Forever Jung

🖤

Igår lyssnade jag på Philip Järvenpääs fina sommarprat, han pratade om när han som 18-åring höll sin nyfödda lillebror för första gången och lovade att alltid vara en trygg vuxen i hans liv. Vidare berättade Philip att hans egen mamma var femton när hon födde honom. Kom att tänka på det här med ålderskillnad mellan människor i allmänhet, syskon i synnerhet. Har återkommit till det många gånger under åren.

Ålder är ett dagsaktuellt tema här hemma. Yngsta bebben fyller tre år idag (eey, här gick det undan!). Just var hon nyfödd, nu är hon stor. Minns att jag var så osäker på det här med att ”börja från början” när de äldre barnen redan var så stora. Var rädd för att hon inte skulle passa in. Att familjen skulle ”bli så konstig”. Sladdbarn. Det klingade inte särskilt positivt då. Nu är sladdbarn ett av de ljuvligaste ord jag vet.

Fick för mig att googla. Wikipedia lärde mig:

Ett sladdbarn är ett barn som, ibland oplanerat, föds med påtagligt längre mellanrum efter den övriga syskonskaran. Det finns många skämtsamma benämningar på sladdbarn; efterskott till exempel. På finlandssvenska kallas de dialektalt allmänt för skrapabulla (skrapbulle), efter den något mindre bulle som vid bakning blir den sista då degen inte räcker till och man skrapar av bakbrädet eller kärlet man haft degen i. På finska används termen iltatähti (aftonstjärna), detta efter de stjärnor eller planeten Venus som blir synliga på kvällen redan innan solen gått ned helt och hållet.

Så här exakt tre år in i skrapabullans liv skulle jag vilja ta tillfälle i akt och muntra upp och styra om de negativa konnotationer som ännu vilar kring begreppet sladdbarn. Föga visste ju jag då att ett sladdbarn kan vara den allra finaste gåva en familj kan få.

Nio och sju år skiljer mellan My och hennes syskon. När man tittar på det så här efteråt känns det ju ganska lite, men då kändes det som en halv evighet. Två självständiga jättar, en yttepytte bebis. De stora jättarna var, som ni kanske känner till, inledningsvis inte helt övertygade om att en bebis var en jättelyckad idé, men det ändrade på sekunden hon kom. Nu när jag lyssnade på Philips prat om att vara en trygg vuxen kom jag att tänka på det här igen.

Varje morgon när My vaknar springer hon ut ur sovrummet och in i vardagsrummet, för hon vet att Matheo ligger där. Sedan kilar hon in sig under filten och ser på youtubeklipp i teven tillsammans med honom i soffan. Han vaknar alltid först, han väntar alltid där. Ibland undrar jag om hon tror att hon har fyra föräldrar.

Om My inte hade kommit till hade vi inte haft en blekblå aning om att Matheo är den babywhisperer han i själva verket är. Det finns ingen han har större tålamod med, ingen han tilltalar med mjukare röst. Hon får alltid vara med – och oftast måste jag säga till på skarpen för att de ska slita sig från varandra i vårt rum på kvällen. Bara eeen kram till (häromkvällen buzzade min mobil till just när hon hade somnat, från övervåningen messade han om jag snälla kunde skicka en bild på henne när hon sover pga. hon är så söt när hon sover).

🖤

Hon har bidragit till så mycket feelgood i huset. Det är speciellt när man ser sina barn älska och bli älskade. När de dessutom gör det sinsemellan är det lätt att känna sig mjuk i knäna. Alla blickar vi fyra stora utbyter när hon gör något urgulligt, alla menande suckar vi stämmer in i när hon gör något trotsigt. Vi tycker oftast (obs, oftast!) hon är bedårande oavsett.

Utan henne skulle vi ha gått miste om så mycket. Alla de här hysteriskt roliga lektionerna när Milea försöker lära henne åka rullskridskor i 10 storlekar för stora skor. När dockmammorna rastar ett dussintal bebisar över hela gården. När My byter outfit för sjuttonde gången samma timme. Just nu slutar Mys lekar ofta i tiktok (står och fäktar med armarna framför en liten träbit hon hittat ute i skjulet). Alla gemensamma bad. Tupplurer. Matstunder. Alla gånger Mys ögon formats till hjärtan när hon fullkomligt idoliserar sina syskon och deras vänner.

Tänk att vi fick vara med om allt det här en gång till! Det var fantastiskt att få dela de första barnen med varandra, men det var nog något alldeles speciellt att dela en baby med en hel familj. Hur kunde jag tro att det skulle vara konstigt? Det är ljuvligt att vara många trygga runt ett litet barn. Det är jag helt övertygad om att alla i min familj skriver under. Också hon.

Den där lilla varma kroppen kan vi nästan slåss om. Alla vill ha den nära sig i soffan. Utan den glada solen (aftonstjärnan!) skulle vardagen vara så trist och färglös. Hon kommer med så stor humor och bidrar till att vi alla sluter samman. Skulle alla gånger rekommendera.

Så lätt att älska en liten Myss. Sladdbarn. Kärleksbarn.

En kväll när när det nyss hade regnat och solen tittade fram igen gjorde jag det enda rätta: Jag gick ut en runda runt Metviken. Ni vet den där känslan just efter regnet, när luften är så frisk och syrestinn att det nästan känns som om hela själen svalkar sig i vatten. Så nybadad, så ren känns hela världen. Brukar kalla det lenkkiväder. Sällan springer man så lätt som då.

Det var så vackert när solen tittade fram igen, parken nere vid vattnet var så grön, allt var så frodigt, så levande. Och jag tänkte på hur otroligt det ändå är att allt det här kommer upp år efter år. Att all den här växtligheten överlever de där iskalla, mörka vintrarna under snön. Att den liksom orkar. År efter år. Blomstra, vissna, dö, ha kallt under snön, ha kallt under snön, ha kallt under snön. Blomstra, vissna, dö.

Kanske är det därför allt grönskar så kraftigt också, för att växtligheten vet att den bara har en liten, liten lucka varje år. Lite som när man var liten och bodde på landet och fick gå på disco en gång per år. Tillfällena att skina var så få att den där ena gången gav man tamefan sitt hårdaste. Trumpetbyxor, napapaita, luggen i båge, Spice girls-koreografi. Man blomstrade skiten ur luckan.

Den här kvällen gav hela Metviksparken sitt hårdaste. Se mig! Ta mig! Älska mig! Ängsblommorna. Björkarna. De välklippta gräsmattorna. De saltiga vindarna vid bron. Båtarna. Måsarna. Människorna. Alla behövde regnet, alla njöt av solen efteråt.

Tänkte också på hur otroligt det är att vi orkar med det här klimatet. Under vintern handlar det mesta om att stänga vintern ute. För att överleva behöver vi skydda oss mot kölden, klä på oss, stänga dörren, elda, värma upp huset, äta d-vitamin och tänka på våren. Snabbt snabbt snabbt ut genom dörren, snabbt snabbt snabbt in i bilen.

