Ganska enkel, trots allt.

Allt oftare konstaterar jag för mig själv att jag är en ganska enkel människa (men så är jag ju också born and raised av två fullfjädrade livsnjutare). I fredags bestämde jag mig för att gå hem lite tidigare. Jag och Anna städade Vasakontoret (så skönt att avsluta veckan med rena ytor och nytvättade golv) Vid 15 sade jag tack och hej och gjorde något som jag aldrig orkar göra: Jag gick en vända på stan. 

När jag själv bodde på landet som tonåring kändes det närmast som en våt dröm att ha ett shopping center nära inpå. Tänkte att folk som har ett sånt nära inte gör annat än går runt där. Well well, går igenom Rewell Center varje morgon eftersom jag oftast parkerar i deras grotta, men i övrigt har jag väldigt lite att hämta där i vardagen. Shoppar gör man ju aldrig. Minns ni när det ännu var pk att skriva “shopping” under hobbyer i Mina vänner-böckerna?

Men just denna fredag hade jag bestämt mig för att jag skulle göra just det: shoppa. Kan seriöst inte minnas när jag har gått i affärer senast. Hade en bild av att det är roligt, men det kan man ju verkligen inte påstå. Är så hopplöst dålig på att orka prova kläder. Som vanligt blev det att chansa. Hittade så fina Tiger of Sweden-tröjor på Aukia (på femtio procent dessutom!). Men vid handtvätt går faktiskt min gräns. Har provat många gånger men det blir aldrig gjort och tröjorna ruttnar bort. Så jag gick till en kedja och köpte en tröja som antagligen ett barn har sytt under förkastliga förhållanden (jag sa ju det: shopping är inte roligt!).

Jag kämpade vidare och köpte en ny parfym. Eftersom det är det närmaste man kommer att byta personlighet (hittade tyvärr ingen affär som säljer ny personlighet). Men jag köpte en parfym med OTROLIGT våriga undertoner. Såg framför mig hur jag skulle segla in i vardagsrummet, i nya fredagskläder med doften av en frisk vårvind (nivån på målbilderna som man jobbar med i en pandemi).

På tal om målbilder så är det just positiva målbilder som uppfyller mycket av mina tankar. Jag matar, matar, matar hjärnan med roliga stunder och situationer som jag tänker att snart ska komma. En riktigt vild och stor trädgårdsfest i försommaren (vi har ju aldrig haft någon inflyttningsfest!), weekend med mina kompisar i någon huvudstad, något riktigt fullsmockat event på jobbet, mina kompisars bröllop och annat som bara ligger och väntar på bättre tider. Jag tänker på dem jätteofta. Festivaler, resor och bemärkelsedagar. Matar hjärnan med styrka.

Ibland kan jag väcka en liten, liten fjäril till liv med bara tankar. Igår när jag körde hem kom jag att tänka på Vaasa Festival 2021. Fatta att de har min barndoms soundtrack som dragplåster (mamma och pappa lyssnade så mycket på både Tomas Ledin och J.Karjalainen när jag var barn). Blev så glad att jag lade på Missä se Väinö on riktigt högt i bilen. Fortsatte med Hän

Vilken bekymmerslös feeling musik kan bidra med!

Jag tror det är viktigt att vi klamrar oss fast vid Håkans ord: “Och jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa, inte hänt än”. Just nu förlåter jag en hel del (som till exempel reatröjor från H&M), så länge vi orkar lite, lite, lite till. Tänk om vi faktiskt får stå i publiken och vråla till Väinö i sommar!

Ja, särskilt svår är jag ju inte. Lite parfym, nya mjukisbyxor och några låtar så är jag ganska tillfreds med tillvaron.

Livet, inte ska man göra det så svårt.

Städa bort veckan.


Vi vet alla att man inte ska bråka med måndagar i onödan. Att inleda veckan med tomt kylskåp och förfärlig oreda hemma tar ju kål på vilken fullfjädrad, grundad livslust som helst. Därför strävar jag alltid efter att hinna med en total uppryckning av min omgivning under söndagen. 

Städa och storhandla. Tvätta några maskiner tvätt och plocka alla ytor tomma. Bädda för att göra början av veckan så smooth som möjligt. 

Söndagen kommer ju oundvikligen med en lite olustig känsla. Glad i hågen tjippar jag iväg till jobbet på måndag, men ändå är det något med söndagen som alltid skaver lite. Nu kanske jag talar för mig själv, men någonstans där djupt inne pyr en liten separationsångest från helgen. Man skulle liksom alltid vilja ha en dag till. 

Därför har jag sedan länge försökt fylla söndagen med just såna här sysslor som bara bidrar med vällust. Mysse hängde på till Lidl och tillsammans skottade vi trottoaren här utanför och hela gården. Hederligt kroppsarbete som gjorde en riktigt frisk i sinnet.


Mileas bästa känsla i livet är när kylskåpet är proppfullt (kan verkligen relatera – finns ingenting värre än att småhungrig kurva via ett tomt kylskåp). Tycker också det bidrar med trygghet när skåpen är smockfulla. Samma sak när man har städat. Kan nästan få gåshus när allt doftar tallsåpa (brukar tvätta golven med tallsåpa bara för att få sommarfeeling). När jag efteråt tänder en brasa och allt är perrrrfekt. Då tänker jag ofta på att jag sist och slutligen är en ganska enkel människa. 

Addera sedan söndagsbastun på det. Då har man verkligen städat allt. Både sitt yttre och sitt inre. Så otroligt skön känsla att bara lägga sig i sängen och låta den nya veckan komma. 

Aldrig för sent att ändra sig.

Bloggen har blivit ett helgnöje, märker jag. Den här gången är det söndag förmiddag och jag ligger i soffan med tre andra. Där låg datorn och frestade. Perfekt!

Vaknade av en väckarklocka som inte var min. I vanlig ordning snoozade väckarklockans innehavare tills alla andra utom han själv var vakna. I dag börjar någon padel-liga som han ska spela i vinter. Första matchen. Tycker om folk som hittar nya passioner sent i livet. Nu pratar jag om min man som om han sjunger på refrängen. Men ni fattar. Roligt är det! 

En annan som provade på något nytt den här helgen var My. Igår var vi till Hutski och skrinnade hela familjen. Det märks i mina biceps idag, att jag bar upp en vinglig treåring på skridskor igår. Glömmer alltid bort hur roligt det är att skrinna. Att ta full fart och bara swischa iväg. Då känner man att man lever. 

Ändå är det nog just vid vintersporterna som man känner att man inte är 17 längre. Kände det kanske främst i pulkabacken i fredags. Hur känsligt, bony ass jag har fått. Svanskotan var inte helt okej med sättet jag åkte peffis på. Det var också något med balansen när vi åkte skridskor som jag skämdes över. Jag måste helt enkelt skrinna mycket mer i vinter. Föll inte igår, men känner spontant att om jag skulle falla så skulle det var lårbenshalsen nästa (lite som när jag föll i skidspåret för två år sedan – har fortfarande krångel med sidan jag landade på). 

En annan sak som jag har märkt i mig själv är att det här är första vintern som jag gläds över snön. I över 30 år har jag fört ett inre krig mot vinterhalvåret. Ungefär som om det gjorde vintern mer uthärdlig! Jag har bara levt för sommar, grönt och sol. Men kanske var det den otroligt soliga skidsemestern förra vintern som var spiken i kistan. Plötslig är jag en winterlover! 

Har utlovats iskallt vinterväder i nästan två veckor framöver. Allt som ska göras får man passa på att göra snabbt, snabbt nu. Pulka, skrinna, skida, slalom, allt. Den finska vintern kan man inte riktigt lita på (även om folk har skvallrat mycket om att det ska bli som vintern 2010-2011 när jag satt inne med en nyfödd prematur i tre veckor pga hon var för späd för att tas ut i -20-temperaturer).

På tal om motsatsen till vinter, så har mina vänner på produktionsbolaget Parad premiär för den andra säsongen av Maria och sommarpratarna ikväll. Premiär på Yle 20.00, men första avsnittet finns redan på Arenan. Där finns ju hela första säsongen om ni har tröttnat på att gotta er i vintern. Sommarfeeling deluxe ute i skärgården. Ser så fram emot avsnittet om manlighet som gästas av Filip Saxén, Anders Helenius och Axel Åhman. Speciellt glad för att Project Liv-Nina, vars sommarprat jag hade äran att vara redaktör för, också fick plats i säsongens sista avsnitt! Ja, det kan ni kolla på ikväll när ni har tröttnat på snön som just nu singlar ner utanför fönstret. 

Helt objektivt ser jag att detta var det torraste blogginlägget som på år och dagar har publicerats i denna blogg, men jag skyller egentligen allt på Linnea Portin som önskade sig mer dagboksbloggande. Så här oförlåtligt grå är jag innerst inne.

I hopp om bättre tider,
din Linn

Varifrån kom scenskräcken?

Ni vet hur det är med trollen som spricker när man drar ut dem i dagsljus? Ja, just därför tänkte jag detta kunde vara en härlig stund att skriva lite om min stegrande scenskräck. Tänker att den kanske går upp i rök då, pang boom bang.

Tills coronan kom hade jag ett mycket publikt jobb. Vi föreläste som små dårar, höll i konferenser och modererade paneler. Kanske fanns scenskräcken där hela tiden, men jag tryckte undan den för jag tänkte att den kanske försvann om jag inte låtsades om den. Eller så fanns den inte. Vete 🐱 hur det förhöll sig.

Egentligen är det inte så farligt att stå på scen. Det glömmer jag alltid bort. När jag väl har kört igång kan det till om med hända att jag njuter av det. Att showaren vaknar. Att jag får feeling och glömmer bort att vara rädd.

Men nu tycker vi ska fokusera lite på hur det ser ut just timmen innan jag ska leverera. Vi kan till exempel ta en liten föreläsning här i december. Just innan stod jag i badrummet och försökte med ALLT VÅLD komma undan. “Nej nu måste jag fejka en feber!”. Snälla, ge mig spysjuka! Ge mig lite corona! Låt barnen få noro! NÅGOT MÅSTE HÄNDA SÅ JAG FÅR STÄLLA IN. Det låter helt befängt, men tyvärr är jag just exakt så här befängd. 

Tyvärr – eller ska vi säga tack och lov – är jag så samvetsgrann att jag aldrig täcks göra verklighet av mina ödesdigra planer. Även om jag verkligen, verkligen, verkligen vill komma undan där och då. 

Jag och Sami lyssnade på Kevin Holmströms vinterprat häromdagen när vi körde till Vörå. Kunde verkligen relatera till det där när han frågade sig why oh why man håller på med spex och sång och humor och dans. Inte för att jag gör det, men ni fattar andemeningen. Vaaarför ska man utsätta sig för plågan?

Aj aj aj, den där risken som alltid ligger där och lurar, att allt blir en total flopp. Direktcitat från Kevin: Plötsligt står man där med byxorna nere och skäms, kallsvetten bryter ut och livsgnistan slocknar. Till skillnad från mig, så verkar Kevin ändå kommit fram till att inget känns så bra som när det lyckas. Well well, själv slår jag mest huvudet i väggen efter en föreläsning och tänker: Herregud, varför sa jag så dääääär? Nee, kunde jag inte bara vara tyst om deeeeet? Skamsköljningarna strömmar friskt. Flera dagar efteråt. 

Petra som jag jobbar med brukar alltid säga att det absolut inte märks eller syns att jag är så nervös som jag utger mig från att vara (år av fake it til you make it kommer äntligen till sin rätt). Men ugh, alltså. Minns i somras efter ett långt uppehåll av föreläsningar, när jag körde genom stan och var tvungen att stanna och spy på gamla busstationen för det kändes så hemskt att köra igång igen. Men genomförde nog. Om det gick bra? Det kan hända.

För visst förekommer också stunder när jag tänker att “yes, det där gjorde jag riktigt bra!”. Att publiken gav mig riktigt bra energi och goda samtal uppstod under föreläsningens gång. Då händer det att jag tänker “wow, det var värt sitt pris!”. SHIT VILKET FLYT! 

Säger inte heller att det inte händer att jag de lyckade gångerna även får hybris. Att jag får för mig att jag ska bli showartist/programledare/föreläsare på heltid. 

Ni tycker att den här människan som skriver den här bloggen verkar spritt språngande galen? JA, JAG SÄGER JU DET! Logiskt är det inte. Osvårt är de inte heller.

När man stiger ut framför en publik blottar man varje gång en liten bit av sin själ, serverar den en utomordentlig chans att genomskåda hela ens väsen. Här gäller det verkligen att kunna bottna i bilden av sig själv och leva upp till publikens förväntningar. Kanske är det det som känns fruktansvärt? Och liksom obegripligt att man hela tiden ger sig in i matchen!

Nee hörni, nu hör jag verkligen att den här köksbordspsykologen har sagt sitt. Fick en liten töntig vibb här på slutet, men det var ju trevligt så länge det varade. Vi slutar med en bild från en tidig morgonnatt när jag låg i en hotellsäng och försökte framkalla noro (gick inte den gången heller). AJÖSS!

