Din världsbild – inget facit.

Jag tror det var Cissi Wallin som i förbifarten skrev någonting i stil med: ”Man ska akta sig för att göra sin egen världsbild till facit”. Jag skrev ner den meningen i telefonen och hittade den nyss bland mina anteckningar. Tycker det är en av de bästa och viktigaste meningarna jag har ramlat över på länge. I all sin enkelhet.

Man ska akta sig för att göra sin egen världsbild till facit.

Och det kan man tolka på många sätt.

Hur många gånger har man inte gått och inbillat sig att saker och ting förefaller på ett visst sätt fastän det i själva verket är – just det – en inbillning! Något som man bara fått för sig. Som man intalat sig själv. Som man kanske hört, tänkt, trott eller hittat på.

Eller som faktiskt bara är en personlig åsikt? Och inte alls en allmän sanning. Utan kanske en fördom! En snabb, ogenomtänkt slutsats? Och inte så att man gör det medvetet, utan kanske just precis så: omedvetet.

Kanske hänger det här lite ihop med det som Amanda Audas-Kass ibland skriver om? Att man ska akta sig för att bli alldeles tvärsäker på något. Livet består oftare av gråzoner, än av supersvarta och kritvita dito. Oftast finns det många sanningar, många sidor, många synvinklar. Sällan bara en.

Och jag tycker det är så skönt och befriande att ibland tänka så här: Ingenting jag tänker är kanske sant! Jag kanske inte alls är sådan som jag tror att jag är. Sånt som händer i mitt liv är kanske inte alls så här som jag upplever det. Tycker det är nyttigt att ha den tanken nära sig.

Jag kanske inte alls är så sträng mot barnen som jag har inbillat mig att jag är. Jag kanske är riktigt härlig, nu när jag tänker på det. Har knappt höjt rösten på flera dagar. Jag kanske inte alls är så lat som jag föreställer mig att jag är. Har knappt suttit stilla mer än 10 minuter åt gången de senaste dagarna. Jag har till och med motionerat! Och städat!

Och!

Jag kanske inte alls är så härlig som jag tror att jag är. Anna sa häromdagen att ”Men Linn, nu måste du varva med en komplimang emellan – annars kan jag inte ta till mig din kritik”. Här gick jag omkring och trodde jag var världens finkänsligaste och peppigaste kollega, men hah – egentligen kan jag vara rätt neggig och störig. Så himla lärorikt och ögonöppnande!

När jag hade varit sjukledig några veckor för min utbrändhet 2016 minns jag att det var så befriande och uppfriskande att komma till insikt om just det här: Att jag inte alls ska tro på det jag tänker. Där och då var situationen en annan och mina tankar om mig själv var inte så höga. Mitt tilltal till mig själv var inte snällt och min verklighetsuppfattning kanske inte den bästa. För att stå ut med mig själv försökte jag bara sucka lugnt och tänka ”Jaja, jag kan väl tänka tanken, men jag behöver inte alls lita på att den är sann”.

Nå, det här överspänner sannerligen hela registret, hela världen och hela livet. Allt det jag tror, upplever och tycker fungerar inte alls som ett allmänt facit. Alla tänker inte alls som jag. Förmodligen tänker ingen som jag!

Tror det är viktigt att minnas det med jämna mellanrum.

Någon tror på Gud, någon tror på tomten och en annan på onecoin. Någon kreivar cykelbyxor, någon annan filttofflor. Och någon vill bara gå i crocs. Någon vill vara hemma med barn i 7 år, någon annan tycker det är djävulens påfund. Någon röstar på de gröna, någon röstar blankt. Och bara för att du tror att aborter ska förbjudas så är det  kanske inte den rätta vägen. Och bara för att jag tror på kvotering, så behöver det inte vara den rätta vägen. 

Och allt det som vi tänker, tror och tycker behöver inte överhuvudtaget överensstämma med verkligheten.

Är det inte en befriande tanke, så säg!

2018-08-16 11.19.48 1.jpg

När har vi öppet?

2018-08-15 02.43.47 1.jpg

Det är några som har frågat om våra öppettider. Och egentligen har vi inga öppettider (eller kanske snarare så här: vi har inga stängt-tider, heh). Men i regel finns jag på kontoret på vardagar mellan 9 och 16 (Anna finns också här mellan varven, men hon jobbar kvar på Folkhälsan till årsskiftet). Ibland är jag till 15, ibland är jag till 18. Än så länge följer dagarna inget mönster, utan vi finns där vi behövs. Det betyder att det kanske lönar sig att ringa först ifall man har ett ärende (kan ju vara så illa att jag råkar vara på ett kundbesök just när du står och rycker i dörren).

Men oftast finns jag exakt här och hackar tangenter. Så vill man chansa är det bara att slänga in huvudet och ropa ”tjena!”.

Processed with VSCO with c1 preset

Om inte annat kan man komma förbi och smeka lite på våra nya sammetslampor. Jag nästan tjöt av iver när Ida kom med dem i morse. Hur mycket mer Bertills & Jung kan ett par lampor bli? Det är lite med kontor som med riktigt bra texter – det är detaljerna och de överraskande svängarna som avgör. Min målbild i höst är att skriva lika softa texter som de här lamporna (om någon undrar så är de från Madam Stoltz). Vi har mycket roligt på gång just nu. Och jag hoppas vi snart får hugga i det verkliga jobbet. Det som vi har längtat efter!

3 billekar som gör livet lite enklare.

Hela barnens liv har vi åkt jättemycket bil i jättelånga sträckor. I tio år har jag kört av och an mellan Karis och Vasa med barn i baksätet. Ett eller tre har inte spelat någon större roll. Ett var kanske värst, två gick bättre och tre var lättast (ju fler händer som kan pyssla om det yngsta, desto lättare). Även om mina barn är ovanligt begåvade bilbarn (det blir man förr eller senare om man är tvungen att följa med), så är det ju ingalunda frid och fröjd i baksätet alla gånger. Ibland slåss de så rutorna skallrar – och då kan man ha nytta av det jag kommer ta upp i dag!

Ibland när jag sitter ensam i bilen på väg till jobbet kommer jag på mig själv med att hysteriskt skrika ”GUUUL BIL!!!!” för att i nästa sekund slå mig i pannan och ba ”damn”. Ingen som kunde räkna de poängen. Vilket för mig till ämnet. Låt mig presentera:

3 suveräna billekar som
funkar när ipadarna har laddat ur

 

1. Gul bil. Det här är en lek som vi har ärvt av en grannfamilj (tror jag). Och den har blivit så inkörd i mitt huvud att jag numera – helt i onödan – leker den med mig själv. Den går helt enkelt ut på att bonga gula bilar (vilket inte alltid är helt lätt). Den som har flest poäng när man är framme vinner. Ibland blir det så blodigt allvar att jag måste ta långa omvägar (där jag vet att det finns gula bilar) innan jag kan parkera bilen på gården. Det här kanske också säger en hel del om intelligensnivån hos mig, men får ändå lov att erkänna att jag tycker Gul bil hör till mina bästa lekar här i livet. I vår familjegrupp på Whatsapp fotas det och skickas ibland riktigt snärtiga gula bilar (men  huruvida de poängen ska räknas tvista de lärda).

2. Ord i registerskylten. I Finland har vi som känt tre bokstäver på bilarnas registerskyltar. I den här (mycket, mycket avancerade) leken gäller det att hitta bokstavskombinationer som bildar verkliga ord. OST, BAK, MAN, FIL. Det är ungefär lika svårt som att hitta gula bilar. Man tror att det finns massor, men det finns det inte alls. En annan variant av den här registerskyltleken är att bonga OIA-skyltar. Av någon outgrundlig anledning så kryllar det av OIA-skyltar i Vasa (har aldrig engagerat mig tillräckligt för att ta reda på varför). 1 poäng för vanliga ord, 2 poäng för OIA.

3. Svar på bokstav. Mot slutet av resan brukar alla vara ganska trötta på att bonga bilar eller skyltar (efter Salo möter man dessutom knappt några bilar före man kommer till Karis) – då brukar vi byta om till bokstavsleken där svaret alltid måste börja på en särskild bokstav. Ta nu M som exempel. Domaren säger ”Kroppsdel”. Och den som först levererar en kroppsdel på M vinner (mage! mun! muskel!). Domaren säger ”Någonting som finns i skogen” och den som först säger ”Mossa” eller ”Mus” eller ”Mommo” eller nåt annat på M får poängen. Och här kan man fråga efter allt. Länder, namn, artister, fotbollslag, sjukdomar. När någon har kommit upp till 10 poäng brukar vi byta bokstav.