Tycker att det är otroligt att man (nå, jag) orkar. Vet inte hur det är med er, men nästan hela vintern känns omvärlden som någon slags fiende. Som något vi behöver skydda oss från. Vintern, håll dig där ute. Här inne vaktar jag.

Så stor skillnad från just nu, när allt man vill är att ta in världen. Det första jag gör på morgonen är att slå upp ytterdörrarna. Precis som Ernst vill jag (på fullaste allvar) att inne och ute ska flyta ihop. Hej världen, kom in till oss! Vill ha in alla dofter. Syrenen, doftschersminen, grannens tändvätska. Vill höra alla börnande moppar, alla gräsklippare, alla barn som leker. Vill att vårt hem ska vara en del av världen. Inget vill jag stänga ute. In med blommorna, upp med fönstren.

Tänk att vi orkar leva i de här starka kontrasterna. Att stenhårt stänga ute och sedan längtansfullt locka in. De senaste dagarna har varit så regniga och kalla att jag oroligt sneglar i dörren. Inte börjar det väl vara dags att stänga redan?

Nä?

I dag har jag varit på Replot och röjt i skogen. Solen sken, svetten rann, fåglarna sjöng och örnarna cirkulerade ovanför oss. En närmast perfekt och harmonisk dag i en tid tid som är allt annat än just det. Medan jag släpade stockar genom skogen och fiilisen var allmänt god gick jag och tänkte på hur overkligt det känns att leva mitt i en pandemi.

Epidemi. Pandemi. Det är ord jag tidigare har förknippat med typ spanska sjukan, digerdöden, ebola. Pester, bölder, folk som dör i rännstenen med råttor omkring sig. Alla de här har flimrat förbi under historielektionerna och jag vet inte hur ni har sett för ert inre, men jag har i alla fall föreställt mig total misär. Elände, skrik och ond bråd död. Folk dör som flugor.

Jag bildgooglade på skoj digerdöden och fick på första försöket precis vad jag försökte beskriva ovan:

Bildkälla.

Nu är vi långt ifrån smittpeaken på vårsoliga Replot, så situationen kan kanske inte riktigt jämföras med den på bilden. Men som Carrie couldn’t I help but wonder vem som kommer att få skriva historien om den här pandemin. Vilken bild kommer vi att lämna för historieböckerna? Vilka historier kommer jag att berätta när jag blir äldre? Vilka historier kommer mina barn att berätta? Genom vems glasögon kommer vi generellt att kika på den här våren senare?

Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin skulle ha läst om goda konsekvenser i historiebeskrivningen, efter en depression, ett krig, ett sjukdomsutbrott. Eller så var jag kanske inte mottaglig (kanske tänkte jag mer på partytoppar etc.). Men så här spontant tänker jag att coronavåren också måste innefatta något gott.

Om vi tänker på kapitlet om coronan i historienboken om några decennier. Vilken bild har lagts in vid texten? Kommer den bara att målas med gråa färger? Alla mommon som satt ensamma isolerade i sina lägenheter i flera månader. Alla företag som konkade. Alla som åkte på skidsemester och smittades? Alla tomma gator? Alla barn som inte fick gå i skola? Munskydden som vandrade omkring på gatorna? Läkarna som jobbade dygnet runt på överfulla intensivavdelningar? Antagligen.

Eller kommer vi att minnas det som våren när vi äntligen fick tid att stanna upp? När vi fick städa ur våra förråd, göra fint på gården, vara hemma. Om den privilegierade människan får skriva historien (vilket kanske är högst sannolikt) kan vi kanske räkna med några ord om att den här tiden också kom som en väckarklocka för många. En tid när vi rannsakade oss själva, såg över våra livsval och bestämde oss för att tagga ner. På resandet, på konsumtionen, på det ständiga flängandet hit och dit. Kanske?

Kanske var det våren när vi, mitt i den pågående hemska förödande pandemin, också hann komma i fas med oss själva. När vi bar stockar genom skogen, blundande för eländet och kände vårsolen hela oss. Kanske finns det också rum för en liten rad om det.

Eller så är det bara för tidigt att säga.

Vad tror ni?

 

Nu har vi bott i det nya huset så pass länge att det mesta börjar vara relativt klart. I alla fall de rum som var ämnade för att bli klara i den första vågen. Jag fick plötsligt feeling för att göra lite hemma hos-reportage i den här bloggen med jämna mellanrum. Det var alltid det bästa jag visste när vi jobbade på Sevendays (alla fina, roliga österbottniska hem som vi fick ta del av!). På instastories har jag uppdaterat ganska frekvent om vår renovering, men det kan ju vara roligare att ha ett mera öppet arkiv här.

I den första renoveringsvågen prioriterade vi de mest akuta delarna (som till exempel ett nytt kök och att fixa klart alla ytor på våning 2 och 3). Vi lämnade källaren (våning 1), bastuavdelningen, stora badrummet på övre våningen och Mys rum. Någon vacker dag ska vi väl orka göra de också, men man måste få samla lite inspis och kraft här emellan. I den här hemma hos-serien kommer vi att börja i det rum som blev klart först av alla: Mileas rum. Hurra!

 

 

Då ska vi först backa bandet till den första gången jag klev in i det här rummet. Så här i efterhand kan man kanske ifrågasätta vad jag liksom såg i det här rummet. Golvet var närmast rysligt och den gråmelerade panelen passade inte överhuvudtaget till den vackra trädörren som leder in till Mileas walk in closet (lyx!). Rummet var kallt och plastigt. Med ett fastskruvat skrivbord i väggen.

I det här rummet finns två superfina dörrar och jag tänkte att vi måste utgå från dem. Hitta färger som lyfter dem. Nu när jag en gång är inne på färg vill jag passa på att säga att all färgplanering i det här huset har jag gjort tillsammans med Ida Röj på Vasa Färg (det är en underdrift att säga att hon är bra – hon är närmast oslagbar när det kommer till att få till rätt sorts vibe i ett rum!).

 

Ida föreslog att vi skulle spara panelen och måla den. Vi valde samma nyans som vi har på kontoret i stan (jag vet ju att den är härlig i alla sorters ljus!). Tyckte den blev så fruktansvärt trevlig tillsammans med dörren.

 

Planen var alltså att måla panelen, tapetsera i någon häftig tapet upptill och byta golv. Milea fick välja själv tapet. Hon ville ha en ”djungeltapet” (vad det nu sedan är) och det fanns så himla många att välja mellan.

 

 

Först var vi inne på den här med tigrar..

 

Men sedan såg hon den här – och då var det klart. Den fick det bli! Min pappa och hans kompis Kristian flyttade in i källaren i slutet av oktober för att hjälpa oss hinna bli klara med renoveringen innan vi måste vara ute från förra lägenheten.

 

 

En dag när jag kom hem från en superlång dag (startade 5.00 på morgonen till Helsingfors och kom hem vid 20-snåret) – ja, då hade de fixat klart nästan hela rummet! Både målat taket och tapetserat alla väggar. I det här  fallet var det också väldigt praktiskt att ha en pappa som är elektriker. Han har fixat alla konstiga trådhärvor och uttag så mycket finare. Här står pappa och visar alla brister och allt som blev fel och fult och misslyckat och man ba: GÄSP. Så typiskt han att stå i ett helt perfekt rum och klandra sig själv för att det nog hade blivit mycket bättre om han hade gjort si eller så, eller så eller så. 