Ingen sol och inga vänner.

Lade klockan och ringa på åtta imorse. Sent omsider slog det mig att det kanske börjar vara dags att återgå till den vanliga dygnsrytmen (dags att inse att den här bingea-serier-och-äta-chips-till-halv-två-varje-natt-rytmen är övergående). Snoozade till 9. Steg upp halv 10. Varför lär man sig aldrig? 

Det här jullovet går till den bästa semestern i historien sedan jag blev företagare för 917 dagar sedan. Nu känner jag mig genuint utvilad. Har varit så nyttigt för mig att göra ingenting. Eller ska vi säga: ingenting som kräver av min kreativa och strategiska hjärnhalva. Nu har jag bara gjort lustfyllda och rogivande sysslor. Sånt som gör att man till slut längtar efter att tänka själv.

Ja förresten, det var solen jag tänkte prata om. My ritade en sol medan vi åt frukost. Och jag försökte återkalla solen i mitt minne. När såg vi den senast? Jag kan inte minnas att jag sett solen på Brändö under hela jullovet. Inte undra på att det känns feeerruktansvärt svårt att klä på sig och gå ut. Ungefär lika inspirerande som att klä på sig och kliva in i en hink med aska. Nu medan jag ligger här googlar jag en tiodygnsprognos och ser att den ska lysa två timmar på onsdag (gäller att vara alert mellan 9-11!!).

Läste Hanapees blogg häromdagen om hur pandemin gjort att hon känner sig helt personlighetslös. Direktcitat: Från att känna att jag har massa intressen och är en relativt kul och trevlig person känner jag liksom att jag in har några intressen kvar? Mina intressen har ju varit att SOCIALISERA. Träffa folk. Eller ”killar och disco” som jag alltid skrev i alla såna ”Mina vänner – böcker”. 

En kväll när jag var ute och sprang fick jag plötsligt ett infall att jag inte har vänner. Jag föll ner på knä i den våta snön och skrek “nooooo” så det skrålade över Metviken. Nej, det gjorde jag förstås inte, men jag blev bara så bedrövad av upptäckten. Hur kunde jag förlora alla? Sedan slog det mig att vi är mitt i en pandemi, att det antagligen bara är en känsla. Det är väl det att jag plötsligt träffar alla vänner mer sällan som gör att jag tror att de har gått upp i rök. Precis som Hanapee inser jag nu att jag hur mycket vi socialiserade förr. Gäster. Middagar. Sammanhang att träffa folk i.

Nu när jag tänker på det så är det ju inte helt förbjudet att ringa upp vänner och bjuda in dem på middagar. Det får jag helt enkelt försöka göra lite oftare tills vi får möjlighet att arrangera den här inflyttningsfesten som vi har skjutit upp i närmare ett år nu. 

Det har ju varit mycket snack om “det glada tjugotalet” som kommer att ta vid OM pandemin besegras. Wikipedia säger att 1920-talet klassas som en av de mest framgångsrika i mänsklighetens historia pga den innehöll medicinska och vetenskapliga framsteg (kan vi göra om den bedriften iom vaccinet, please?). Det glada tjugotalet präglades av en ekonomisk, social, konstnärlig och kulturell dynamik. Det låter så härligt. Synd att ekonomin är körd i botten för många, men kanske vi ändå får lite glädje i alla de inställda fester som ska tas igen sedan. Bröllop, födelsedagar och jubileum. Jag väljer att se det så. 

Fan, jag märker att jag inte kan blogga utan att nämna pandemin. Så fruktansvärt lame för er som läser. Ändå roligt att så många hänger här trots den mycket oregelbundna takten. 

In loving memory: Dinner with friends.

Nytt år, nytt namn.

Kanske lurar jag mig själv att allt ska bli lite lättare när jag mitt i allt ändrar till Forever Jung. Men i ärlighetens namn: Vad är Mama’s got the magic för ett bloggnamn egentligen? En gång skulle jag byta namn och så gick jag till en sloganizer (någon sorts kostnadsfri namngenerator på nätet – och se på fan, där kom Mama’s got the magic som första – det tog jag!). 

Då – mitt i mammabloggens guldera – satt det säkert alldeles utmärkt. Numera händer det mest att jag mumlar lite generat när någon frågar vad min blogg heter. Går snabbt därifrån. Leker att jag inte riktigt hörde frågan. Därför hände det sig just att jag fick ett infall och skrev in Forever Jung. För trots att mina första gråa hår uppenbarade sig i veckan (äntligen!) känner jag mig ganska ung i sinnet just nu. Förhoppningsvis förevigt.

Vaknade nyligen efter en lång tupplur i soffan. Det är nyårsdagen idag. Är verkligen inte gjord för att sitta uppe halva natten och sladdra med vänner. Jag blir ju så förskräckligt trött! .. men förstås glad också. Vänner och vin är ju trots allt livet. Men en tupplur senare är jag som ny. Jag sträckte mig efter datorn och tänkte att “nej NU ska jag blogga!”. 

Men grått hår, vilken grej va? Vi skriver den första dagen för 2021 och jag har fått mina första efterlängtade gråa år. Klippte en lugg häromdagen och berättade om mina hårgoals för min frisör Emma. Tänk er grått, axellångt hår med lugg. Kan för närvarande inte tänka mig något läckrare. Tyvärr tror jag inte att vi går i mål med den ännu 2021. Gråhårifieringen brukar gå så långsamt. Men tänker att det låter underbart: Ung i sinnet, gammal i håret.

Har avgett två nyårslöften. Ett kom jag på i natt. Jag ska gå ett endagspass i älgjakten (Ronnie säger att det kanske kostar tio euro).  Jag har snackat om älgjakten i flera år nu, men aldrig blir det av. I år är året jag ska få uppleva det (“ta tag i en dröm”, så att säga). Det andra bestämde vi bilen hem. Att vi ska försöka bli ännu kärare i varandra. Oklart hur man gör, men under jullovet har vi sett obskyra mängder tv-serier. Tänker att vi ska bli som Nina och Calle i Vår tid är nu. Ni får skratta (vi gör det också).

På tal om Vår tid är nu. Jag har inspirerats alldeles förfärligt av den. Kostymen! Scenografin! Miljöerna! Karin Franz Körlof som spelar Maggans vän Lilly är min nya stilikon. Femtiotalet och sextiotalet är så estetiskt tilltalande i den här serien att jag bara oooh:ar och har mig i soffan. Länge sedan jag drabbats så varmt av en serie. Bara svåra, ljuvliga relationer (inga jävla vapen så långt ögat når). Mina bästa karaktärer? Nina, Maggan, Ethel, Stickan och Roos. Min bästa säsong? Ettan och fyran. 

Så här mitt i en pandemi har jag tänkt mycket på första avsnittet av serien. Minns ni det? Det är fredsdagen år 1945 i Stockholm. Kriget är slut och folkfest utbryter på gatorna. Det känns som det regnar konfetti ur himlen. Känslan av att nu kommer nya tider. Allt är möjligt igen! Vår tid är nu! Jag hoppas vi någon gång får en sådan. När vi får gå ut på gatorna och utropa att vi har besegrat corren. Den tanken håller mig väldigt flytande nu (om vi får en sådan lovar jag att precis som Nina ordna en fredsbankett!). Oavsett om det är i år eller om fyra år. 

Den dagen vill jag vara med. 

Whatever floats your boat.

Jag tror det var i onsdags som vi alla, en efter en, hålögt lommande fram till köksbordet. Ute piskade novemberregnet i matsalsfönstret och brödet kändes extra torrt den här tidiga morgonen. Barnen satt tysta och tuggade. En med ögonen öppna, två med dem stängda. Kaffekokaren bubblade. Brödrosten hoppade till i tystnaden. Klockan tickade. 

Dessutom kände alla sig frusna. Bara morgonben mot kalla stolar. Gråa påsar under ögonen.

Allt vi egentligen ville var att gå och lägga oss igen. Orimligt, kändes det, att ta sig an en så här svart och tidig morgon. Även om den i sig inte var tidig. Utan mest bara orkeslös och urvattnad. Så där som bara sent i november kan kännas. 

“Nej hörni, om de som bor i varma länder skulle FÖRSTÅ hur SVÅRT det är att vakna i Finland”, sa jag i ett desperat försök att .. säga nåt.

“Ja, tänk på dem som får vakna i Vietnam idag” sa någon. Och det var starten på några minuter av en oerhört skön visualisering. Ibland kan man (jag) behöva just det, att riktigt intensivt gå in i tanken på att få vakna i Vietnam.

Hur många gånger har man inte känt sig just exakt så här? Att man känner sig så hopplöst dränerad av mörkret – och så kommer äntligen den där dagen! När man har bokat en resa och man äntligen ska få åka iväg (nå, nu vet vi alla att det pågår både pandemier och klimatkriser, men nu är det november, låt en kvinna drömma, va).

Minns ni den där känslan när klockan ringer mitt i natten och man ska åka iväg till flygplatsen? Ögonen svider och man somnade allt för sent. Ute är det också kallt. Barnen vill inte heller vakna. Men när alla väl vaknar känns det ändå pirrigt. Nu ska vi åka bort!

Taxin kommer och väskorna packas in i bakluckan medan något snöblandat regn yr runt huvudet och gör tröjan våt (någon jacka orkar man inte ha med sig). Sedan åker man genom natten till Helsinki-Vantaa. Kanske någon trött 80-tals dänga svagt i bilstereon. 

På flygplatsen är det alltid lite för starka lampor när man går in genom dörrarna. Man ser sitt trötta fejs i en spegel, antagligen har man utväxt i håret. Osminkad och grå. Men det gör inget. För det är mitt i natten och snart ska man få somna igen. Tror man. Kanske gnäller barnen. Antagligen snäser man åt dem till svar. Kanske hotar man. För man är för trött för svara snällt. Det är trots allt fortfarande mitt i natten. 

Här finns exakt en sådan bild. Jag riktigt ser hur eländigt trött jag är i själen. Men vi håller god min.

 

 Sedan får man äntligen gå ombord på planet (mycket “äntligen” nu, men betänk det faktum att resan antagligen bokades för flera månader sedan och allt vi har sett fram emot hela vintern är detta).

Sedan väntar uppskattningsvis 10-14 timmar av varierande kamp. Kanske slumrar du till. Kanske vaknar du av att det är 40 grader varmt i planet och du är 100 % uttorkad. Antagligen sover något barn dåligt i ditt famn och du har inte känt din högra arm på de senaste tre timmarna. Någon podd kanske babblar i dina öron. Utan att du riktigt orkar lyssna. Och ögonen, de svider fortfarande av tröttma. För hundrade gången sneglar du med ena ögat mot världskartan på skärmen (alltid är det 6 timmar kvar!). 

Men sedan – efter timmar och timmar av nackspärr och nattkamp hörs äntligen någon röst i högtalaren som säger något lovande och välkomnande. Kanske är det något mat som ska serveras, kanske är vi redan framme och det är dags att landa. 

Rödbrusiga, skelögda, lättade. 

Men framme.

 

.. och här är det som om axlarna faller ner till sin rätta plats. Förvisso är man svettig (och antagligen luktar man svett också!), är vrålhungrig och har flottigt hår. Men nu är vi här! Med hjälp av de absolut sista krafterna tog vi oss hit. I alldeles för varma kläder. 

Den fuktiga, varma luften slår emot som en varm kram. Allt det kalla och onda inuti tinar upp. Man kan knappt tro att det är sant. Att vi är här! Och nu väntar två fantastiska veckor av 100 % njut. Visst, ännu väntar passkontroller, bagageband och trötta barn som ska bäras till taxi eller buss. Men det gör man så gärna. Om det så är det sista vi gör.

Jag har haft
fördelen att ha föräldrar som har dragit mig på resor så länge jag har levt. Har också lärt mig att det första dygnet alltid känns lite obekvämt. Det vet jag alltid när jag kommer till hotellet. Att det tar en natt innan jag tycker att allt är härligt (kommer ihåg att jag skrattade mycket igenkännande den där första gången i lågstadiet när någon drog juttun om indianen som med jämna mellanrum måste stanna och invänta sin själ, hah!). Allt känns lite otryggt, kanske doftar det något som gör mig orolig. 

 

Så checkar man in. Ställer in kappsäckarna på rummet. Sätter sig på sängen. Jahapp? Kanske är det kväll. Kanske är det natt. Kanske är det morgon. Oavsett känner man att dygnet saknar ramar. Och att man måste äta och dricka innan man kan göra något annat. Barnen är glada! Sami läser säkert någon broschyr som står på byrån. Kanske slår han in lösenordet till wifin.