 

Må bästa maninna vinna, hälsar chauffören. Och den som har liknande lekar i bakhuvudet får gladeligen dela med sig i kommentarsfältet. Guldstjärna utlovas!

2018-08-14 09.48.20 2.jpg

Den sista generationen.

2018-08-13 02.40.39 1.jpg

Min fammo tillhörde generationen som byggde upp Finland efter kriget. Hon var ungefär lika gammal som mina barn är i dag (9 år) när kriget bröt ut och det blev vardag  för syskonen att söka bombskydd ute i jordkällaren. Det är ingen härlig tanke. När jag tänker på hur ängsliga barn kan bli av bara åskan här hemma känns det helt absurt att vara rädd för flygangrepp (att frukta för sitt liv och darra i en potatiskällare är inget man önskar nåt barn). Hon var 15 år när hennes föräldrar ansåg det vara dags att försörja sig själv. De kirrade ett jobb åt henne och sedan blev det slit och arbete som kom att prägla första halvan av hennes liv.

Och sliter man hårt för pengarna, så håller man också varsamt fast i det man har. Fammo tillhörde således generationen som lappade och återanvände in i det sista. Som sparade, förvarade och tog tillvara. Utifall att … ja, utifall det skulle bli kärvt igen, antar jag. Har man levt med för lite, tror jag man gärna sparar lite för mycket. Hon var motsatsen till slit och släng-kulturen. Hon var antagligen de gröna veganhippienas våta dröm. Och hon tillhörde förmodligen den sista generationen som faktiskt bromsade klimatkrisen genom sina återhållsamma konsumtionsvanor.

Och med det sagt är det alldeles fantastiskt vilka fina möbler som är på väg till kontoret snart. Bara de skjutsas hit. I morse plockade jag upp en enorm brun Arabia-servis på kontoret och bar in fammos och faffas gamla soffbord. Har ännu ett stort lass som väntar på mig. Och de flesta har stått där på Torngatan sedan början av 60-talet. Det är så beundransvärt. Tror fammo skulle vara stolt om hon såg att vi nu tar vara på hennes saker. Som hon själv tog hand om, polerade och höll i gott skick under en hel livstid. Det tröstar mig när sorgemolnet sveper över mig med jämna mellanrum. Hon finns med oss. Så länge hennes saker påminner mig om henne, så finns hon.

Här sitter hon med oss i soffan och påminner mig om hårt arbete för en hållbar framtid. Den som spar hon har.

Och så mycket fint vi har!

Strösslar dåligt samvete som konfetti (men inte så länge till).

Att jag själv är min egen största fiende – det är sedan länge känt. Jag får aktivt jobba med snällhet för att den inre piskan inte ska ta över hela mig. Nu vet jag inte hur just din piska funkar (eller om du överhuvudtaget har en), men jag får nästan dagligen säga till på skarpen.

Ta nu igår kväll som exempel. Jag var så mosad i huvudet efter att ha begravt min farmor och kört bil i fem timmar, så jag snörde på skorna och sprang en runda runt Brändö. Ville rensa rent i hjärnan. Jag har nyligen återupptagit mitt springande så jag orkar inte alls springa långa sträckor ännu. Så jag försöker springa så långt jag orkar. Och så går jag emellan. Helt okej. Försöker att inte ta i för hårt, eftersom jag inte vill förstöra kroppen i all iver. Och det är bra! Försöker gå in med en sund inställning. Vill inte förstöra ryggen – eller motivationen. Det gör man så lätt om man tar i för hårt.

Men så kommer den där lilla jäveln upp på axeln. Och så säger den: ”Du får inte stanna före första lyktstolpen vid bron”. Och jag säger ”Hördudu, det får jag visst det, jag får stanna just exakt nu om jag så vill”. Jäveln ler, lägger armarna i kors och säger mjukt: ”Såklart du får, men du är en loser om du gör det”.

Alla gånger vinner jag inte. Men jag får på riktigt gå ordentliga ronder varje dag för att få tyst på skiten. ”Jag stannar exakt där jag själv väljer att stanna. Punkt”.

Jobbade hemifrån i torsdags. Alla barn hemma. Sami på jobb. Skulle bara skriva några offerter – det var dagens jobb. Redan i sängen hoppade jäveln upp. ”Jahapp, hur har vi det med offerterna?”. Och jag ba: ”Ursäkta nu, men jag har tre barn som ska ha frukost först, och jag skulle faktiskt själv uppsatta lite kaffe, om jag får be!”. Och så rann hela förmiddagen iväg med städning, disk och barn som bråkade. Och jäveln sprang efter och ryckte i byxbuntarna ”Hallå! Offerterna! HUR GÅR DET MED OFFERTERNA?”. Och jag gastade vresigt ”SNAAART! Du ska dina offerter!”.

Det blev eftermiddag och hungriga barn. Bakom kastrullerna stod jäveln och ba ”Offerter! Offerter! Offerter!”. Och jag ba ”Jajajajajaaaa!”. Bakom toalettdörren: ”Offerterna! Offerterna!”. Hjälpte föga att jag suckade: ”Så snabbt som jag kan! Men det kommer hela tiden något emellaaaaan!”. Hann inte värja mig, för bakom varje hörn stod jäveln och:

– ”Offer..?”
– TYST!!

Ni fattar.

Ibland förs det inga kamper alls. Och under vissa perioder har jag fullt upp. Det blir bättre och bättre för varje år som går. Jag kan rationalisera bort jäveln. Trotsa den. Och vara riktigt jävlig tillbaka. Någon vacker dag ska jag ha ihjäl den också. Men å andra sidan är den en bra drivkraft – ibland – så länge den håller sig inom rimlighetens gränser.

Det fina i att bli äldre är att man lär sig om hur man själv fungerar.

Det svåraste för mig är att ha punkter på to do-listan – och samtidigt kunna leva normalt. Så ironiskt. Med tanke på att jag sannolikt inte kommer att få uppleva en tom to do-lista inom de närmaste åren. Jag är urskit på att slappna av med ogjorda punkter i mitt liv. Och det vet jäveln. Så den nappar på allt. Och strösslar dåligt samvete över mig som konfetti.

Det här får jag vara uppmärksam på så gott som varje dag. Tänker att det är extra-viktigt i höst när vi går in i nästa arbetsfas. Jag måste lära mig att de ogjorda punkterna får sväva fritt – och utan dåligt samvete – tills jag har tid och ro att ta itu med dem. Jag kommer i kapp förr eller senare – så är det alltid. Inget går snabbare för att jag stressar mig själv (tro det eller ej!). Ingen träning blir heller roligare för att jag pressar mig hårdare – tvärtom. Jag får dålig feeling – alternativt känner mig misslyckad.

Så jag övar, övar, övar, övar. Och lär mig sakta. Att strypa jäveln.

I det här fallet tror jag faktist att övning, envishet och rutin gör mycket. Ju fler gånger jag lyckas brotta ner krävande, kvävande rösten i marken, desto lättare blir det för mig att vinna nästa rond. TYST, säger jag på skarpen.

Här är det bara snälla bossar som styr.

Här och nu.
Här och nu.
Här och nu.

Jävliga jävlar får vänta.

2018-08-12 08.25.33 1.jpg

Kaospatrullen sajnar ut.

I dag är jag trööö-hööött (”finns det faktiskt iiiingen som kan tycka ens pikilite synd om miiiig?”) gnällde jag åt mina barn ikväll. Den här veckan har varit så otroligt intensiv på alla sätt och vis. Och som grädde på moset hade jag barnen i dag hela dagen. Väckning 6.15 för alla. 7.30 första mötet. Och dagen kan vi kanske summera så här: hörde kanske 45 % av vad som sades på alla möten (kallsvetten, kallsvetten!).

Och inte fick man åka hem vid 17 heller – nehepp, då var det två matcher fotboll direkt efter. Halv åtta släntrade jag in hemma som ett litet människovrak. Åt fyra smörgåsar med ögonen fast. Medan jag begrundade dagens kaospatrull.

