3 bra människomöten lately.

Den här veckan känner jag mig on fire (det kände jag redan imorse i bilen på väg till jobbet när jag ylade så högt och inlevelsefullt till Bon Jovis Bed of roses att jag inte märkte att det slog om till grönt i ett trafikljus och bilen bakom mig fick tuta för att jag skulle vakna ur min förlamande falsett). Ah!

Eftersom humöret för en gångs skull är relativt gott ska jag passa på att tipsa om några fina samtal Bertills & Jung har styrt upp lately (nästan alla andra veckor kan jag inte förmå mig att göra den här bloggen till ett reklamplank för vad vi gör på jobbet). Men i dag är ett undantag!

Jag brukar tänka att det bästa i mitt jobb är det stora nätverket jag – och sedermera vi  – har jobbat fram. Det är otroligt hur många roliga, kloka och kunniga människor jag får hänga med varje vecka. Tänk så mycket nytt jag får lära mig varje dag!

Här kommer 3 fina människomöten

1. Ida Haapamäki och Maria Sundblom-Lindberg. Ni kanske känner dem från förr (själv har jag studerat med Ida och i hemlighet har jag beundrat Marias insiktsfulla kolumner i Hbl). Båda gästade det fjärde avsnittet av Ekofasta-podden. Alla avsnitt finns för övrigt i länken där. Om du är intresserad av kläder, stil och hållbarhet i garderoben kan det här vara ett avsnitt för dig!

 

2. Jenny Julin och Anna Nordmyr. Varje gång vi spelar in poddar med dem så sitter jag och nickar så högt att jag är bergsäker på att det ska höras i bakgrunden. Tycker att jag får cirka 10 aha-upplevelser från varje avsnitt. Det senaste avsnittet handlade bland annat om självledarskap och feedback. Hur bra är vi själva på att ta ansvar för vår egen trivsel på arbetsplatsen? Hur bra är du på att ge feedback åt dig själv och andra? Hur ska man ens veta hur man uppfattas på jobbet – vågar man fråga sina kollegor? Alla som någon gång har varit – eller är påväg in – i arbetslivet ska lyssna! Det vill säga: alla.

 

3. Patrik Hagman. Här backar vi till Ekofastapodden igen. Jag tycker att Patrik Hagman är en jätterolig och fiffig människa. Så här kan det gå när en rätt så ytlig marknadsförare  (jag) och en supersmart teolog (Patrik) möts. Vi funderar kring frågan: Vem blir vi när vi inte konsumerar och bygger vår identitet på snygga kläder, hyllade varumärken och produkter som trendar? Blir jätteglad om du lyssnar!

 

En riktigt bra start på veckan önskar jag er alla!

Hur kan man vilja bli politiker i dag?

Jag ska inte nämna några namn – men jag tittar till exempel lite menande på min far – när jag ställer er frågan: Har ni tänkt på att folk inte verkar har så mycket till övers för politiker i dag?

Nu är det här bara en magkänsla, men visst finns det en allmän uppfattning om att politiker lovar massor, vänder kappor, ljuger strategiskt och använder nödlögner för att främja sina själviska, politiska syften. Och när kampanjen är över är alla löften glömda!

Ni får hålla med mig om att ni har hört folk muttra det här i skägget.

Speciellt nu. När regeringen tog kål på sig själv, klimatkrisen vibrerar och valfloskler haglar till höger och vänster. Det är inte direkt bananskal att valsa på den politiska arenan i dag.

Minst en gång per vecka ställer jag mig frågan: Vad är det egentligen som driver folk att ställa upp i val these days? Hur kan folk gå med på att utsätta sig för så här mycket missnöje självmant?

Det övergår mitt förstånd.

Vi pratade om det här i morse med mamma och pappa (de har varit här i helgen – jee!) och pappa citerade någon gallup i tv-nyheterna för en tid sedan där en tant svarade ”ja, för mig spelar det ingen roll vem som sitter där och ljuger” på frågan om vem hon skulle rösta på i riksdagsvalet. Och jag tänker att det knappast är en ovanlig inställning.

Själv är jag ju av den godtrogna typen och utgår från att folk ger sig in i politiken för att de vill förändra, förbättra och förstärka. Men visst får jag erkänna att jag mången gång fått ifrågasätta min inställning nu i valtider när diverse tvivelaktiga valreklamer och kampanjmaterial har nått min postlåda. Då får man ju verkligen fråga sig: Är det konstruktivt att alla ska få vara med och bygga samhälle när vissa har åsikter som är så URBOTA korkade? Ja ja ja, det demokratiska samhället etc.

