Företagarens falska frihet?

Varje dag när jag cyklar till jobbet (ja, jag cyklar varje dag pga. har maxat antalet parkeringsböter för vad som kan anses vara rimligt på två månader) känner jag en sån ofantligt bra känsla i magen. Liksom tänk att jag får börja min morgon helt i lugn och ro. Det är så skönt att få parkera cykeln, låsa upp dörren, lägga på kaffet och fläka ut sig i fåtöljen. Aaah.

Många startar eget på grund av den så kallade friheten.

Men när man tänker på den närmare kanske man inte kan anklaga vardagen som företagare för att vara särskilt fri. Jag menar, egentligen är du hundra gånger mer fri som anställd. Ingen som kan kräva något av dig efter arbetstid, ingen som plötsligt kan sänka din lön om du inte levererar under en period, ingen som kan kräva dig på jobb när du är sjuk. Du kanske till och med har förmåner. Hälsovård, socialskydd och vikarie när du är borta. Till och med pensionen är tryggad. Att vara anställd är tryggt. Lätt och fritt, faktiskt.

Ändå är det många som söker sig bort från det. Till friheten.

”Friheten”.

Som företagare är det trots allt lite mindre fritt (och lite mer hardcore) när pensionen och lönen ska tjänas in. När barnen har feber. När övertiden tickar på. Och räkningarna ploppar in.

Allt hänger på oss. Att vi ska vara i toppform.

Vi ska sälja. Vi ska producera. Skriva. Utveckla nya idéer. Resa. Boka möten. Projektleda. Moppa golv. Köpa toapapper. Ordna evenemang (och diska efteråt!). Betala hyra. Räkningar. Pensionsförsäkringar. Marknadsföra! Synas! Finnas! Offensivt driva företaget framåt, men samtidigt hålla oss till stram budget.

Och däremellan vara varandras vikarier.
Till på köpet har vi gått ner i lön.
Och upp i arbetstid.

”Men vad är DET för en sorts frihet?” undrar kanske någon.

Relevant fråga!

Men för mig handlar väldigt lite om friheten. Och allt om värderingar.

Jag kan vakna varje morgon och se mig själv i spegeln och mötas av ett riktigt nöjt fejs. Det går inte att mäta i pengar att man får åka till jobbet och veta att där är högt till tak (och då snackar jag inte om de 300 cm mellan golv och tak, utan mentalt). Det går inte att mäta i arbetstid att alla kollegor som kommer in genom dörren tycker det är riktigt härligt att de får hänga med mig.

Jag kan se mig själv i ögonen och veta att det jag nu jobbar med gör mig gott. Jag står bakom allt vi gör och känner sån makalös stolthet över det arbetsklimat vi jobbar fram. Vi tycker om varandra och är stolta över varandra. Inte bara jag och Anna, utan alla våra roomies och samarbetspartners. Jag behöver aldrig axla för stort ansvar, i alldeles för stora stövlar. Eller ja, stora stövlar klampar vi runt i varje dag. Men båda turvisas om att se till att vi hålls på vägen. Klamp, klamp låter det när vi ångvältar oss fram i det okända.

Jag var rätt trött en kväll och lät väl uppgiven på chatten (lång text, lång kväll) när Anna bara sa: ”Men hej vi gör ju det här tillsammans, vi fixar det! Jag gör det här – du gör det där. Vi hjälps åt med det här nu, så hörs vi om en stund!”. Bara en sån grej. ”Hey, I got you!”. Det känns så snällt i kroppen när man jobbar med back up-människor.

Det finns inget i det här nya livet som är särskilt fritt eller kommer gratis. Men det finns mycket i det nya livet som jag mår bra av. Just nu struntar jag i yttre omständigheter, som att arbetsmängden har ökat och lönen har gått ner. Jag vill tro att allting ändå jämnar ut sig med tiden. Om man bara vågar välja det som känns rätt och snällt och som ligger i linje med ens egna värderingar.

Och banne mig om det nu inte ska finnas ett stänk av frihet i det?

2018-10-02 09.40.59 1.jpg

Under rosa himlar.

IMG_3982

Det var en så magiskt vacker solnedgång utanför vardagsrumsfönstret i kväll. Fin avslutning på en riktigt bra dag! Det här var en dag med regelrätt flow. Så där som man önskar att lite fler dagar vore.

Klockan 9 knackade min nya roomie Elin på dörren till kontoret. Vi flyttade in henne och stationerade henne vid det fjärde bordet. Så roligt att vi har alla på plats nu! Och framför allt är vi glada att ha Elin med oss som är grafisk designer. Skulle vi ännu få en fotograf skulle vardagen vara ganska lattjolajban. Nu hoppas vi få hjälpa varandra framåt! Jag (och My) jobbade någon timme och sedan fortsatte My med fammo och faffa. Jag jobbade vidare och fixade igång inför kvällens föreläsning. Ekonomföreningen Niord kom och lyssnade på en liten show om opinion och kommunikation. Makt, inflytande och sociala medier.

IMG_3948.jpg

Njuter så när vi får besök på kontoret. Just innan alla kommer när man pillar med tekniken, tänder ljus, kokar kaffe och bara känner goda vibrationer från väggarna. Vi har föreläst överraskande mycket nu under hösten, men det här var första gången vi ordnade en hemma hos oss. Vilken tur att vi haffade 20 klaffstolar på Jysks sommarrea!

IMG_3932

Behövde inte ens flytta våra vanliga möbler som jag inledningsvis trodde. Utan vi fick inklämt alla stolar hur bra som helst! Sedan kunde folket och Aromas catering komma. Yes! Det blev en givande kväll för egen del. Fina människor i publiken.

Och hur fin solnedgången var när jag kom hem känner ni redan till. Men hur tacksam jag är för att mina svärföräldrar springer här mer eller mindre varje dag kan jag inte tjata tillräckligt om. De är just nu helt avgörande för att jag kan göra det jag gör. Ingen Gösta och Mona-Lisa – inget Bertills & Jung.

Men nu ska jag kasta kläderna och krypa ner med sovande bebbe! Natten!

 

Botemedel mot måndag.

Måndag morgon kan vara en besvärlig dag att börja veckan med (om man nu råkar vara lagd åt det hållet som tycker det är skönt med ledigheter). Därför tänkte jag den här morgonen, den allra första dagen i oktober, leka att bloggen är instagram och panga den full av bilder på en av världens just nu gladaste människor.

Det är något i hennes ögon som gör att man (åtminstone jag) inte kan vara sur särskilt länge! Jag vill speciellt att ni fäster er uppmärksamhet på bild 4. Är hon inte den ultimata farbror-grannen next door? Som man vågar fråga om hjälp när bilen har stannat?

Processed with VSCO with b5 presetProcessed with VSCO with b5 preset2018-09-30 09.44.21 1.jpgProcessed with VSCO with b5 presetProcessed with VSCO with b5 preset

Ja, sedan kan man inte vara sur längre! Ha nu en riktigt bra dag!

Om jag ändå hade…

En orsak till att jag uppskattade babytiden alldeles monstruöst den här gången var det faktum att My sov som en annan konung. Om hennes crazy nights inte ryms på ett finger så här långt, så ryms de i alla fall på en hand. Inatt vid femtiden väckte hon mig och jag hade svårt att somna om (själv somnade hon förstås om omedelbart, hmpf). För att söva mig bättre pluggade jag en podd i öronen. Blev veckans Fredagspodden.

Det lilla jag hörde innan jag återigen sjönk in i dvala var att de pratade om ”om:et” som snuttefilt. ”Om jag ändå hade en pojkvän”, ”om jag ändå hade ett jobb”, ”om jag ändå hade pengar”, ”om jag ändå fick ett barn” och ”om jag ändå vore smal”.

– Om jag ändå vore ..
– Om jag ändå hade ..
– Om jag ändå hade låtit bli ..

Om om om. Om:en som stoppar oss från att bli nöjda. Och när vi väl har kommit fram till om:et, nått upp till den eftersträvade målbilden – ja, då kommer nya om. Såg förresten första delen av  Mia Skäringers serie Kroppshets igår kväll. Som passande nog heter ”Vi är ju hjärntvättade att tro att vi inte duger”. Hänger lite ihop med den här tematiken. ”Om jag ändå gick ner lite i vikt, så..”.

Amanda Schulman var inne på det i podden också, att lyckan som tillstånd är en av de största myter av vår tid. Att många tror att lyckan kan bli ett permanent tillstånd som genomsyrar hela livet, när lyckan i själva verket tar sig uttryck i små, små fragment i vardagen. Små ögonblick här och där. Ett jobb, en pojkvän, pengar eller 10 kilo mindre – de skapar sällan de där långvariga lyckokänslorna vi eftersträvar.

Tänker på mina egna om just nu. Jag har fått gå igenom några smällar för att kunna släppa om:en som tär på mig. En snabb genomgång av mina nuvarande handlar de facto om faktorer som fungerar upplyftande istället för nedbrytande. Det enda akuta om:et handlar kanske just om balans. Om jag ändå fick umgås lite mer med mina kompisar, gå på fler skogspromenader och ha mer kalas i vardagen. Just i uppstarten av ett företag blir det mycket jobb kvällstid och mycket som ska processas i hjärnan.

Om jag ändå hittade lite mer balans.
… och det tror jag absolut är möjligt!

Den fasen vi just nu går igenom är krävande. Man lär sig mycket nytt och det tar tid att hitta rutiner och arbetssätt. Mina om handlar kanske mer om att skala av än att lägga till. Om jag ska orka leverera på topp i trettio år till behöver jag jobba smart. Då behövs många kompisar, många skogspromenader och mer kalas i vardagen. Men om:en ska inte finnas för att hindra mig från att känna wow-känslor just nu.

