Kategori: Okategoriserade

Maj gad så god feeling gårdagen förde med sig. Det var en dag av idel glädje. Just nu verkar det vara barnkalasens högtid (nu fyller de barn som tillverkades under midsommarhelgen). Så det var kalashelg (igen!).

Matheo och jag gjorde kalasvimplar istället för kort.

Vädret verkade inte så lovande till en början, men det blev jättebra.

TÄNK att man kan ha grillfest i februari! Ni kan inte FÖRSTÅ hur gott det doftade i kvarteret. Jag måste nog snart inleda grillsäsongen här hos oss också. Det spelar egentligen ingen roll vad man äter utomhus den här tiden på året. Allt smakar bara så förbannat gott. Och nu fick vi helt fantastiska grillspett. Måste plocka fram min fåniga lilla rosa bollgrill. Jösses så den stackaren gick varm förra sommaren.

Och så blev det förstås tårta! Och dans!

Efteråt mötte jag upp Becka på en grillkorv på Brändö torg (äta utomhus var så gårdagens melodi!). Där satt vi på en parkbänk, drack en mjölktrip och beundrade hur HÄRRRRLIT det är att det är fullständigt ljust och varmt ute fast klockan är halv sex. Hon var barnfri (och jag samifri) så hon gjorde mig sällskap i Mello-soffan senare. Med sig hade hon halva Siwa, så vi åt så vi nästan somnade under bordet. Delade en pizza och livets stora frågor. Diskussionerna ville aldrig ta slut, så jag tror klockan hann bli halv tre innan jag slutligen kom i säng.

Var så himla glad när jag somnade. Vilken magnifik lördag.

Jag överlevde. Med nöd och näppe.

Men jag lovar dig, om jag hatade Brändöbron förut, så avskyr jag den dubbelt upp efter idag. Jag vill flytta tillbaka till the bright side. Vem vill köpa ett hus med en familj (en pappa och två små barn) och alla mina saker? Jag vägrar nämligen flytt och flyttpackning. En plastpåse kan jag ta med. Max. Jag skall flytta till en etta i rewelcenter, hahahahahahaha. Nu var jag rolig.

Såg ni att X3M har börjat göra hemma hos-reportage hos bloggare? Superkul! Själv hamnade jag av förekommen anledning tacka nej. Men nu slog det mig – jag kunde kanske göra ett själv! Fast det får bli någon dag när jag har städat. Nu skulle jag skämmas ögonen ur mig. Så folks, stay tuned för hemma hos Linkku.

Jag skall promenera in till stan idag. I -23 grader. Har en intervju som väntar efter lunchen. Men hur är det egentligen meningen att man skall klä sig för att komma levande över Brändöbron?

a) snyggt (och vakna på intensiven med amputerade ben)?

b) halvsnyggt (och genomföra intervjun med hypotermi i ambulans)?

c) fult (och komma ända fram till August)?

Letade efter en grej på externa hårddisken och kom över två bilder som jag blev riktigt glad av. Den här kvällen var en rolig kväll. Fast jag var sönderjobbad och ful i håret, så skrattade vi så tårarna sprutade. Notera att klockan är jättesent och det är så där ljust. DET är det bästa med Vasa. Att det är ljust dygnet runt på sommaren. Då blir det aldrig natt. Och det älskar jag.

Nu när statistikprogrammet Google Analytics återigen rullar, ser jag att vi igår var 4000 pers färre än en vanlig torsdag här på mama’s got the magic. Det måste vi ju göra något åt. Men vad? Har ni ännu problem eller svårigheter att läsa bloggen eller med nåt annat? Jag vill att ni skall komma tillbaka. Så här kan vi ju inte ha det. Var ääääär ni?

Jag väntar på er här vid frukostbordet:

En vän till mig (hon med den bästa, men tyvärr låsta bloggen) är en glad förespråkare  av attachment parenting (så sjukt nördigt av mig att skriva glad förespråkare) och nära föräldraskap. Har aldrig medvetet ägnat särskilt mycket tid åt att knyta an. Men däremot tänkte jag mycket på anknytning (i synnerhet att vara separerad från barnet) när Milkku ännu bodde på sjukhuset. Och nu läste jag det här om anknytning och adopterade barn på Katrins blogg.

Jag tror ju givetvis inte att adopterade barn och prematurer blir totala katastrofer och otrygga individer, utan att de blir som vilka normala och underbara galningar som helst. Men vad säger anknytningsteorierna om prematurer och adoptivbarn (litar inte riktigt på den aggressiva tanten Zytomierska i den här frågan)? Och vad säger era erfarenheter? Och framför allt, var kan jag läsa mer om det här?

Den nya bloggaren Ironiska pappan ger sin syn på bland annat absurda cravings hos gravida kvinnor.

Klicka på den här länken och spola en timme in i programmet, så ser ni den mycket intelligenta kvinnan Micaela när hon berättar om hur det gick till när hon för exakt ett år sedan blev fostermamma och senare också adoptivmamma.

En alldeles galen kall morgon idag. Men vad gör nu det när den solen skiner så gott som varje dag nu för tiden? Tycker det är riktigt skandalöst att lite solsken kan påverka humöret så där mycket. Ett sånt svagt djur människan är.

Den där frukostkungen som bodde här för en tid sedan har gått i graven. Så jag kastade i mig en sorglig brödbit med smör. Det där med grape och bacon och rykande scones känns mycket avlägset.

Ni ser det inte, men Milea har klänning på sig. Och det är roligt.

Ja ja, puss och hej. Nu skall jag leka bisniskvinna.