Det är alltid en kamp att transportera en stor familj över kontinenter (en priviligerad, bortskämd sådan, obs obs). Men när solen sedan reser sig över en den första morgonen har man redan glömt det. Lite generat klär man på sig en klänning. Varför känns det alltid som maskerad den första morgonen? Så fel på vinterkroppen? Man smörjer den vita, genomskinliga näsan med spf. Solkrämen doftar antagligen alldeles underbart.

 

Sedan kommer stunden som man har visualiserat hela vintern. Den första frukosten. Kanske serveras den vid havet. Bortglömda är alla snustorra rågbröd. Här tornar frukter upp sig, juicemaskiner, kaffe, croissanter, ostar, bröd, ägg, våfflor. Allt som vi INTE har ätit hemma. Och man är så hungrig att man knappt hinner känna att man inte längre fryser. Och hur fantastiskt skönt det är att äntligen vara varm. Det förstår bara folk som vanligtvis alltid fryser. 

Och barnen får äta precis vad de vill. Bara melon och ananas om de så vill. Antagligen kommer de att moffa i sig det tillsammans med sådana där runda flingor med chokladsmak. Kommer inte att lägga mig i. Den här tiden är bara till för njutning

 

Mycket längre än så här hann vi inte under den vindpinade, svarta morgonen. Men det gav oss i alla fall en liten stund av liv. Kanske får vi åter orientera mellan croissanter och papayor på frukostar där man aldrig behöver frysa. Kanske får vi inte. Men vissa av oss lever för att längta. Och just nu kan man inte mycket mer än det.

Vilken tanke håller din båt flytande just nu?

Den angstiga, ljuvliga identiteten.

I dag var jag ute och sprang efter jobbet. Ett par finlandssvenska låtar ploppade upp efter varandra i min playlist. Och det var ju mycket passande med tanke på att svenska veckan pågår som bäst. På fredag kulminerar den i svenska dagen (hurra!). Fick mig att filosofera lite kring svenskfinland. 

Av någon anledning har jag på äldre dagar fått lite urkiga vibbar av just ordet svenskfinland. Alla vi som bor här har nog en gång – möjligen också flera gånger – fått lite så där instängd, angstig feeling. Att vi är bara byter tjänster, poster och gifter oss turvist med varandra. Moikkar incenstuöst och åker till Barösund. 

Men när jag väl bryter ner själva svenskfinland i riktiga platser och riktiga människor är det förstås en helt annan känsla. Här finns så många begåvade och skojiga och fiffiga människor. Här finns otroliga platser också. Roliga dialekter och lång historia. Jag älskar ju Västnyland! Finns inget bättre än Österbotten! 

Faktum är ju att man halvt laddar revolvern när någon pratar nedvärderande om finlandssvenskar eller svenskfinland överlag – då fan! Då är en minsann alltid redo att stå upp för våra rättigheter att existera på samma villkor som de finskspråkiga (bara jag får jag prata skit, men INGEN ANNAN, heh!).

… för att i nästa sekund ba: UGH, svenskfinland.

Konstigt hur något i ens identitet kan vara så tudelat. Man älskar och man hatar. Kanske är det helt naturligt. Att man hatar att man älskar. Kanske hör det till att man som finlandssvensk ska hata svenskfinland. Också helt sjukt nu när jag tänker på det så här. Vi får helt enkelt skärpa oss. Eller så är jag ensam om det här – och det är JAG som får skärpa mig!

För de facto kände jag en otrolig stolthet när jag nyligen lyssnade på Tritonius av Kjell Westö och tänkte att “SHIT, vilken inläsning!”. Boken var otrolig, men hans egen inläsning lyfte helheten till en helt ny nivå. Precis samma feeling fick jag av Ann-Luise Bertells Heiman. Såg Erik Kiviniemis Bladis pojkan på Wasa Teater. Wow. Nog finns det ju otrolig talang och vilja här.

Minns första gången jag hörde Stormin av Månskensbonden och Iiris Viljanen. Vi satt alla tysta framför teven medan youtube spelade i Gula huset. Alla ba stirrade. Guu va bra låååt.

Den senaste tiden har jag lyssnat oavbrutet på Josefin Siréns låt Klöveråtton. Tycker egentligen allra bäst om den akustiska versionen som bara finns på Josefins insta. Hela låten förmedlar en känsla som får mig att böla.

Låten handlar om de bortflyttades längtan efter österbotten och den korta, ljusa tid vi har tillsammans när alla är lediga på semestern. Kan relatera till den där bitterljuva känslan i att vara hos mamma och pappa i skären i juli. Det är så vackert och så fint i Snappertuna när alla är samlade och man står inte ut med tanke på att man måste åka hem på söndag. Man vill inte att det ska ta sluuut. Man vill liksom gråta och skratta samtidigt.

För mig brister det alltid när Josefin sjunger om när de spelar kort “all vita att papp hadd on, men it najn sa naa, för all vila va kvar, tå allt e som e ska”. Vuxna barn till vuxna pappor som blundar och fortsätter spela Klöveråtton – för alla vill att tiden ska stå till. Så man får vara tillsammans lite längre. Så otroligt fin låt. Vörådialekt ❤ 

Ja ja ja, nu vet jag inte riktigt vart jag ville med det här inlägget. Förutom att jag ska ta mig själv i örat och uppskatta det finlandssvenska lite extra under den här veckan. Som den sanna finlandssvensk jag är har jag ju faktiskt på uppdrag av Folktinget fått äran att dela ut ett pris på svenska dagen-sändningen som går på Yle fem nu på fredag 19.50. Där delar jag ut pris till en finlandssvensk som har gjort klimatet i svenskfinland lite varmare under det gångna året. Kan redan nu avslöja att det är en så fin människa som får priset.

Men först: Klöveråtton ejn gang till.


Också jag ville och fick göra en abort.


Jag snubblade över May-Gret Axells insändare kring aborträtten i Vasabladet häromdagen (tyvärr låst artikel). Diskussionerna om abortlagstiftningen går het just nu. Dels på grund av vad som händer i Polen som jag skrev om i förra inlägget, men också för att 50 000 finländare nyligen skrev under medborgarinitiativet om att förnya vår abortlag.

Axell påminner mig om att vi fortfarande har viktiga diskussioner att föra. Jag tror att det är många med henne som anser att vi inte har rätten att stoppa det liv som påbörjats. Och jag tror att vi behöver prata om det här – även om det är svårt.

Debatten blir ofta infekterad när alla kommer in med lite olika synvinklar. Kanske moraliska, kanske religiösa, kanske juridiska, kanske erfarenhetsbaserade.

Tycker också det är omöjligt att vända och vrida kring de oföddas människovärde. Men jag skulle vilja prata om människans rätt att vara människa. Om vikten av att få en ny chans när det har gått snett (vi har ju trots allt bara människor).

Vi har gjort en abort i den här familjen. Det berättade jag aldrig om här, trots att jag bloggade flitigt då. Men faktum är att vi gjorde en abort 2011. När vi redan hade två barn.

Det kanske kan te sig märkligt om vi backar bandet 10 år. Att vi först krigade som galningar för att vårt andra barn skulle överleva. Sedan blev jag riktigt snabbt efteråt gravid igen. Och valde bort det – utan att blinka.

Jag är så otroligt tacksam för aborträtten. Att reproduktivt självbestämmande är en mänsklig rättighet som är fastställd i ett flertal internationella konventioner.

I sin insändare skriver Axell om att vi alla sammanvävs i moderns kropp. Där har babyn sin fristad. ”Sedan kommer det lilla barnet ut i världen för att leva sitt självständiga värld. Så har alla våra liv startat, så har det gått för dig och mig som nu läser det här. Vi är tacksamma för att vår mamma inte tänkte på oss som en kroppsdel som det var bäst att snitta bort ur hennes liv. Vi får göra vår insats som det var tänkt.

Här kan man ju pausa lite: Ur vems synvinkel var det tänkt så?

När Milea äntligen kom hem från sjukhuset efter en helt huvudlös graviditet och påföljande sjukhusvistelser var jag helt slut. Den normala babyvardagen tog sitt och våra resurser som föräldrar var inte direkt på plusnivå. Däremot har jag tack och lov och tyvärr alltid haft fertiliteten på plusnivå. När den här oväntade graviditeten mitt i allt knackade på visste vi vid första anblicken på varandra, att det här tyvärr inte går just nu. Inte en chans. För hela familjens bästa. Ni som har läst den här bloggen länge vet att jag inte är så bra på att vara gravid.

Jag vet väldigt lite om May-Gret men min magkänsla säger att hon värnar om familjen. Där kan vi helt säkert mötas. Här gjorde vi ett val för att orka ge våra andra barn den kärlek och den tid de förtjänade efter lång tid ifrån varandra på grund av alla sjukhusvistelser. Vi gav varandra tid för återhämtning. Vi gav hela familjen en chans att läka i lugn och ro.

I genomsnitt dör 5 kvinnor i timmen världen över på grund av osäkra aborter. Fem har dött medan jag skrev det här. Varje år dör 47 000 kvinnor och miljontals får svåra komplikationer. Det fick förstås inte jag eftersom jag genomförde min abort på Vasa Centralsjukhus (ni var underbara, tack!).

Studier från WHO visar att en strikt abortlag inte hänger samman med låga aborttal. Aborter genomförs ändå, under osäkra former. Vi kommer inte ifrån det: Shit, misstag och våld happens. Oönskade graviditeter happens. Utan tillgängliga aborter föds oönskade barn till föräldrar som saknar kapacitet.

Jag var så otroligt lättad när jag fick min tid och min abort genomförd. Trots att jag knappt hunnit bli gravid (v. 5) spydde jag redan så det flög runt omkring mig. Lättnaden och tacksamheten inför vår finländska abortlag var stor efteråt. Jag fick en ny chans. Sedan dess har jag tagit varje tillfälle i akt att försvara rätten till reproduktiv vård. Preventivmedel och abort är en förutsättning för ett hållbart och jämställt samhälle.

Vi var två fullvuxna tvåbarnsföräldrar som moka. Någon annan hade kanske en annan anledning. Ingen orsak är mer rätt eller fel än någon annan. Jag önskar in i det sista att vi står upp för en abortlag som litar på att den som ska bära barnet är den som är mest lämpad för att fatta beslut om sin kropp och sin förmåga att förvalta ett nytt liv.

Abort är alltid ett känsloladdat ämne. Debatterna och diskussionerna blossar upp regelbundet. Den här gången vill jag ändå passa på rikta ett riktigt stort tack till de vårdare som bemötte mig då, som inte lade minsta lilla skuld eller skam i mitt val, utan stöttade och gav mig precis allt jag behövde då. Kanske var det avgörande för att vårt liv blev just så här bra som det blev. Har aldrig ångrat det.

Vi hade helt enkelt inte kapacitet att bli en trebarnsfamilj 2011. Men det hade vi definitivt sex år senare, sommaren 2017, när Mysse mycket efterlängtad kom till världen.

Tycker vi ska minnas det. Att det ibland inte är så lätt att vara människa. Att det inte alltid går precis så där som vi tänkt. Och att vi ofta förtjänar en ny chans. Någon som ser till att vi får dra i nödbromsen när vi är som skörast, bara någon som som lägger en hand på vår axel och säger ”självklart, ska vi ordna det här” – oavsett vad som förde oss hit. Tack Finland för att vi fick välja själv.

6 tankar som ploppat upp i huvudet den senaste tiden.

Nu blir det minsann blandad kompott. Trots de mycket spridda skurarna får ni hänga med på en svängom i tankebanorna lately – kryddat med random bilder från mobilen. Spänn fast er, nu blire åka av.

1. PASSION MED HÅKKI. Tidigare i veckan hade vi Håkan Omars som gäst i BT-nätverket som vi driver på jobbet. Blev mycket tagen av det han pratade om gällande passion. Om att man inte vill vakna om 30 år och ångra att man inte gjorde mer av det som gjorde en riktigt glad och tillfreds. Tycker om att med jämna mellanrum få de stora frågorna slängda i ansiktet. Gör du det som du allra helst vill? Gör du det som gör dig varm i magen av när du tänker tillbaka om 30 år? Vad mer eller mindre kan du göra för att ta dig dit? Prettot och klyschigt, säger du kanske. Gör det något? Ne.

2. PEIK ÖSTERHOLM. Har denna fantastiska nyhetsuppläsare fått tillräckligt med cred? Skulle inte tro det. Ingen kan mäta sig med Österholm just nu. Den här trygga, stadiga, myndiga – men samtidigt sympatiska – rösten som läser upp dagens viktigaste händelser – vad mer kan man behöva i sina öron? ITT NAA. Påminner mycket om min forna kollega Björn Nyberg (inte undra på att man tycker om den!).