Nå, så farligt var det kanske inte. Försöker jag i alla fall trösta mig. Men i morgon ska jag vara 100 % barnfri. Behöver det. Skulle också behöva lite sovmorgon. Det ska jag unna mig efter 5 galna dagar. Jag försöker tänka att man måste smida medan järnet är varmt. Helt säkert kommer perioder när ingen ringer, ingen vill träffa mig och ingen vill köpa. Nå nee, men det kommer alltid dippar. Då kommer jag att sakna det här. När vi körde evighetslånga dagar och var så trötta och hålögda av möten och människor att vi till slut bara kunde skratta åt eländet. Tur att man är ung och dum!

Ikväll blev några offerter oskrivna (trodde kanske lite mer om mig själv än vad verkligheten höll för), men man får helt enkelt tänka att det kommer en ny krispig dag i morgon. När ingen bajsar på sig och när jag kan svara på frågor utan att ha huvudet en halv meter in under mötesbordet. Åh herregud.

Men roligt är det – det kommer vi inte ifrån.

Jag ser i kors. Men njuter.

G’natt.

Bertills & Jung presenterar: Maktpodden.

Vilken bra start på veckan! 

Första dagen på kontoret i dag. Rivstart direkt. Telefonen ringde och det plingade i mejlkorgen. Alldeles, alldeles underbart att se att våra tjänster väcker nyfikenhet. Men det var inte alls det jag skulle prata om denna måndag. Utan jag skulle presentera vårt allra nyaste verk. Vi gör ju inte bara externa kundprojekt här i vår byrå, utan ibland får vi feeling och då kan det plötsligt bli en poddserie – Maktpodden.

I podden ska vi undersöka makten (och härligheten – i evigheten!). Makten att kontrollera sig själv. Makten att kontrollera någon annan. Makten över sitt eget liv. Makten att påverka omvärlden. Makten att förändra. Vem är mäktig? Vilken makt har ordet? Och vilket ansvar kommer med makten? Vi börjar ganska traditionellt med politisk makt. Men därifrån kommer vi att röra oss väldigt fritt över hela bredden. Vi tjoade till när Anna-Maja Henriksson bjöd oss ut till Mässkär för att delta i sin allra första poddintervju någonsin. Så kul!

Vi har redan bandat tre långa intervjuer och det första ska ni få lyssna på i dag. Passande för denna regniga måndag. Släng upp benen i soffan och lyssna på bossen!

 

Makt – vad innebär det egentligen?

Makten att kontrollera sig själv. Makten att kontrollera någon annan. Makten över sitt eget liv. Makten att påverka omvärlden. Makten att förändra. Vem är mäktig? Vilken makt har ordet? Vilket ansvar kommer med makten – och hur når man dit?

Linn Jung och Anna Bertills ger sig öppenhjärtigt och nyfiket in i maktens korridorer för att ta reda på vad det innebär att ta makt, få makt, ha makt.

I uppriktiga och personliga intervjuer med aktuella samhällspåverkare funderar vi på: Vem vill förändra vad i vår omvärld?

Ny chans på bästa collegetröjan.

En av de absolut sista uppgifterna jag gjorde på HSS Media var att snabbt och strategiskt lägga upp en kampanj för de superfina Wasabladet-collegetröjorna som uppfanns under vårvintern. Det började med att Anna och Uffe på skoj gjorde varsin – och plötsligt skulle alla i personalen ha en egen. Och när de hundra tröjorna i personalen började gå runt på stan var det plötsligt många fler som ville ha. Och vi tryckte fler och fler.

Någon kläckte den goda idén att vi skulle sälja dem på Konstens natt, så att alla som har suktat äntligen ska få sig en egen. Tycker själv den är jättefin. Den innehåller alla Vasabladets logotyper ända från starten 1856. Ändå häftigt att den har ändrats rätt lite längs vägen. Den var helt enkelt så snygg direkt från start. Vill man ha en tröja som påminner en om Finlands soligaste, så är det den man ska ha.

Nå väl, Anna och jag messade alla snälla, kloka och glada Vasaprofiler vi tyckte passade för kampajen och alla ställde upp och modellade. Ni som prenumererar har kanske sett dem som helsidesannonser under sommaren? Och ni som åt många uteluncher i Vasa centrum i juni såg säkert mig gå omkring med en gul pinnstol ovanligt ofta.

Jocke (2)

Riksdagsledamoten och urkraften Jocke Strand hittade vi i stadshuset. Han kastade kostymrocken åt fanders och drog på sig collegen med stolthet. Sedan sprang han raskt iväg på vargseminarium, så där som österbottniska urkrafter gör.

hippi2

Åh, Hippi, härliga Hippi Hovi! Han är verkställande direktör för Kustösterbottens företagare, rockare och ett socialt geni. En glad och fin människa som säkert har cirka noll fiender. Och ännu till snygga glasögon. Huhhu.

seba

Fotbollsspelaren Sebastian Strandvall känner vi igen från VPS. Snäll människa, fina värderingar, bra smile. Tycker den här bilden blev en av de bästa. Den blev så ren. Här satt ljuset och färgerna. Men så är det när man jobbar med fullblodsproffs som Anna Riska. Tror den här sessionen tog 6 minuter i gränden mitt emot Vasabladets office.

Sandra

Den snyggaste stylingen kom här! Föga överraskande från stylisten och företagaren Sandra Holmäng. Sandra är en så mjuk och varm typ. Hon visste minsann hur man skulle sitta på en stol och ändå se riktigt bra ut. Men så har hon väl gjort det en och annan gång – modebloggare som hon är!

hanna (1)

Hanna är fd. krögare på Ernst (RIP Ernst!) och kanske Österbottens gladaste människa. Jag och Anna var helt golvade efteråt. ”Hur blir man så där livsglad som du?” frågade vi säkert fem gånger. Och det bästa var förstås att Hanna gick med på att köra Backstreet Boys-posen. Klart Hanna går med på det! Hanna är min målbild när jag blir stor.

annamari (2)

Och på den sista dagen fotade vi HSS Medias nya, proffsiga vd Anna-Mari Karhunen. Hennes personlighet är lika färggrann som byxorna och hennes ledarskap är precis lika GULD som skorna. Hade gärna jobbat lite längre än en månad med henne. Tror att hon är en sådan som jag gärna lär av. En modern, människonära chef.

Och ni som ännu inte fått er efterlängtade college har en ny chans nu på torsdag på Konstens natt (paketet innehåller college, Vbl-tygkasse och en månads digital prenumeration – och det kostar 25 euro). Jag kommer att vara där och sälja med Anna mellan 18-21 eftersom jag känner att jag vill ro i land hela kampanjen. Vi står mellan gamla Gros och bilskolan på Hovrättsesplanaden.

Hoppas vi ses!

Onda ryggar och glada magar.

Processed with VSCO with c1 preset

Nu är vi i den fysiska fasen av företagsstarten. När möbler ska skruvas ihop, fönster ska tvättas och soffor ska lyftas. Och barn som ska hållas på plats och inte rusa ut i trafikljuset på Rådhusgatan. Puh. Det har varit långa – men givande – dagar. När man ser att saker och ting framskrider. Att det sakta, men säkert blir färdigt.

Man hinner alltid glömma hur länge det tar att skruva ihop Ikea-möbler. Nu är 46 av 48 beställda varor där ska vara (två köksstolar snubblade på mållinjen i dag). Jag är så tacksam för att svärmor och svärfar kom och hjälpte i dag (fatta hur snälla de är – de ställer alltid upp på allt dårskap vi hittar på!). Hade aldrig fixat det utan gråt annars. Nu ska vi bara fixa lite pynt och härligheter, så ska ni få se hur trevligt det blev. Hittills den här helgen (fredag-lördag) har barnen varit på kontoret i 16 timmar. Inte är det optimalt, men så får det bli när man jobbar på varandra här i äktenskapet.

Tidigare i veckan glömde vi bort vår andra bröllopsdag (så kan det gå!). Men vi hade i alla fall en jättefin vecka med mamma och pappa på Replot. Har kanske inte skrivit så mycket om det här, men min pappa kämpar med en cellgiftsbehandling och min käraste farmor dog för en tid sedan, så det har varit tuffa tider. Sånt gör ju att man verkligen, verkligen uppskattar tiden man får tillsammans. Det är inte att ta för givet, det här livet. Och varje dag vi får vara här ska vi se att det finns något gott.