Matheo gör aldrig hyss. Nå, han gör kanske lite trotsiga upptåg nu som då. Men jag litar alltid hundra på att han gör normala saker när han leker för sig själv. Men alltså idag. Han skrek ”mamma, kom och sii!” och så visade han att han hade ätit upp halva min tandkrämstub. ”Men det var så gott!”. Hmm, säkert.

Man kan nästan säga att det är nåt magiskt med februari. OCH den dagen man första gången får använda solbrillor utomhus. Så fruktansvärt fina tider just nu.

känner man sig sedan när man inser vad man gjorde?

Man kunde ju tro att Matheo skulle tycka att hans lillasyster är det mest störande som finns. Hon vaknar om nätterna, skriker högt, spyr, dreglar, stirrar, kan inte leka, kan inte prata, kan inte sitta, kan inte bygga tågbana. Ja, hon kan ju inte så mycket annat än kakka i byxorna. Man kunde ju tro att han skulle tycka att hon är fruktansvärt irriterande när han måste vänta på sin tur och att det är fräckt hon ibland (eller oftast) går före. Ja, när man tänker efter skulle man helt enkelt kunna tro att hon är fullständigt ointressant för honom eftersom hon i princip inte ger honom något konkret i utbyte.

Nå, där har man fel! Klockan är inte ens elva och han har väckt henne med orden ”hej vännen, vaaakna nu, rillasyster”, frågat om hon vill ligga med honom i soffan och se på gam-digam (barnprogram), sagt ”mamma, han luktar så gott!”, ”han är min beska venn!” och ”han har så fin hår!”. Och så låg de i sked i soffan och såg på gam-digam. Jag kan inte fatta hur han kan tycka om henne så där mycket. Att jag smäller av av kärlek till henne förstår ju vem som helst. Men hur kan en treåring vara så där genuint mysig att han lägger armen om henne i sömnen och borrar in sig i hennes pyjamas? Nej, det övergår mitt förstånd.

Om någon ännu idag kommenterar frågan ”alltså varför är din första sida helt vit?” så kan vi konstatera att det inte finns mycket hopp för den finlandssvenska mänskligheten. Ifall ni har missat de femtio första gångerna, så jag säger det här en sista gång ännu:

Min adress är numera enbart linn.papper.fi. Helt onödigt att ens testa  nåt annat. Inte med peppar och inte med /blog på slutet. linn.papper.fi. Lägg det på minnet och sprid ordet! Tack alla underbara kära söta snälla för att ni har tålamod när allt är nytt och svårt och komplicerat. Jag skall nämligen gottgöra det här till hundra procent. Det kan ni lita på! Kom ihåg det!

som man sjöng mycket i Karis på 90-talet. När jag kom hem till Vasa från Tammerfors var mina 29:or spända som fan. Nu grävde jag fram ett par precis likadana jeans (hur det kommer sig att jag har två par fattar jag faktiskt inte) i storlek 26 och SMACK – de gled på som aldrig förut! Score!

Nu åker vi över viken till en familj som nyligen har flyttat tillbaka hit från Sveariket, hurra!

Den där alldeles fantastiska Kisimyran (som numera har flytt till x3m-bloggen) skickade världens bästa paket idag. Nu har jag kanske stans sötaste åkpåse med ben. Hur roligt är inte det?

Milkku tackar ödmjukast.

Helt super! Tack tack tack!

Imorse när jag steg upp möttes jag av den här synen. Två torkande hupparin. En dam- och en herrmodell.  Ser ni framför er Sami och jag på söndagspromenad om tjugo år? Stavar i händerna, röda kinder och likadana vindtäta byxor? Nej alltså. Det är så sorgligt att det barkar ditåt. Rädda mig!

utseende utlovas här på bloggen idag. Jag måste testa mig fram hela tiden. Som den här headern till exempel. Den är inte bestående. Den är bara en testing, testing. Hur tycker ni annars att det börjar kännas? Själv är jag ganska lessen för den här bloggen funkar inte i min minimala skärm. Den är helt enkelt ämnad för något större än 10,1 tum. Betyder det att jag måste köpa en Mac? Svar: Nej. Jag har inte råd. Betyder det mycket bilder och texter som går in i varandra? Svar: Ja!

Annars tycker jag att det börjar kännas bättre. Lite.

Idag skall jag faktiskt försöka blogga som en normal människa. Jag skall sluta sura och lära mig istället. Men först måste jag göra frukost åt mina barn som alldeles nyss vaknade.  Men sen, min vänner, sen!

Nej alltså. Mitt senaste inlägg. Jag orkar inte.

Den här bloggen sög verkligen musten ur mig idag. Jag känner mig som en förändringsfientlig mommo, men det är väl bara en tidsfråga innan det tar sig. Just nu tycker jag allt är anus. Men det är ju inte anus. Det är bara jag som inte kan. Det enda som jag inte riktigt har klurat ut är hur man får raka linjer på båda sidorna om texten. Jag vill inte vänsterjustera, inte högerjustera och sannerligen inte centrera. Jag vill ha raka marginaler, för bövelen! Och lite action! Hastigheten känns som Sannäs -99.

Nå väl, vi testar med lite bilder för att lätta upp den spända stämningen:

Ett kaffekalas.

En allvarlig pojke.

Den mycket utmattade bloggerskan.

I hopp om en smidigare morgondag önskar jag er go’ kväll.

Alltså det är så svårt när det är nytt.

– Du får ta den, men lägg int i munnen!

Så sjukt lillgammal, den här Masi.

Om ni vill läsa om veckans hemskaste och skämmigaste ögonblick, klicka här!