbade natt. My är begåvad på mycket, men inte på att vara ensam hemma, så jag fick sent omsider ringa svärmor och ba ”Iiiik, vad gör ni imorgon kväll?”. Svärmor svarade att hon har kompisar på väg över på besök (och då faller liksom hela systemet ihop, för just nu har vi inga andra förstahandsbarnvakter).

Såg för mitt inre hur jag skulle avboka och strula till det för en stor grupp människor. Men hann inte ens föreslå det innan svärmor sa ”Äsch, vet du vad, vi är ju pensionärer för bövelen, jag ringer och bjuder dem någon annan dag! Pensionärer har ju inget annat än tid! Räkna med oss – vi kommer!”. Förstå hur skönt det är att ha sådana svärföräldrar! Som avbokar sina egna bjudningar för att barnvakta.

Det mesta går – bara man är lösningsinriktad!

Samma dag som vi skulle åka till Pedersöre hade jag en superjäktig morgon (ni vet, såna morgnar när bebben kakkar just när man är på väg ut genom dörren och man hamnar börja om från början). Jag hann knappt få på mina egna kläder (åkte i rotijeans och college). Kastade föreläsningskläder och sminkväskan i en tygkasse. ”Skit samma hur osminkad jag ser ut på kontoret – huvudsaken jag är någorlunda fresh senare”.

Nå, TROR DU INTE att jag hade så fruktansvärt brådis till ett annat pitstop i Vörå senare på dagen att jag glömde både smink och kläder i Vasa. Så det var bara att försöka se anständig och det-här-var-helt-meningen ut på föreläsningen i Pedersöre på kvällen (rotijeans och college is the new dräkt). Fick smeta lite av Annas mascara i bilspegeln. Och juttun är ju den att det inte alls spelade någon roll för mig. Skit samma vilka kläder jag har. En föreläsning blir sällan bättre på grund av läppstift. Bra att veta.

Det mesta går – bara man är lösningsinriktad!

Eller som en typ jag träffade i veckan sa: det reder sig, sa han som sket i såsen.

3 highs från dygnet som gått.

I dag är jag egentligen rätt så gnällig och sur, om vi nu ska vara riktigt ärliga. Men eftersom jag har hört att det ska vara upplyftande för själen att lista punkter att vara tacksam för, så gör jag väl det då (för helvede).

Det här är jag tacksam för i dag:

1. Jag fick åka av och an med Linus till Nykarleby och göra ett hederligt reportage (länge sedan vi varit ut på en klassisk juttu-keikka!). Dels är Linus en festlig typ, men det var också personerna vi träffade. Alltid fint att intervjua folk som har passion för det de gör. Hoppas alltid få behålla min. Det är egentligen min största farhåga i livet just nu. Att jag ska tappa passionen för skrivandet på grund av det pressade tempot. Att skriva är livet. Och livet ska man värna om.

2. Min minsta typ började plötsligt prata en massa igår. Hon har ju som känt varit väldigt fåordig hittills, men igår sa hon både tröja, blöja och potta. Och sedan blev hon så till sig av våra applåder att hon ännu tog ett slutnummer och pekade på alla lampor hon hittade och ba lampa, lampa, lampa. Och om jag gissar rätt så åt hon antagligen en banan (och hade snygg frisyr) medan alla dessa osannolikt begåvade tricks genomfördes.

2019-02-18 09.42.53 1.jpg


3. Jag är en ganska
enkel person på det viset, att musik kan svänga mitt humör från en ytterlighet till en annan. Ni vet Kygos låt Happy now som spelas på radion jämt just nu. Den är inte ens särskilt speciell, men den ger mig sån otrolig livsglädje i tre minuter. Som om vårkänslorna tar över hela mig. Nå, sedan är jag sur igen.

Eller så inte!

Godnatt på er.

5 tankar som kunde ha blivit egna blogginlägg (men som aldrig blev).

När man har bloggat i över 12 år, som jag har gjort, utvecklar man en sorts detektor i hjärnan som avger signal när något bloggbart i vardagen kommer emot. TÖÖT TÖÖT TÖÖÖÖT när man får en insikt, när man är med om något vackert eller när man helt enkelt upplever något kul som man vill berätta vidare.