Vet inte hur många gånger under den här renoveringen jag fick säga att om jag får välja mellan ett snyggt resultat eller ett färdigt resultat, så föredrar jag det senare. Hellre klart än perfekt. Och vad han än gjorde så blev det både ock i mina ögon. Men det såg han ju förstås inte själv.

 

 

Innan Milea kunde flytta in kom en hantverkare och knackade in golvet på hela övre våningen också. Var länge osäker om det skulle se för modernt ut mot dörrarna som ändå är hela våningens själ. Men tyckte ändå sedan att de funkade rätt bra ihop. Rummet var klart. Bara att hämta över möblerna från andra sidan häcken!

Nu hoppar vi alltså vidare till modern tidräkning!

 

 

Nu bor Milea här! Håll med om att dörrarna är det bästa vi har här! Speciellt trevligt är det ju att de går helt ton i ton med en av mina favoritmöbler: fammos sminkbord som jag ärvde när hon dog. Puffen har min kompis Malin gjort.

 

 

Tänk att en så där gråmulen panel kan bli så varm och trevlig bara med lite färg!

 

 

Ni kan försöka ignorera att den där lastgamla byrån håller på att ramla ihop (jag ska föra den till Stormossen bara jag orkar), men ville bara visa att här vid ingången fanns en mur som inte gick att tapetsera, så den fick bli rosa också!

 

 

Nu råkade det ju sig att den här bilden var tagen just efter att hon hade städat. Så jag kan ju inte precis garantera att det ser ut så här när du kommer hit nästa gång.

 

 

Faktum är att det ser ut så här på skrivbordet för pysselkungen har nyss gjort en prinsesskrona åt My. Och det är ju i sanningens namn mycket trevligare än ordning och reda!

 

 

Och ylläri ylläri har vi ju lite odlingsprojekt även här. Roligt att vi hittade perfekt matchande krukor på Tiger, så nu odlas här både chili och tomat.

 

 

Och bästa av allt är ju förstås att vi sparade högsängen till Mileas rum och köpte en dubbelsäng till Matheo, så nu kan de ha sleepovers bäst de vill, utan att trängas!

 

 

Jahapp, det var den mycket snabba historien om Mileas rum. Innan ni trycker bort det här inlägget tycker jag ni ska scrolla en gång till ända upp och se på före-bilden. Visst blev det ett rätt så bra lyft!

Önskar sig publiken en fortsättning? Om så: Till vilket rum ska vi bege oss härnäst? Your wish is my command! Puss!

 

En ovanligt okammad familj önskar er en riktigt trevlig lördagkväll. Här försöker vi få veckorna att gå trots att dagarna mest flyter ihop och att undantagstillståndet aldrig tycks ta slut. Tyvärr orkade ingen byta bort långkalsongerna, men so be it. Här kommer en liten dagbokshälsning från insidan till utsidan. Kanske ses vi igen!

Personer som kör en överdriven optimism genom kristider vill man ju gärna slå lite försiktigt i tinningen med en gjutjärnspanna, meeen ni får ursäkta mig. Sist och slutligen finns det många saker jag genuint uppskattar just nu. Och jag tror faktiskt på att lista dem klart och tydligt. Så att man minns att vara tacksam. Här kommer den officiella 5 i topp-listan över punkter som är BRA just nu:

1. Bara vara hemma. Varje dag när jag kommer hem från jobbet vet jag att jag bara ska få vara hemma. Ibland ringer jag ännu min vana trogen till min man och frågar ”hur ser kvällen ut?” i bilen på väg hem, innan jag inser att herregud, vi ska ju bara vara hemma! Tudelat det där. Man vill ju att barnen ska ha hobbyer och vara aktiva. Men nog är det fan så skönt att inte behöva vara taxitjänst Linn Jung varje kväll. Aldrig frysa i en botniahall eller i en fenniaarena. Aldrig stressa med middagen för att någon har brådis på träning. Alltid bara göra allt i egen takt. Alldeles underbart.

2. Inga jobbresor. Visst, jag har lärt mig att älska VR, men nog är det ju en avsevärd skillnad i att bara få jobba på hemmaplan än att med jämna mellanrum göra superlånga av och an-resor till södra Finland. Resandet är så slitigt. Och krabbisen dagen efter (och då är det minsann ingen alkohol inblandad, utan tidig väckning, lång dag och sen hemkomst). Men jag tror att finländarna tar med sina digitala mötesskills in i framtiden – och att resandet kommer att minska. Skö-höönt alltså!

3. Ingen plingplångest. Aldrig oväntat besök! Huset kan se ut som en frikkin’ soptipp och man kan vara helt säker på att ingen behöver se griseriet. Men å andra sidan: Just nu har vi det faktiskt ovanligt städigt, för att det är så svårt för mig att trivas här hemma om det är EKLIT hela tiden. Men de dagarna allt bara förfaller njuter jag bara. Jag älskar alla barn och föräldrar som knackar på här annars, men gud det är så jobbigt att öppna i ett stormande hav att leriga kläder, en roskis, 78 par fotbollsskor, några skidor, bibbaböcker, Samis träningsväskor, en ikeakass och allt annat som man händelsevis kan behöva bestiga innan man kommer fram till dörrhantaget. MEN NO LONGER!

4. Gården. Vi flyttade in i nya huset i november och då hann jag liksom aldrig registrera vad som fanns på gården. Men nu har vi haft så mycket tid att vara ute på gården och fixa tillsammans. Jag vet också att om det här var normala tider, så skulle jag få stå där ensam (iofs inget illa i det – om det är något man njuter av så är det ju en tyst trädgård), för de andra skulle vara på träningar. Det är ändå något speciellt i att få ha hela familjen ute på gården. På våren. I kvällssolen.

5 .. vilket för oss över till den kanske självklara punkten: Tiden. Fine, ta fram gjutjärnspannan, men nog är det ändå fint att ha alla hemma hela tiden. Allt det här önskade jag mig förr. Och nu har jag det! Visst, vi vuxna jobbar båda som normalt (och jag ännu mer än vanligt), men ändå har vi lyckats se en massa serier tillsammans (alltid roligast att se ihop!). Hittills tycker jag Kalifat på Netflix var bäst, och 22 juli på Arenan. Med barnen har vi sett Virala genier (den bästa finlandssvenska produktionen på år och dar). Jag blir glad av Matheos plinkande från pingisbordet nerifrån källaren. Jag blir glad när jag hör att Milea pratar videosamtal med Annie på övre våningen. Jag blir glad när Sami knäcker en Nocco i köket. Så fint att ha alla samlade.

Nu ska jag logga in på Svenska Yle-chatten där jag ska chatta med Amanda Audas-Kass och Antti Koivukangas efter 21. Ses där!