Men å andra sidan: Jäkligt lätt att säga för en priviligerad människa.

Frisk. Gift. Tre barn. Jobb. Stabilitet i vardagen.

Det är klart som korvspad att det är lätt för mig (och för Amanda och Hannah) att säga att man ska släppa om:en som hindrar en från att vara nöjd. För de som inte lider av ensamhet, ekonomiska bekymmer och längtan är det lätt att komma viftande med glad och nöjd-flaggan. Har man till exempel inget jobb är det svårt att få ihop vardagen i Finland 2018. Och är man helt och hållet ensam (och på riktigt längtar efter sällskap) känns det knappast jätteroligt att kila hem efter jobbet på fredag – hur mycket man än har ett jobb. För att inte tala om de som kämpar med sjukdom.

Min point: Ibland finns det faktiskt om som man inte bara kan blunda för.

Men i de allra flesta liv finns det alldeles säkert om som man direkt kunde spola ner i toaletten. So what om du inte flyger till Bali i vinter (du kan se dig som en miljöhjälte!). So what om byxorna inte går att knäppa (köp en storlek större!). So what om du inte fick det här jobbet (se det som bra träning – nästa kanske blir ditt!). So what om ditt hår är kort och stripigt (du kanske är snäll och frisk istället). So what om folk på insta ser ut att ha det så bra (gå en solskenspromenad istället – lyssna på en bra podd!).

Alltså nu låter det här som om jag tror att jag är någon frikkin’ Dalai Lama (urk), men här och nu blir inte bättre av att vi lägger vår tid på att jämföra oss med andra (eller med ett våldsamt pressat framtidsjag, för den delen). Men här och nu blir definitivt bättre om vi istället tänker: Vad kan jag göra för kul i dag för att göra dagen så bra som möjligt?

Om jag kanske gick på loppis! Om jag kanske städade min garderob i sällskap av en stor kaffe! Om jag gick ut till parken med barnen! Youtube-yogade! Gick till bibban! Yes!

Eller om jag helt enkelt kanske lade mig ner i soffan och läste en bok.

Så jäkla ledsamt det här med att vi tror att en massa yttre (och ofta befängda) omständigheter ska göra oss så mycket gladare.

Trött på det.

Faktiskt.

2018-09-30 11.34.15 1.jpg

Prova nåt nytt: En accepterande inställning, till exempel. Eller skateboard.

Ibland vill man inte ens läsa en bok.

peaceful.jpg

Kanske var det här den bloggfattigaste veckan i mannaminne. Kvällarna, när jag normalt brukar blogga, slukades av jobb. Och sedan är det ursvårt att komma igång igen. Speciellt efter den förra diskussionen där jag lite föll av kärran mot slutet. Hade så mycket att göra på jobbet, att jag till slut gav upp på att svara på kommentarer. Wow, det kom så många!

Meeen misströsta icke. Vi ska nog komma tillbaka till den diskussionen (herregud, så det finns mycket att tala om!). Någon kväll slog det mig att jag borde bjuda in representanter från alla partier och ordna en riktig hejdundrande föräldrafest på kontoret där vi skulle kunna prata om den här frågan. Bjuda in alla österbottniska morsor och farsor och bloggare och samhällsdebattörer och så skulle vi berätta för alla hur vi skulle vilja ha det. Vet inte heller riktigt exakt var alla partier står i den här frågan. Här finns så många aspekter att belysa. Jag skulle vilja att det här skulle bli en av de riktigt stora valfrågorna (ändå blir det säkert nå tråkigt). Men ja ja ja, har så många jobbprojekt att slutföra just nu, så det får bli en annan gång. Och än är det långt till val!

Red suede shoes.jpg

I mitt flöde ser jag nästan uteslutande bilder från Bokmässan i Göteborg. Övriga år har jag känt ett sånt besynnerligt sug efter att åka. I år är jag så ofantligt glad att jag bara får ligga här i soffan den här helgen. Behövde få en riktigt lugn dag där jag bara får göra lustfyllda saker och vila. Tänker konsekvent vägra att öppna mejlen och jobba. Tänker inte ens läsa en bok. Kanske inte ens gå ut. Ljuvligt! Skorna under soffan vittnar om att jag var ute en sväng igår efter jobbet med kompisar på ett event på Gustav Wasa. Det var kul, men resten av helgen ska jag bara zzzzzzzz.

Som grädden på moset har jag lite problem med mina fötter. De gillar inte riktigt att jag springer på asfalt. Måste hitta mjukare underlag. Just nu känns de nästan lite överansträngda. Vilken lycka – inte ens träna måste man! Aj aj aj. Häll upp mer kaffe! Här ska det latas!

Varför ska vi själva få välja om vi är så dåliga på att göra det?

Wow, jag blev överraskad efter mitt senaste blogginlägg!

Eller kanske egentligen mest förvånad över att det var några här som inte välkomnar en reform kring föräldraledigheten i Finland. Nu är jag kanske inte den mest insatta i den här frågan, men för mig har 6+6+6-modellen känts som det enda självklara valet inför framtiden. Jag tycker det känns lite lame att vi alltid fastnar i ”familjerna ska få välja själva” – och så var det med den saken.

Istället skulle vi kunna djupandas i en påse och öppna upp lite mer kring den här frågan. Varför ska vi egentligen få välja själva när majoriteten av oss väljer så.. ja, så ojämställt? Så som vi alltid har gjort? Tänk om vi skulle få till en riktigt konstruktiv diskussion här och nu!

Jag skulle gärna se att vi införde lite mer svensk flexibilitet in i vårt system. En reform som inte bara innefattar babytiden, utan också skulle omspänna småbarnspedagogiken (fatta att svenska barn från tre år uppåt får vara 525 timmar gratis på dagis per år – det betyder ungefär tre timmar per dag!). För att inte glömma större möjlighet till flextider för föräldrar!

Nu blev det ju ingen reform under den här regeringsperioden (Sannfinländarna var ju – föga överraskande – mycket bestämda i sitt motstånd till förändringar i föräldraledigheterna – Centern likaså). Men nästa år har vi nya val!

6+6+6-modellen går ut på att göra om hela föräldraledigheten så den skulle förlängas till 18 månader. En sex månaders period skulle användas av mamman, en av pappan och den tredje skulle föräldrarna kunna dela mellan sig som de vill.

Att öronmärka en period för papporna har stött på överraskande mycket motstånd (återigen: ”familjerna ska fritt få välja!”). But I could not help but wonder: Hur mycket är ”det fria valet” i praktiken baserat på könsfördelningen av arbetet och dess historia? I många familjer är det självklart att mamman använder ledigheterna (strukturer är som känt osynliga).

Det är ju egentligen oss kvinnor det handlar om! Så ser jag på hela den här diskussionen. Vi behöver en reform för att förbättra kvinnors villkor i Finland. Nu och i framtiden. Som sporrar jämställdhet, satsar på småbarnspedagogiken och lyfter kvinnors position på arbetsmarknaden.

20–44-åriga kvinnor har en tio procent lägre sysselsättningsgrad i Finland jämfört med Sverige. Att det förekommer stora skillnader mellan kvinnor och män på den finska arbetsmarknaden kan härledas till just vårt nuvarande familjeledighetssystem. Kvinnor halkar efter och pensionen lider (högst sannolikt kommer pensionen att sjunka ytterligare innan vi kommer dit – ska inte gå in på antalet fattiga, kvinnliga pensionärer i dag – men kanske ändå något att ha i bakhuvudet: hur vill vi ha det om 30-40 år?)

Men baaarnen då? Brukar någon alltid undra.  Jag själv inklusive. Därför är jag också för en kvalitativ småbarnspedagogik – i synnerhet om den är gratis och oberoende av föräldrarnas ekonomiska ställning. Att satsa på barnen så som de konservativa partierna ser på det  (genom att hålla mammorna hemma) är att göra det på kvinnornas bekostnad. Det känns inte som ett modernt land på väg in i framtiden.

I nuläget lyfter mammor 98 procent av dagpenningarna för familjeledighet. Det har knappt ändrats alls under de närmaste 20 åren. Läste någonstans att det tar 200 år innan vi når break even i den här takten.

Jag förstår att det känns läskigt att reformera någonting ”som har fungerat bra”, men sanningen är ju den att det inte alls har funkat så bra. Jag skulle vilja ha en reform som bygger på att göra det bra för barnen, som uppmuntrar pappor att ta mer ansvar på hemmaplan och som sporrar mammors karriärutveckling.

Också för sådana här vanlisar som du och jag!

Som trots allt tycker att familjen är allt.

IMG_3502

Vill inte prata med pappa.

Den senaste tiden har många svenska kändisar lyft Kamratpostens undersökning i sina instaflöden. Undersökningen bestod av tio frågor som 1679 st. barn i åldern 8-14 år besvarade. För pappornas del var svaren inte särskilt nådiga.

17 % pratar hellre med ingen alls än med pappa när de är ledsna. Bara 7 % av de som svarade i enkäten har pappa som förstavalströst. Det är en ledsam siffra. Lika ledsamt som att nästan var femte helst inte pratar med någon. Och det vet man ju, alla gånger är det inte lätt att sätta fingret på varför man är ledsen. Och att ännu till säga det åt någon – det är inte lätt.