Minst två gånger om dagen (antagligen många fler!) får jag ljudlöst alarm från min detektor som ropar ”Det här ska du blogga om!”. Dessvärre tillåter inte mitt tempo två blogginlägg om dagen. I synnerhet när jag verkligen vill tänka i lugn och ro när jag skriver. Så de flesta alarm förblir bara alarm som aldrig landar i ett blogginlägg. I dag tänkte jag rensa lite i filtret för att se vilka osammanhängande tankar som fastnat där lately.

5 tankar som kunde ha blivit egna blogginlägg
(men som aldrig blev).

Tanke nummer 1.
Den bästa tiden att fira är nu
. I fredags kom mamma och pappa till Vasa för att hänga med oss en helg. När jag såg en dammig champagne i hyllan, som snart stått där i två år, tänkte jag: ”Nä men NU är verkligen läge att korka den!”. För så där är det ju oftast i livet. Man sitter och väntar och väntar och väntar på rätt läge – och så går man miste om en massa gott eftersom man alltid förutsätter att det kommer bättre stunder. Pappa mår jättefint efter sitt usla cancerår. Mamma har massa spännande på gång på jobbfronten. Jag fick en förfrågan som jag har suktat efter i flera åååår. My har det urbra på dagis. Alla är friska! Klart som korvspad att det var just den här fredagen champagnen skulle korkas. Man ska inte vänta och vänta och vänta. Man ska göra NU! Sist och slutligen så är det ju vardagen man ska fira!

 

2019-02-16 08.36.02 1.jpg


Tanke nummer 2.

Jag tror så här: Om vi ger barnen förtroende och visar att vi litar på dem, så brukar de oftast leverera. Att ta med barnen på restaurang, fotismatcher, viktiga jobbmöten eller på storhandling fredag 16.30 är också ett sätt att säga ”Hey du din lilla tant, jag litar på dig, att vi tillsammans kan ta oss igenom det här utan galenskaper”. Jag tror det är bra att vi visar att också ettåringar funkar på August en lördag kväll – dels för mig själv och dels för barnen och dels för andra finländare (som kanske ibland kan vara lite avogt inställda mot barn i offentliga miljöer, heh). Igår var för övrigt August sista lördag kväll och vi åt nostalgiskt våra sista portioner musslor.

2019-02-10 10.10.43 1.jpg


Tanke nummer 3. 

Ska vi kanske någon gång bo någon annanstans? Vi går omkring i brutal flyttfeber just nu. Kanske är det våren och ljuset som kommer med förändringsvindar! Eller så är det bara kalla fakta: Här är trångt. Springer på alla husvisningar som finns på området. Det finns väldigt lite i mig som vill lämna den här lägenheten. Men harsh life när man plötsligt vaknar upp och har hundra barn och en trerummare. Bokade till och med en värdering av vår lägenhet i veckan. Ska bli intressant att få en fingervisning. När jag har berättat om Gula huset för diverse mäklare på olika visningar har deras gissningar kastat på 70 000 euro (!). Få se då var den första värderingen landar! Har du bra tips om eventuell lägenhetsförsäljning får du gärna håjla fritt i kommentarsfältet.

 

2019-02-17 03.32.53 1.jpg


Tanke nummer 4. 

Synd att gratinerad mat är så otrendig. Om jag skulle vara tvungen att göra en matrelaterad ute-lista just nu kan det hända att jag skulle chansa på ”gratinerat” ganska högt upp. Det känns som om ostbeklädda maträtter som ”fått lite färg” i ugnen är det som minst finns på instagram 2019. Det tänkte jag häromdagen när vi gjorde två pajer. Att de såg verkligen hopplöst omoderna ut, även om det faktiskt var urgoda.

 

Processed with VSCO with c1 preset


Tanke nummer 5. 