Kan inte säga att min egen bild av politiker heller har varit särskilt positiv. Eller vi kan säga så här: Den har varit ganska neutral, men ett litet minus här och där. Främst har jag irriterat mig på att det har funnits så få som har kunnat prata så att jag förstår. Eller så har jag varit irriterad på mig själv eftersom jag inte har förstått de politiska processerna.

Och därmed har jag kanske tyckt att det är STÖRANDE elitistiskt att ingen ser det som en viktig uppgift att kommunicera till de stora massorna. Varken medierna eller politikerna.   Mest gråa kostymer som mumlar ord som jag aldrig har hört (tycker fortfarande att det här är ett problem – att jag inte riktigt förstår).

Genuint brinner jag för samhällsfrågor och tycker att samhällsutveckling är livet, men fortfarande skulle jag hellre dö än bli partipolitiskt aktiv. Tänker att det säger en del om hur jag på riktigt står i frågan. Tänker att för mycket står på spel. Direkt man klär sig i partijacka blir man liksom en annan. Usch och nej.

Och det är ju så sorgligt!

För om det är något jag på riktigt saknar så är det ju vanligt folk i politiken (nå, här finns ju nog också en risk – i och med att processerna som sagt är invecklade och svåra, ibland kanske det vore till fördel om experter och forskare fick besluta i vissa frågor). Men kanske har jag ett litet, svagt politikerförakt i mig också, som säger att jag aldrig ska bli ”en sån”? Hemskt. Nu skäms jag riktigt när jag skriver!

För juttun är ju den att jag har hängt en hel del med politiker nu under vintern (vi har ju diverse folkomröstningar, riksdagsval och EU-val som har lockat politiker till byrån) och alla jag har träffat hittills är ju fiffiga, vanliga människor som på riktigt har ett bra driv i sig. Som verkligen vill förbättra samhället runt omkring oss.

De är inte ”såna”.

Och så hänger jag ju också tätt med Anna som är en f.d politiker (till min stora förtjusning såg jag just att det till och med finns en Wikipedia-sida om hennes politiska bragder!). Hon har på många sätt öppnat ögonen för mig. När man ser på politiker utifrån så kanske man lätt bara ser flosklerna och kriserna. Skolor som läggs ner, skandaler, fiffel och kohandel. Misslyckade vårdreformer som äter miljontals euron förgäves.

Men nu när jag har sett det hela från en annan sida har jag förstått att det faktiskt är ett hårt och otacksamt slit. Min respekt för folk som verkligen vill förändra, förbättra och förstärka har växt till sig rejält. Speciellt när de krasst nog vet att de aldrig kommer att få ett tack. Snarare kan de förvänta sig skäll. Och hån! Och missnöje.

Hörde för övrigt om hur otroligt otrevliga sms fullmäktigeledamöterna i Korsholm har fått emotta nu i upptakten till folkomröstningen. Skulle totalt förlora nattsömnen av sånt.

Tänk att det ändå finns folk som vill bli politiker!

Såklart kommer det alltid att finnas folk som ger sig in i politiken på oskäliga grunder (och jag tror fortfarande att klassresan som många gör när de kommer in i riksdagen är lite problematisk – den förblindar och gör att många glömmer varifrån de kommer). Men i det stora hela är det med nya ögon jag ser på det stundande riksdagsvalet.

Som medborgare ska vi granska, ifrågasätta och kräva (vi ska noggrant överväga vilka vi ger vårt förtroende) – men vi ska också minnas att på andra sidan finns också folk som genuint tror på det de gör. Som driver frågor i tron att deras värderingar gör gott för många. Många, eller helt säkert: de allra flesta, ger sig in i politiken på grund av tron på det goda. Vi får hoppas att de som går in med maktgalna, pengastinna, onda avsikter ändå är i minoritet. Vi ska ge plats åt dem som vi tror kan bygga en varmare och snällare värld åt oss.

Sänder ett lass med styrka och kärlek till alla er som orkar fundera på lösningar, vända papper, debattera, diskutera och jobba för det ni tror på. Ni ska veta att det finns folk (eller i alla fall en: jag) som på riktigt respekterar det ni gör. För jag skulle aldrig själv!

Tack för att ni orkar.

IMG_8546.jpeg

Skadar det verkligen om vi säger att det kanske ordnar sig ändå?

fullsizeoutput_19d0.jpeg

Jag fick mig rejäl om öronen i mitt förra inlägg. Jag har haft en så galen vecka på jobbet (mer om det senare!) att jag helt och hållet har glömt bort att det finns en blogg här bakom också. När jag loggade in fanns många kommentarer.