 

Jag tror det var igår på väg hem från jobbet som jag började förstå att det här inte är någon 30 dagars grej.

Fredagstulpanerna och skumpaflaskan i passagerarsätet bredvid kändes extra viktiga igår kväll när jag parkerade bilen hemma. Satt kvar i bilen en stund för att lyssna klart nyhetsinslaget om den nya brittiska rapporten där forskarna tror att flera perioder av stränga restriktioner behövs under det kommande 1,5 året för att hålla smittorna på en nivå som sjukvården kan hantera. Någonstans sjönk det in att begränsningar är något vi kommer att tvingas leva med ett tag framöver.

Fick till slut skaka av mig och gå in. Jag hade ju faktiskt bestämt mig för att vi skulle fira  med familjen om vi överlevde den här första veckan. Ingen var hemma. Sami var ute och cyklade med barnen i parken och jag fick en stund för mig själv innan de kom. Skönt.

Stirra lite i taket. Byta om till mjukisbyxor. Pilla med maten.

Aldrig kom en fredag så lägligt. Vilken otroligt tung vecka det var, tänkte jag, medan jag började göra mat. Märker att den här osäkerheten kring samhällsekonomin åt mycket av mina krafter.

Läste på Yle när Jens Finnäs sa att så här långa och omfattande isoleringar aldrig tidigare genomförts. Ingen vet hur det kommer att påverka varken vår ekonomi eller våra psyken. Och det här är en verklighet som man måste förhålla sig till på något jäkla vänster. Vi har ännu ingen aning om hur det här kommer att påverka vårt företag – förutom att det sannolikt kommer att påverka oss.

Såg en mycket sund liknelse på Carin Göthelids Facebook, när hon liknande den här udda situationen vid ett maraton. Man kan liksom inte tänka på hur långt man har kvar när man startar för då orkar man inte hela vägen. Så därför firade vi med fisk och skumpa och drömtårta och allt möjligt gott igår kväll när alla kom hem. Den första veckan var så jäkla svajig. Så skönt att vi fixade oss igenom den!

Och nu har jag på något vis förberett mig på att ställa om vårt liv för en lång tid framöver. Inte bara några veckor. Vi säger ett år – minst – så kan jag kanske bli positivt överraskad sedan. Inte så att jag föreställer mig på total isolering, utan kanske bara att livet med socialt umgänge och resor och kultur och jobb kommer att fungera annorlunda. Det enda jag verkligen hoppas på att rutten mellan Karis och Vasa hålls öppen. Men det klarar vi nog också (avslutade nyss ett videosamtal med mamma och Lotta – i värsta fall får vi bara leka så ett tag).

En annan sak jag har tänkt på: Avundas verkligen inte de som ska ta ansvar för det här efterspelet sedan när folk har slutat vara rädda och empatiska (ugh, ilskan och missnöjet som ska hanteras sedan ifall arbetslösheten och lågkonjunkturen slår kaboom!).  Emanuel Karlsten skrev så träffande i GP häromdagen:

Föreställ er attityderna i svenska hem efter tre månaders isolering. När fler företag konkursat, hundratusentals jobb försvunnit, sparkapital sinat – men räkningar fortsätter att komma. När insikten kommer krypande: Allt det här går att rädda – om vi offrar de sjuka och gamla. När kommer vi till en gräns där pengar är mer värdefullt än människoliv?

Här är vi förstås inte ännu, men det ska verkligen bli intressant att se hur den här situationen utvecklar sig. Ingen vet – och ingen visste. Och det var någon som skulle offras oavsett. Den här situationen kräver sina offer (många företag får sätta livet till, och många familjer förlorar därmed sina inkomster).

Jag tycker regeringen och Sanna Marin har agerat förträffligt hittills. Jag hoppas hon och de andra får ro ut den här vågen med samma pondus och styrka. Men en liten oro gnager i mig om situationen utvecklas så som Karlsten beskriver. Igår såg jag en kavajsnubbe i nyheterna som förutspådde 20-40 % arbetslöshet i Sverige. En sådan situation gör mig närmast iskall. Framtidstron på Bertills & Jung är generellt i överkant, men den här typen av prognoser gör att det svajar lite i Jungs knäskål. Man får bara daska sig i kinden och tänka på Carins maratonliknelse.

Nuet är nu. Sen är sen.

Därför får man fira precis varje fredag nu! Den skumpan satt där den skulle! Den var så iskall och bubblig att det ströp sig i halsen. Ah, så god den var! En liten, liten stund av eufori att ta fasta på. Påminn mig varje fredag!

Här sitter jag och känner efter. Efter en hektisk och omtumlande vecka har jag landat i fredagssoffan.

Jag har skrivit om det här förut, för länge sedan, att jag alltid varit en människa som dragits till undantagstillstånden. Det är något i känslan när man plötsligt frikopplas från verkligheten, och faller fritt, som gör mig berusad.

När jag gick i skogen som liten och föreställde sig att jag inte skulle hitta hem. Samma sak var det när jag låste ut mig. Älskade den där känslan när jag inte riktigt visste vad som skulle hända sen.

Det fanns också någon skräckblandad förtjusning i sjukhustiden med Milea (hur morbid tanke det än må vara). Friheten i att så länge befinna sig i en parallellvärld. Sida vid sida med den riktiga, men ändå frikopplad. Utanför. Onåbar. Fri

Nu gäller inte de vanliga reglerna.

Lite här är vi nu. Hela samhället vilar i en bubbla som inte går att spräcka. Alla tittar lite osäkert på varandra. Inget vet och alla väntar. Åkte tåg från Helsinfors igår. Varje gång någon nös frös hela tågvagnen till is.

Corontänen molar runt hörnet. Virusets effekter på mig själv och min familj har inte (ännu) tagit sig ända in. Men effekten på oss småföretagare gör mig förstås svajig (den här typen av osäkerhet på marknaden för väldigt lite gott med sig). Ändå väcker det här något i mig. Går igång på det. Som om ytterligare ett hjärta sakta vaknar till liv någonstans där inne.

Nu ska vi överleva det här.

Läser om alla förödande permitteringar, avbokningar, uppskjutningar. Har ju alltid trivts i uppförsbacken – och det vet jag att Anna också gör. Ändå kniper det förstås i magen när jag läser att stora företag som Viking Line planerar att permittera all finsk personal. Men också att frilansare som Christoffer Strandberg avbokas 20 gig i ett huj. Att börsen störtdök på torsdagen och att ekonomer nu varnar för en kraftig nedgång i ekonomin.

Telefonen har gått het i dag. Många B-planer på gång. Minst lika många nya A-planer. Jag tror vi har hittat vår uppgift i den här krisen. Det finns massor som behöver göras nu och jag tror vi har en given roll. Nu finns inget utrymme att vänta och se. Nu måste vi snabbt agera. För nu gäller inte de vanliga reglerna.