3. VAD HÄNDER I POLEN? Av misstag kan man ju med jämna mellanrum få för sig att mänskligheten utvecklas, evolutionen gör sitt och allt blir bättre. Att allt automatiskt går framåt. Men det är ju ett faktum som vi på inga vis kan ta för givet. Det kommer progressiva tider, det kommer extremt konservativa tider. Allt går i cykler. Framåt, bakåt, framåt. Inte skulle man ju för någonting i världen kunna tro att en så extrem abortlag som den i Polen skulle godkännas 2020. Det är så absurt att vi tar ett så stort steg bakåt. Abort tillåts alltså i fortsättningen enbart om 1. modern har våldtagits 2. utsatts för incest eller om 3. hennes liv är i fara. Kvinnan fråntas helt rätten att bestämma själv. Mysigt, va. Det är lite som när Trump ersatte Obama – man förstår inte hur det kan vara MÖJLIGT. Faktum: Vi får aldrig slappna av.

4. ÖGA FÖR DET OSTYLADE. Bff-Ellen bloggade häromdagen om topp 10 content hon uppskattar på insta. Jag skrattade och kände mig djupt träffas på den omvända listan över grymt störande element. Speciellt det där med att vara för glad (skrattade högt när hon skrev ”jag behöver inte dina good vibes, jag köper inte ens dem. Tagga ner. Kul att du är glad, men erkänn att vissa saker bara suger. ERKÄNN!!!”). Fick mig att rannsaka mig själv några gånger om (kände mig riskzonsbenägen). MEN – det var inte min point. Utan jag tyckte Ellen formulerade en närmast felfri spaning i det evigt aktuella ämnet ”för slipat bildinnehåll”:

Sluta, du är Ellen, 33 från Jeppis, inte nån proffsinfluencer, du behöver inte styla ditt frukostbord till operfekt perfektion. Hemligheten med perfekta bilder är inte att styla till perfektion, utan att ha öga för när det ostylade är perfekt”.

5. VALVEN INUTI OSS. Kan vi ännu lite återvända till Håkki Omars? Jag hade en tanke till angående vår personliga utveckling. Uppskattade särskilt mycket när han citerade Tranströmers dikt Romanska bågar och pratade om valven inuti oss (”inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt”). Ju mer du lär dig och utvecklas, desto fler valv öppnar sig inuti dig. Varje ny erfarenhet ger dig en nyckel till nästa dörr. Den vägen blir människan aldrig färdig. Allt är en rörelse mot någonting. Det var skönt att lyssna på.

Det här senaste året har varit ett helt sjukt utvecklande år på så många plan. Men man märker ju det sällan eftersom man är så inne i sin juttu. Pratade med Anna om det efteråt. Hon är den mest drivna och outtröttliga människa jag någonsin har träffat (och då har jag träffat många drivna människor). Men vi drivs av helt olika saker. Jag drivs av inner peace. Min målbild är någonstans vid en stillsam havshorisont. Att få ta det lugnt när vi är klara. När hon är klar med något, då vill hon göra större och bättre. Och det fina är att vi på något sätt kan mötas i det. Det är det bästa med Anna. Jag försöker hela tiden öppna valv där jag får ge mitt hårdaste med mitt mest kreativa jag, för att sedan hoppa rakt in i skogs- och havsvalvet (ni kan ju gissa vem av oss som nu ska doktorera i statskunskap vid sidan av jobbet – och nej, det är inte jag). Vilka valv vill du öppna?

6. THE CRACK. Den som kan sin Leonard Cohen känner till sägningen there is a crack in everything, that’s how the light gets in. Den här limbotiden som vi nu befinner oss i är speciella för oss alla. Mycket kretsar kring pandemin och restiktioner, ibland ren överlevnad för att få allt att gå ihop hemma och på jobbet. Ibland glömmer man att mycket faktiskt snurrar vidare. En kompis till har nyligen påbörjat sin cellgiftsbehandling. Kändes som en hink med iskallt vatten över huvu. Just det! All vanlig skit pågår fortfarande. Coronan är inte det enda.

Men samtidigt: Mycket gott finns kvar i livet och vardagen. Ibland får man anstränga sig lite mer för att se det. Ibland måste man till och med RIVA DET UR SIG. Men på något konstigt sätt tycker jag ändå att jag varje kris – och varje spricka – gör det lite lättare att uppskatta det som fortfarande är BRA i ens liv. Just nu är jag kärnfrisk, jag har en bra träningsrutin, mitt företag rullar och hela min familj är frisk. Någon dag kommer vi inte att vara det – och då kommer jag att längta till just den här dagen. Därför ska jag passa på att ta vara på den. Häll upp en kaffe. Tvätta lite tvätt. Lyssna på barnen när de leker. Inte göra något annat än vila.

Så otippat roligt att få blogga av sig lite. Det borde en unna sig oftare. Hej så länge!

Ett år sedan vi kom in här första gången.

 

I dag råkade det sig så att jag låg på golvet och slöscrollade på mobilen. Fick upp ett minne från en av de första gångerna vi besökte huset för ungefär exakt ett år sedan. Närmast en svindlande tanke. Så där snabbt går tiden! 

Samtidigt känns det otänkbart att vi bara för ett år sedan tryckte in oss på 90 kvadrat i grannhuset. Nåja, här är vi i dag och jag låg nu och pustade ut efter en snabbstädning i nedre våningen. Hade tidigare bläddrat i en inredningstidning som jag hittade gömd i bokhyllan. Fick sån fruktansvärd längtan efter höstig inredning. 

Förr gick jag alltid igång på massor av färger, detaljer och mönster. Min inredningssmak har blivit betydligt mer sober under de senaste åren. Visst älskar jag fortfarande färg och form, men trivs egentligen bäst med lugna och naturliga färger runt mig. Förr ville jag ha så mycket personlighet och galenskap i hemmet. Nu är jag helt tvärtom. Ju opersonligare, desto bättre (personerna som bor med mig bidrar alldeles tillräckligt med liv och personlighet, haha). Hate to break it to you, men tråkig inredning är verkligen bäst.

 

 

 

Just nu, när hösten kommer med mycket osäkerhet, får man verkligen vara glad för att vi har ett hem som vi trivs och ryms i. Blir ännu så glad varje gång jag kommer in genom grindarna när arbetsdagen är slut. Här finns lugn och ro. Vi har massor kvar att göra. Bland annat ska vi snart göra ett badrum. Men jag tycker ju om att fixa här hemma. Kanske är det mitt sätt att vila.  

Jag föreställer mig ett riktigt harmoniskt badrum i dova färger och fin ljussättning. Kanske brunt. Grått. Terrazzo. Kanske lite träinslag. Ja, den som lever får se. Pinterestar badrum för allt vad jag håller. Just nu lever jag med ett badrum där kakelfogarna ger efter och allt känns mycket living on the edge.

 

 

 

 

Pratade med min kollega Petra om inredningsstil häromdagen. Om hur skönt det är när man blir äldre. Att man liksom bättre landar i en stil eller i ett årtionde. Själv har år av experimenterande tagit mig till femtio, sextiotalet. Där trivs jag bäst. Bland teakmöbler, nordisk design, tegel, vävda tapeter och dova färger. Nu behöver jag inte längre bli stilförvirrad när typ lantlig inredning eller industriell inredning blir trendig igen. Nu vet jag att det är här jag vill vara.

Eller så ändrar det tillfälligt pga. jag faller för någon ogenomtänkt frestelse (besläktat fenomen med när man köper konstiga smycken eller klänningar med batikmönster i Thailand). Men oftast är det hit jag återkommer.

 

 

Nu ska jag fortsätta min snabbstädning (fuskar mig igenom skiten, så känns det alltid bättre att ta sig an en ny vecka!). Minns inte längre vem som myntade det mest sanna uttrycket någonsin: Det allra bästa inredningstipset är att städa hemma. Ja, kyllä.

Bonusfråga: I vilket inredningsårtionde (eller i vilken stil?) skulle du stanna om du bara fick välja en?

Hur mår du i livet?

I dag är en dag som inte infaller alldeles för ofta. Ensam hemma med alla barn och tillhörande kompisar. Inget speciellt att uträtta. Inga träningstider att passa. Fint väder. Bara lunka av och an.

Gick förbi min dator som låg på vardagsrumsbordet och frestade. Kände plötsligt ett whynot. Kanske kunde jag blogga lite? När svärmen av barn ändå sprang ut på gården för att leka kurragömma (liksom wow, trodde barn hade tappat förmågan att leka!). Kanske kunde jag bara öppna ett bloggutkast för att se vart det bar.

En av mina kompisar gick på äktenskapskurs (kanske bästa namnet på en kurs någonsin?) och lärde sig där att man med jämna mellanrum skulle fråga sin partner: Hur mår du i livet? Det har vi sedermera tagit till oss i den här familjen. Det frågar vi varandra nu som då. Hur mår du i livet? Och då är alltså tanken inte att man ska gå in på dagsformen, utan mera se på livet och vardagen i stort. Så där på ett generellt plan – om vi lyfter blicken från just nu – hur mår vi i livet?

Låg ute och vilade i soffan på gården här tidigare och tänkte på att hösten nog känns i luften nu, även om det var supervarmt ute just idag. Den här tiden brukar jag vara sprängfylld av lust, energi och förväntan inför hösten. Är lite segare än normalt i år, tänkte jag när jag låg och funderade på hur jag mår i livet.

Men det är också helt okej.

Tror knappast jag är den enda som tyckte den här våren och sommaren tärde lite extra på krafterna. Träffade en annan företagare i kassakön i veckan och det var så skönt att få kasta några ord om hur utmanande det är att ladda både krafter och pengar. Att både få in så mycket jobb som möjligt, eftersom vi inte riktigt vet vad hösten för med sig – och samtidigt ladda kraft. Varken hann eller vågade ta ut någon semester i år. Men vi enades om att om det någon gång är okej att känna sig lite halvseg i tanken så är det under en brinnande pandemi.

Vi får helt enkelt hämta kraft där luckorna finns. Kanske just i utesoffan när solen skiner en lördag eftermiddag. Kanske i en målburk en onsdag eftermiddag. Kanske i en lenkki en tisdagmorgon. Jag ska verkligen vara snäll med mig själv i höst. Det har jag i alla fall bestämt. Någon sovmorgon här. Någon distansdag där.

Jag ska verkligen inte laga all mat från grunden (om jag inte får feeling förstås). Inte ha bra hår. Allra minst ha välstädat hemma. Jag ska inte vara klassförälder, Volvon får vara skitin och barnen får gå med omaka strumpor. Jag ska tillåta mig själv att vara en medelmåtta av rang. Good enough.

Istället ska jag fokusera på sånt som gör mig glad! Som att måla väggar och möbler! Springa runt Metviken! Dricka vin med vänner! Lyssna på ljudböcker medan jag påtar i någon jordplätt. Ska också försöka vara snäll mot andra. Tänka positiva tankar om andra. Säga det högt. Få fatt det skojiga i vardagen och inte låta cynismen ta över.

Ändå tror jag det är viktigt att med jämna mellanrum låta tröttheten komma. Bara låta den välla fram. Den känslan kan existera jämsides med tacksamheten över att jag har ett superfint jobb att gå till varje dag. Vi har en bra sommar bakom oss och jag har så fint gäng att luta mig mot på jobbet. Är så vansinnigt stolt över hur vi har tagit oss igenom pandemin.

Har kämpat med mig själv på många plan. Egentligen borde jag ge mig själv en fet high five, tänkte jag när jag låg i utesoffan och funderade på hur jag mår i livet. Jag har ju ofta tvivlet och självhatet som ständiga följeslagare i min vardag. Har säkert sagt det tusen gånger förr, men det gör vardagen tidvis lite motig för mig.

Egentligen kanske det verkar knasigt med tanke på att jag i grunden är en obotlig optimist. Men någon gång under sommaren fick jag helt enkelt nog av min egen röst. Allt jag skrev blev bara skit. Och de nya idéerna var bara samma gamla återanvända. MEEEEN. I höst ska jag försöka hålla huvudet kallt och inte agera på känsla.

Jag är ingen förespråkare av att man ska älska sig själv och vara sin egen bästa vän, men nog skulle ju allt vara trevligare här i livet om man ens någon gång per vecka tänkte ”wow, där fick jag till det”. Har tack och lov lärt mig att jag inte ska tro på allt jag tänker och jag ska minsann inte ”lyssna på min inre röst” när jag bedömer mig mina prestationer, hah! Nog är det ju spännande, det här med ens tankar. Att de kan vara så överjävliga trots att man egentligen är en bra människa.

Ja ja ja, nu ska jag runda av här och försöka säga något gulligt åt mig själv. Det är trots allt lördag och man kan hälla upp ett glas vin. Tänker mig att det kunde vara läge för en kvällspromenad med barnen i släptåg. Sist och slutligen är vi alla friska och livet ligger framför oss. Det bästa har inte hänt än och toppar och dalar är tillåtna. Häj från mig! Hoppas ni har det bra!

Ps. Hur mår ni i livet?

Sladdbarn.





🖤

Igår lyssnade jagPhilip Järvenpääs fina sommarprat, han pratade om när han som 18-åring höll sin nyfödda lillebror för första gången och lovade att alltid vara en trygg vuxen i hans liv. Vidare berättade Philip att hans egen mamma var femton när hon födde honom. Kom att tänka på det här med ålderskillnad mellan människor i allmänhet, syskon i synnerhet. Har återkommit till det många gånger under åren.