Blev lite provocerad nu när jag läste vissa. Speciellt av kommentaren: ”Ett inlägg som får mig att reagera starkt och inte på ett bra sätt. Väldigt tråkigt att en mediaperson öppet går ut och publicerar att studier inte är viktiga”.

På grund av trötthet (och därmed lite kort stubin) behövde jag djupandas lite i en påse innan jag orkade ta tag i det här.

Jag är en helt vanlig trebarnsmorsa som en gång för länge sedan varit en gymnasieelev. Jag är också en person som varje vecka kämpar med orimliga krav på mig själv. Jag är också en typ som tror på unga, på framtiden, på fakta och på utbildning. Jag är också en som ser att unga i dag kämpar tusen gånger mer än vad jag gjorde när jag var ung. Jag har också ett inflytande som jag gör mitt bästa för att förvalta.

Det har hänt massor sedan jag själv skulle ut från gymnasiet och vidare till universitet. Både inom utbildningssektorn och ute i övriga samhället. Studentexamen har förändrats, både i sin utformning och hur de skrivs (herregud, vi skrev ju för hand!). Det här är inget som på något sätt har gått mig förbi. Inte heller det faktum att kampen om studieplatserna tätnar. Någon kommenterade att psykologin har 17 platser o medi har 37 platser.

Ingen har väl någonsin sagt att det är lätt.

Det är sjukt, sjukt, sjukt svårt om man är en av dem som tävlar i toppskiktet.

Och Gud ska veta att jag minsann vet hur det känns. Nu eftersträvar jag ju ingen studieplats, men ni kan lita på att jag känner till känslan: så gott varje vecka nu slåss jag och Anna mot jättestora jättar. Ska man ligga i framkant så får man minsann ligga i. Det är blod, svett och vassa naglar. Det är inte direkt bananskal att vara en nystartad, österbottnisk kommunikationsbyrå med två (mer eller mindre svenskspråkiga) anställda och samtidigt äta marknadsandelar nationellt och nordiskt. Vi får nog ligga i, läsa på, offra nätter och utbilda oss.  Jag vet hur det känns. Det är skittufft.

Ska man vara den som tar en av de här 17 platserna på psyk så ska man inte vara någon vanlis. Man ska vara så otroligt ambitiös. Man ska offra. Och mycket!

Men jag vidhåller fortfarande det jag skrev: Man behöver inte nödvändigtvis få de högsta betygen i gymnasiet och studentskrivningarna för att det ska bli något av en senare i livet. Alla kan inte bli psykologer, läkare och jurister. Alla vill inte ens.

För någon kanske är den där juristexamen allt just nu.

Men alla är inte där.

Jag blir frustrerad när jag läser att det är ”bäst att överlåta sånt här till proffsen och som jobbar i gymnasiemiljöer och med antagning och som verkligen vet vad som gäller”. Det här handlar egentligen inte alls om det. Det handlar inte heller om att jag inte tycker det är viktigt med utbildning (för det gör jag!).

Det handlar om att jag vill säga att det finns andra chanser. Att alla inte ens kan få chanserna just nu. Livet har så många andra aspekter. Jag får andnöd bara av tanken på att vara ung i dag. Klart att det lönar sig att satsa på studenten om man kan!

Men de som har en down period just då? Hur är det med dem? De som inte har en aning om vad de vill bli? Vars föräldrar just har dött? De som tappat alla ork och lust? Som behöver tänka lite till? Som inte hade stöd hemifrån? Som själv blev sjuka? Eller de som mitt i allt fick barn när de ”egentligen var alldeles för unga”.

Jag ska vara försiktig att säga något, för jag vet kanske ingenting, men jag vill ju tro att det finns en hopp för en ambitiös typ som vaknar upp när man är 25+ och plötsligt vet exakt vad man vill. Jag har själv varit en latebloomer (tuttu tunne här!). Och tycker det är rent utsagt för jävligt om vi utesluter andra chanser. I synnerhet när det finns minst tio andra områden i livet som unga i dag presterar skiten ur.

Hela den här vinna eller försvinna-mentaliteten som präglar ungas liv i dag – tycker ni verkligen att den är konstruktiv? Även om realiteten är vad den är.

Skadar det verkligen om vi säger att det kanske ordnar sig ändå?

Till dig som väntar på studentsvar just nu.

fullsizeoutput_19d3

För någon vecka sedan träffade jag en gymnasieelev som dagen efter skulle skriva ett studentprov. Det här var en mycket ambitiös ung dam med målsättningen att skriva en handfull L i sina ämnen. Tänkte på det häromdagen när jag plockade upp en låda som mamma och pappa har hämtat med sig hemifrån. Där fanns både studentmössa (tänk – jag som trodde jag festat bort min!) och en massa plågsamma uppsatser från förr.