Känner mycket med alla frilansare som står där med avbokningar nu. Artister, bröllopsfotografer, föreläsare. Vem är vi nu utan våra kunder och vår publik? Extra tacksam idag för att ha ett dreamteam att jobba med. Nu hoppas jag vi alla hålls friska och håller framtidstron, så vi tillsammans kan hitta sätt att överleva. Här tror jag många dras med samma orosmoln. Hur många månader håller kassan utan kunder?

Ändå njuter jag i hemlighet nu.

Känner att jag lever.

Snart är jag kanske död (hah!), men jag kände i alla fall jag levde ända in i slutet. Nästan längtar till måndagen. Känner att vi har så mycket bra grejer på gång nu som kommer göra österbottningarnas liv i karantän lite roligare!

Och vet ni, snart är det nog över – och vi kommer att våga kramas, umgås och leva som vanligt igen! Under tiden måste vi bara försöka tänka på hur bra det ska bli på andra sidan. Som vi ska äta ute och gå på konserter i sommar! Som vi ska sova på hotell, åka buss, gå på teater och leva life sedan! Ska sätta så mycket sprätt på upplevelser och underhållning att hela besöksnäringen står sig i ett decennium framöver – bara vi överlever detta.

Skickar en varm fredagskram till alla företagare och frilansare out there! Så här fredagen den trettonde blir det förhoppningsvis aldrig mer.

Häj!

Mitt mkt goda bloggflow förstördes pga. att jag var tvungen att klämma åt all male-panelerna sist (om vi säger som så: jag är inte mentalt rustad för att tackla mothugget). Därför kanske jag gör ett nytt försök nu som mest går ut på att skriva om vårkänslor, tulpaner, sol och tapeter.

Nå, inte riktigt, men när jag vaknade imorse hade jag en så fruktansvärt bra känsla i kroppen. Kanske var det för att det första mina öron hörde var mitt äldsta barn som gjorde frukost åt det yngsta. Att jag visste att jag kunde slumra en stund till. Såg dessutom att solen stekte i fönstret. Ah!

När jag äntligen orkade palla mig upp för att fylla kaffekokaren låg de två vakna ihopkrupna under ett täcke framför Barnkanalen. Att han orkar vara så där snäll med henne övergår mitt förstånd. Att han ger henne både smörgås och makt över fjärrkontrollen.

Mellanbarnet kom snart ner för trappan, med håret på ända som vanligt (hon har ett långt trassligt hår som vållar den här familjen rätt mycket huvudbry). Halvt vaken-halvt sovande hasade hon in i köket, som bara hon gör. Stort hår, små ögon.

Utanför skiner solen starkare än på länge och jag har egentligen inget annat för mig denna lördag än att städa upp kaoset vi har orsakat i veckan. Se ett av barnets fotbollsmatcher. Snacksa framför mellofinalen (och som vanligt zappa hysteriskt mellan UMK-finalen – måste de komma samtidigt?). Sidospår: Sverige kommer inte att placera sig i topp 10 i årets ESC, men jag hejar på Anna Bergendahl.

Så ovanligt med en helg där jag faktiskt hann göra det mesta av mitt jobb i veckan. Nästan alltid släpar jobbet med in i helgerna nu för tiden. Men den här helgen släpper jag allt. Andrum behövs. Och nu pågår mitt. Kanske också därför jag plötsligt såg datorn och tänkte att nu kunde det vara härligt att kasta sig i sängen och säga hej till er som tittar till den här bloggen ibland.

Beundrar folk som ännu 2020 bloggar regelbundet (stor kärlek till Ellen och Amanda som gör att jag ännu håller någon slags kontakt till det som förr gick under benämningen den finlandsvenska bloggvärlden). Tror någon slags dödlig bloggcorona har tagit många forna bloggare på fall under det senaste året. Men har insett att det inte alls gör mig något. För deras berättelser lever ju oftast vidare på andra plattformer. Och det är ju inte formen blogg som gjorde mig förälskad i dem, utan det var ju deras förmåga att berätta historier och deras personligheter som gjorde att jag blev ett fan (att jag får ta del av dem på insta funkar lika bra). Ta nu min kaveri Anna-Lena som exempel. Har knappt märkt att hon har slutat blogga när hon är så aktiv på insta. Nu vet jag inte hur vi kom in på det här ämnet, men så här spretigt blir det när man släpper en orutinerad bloggare på tangenterna.

Jahapp, om man skulle stiga upp från sängen och ta tag i luncheriet (det absolut mest utmanande med helger – att ansvara för näringsintaget från morgon till kväll). Men liiite lättare är det nu när man får göra det i solljus. Sänder mina hårdaste hushållskrafter till alla trötta föräldrar där ute!

Under de senaste två veckorna har jag som sagt ramlat över flera poddar och texter som har summerat 10-talet som decennium. Och i många fall har personerna i fråga påpekat att det för första gången är ganska svårt att definera estetiken som har regerat både under 00-talet och 10-talet. Att det är väldigt lätt att peka ut vad som rådde på – låt oss säga – 60-talet, 70-talet, 80-talet, 90-talet etc.

Men sedan blir det svårare.

Vad kommer vi att minnas från den här tiden? Vilken estetik och vilka visuella intryck kommer vi att förknippa med de första decennierna under 2000-talet? Några har också påpekat att det numera bara går rundgång i mode och inredning, att vi inte längre hittar på något nytt, utan bara kopierar från förr och återanvänder med ny touch. Varje gång har jag hoppat jämfota och försökt flika in ”Men hej, jag vet! Jag vet! Jag vet!” (dessvärre tenderar det vara svårt att få muntur i en podd).

Jag har nämligen en liten (kanske knivskarp) spaning som ändå måste vara helt utmärkande för 00-10-talet. Tror det var Magnus och Peppes podcast som frågade sig ”Hur kommer folk i framtiden att klä ut sig när man har 10-tals tema?”. Och jag vet i alla fall vad jag skulle klä ut mig till!

För det finns en estetik som rimligtvis måste bli ihågkommen när vi senare blickar tillbaka. Och den har jag inte sett nämnd någonstans!

Det är ju såklart shabby chic-volanger-vitt-grått-lantligt-odd-molly-stilen som regerade hårt i bloggvärlden i många år. Det här måste ju vara något vi i framtiden kommer att minnas och definiera som 10-taligt.

När folk hade väggord i skrivstil, byråer med flagnande färg, Yankee Candle-doftljus, beiga koftor med rosetter, läderstövlar med stickade, höga strumpor i, svängande kjolar. Fågelburar (?) och handfat som inredning. Baljor i zink. Kanske någon gammal fruktlåda med text. Tänk er alla inredningsbloggare från 2010 och framåt. Man kan ju inte prata om det här decenniet utan att gå in på det här, va? Att det fanns en tid när vi tog fram gamla stockväggar och målade dem vita? Att vi hängde vimplar för brinnkära livet och märkte allt vi kunde med dymo-maskinen?

Och så fanns det inte en endaste en soffkudde som saknade text!

GE MIG EN POÄNG FÖR DEN HÄR, OK.