Ålder är ett dagsaktuellt tema här hemma. Yngsta bebben fyller tre år idag (eey, här gick det undan!). Just var hon nyfödd, nu är hon stor. Minns att jag var så osäker på det här med att ”börja från början” när de äldre barnen redan var så stora. Var rädd för att hon inte skulle passa in. Att familjen skulle ”bli så konstig”. Sladdbarn. Det klingade inte särskilt positivt då. Nu är sladdbarn ett av de ljuvligaste ord jag vet.

Fick för mig att googla. Wikipedia lärde mig:

Ett sladdbarn är ett barn som, ibland oplanerat, föds med påtagligt längre mellanrum efter den övriga syskonskaran. Det finns många skämtsamma benämningar på sladdbarn; efterskott till exempel. På finlandssvenska kallas de dialektalt allmänt för skrapabulla (skrapbulle), efter den något mindre bulle som vid bakning blir den sista då degen inte räcker till och man skrapar av bakbrädet eller kärlet man haft degen i. På finska används termen iltatähti (aftonstjärna), detta efter de stjärnor eller planeten Venus som blir synliga på kvällen redan innan solen gått ned helt och hållet.

Så här exakt tre år in i skrapabullans liv skulle jag vilja ta tillfälle i akt och muntra upp och styra om de negativa konnotationer som ännu vilar kring begreppet sladdbarn. Föga visste ju jag då att ett sladdbarn kan vara den allra finaste gåva en familj kan få.

Nio och sju år skiljer mellan My och hennes syskon. När man tittar på det så här efteråt känns det ju ganska lite, men då kändes det som en halv evighet. Två självständiga jättar, en yttepytte bebis. De stora jättarna var, som ni kanske känner till, inledningsvis inte helt övertygade om att en bebis var en jättelyckad idé, men det ändrade på sekunden hon kom. Nu när jag lyssnade på Philips prat om att vara en trygg vuxen kom jag att tänka på det här igen.

Varje morgon när My vaknar springer hon ut ur sovrummet och in i vardagsrummet, för hon vet att Matheo ligger där. Sedan kilar hon in sig under filten och ser på youtubeklipp i teven tillsammans med honom i soffan. Han vaknar alltid först, han väntar alltid där. Ibland undrar jag om hon tror att hon har fyra föräldrar.

Om My inte hade kommit till hade vi inte haft en blekblå aning om att Matheo är den babywhisperer han i själva verket är. Det finns ingen han har större tålamod med, ingen han tilltalar med mjukare röst. Hon får alltid vara med – och oftast måste jag säga till på skarpen för att de ska slita sig från varandra i vårt rum på kvällen. Bara eeen kram till (häromkvällen buzzade min mobil till just när hon hade somnat, från övervåningen messade han om jag snälla kunde skicka en bild på henne när hon sover pga. hon är så söt när hon sover).

🖤

Hon har bidragit till så mycket feelgood i huset. Det är speciellt när man ser sina barn älska och bli älskade. När de dessutom gör det sinsemellan är det lätt att känna sig mjuk i knäna. Alla blickar vi fyra stora utbyter när hon gör något urgulligt, alla menande suckar vi stämmer in i när hon gör något trotsigt. Vi tycker oftast (obs, oftast!) hon är bedårande oavsett.

Utan henne skulle vi ha gått miste om så mycket. Alla de här hysteriskt roliga lektionerna när Milea försöker lära henne åka rullskridskor i 10 storlekar för stora skor. När dockmammorna rastar ett dussintal bebisar över hela gården. När My byter outfit för sjuttonde gången samma timme. Just nu slutar Mys lekar ofta i tiktok (står och fäktar med armarna framför en liten träbit hon hittat ute i skjulet). Alla gemensamma bad. Tupplurer. Matstunder. Alla gånger Mys ögon formats till hjärtan när hon fullkomligt idoliserar sina syskon och deras vänner.

Tänk att vi fick vara med om allt det här en gång till! Det var fantastiskt att få dela de första barnen med varandra, men det var nog något alldeles speciellt att dela en baby med en hel familj. Hur kunde jag tro att det skulle vara konstigt? Det är ljuvligt att vara många trygga runt ett litet barn. Det är jag helt övertygad om att alla i min familj skriver under. Också hon.

Den där lilla varma kroppen kan vi nästan slåss om. Alla vill ha den nära sig i soffan. Utan den glada solen (aftonstjärnan!) skulle vardagen vara så trist och färglös. Hon kommer med så stor humor och bidrar till att vi alla sluter samman. Skulle alla gånger rekommendera.

Så lätt att älska en liten Myss. Sladdbarn. Kärleksbarn.

Inget vill jag stänga ute.

En kväll när när det nyss hade regnat och solen tittade fram igen gjorde jag det enda rätta: Jag gick ut en runda runt Metviken. Ni vet den där känslan just efter regnet, när luften är så frisk och syrestinn att det nästan känns som om hela själen svalkar sig i vatten. Så nybadad, så ren känns hela världen. Brukar kalla det lenkkiväder. Sällan springer man så lätt som då.

Det var så vackert när solen tittade fram igen, parken nere vid vattnet var så grön, allt var så frodigt, så levande. Och jag tänkte på hur otroligt det ändå är att allt det här kommer upp år efter år. Att all den här växtligheten överlever de där iskalla, mörka vintrarna under snön. Att den liksom orkar. År efter år. Blomstra, vissna, dö, ha kallt under snön, ha kallt under snön, ha kallt under snön. Blomstra, vissna, dö.

Kanske är det därför allt grönskar så kraftigt också, för att växtligheten vet att den bara har en liten, liten lucka varje år. Lite som när man var liten och bodde på landet och fick gå på disco en gång per år. Tillfällena att skina var så få att den där ena gången gav man tamefan sitt hårdaste. Trumpetbyxor, napapaita, luggen i båge, Spice girls-koreografi. Man blomstrade skiten ur luckan.

Den här kvällen gav hela Metviksparken sitt hårdaste. Se mig! Ta mig! Älska mig! Ängsblommorna. Björkarna. De välklippta gräsmattorna. De saltiga vindarna vid bron. Båtarna. Måsarna. Människorna. Alla behövde regnet, alla njöt av solen efteråt.

Tänkte också på hur otroligt det är att vi orkar med det här klimatet. Under vintern handlar det mesta om att stänga vintern ute. För att överleva behöver vi skydda oss mot kölden, klä på oss, stänga dörren, elda, värma upp huset, äta d-vitamin och tänka på våren. Snabbt snabbt snabbt ut genom dörren, snabbt snabbt snabbt in i bilen.

Tycker att det är otroligt att man (nå, jag) orkar. Vet inte hur det är med er, men nästan hela vintern känns omvärlden som någon slags fiende. Som något vi behöver skydda oss från. Vintern, håll dig där ute. Här inne vaktar jag.

stor skillnad från just nu, när allt man vill är att ta in världen. Det första jag gör på morgonen är att slå upp ytterdörrarna. Precis som Ernst vill jag (på fullaste allvar) att inne och ute ska flyta ihop. Hej världen, kom in till oss! Vill ha in alla dofter. Syrenen, doftschersminen, grannens tändvätska. Vill höra alla börnande moppar, alla gräsklippare, alla barn som leker. Vill att vårt hem ska vara en del av världen. Inget vill jag stänga ute. In med blommorna, upp med fönstren.

Tänk att vi orkar leva i de här starka kontrasterna. Att stenhårt stänga ute och sedan längtansfullt locka in. De senaste dagarna har varit så regniga och kalla att jag oroligt sneglar i dörren. Inte börjar det väl vara dags att stänga redan?

Nä?

Får aldrig ta slut.


Efter en stekhet dag utomhus kastade jag mig i soffan och såg dokumentären om musikalen Hype (säga vad man vill om den, men den är en fullständigt avgörande milstolpe i finlandssvensk ungdomskultur). Jag blev så glad när jag såg den. Jag är ju inte coolare än att jag fortfarande tycker att ”Du är vad du är” är en riktigt mäktig låt. Ni ska nog se dokumentären.

Om inte annat så för att få känna bubblan.

Kom nämligen att tänka på just bubblorna. Minns ni när man var yngre och hängde riktigt intensivt med folk? Så där så att det till sist kändes som att man växte samman? Jag fick riktigt tag i den känslan när jag såg den här dokumentären. Hur ensamblen jobbar supertajt i 216 föreställningar under ett och ett halvt års tid (en månad gör de 33 föreställningar). Kan riktigt känna klistret som sitter i en grupp som verkat så länge tillsammans, och tomheten som uppstår när magin bryts.

där var det ju exakt när man var på handbollsresor som barn. Eller på scoutläger. På lägerskolor. På turneringar. På skribaläger. På vissa sommarjobb. Man umgicks dygnet runt med folk som man kanske annars inte hängde med, eller som man annars inte hade valt självmant, men ändå fogades man samman till en enda stor massa. Eller som när man under studietiden festade över flera dagar med samma folk. Eller när man som yngre drog ett stort gäng till någons sommarstuga över helgen. Det uppstod liksom en magisk bubbla som man aldrig ville bryta. Ingen fick gå hem.

Det fick aldrig ta slut.

Det gick liksom så snabbt och så enkelt att hänge sig till den stämningen när man var barn. En solig Sjundeå Cup. En massa tonårsindrottare i hög. Någon flätade någons hår. Någon lekte någon lek med en fotboll. Man kollade kompisars, pojkvänners, jämnårigas och småsyskons matcher. Någon hade en högtalare med bra musik. Man låg i svettiga kläder, skrattade, åt, solade, värme upp, vann. Det var alltid lika sorgligt att packa ihop när söndagseftermiddagen kom. Vemodet när man steg in i bilen. Man ville liksom aldrig att den där bubblan skulle spricka. Älskade det då. Älskar det fortfarande.

Och vemodet bottnar ju i att man liksom vet att den där samma känslan inte riktigt går att återskapa. Flera gånger säger Hype-skådisarna att Hype var en once in a lifetime-upplevelse. Och det var det säkert. Både som koncept – och för att de var först. Antagligen var det också något alldeles unikt i gruppdynamiken. Att återskapa magi är .. svårt. Jag hoppas ända in i märgen att ingen kommer på idén att lägga upp Hype på svenskis igen. För det kommer aldrig att flyga lika högt. En del av hajpen ligger ju i våra minnen och i nostalgin. Precis som jag i dag romantiserar Sjundeå Cup, handbollsresor, scoutläger och teinihelger (allt är garanterat skönare i minnet är vad det var på riktigt).

Visst har det funnits härliga bubblor i vuxenlivet också. Bubblorna existerade inte bara förr. Arbetsrelaterade bubblor är till exempel Ollis-tiden. Sevendays var en annan. För att inte tala om mitt nuvarande jobb. Men sedan tänker jag också på alla resor med mitt kompisgäng. Alla bebisbubblor. Fina tider alla. Men väggarna i bubblorna blir inte lika starka när man är vuxen. Kanske på grund av att man är just vuxen. Det är inte lika lätt att bara hänge sig helhjärtat åt en sak, åt en stund, åt en fiilis. Undantag är kanske de där dagarna som efterföljer en förlossning av ett nytt barn. Då faller nog väggarna bara några meter omkring en och tideräkningen stannar.

Jag blev bara så glad av att få titta på den här dokumentären och tänka tillbaka på mina egna bubblor. Autch vilket vemod skådespelarna måste ha känt när applåderna dånade för sista gången och ridån drogs ihop efter en så där lång och tajt framgångssaga. Riktigt smärtade i min mage.

Här kan du titta.

5 suveräna följtips – följer du redan dessa konton?

Ibland händer det sig att man blir så jäkla trött på sitt eget flöde (bara samma typ av inlägg som dyker upp hela tiden). Då händer det sig också att man storstädar i feeden. Plockar bort, följer nya. Om du händelsevis råkar vara där just nu ska jag ge dig 5 bra tips på nya konton. Här kommer nu 5 konton som jag ofta tänker att ”wow, här händer bra grejer”. Kanske följer du redan dessa, men då är det bara fritt fram att ge dina egna tips i kommentarsfältet!

 

97137642_252872479253594_7831817545077227520_n

 

1. Anna-Maja Henriksson
@annamajah

Det här är något som jag har upprepat hur länge som helst: Anna-Maja har så oförtjänt få följare på insta jämfört med hur bra hon är (sjukt att en justitieminister i Finland kan ha färre följare än mig). Hon uppdaterar stories hela tiden, dessutom riktigt personligt och kul. Man får verkligen första parkett backstage. Så lärorikt och roligt att få följa med hur den politiska vardagen ser ut. Få finländska politiker lyckas hålla sina kanaler lika levande som Anna-Maja. Här kan du följa.