Vill inte prata med pappa Kamratposten

 

Ändå är det en mildvidd skillnad mellan 46 % och 7 %. Den här undersökningen har gjorts i 10 års tid och när den gjordes första gången låg pappornas andel på 6 %. Väldigt lite har hänt på 10 år. En ökning från 6 till 7 är väl inte direkt något att hurra för. Pappa fick en något högre procent bland pojkarna än bland flickorna, men även på pojksidan var Mamma det överlägset populäraste svaret.

Vad tror ni det här beror på?

Varför det emotionella ansvaret vilar mycket mer på mamman skulle vara spännande att forska i. Men som den stora tjejgissare jag är, så antar jag att det trots allt bottnar i livets första tid. Bandet till mammorna stärks tidigt – både rent fysiskt och emotionellt – för att mammor helt enkelt tar ut största delen av föräldraledigheten. Eller så ligger det i den traditionella mansrollen (pappor är hårda – mammor är mjuka). Hur som helst är det ruttet. Vilken väg man än väljer. Som pikuliten parentes kan jag nämna att jag hoppas ur djupet av mitt hjärta att en familjeledighetsreform blir den hetaste valfrågan inför valet riksdagsvalet 2019 (snälla, snälla, snälla 6+6+6!).

En annan aspekt att ta fasta på i den här undersökningen är det faktum att bara 53 % vill prata med sina föräldrar när de är ledsna. Jag vet inte hur ni som har barn känner, men som förälder tycker jag det känns lite läskigt att resten hellre snackar med någon annan än med oss (ja, eller förutom den 17 % som inte alls vill snacka med någon). Allt man vill är ju att barnen ska känna att de kan och vill berätta allt.

Såklart är det fint att mammor har stort förtroende, men det är rent utsagt skit att pappor har så lågt förtroende. Någonting görs inte rätt när ”ingen” känns som en rimligare tröst än pappa!

Men vad?

Chips som tack.

Skärmavbild 2018-09-22 kl. 21.07.39.png

Jag har varit så sugen på att skriva både i går och i dag, men ibland känns det så lönlöst att skriva bara för att skriva. Som att jag faktiskt borde ha ett ärende varje gång jag kikar in här. Men sedan slår det mig att det här trots allt är min blogg och att jag inte behöver följa några regler. Så hej! Här kommer jag! Helt utan någonting vettigt att säga.

För tillfället ligger jag och Matheo i soffan här hemma. Det är bara vi som är hemma ikväll (förvisso är My också här, men hon sover sedan länge). Matheo ha just sprungit till Sale efter chips och dipp åt oss. Som tack måste jag se på på mitt värsta program efter Fångarna på fortet – Klassfesten. Livet ger, livet tar. Å andra sidan är det bara fint att få vara ensam med honom.

Så sällan vi är bara vi!

Så nu ska jag stänga ner och försöka vara riktigt genuint intresserad av Mat-Tina och Samir Badran (hmmmmmm). Trevlig lördag på er!

Tur att jag inte lyssnade!

Skärmavbild 2018-09-20 kl. 18.22.25.png

Yle gjorde en juttu om att de flesta nya företagare i Vasaregionen är under 40 år. Det känns roligt! Att folk vågar, vill och testar. I artikeln intervjuas också vår företagsrådgivare Olav. Han kanske aldrig sa det högt under de gånger vi sågs, men innerst inne tror vi nog att han tyckte vi var fullskaliga dårar som sade upp sig från två fasta – och ändå rätt roliga – jobb för att testa vingarna i fritt fall, haha!

Från vår sida har det tack och lov kört igång så bra att vi mest funderar hur vi ska göra för att hinna svara på efterfrågan. Det var tur att vi körde heltid direkt! Skulle säkert ha varit totalt hjärnmos av att hålla upp ett annat jobb också. Ibland måste man bara våga testa. Och faktiskt svänga dövörat till de bättre vetande!

Det har jag tänkt på många gånger!

Tänk om jag till exempel hade lyssnat på dem som tyckte det var töntigt att ”vika ut sig på nätet” när jag var yngre! Tänk så trist om jag bara hade ryckt på axlarna och tänkt ”nåja, kanske bäst att sluta intressera sig för det här med sociala medier”. Då hade jag ju aldrig varit här i dag! Ibland måste man bara få göra det man tycker om. Och våga tro på att det leder en rätt längre fram.

Blir till exempel urstörd på att sociala medier och spel och teknik och gud vet vad ständigt utpekas som bovar när det kommer till allt som är skit i samhället just nu. Ungas psykiska ohälsa, att barn inte längre leker, att ungdomar blir våldsamma (bara för att nämna några artiklar som jag har läst den senaste tiden). Så typiskt på något sätt, den äldre generationens skeptiska syn på allt som unga gör. Jag menar, det är väl inte sociala mediernas fel att folk mår skit – det är väl i så fall människorna som använder sociala medier fel. Sociala medier än ju inte ondaDet är väl människorna som ska skärpa sig i så fall.

(Och om barn inte längre leker kanske vi föräldrar kan se över vilka förutsättningar vi skapar för riktigt bra lek – till det behöver man tiiiiiiid och tråååååkiiiiigt – säg det barn som hinner ha jättetråkigt varje dag! Inte mina i alla fall!)

När jag var fjortis var många noga med att påpeka ”att man inte får nå jooooobb i framtiden om man skriver en massa konstiga saker på interneeet”. Hah, om man då ändå hade vetat att det kanske just så som man får ett jobb! Nu överdriver jag kanske en smula. Men ni förstår min point. Man ska inte alltid lyssna på vad folk tror är bäst för en.

Ett av mina barn är lagd åt ett datanördigt håll – förr störde jag mig rätt mycket på det. Man blir ju inte så jätteglad när barnen fastnar i skärmar alldeles för länge. Men nu försöker jag istället uppmuntra det. Det är ju skitbra att vara tekniskt lagd. Kanske leder det mitt barn rätt längre fram? Kanske något av mina barn blir en professional gamer också?

Man måste bara försöka lägga sin egen mossighet åt sidan och försöka se världen med nya ögon (och i något skede inse att den nya generationen kommer bli så mycket smartare än min!).

Den här jättespretiga harangen kan vi kanske sammanfatta i tre punkter:

  1. Gör mycket av det du gillar – mitt i allt är det ett yrke!
  2. Lyssna på andras goda råd, men gör som hjärta och hjärna säger!
  3. Det behövs fler fullskaliga dårar här i världen.

Bebben.

fullsizeoutput_53c

Kolla på bebben! Det slog mig i dag att jag inte har skrivit om henne på hundra år. Se så stor hon har blivit!

Jag vet egentligen inte när det hände – men plötsligt går hon runt här hemma som en annan människa. Kan fortfarande falla i backen av förvåning av det faktum att vi har tre barn (min hjärna är tydligen superlångsam när det kommer till att anpassa sig till en barnaskara). Ibland – fortsättningsvis – sköljer förvåningen över mig som en våg. Liksom tänk att vi fick en baby till! Helt sjuääkt! Kan ibland bli helt förvirrad när jag ser en vinglig liten kropp gå genom vardagsrummet. ”VEM ÄR DET DÄR?!?”.

Helt huisit att vi har kommit så här långt redan! Att bebben nästan är stor, har långt hår, går själv och i största allmänhet ser ut som en helt egen person. Det är så häftigt! My Maxine är en så gullig och härlig människa (förutom i tisdags när hon ställde till bråkshow på ett möte – då var jag ganska trött på henne, men får väl skylla mig själv när jag glömde vagnen hemma).

”Tänk att det finns så här små människor – liksom människor! Som är så här små!” säger Matheo ofta när han betraktar hennes mjuka, gosiga kropp. ”Ja, man kan inte ha så här små fötter!” brukar Milea kompa. De har glömt att hon en gång var liten på riktigt. Jag tycker My är så stor redan. Åh, tycker det är kul att se dem växa upp allihop. Ju större de blir desto roligare blir det! Har jag i alla fall tyckt hittills. Kan ju hända att jag snart tar tillbaka allt det där när tonåren knackar på.

För visst är det härligt att möta en riktigt glad liten bebbe som ruuuusar till dörren när man kommer hem! Snart vänder de väl om när man kommer, så gäller att passa på medan man ännu är en barnmagnet!

4 framtidskompetenser som jag tror på.

Jag kan inte påstå att jag till 100 % vet vad min mamma jobbar med (folk har så luddiga arbetsbeskrivningar there days), men så mycket vet jag i alla fall att hon jobbar kring frågor som rör karriärhantering och karriärvägledning. Det låter ju intressant, men å andra sidan är ju mammor alltid mammor – och det hör till att man ska himla lite med ögonen när de harvar på med sina mammamonologer.

Vi fick en inbjudan (med lagom smickrande rubbe) till ett event häromdagen. Next generation successors. Vilket fick mig osökt att tänka på mamma och hennes favoritord ”fraaaamtidskompetenser”. De egenskaper som förr gjorde det lättare för folk att ta sig fram i livet – de räcker knappast i dag. Arbetslivet och karriärsstigen har ändrat så radikalt under de senaste 30 åren.

2018-09-18 12.29.31 1.jpg

Inte bara arbetslivet har ändrat –  hela livet har förändrats i och med internet (bara en sådan sak som inlärning till exempel – en relevant fråga i dag är ju huruvida det här med att lära sig utantill är lika viktigt som förr – eller om det räcker med att man vet hur man tar fram relevant och korrekt information?). Ska inte gå in på de detaljerna i dag. Men kom ändå att tänka på just framtidskompetenser.