Jag är själv uppväxt i Karis. Med ganska mediokra betyg. Jag utmärkte mig inte särskilt i skolan (i alla fall inte vad gällde skolprestationer). Jag streetsmartade mig genom grundskolan. Läste uselt till proven, men kom undan med 8:or. Nöjde mig med det. Jag var alldeles för lat för att orka lägga i en extraväxel.

I Karis-Billnäs Gymnasium fanns heller ingen överambitiös kultur när det kom till studentskrivningarna (som jag minsann har märkt att det finns i vissa skolor nu i efterhand). Obs, jag säger fanns, för nu har jag ingen aning om hur det ser ut. Men vi fanns aldrig på listor över gymnasier som klarade sig bäst. Vi var ett ganska mediokert gäng. Förstås fanns det undantag, men på min karta fanns definitivt inga L (döm om min förvåning när jag drämde till med E i modersmål, 2 poäng från ett L – tror det var riktigt, riktigt i slutskedet av gymnasiet som det halvt gick upp för mig att det var roligt att skriva!). Men resten var medel. Och det bekom mig inte. Huvudsaken att allt runt omkring var kul!

Jag var egentligen aldrig bra på något speciellt i skolan. Jag kunde lite om allt och i sanningens namn tror jag att mina betyg egentligen var lite i överkant bara för att jag försökte vara så schysst och kiva mot lärarna.

Kom in på statsvetenskapliga på universitet och fortsatte min rätt så mediokra bana där. Huvudsaken var egentligen att jag kom igenom tenterna och fick min examen (och kanske att festerna var roliga och att glasen var fyllda, hehe). Tänkte på det när jag kollade igenom uppsatserna. Hur konstigt det egentligen är att jag var så här slapp hela livet. Så skönt, egentligen!

Att det gick så bra ändå.

Med tanke på att jag nu hela tiden får jobba med mig själv för att inte prestera ihjäl mig kravmässigt så är det roligt att tänka på att jag verkligen inte var en av dem som var särskilt unik i skolan. I ett samhälle där det känns som om alla satsar så fruktansvärt på allt de tar sig an tycker jag det känns skönt att lyfta fram den andra sidan också. Ibland går det faktiskt att vara en medioker latmask! Tycker det pratas mycket om två grupper i skolvärlden just nu ”hemmasittarna” och ”överpresterarna”. Två ytterligheter.

Jag vet den som satt mitt emellan.

Och jättebra gick det!

Man behöver inte nödvändigtvis få de högsta betygen i gymnasiet och studentskrivningarna för att det ska bli något av en senare i livet. Och förresten så kanske inte alla vill bli något (man kanske är helt nöjd med det man äääär). Vissa hittar sin grej direkt. För andra tar det lite längre. Sami visste typ redan när han var ett foster att han ska bli polis. För mig dröjde det nästan 25 år innan jag fattade att skrivandet ska bli ett yrke.

Är inte ens jättesmart och begåvad nu heller. Men kommer oftast ganska långt på att jag vågar ställa korkade frågor och att jag hoppar på chanser som känns utvecklande. Blir säkert aldrig bäst i klassen, men däremot försöker jag göra mitt hårdaste så ofta jag kan. Och göra mina dagar så meningsfulla som jag orkar!

Hoppas alla som just nu väntar på svar har insett det.

Allt väldigt lite står på spel, faktiskt.

Allt går att lösa längre fram!

Morgontrött människa mumlar milt.

Processed with VSCO with  preset

I morse ringde klockan vid 4. Sakta men säkert börjar jag vänja mig vid de här orimliga väckningarna som helsingforsjobbandet kräver. Inte är det helt lätt, men det känns liksom lite lättare när jag vet att jag ganska snabbt kommer på fötter – bara jag lyckas krypa till badrummet och få på mig kläderna. Redan där, efter några minuter, börjar jag försiktigt längta till restaurangvagnen och kaffedoften på tåget.

Vid halv 5 brukar jag ringa efter taxi och då går jag ner ut på gatan. Aldrig är stan så tyst som då. Inga bilar hörs, bara stilla vindpustar som suckar mellan husen. Kring 4.50 rullar tåget ut från stationen och då är det bara att luta sig tillbaka och njuta. Att åka tåg – det gillar jag faktiskt. Brukar alltid tänka på hur lyckligt lottad jag är som får bo i Vasa 2019. Förr tyckte jag det var alldeles för långt borta, men sedan de här snabba 3,5 timmars tågen kom känns allt så nära.  Och att man alltid kan lita på att det finns en taxi inom två minuter. Fint!