 

97710115_923689148457175_110580684724109312_n

 

2. Emma Unckels hus
@unckelhouse

Och så över till ett helt annat tema: Jag hittade det här kontot i samband med vår flytt (ni vet, när man frenetiskt letar inspis) och blev alldeles golvad av allt fint. Jag älskar inredningen i det här svenska arkitektritade huset från -68. Tegel, trä, betong, rymd och jordnära färgskala. Helt enkelt en estetik som faller mig i smaken, även om jag just nu har en liten inredningsmättnad på gång. Skulle behöva lite nya vindar in i systemet. Här kan du följa.

 

97415036_265759701278988_5147929908151844864_n

3. Kalle och Brita Zackari
@kalleochbritagrejar

När jag sist tipsade om serien ”Hjälp, vi har köpt en bondgård!” hade jag helt missat att Kalle och Brita, vid sidan av sina vanliga konton, hela tiden haft ett gemensamt konto som specifikt handlar om livet på bondgården. Tänk så mycket jag missat! Musiken i serien var ju också ovanligt bra så blev så glad när jag såg att Spotify-länken med alla låtar fanns i bion. Det här kontot bjuder på så många skratt (den här bilden till exempel – så långt ifrån ens egen verklighet). Blir så inspirerad att gå ut varje gång jag scrollar i den här feeden. Och det är ju aldrig fel när man ibland tenderar fastna med röven i soffan. Här kan du följa.

 

97142141_683463765819375_1498141453916831744_n

 

4. Ninas lägenhet i Karis
@tiptoptoli

I det gamla Toli-huset (en nedlagd färgfabrik i Karis) ska Nina snart flytta in med sin son. Enorma rum, synliga ventilationsrör och stora fönster. Tycker det är så roligt att följa med när andra renoverar. Så belönande att följa processen från sidan (allt går liksom framåt, utan att man själv behöver lyfta ett finger). Blir så glad när folk tar sig an betydelsefulla byggnader som kanske annars skulle förfalla. Tänk att det en gång färgades Marimekko-tyger i Karis! Men nu ska Nina och Adrian bo här. Här kan du följa. 

 

97963744_1312109028989714_1130811055916711936_n

 

5. Markku Harju och Nordic Wildlife Care
@villielainhoitola

Om de övriga fyra tipsen var på Instagram, så kommer det här femte och sista tipset på Facebook. Tror de flesta österbottningar känner till Markku Harju (och jag brukar se honom i byabutiken på Replot om somrarna). Men ifall de ännu finns någon nylänning här som har missat honom, så är det minsann god tid att upptäcka honom. Markku driver alltså Nordic Wildlife Care i Replot skärgård. Där hjälper han skadade vilda djur (älgkalven Marvi kommer ingen att glömma – och just nu finns det en helt ny kalv: Rudy – så hjärtskärande gullig!). Hela historien med finansmannen i Helsingfors som flyttade tillbaka till Österbotten för att rädda vilda djur är bara för fascinerande för att vara sann. Österbottens egen Tiger King (fast liksom ändå motsatsen). Här kan du följa.

 

Vilka är dina bästa följtips just nu?

3 avgörande detaljer som gjorde att jag föll för det här huset.

I dag var tanken att jag skulle måla och ha mig, men i Vasa öser regnet ner, så jag fick vända vid dörren. Det fick bli en mors dag inomhus.

När jag pynjade på här inne och gick av och an och lade ut kläder för att vädras slog det mig att jag hade ett utkast på ett halvfärdigt blogginlägg (som hänger ihop med det faktum att jag gick av och an och vädrade kläder). Saken är den att jag nyligen påbörjade ett inlägg med rubriken ”3 avgörande detaljer som gjorde att jag föll för det här huset.”. De ska jag i dag i dag presentera.

Ni kan direkt glömma såna där skittråkiga grejer som bra läge, fjärrvärme och zzzzzz. Nu går vi direkt på avgörande ytligheter (resonerar enligt följande: folk som köper hus pga uppvärmningssystem och bra andrahandsvärde måste vara lite döda inombords).

 

IMG_4507

 

1. Många balkong- och ytterdörrar

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är så trevligt med många dörrar, men det faktum är att huset har sex stycken balkong- eller ytterdörrar var en grej som jag genast föll för. Egentligen är dörrarna 8 till antalet om man räknar dubbeldörrar. De franska balkongerna har jag verkligen kommit att uppskatta (se ovan). Att kunna vädra kläder på ett smidigt sätt känns så lyxigt. Förr kunde jag verkligen inte se poängen med franska balkonger, men att öppna en riktig dörr är ju nog betydligt maffigare än att öppna ett fönster (mycket luftigare utekänsla när det drar lite i tårna, hah!).

 

IMG_4510

 

Det bästa som finns sommartid är att ha dörrar och fönster öppna dygnet runt. Och det blir så otroligt öppet och ljust när man öppnar alla. Kvällssolen på övre våningens balkong känns alltid så trevlig. När man får spana ut över hustaken och se solen försvinna ner i Storviken.

 

IMG_4497

 

2. Alla originaldörrar kvar

Och inte bara vanliga dörrar, utan också garderobsdörrar. Dörrarna i det här huset skulle nästan förtjäna ett helt eget inlägg, och det kan de kanske få någon gång! Speciellt historien om Matheos dörr (påminn mig om den när det är dags för hans rum!). Men eftersom jag för närvarande ligger i mitt eget sovrum får vi nöja oss med dörrarna här.

När jag vaknar om morgonen är det detta jag möter:

 

IMG_4490

 

Jag är så glad att ingen, så där i 90-talets mitt eller så, slog ut de här och bytte dem mot stora vita fanerskivor eller spegeldörrar att dra i sidled. Tycker de är så mysiga. Bilder på köksdörren och Mileas dörrar har ni ju stött på tidigare i den här bloggen. Och det kan jag lova er – de kommer aldrig att bytas ut, så länge jag bor här.

… och det kommer jag aldrig heller att göra med följande:

 

IMG_4498

 

3. Dragspelsdörrarna

Nu är det så mörkt i den här knuten, att dörrarna inte riktigt kommer till sin fulla rätt. Jag har säkert sagt det förut, men när jag besökte huset för första gången var det kört här vid dragspelsdörrarna. Jag älskar dragspelsdörrar. Det är kanske det finaste jag vet. Hit in man kan trycka så vansinnigt många leriga halare och superstora vinterjackor och annat som man helst vill föra ur synfältet.

Också en av de platser som flitigast användes i kurragömma på den tiden när barnen ännu fick leka inomhus med kompisar.

 

IMG_6648

 

Egentligen borde jag ha gjort det här till en topp 100-lista. För THERE IS MORE TO LOVE. Men det får vi ta en annan gång, för nu ska här ätas morsdagslunch!

Vaknar till liv.

Det var sen eftermiddag och i det skyddade hörnet nere på gården där jag låg var det så hett att jag fick ta av mig både jacka och gummistövlar. Solen stekte så hårt att det inte ens gick att hålla ögonen öppna. Det var bara att luta sig tillbaka och stänga ögonen. Låta solen tina en inifrån ut.

trött i ben, armar och axlar efter helgens målnings- och trädgårdsjobb. Så fruktansvärt skönt att bara kasta sig i en solstol.

Fick riktigt flashbacks från hur det är att ligga på en strand i något annat land. Förvisso hörde jag inga tunga, varma vågor rulla fram och tillbaka. Men måsarna sjöng och småfåglarna kvittrade så frenetiskt att det nästan kändes som en tidig morgon, kanske i Thailand. Svala, men varma vindar fläktade runt hörnet och barnen lekte en bit i från. Enda som fattades var doften av solkräm och någon svängig musik att vicka tårna till.

Varje år, den här tiden på säsongen, går jag helt upp i varv när jag tänker på att vi har hela den finska sommaren framför oss. När man ännu bara kan föreställa sig hur allt ska bli. I fantasin är ju allting alltid mycket bättre än i verkligheten, och jag föreställer mig att den här sommaren ska bli ovanligt underbar. Våren är min bästa tid och jag njuter verkligen när jag får se allt, inklusive mig själv, vakna till liv och grönska.

Ni som har läst den här bloggen länge vet att jag är en människa som alltid fryser. I nio av tio fall kan du räkna med att jag har kallt. Förutom några veckor i juli, då får jag slappna av (om det är ett bra år, vill säga). Därför har jag kommit att glorifiera allt vad semesterresor och högsommar heter. För jag älskar verkligen att ha varmt.

Därför händer det också otroliga grejer inom mig på våren. Det är som om humöret har varit fruset hela vintern – och nu smälter det sakta. Mitt i allt kan jag bara bli 100 % glad av att låta ansiktet grillas i solen! Skit i att jag blir rynkig och läderhudig som 40-åring. Låt mig bara få vara glad och snäll en stund, va.

Ovanför mig, i den supergamla eken, såg jag ännu inga spår av grönska, men vinbärsbuskarna och syrenerna har gröna fina knoppar. Gräsmattan börjar sakta men säkert grönska och nu är det fem före innan tulpanerna spricker. Det är så roligt att föreställa sig hur många bra stunder som ska komma på den här gården i sommar.

 

20200503_160020


Kanske får man så
småningom börja träffa vänner igen. Då ska vi grilla i vår nya grill och dricka vin i hörnsoffan tills solen går ner (kanske till och med tända en brasa i eldstaden!). Alla rabarberpajer. Alla soliga frukostar. Alla fredagkvällar med familjen. Lira lite fotboll, läsa lite böcker och rensa lite rabatter. Jag tror INGEN FÖRSTÅR hur pepp jag är på att få ta mig an den första sommaren som husägare. Jag trodde faktiskt inte att en egen gård skulle göra mig så här gott.

Eller så är det vårkänslorna som talar.

Kanske svär jag över alla misslyckade sådder och gräsmattshelvetet som ska klippas när ni frågar mig efter midsommar. Men so be it, det här med att glädjas i förväg har alltid varit min styrka. Och nu ser jag så många bra bilder när jag ser sommaren för mitt inre. Så många sommarprat jag ska lyssna på (och känna absurd stolthet över – ni fattar inte vilken otroligt bra säsong vi gör just nu!) medan jag pillar på i trädgårdslandet. Så många kryssmål jag ska göra i målet vi fick ärva av grannarna i dag. Och så ska jag säkert måla staket – och ännu mera staket – ända tills armarna faller av.

Och så ska jag ligga här i hörnet och föreställa mig att vi snart får en sommar som får Asien att blekna i jämförelse. Aj hörni, livet, inte är det helt skit inte.

 

20200503_165156

Husvisning del 2: Kök och matsal

Serien med husvisningen fortsätter! Köket fick flest röster – och dit är vi på väg nu.

Men innan vi kör igång måste jag riktigt nypa mig i armen för att kika att detta faktiskt händer: Jag bloggar för tredje dagen i rad! Herregud, får jag titulera mig bloggare snart igen?

I dag ska vi återigen ta en throwback tuesday till första gången jag gick in i huset som senare skulle bli mitt. Fullt utrustad med kameran i högsta hugg klev vi in i huset och blev av någon anledning mycket begeistrade. Det var något med ljusinsläppet, den öppna fiilisen och tanken på att aldrig flytta bort från min gata som gjorde att det redan var kört när vi klev över tröskeln. Jag visste att vi skulle få ett bra liv här.

I dag ska vi titta in i köket och matsalen som var en av de rum som vi ägnade mest tid åt att göra om. Så här såg det alltså ut före:

 

20190810_132920

 

Köket är rätt litet och det faktum att en jättestor köksö upptog nästan all golvyta gjorde inte situationen lättare. Ändå gillade jag viben. Fönster åt rätt håll. Kul utsikt och trädörrarna gjorde mig inspirerad. Korkgolvet älskade jag – och hatade samtidigt. Jag tycker det är så snyggt med kork. Men tyvärr var det missfärgat och sönder. Fanns inget att jobba med.

 

20190810_132913

 

Någonstans lever det här köket vidare på en sommarstuga i Österbotten. Jag sålde det billigt åt en glad kvinna som skulle fixa upp det och återanvända det. Trevligt! Som ni ser är nedre våningen en sån som man kan springa runt i. Finns två öppningar till köket.

 

20190810_132906

 

Vi beslöt oss också för att göra öppningen till matsalen större. Det fanns ingen poäng i att hålla öppningen så där liten. Jag ville ha rymd och öppna landskap. Skåpen där inne i matsalen åkte också vidare, ett till Kokkola och ett till Malax, om jag minns rätt. Kylskåpet åkte ner i källaren eftersom jag tänker att det kan vara bra att ha ett extra när man ska megaparty. Herregud sån inflyttningsfest jag ska ha när den här pandemin är över!

Japp, det var alla bilder från före tiden. Sedan började förvandlingen och jag orkar inte ens berätta om den, för då måste jag tänka på den. Usch vad slitsamt det var att bo i den här skiten, men tack och lov gick det väldigt snabbt när vi fick så mycket hjälp av vänner och familj.