Hur kan jag till exempel göra det enklare för barnen att hantera sin framtida vardag? Vilka egenskaper behöver jag själv för att bättre palla framtidens krav? Och om jag inte har dem – hur kan jag träna och utveckla mig i den riktningen? Helt enkelt: Hur blir man en next generation successor?

Läste många bra artiklar om det här i morse när jag googlade lite kring vilka egenskaper som i dag anses vara viktiga för framtiden (när vi väl kommer in i framtiden har de här egenskaperna säkert ändrat tusen gånger). Tycker de spretade väldigt mycket, men ska försöka sammanfatta dem som jag ser på saken. Nu får ni protestera, diskutera och slänga in synpunkter. Och så får ni minnas att jag under inga omständigheter är en forskare, ett proffs eller en vetenskapsman. Det här är bara min hjärna + google (med mammas monolog sakta sjungande i bakgrunden).

4 framtidskompetenser som jag tror på

1. Empati och mänskliga färdigheter.

När allt fler manuella yrken automatiseras (jag menar: Vasabladet använder sig redan av journalistrobotar för t.ex sportresultat) kan utbildningen i framtiden fokusera mera på mänskliga egenskaper och färdigheter. Som empati, kreativitet, tilltro och omhändertagande. Just ordet empati framkom i nästan alla texter. Antagligen för att det är något som inte är så utvecklat hos robotar ännu. Och den mänskliga empatin är ju gissningsvis ganska svårslagen för människor. Människor vill ha människor. 

2. Informationshantering.

Det här var jag ju redan inne på där ovan: Förmågan att hantera och organisera information (inte nödvändigtvis lagra den inom dig). Förmågan att samla in information. Vara källkritisk. Sålla bland massorna. Veta vem som du kan kan vända dig till för att få rätt information, vem som kan hjälpa dig framåt i en fråga. Ställa frågor, bygga nätverk kring frågor du jobbar med, använda ifrågavarande nätverk. Kort sagt: Ta reda på relevant information smidigt.

3. Kommunikationsförmåga.

Förmågan att kunna kommunicera med olika människor. Både i skriven text och verbalt – och framför allt: via digitala kanaler. I någon av texterna jag läste stod det att man i framtiden kommer ha svårt att klara sig om man inte talar minst tre språk flytande (vilket egentligen är en realitet för många finlandssvenskar redan i dag: många pratar svenska, finska, engelska). Men kommunikation är också så mycket mer än språk. Det handlar också om att lyssna och att prata så att folk vill lyssna. Kommunikationen tangerar kanske också förståelse i någon mån (kanske också empati). Förmågan att tolka vad personer säger och vill (även det som förblir osagt). Förståelse för andra kulturer, seder och religioner icke att förglömma.

4. Personlig branding.

Det här kommer kanske inte som någon större överraskning. Att förmåga att synas och höras blir allt viktigare. Det kan tyckas jobbigt och ojämlikt att personlig marknadsföring kommer starkt. Jag menar, är det inte viktigare att den som är bäst på jobbet får jobbet – och inte att den som lyckas visa att den är bäst på jobbet får jobbet? Men tror kanske också att det här hänger lite ihop med den entreprenörsförmågan. Förmågan att se möjligheter och lösningar. Våga komma med förslag och nya idéer. Visa vad man kan. Och att man kan!

 

Ja, vad tror ni om det? Vad annat kan man behöva med sig in i framtiden?

Framtiden kan förlåta.

 

I förbifarten kastade min bästis Karin ett tips om Ane Bruns låt ”Springa” från Unga Astrid-filmen. Blev så glad av den! Finns få människor som har så bra nerv i rösten som Ane Brun (man vågar knappt andas när hon sjunger). Nu när jag tänker på det, så spelade jag faktiskt hennes version av True colors när jag sommarpratade för drygt fem år sedan.

Ibland stöter man på låtar som träffar en rakt i hjärtat. Eller det är väl kombinationen av rätt låt, rätt sinnesstämning och rätt tidpunkt som gör att det känns som om tiden stannar av. Varje ord i Springa var så träffande.

Springa, våga springa
Genom döden in i livet

I går kväll sprang jag längs Metviken med solen i ögonen. Det händer inte så ofta, men ibland får man bara ett sånt där flow att det känns som om man skulle kunna springa till andra sidan jorden. Oftast orkar jag springa en kilometer och sedan faller jag död ner, men igår var det inte så. Jag kände mig stark, oövervinnerlig och lätt. Skulle inte ha förvånat mig om jag hade lyft och flygit bort över stan.

Det har en solig kväll, men ändå kall. Tänkte på den här sommaren. Så härlig och minnesvärd den var. Men ändå så speciell. Jag bröt upp från så mycket som var tryggt. Från en hemmavardag jag älskade. Från ett jobb som var jag. Min pappa fick tumörer i magen. Fammo lämnade oss. Det var så mycket som stod på spel hela tiden. Glädje och sorg dansade hela tiden sida vid sida.

Ändå har jag – precis som Ane sjunger – vågat springa. Och ska vi vara helt ärliga kan man kanske säga att de senaste åren har varit lite just så: Genom döden in i livet. Allt med utbrändheten, dystern och den förskräckliga graviditeten. Jag har alltid varit en vända i gyttjan för att hitta rätt.

Springa, våga springa
Genom mörkret in i ljuset

I morse läste vi Madicken i sängen med barnen. Madicken vill ”känna livet i sig” precis som halvfyllot i granngården, Herr Nilsson. Kanske var det det jag kände igår när jag sprang. Livet i mig.

Eller så var det bara en känsla av att ”Nå nu, nu är jag på spåret igen”. Inte bara det att jag riktigt på riktigt springer igen (ah, endorfinerna!). Utan också i vardagen känns det som om bollen är i rullning – exakt i den riktningen som jag vill. Jag drar inte fötterna efter mig trött, utan jag vaknar på morgonen och ba ”YES!”. Nå, inte alla dagar förstås (ibland vaknar jag och tänker ”NOOO”). Men ni vet! Det känns som jag äntligen har – som barnen skulle säga – levlat. Jag har lyfts upp en nivå. Hittat en ny plats! SOM KÄNNS SÅ BRA!

Passa på att leva, ta för dig
Känn att sommaren den är din
Passa på att leva, ta ett steg fram
Eller baklänges om du vill

Efter några dåliga år känns det återigen som jag sannerligen är värd det här. Ja, det tycker jag faktiskt. Jag riktigt unnar mig! Jag vet hur äckligt det är på andra sidan. När man inte känner livet i sig, alls. När man tänker att man lika gärna kunde tyna bort och sakta försvinna. Därför blir man ju så här LÖJLIGT TÖNTIGT SUPERGLAD när man märker att WOW – nu har allt vänt! På alla fronter!

Passa på att leva, stå mitt i det
Möt upp stormarna med ett skrik

Kanske var det just igenkänningen i Ane Bruns Springa som gjorde den speciell för mig. Och rätta tidpunkten. Rätta sinnesstämningen. Speciellt det här hon sjöng om framtiden.

Inte förtvivla, men du kan gråta
Och se att framtiden kan förlåta

Är det inte bland det vackraste ni har hört? Du kan gråta, men framtiden kan förlåta. Och den kan kompensera! Utbrändheten gav mig tid att fundera över livet och modet att testa något annat. Graviditeten och dystern gav mig ödmjukhet inför hälsan. Tacksamhet och perspektiv. Och babyn. Babyn, babyn, babyn. Allt är förlåtet! 

Svartmåla inte hela tavlan du fått
Låt andra färger få plats emellanåt

Så fint.

 

Varför behövs ett kvinnofritt handelsgille?

Skärmavbild 2018-09-15 kl. 10.27.22

Det här är en rubbe från Svenska Yle i veckan. Handelsgillet i Helsingfors har befunnit sig i blåsväder ända sedan kvinnligt medlemskap togs upp tidigare i år. Bättre blev det ju inte i veckan när majoriteten bestämde att gillet också fortsättningsvis ska förbli en herrklubb.

I motsats till vad rubriken säger, så tycker jag det är så hälsosamt att vi diskuterar det här offentligt. Om en verksamhet inte håller för offentliga diskussioner – är den då motiverad?

Som nybliven företagare är det uppfriskande att se hur exkluderingstanken sakta faller ihop. Det här är inte vägen in i framtiden! För en välmående arbetsmarknad och ett sunt samhälle tror jag att mångfald och jämställdhet är en ganska bra grund att utgå från. Det finns plats för oss alla! Tro det eller ej.

Jag delade en status på Facebook angående detta. Och det uppstod en diskussion om exkludering. Varför är mansfria festivaler okej? Varför är mansfria öar okej? Om inte en kvinnofri klubb inte är det. Svaret ligger kanske i frågorna som rör behovet.

Varför behövs en mansfri festival?
Svar: För att många kvinnor inte känner sig trygga på festivaler. Tror idén till festivalen föddes ur  otryggheten. Över 150 sexualbrott anmäldes i samband med den svenska festivalsommaren 2017. Det kan helt enkelt vara riktigt skönt att gå på en kvinnoseparatistisk festival – av den enkla orsaken att jag känner mig mer fredad där. Behöver inte vara rädd för våldtäkt och sexuella ofredanden i lika stor utsträckning.

Varför behövs ett kvinnofritt handelsgille?
You tell me.

På Handelsgillets webb står det att föreningen är till för den som är intresserad av handel, industri och sjöfart (och ett gemytligt broderskap). Om man frånser broderskapet, så kunde man tänka sig att frågor som rör handel, industri och sjöfart inte kräver ett visst könsorgan för att diskutera.