Nainen on naiselle susi. Anna-Mari Karhunen skrev ett blogginlägg om kvinnor som inte stöder varandra. Jag har skrivit mycket om det här förr. Och jag försöker alltid själv lyfta andra kvinnor. Själv har jag mången gång blivit hjälpt och vet hur mycket det betyder att bli hållen om ryggen. I mån av möjlighet väljer jag i första hand kvinnor som partners i alla projekt vi driver (kompetens går förstås före, men så där i största allmänhet får man ett osynligt försprång pga kvinna). Man ska stöda, peppa och lyfta varandra.

Men det finns ändå något som jag irriterar mig på i den här diskussionen. Kanske är det någonting i det här att man ”alltid ska peppa och lyfta andra kvinnor” som skaver. Jag tycker faktiskt inte alltid det. Det här är kanske ett sidospår: Men jag vill faktiskt att ni ska se kritiskt på mig som människa. Jag vill att ni ska kunna säga emot mig. Jag behöver inte en massa stöd bara för att jag är kvinna. Jag vill bli tagen på allvar. På något sätt tycker jag att jag har kommit så pass långt i den här jämställdhetskampen att jag tycker att ni får ifrågasätta mig. Att vi vågar argumentera med varandra är  girlpower. Att vi tar varandra på så stort allvar att vi vågar ifrågasätta varandra – där tror jag vi har nåt. I övrigt tyckte jag det var underbart det som Karhunen skrev: ”Börja prata gott om andra kvinnor bakom ryggen”. Det gör jag så ofta jag kan.

Hur kan man låta bli att rösta?

Skärmavbild 2019-02-14 kl. 22.59.54

Läste Stig Nygårds ledare i Vasabladet i morse och förfärade mig en stund. Det finländska valdeltagandet är ju inte känt för att vara skyhögt. Kring 70 % av de röstberättigade har röstat i de senaste riksdagsvalen (hela 87 % röstade i Sverige!). Det betyder att över en miljon finländare låg hemma i soffan på valdagen. Ack, du skamliga tanke.

Här lever vi med världens rättigheter och möjligheter. Och så finns det så där många som bara inte orkar. Såklart finns det andra orsaker också. Man kan bli sjuk och man kan få oväntade förhinder. Men min magkänsla säger ändå att en miljon finländare inte fick noro den dagen.

Stig spekulerade i om politikens innehåll helt enkelt inte engagerar finländarna, eller om de nuvarande påverkningsmöjligheterna upplevs som långsamma och krångliga. Ibland tycker jag att jag inte fattar ett dyft av politiska processer, men då har jag tack och lov Anna som kan hålla fina föreläsningar och sedan är jag med på kärran igen. Men hur jag än vänder och vrider på saken, så fattar jag inte HUR MAN KAN LÅTA BLI ATT RÖSTA I VAL.

Obegripligt.

Vi har ett riktigt supervalår framför oss. Först riksdagsvalet i april. Sedan EU-val i maj. Och den som lever får se om vi maxar med ytterligare ett landskapsval. Och bor du dessutom i Korsholm så har du en huisit spännande folkomröstning att delta i i mitten av mars (hoppas verkligen att Korsholmarna förstår att det är viktigt att rösta!).

Jag tänker så här: Just nu är det så mycket i Finland, Norden, Europa, världen som kan bli bättre. Vi som ändå har någon form av empati och framtidslust får inte försoffa oss när det kommer till valdeltagande. Vi ska rösta! Och vi ska rösta på bra typer! Som kan göra den här världen till en framtid som vi vill leva i.

Vi ska ta det här på allvar!

Vi ska fråga våra kandidater hur de står i frågor som är viktiga för oss. Vi ska ta reda på och engagera oss. ”Nä, men jag bryr mig inte om politik”. Eller ”politik är så tråkigt”. Hallåå, politik är inte bara politik. Politik är ju ramarna för hela vår vardag! Att välja rätt människor på de poster som ska bestämma hur våra liv ska formas – det är en av våra viktigaste uppgifter som medborgare.

Vem vill du att ska bestämma över hur våra dagisar ska funka? Hurudant system vi ska ha när vi förlorar jobbet. Hur våra fammon ska ha det på sitt boende. Hur vi ska hjälpa folk i nöd. Hur vi ska tänka kring klimatfrågor. Hur vi ska stöda inhemska företag. Vad är dina viktigaste kriterier?