Blogga på ett tåg. Min allra bästa syssla. Hej! Tvingar mig att skriva här igen för att hålla ångan uppe. Önskar att jag kunde blogga lite mer spontant som förr. Ibland bara ösa ur, utan större mål och mening. Min största bloggidol nu för tiden är Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Känd från bland annat podden En varg söker sin podd. Rått, ocensurerat, slarvigt. Så sjukt smart människa, så slafsigt språk. Hon står liksom över perfektionismen. Goals. 

Själv var jag länge perfektionist ut i fingerspetsarna. Slipade mina blogginlägg tills de var rytmiskt perfekta i mina öron. Samma på jobbet. Synd bara att ingen annan än jag märkte skillnaden på perfekt och good enough. Så jag har lärt mig. Att det senare räcker. Mår också lite bättre när jag sänker ribban. Tänk vad skönt att bara skriva blogginlägg i gemener (små bokstäver) som Caroline. Eller ännu värre – ibland versaler och ibland inte. Ingen logik! Goals igen. Att veta hur man gör det rätt, men skita i det.

Samma när någon plingar på hemma oanmäld och man knappt har kläder på. Förr fick jag magont och skrek rakt ut när personen i fråga hade gått. Häromveckan var jag sjuk. Jobbade hemma med alla barn på jullov. Håret på ända. Barnen hade lagt hela vardagsrummet i obalans. My hade inga kläder på trots att det var sen eftermiddag. Till på köpet hade hon just bajsat så hela huset var förorenat. Själv hade jag en “lång t-shirt” och håriga ben. Mitt i allt kliver en el-kabel-wifi-fiber-nånting gubbe in genom ytterdörren och ska leta genom hela huset efter en .. sladd i väggen?

Skrattade rått och sa “Välkommen till dårhuset, får jag först lägga byxor på?”. Så skönt, va. Tänkte på det efteråt, hur otroligt det ändå var att jag inte skämdes ihjäl. Men faktum är att jag faktiskt inte orkar gå omkring och leka att jag har min shit together. För det har man sällan när man jobbar hemifrån med förkylning och tre jullovsbarn. Eller ska vi säga så här: Få människor med tre barn har sin shit together. Men en krigar på. 

Perfektion är ändå så jäkla trist. Alla analyser och alla hemmagjorda framtidsspaningar från diverse hobbytänkare säger ju att perfektionen lämnades på 10-talet. Nu, på det nya 20-talet, kommer autencitet, sårbarhet och oförställda fenomen att regera. Det känns ju lovande (här kan en bidra!).

Ska vi tro att de slipade flödenas tid är förbi?

 

 

 

Efter en så här lång tystnad förtjänar barnen ett helt eget inlägg. Det skrev jag i förrgår – och man får väl lov att hålla sina nyårslöften så här under den första veckan i januari, heh.

Barnen har alltid haft en betydande roll i den här bloggen. När jag började blogga var Matheo inte ens född. Swish, sa det. Och nu går han redan i femman! Utan honom skulle den här bloggen ha varit så mycket tristare genom åren. Här tog vi våra första stapplande steg. Jag som mammabloggare, han som människa.

Men nu behöver han verkligen ingen som pratar för honom längre. Han behöver inte någon som formar berättelsen om honom. Han kan berätta sina egna historier. Han har också rätt att göra det.

Jag minns när vi för länge sedan diskuterade huruvida begreppet ”Små barn, små bekymmer – stora barn, stora bekymmer” faktiskt stämmer. Kanske var det här i ett kommentarsfält, kanske var det i någon annan finlandssvensk blogg.

Jag hävdade då att jag mera är gjord för att vara storbarnsförälder än babyförälder (eftersom jag föredrar när det går att resonera med barnen, utan att de besinningslöst vrålar en i örat hur man än vänder och vrider sig). Minns att jag stördes ihjäl av alla vänta bara-kommentarer. Jag hade väl ganska små barn då, och det kanske antogs att jag drog lite väl förhastade slutsatser om något jag inte visste något om. Små barn, små bekymmer, bla bla bla. 

Nu har jag kanske lite mer kött på benen (obs, bara lite!). Vad som kommer med tonåren har jag ingen aning om. Men nu har jag testat på lite olika åldrar mellan 0 och 12, på lite olika individer. Och olika har de minsann alla varit. Vissa ljuvligare än andra i vissa åldrar. För att sedan kasta om helt.

Att vara mamma till en (eller kanske snarare två!) pre-teens har sina utmaningar, precis som det är med småttingar. Alla har sina utmaningar och sin charm. Visst, My är den överlägset mysigaste som har gått i ett par Kuoma storlek 25. Men nog är de stora i en alldeles förträfflig ålder just nu.

När man får barn tror man att det ska ta en eeeevighet tills de är stora. Men sedan går det några dagar (nå, typ!) och sedan stiger de upp själva på morgonen, klär på sig, gör sina smörgåsar, lägger sitt hår i ponnari och cyklar iväg till skolan. Utan att man själv behöver lyfta en fena. Sedan ligger man där och undrar vad som hände. Hur gick det där till? Att de plötsligt kan ta ansvar för allt själv?

Det här är ju sånt man hört gamla tanter jama om hela livet (att barnen växer upp alldeles för snabbt), och som den gamla tant jag är kan jag intyga att det ligger något i det. Men jag älskar också det. Att få ha stora barn är underbart. Lycklig är den som får privilegiet att lite, lite forma små människor på väg ut i livet. Och sedan följa dem en bit längs vägen.

Det tänkte jag på inatt när sex nioåringar sov över i vår källare. Deras fnitter som hittade ända upp till vårt sovrum, genom tre dörrar och en trappa. Att få vara med på ett litet hörn när de diskuterar, pratar och växer. De är så roliga och så smarta och så gulliga.

Visst kommer det också dagar när jag är totalt vidrig och inte alls kan hantera barnens känsloyttringar särskilt smart (för känslorna svallar minsann i en familj som består av en tvååring, en nioåring och en snart tolvåring). Och så finns det ju PMS för vuxna, nattkiftande vuxna och jullov och annat som gör att de vuxna inte heller alla gånger håller måttet för att klassas som vuxen. Well well, men jag vågar ändå vidhålla: Stora barn är min grej.

Trots det är Mys mammaledighet nog den lyckligaste tiden i mitt liv hittills. Jag har aldrig varit så tillfreds, känt mig så utvilad och haft så mycket själafrid som då. När ingen krävde något av mig (inte ens babyn herself). Hon var en fantastisk baby på alla vis. Ändå spritter det riktigt i mig nu när hon börjar prata, och det går att resonera med henne på ett helt nytt sätt. När hon berättar saker som är viktiga för henne (”Smelgås med smel och ost, inte skinka, mamma!”). Det är ju först nu hon på riktigt blir riktig! Hon är så annorlunda än de andra. En helt ny personlighet och människotyp att förhålla sig till. Äntligen ett stort barn!