Ibland är det absolut nödvändigt att det finns forum för enskilda grupper att diskutera. Tänker till exempel att det är fullständig motiverat för rasifierade att ha separatistiska rum, där man utan iblandning av ”vita medelålders heterosexuella (män)”, har chans att problematisera och lyfta sånt som annars inte anses som ”viktigt” av majoriteten. Det samma gäller HBTQ-rörelsen. Ungdomsrörelser. Kvinnorörelser (observera att män de facto kan vara medlemmar i Svenska Kvinnoförbundet t.ex).

Bara för att nämna några.

Kvinnoseparatism ifrågasattes i min Facebook-diskussion (men det är såklart inte bara där – det ifrågasätts ständigt när festivalen eller mansfria ön kommer på tal). Och jag tror det är många som upplever det som ”omvänd diskriminering” eller ”omvänd exkludering”. Men är det verkligen det?

Vi skulle kunna backa bandet lite.

För att förstå varför man traditionellt har sökt sig till separatistiska rum behöver man kanske blicka lite mot könsmaktsordningen (vem sitter på den mesta makten i samhället? vem sitter på den minsta?). De här slutna separatistiska nätverken (för underordnade grupper) har funnits för att stärka gruppen internt. Lyfta aktuella frågor som rör gruppen  – för att i förlängningen förändra vardagen för den. Hänger ni med?

Jag har ingen aning om hur det känns att vara utsatt för rasism – därför ska jag inte beblanda mig i de frågorna. Jag ska stöda kampen, men jag kan kanske inte vara den som driver frågan. Därför är jag ändå en vän av skyddade rum. De som är svagare ska ha en möjlighet att organisera sig – för att bli starkare.

Men på frågan om varför rummet ska vara skyddat krävs ett motiverat svar.

Varför behöver Handelsgillet vara ett kvinnofritt rum? Är det för att man ska diskutera det komplexa i mansrollen 2018? Fine, då tycker jag det är en viktig fråga (och det kanske gynnar diskussionsklimatet om kvinnorna håller sig borta!). Kanske är det det som avses med ”Gemytligt broderskap”? Men handel, industri och sjöfart?

Jag tror det är många kvinnor med mig som gärna deltar när den diskussionen kommer på tal!

Nå, för att göra en lång harang kort: Man kan inte – bara så där – ställa mansfri festival och kvinnofri förening mot varandra.

För det är stor skillnad på att exkludera och att exkludera.

Om de ändå visste..

.. hur mycket man som förälder vacklar inombords. Har ni tänkt på det?

Liksom tänk om barnen ändå förstod hur mycket det svajar inombords, trots att man som förälder många gånger försöker visa sig tvärsäker utåt. Eller tvärsäker och tvärsäker. Tänk om barnen skulle veta hur många gånger man är fem före att tappa masken. Att ett ja kan bli ett nej. Och ett nej kan bli ett ja.

Tänker på det väldigt ofta. Att det är en himla tur att barn inte är tankeläsare. För det är ju så ofta som man är på väg att ge upp – om de bara skulle tjata lite till. Ibland är man så trött att man verkligen bara skulle vilja säga ”Ja ja ja ja, whatever, kör på det! Bara jag slipper höra ditt tjat” (tur att de inte hör vad jag tänker inombords!).

Och att våra ändå råkar vara rätt så o-tjatiga till sin natur.

Och det är en himla tur att de inte ser hur nära skratt jag är ibland när jag försöker låta jättearg (och superseriös!). När jag är mitt i en högljudd dialog om hur viktigt det är med det ena eller med det andra, och jag mitt i allt hör hur äckligt mycket jag påminner om mina egna föräldrar. Och då tycker jag plötsligt att det hela är patetiskt. Och då vill jag bara skratta. Men det kan man ju inte.  Man vill ju – Gud förbjude – inte ta udden av en fostrande predikan.

Så man sväljer skrattet.

Säger nåt med allvar i rösten.

Och backar sakta ur rummet.

Och det tur att de inte märker hur nära gråt man är själv när de mår dåligt. Man tröstar, pajar, kramar och säger ”det blir bra” fast magen går sönder av oro. Tänk om de förstod hur mycket man själv vacklar. Det kanske inte alls blir bra? 

Tänk om de förstod hur svajigt det känns i magen när man med kraft och stabilitet i rösten säger ”Hej då, älskling! Det kommer gå jättebra på lägret! Vi ses om en vecka!”. Att magkänslan låter lite mer ”Hoppas du inte får hemlängtan! Hoppas ingen är elak med dig! Hoppas du inte är elak med någon! Hoppas du kan vara dig själv! Hoppas du inte vaknar mitt i natten och gråter. Men hejdårå?”. 

Tänk om de förstod hur mycket man själv vill gråta när de gråter.

Hur mycket man vill säga ”Uäääh, det kanske går åt helvete”.

Tänk om de förstod att man inte alls känner sig vuxen! Att man bara gissar, chansar och och smygäter det mesta av godiset efter läggdags.

Att man bara är en liten lort som leker stor.

Tur!

IMG_2299.jpg

”Hopp i nu bara – inte är det kallt!”

3 bra grejer från denna dag.

fullsizeoutput_4b4.jpeg

Det här var i grunden en bra dag som plötsligt slutade med världens längsta nattning, en snorig bebis och ett bautagräl med stora barnen. Då glömmer man lätt bort att dagen var till 95 % positiv. Bäst att skriva ner så man minns! Här kommer tre bra grejer från denna dag.

1. Nya människor, nya områden. Vi har ett så varierande arbetsfält just nu. Torsdagar och fredagar försöker vi hålla som mötesdagar (det funkar inte alltid, men vi strävar efter att bygga upp veckorna så). Således har vi maxat ordentligt på mötesfronten i dag. Bara under denna dag rörde vi oss på ett spektrum som rymde bland annat skönhet, grävmaskiner, energiteknik och landsbygdsutveckling. Det blir aldrig tråkigt! Och jestas vad jag lär mig mycket om allt möjligt under veckorna som flyger fram nu. I morgon ska jag inleda med mat och vårdfrågor. Alla de här människorna som hör av sig till oss – glömmer alltid bort att fråga hur de hittar dit. Så kul att vi får jobba så brett!

2. Mina svärisar. I dag skulle jag egentligen ha My-dag, men insåg sent omsider att jag behöver vara ganska skärpt om man ska fixa en hel dag med möten utan paus. Så jag ringde i sista sekund åt svärmor igår och frågade om de möjligtvis kan rycka ut på en sista minuten-barnvaktsinsats. Dessvärre skulle svärfar till Kokkola med bilen. Jag tackade för mig och förberedde mig för en dag bebbe. Nå, inte blev det så ändå. För någon minut senare messade svärmor att svärfar SKJUTSAR HENNE FRÅN VÖRÅ TILL VASA före han far till Kokkola. En liten lätt omväg på 80 km. För att jag ska få maxa mötesdagen! Hur snälla kan människor vara alltså? Så tacksam.

3. Håret. Det här är nu ytligt tjafs, men att ha nyfixat hår är kanske den mest underskattade känslan som finns. Emma klippte och färgade mitt hår igår. Glömmer alltid bort hur bra det känns när håret sitter där det ska och ser ut som det är tänkt. Satsade på mittbena och grått nu. Lätt, lätt, lätt när det är rätt.

Nu i säng – nya tag i morgon!

Ska vi skydda rattfyllerister?

I lördags dog en kvinna, hemma från Raseborg, nära där jag kommer ifrån. Hon satt i passagerarsätet när en mötande bil körde rakt in i bilen hon åkte med. Den mötande bilen skulle köra om en annan bil, men det slutade i en frontalkrock. Den 40-åriga mannen som körde bilen blåste 2,6 promille.

Hans bil brann upp.
Den andra totalförstördes.
Och ett liv släcktes.

Han misstänks nu för grovt dödsvållande och grovt rattfylleri. Som kronan på verket saknade han också körkort.

Det är en fruktansvärd tragedi för de inblandade. Inte bara i den ena bilen, utan i båda. Jag kan egentligen inte avgöra vad som är värre. Att aldrig vakna – eller vakna och inse att man drack, körde och orsakade livet ur en annan människa.

Jag har skrivit om det förr – hur lite respekt jag hyser för system som handlar om att upplysa allmänheten om var polisen rör sig. Och sådana här gånger bränner det till lite extra. Inte för att det här specifika fallet har något med skyddande av rattfyllerister att göra. Men överlag tycker jag att man kunde backa ett par steg och tänka på vad det innebär.

Undrar om folk fattar att de är med och upprätthåller en schysst atmosfär för till exempel rattfyllerister när de varnar halva byn om razzior, blåstest och övervakningar. Det kan de väl rimligtvis inte göra. Annars skulle de väl inte hålla på?

Facebook-gruppen ”Var är polisen i Österbotten” har i skrivande stund 11 000 medlemmar. All information som postas där gör det lite enklare för rattfyllerister att komma undan. Tanken på att vara ”smartare än systemet” är väl lite kittlande – det fattar jag. Men blir ändå less när jag ser att vanliga dödliga gör smitvägen lite softare för folk som kör påverkade, kör för hårt eller allmänt har fuffens för sig i trafiken. Alla som varnar andra upprätthåller det systemet. Jag kanske låter hård (men det är bara för att jag är det) när jag säger att: Kanske just du som postar en bild på polisen skyddar en brottsling.

Fattar inte folk att razzior och blåstest är till för att skydda oss från olyckor som den jag just skrev om här ovan? Det är så fruktansvärt onödigt och sorgligt de gånger oskyldiga personer får sätta livet till.

För att vissa inte förstår att man inte kan dricka och köra bil samtidigt.