Jag har i alla fall varit väldigt glad för att jag vågade ta det här steget in i företagsvärlden. Den här sista månaden har jag varit extra-tacksam. Allt det man vill göra, så ska man försöka göra, så länge man har viljan och styrkan. Och det gör jag varje dag! Bygger kontor och företag så ryggen värken. Att göra det med en baby på höften är inte heller alla gånger optimalt – men nu kan inget stoppa mig.

Så roligt är det!

Bjussigare arbetsliv för mammor.

Trevlig respons på förra blogginlägget, tack!

Det blev bra diskussioner på många håll på Facebook. Såg till exempel att det var någon som skrev ”Äntligen! Äntligen någon som kan tänka arbetsplats utifrån en kvinnas perspektiv!”. Satt och väntade på att någon (alternativt jag själv) irriterat skulle fråga varför barnen alltid ska vara kvinnans ansvarsområde (”när ska män börja göra barnvänliga arbetsplatser – varför ska alltid kvinnan bla bla bla”).

Nå kanske inte, men det hade kanske varit en rimlig fråga.

Det är förvisso en jämställdhetsfråga, men det handlar också om småbarnsföräldrar. Jag vill jobba i en arbetskultur där man inte behöver ha dåligt samvete sisådär mellan 25-45. Ni som har barn vet precis hur angstit det kan vara på vintern när barnen har feber och spyr för tredje veckan i rad och man återigen måste ringa till jobbet ”Josåattdehäran..”. Det är skittufft att ha småbarn (för att inte tala om många småbarn) och det räcker alldeles gott och väl med friska barn.

För mig är det nya tider nu. Det försöker jag säga åt Anna ofta. ”Det dåliga samvetets tid är förbi”. Man kan få tycka att saker gick skit, att vi gjorde fel, att vi borde ha gjort på ett annat sätt, att vi fuckade upp, att vi på alla sätt var urusla – men vi får släppa det här med att ha dåligt samvete inför varandra. Kommer aldrig att döma henne för att hon prioriterade familjen före mig. Kommer aldrig döma mig själv heller, för den delen. Man kan kombinera familj och jobb – bara man får hitta sitt sätt och sin rytm.

Med det sagt menar jag inte heller att det alla gånger är optimalt att ha barnen runt omkring sig när man jobbar, att man aldrig ska unna sig total time out från jobb, att man med alla medel ska kombinera jobb och barn. Inte alls! Jag menar ingenting, faktiskt.

Jag säger bara att barn alltid ska vara välkomna.

Att mammor, pappor och föräldrar som inte får ihop det ska kunna komma till oss och känna ”Wow, vad roligt att vi fick komma, hit vill vi komma igen!” istället för ”Ursäkta mig nu, det strulade till sig lite med barnvakt, förlåt förlåt förlåt!”.

Att småbarnsföräldrar ska ha möjlighet att jobba (utan att sacka efter!) under ”de kritiska åren”. Att barnlösa kvinnor i 30-årsåldern inte ska kallas ”tickande bomber”. För övrigt blir allt lite trevligare om man utgår från att bebisar inte är bomber. Och att de kritiska åren egentligen är de allra finaste åren i ens liv.

Jag skulle vilja att vi tog en titt på en grej!

Vi har kommit så långt i Finland 2018 att män och kvinnor har ungefär lika möjligheter till skola och utbildning. Pojkar och flickor har ungefär samma chans att drömma och bli antagna. Också attitydmässigt. Flickor blir poliser och presidenter, pojkar närvårdare och kosmetologer etc. Ingen bryr sig längre. Allt går. Och går det inte vägen, så är det kanske snarare socioekonomiska orsaker (eller annat) som stjälper – inte bristen på jämställdhet inom utbildningen. Det vill jag i alla fall tro. Men vad vet jag.

Men sen!

IFAUS:s (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering i Sverige) visar att föräldraskapet spelar stor roll roll när det kommer till kvinnor och mäns arbetsbana.

Kvinnor och män tjänar ungefär lika mycket, är chefer i ungefär lika stor utsträckning och ungefär lika ofta sjukfrånvarande från arbetet fram till det första barnets födelse –sedan händer det något.

Lyssna på det här!

Kvinnorna tappar i inkomst och lön, blir mer sällan chefer jämfört med män och är oftare sjukfrånvarande från arbetet. Femton år efter det första barnets födelse har inkomstskillnaden mellan pappan och mamman i genomsnitt ökat med hela 32 procentenheter.  Skillnaden i lön har ökat med 10 procentenheter. Hos par i 40-årsåldern uppskattas ungefär tre fjärdedelar av inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor kunna förklaras av att de bildat familj. Och medan pappornas chans att bli chefer fortsätter att stiga, avstannar den andel kvinnor som blir chefer vid 30-årsåldern.

Det är det här jag menar. Om det nu är så att pappor generellt inte tar större ansvar för familjen (ja, mycket händer attitydmässigt på den fronten också), så måste man försöka göra arbetslivet lite bjussigare för kvinnor under tiden. Tills vi har nått målet.

Och nej, alla har inte heller både pappor och mammor. Därför får vi utgå från barnet. Det ska helt enkelt vara lättare att vara förälder. Om man så är två eller tjugotvå i familjen. För övrigt tycker jag man borde utnyttja småbarnsföräldrars vältränade förmåga att organisera och koordinera. Lär man sig styra en trotsig grupp ungar blir man snabbt ganska skärpt – för att inte tala om effektiv. Jag tänker i alla fall att det är en klar fördel på cv:t om man har en busslast med barn hemma (då vet man minsann hur det är att vara i hetluften och att leverera under press).

Och hey, roligt att ni gillade vår målsättning! Synd att det inte finns någon som studerar, mäter och utnämner Finlands barnvänligaste arbetsplats, hah. I kommentarsfältet får ni gärna droppa sånt som gör en arbetsplats barnvänlig – vad skulle ni ändra på er arbetsplats för att göra den mer bekväm för föräldrar?

Ny dag, nytt hörn.

Mål: Finlands barnvänligaste arbetsplats.

När Anna och jag gav grönt ljus till oss själva kom vi ganska snabbt fram till att vi behöver ha ett kontor. “Nå, vi kollar runt lite först”, sa vi försiktigt optimistiskt. Men vi hann tyvärr inte längre än till första innan det sa “Boom bawa wuu wuu doodelingdong – I zee ya hold tight” – eller vad det nu kan tänkas säga när man känner att det här är ett kontor man inte kan leva utan.

Vi hade egentligen bara två krav – och det är att vi ska vara 1. i Vasas absoluta centrum och 2. på marknivå så att kunder enkelt och smidigt kan komma in och säga tjena. Det – och ungefär 100 andra fördelar – erbjöd Rådhusgatan 21. Tyvärr var det ju för stort, kanske också för dyrt. Kanske också för snyggt. Och lite för lyxigt.

Men sedan såg vi varandra djupt i ögonen och sa “Om det är någon som behöver ha ett bra kontor så är det vi – det ska vi unna oss”. Och det slutade med att vi kollade på exakt ett kontor – och det tog vi. Om man en gång satsar allt, så satsar man allt! Tror man på det man gör, så vågar man också.

Sedan kom min kompis Ida (ni vet säkert Vasa Färg-Ida) och hmm:ade, mätte och tänkte. Hon ritade och skissade och visualiserade. Och plötsligt skickade jag en alldeles fantastisk skiss till byggarbetarna. Smutsrosa väggar skulle det bli, grönt skulle taket bli. Det schackrutiga golvet fick stanna. Toaletten tapetserades med en helt otrolig, blommig tapet. Ida skickade möbler och vi beställde. När jag skriver det här vill jag nästan skrika, för ni förstår inte hur coolt det blir. På fredag kommer Ikea-lasset! Om jag ändå kunde visa er redan nu!

Och det roliga är att vi har lagt in fyra skrivbord i nuläget. Eftersom varken jag eller Anna upptar särskilt mycket plats (iaf rent fysiskt, heh) har vi räknat med att fler än vi kan husera på de 90 kvadrat vi har till förfogande. Som jag skrev på Bertills & Jungs instagram igår, så kommer vi att hyra ut två platser till en början. Fler om vi får riktigt bra feeling. Vem vet – kanske är det bara roligare om vi blir många!