 

20191107_085906~3

 

Vi slipade upp det gamla parkettgolvet i matsalen (blev alltså superfint – kan varmt rekommendera Villen parketti i Vasa). Lade bara genomskinligt matt lack på.

 

20191204_205532

 

Det gamla köket revs och det nya var på väg in. Jag har tidigare bloggat om hur vi resonerade när vi planerade köket. Om du är en köksnörd kan du kika in här. Annars kan du glatt fortsätta här med mig. För nu kommer vi att hoppa fram till dags dato.

 

IMG_4374

 

Ni som följer mig på insta har sett det här köket till lust och leda. Men här kommer det nu en gång till. Jag ville fortsätta på trätemat och få in tydligare 50-tals vibes (huset är byggt i mitten av femtiotalet). Det blev det här ekköket från Puustelli. Med svarta detaljer. Ville att bänkskivan och golvet skulle vara likadana.

 

IMG_4377

 

Här öppnade vi upp ordentligt för att köket skulle kännas pikulite större.

 

IMG_4385

 

Vi körde vidare med köksö, men lade spisen och downdraft-fläkten dit.

 

IMG_4389

 

Det skojiga med en köksö på hjul är att man kan vända den mot kökbordet och leka Jamie Oliver eller Strömsö eller Mat-Tina eller vilket rollspel man nu föredrar när shownerven kliar.  Sladden är så lång att jag till och med kan flambera vid bordet när andan faller på (obs obs, det har inte hänt ännu).

 

IMG_4380

 

Jag är en sucker för detaljer och jag tycker dörrarna är så fina och unika.

 

IMG_4382

IMG_4435

 

Älskar också alla gamla dörrar som finns i huset. De passar väldigt fint in i den nya helheten.

 

IMG_4434

IMG_4443

 

Nu hann solen gå ner och det ser lite dystert och eländigt ut, men vanligtvis är det ett så ljust och trevligt rum att äta frukost i. Matsalen går ihop med vardagsrummet – och det ska jag visa en annan gång!

 

IMG_4415

 

Upplever ännu att här är lite kalt på väggarna, men kanske vi tids nog hinner få ordning på den saken. Men nu har vi i alla fall grunden klar!

 

IMG_4423

IMG_4442

IMG_4425

 

Och här lämnar man matsalen. Om man inte kommer från köket. Och det ska vi göra nu! Roligt att ni hängde med igen. Till vilket rum ska vi gå härnäst?

 

Del 1 kan du kika på här.

Häng med ut en stund, vetja.

IMG_4364


I dag efter jobbet
satt jag en stund i soffan och begrundade huruvida jag skulle lägga mig ner och förbli där eller snabbt svira om till arbetskläder och fortsätta med gårdagens staketmålning. Och eftersom jag står här med en bild på gården kan er slutledningsförmåga antagligen lista ut att jag trots allt valde det senare. Trots att jag egentligen ville bädda ner mig i soffan.

Jag började måla staketet igår  – och nog är det ju bara så att målning är livet! 

Det är något så njutningsfullt (satisfying, som barnen skulle säga) när ojämna ytor och skruttiga strukturer, med bara några penseldrag, plötsligt kan se enhetliga och nya ut. Allt går liksom att släta över med målfärg. Tänk om livet i allmänhet skulle vara så enkelt. Med några liter målfärg är allt förlåtet. Allt får en ny chans (jag skulle kunna doktorera i målningens helande effekt på Linn Jung). Men först måste jag alltså måla klart staketet!

 

IMG_4354


Igår skröt jag över
hur bra min staketmålning blev på insta – och fick smisk för att jag glömde före-bilden. Men här kommer ett litet bevis på hur illa ställt det var innan vi tvättade och målade! Jag har tvättat med en blandning av ättika, diskmedel och vatten. På vissa platser växte mossa, så där har jag förstås fått gå loss med stålborste. Ett fåtal plankor var också så ruttna att de fick bytas. Men i det stora hela är det frågan om ett staket som nog håller några år till med lite kärlek, målfärg och konstgjord andning.

 

IMG_4355


En annan liten
utmaning är att det växer supervassa rosenbuskar ungefär längs 10 meter av staketet, så mina händer (och vrister och vader) består just nu av sunda, vitmålade köttsår. Men det har jag förhoppningsvis glömt sedan när de slår ut och börjar blomma. Är det någon som vet vad det här ser ut att vara? Hoppas det blir någon fin färg mot det vita staketet!

 

IMG_4345

 

Med mig på dagens talko hade jag Mysslersons Myss som tjänstvilligt marinerade sin hårt arbetande mor i såpbubblor.

 

IMG_4349


Visst blir det fint?
Goodbye grönt mögel, goodbye flagnande färg, goodbye sunkig feeling! Målade grinden ett andra varv i i dag. Porten är ju trots allt ansiktet utåt (som vi i reklambranschen gärna säger).

 

20200426_173208

 

Förr när jag gick förbi här om somrarna tyckte jag alltid den där stora syrenen till höger var så ovanligt fin när den blommade om somrarna. Har fotat flera bilder på den med telefonen, långt innan jag förstod att den en dag skulle vara vår. Förra sommaren bågnade den av lila blommar. Dessvärre har den rymt genom staketet så vi fick slakta en hel del som ni ser där nere. Den får se till att hålla sig på insidan (social distancing).

I övrigt har våren väldigt tydligt vaknat till liv ute på gården nu. Här blommar mycket i blått, grönt och gult just nu. Låt oss ta en sväng om i rabatten!

 

IMG_4332.jpeg

 

De här är så gulliga och de ploppar upp överallt, till och med i gräsmattan, men jag låter dem hållas. Tids nog plattas de till av fotbollar och andra hänsynslösa fiender. Snödroppar ser jag också här och där.

 

IMG_4328.jpeg

 

Jag är ju sannerligen ingen Hemulen (snarare Hemulens motsats), så ni får skratta om det här inte är en påsklilja, men de här som jag tror är påskliljor har äntligen slagit ut. Jag undrade länge vad de kan vara (på den nivån jobbar vi alltså här). Nu har jag googlat påsklilja och känner mig lite säkrare. Moving on!

 

IMG_4350

 

Min enda superspänning just nu ligger i att klura ut vilken färg tulpanerna kan tänkas vara. Knopparna börjar piiiiikkuhiljaa visa någon slags tendens på att lite lite lite skifta i rosa eller rött. Tänk att det växer tulpaner här! Min bästa blomma. Hoppas på cerise!

En annan mycket rolig överraskning fick jag i helgen när vi drack kaffe invid trädgårdslandet. Jag har ännu inte hunnit plantera något annat än några utväxta vitlökar (och ja, jag vet att det är fel tidpunkt, men jag har hört att man kan äta blasten). Nåja, här har naturen skött det riktigt bra själv. En trevlig överraskning fick vi!

 

IMG_4357

 

Ser ni alltså vad som pågår där längre bak? Let’s take a closer look!

 

IMG_4359

 

I jorden som vi skyfflade till trädgårdslandet (eller i marken under högen) fanns rabarber! Vilken skojig överraskning – och vilken utomordentligt välfunnen placering. Mitt i mitt trädgårdsland!

 

IMG_4358

 

Bakom de åtta jordgubbsplantorna som vi hittade för en tid sedan ploppade det också upp fet rabarberhög. Gjorde mig riktigt munter när jag tänkte på hur fruktansvärt gott det är med rabarberpaj. Rabarber måste ju nog vara en av de mest underskattade råvarorna. Allt man gör med rabarber är ju bara skitgott. Ja?

 

IMG_4363

 

Visste ni att den vita delen av huset byggdes långt senare? Först fanns bara den sandfärgade delen. Men behovet av en hiss i huset gjorde att den nya delen kom till. Det är vi mycket tacksamma för i dag. Det gör att det finns mycket mera space, både i tamburen och i rummet som går under arbetsnamnet skumparummet på övre våningen. Skumparummet är tyvärr inte så härligt som det låter. Det är ett slagfält utan dess like. Fem säckar ostrukturerade barnleksaker och två franska balkonger.

 

 

Och här någonstans slutar dagens afterwork på Brändö. Roligt att ni hängde med ut på gården en stund! Stay tuned för hisnande spännande rapporter om det som nästan gör oss sömnlösa om nätterna: TULPANERNAS FÄRG!!!

Vänner, håll ut.

Vem skriver historien om coronan?

I dag har jag varit på Replot och röjt i skogen. Solen sken, svetten rann, fåglarna sjöng och örnarna cirkulerade ovanför oss. En närmast perfekt och harmonisk dag i en tid tid som är allt annat än just det. Medan jag släpade stockar genom skogen och fiilisen var allmänt god gick jag och tänkte på hur overkligt det känns att leva mitt i en pandemi.

Epidemi. Pandemi. Det är ord jag tidigare har förknippat med typ spanska sjukan, digerdöden, ebola. Pester, bölder, folk som dör i rännstenen med råttor omkring sig. Alla de här har flimrat förbi under historielektionerna och jag vet inte hur ni har sett för ert inre, men jag har i alla fall föreställt mig total misär. Elände, skrik och ond bråd död. Folk dör som flugor.

Jag bildgooglade på skoj digerdöden och fick på första försöket precis vad jag försökte beskriva ovan:


Bildkälla.

Nu är vi långt ifrån smittpeaken på vårsoliga Replot, så situationen kan kanske inte riktigt jämföras med den på bilden. Men som Carrie couldn’t I help but wonder vem som kommer att få skriva historien om den här pandemin. Vilken bild kommer vi att lämna för historieböckerna? Vilka historier kommer jag att berätta när jag blir äldre? Vilka historier kommer mina barn att berätta? Genom vems glasögon kommer vi generellt att kika på den här våren senare?

Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin skulle ha läst om goda konsekvenser i historiebeskrivningen, efter en depression, ett krig, ett sjukdomsutbrott. Eller så var jag kanske inte mottaglig (kanske tänkte jag mer på partytoppar etc.). Men så här spontant tänker jag att coronavåren också måste innefatta något gott.

Om vi tänker på kapitlet om coronan i historienboken om några decennier. Vilken bild har lagts in vid texten? Kommer den bara att målas med gråa färger? Alla mommon som satt ensamma isolerade i sina lägenheter i flera månader. Alla företag som konkade. Alla som åkte på skidsemester och smittades? Alla tomma gator? Alla barn som inte fick gå i skola? Munskydden som vandrade omkring på gatorna? Läkarna som jobbade dygnet runt på överfulla intensivavdelningar? Antagligen.

Eller kommer vi att minnas det som våren när vi äntligen fick tid att stanna upp? När vi fick städa ur våra förråd, göra fint på gården, vara hemma. Om den privilegierade människan får skriva historien (vilket kanske är högst sannolikt) kan vi kanske räkna med några ord om att den här tiden också kom som en väckarklocka för många. En tid när vi rannsakade oss själva, såg över våra livsval och bestämde oss för att tagga ner. På resandet, på konsumtionen, på det ständiga flängandet hit och dit. Kanske?

Kanske var det våren när vi, mitt i den pågående hemska förödande pandemin, också hann komma i fas med oss själva. När vi bar stockar genom skogen, blundande för eländet och kände vårsolen hela oss. Kanske finns det också rum för en liten rad om det.

Eller så är det bara för tidigt att säga.

Vad tror ni?

Husvisning del 1: Historien om det första rummet.

 

Nu har vi bott i det nya huset så pass länge att det mesta börjar vara relativt klart. I alla fall de rum som var ämnade för att bli klara i den första vågen. Jag fick plötsligt feeling för att göra lite hemma hos-reportage i den här bloggen med jämna mellanrum. Det var alltid det bästa jag visste när vi jobbade på Sevendays (alla fina, roliga österbottniska hem som vi fick ta del av!). På instastories har jag uppdaterat ganska frekvent om vår renovering, men det kan ju vara roligare att ha ett mera öppet arkiv här.

I den första renoveringsvågen prioriterade vi de mest akuta delarna (som till exempel ett nytt kök och att fixa klart alla ytor på våning 2 och 3). Vi lämnade källaren (våning 1), bastuavdelningen, stora badrummet på övre våningen och Mys rum. Någon vacker dag ska vi väl orka göra de också, men man måste få samla lite inspis och kraft här emellan. I den här hemma hos-serien kommer vi att börja i det rum som blev klart först av alla: Mileas rum. Hurra!

 

Mileas rum

 

Då ska vi först backa bandet till den första gången jag klev in i det här rummet. Så här i efterhand kan man kanske ifrågasätta vad jag liksom såg i det här rummet. Golvet var närmast rysligt och den gråmelerade panelen passade inte överhuvudtaget till den vackra trädörren som leder in till Mileas walk in closet (lyx!). Rummet var kallt och plastigt. Med ett fastskruvat skrivbord i väggen.

I det här rummet finns två superfina dörrar och jag tänkte att vi måste utgå från dem. Hitta färger som lyfter dem. Nu när jag en gång är inne på färg vill jag passa på att säga att all färgplanering i det här huset har jag gjort tillsammans med Ida Röj på Vasa Färg (det är en underdrift att säga att hon är bra – hon är närmast oslagbar när det kommer till att få till rätt sorts vibe i ett rum!).