Varje gång jag ser razzior längs vägen får jag en bra och trygg feeling i magen. Då vet jag att sannolikheten för berusade i trafiken är pikulite mindre just på det området. Vilket gör min väg lite tryggare. Och våra liv lite mer ohotade.

Nå väl, rubriken till det här inlägget kan man kanske ha i åtanke innan man varnar halva byn. Även om det kan vara underhållande för mig här på jobbet när jag ser att min man är noga med kostcirkeln. Rikligt med sallad på Vasklot matservering (tänk så pinsamt när folk sitter och smygfotar bakom sina mjölkglas!).

2018-09-11 11.39.09 1.jpg

Fredrik Norrlin, Robert Laukkonen och company.

JH1_9433

Jag har haft många bankärenden den senaste tiden. Ibland går det flera år emellan. Men sedan mitt i allt säger det poff och så kommer allt på en gång. Har både privat, och via mitt gamla företag som jag nu avvecklar, varit i kontakt med två stora banker här i stan.

För att vara diplomatisk kan jag säga så här: Jag är några (nå, många!) gråa hårstrån rikare. Att få kontakt med en bank – i synnerhet när det kommer till att avsluta ett bankkonto – är tydligen ingen lätt biff. Hur man än går dit, ringer eller mejlar, så är det ingen som vill ta emot en (man blir ju en sur gammal farbror med mindre).

Därför fick jag just ett sånt glädjepåslag när jag tänkte på dagen när vi valde bank för mitt nuvarande företag. Det var precis samma grej då. Vi försökte förgäves få till stånd ett möte med jättarna, men det var ursvårt att få kontakt. Som vi har sagt många gånger här under sommaren, så har vi haft en otrolig tur med människorna som har hjälpt oss med allt det praktiska kring vårt bolag.

Vi satt och jämrade oss för vår (alldeles, alldeles underbara) bokförare Fredrik Norrlin (ska ni anlita en bokförare, så kan jag från djupet av mitt hjärta rekommendera – han är den snällaste som sitter bakom ett exceldokument). ”Iiingen bank vill ta emot oss”, sa vi irriterat och rev oss i håret. ”Luuugn, bara lugn” sa Fredrik. ”Jag vet exakt vem ni behöver. Robert Laukkonen på Kvevlax Sparbank”.

Och så gick det. Ett samtal senare kunde vi boka dejt omedelbart. Jag blir på gott humör varje gång jag tänker på vårt första möte där (det hysteriska skrattet som följde när jag av misstag kallade Robert för en gubbe). Ingen av dem är för övrigt gubbar (inte ens nära på), men Robert och Fredrik har en sak som förenar dem båda. Någonting man som ny företagare uppskattar mycket. Och det är att man känner att man kan fråga precis vad som helst utan att de skrattar. Tycker det är så skönt. När man är ny behöver man ställa samma dumma frågor hundra gånger om – tills man förstår på riktigt.

Har bestämt att jag ska bli bättre på att lyfta bra människor runt omkring mig. Och det här var nu ett steg i den riktningen. Bokförare Fredrik Norrlin i Vörå – wow! Robert Laukkonen på Kvevlax Sparbank – wow! Roligt att det ännu finns folk som vet hur man ger fullfjädrad kundservice. Och att det finns banker som vill träffa sina kunder! Uppskattar det.

Som bonus kan jag dela med mig av ett tips som vår företagsrådgivare gav när vi startade, att man med fördel kan kolla upp lite offerter från landsbygdsföretag när man ska köpa någon tjänst eller produkt – för oftast kostar de inte lika mycket som inne i stan – och det har visat sig vara riktigt guldtips. Ta nu Staffans Reklam i Vörå som tejpade vårt skyltfönster till exempel. Det kostade kanske en tredjedel av det jag var van vid (namnet Joakim Glasberg kan ni lägga på minnet!).

Det var dagens glada namedropping!

Foto: Johan Hagström

Preppar för valvaka.

Processed with VSCO with c1 preset

Känns som om jag skriver samma blogginlägg vid varje politiskt val. Också Anna tangerade ämnet häromdagen när hon skrev om sin fascination för valdebatter. För egen del märkte jag besviket att jag missade de flesta (mina mediekonsumtionsvanor har uppenbarligen förändrats så kraftigt sedan förra riksdagsvalet). Jag ser aldrig på tv om kvällarna så där som förr i världen. Teven står inte på i bakgrunden som förr. Första gången känns det som en dålig sak.

Förr var valdebatterna svåra att missa, för plötsligt stod partiledarna där i rutan när man gick med den våta tvätten genom vardagsrummet. Dras så till nerven i diskussionen.  Vem som kan hantera hetluften. Vem som faller. Vem som svamlar. Vem som duckar.  Och framför allt: vem som ger riktiga hållkäften-svar. Finns inget bättre. Politisk retorik är så fruktansvärt spännande. Hoppas fler debatter sänds via Facebook Live (eller Instagrams dito) i finska valrörelsen som snart kör igång, så jag har en större chans att haka på i realtid.

Att ha valvaka är heligt för mig. Det ska vara mys och god mat och tända ljus framför teven. Barnen har smittats av samma iver, vilket jag verkligen inte sörjer. Det här är ett mycket lätt sätt att få in samhällsintresse i deras värld. Med mat och mys och ljus kan man visa att val är bra grejer. Att rösta är viktigt. Alla har en chans att påverka sin morgondag. Och att det är spännande att följa med!

Har nyss tagit ut en äppelkaka ur ugnen. Doftar underbart. Ofattbart att jag orkade dra igång bakparty med tanke på att jag kom hem sent inatt från Umeå där jag och Anna drog en föreläsning om sociala medier i val för ett gäng SFP:are (hann också följa valspurten på andra sidan Kvarken) – PLUS att jag var med barnen på Norrvalla Cup i Vörå hela dagen i dag. Ögonlocken är så tunga, så tunga. Kanske man kan vila ögonen lite nu. Och återkomma lite senare när resultatet börjar vara fastställt.

Nu börjar det roliga!

För att vi är flickor.

Det hände sig en tidig morgon på Rådhusgatan att ljusen på mötesbordet tändes. Kaffet doftade från köket och datorn pluggades i projektorn. Kunden, en riktigt härlig dam, klev in genom dörren och det inledande mötet på ett projekt, som vi ivrigt har väntat på, kunde börja. Projektledaren anslöt. Kodaren likaså. Och jag och Anna satte oss.

Det var ett bra möte som slutade i att kunden sa ”Oj, det är så roligt när ni är så positiva här. Vet ni varför jag valde er, förresten? För att ni är flickor! Har alltid tyckt att det är så mycket lättare att jobba med flickor”. Och då slog det mig faktiskt att alla runt bordet faktiskt var kvinnor. Alla vi sex som ska ro i land det här projektet är kvinnor. Bossen, projektledaren, kodaren, fotografen och innehållsproducenterna.

Vi jobbar med många fantastiska män just nu – det gör vi verkligen – men det är så nyttigt att stanna upp ibland och upptäcka att ”Wow! Det här hade varit en ovanlig konstellation för kanske bara 20 år sedan!”. I dag kan man gott och väl göra en all female panel, utan att jag ens tänker på det innan någon säger det högt. Så fint att inse! För alla flickors skull.

Mina, dina, allas våra.

IMG_2095.jpg

Från en dubbelsäng i Åbo.

2018-09-04 09.14.19 12018-09-04 09.23.59 1.jpg

Hej från tour de västkusten. I morse klockan 4.30 plockade Anna upp mig på Brändö. Sedan åkte vi till Helsingfors och jobbade. När vi var klara med Helsingfors åkte vi vidare till Åbo. Där checkade vi in på Scandic, gymmade (liksom wow, jag på en löpmatta – händer aldrig!), duschade, åt bouillabaisse på en mysig restaurang och förberedde oss för i morgon. En lång arbetsdag väntar i Åbo innan jag åker tillbaka till Vasa i morgon kväll. Som bäst ligger vi nerbäddade i dubbelsängen på Scandic. Laptopen på täcket. Office när det är som bäst.

2018-09-04 09.15.02 1

Det är en fartfylld vecka vi har på gång. Ännu innan veckan är slut ska vi en vända till Umeå. Det är tufft, men roligt att vara i hetluften, roligt att vara på språng. Bilden är från svenska ambassaden i morse när vi gick på ett av Finsk-Svenska Handelskammarens många seminarier. Vi jobbar med VD Kjell Skoglund här på bilden. En mycket rolig människa att ha att göra med! Varje gång vi ses föds nya idéer.

Men på kvällen såg vi bebisar på stan och ba ”aaawwww!” efter varje barnvagn. Då längtar vi hem till alla sju bebbar. Men som tur förstår vi att njuta av tystnaden och mjukheten i hotellets fluffiga lakan. Nog är det härligt att bygga upp ett företag med Anna (ibland blir vi så inspirerade och fulla av oss själva att vi babblar om imperium och drömmer stort om legacy). Sedan slår det oss igen att vi nyss fyllde en månad och att printern vi köpte var onödigt dyr. Ja ja ja. Dags att återgå till det väsentliga.

Nati!

Blyga behövs.

Blygsel är ärftligt. Det läste jag i en Hemmets veckotidning hos svärmor i helgen när vi sov över där. Nu är ju Hemmets veckotidning ingen erkänt vetenskaplig skrift, så kan ju inte komma här och säga att det är supermegahelsant.

Men helt otänkbart är det ju inte.