En av de första sakerna vi skrev ner, när vi bestämde att vi ska starta det här företaget, var våra värderingar. Vi skrev att vi ska gå i bräschen för ett familjevänligt företagande. Hos oss ska det alltid vara okej att ha med barnen. Bland det första vi kommer göra på kontoret är att inreda barnhörnan. Vi ska bli landets barnvänligaste arbetsplats – så det så. Man ska aldrig känna att barn är ett hinder för att göra business. Det gäller alla som jobbar hos oss, för oss, med oss. 

Så om du är en glad frilansare (eller en distansarbetare, enmansföretagare eller vad du nu kan tänkas vara) som söker en riktigt inspirerande kontorsmiljö med bra vibes i Vasas kärncentrum – hör av dig till oss, så kan vi diskutera mera. Du har  bland annat tillgång till mötesutrymmen, podcast-teknik och folk att bolla idéer med. Hoppas vi hittar ett riktigt dreamteam!

Om jag ändå kunde visa er en bild från i dag, men jag var så tagen att jag glömde. Men tur var väl kanske det – för ni skulle antagligen svimma på kuppen. För allas säkerhet visar jag er hur det såg ut när målarna inledde sitt jobb. Ni kan bara föreställa er!

Processed with VSCO with c1 preset

Förresten! Du når mig nu för tiden på linn@bertillsjung.com.

Ett år med My.

Så går ett år och kommer aldrig åter.

Och mycket kan man säga om det första, men nästan inget ont, faktiskt. Jag har sagt det förr och jag kan säga det igen: det här tredje och sista barnet är inte från denna värld.

Men det visste vi nästan omedelbart. Kände det direkt. Efter ett dygn på bb hade jag kunna skriva under att det här barnet är ett barn som man kan lita på. Ni vet, en baby som man kan läsa av och som svarar på outtalad kommunikation. Sådan var My genast. Jag visste vad hon ville, hon visste vad jag ville. Det rådde aldrig något tvivel.

Hon har varit ett ljuvligt barn att ha omkring sig (kan räkna dåliga nätter på mina ögon). Hon har bidragit med så otroligt mycket kärlek, glädje och mjukhet i den här familjen. Har sett så många nya sidor i mina äldre barn, som jag säkert aldrig hade fått se om inte My hade lockat fram dem. Matheo hade antagligen aldrig blivit the baby whisperer om han inte hade blivit blixtförälskad i den där lilla mjuka människan som han hade bestämt sig för att hata.

Jag har aldrig skrivit om det, för det var så känsligt förr, men i dag frågade jag: ”Matheo, får jag skriva om att du inte alls gillade att My skulle komma?” och han sa ”Haha, ja, du får, men inte så detaljerat, ok?”. Vi ska bespara er detaljerna, men vi kan säga så här: Den som i dag är Mys största beskyddare och eviga idol pratade inte med mig på flera veckor när jag berättade att hon var på väg. Den som i dag är först med att rusa in i hennes rum när hon vaknar och som stolt tar med henne med sina kaveris hade svårt att acceptera att vi skulle bli fem.

Kanske är han präglad av sin historia, att det betyder kris när fler syskon ska in i bilden, men för att göra en lång historia kort: Det var mycket som var väldigt jobbigt, men jag var ändå aldrig orolig. Visste hela tiden att det fanns en baby whisperer där bakom. Och när hon väl kom var det som om det blommade upp en hel armé av babylovers i den här familjen. Vi trodde vi var förbi det där med bebisar. Ack så fel vi hade.

Och det var inte bara det att vi hittade nya sidor hos varandra, att vi såg hur mycket helare en familj kan bli när alla som skulle komma äntligen har kommit. Det var inte heller bara det att det här barnet var särskilt underbart och att vi alla älskade henne alldeles obeskrivligt.

Utan det allra finaste var att det här var barnet var ett barn som fick mig att älska mig själv.

Det har varit så lätt att känna sig som världens bästa förälder åt My.  Precis varje dag har hon förmedlat att vi gör alldeles rätt. Att hon vill vara där vi är. Och göra det vi gör. Och det är en otrolig gåva man kan få av en ettåring (inte alls i närheten jämförbar med det rullande flygplanet hon fick från Wasalines presentshop nyss). Det var ett åt som till bredden boostade mig med självförtroende.

Ibland tänker jag att det lika gärna hade gått så att vi aldrig hade vågat. Så som det kan gå när man ibland tänker att man borde ta det säkra före det osäkra. ”Vi har ju redan två underbara friska barn, varför skulle vi riskera…?” etcetera etcetera. Tänk så bra det kan gå när man kastar sig ut i det okända, potentiellt riskfyllda – må det sedan bära eller brista!

Vilket otroligt år vi fick! Vilken baby!

Grattis på din första födelsedag.

Processed with VSCO with  preset

Bubblan man inte vill spräcka.

Håhåja. Tre fantastiska dagar bakom oss. Den fjärde och sista dagen här i Umeå kör igång i morgon bitti. Det är förstås skönt att få åka hem till sitt (och få vila och vara inne!), men det är nog ändå inte utan att det känns ett yttepytte vemod där långt bakom hjärtat.

Det är konstigt hur snabbt man tajtar ihop sig med ett gäng på en sån här resa. Föräldrar, syskon, pojkar. Det har varit en så härlig grupp människor. Plötsligt känns det rimligt att vi ska fortsätta så här för evigt. Leva turneringsliv i all oändlighet. Klassrum,  uppblåsbara madrasser, solbrännor, nerver, trötthet, sura spelkläder och löjligt intern humor.

Och så kändes det ju också när man var barn. Som om våra resor till Sverige, Norge, Danmark pågick flera veckor. Även om de på sin höjd var fyra dagar. Men man växte liksom ihop med varandra och så var det nästan otänkbart att man plötsligt skulle leva utan varandra i ett liv som inte kretsade kring nästa match (liksom whaaat, ett liv utan handboll?!).

Jag har alltid tyckt, och tycker fortfarande, att det är jobbigt att bryta upp från bra stämningar. Minns att jag en gång bloggade om att jag trivs bäst i undantagstillstånden. Här har vi ett bra exempel på sånt. Skulle kunna leva i fotbollsbubblan lite längre. Vill inte spräcka den riktigt ännu. 

Och det måste jag inte förrän i morgon kväll. Nu ska vi njuta!

Från i dag: 3 bra och 3 dåliga.

Minus i dag:

– Jag skrek ”Ääää så där kan man ju inte göööö!” med riktigt irriterad röst åt en ung domare när hon blåste av för halvlek mitt i en målchans. Skämdes efteråt. Sami hyschade ner mig med bestämd röst. Ibland gör man fel när man borde göra rätt. Om det är något jag innerligt avskyr så är det när man klagar på domarens insats (spelar ingen roll hur skit den var) och i dag gjorde jag det själv. Borde få smisk. Ska skärpa mig i morgon.

– Vi glömde solkräm i dag och ser nu lite ut därefter. Jag har inte använt solkräm alls den här sommaren. Men i dag skulle ha varit en bra dag att inleda med. Kokhett och full sol hela dagen. Ljuvligt, men kanske inte så barn- och fotbollsvänligt.

– När vi skulle iväg till Umelagun och bada med hela laget (och föräldrarna!) upptäckte jag att jag bara hade 50 % av min bikini med (hittade heller ingen nudiststrand). Surt.

Plus i dag:

– BK-48. Vi har tre lag med från föreningen. Ett pojk- och två flicklag. Har varit en fröjd för ögat att se deras fotboll. Har bara sett en match av flickorna hittills (-08:orna vann dagens första med kanske 11-0 – tappade räkningen efter tio). Och pojkarna har spelat så fint. Kämpat som små svin. I Sverige spelar alla juniorer utan tabeller och utan slutspel, så det spelar ju ingen roll att de inte har förlorat en enda, men för deras egen skull är det ju kul att matcherna går bra och att målen kommer när man gasar.

– My Maxine. Måste vara världens i särklass snällaste turneringsunge. Ettåringar brukar ju vara lite si så där i dylika sammanhang, men hon hänger gärna med på allt och trivs så bra här. Underlättar mycket när man dåraktigt åker iväg med tre ungar ensam.

– Limeöl på Orangeriet. Fräscht, kallt och precis vad jag behövde efter en lång dag på Nydalafältet.

Processed with VSCO with c1 preset

Wow.