Vi har lite på 50 dagar kvar tills riksdagsvalet och nu börjar snart valkampanjerna köra igång på allvar. Nu ska vi ställa de här frågorna till oss själva. Till varandra. Till våra kandidater. Hurudan vardag vill vi skapa i Finland under de kommande fyra åren?

Vem du röstar på bryr jag mig faktiskt inte om – huvudsaken att du hittar en kandidat som känns bra i just ditt hjärta! Det är inte bara vår rättighet, utan snarare vår skyldighet att ta ansvar. Att gå till valbåset är det minsta du kan göra för att skapa ett smartare Finland.

Med de orden önskar jag er en riktigt solig fredag!

Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

 

Du kom inte bara som en baby.

Aldrig går tiden så snabbt som när man har små barn. Först är det som om tiden stannar, planeterna fryser till is och havet slutar brusa. En ny människa har fötts och allting är förändrat. Man sluter sig i bubblan och stänger ute allt. Alla sänker rösten, sekunderna blir minuter och det enda som hörs är små, små andetag som aldrig får tystna.

Men sakta bryter världen sig in och fåglarna börjar sjunga igen. Bilarna börjar köra, solen går upp och årstiderna växlar. Livet fortsätter och månaderna rusar i väg. Sedan är det som om farten får fart. Bollen är i rullning och PANG så springer det förbi en liten människa med hästsvans och egen vilja.

Nu har vi en 1,5-åring. Pratar ännu om babyn, men det är ju befängt. För någon baby är My inte. Hon är ett barn nu. Ett så härligt litet barn. Som just nu äter banan vid mina fötter i soffan. ”Hur många bananer skulle ni säga att är rimligt att man ger åt ett barn per dag?” frågade jag mamma och Lotta i morse. Mys trademark är lite så här: En karvalakki på huvudet, en banan i handen och Samis skor på fötterna. Hon älskar verkligen bananer. Och att klä ut sig.

Brukar titta på henne när hon sover och tänka att hon hela tiden har varit för bra för att vara sann. Hur kan man ha ett barn som aldrig är till besvär? Eller var det bara jag som var mer rustad för en baby just nu? Det händer faktiskt nästan aldrig att jag blir irriterad på henne. Tycker bara hon är fin fin fin och så gullig så gullig så gullig i allt hon gör.

Och all den kärlek hon sprider omkring sig. Hon kom inte bara som en baby i den här familjen. Hon kom som ett sorts klister i hela vårt umgänge med andra och varandra. Ett perspektiv, en helt ny dimension. När jag tänker tillbaka på året som gått så har vi verkligen älskat ihjäl henne.

”Hon kommer säkert att bli alldeles vidrig i framtiden” skojade jag med min fina massör Frida. ”Eller så sprider hon vidare all den kärlek hon får”, kontrade Frida. Och det tror jag också. Det finns inga barn som fått för mycket kärlek. Det tänker jag på när jag ser henne med Matheos kompisar. Som ibland strider om vem som ska få vara med henne. Ibland tar hon deras telefoner och sitter på dem (där ligger de snällt medan hon använder dem som stol när hon kollar på Bolibompa-dansen på youtube).

Eller när vi andra är vakna och My sover och vi tittar på bilder av henne – och börjar sakna henne – och barnen måste smyga in och titta och känna lite på henne igen. För att hon är så gullig. Tänker på hur mycket vi hade gått miste om, om vi aldrig hade fått henne. Fajt om vem som ska väcka henne, vem som ska få komma med och hämta från dagis.

Samtidigt är hon den som snällt får hänga med i periferin på skjutser, fotismatcher, storhandlingar, möten och träningar. Att säga att livet skulle snurra runt henne är orättvist. Hon bjuder också tillbaka.

Hon pratar nästan ingenting ännu, men är trots det en god kommunikatör. Jag kan säga ”Ta av dig strumporna och lägg dem i tvättmaskinen” – då gör hon det. ”Ta av dig din blöja och lägg den i roskis” – och hon gör det. När jag ligger i soffan tar hon mig i handen och säger ”MAMMA” och drar mig mot köket. När man väl är där pekar hon strängt på bananen. Hon förstår så mycket mer än vi vet. Men säger mest tack, hejdå och vad vi heter.