Det låter kanske konstigt, men jag var ett mycket blygt barn när jag var liten. Tror att jag har skrivit om det förr här i bloggen. Jag ville alltid så mycket mer än jag vågade. Och jag skämdes mycket för min blyghet. Minns så många jobbiga, besvikna stunder som jag helt enkelt inte vågade det jag ville. Det tog emot för mycket. Klarade inte av att gå fram, säga det jag skulle säga eller försöka det jag skulle försöka.

Och hur för jävla angstigt det var att skaka hand med folk på släktkalas. Och framför allt: hur jag kopplade min blyghet med feghet. Och feghet till svaghet. Och svaghet till skit.

Hatade den här delen av mig och på något envist sätt körde jag fake it ‘til you make it, tills blygheten slog över till någon slags .. motsatt egenskap? Det här skaver lite mot mitt hjärta – i synnerhet när jag i dag har ett mycket blygt barn här hemma. Hon ska få vara blyg. Hon ska inte behöva ändra sig.

I artikeln var det tal om det också. Att blygheten många gånger är ett problem för andra än den blyga. ”Men du kan ju inte klema bort henne så där, hur ska hon någon gång våga nåt, vad ska det blir av henne?”. Ni hör hur störande. Som om inte blygseln i sig är jobbigt nog – ännu till ska det väcka reaktioner hos andra. ”Men gå fraaaam då!”.

”Ingen kommer leka med dig om du bara sitter här och väntar!”. 

Ugh.

Det är så ledsamt att klanka ner på någons personlighetsdrag på det viset. Och krasst sagt så kan inte alla bli utåtriktade personer som stortrivs i sociala sammanhang. Så är det bara. Även om det är en egenskap som värderas (och premieras!) högt i det samhälle vi nu lever i. Det är lite lättare att ta sig fram om man har lätt för att socialisera, lätt för att prata, lätt för att knyta kontakter.

Men om man blickar tillbaka, så är väl skepticismen och en slags försiktighet inför nytt en överlevnadsmekanism som lever kvar i människan från förr. Rusade man fram och flåsade som en labrador – med tungan glatt hängande i marken –  till varje ny människa eller nytt djur, så gissar jag att man inte levde särskilt länge (mänsklig blyghet har gissningsvis varit mycket viktig för artens överlevnad). Dock är ju risken i dag rätt så minimal, att du halshuggs när du moikkar på okända. Men ändå.

Att ha blyga barn är ju också att balansera mellan den hårfina gränsen att 1. stöda och 2. pusha. Av erfarenhet vet jag att det inte går att tvinga fram en extrovert personlighet i ett barn – är man blyg så är man blyg. Att pusha gör mer skada än nytta. Man får stöda där man kan. Det hjälper inte att säga ”Men kom igeeeen, gå fram nu!”. Utan kanske mer ”Hej, vi gör det ihop! Vi säger hej tillsammans!”. Visa hur man kan göra!

Att gå före – inte knuffa i ryggen.

Och inse att det kommer gånger när ingen följde efter.

Och så får det vara.

Det är skitsvårt att inte pressa barnen att försöka sig på något som man veeeet att de skulle älska – bara de skulle våga. Men där får man bara lägga band på sig själv. Gå före. Hålla handen. Ta täten. För alla barn kommer förr eller senare att utforska sin självständighet. För vissa går det snabbare, för andra i snigeltakt.

Världen behöver socialt kompetenta människor. Som proffsminglar, skrattar högt, går först, säger heeey och styr upp. Men lika mycket – om inte ännu mer – behöver vi reflekterande människor. Självbestämmande och inkännande. Som betraktar på håll. Som tänker först och säger sen.

Alla behövs. Och ska få gå rakryggade genom livet.

Utan att behöva ändra sig!

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -122

30 euro – se ei ole paljon vaadittu!

Skärmavbild 2018-08-29 kl. 19.39.15

Itselläni on aina ollut terveet lapset. En ole koskaan joutunut heräämään sairaalasängystä vatsaa koskien, rintaa puristaen ja synkkyyttä sielussa. Mutta tiedän mitä on pelätä kuollakseen.

En vaan ole joutunut kohtaamaan sitä tunnetta pitkään aikaan.

Ja ehkä olen jo vähän unohtanut miltä se tuntuu.

Sitä unohtaa niin helposti kun elämä pyörii oman positiivisen arjen ympärillä. Sitä unohtaa niin helposti, että on ihmisiä jotka ovat jo ehtineet unohtaa miltä se arki tuntuu. Miltä makkarakeitto tuoksuu tai mitä arjen erimielisyydet ovat. Että läksyt on olemassa ja leivänmurut keittiönpöydällä ovat oikeasti ärsyttäviä.

To bring back a lost smile – on Project Livin slogan ja tämän filosofian ympärille se on rakennettu. Project Liv perustettiin Pietarsaaressa tekemään hyvää perheille, jotka kamppailevat vakavien sairauksien kanssa, muistamaan miltä tuntuu olla hetkessä, miltä tuntuu olla iloinen.

En tiedä miten paljon tiedätte Project Livistä, mutta siinä on kyse esimerkiksi ”unelmapäivien” järjestämisestä pitkäaikaissairaille lapsille.

Hoitohenkilökunnalla on mahdollisuus nimetä pitkäaikaissairas lapsi, hänen sisarus, vanhemmat tai koko perhe unelmapäivään. Unelmapäivä voi sisältää idolin tapaamisen, tutustumisen unelma-ammattiin tai esimerkiksi käynnin eläinpuistoon. Myös lapsensa menettänyttä perhettä voidaan ehdottaa. Yksikään unelma ei ole liian pieni eikä liian iso toteutettavaksi. Joskus voivat vanhemmat olla niin väsyneitä, että yksi hotelliyö voi olla kullan arvoinen arjessa jaksamiseen.

Jokainen päivä jonka saamme viettää terveenä on päivä, josta saamme olla kiitollisia, sillä samalla hetkellä on olemassa ihmisiä, jotka elävät toisenlaista todellisuutta.

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -078

Sami on kuukausilahjoittaja Unicefille ja maksaa kuukausittain 20 euroa heille. Tiedättekö mitä Project Livin vuosimaksu on kannattajajäsenille? Se on 30 € vuodessa! Vuodessa. Se on merkittävä summa koko projektille, jossa autetaan lähialueen lapsia ja perheitä. Project Liv toimii koko Suomessa (myös ruotsinkielellä) eli ne ovat meidän lapset joita asia koskettaa.

Olen itse juuri tästä syystä alkanut kannattajajäseneksi ja ajattelin myös tehdä töitä sen eteen, että 200 kasvaisi 1000 ennen vuodenvaihdetta. Se ei ole paljon vaadittu! Aion jouluun saaakka kuukausittain seurata kuinka jäsenmäärä toivottavasti kasvaa ja voitte seurata sitä täältä blogista. Ja olen sitä mieltä, että voimme tehdä tämän lasten ja perheiden hyväksi joilla on juuri nyt vaikeaa!

Sinä voit vaikuttaa kampanjaan!

Tällä hetkellä Project Livillä on 200 kannattajajäsentä. Kun minä ja Anna kuulimme tämän, päätimme heti auttaa. Blogin avulla voimme käynnistää kampanjan ja nostaa kannatajajäsenten määrä 1000 ennen kuin vuosi 2019 vaihtuu. Yhdistys joka auttaa tekemään sairaalakäynneistä iloisempia, kääntää oppaita ruotsinkielelle (kun unettomia öitä on paljon, kielitaidot eivät toimi kunnolla) ja ennen kaikkea tuo iloa vakavasti sairaiden lasten ja heidän perheidensä arkeen. Kaiken tämän työn takana ei voi olla vain 200 kannattajajäsentä!

30 € vuodessa – meitä on monta jotka pystyvät kannattajajäseneksi tällä summalla!

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -149

Muistatteko kun muutama päivä sitten kirjoitin, ettei koskaan saa kääntää päätä heille, jotka ovat vähemmän etuoikeutettuja? Nyt on aika auttaa!

Eli näin voit tulla kannattajajäseneksi:

Maksa jäsenmaksu 30 € tilille: 
FI76 1113 3000 6201 91 (NDEAFIHH). 

Viestiksi: nimi, osoite, syntymävuosi ja sähköpostiosoite.
Tilinomistaja: Project liv rf.

Keräyslupanumero: RA/2016/891.
Lupa on voimassa 15.12.2016-14.12.2018 koko Suomen alueella Ahvenanmaata lukuun ottamatta.

Jos haluat olla mukana tukemassa ja edesauttamassa jäsenmäärän kasvua, liity jäseneksi, postaa kuva sosiaalisessa mediassa ja lisää siihen #projectliv1000. Tämä on tärkeää Project Liville ja sitä kautta tärkeää myös apua tarvitseville pitkäaikaissairaille lapsille ja heidän perheilleen. Me jotka olemme terveitä voimme auttaa tuomaan takaisin hymyn kasvoille vaikka se olisikin joskus vähän kadoksissa.

Kiitos.

Lue lisää.

Varför, varför, varför får jag alltid så dåliga idéer?

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -168.jpgFoto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Jag är hopplöst spontan person när det kommer till att hoppa på sånt som låter roligt.  Helt utan reflektion säger jag ”Jamen ja! Så kul! Klart det!”. Det här är en obotlig egenskap i mig som förvisso många gånger har fört mig på roliga upptåg, men ofta slutar det precis exakt så här: 5 minuter före står jag och slår mig i pannan och ropar ”NEJ NEJ NEJ! VARFÖR VARFÖR VARFÖR!”

Denna morgon är en sådan morgon.