Processed with VSCO with  preset

Och just när man tänkte att ”Wow! Yes! Nu kör vi i gång det här bolaget på allvar!” så tar barnen ner en på jorden. Sooom vanligt. Just nu står vi i kön på väg in till Wasaline. Vi ska ju till Sverige på fotbollsturnering veckan ut med Matheo lag.

Och det är inga problem, för hey! Så här kan jag jobba nu för tiden. Jag kollar med bigbossen (jag själv då) ”Hej, skulle man få ansöka om fyra dagar i Umeå?” och – hör och häpna – ansökan beviljades. Jag sa ja!

Det var en otrolig dag igår. Jag förväntade mig förvisso att Bertills & Jung skulle få ett positivt mottagande (överlag blir man ju glad när folk satsar och testar och vågar!). Ni vet, man gratulerar, önskar dem gott. Men gårdagen tog mig ändå lite på sängen. Vilket stöd! Det är värdefullt att ha det här i ryggen. Tacksam för alla lyckönskningar. Tacksam för att inkorgen gick het under dagen. Det trodde jag kanske inte. Att första dagen skulle vara en dag av nya kundkontakter! Vi hade bara ett mätbart mål för dagen, 500 gillare på Facebook, men vi spurtade över med saftig marginal (alltid nåt!). Gårdagen var en trygg försäkran om att vi är på rätt spår. Det finns folk som förstår och ser värdet i att anlita oss, yes!

Men sedan var det bara att ställa om – och försökta hitta någon motivation i att packa väskorna. Åker ensam med barnen till Umeå nu. Sami kommer senare. Inte världens piggaste människa här. Att stiga upp lite före 6 (och riva upp tre sömndruckna barn) är inte min grej. Men adrenalinet efter igår ska väl ta mig genom dagen och över Kvarken.

Ett genuint tack för att ni föredömligt visar hur en ny företagare ska tas emot. Det här borde alla få uppleva!

Det var här allt började.

Iiiik.

Det här är ett av de pirrigaste blogginläggen jag har skrivit på flera år. 

Nu ska jag skriva av mig alla hemligheter som har bubblat under huden den senaste tiden. Ber om ursäkt för alla A:n och outtalade B:n.

God morgon, världen. Står just nu inför en riktigt spännande dörr. Att få öppna den här med er i dag är kanske det mest svindlande som har hänt sedan mina barn kom till världen

Vi kan backa bandet till början av april när jag sent en kväll låg och ammade My.

Lite efter 23.00 plingade det till i min telefon. Världens gulligaste – och mest överraskande – mejl om livet, jobbet och lusten för nya utmaningar låg plötsligt där och frestade. Det slutade ungefär med orden “Linn, har du någon gång funderat på vad du ska göra när du blir stor? Funderat på att starta eget? Hur ser dina planer ut framåt?”

Och ni ska veta att jag hade funderat. Grubblat. Tänkt. Skrapat mig i huvudet. Tankarna har gått i cirklar. Om nytt jobb. Om att starta eget. Men har alltid tänkt att jag behöver någon som brinner lika hårt som mig, men för andra saker. Och framför allt har jag alltid tänkt: “Ähh, det ska jag göra sedan”.

Eller: “Senast när jag är 40”.

Sedan. Sedan. Sedan.

Men det har hänt så mycket den senaste tiden som har fått mig att inse att livet är här och nu. Det kommer kanske inget “sedan”. Får man feeling ska man göra det. Helst redan i dag. Om det känns rätt, roligt och realistiskt (de tre R:en är kanske något man kunde ha som livsmotto) ser jag inte varför man ska sätta sig bekvämt och vänta i 10 år. I synnerhet om man är en sådan som gärna gasar i motvind tills det blir medvind.

Så jag svarade “Ja! Vi kan träffas och snacka!”.

Visste nästan omedelbart att det var kört.

“Ska jag starta eget så måste jag göra det med någon som är bättre och smartare än mig själv”, sa jag någon gång under min mammaledighet. “Annars vågar jag inte ge upp det jag har”.

Och nu var det mycket som klickade.

Och mycket som stämde.

Träffade Anna Bertills över en lunch och en frukost och så var det där.

Känner jag henne från förr? Nej. Våra vägar har korsats några gånger jobbmässigt. Hon växte upp i samma kvarter som min man. Och jag har röstat på henne i val. Men har alltid känt på mig att hon är en bra människa. Vet att hon är proffsig. Smart. Varm och god. När hon var 29, yngre än jag är nu, blev hon VD för Folkhälsan Utbildning. Det antyder också att hon besitter ett kaxigt mod. Hade jag ens vågat söka en sådan tjänst? Tveksamt.

Sedan hände allt.

Och det hände snabbt!

Vet ni hur roligt det kan bli när man träffar en sådan som inte alls är som en själv – och allt ändå klaffar? Vet ni hur huvudlöst kul det kan bli när man möter en som är en sån galen maskin och JAG får vara bromsklossen? Liksom jag – en bromskloss! Vet ni hur otroligt produktivt det är med någon som inte överhuvudtaget ser ramar på de sätt jag ser dem? Att jobba med någon som har visioner, erfarenhet, tusen barn – och som genuint och bredbent säger: Klart att du kan! Jag vet ju att du kan!

Och vill man göra en lång story kort kan man säga så här: Genom cirka en miljon mess på Facebook-chatten har vi nu startat stans snällaste och skarpaste kommunikationsbyrå. JA! TÄNK!

Och jag hoppas att jag en dag kan mysa in mig under täcket och tänka att det var här, just i dag när jag skrev det här inlägget, som succéhistorien om Bertills & Jung började (jag tänker så här: har vi överlevt sju barn kan väldigt lite gå fel).

Vad vi gör kan ni förresten läsa om på vår webbsida. Den har superduktiga Linnea Portin gjort. Och sensommaren och hösten blir lite roligare om ni lajkar vår Facebook-sida (och kanske rent av följer oss på Instagram) och håller oss i handen.

Håll i hatten – för nu blir det holabaloo på Rådhusgatan 21.

Kopio tiedostosta 799A1150

I morgon.

Lång dag i dag.

Startade hemifrån i arla morgonstund.

Landade i tamburen vid halv åtta, ett halvt dygn senare.

Till svärisar som stod i köket och serverade barnen kvällsmat. Och som nyss hade hämtat Matheo från sin match. Man blir så glad att det finns stödtrupper på hemmafronten när man själv går an på bortaplan.

Nu är det en trött och lycklig kvinna som går och lägger sig.

I morgon är den första dagen på resten av mitt liv.

Om ni kikar in ska jag berätta något kul.

Men först: Zzzz.

Puss!

Att bo i ett gammalt hus.

Få människor romantiserar det här med att bo i gamla hus lika mycket som jag. Jag älskar förvisso det sneda, levande träet, och jag älskar de knarrande golven, men just nu upplever jag kanske att en baksida överskuggar allt det fina.

Eller överskuggar och överskuggar – det är kanske just det som det INTE gör. Överskuggning hade kanske varit just exakt det som krävdes.

Vi bor på hela övre våningen av ett flerbostadshus, vilket betyder att vi har fönster i alla fyra riktningar. Vi bor högst upp i backen, vilket betyder att solen cirkulerar runt vår tak från morgonen, från 4.15 när solen går upp tills den slutar steka kring 23-snåret. Solen lyser alltid genom något fönster.

Vet inte om det är en direkt följd av att huset är byggt på 30-talet, men jag skulle inte vara förvånad om jag en dag kom hem och kopparskopa och en björkkvast stod mitt på golvet. För det är egentligen det enda som skiljer Gula huset från en bastu just nu.

Igår var det tack och lov lite svalare, tyckte jag mig märka. ”Nåja, nu börjar det äntligen vara lite drägligt här inne” pustade jag lättat och noterade att inomhustemperaturen hade sjunkit till 28. Oftast har det varit kring 32 – trots att inget fönster varit stängt sedan .. öö .. maj?

Ibland tänker jag på Strandgatan 2 och den inbyggda ac:n som vi hade där. Man tryckte på en knapp och så VIPS var det iskallt. Nå väl, i längden vinner Brändö och gamla gulliga hus. Och så länge får man väl bara andas lite i frysen när man känner att medvetandet är nära att gå förlorat.

Och gladast är väl mina barn som numera sover på balkongen!