 

20191020_150133


Ida föreslog att vi
skulle spara panelen och måla den. Vi valde samma nyans som vi har på kontoret i stan (jag vet ju att den är härlig i alla sorters ljus!). Tyckte den blev så fruktansvärt trevlig tillsammans med dörren.

 

20191020_150111


Planen var alltså
att måla panelen, tapetsera i någon häftig tapet upptill och byta golv. Milea fick välja själv tapet. Hon ville ha en ”djungeltapet” (vad det nu sedan är) och det fanns så himla många att välja mellan.

 

20191010_170245

 

Först var vi inne på den här med tigrar..

 

20191010_170815


Men sedan såg
hon den här – och då var det klart. Den fick det bli! Min pappa och hans kompis Kristian flyttade in i källaren i slutet av oktober för att hjälpa oss hinna bli klara med renoveringen innan vi måste vara ute från förra lägenheten.

 

20191023_203651

 

En dag när jag kom hem från en superlång dag (startade 5.00 på morgonen till Helsingfors och kom hem vid 20-snåret) – ja, då hade de fixat klart nästan hela rummet! Både målat taket och tapetserat alla väggar. I det här  fallet var det också väldigt praktiskt att ha en pappa som är elektriker. Han har fixat alla konstiga trådhärvor och uttag så mycket finare. Här står pappa och visar alla brister och allt som blev fel och fult och misslyckat och man ba: GÄSP. Så typiskt han att stå i ett helt perfekt rum och klandra sig själv för att det nog hade blivit mycket bättre om han hade gjort si eller så, eller så eller så. 

Vet inte hur många gånger under den här renoveringen jag fick säga att om jag får välja mellan ett snyggt resultat eller ett färdigt resultat, så föredrar jag det senare. Hellre klart än perfekt. Och vad han än gjorde så blev det både ock i mina ögon. Men det såg han ju förstås inte själv.

 

IMG_6808

 

Innan Milea kunde flytta in kom en hantverkare och knackade in golvet på hela övre våningen också. Var länge osäker om det skulle se för modernt ut mot dörrarna som ändå är hela våningens själ. Men tyckte ändå sedan att de funkade rätt bra ihop. Rummet var klart. Bara att hämta över möblerna från andra sidan häcken!

Nu hoppar vi alltså vidare till modern tidräkning!

 

IMG_6798.jpeg

 

Nu bor Milea här! Håll med om att dörrarna är det bästa vi har här! Speciellt trevligt är det ju att de går helt ton i ton med en av mina favoritmöbler: fammos sminkbord som jag ärvde när hon dog. Puffen har min kompis Malin gjort.

 

IMG_6812

 

Tänk att en så där gråmulen panel kan bli så varm och trevlig bara med lite färg!

 

IMG_6787

 

Ni kan försöka ignorera att den där lastgamla byrån håller på att ramla ihop (jag ska föra den till Stormossen bara jag orkar), men ville bara visa att här vid ingången fanns en mur som inte gick att tapetsera, så den fick bli rosa också!

 

IMG_6783

 

Nu råkade det ju sig att den här bilden var tagen just efter att hon hade städat. Så jag kan ju inte precis garantera att det ser ut så här när du kommer hit nästa gång.

 

fullsizeoutput_4b7b

 

Faktum är att det ser ut så här på skrivbordet för pysselkungen har nyss gjort en prinsesskrona åt My. Och det är ju i sanningens namn mycket trevligare än ordning och reda!

 

IMG_7404

 

Och ylläri ylläri har vi ju lite odlingsprojekt även här. Roligt att vi hittade perfekt matchande krukor på Tiger, så nu odlas här både chili och tomat.

 

IMG_6792

 

Och bästa av allt är ju förstås att vi sparade högsängen till Mileas rum och köpte en dubbelsäng till Matheo, så nu kan de ha sleepovers bäst de vill, utan att trängas!

 

IMG_6800

 

Jahapp, det var den mycket snabba historien om Mileas rum. Innan ni trycker bort det här inlägget tycker jag ni ska scrolla en gång till ända upp och se på före-bilden. Visst blev det ett rätt så bra lyft!

Önskar sig publiken en fortsättning? Om så: Till vilket rum ska vi bege oss härnäst? Your wish is my command! Puss!

Hälsningar från Brändö!

 

En ovanligt okammad familj önskar er en riktigt trevlig lördagkväll. Här försöker vi få veckorna att gå trots att dagarna mest flyter ihop och att undantagstillståndet aldrig tycks ta slut. Tyvärr orkade ingen byta bort långkalsongerna, men so be it. Här kommer en liten dagbokshälsning från insidan till utsidan. Kanske ses vi igen!

Topp 5: Bra just nu.

Personer som kör en överdriven optimism genom kristider vill man ju gärna slå lite försiktigt i tinningen med en gjutjärnspanna, meeen ni får ursäkta mig. Sist och slutligen finns det många saker jag genuint uppskattar just nu. Och jag tror faktiskt på att lista dem klart och tydligt. Så att man minns att vara tacksam. Här kommer den officiella 5 i topp-listan över punkter som är BRA just nu:

1. Bara vara hemma. Varje dag när jag kommer hem från jobbet vet jag att jag bara ska få vara hemma. Ibland ringer jag ännu min vana trogen till min man och frågar ”hur ser kvällen ut?” i bilen på väg hem, innan jag inser att herregud, vi ska ju bara vara hemma! Tudelat det där. Man vill ju att barnen ska ha hobbyer och vara aktiva. Men nog är det fan så skönt att inte behöva vara taxitjänst Linn Jung varje kväll. Aldrig frysa i en botniahall eller i en fenniaarena. Aldrig stressa med middagen för att någon har brådis på träning. Alltid bara göra allt i egen takt. Alldeles underbart.

2. Inga jobbresor. Visst, jag har lärt mig att älska VR, men nog är det ju en avsevärd skillnad i att bara få jobba på hemmaplan än att med jämna mellanrum göra superlånga av och an-resor till södra Finland. Resandet är så slitigt. Och krabbisen dagen efter (och då är det minsann ingen alkohol inblandad, utan tidig väckning, lång dag och sen hemkomst). Men jag tror att finländarna tar med sina digitala mötesskills in i framtiden – och att resandet kommer att minska. Skö-höönt alltså!

3. Ingen plingplångest. Aldrig oväntat besök! Huset kan se ut som en frikkin’ soptipp och man kan vara helt säker på att ingen behöver se griseriet. Men å andra sidan: Just nu har vi det faktiskt ovanligt städigt, för att det är så svårt för mig att trivas här hemma om det är EKLIT hela tiden. Men de dagarna allt bara förfaller njuter jag bara. Jag älskar alla barn och föräldrar som knackar på här annars, men gud det är så jobbigt att öppna i ett stormande hav att leriga kläder, en roskis, 78 par fotbollsskor, några skidor, bibbaböcker, Samis träningsväskor, en ikeakass och allt annat som man händelsevis kan behöva bestiga innan man kommer fram till dörrhantaget. MEN NO LONGER!

4. GårdenVi flyttade in i nya huset i november och då hann jag liksom aldrig registrera vad som fanns på gården. Men nu har vi haft så mycket tid att vara ute på gården och fixa tillsammans. Jag vet också att om det här var normala tider, så skulle jag få stå där ensam (iofs inget illa i det – om det är något man njuter av så är det ju en tyst trädgård), för de andra skulle vara på träningar. Det är ändå något speciellt i att få ha hela familjen ute på gården. På våren. I kvällssolen.

5 .. vilket för oss över till den kanske självklara punkten: Tiden. Fine, ta fram gjutjärnspannan, men nog är det ändå fint att ha alla hemma hela tiden. Allt det här önskade jag mig förr. Och nu har jag det! Visst, vi vuxna jobbar båda som normalt (och jag ännu mer än vanligt), men ändå har vi lyckats se en massa serier tillsammans (alltid roligast att se ihop!). Hittills tycker jag Kalifat på Netflix var bäst, och 22 juli på Arenan. Med barnen har vi sett Virala genier (den bästa finlandssvenska produktionen på år och dar). Jag blir glad av Matheos plinkande från pingisbordet nerifrån källaren. Jag blir glad när jag hör att Milea pratar videosamtal med Annie på övre våningen. Jag blir glad när Sami knäcker en Nocco i köket. Så fint att ha alla samlade.

Nu ska jag logga in på Svenska Yle-chatten där jag ska chatta med Amanda Audas-Kass och Antti Koivukangas efter 21. Ses där!

 

IMG_7187

Stadens livsnerv försvinner – nu kommer landet!

Skärmavbild 2020-04-12 kl. 12.45.40

Erkänn att du någon gång har tänkt tanken!

Att bryta upp, styra om helt, lämna all stress i stan, byta liv och flytta till landet med familjen. Jag kan i alla fall erkänna att jag har. Många gånger om. Som om närheten till naturen och att få jobba med kroppen skulle göra gott. Odla, ha djur (obs, jag hatar djur!) bygga och lära sig.

Jag tror att många tänker de tankarna extra mycket under den här våren. När vi sitter instängda i våra hus i stan, plötsligt erbjuder liksom landet mer puls än stan. När alla kulturinstanser och restauranger lägger lapp på luckan känns det som om stadens livsnerv försvinner. Nu är det som om landet vaknar och erbjuder något större (det säger liksom nåt att jag har grävt upp ett trädgårdsland här på gården).

Därför kommer Britas (all time favorite!) och Kalles serie ”Hjälp, vi har köpt en bondgård!” så otroligt lägligt just nu. Jag binge:ade hela igår. Så bra!

Den här påsken har varit taskig fysiskt. Jag har (igen) fått problem med något jag förmodar vara gallkramper, så ätandet är litet utmanande. Varje gång jag äter vrider sig knivar i magen och jag tror det är stress kombinerad med massiv, flottig grillpremiär i torsdags som utlöste det hele. Är väldigt mottaglig för den här typen av tv nu pga. mår kaki. Skönt att drömma sig bort i landsbygdsromantiken. 100 % feelgood.

Jag tycker det är så skönt med vanligt folk som inte alls kan något om livet på landet, som ändå köper en frikkin’ bondgård och kavlar upp ärmarna. Nu är det här tv, men skit samma, kan väldigt mkt identifiera mig med den där känslan av att man faktiskt kan mycket mer än man trodde. Man lär ju sig medan man gör. Och gör man aldrig något så lär man sig aldrig. Jag ÄR Britta Zackari här. Speciellt i det frenetiska målandet, avskyn till mössen och kärleken till röjsågen.

Min magkänsla säger att landsbygden kommer att få ett uppsving i samband med coronakrisen. Är det inte alltid så att traditionella värderingar ofta får skjuts i kristider? Typ Gud, familj, jakt, natur, odla din egen mat. Resandet är uteslutet i sommar, istället tror jag på att människan söker sig till skön natur och ställen där hon får vara ensam och uppleva harmoni. Trängseln på vandringlederna säger allt.

Vi kan inte röra oss som vi brukar. Vi kan inte träffa andra människor som vi brukar. Jag vet inte hur ni funkar, men då blir det extra viktigt för mig att ha det fint och mysigt runt omkring mig. När samhället blir nedstängt och dött – ja, då vill jag ha det levande runt omkring mig. Jag berättade nyss om trådgårdslandet jag grävde upp här på gården. Nu när jag tänker på det: Kan det egentligen vara någon form av omedveten överlevnadsinstinkt? Fattar ju att 5 vitlökar inte kommer rädda vår familj i apokalypsen, men kanske har det väckt något i oss, att vi inte längre ta vårt liv och hälsa för given.

Om det blir en lång och utdragen ekonomisk depression kan jag mycket väl tänka mig att de här dragen i oss kommer att förstärkas ytterligare. Jag förespår ingen massiv anti-urbaniseringsvåg (HAHA, vem tror jag att jag är? Alexander Bard? En tänkare?), men jag tror ändå att det ligger någonting i det här: Att kunna klara sig själv. Att kunna lita på människor omkring sig. Att stödja sin närmiljö. Bo billigt (eller vara tvungen att göra det). Hållbarhet, välmående och små gemenskaper. Allt detta som vi egentligen visste var det rätta, men som coronan snabbare tvingade oss igenom.

Jag kommer inte att sälja huset i stan. Inte heller kommer jag att bli självförsörjande, tömma råttfällor och nacka tuppen som Brita och Kalle (också lättare att våga biffen om man har tv-karriärer att luta sig mot). Men jag kommer nog att fortsätta drömma om det. Och framför allt kommer jag att fortsätta inspireras här hemma på gården. Jag ska göra den finaste bakgården som någonsin gjorts. Och jag ska odla och bygga och trivas. För mycket mer komplicerad än så är jag faktiskt inte.

Stark rekommendation på den här tv-serien alltså.

Här kan ni se första avsnittet.