Många tunga ok har jag skonats från att bära – och det dåliga mammasamvetet som många pratar om är definitivt ett av dem. Inte för att jag är någon supermamma, eller för att jag inte skulle ha någon orsak att ha dåligt samvete (helt säkert finns det sånt jag borde skämmas för!). Men när jag ser på barnen varje dag tänker jag att det inte finns någon orsak för mig att känna mig usel. De är älskade och de har sina egna meningsfulla liv. Det finns inget att ha dåligt mammasamvete över. Jag är, tvärtom, så stolt över dem att jag knappt orkar med mig själv.

Jag tror att det kunde göra gott för många vanliga, dödliga mammor. Att spegla sig själv i barnen. Ser de ut att må någorlunda fint i sina liv? Perfekt! Då räcker vi till alldeles lagom. De vill ju inte ens ha någon supermamma, de vill ju ha mig. Och jag vill ha dem. Så praktiskt!

Då kan vi gå tillsammans.

Jag såg att fantastiska Rosanna Fellmans nyårslöfte var att skämma ut sig lite mer på nätet. Och då slog det mig att jag faktiskt spontant på nyårsmiddagen sa att mitt nyårslöfte ska bli att ta in mer eget skrivande i mitt liv igen. För min egen del hänger mitt bloggande ihop med välmående. När jag vill blogga, hinner blogga, kan blogga – då mår jag allra bäst.

Men de facto är det väldigt svårt för mig att både jobba som professionell skribent och skriva andras berättelser om dagarna – och sedan komma hem och ha tid, lust och fantasi för egna berättelser. Så är det bara. Men ibland får man bara lägga sig själv åt sidan en stund. Den senaste tiden har jag valt att lägga mitt kreativa krut på jobbet (och det har ju också varit fantastiskt givande). Min tid kommer nog.

För visst saknar jag det där med att skämma ut sig på nätet. Blev riktigt glad när jag läste den formuleringen. Den här bloggen har ju alltid varit ett forum för min frustration, mina känslor, mina tankar, mina åsikter och mina vardagsbestyr. Min man brukar prata om att ”dra ripilar” med bilen – och mentala ripilar är ju exakt vad den här bloggen handlar om. Jag skriver och slirar mig genom livet.

Jag vet inte hur ni som bloggar bloggar, men jag kan liksom inte blogga med tusen barn runt fötterna och slarva in några meningar i textfältet och trycka ”publicera”. Det kunde jag förr. Nu är bloggandet mer en helig stund. Jag behöver få ligga mjukt (och tyst!) och tankarna behöver få flyga fritt. Jag behöver liksom hinna lyssna till vad jag på riktigt känner. Lägg till tre barn, tre barns hobbyer, en flytt och en husrenovering på det, så kanske ni kan gissa er till att den ultimata bloggtiden varit ytterst knapp.

Och så måste det få vara ibland.

Också det man älskar måste pausas när vardagen kräver det.

Andra nyårslöften har jag faktiskt inte. Jag har varit så ambitiös de senaste åren med köttfria månader, shoppingfritt år och gud vet vad. Nu vill jag faktiskt inte något annat än 1. vara hemma och 2. blogga. Hoppas faktiskt på ett riktigt hemmaår i år. Drömmer inte ens om en resa någonstans. Känns som om jag har flängt så mycket (både mentalt och fysiskt) att allt jag kräver är mjukisbyxor, en blogg och ett tyst soffa. Underbart!

Riktigt längtar efter att låta hjärnan rinna ut på tangentbordet. Ni vet, när man tänker på något under dagen, diskuterar inlevelsefullt med kollegor, får fatt i sina åsikter, klär sina åsikter i ord – och så kommer man hem OCH BLOGGAR SÅ TANGENTBORDET GLÖDER av tyckatyckatycka. Fy fan vad jag älskar att blogga då! För det finns ju nog minst en handfull grejer man kunde blogga om varje dag (synd bara att barnen strider så mycket, är så hungriga och så ÖVERALLT hela tiden just då när man vill skriva som mest).

Annars då? Vi har det så bra i vårt nya hus och vardagen rullar snart igång igen. Tänker mig att ett inlägg om huset snart kunde vara på sin plats igen. Har sprängt min telefon i asfalten och den är på service (under tiden har jag en låneiphone från förra seklet) men när min riktiga är tillbaka ska jag knäppa lite bilder. Barnen är som vanligt stökiga och trotsiga, men jag älskar dem förstås så hjärtat går i bitar. Understundom är de så härliga att jag förgås av kärlek, och däremellan är de så störiga att jag knappt får luft. När jag går omkring i vårt hus om kvällen när de sover kan jag ändå vara stolt och glad över hur bra vi har det. På jobbet jobbar jag med världens dreamteam. Varje morgon längtar jag efter dem. Alla de här delarna förtjänar egna inlägg.

Och min nyårspresent till mig själv ska bli att skriva dem för er.

Glada hälsningar från bloggsoffan!

Det var en helt vanlig tisdagkväll i augusti. Klockan var kanske kring sju-åtta och jag minns att jag stod vid spisen och rörde i någon kastrull när ett okänt nummer ringde på telefonen.

Jag minns det så väl eftersom jag efteråt tänkte ”det här måste betyda något – för sånt här händer egentligen inte, det är för bra för att vara sant och det måste betyda att det här är början på något spännande”.

I andra änden var ägaren till grannhuset som har varit uthyrt under hela tiden vi har bott på Brändö. Folk har kommit och gått där. Bulgarer, finnar, svenskar. Har aldrig känt någon där. Aldrig satt min fot på gården. Hade ingen aning om historien. Än mindre att det var en så här härlig kvinna som ägde det.

Och nu ringde hon och berättade att hon tänkte sälja sitt hus till oss, eftersom hon hade för sig att vi letade, och för att hon tänkte att vi kunde passa i huset. På punkt ett slog hon huvudet på spiken. Vi letade för allt vad Etuovi höll. Men ugh vad trööögt det var! Hur mycket vi än sprang på visningar hittade vi aldrig något objekt som matchade i pris och skick.

Blev lite tagen på sängen eftersom det här huset inte alls var ett hus som jag normalt skulle falla för. ”Jag tycker ju om gamla trähus”. Under de här 9 åren på Brändö har jag alltid tyckt att det här huset var lite malplacerat bland alla gamla trähus. Men det var ändå något med det här samtalet som gjorde mig upprymd. Vi bestämde träff senare i helgen. Då skulle vi traska över och kika på det tillsammans.

Försökte dämpa min iver eftersom sånt som låter för bra för att vara sant oftast brukar vara det. Att jag efter åratal av husjakt mitt i allt får ett samtal om att köpa grannhuset, som är både överkomligt i pris och skick, och precis på den plats jag önskar. Och inte nog med det – här har vi en underbar dam som säger att hon vill att just vi köper. För att huset betyder mycket för henne och att hon vill att en riktig brändöfamilj ska ge liv åt det igen. Och att vi kan sälja i lugn och ro, hon har inte bråttom.

Sånt händer inte på riktigt.

Och vi åker och kollar. Allt känns pirrigt. Det är mycket som ska göras. Jag tycker om det. Gillar huset. Gillar gården. Men det är också mycket som ska göras, och jag är ju ingen husmänniska. Jag kan ingenting och jag vet ingenting. Innan vi ska gå ger ägaren en nyckel så vi kan kika på det i lugn och ro igen. Smart, är hon.