 

Processed with VSCO with c1 preset

Ska mina barn få bada i Östersjön?

Jag kan ha fel, men den bubbla jag lever i på Facebook och andra sociala medier, verkar  (i alla fall enligt min egen måttstock) vara en rätt så upplyst och allmänbildad skara människor. Folk delar bra grejer och jag lär mig bra grejer. Har under den här ovanligt varma sommaren tagit del av många klimatdiskussioner. Känns som om cirka 50 % av fb-flöde delade Dan Lolax ledare ”Ja, du ska skämmas”.

Det har i klassisk anda – som alltid när klimatfrågan kommer på tal – diskuterats väder vs. klimat. Men också missväxt, markbränder, tvångsslakt och algblomning.

Jag som alltid (alltid!) fryser har för egen del varit tacksam över värmen. Det här är första gången på länge som jag har fått vara helt normal i kroppen. Och det händer bara några få gånger per år. Så jag har skamlöst njutit av den personliga segern. Men det är ju ändå inte utan oro för det övriga.

”Tänk om det till exempel blir så att dina barn överhuvudtaget inte kan bada i Östersjön”, sa pappa när vi kom hem från vår dagsutflykt förra veckan. När jag var barn slängde vi oss oftast i med flytvästar från båten när vi var ute till havs och det blev varmt. Nu gick det inte alls, för havet var fullt av alger. Ingen vill bada i ärtsoppa.

Det här har ingen direkt koppling till klimatet, men Östersjön är som känt ett av världens mest förorenade hav. Hela Östersjön har i dag problem med övergödning (fosfor och kväve – go home!). För närvarande saknar en tredjedel av Östersjöns djupa bottnar synligt liv. Tänk! Det hav som omsluter oss – och som vi gärna badar i – kämpar för sin överlevnad.

Utsläppen har minskat och medvetenheten ökar (här kan jag till exempel passa på att tacka Facebook) – så helt hopplöst är det ju inte. Men utsläppen måste minska ytterligare för att stoppa algblomningar, bottendöd och syrebrist i havet. Jordbruk, reningsverk, enskilda avlopp, trafik och industrier kan (måste!) bli renare. Jag vet inte exakt illa ställt det är, men just den här tjocka, grötiga algblomningen är ett så äckligt och tydligt bevis på att någon ropar på hjälp. Och ju varmare det blir, desto läbbigare blir soppan vid bryggan. Vilken sorg för framtida generationer om de aldrig kan åka till Rävskär och kasta sig i havet.

När jag var barn fanns det förvisso också alger sommartid (och alla alger är ju inte farliga), men ändå var det maneterna som var den större skräcken när vi badade långt ute i den yttre skärgården. Det där slemmiga, genomskinliga bollarna som kom flaxande.

Synd att man blir vuxen. Nu blir man bara glad när man ser en.

För det betyder liv.

Igår hade det varit så varmt och torrt så lääänge att vi satt inne och väntade på det utlovade regnet. Tänker främst på alla sömnlösa bönder som kämpar. Men det regnade lite näpet i femton minuter och så var det med den saken. Varmt och härligt var det i alla fall på bryggan när vi stannade och åt en tröstande glass. Vi ville ha oväder, men fick en cykeltur. Jaja.

Men det var egentligen inte det jag skulle säga, utan min mening var att så ett litet frö inför riksdagsvalet 2019. Då är det vår (och isarna har kanske inte ens smält, så havet blir knappast en superhet valfråga). Men tänk om vi ändå kunde fråga kandidaten vi röstar på hur hen ser på Östersjön, övergödningen och EU:s gemensamma jordbrukspolitik.

Det vore väl ändå nåt om Finland styrdes av ett gäng som ser allvarligt på barnens framtida möjligheter att bada bland maneter?

Ja, det vore det.

Häj!

 

Processed with VSCO with  presetProcessed with VSCO with c1 preset

Stil: Extra-allt.

Alltid när jag ser hem eller människor eller gårdar eller sajter eller instakonton om är enhetligt uppbyggda efter en särskild stil kan jag få inspirationspirr utan dess like. Tänker till exempel på den österbottniska bloggaren Victoria Snellman. Hon är en sån som har en otroligt enhetlig profil. Alla bilder följer på ett ungefär samma färgskala och hela huset verkar vara så där grått-vitt och vackert. Och barnen har matchande kläder. Så fint!

Nu skrattar säkert Victoria bakom skärmen och tänker ”Haha, du sku bara veta!”. För så är det ju ofta (man vet ju att det finns råjsiga problemhörn och norovirus i alla hem). Eller vad vet jag. Kanske just Victoria är en av dem som inte har. Men det var inte poängen. Utan ville bara exemplifiera. Att jag är så imponerad av sådana som kan hålla sig till en stil. Ser upp till sådana som är disciplinerade i sina val av kläder och möbler och färger. Som liksom vet exakt vad de gillar – och håller sig till det.

Själv är man ju ”inte riktigt där”, så att säga.

Och kommer nog aldrig att landa där heller. Det får man sakta börja inse när man väl är 32. Jag vet inte hur många gånger jag har slagit näven i bordet och sagt ”Nåja! Nu ska jag bli vuxen och börja gå med riktiga kläder på jobbet!”. Sedan går det bra i några veckor och sedan sitter jag där igen med någon loppisklänning från -62. Säger inte att det är fel med loppisklänningar från -62.

Säger bara att den inte ingick i planen.

Har säkert en miljon gånger tänkt ”Nåmen NU, nu ska jag inreda vårt hem med sval skandinavisk minimalism, eftersom vi ändå har så trångt hemma”. Sedan går det en vecka och så hittar jag någon riktigt snygg och maffig guldram på loppis. Och där jag hade tänkt mig ljusljus träfärg, granit, ljusgrått och någon lampa i finsk design fläskar guldramen upp sig som en barmagad, svettig bordgranne på restaurangen.

Så därför har jag nästan helt gett upp vad gäller homogenitet – i alla fall när det kommer till kläder och inredning. Jag tycker för mycket om allt för att utesluta svettiga bordgrannar i form av guldramar, knasiga lampor och färggranna bokhyllor. Jag kan helt enkelt inte motstå det sympatiska i 60-talet, guld, teak och väderbitna persiska mattor. Jag älskar rymd och minimalism. Nordiskt, träfärgat, avskalat. Grått, vitt, svart. Men inte tillräckligt för att ge upp det ena för det andra.

Och det bästa är ju att man inte måste välja.

Den här lampan till exempel. Den är underbar. Kanske är den också lite ful. Gammal. Och antagligen ganska smaklös om man lägger den i ett nordiskt hem 2018. Men när jag såg den fanns det ingen återvändo. En rosabrun tantlampa – hur kan man ens leva utan? Har inte ens testat om den fungerar (tur att jag har en pappa som är elektriker). Men har i alla fall testat om den kunde hänga till exempel här.

Möbler, inredning och kläder har sist och slutligen bara en viktig funktion för mig: att framkalla en sympatisk känsla. Byxor ska kännas bra på kroppen, soffor ska vara sköna att lata sig i och inredning ska göra en glad i magen.

Och säg den som kan se på den här lampan och bli ledsen!

 

2018-07-21 10.43.35 22018-07-21 10.45.42 1

Klippor.

Processed with VSCO with c1 preset
Processed with VSCO with  presetProcessed with VSCO with c1 preset

Sällan är det helt stiltje i det här som kallas livet. Men just nu stormar det lite mer än det brukar. Känslomässiga bergochdalbanor i alla möjliga riktningar. Det händer jättefina, spännande saker. Och det händer ledsna saker. Så på det viset kan vi ju konstatera att det finns någon slags balans. Även om det knappast känns så när man spelar ut hela känsloregistret på en och samma gång.

Svårt att veta hur man ska vara när man är så ledsen, så ledsen över en del av livet och samtidigt helt uppfylld av spänning över en annan. Men å andra sidan får man kanske vara glad över att det finns ljusglimtar just nu när det också är tungt.

Och att man har fina klippor inom familjen.

Både i människor och berg.

Tropisk, finsk natt.

Hej från en tyst och rosa natt. Syrsorna spelar och temperaturen är så nära tropisk som Finland kommit på många, långa år.

Jag hade världens dag i dag. Hade så många fina stunder. Och till min stora ilska upptäckte jag nyss att min kamerasladd blev i Vasa och kortläsaren på min dator är sönder. Rev mig i håret. Jag som tog så många fina bilder. Ville ju visa er nu direkt!