När jag säger ”Ta kex ur skåpet, men visa inte åt My” åt de stora barnen, så ser man hur hon sakta vänder ansiktet och spänner blicken i mig. Liksom hallåå, jag står precis här bredvid, din ärkenöt. Och så tar hon sats, höjer fingret mot skåpet och skriker rakt ut. Helt dum är hon inte.

Nu gäller det väl bara att välja en mössa för dagen, så är helgen i gång!

IMG_8709

Yup.

IMG_8711

Trevlig lördag på er!

Österbottens ljuvligaste människa?

Det finns ju människor. Och så finns det människor. Ni vet, såna där som ger världen sin feeling. Som lyser upp en slaskig dag och som sprider sin energi som konfetti.

Själv har man ju många gånger velat bli en sådan, men med åren har jag fått inse: Jag är alldeles för bitter och inåtvänd (heh) för att bli en som tar över ett helt rum. Jag är nu bara vad jag är. Och det duger! Det finns andra som kan lysa upp rum.

Efter min brutala spysjuka sist hämtade vi mat från Burger King på den tredje dagen. Ni vet när man äntligen kan äta igen och känner optimistisk hunger. Då låg jag i soffan och ropade ”LEVERANSIN! LEVERANNNSIN!”. Sami förstod förstås ingenting, där han stod med sina take away-påsar. Han hade ju ingen aning om att jag imiterade en av Närpes hårdaste some-stjärnor Erica från Angel’s Syateljé.

Jag har blivit rätt mättad på slipade influencers i mina flöden. Ibland känns det bara så himla uppfriskande med någon som kommer in och bara levererar från hjärtat. Varje gång det kommer en ny video från Angel’s Syateljé så ropar jag högt JESSSSSSSS.

Obegriiiiipligt att ett så här bra instakonto bara kan ha drygt 250 följare. Nu som då tänker jag tanken att jag ska köra till Närpes för att få hänga en stund i den här goda stämningen. Men sedan ser jag ut genom fönstret och inser att det är cirka 400 meter snö på gården. Får vänta till sommaren.

Ja, det här var mitt fredagstips från mig till er! Tänk om alla bara skulle kunna vara lite mer så här på sociala medier. Tror vi skulle ha mycket roligare då. Följ, följ! Bättre start på helgen kan man inte få. Puss & kram!

Full fart.

IMG_4424

Anna brukar säga att det är osympatiskt att gå an om hur mycket man har på jobbet och hur stressigt allt är. Men jag skulle ändå vilja säga så här: Det är förvisso mycket just nu. Men det är underbart!

När det är riktigt tuffa tider (det vill säga: sådana intensiva perioder som pågår just nu) så måste man ändå försöka dra till sitt mest rationella tänkande. Jag försöker tänka så här: Visst är det otroligt lyxigt att vi har så många uppdrag att vi knappt hinner svara på efterfrågan! Det är den ultimata situationen för en liten byrå i uppstartfasen.

Just nu har vi det faktiskt så väl förspänt att kunderna står på rad utanför. Vi hinner inte ens köra någon aktiv försäljning för kunderna kommer ändå. Liksom tänk! Det är ju otroligt! Så här på den sjätte månaden får man verkligen vara glad. Tänk om situationen var den motsatta: Att jag hade massor av tid att blogga, jogga och ha sovmorgnar (då skulle det antagligen betyda att affärerna går lite trögt, haha!).

fullsizeoutput_17e5

Och en annan sak: Mys dagisstart har varit den smidigaste någonsin! Det går alltså jättejättebra! Varje dag när jag hämtar säger de bara positiva saker. Att hon äter bra, sover bra, leker bra, lyssnar bra. Hon grät inte ens när vi lämnade igår. Det har verkligen gått helt perfekt. Men det ska också personalen på Touhula ha en stor kram för. De är så underbara. Och My likaså.

Vardagen rullar i alla fall framåt. I raketfart mot våren!