När jag hörde att barnens förening, BK-48, ordnar en straffsparksturnering i Västervik fick jag genast den ”genialiska” idén: Wow, jag anmäler min mammagrupp! Vi är alla mammor till barn i Mileas lag och det föreföll sig naturligt att vi ska vara med. Kul! Wow! Jee! Vi stöder föreningen! Fotboll! Jippo! Det blir samtidigt lite roligt, eftersom vi högst antagligen är riktigt usla. Någon måste ta hand om sista platsen också! En får hjältemodigt offra sig!

Men sedan när man riktigt på riktigt tänker på vad det innebär så blir jag ju kallsvettig. Jag fick ta hand om målvaktsposten (som straff för att jag anmälde oss). Är inte alls rädd för bollar eller så, men jag är ju inte 19 längre och kan slänga mig hur som helst. Vill nu att ni ägnar 2 minuter åt att se för ert inre när jag ”slänger mig och räddar” (läs: faller klumpigt, långsamt och handlöst ner i marken).

Och så en liten lårbensfraktur på det.

Försökte för övrigt slå en straff häromdagen, men den gick tyvärr inte ända fram till mål. Har heller aldrig lagt av en straffspark med riktiga fotbollskor. Och det hinner jag inte heller testa nu före, eftersom jag hämtade mina låneskor från min kompis Jenny igår kväll. Ja ja ja. Man får ta skammen bara. Det kommer göra så ont! Min heder kommer att sjunka som en sten i havet. Min kropp kommer vara så sjuk!

Men det är bara att bita ihop och upprepa mitt mantra som jag säger till barnen stup i kvarten: Man kan aldrig vara bra på något direkt från start. Huvudsaken är att man börjar någonstans och undersöker om man tycker att det är roligt. Och med det här laget är det rätt lugnt på den fronten. Trots skammen och de spruckna lårbenshalsarna kommer det här att bli en adrenalinstinn och humoristisk dag.

Ska ba slå huvudet i väggen några gånger först!

Som tack för igår.

Det är ändå otroligt hur många fina människor det finns där ute bakom skärmarna! Tack så mycket för alla gillningar och delningar och uppmaningar att delta i vår målsättning om att nå upp till 1000 stödjande medlemmar. Man blir så glad i magen! Väntar ivrigt på att få höra hur många ni var som gick via nätbanken igår och i dag. Hoppas, hoppas, hoppas!

Som tack för igår tänker jag i dag bjussa på det andra avsnittet av Maktpodden där Project Livs grundare Nina Brännkärr-Friberg berättar om den ödesdigra dagen hon föll ihop på golvet i sin gröna klänning. Att ta emot sitt barns cancerbesked är antagligen bland det värsta du kan göra som förälder. För att inte tala om när ens barn är så sjukt att det vädjar ”Snälla mamma, ta bort mig”. Ja, vad svarar man då?

Nina är en så härlig och sprudlande person – ni kommer förstå. I 45 minuter pratar hon så vackert om hopp, vardag och framtid. Men också om att skriva dödsannonser i huvudet. Att själv drabbas av cancer (att Ninas röst är lite nasal beror på att hon efter sonens tillfrisknande drabbades av en knytnävsstor tumör i halsen). Och att våga tro på livet. Trots att skiten flyger hejvilt runt om.

Men framför allt är det här ett samtal om makten att göra gott för andra. Raka vägen från Ninas villa i Larsmo. Det kan ni ta som natisaga i dag! Tack för att ni hjälper oss att hjälpa.

Project Liv: 200 medlemmar ska bli 1000.

Nu ska jag dra igång något viktigt – och jag hoppas av hela mitt hjärta att ni vill vara med och bidra till något värdefullt. Här kommer en liten hyllning som jag skriver i samarbete med Project Liv. I det här samarbetet rör sig inga pengar, men Nina (den fantastiska eldsjälen bakom projektet) har hjälpt mig med information och stöder vår kampanj.

***

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -149

Jag har alltid haft friska barn (nå, förstås var det svajigt med Milkens hälsa där i början, men i övrigt är vi lyckligt lottade). Jag har aldrig vakat över en sjukhussäng med klumpar i magen, ångest i bröstet och svärta i själen. Men jag vet hur det är att frukta för liv. Men jag har inte gjort det på så länge.

Och jag har kanske lite glömt hur det är.

För man glömmer så lätt. När man trippar omkring i sin egen friska, positiva vardag. Att det finns folk som just nu sitter där och för länge sedan har glömt bort hur vardag känns. Hur korvsoppa luktar. Hur vardagsbråk funkar. Att läxor existerar och att brödsmular på köksbordet faktiskt är irriterande. Allt de vill är att få se ett leende och en antydan om ett hopp.

To bring back a lost smile – så lyder Project Livs slogan. Och kring den filosofin är hela föreningen uppbyggd. Project Liv startade i Jakobstad och jobbar för att familjer som kämpar med sjukdomar under långa perioder ska få känna av ett leende. Hur det känns att vara i stunden. Hur det känns att vara glad.

 Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -144

Jag vet inte hur insatta ni är i Project Livs verksamhet. Men de sysslar bland annat med att verkställa så kallade ”Drömdagar” för familjer som just nu kämpar och behöver muntras upp.

En drömdag är en möjlighet för vården att, efter en tuff behandling eller svår operation, nominera ett långvarigt sjukt barn, syskon, föräldrar eller hela dess familj till att få en dröm förverkligad. Också familjer med barn som avlidit kan nomineras. En drömdag kan vara allt från att träffa sin idol, besöka en djurpark, pröva på ett yrke – inga drömmar är för små eller för stora. Många gånger är föräldrarna väldigt trötta och då kan en så enkel sak som att åka bort på en hotellövernattning vara guld värd.

Vi träffade Nina i somras och det var svårt att hålla tillbaka gulpen i halsen när hon berättade om lyckade drömdagar hittills. När någon riktigt, riktigt sjuk får fyra av ett matt litet leende. Vad det kan betyda för en familj som kämpar. Ah, så det kniper i hjärtat. Bara det att jag nyss skrev meningen ”också familjer med barn som avlidit kan nomineras” gjorde att det knöt sig i bröstet. Varje dag som vi får vara friska är en dag att vara tacksam för. För just nu finns det så många som lever i en helt annan verklighet.

Sami är månadsrådgivare för Unicef och han betalar således 20 euro till dem varje månad. Vet ni vad Project Livs årsavgift för stödjande medlemmar är? 30 euro per år. Per år! Det är en betydande summa för hela projektet. Som hjälper barn och familjer i ditt närområde. Jag ska inte gå in på detaljer, men jag vet att Project Liv jobbar väldigt hands on i Svenskfinland. Det är våra barn det handlar om. Som Nina och gänget jobbar för.

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -132.jpg

För tillfället har Project Liv 200 stödjande medlemmar. När jag och Anna hörde det här tänkte vi genast ”Det här måste vi fixa!”. Med våra bloggars kraft måste vi kunna starta upp en kampanj som gör att vi når upp till 1000 stödjande medlemmar före 2019! En förening som fixar gladare sjukhusvistelser! Som gratis översätter sjukhusinformation till svenska! Som muntrar upp ledsna! Som gör allt det här fina arbetet! De kan inte ha bara 200 medlemmar! De måste bli fler! 30 euro i året – vi är många som kan bli stödjande medlemmar för den summan.

Därför har jag nu själv blivit medlem. Och jag tänker jobba och lobba för att 200 ska bli 1000 innan årskiftet. Det måste gå! Varje månad fram till jul kommer jag att följa upp hur medlemsantalet förhoppningsvis ökar. Ni ska få följa med här i bloggen. Och jag tycker, riktigt på riktigt, att vi ska göra det här för barnen och de familjerna som har det tufft just nu. Du kan påverka den här kampanjen – och jag hoppas ni vill stöda vår kamp.

Om du vill vara så får du gärna hjälpa oss med att sprida kampanjens budskap. Posta en bild på sociala medier och hashtagga med #projectliv1000 – det skulle betyda mycket för Project Liv! Och framför allt skulle det betyda mycket för familjerna. Tänk att få locka fram leenden som för länge sedan irrat bort sig i sjukhuskorridorer, isolering och ångestladdade maggropar. Vi som är friska ska hjälpa till! Minns ni att jag för någon dag sedan skrev att man alltid ska sträcka ner handen till dem som är mindre priviligierade? Nu är det läge!

Hur blir man medlem då?

Nå, genom att betala in 30 euro till kontonumret FI76 1113 3000 6201 91.
I meddelande-fältet ska du ange: 
Namn, adress, födelseårtal och e-postadress.

Kontoinnehavare: Project Liv r.f

Tillståndsnummer: RA/2016/891
Tillståndet i kraft under perioden: 15.122016-14.12.2018.
Föreningen har penninginsamlingstillstånd för hela landet med undantag av Åland.
Tillståndsgivare: Polisstyrelsen
Tillståndstagare: Project liv rf

 

Vill du också hjälpa oss att nå ut till fler – berätta om kampanjen för alla du känner. Vi blir jätteglada om du hjälper oss att sprida hashtagen #projectliv1000.

Det här är 30 euro som tillsammans med grannens (och kompisens! och mammas!) 30 euro kan bli riktigt fina drömdagar. Om en månad ska jag kolla upp hur långt vi har kommit. I väntan på det … Nu gör vi det här tillsammans! Som tack ska jag servera dig någonting riktigt fint i morgon.

Här kan du läsa mer om att bli stödjande medlem.

prestashop-1610-logo-1439377421

 

Alla foton är tagna av Sofia Lindqvist-Ylimäki.