Ringer in pappa och pappas kompis Kristian för dubbelkoll. Ringer in svärmor och svärfar. De är försiktigt skeptiska, försiktigt positiva om varandra. Någonstans känner jag kanske att det inte kommer såna här chanser så många gånger. Sumpar jag den här får jag sitta i vår pyttelilla trea livet ut. Ruttna där medan väggarna kommer allt närmare.

Går i smyg över på kvällarna. Känner in fiilisen. Vi räknar och har oss. Springer till banken och konditionsgranskar. Och så håller vi andan. Det må bära eller brista. Vi ger ett bud.

Vi sitter helt tysta i soffan. Barnen har somnat. ”Herregud, hon mejlade, hon godkände budet”, säger jag. ”Okej”, säger Sami. Och så sitter vi tysta jättelänge.

Jag tror att vi båda sväljer och tänker ”Shit, vad har vi gjort?”. Vi skulle ju ha en lägenhet! Vi skulle ju inte ha ett hus! Vi kan inte sköta en gård! Vi fixar inte ett gammalt hus från 50-talet! Vi behöver inte ens 250 kvadrat! Herregud, hur mycket vatten över huvudet kan man ta? Sedan säger ingen något mera. Tror vi lägger oss. Sover på saken.

Men det fina är att ägaren är det mest flexibla som går i ett par skor. Vi får sälja i lugn och ro. Renovera under tiden. Dessvärre säljer vi supersnabbt. Bara efter 8 dagar accepterar jag ett bud. Och sedan blir det eld i baken. På en dryg månad ska vi renovera så pass mycket att vi kan flytta in. För då ska vi vara ute från Gula huset.

Skulle jag ha vetat hur jobbigt det skulle bli skulle jag aldrig ha gjort det. Under den mest hektiska jobbmånaden någonsin (Bertills & Jung har aldrig haft så här tjockt med beställningar!) har vi också renoverat, tömt och flyttat. Det har varit asjobbigt, men också fantastiskt kul. Dels för att jag har fått hänga så mycket med pappa, Kristian, svärmor och svärfar (och mamma som varit här på helgerna). Utan dem skulle det aldrig ha gått. Jag har nog sagt det förut, men jag och Sami har båda vunnit första pris i föräldralotteriet. Fatta att jag till och med pappas kompis Kristian från Karis har frivilligt jobbat hos oss i TVÅ VECKOR!

Tänk att få ha så bra människor i sitt liv!

Mycket i den här historien är för bra för att vara sann. Det var liksom inget drömhus vi köpte. Men det ha varit ett hus som har vuxit för varje dag. Jag blir glad när jag kommer in här varje dag. Även om det fortfarande är full kaos överallt.

Men omständigheterna.

Att det där där fina samtalet över kastrullen en sketen tisdagkväll ledde till detta. Att jag nu ligger här som en husägare bland miljoner av flyttlådor. På den bästa platsen på jorden. Tänk att vi fick bo kvar på Brändö! Att vi bara fick bära lådorna 30 meter över häcken! Att vi hittade superfina grannar som köpte vårt hus! Att våra familjer hjälper oss så mycket! Att allt tenderar lösa sig! Jag är så tacksam för så mycket. Chocken har lagt sig. Allt känns så rätt.

Men speciellt tacksam är jag för att vi fick det där samtalet. Har slagit mig många gånger, att det verkligen lönar sig att skrika högt om vad man önskar sig här i livet. Mitt i allt är det någon som svarar på ens önskningar! Tack du härliga människa (jag tror att du kanske läser här) som valde ut oss och sålde det här huset till oss!

Ibland händer bra grejer när man vågar hoppa på galenskapståget!

Här ser ni barndomshem 1 och barndomshem 2. Lyckliga gatan!

Några gånger per dag hör man nya juttur som får en haja till. Som gör att man reagerar lite extra och tänker till. Det behöver inte vara stora grejer. Utan det kan också vara små, vardagliga, obetydliga saker. Här kommer några grejer som jag har reagerat på under de senaste dagarna.

1. Jag lyssnade på Thomas Bodströms intervju i Värvet (ni vet, den forne svenska justitieministern som numera livnär sig som författare och advokat). På frågan om han är lycklig svarade Thomas att han innerst inne tror att det strider mot människans natur att gå omkring och vara lycklig. Nu gissar jag att varken han eller jag har vetenskapliga belägg för detta, men det lät ju fiffigt. Han ansåg det ingalunda kan vara ett naturligt tillstånd för människan att vara instagramlycklig hela tiden. Mest lunkar man allvarligt framåt. Människan, med sina tusentals år av livserfarenhet, borde rimligtvis veta att det kommer toppar och dalar hela tiden. Att det kommer oerhört lyckliga stunder, sedan kommer det röviga, sedan kommer det strimmor av lycka igen. Det kändes som en skön inställning till livet. Lyckan, som obruten och konstant, är en myt. Det här tog jag nöjt till mitt (allvarliga, svarta) hjärta.

2. …vilket för mig vidare till en lite liknande grej. Jag lyssnade på en annan podd igår kväll. Ted i Ted och Kaj-podden pratade om när en kollega i förbifarten slängde ”Säg 3 bra saker som har hänt idag!” åt honom och han var oförmögen att ge ett bra svar. Här fick jag mig en aha-upplevelse! För det här måste vara en av mina absolut främsta egenskaper (förutom att vara SJUKT ÖDMJUK, ahah). Att jag när som helst skulle kunna lista 50 bra punkter om dagen som gått. Jag är kanske inte direkt instagramlyckan personifierad, men herregud så jag är bra att se ljust på tillvaron varje dag. Brukar så gott som dagligen humörduscha mig själv (oftast när jag lägger Mysse om kvällarna) genom att funtsa på bra punkter som är på gång i livet (tänk så bra att aldrig behöva grubbla på det svaret – har liksom färdigt en lång dagens high-monolog).

3. Sedan lyssnade jag på en tredje podd (gör jag något annat än lyssnar?). Där hajade jag till när en person sa något i stil med ”Jag tänker bara ta ansvar för vad jag säger, inte för vad folk hör”. Där är jag faktiskt helt av annan åsikt. Jag tycker inte att man kan resonera så. Det här handlade om att personen i fråga är rätt så frispråkig och provocerande i sociala medier. Men så där generellt tror jag inte alls på att man som avsändare bara kan tänka på sig själv, utan jag anser att man också har ett ansvar i hur budskapet landar hos mottagaren. Så där överlag har jag inte mycket till övers för folk som säger elaka saker och slätar över det med ”men jag måste ju få säga vad jag tycker” eller ”det är ett fritt land, alla måste få säga sin åsikt”. NEJ. Om du inte kan säga något snällt – vänligen håll igen. Man ska visst ta ansvar för vad folk kan tänkas höra. Så gör schyssta människor.

Ja, det var dagens öronöppnande skörd från Gula huset. Har du hört något fascinerande den senaste tiden?