På Tvisäck sover alla. Alla fönster och dörrar är öppna. Luften inomhus står stilla. Havet ligger som en spegel. Och ute i ett tält på gården ligger syrrans familj.

För bara en timme sedan utkämpades kvällens sista mölkkykamp på gräsmattan (vår granne Pablo vann). Före det bar vi ut teven på trappan och såg Allsång på Skansen ute i solstolarna. Skönt att inte känna någon skillnad på ute och inne längre. Eller ja, visst känner man skillnad, för inne är det varmare. Då vet man att det är en riktig sommar.

Grilla revbensspjäll hann vi också.

Och lata oss i skuggan flera timmar.

Och inte nog med det. Åkte ut till Predium i morse och hälsade på Peppe med Karin och alla barn. Fina kompisar. Ses för sällan.

I morgon ska vi alla åka ut till havs på en dagsutflykt. Picknick och sol och bad på någon spännande obebodd ö (det blir säkert Rävskär). Om det är någon gång man ska åka båt så är det nu. Har försökt lobba för övernattning, men folk här säger att det är svårt med ettåringar och tält (men det vet man ju inte förrän man har försökt). Min syster som vaknade med en attackerande fladdermus i sitt sovrum i Dalsbruk förra veckan säger att hon har haft nog av nattliga naturupplevelser för en tid nu. Ja ja ja. Men utfärd ska det bli. Hade gärna sovit under bar himmel på en klippa. Speciellt just på Rävskär.

Nu slår klockan midnatt och jag ska krypa till kojs mellan My och Masse som sover i mitt rum. Gonatt på er, vänner. Roligt att så många av er redan har hittat hit till min nya blogg. Sprid gärna ordet!

Putte och jag.

I dag körde jag och barnen till Ekenäs. Och vi var mycket glada över att vi valde just den här dagen, för hela vägen fick vi lyssna på rapporteringen från toppmötet i Helsingfors. Jag vet inte vad det är med dagens barn, men gud vad de vet en massa om Trump och Putin och EU och Sovjet och stormakter och allt (“kan du snäälla My somna nu redan, så man hör vad de säger i radion”).

Kom att tänka på den här tiden ifjol när jag var höggravid och så infernaliskt irriterad på Putin. Två dagar före beräknat datum skulle han vara i Nyslott på någon frikkin’ opera med Niinistö och eftersom min man är med i en av de nationella insatsstyrkorna skulle han dit och jobba. Sami var envis som synden och sa “men det är ingen idé att jag stannar hemma, för iiiint föds babyn ändå”. Och jag var ju gravid och hormonell och arg och gormade ”SEDAN NÄR GÅR PUTIN FRAMFÖR VÅRT LIVS BÄSTA TOPPMÖTE?!”.

Det var en replik man inte såg komma.

Med svansen mellan benen avböjde Sami Putin och tur var väl det, för dagen efter att Putin frotterade sig i Svansjön så föddes en liten My. Och alla som skulle vara på plats var på plats (Putin kom inte, för han var inte bjuden). Ja, det var allt jag hade på Putin just i dag.

Hälsningar från Snappertuna!

tvisäck

När sommarn är som bäst – och annat Lasse sjöng.

Processed with VSCO with c1 presetProcessed with VSCO with c1 preset

Just nu, när sommaren är som allra vackrast, hälsar jag er välkomna till min nya blogg. Från den här platsen där vattnet sakta börjar närma sig 30 grader i strandkanten. Ändå rätt otroligt, va. Till och med jag badade igår. Det var en sån där dag när man faktiskt inte kunde låta bli. Det blev en kväll när man nästan förvandlades Lasse Berghagen och kastade kavajen och hela köret. Man tror liksom inte att det är sant att Finland kan agera och se ut på det här sättet. Liksom tänk vilken sommar vi fick!

Nu ska vi hem och tvätta och packa om. För härnäst åker vi söderut till mamma och pappa några dagar. Skönt att det finns aircon i bilen. Annars hade vi förmodligen kollapsat när det utlovas 30 grader. Tjohej!

Mobilt arbetsliv och lösa tyglar.

Processed with VSCO with c1 preset

Min kompis Julia Holmqvist .. ähh, nu måste jag pausa. För jag måste bara flika in att det är så härligt att Julia i dag är en person som jag får kalla min vän. Vi träffades första gången när Julia kom in som vår första praktikant i samband med att vi lanserade Sevendays. Då var hon så ung (kändes det som) och nu har Julia kommit i kapp. Nu är vi jämlikar! Och kollegor inom samma bransch!

Om vi tänker att det bara är cirka fyra år sedan dess, så har hon utvecklats alldeles makalöst. Är så stolt över att det gick så, att den första praktikanten senare fick ta över den högsta posten på sajten. Rebecca, som kom samtidigt som Julia, gick det inte heller så dåligt för (hon bor nu i Stockholm och jobbar på Acne).

Nåja, men det var egentligen inte det jag skulle prata om. Utan jag skulle säga att jag lyssnade på Julias avsnitt av Våga satsa-podden där de pratar om mobilt arbetsliv. Många kloka saker sades om frihet under ansvar.

Jag har sagt det säkert tusen gånger förr i den här bloggen, men jag tycker det är så fantastiskt att fler företag och organisationer börjar arbeta efter prestation istället för efter klockan. Förstås funkar det här inte överallt (ta nu vården och polisen som exempel). Men i branscher det fungerar är det så skönt att det finns arbetsplatser som i dag uppmuntrar distansjobb. Vet till exempel att Anna-Lenas  arbetsgivare är en sådan. En dag i veckan får man gärna jobba hemifrån!

Jag tycker det är så gammalmodigt att sitta av tid. Visst finns det också fördelar med att ha en tid när jobbet börjar och slutat (då skiljer man ju tydligt åt fritid och arbete). Och oftast finns det ju uppgifter på jobbet man behöver ta tag i, så att man så att säga inte ”sitter av tid”. Men har snackat med många om det här – och vet att det absolut förekommer.

Och vet inte heller om jag tycker att flextid är det ultimata, med tanke på att det sällan gynnar dem som jobbar snabbt och effektivt. Kanske är det rättvist på något plan, men av någon anledning tycker jag det känns lite fel när Kickan och Bettan båda jobbar 8 timmar om dagen. De blir tilldelade samma uppgift på morgonen. 6 timmar senare är Kickan klar – och får en ny uppgift. Bettan är smart. Hon vet att det inte lönar sig att vara snabb, för då får hon bara mera jobb. Så hon drar ut på uppgiften tills alla 8 timmar är avklarade och går då hem. Glad och nöjd. Kickan kliar sig irriterat i huvudet och tänker att ”Pah, i morgon ska jag också söla”.

Nå, det kan ju också vara så att Kickans fina iver belönar sig i framtiden. Hon blir chef och avskaffar arbetstid. Hon blir en framtidskvinna och styr upp regelverket. ”Från och med i dag ska vi satsa på välmående och belöning. Här är dagens uppgifter – när man är klar får man gå hem!”.

Ja ja, lite vet jag om hur arbetsliv fungerar. Men tänker att jag själv är en sådan som gärna jobbar enligt prestationer. ”Här får du en uppgift – när den är klar är du klar”. Tycker om att snabbhet och effektivitet premieras. Då jobbar jag bäst också!

Julia och Malin pratar också om mobilt arbetsliv i podden. Man jobbar där man jobbar. Var eller hur det blir gjort är inte viktigt. Huvudsaken att jobbet blir gjort.

Jag kommer att jobba med lösa arbetstider i höst, och det kräver ju att man känner sina gränser och är lyhörd inför sig själv och sin ork. Speciellt jag som har varit väldigt hård mot mig själv och kanske inte alltid har lyssnat så noga på kroppen. Nu gäller det att ha alla tentakler, inåt och utåt, i skick. Ändå känner jag mig inte särskilt oroad. Jag har blivit så sträng mot stress – och jag vägrar konsekvent att sätta mig själv och min familj i skiten. Det dåliga samvetets tid är förbi. Livet är för härligt för att slösa bort på ångest. Då kan jag lika gärna ge upp direkt.

Vilken typ av jobbare är du – den som föredrar arbetstider eller den som föredrar lösa tyglar?