Hemma har gänget sportlov. Milea är i Vörå och Matheo och My är hemma. My var lite krasslig igår, så vi ställde till med fest hemma för att liva upp stämningen. Sami och Matheo hämtade take away fråb Tintin och jag köpte A Star is Born på Viaplay. Gillar ni smöriga kärleksfilmer är det här en film ni inte kan leva utan. Skulle gärna ha lite sportlov jag också – och har jag riktigt tur ska jag försöka mot slutet av veckan! Ska spurta bort allt ogjort först (som ooom det någonsin skulle uppstå en sån situation, men man kan ju alltid drömma!). Välkommen till det svettiga livet som företagare.

Yes, yes, då var vi redan i Tammerfors! Lite jobb kvar och en tupplur så är vi framme! Ha en riktigt fin tisdag!

 

Melodifestivalen 2019 – den fullskaliga rapporten.

Om man vill vara riktigt krass, så kan man säga så här: Jag kollar på teve ungefär en gång om året. Och det är under Melloveckorna. Resten av året orkar jag inte riktigt engagera mig i tablåteve. Ok ok, på Replot kan det ibland kännas gulligt, nostalgiskt och barndomslikt att kolla på Skansen efter bastun. Det får jag medge. Men i övrigt är det mest Youtube och Netflix som folk lägger på i vår tv (förutom Matheo som häromdagen berättade att han hade hittat ett nytt bra program: Antikrundan).

Det betyder alltså att jag just nu kollar på teve varje lördag (wuhuu!). Älskar det här med att jag varje vecka får förfära mig över hur pinsamt allt är (bidragen! manuset! intervjuerna!). Den bästa tiden på året är nu! Alla deltävlingar är  avklarade och nu återstår Andra chansen och grande finale. Här kommer några listor över Melodifestivalen 2019.

Mest skamsköljningar hittills

  1. Martin Stenmarks låt ”Låt skiten brinna”.
  2. Alla Eric Saades intervjuer.
  3. När Arvingarna gick emot varandra och gjorde highfive i sitt nummer.
  4. Fredrik Kämpes vinnarintervju om hur inspirationen till Jon-Henrik Fjällgrens låt uppstod (”ööö .. renar? snö? .. och fjäll och sånt”). Han kunde lika gärna ha sagt som det var: Att han lyssnade på Axwell & Ingrossos låt ”Sun is shining” och fick feeling.
  5. Presentationsvideon med Pagan Fury (gå och lek Sagan om ringen någon annanstans)

Bubblare: Den allmänt osköna stämningen i greenroom när Marika drar skojsiga skämt.

Folk som borde ge upp already

  1. Margaret (noll karisma)
  2. Jon-Henrik Fjällgren (sluta åka bananskal på din samejuttu)
  3. Jan Malmsjö (tanken är god, men let’s face it – du är bara utnyttjad som maskot)
  4. Lina Hedlund (du vill så mycket, men det flyger aldrig)

Bubblare: Dolly Style (det var gulligt en gång).

3 som förtjänade lite bättre

  1. Arja Saijonmaa. Hon förtjänade en bättre placering.
  2. Sarah Dawn Finer. Hon förtjänade bättre kollegor.
  3. Rebecka Karlsson. Hon förtjänade en bättre styling. Låten hade lyft lite mer med ett coolare nummer.

Årets vi-som-smälte-in-i-bakgrunden

  1. Wiktoria
  2. Lisa Ajax
  3. Nano

Hur slutar det då?
Nå, det ska jag tala om för er:

Så här:

  1. John Lundvik
    2. Bishara
  2. Hanna Ferm & Liamoo

Gospel. Det bästa jag vet. Så rätt i tiden! Ni kan inhibera Andra chansen – det är ingen vits. Låt oss ta vinnarlåten en gång till!

Också hos oss.

Igår stod jag mitt i Rewell Center och väntade på mina stora barn som jag hade stämt träff med. Medan jag väntade stod jag och insöp några minuters själafrid. Kollade runt på människor som passerade. Fredag i luften. Mycket iver, stressade människor, glada utrop, fart och fläng. Så där som det är i ett köpcenter en fredag eftermiddag.

Från vänster kommer tre unga, högt skrattande män. Så där som unga män gör när någon just har berättat en historia som är hysteriskt rolig. En av dem viftar inlevelsefullt med händerna när han berättar. Skrattar också när jag ser dem, inte för att jag förstår vad de säger, utan för att de har så uppenbart roligt.

Från höger kommer en man och en kvinna, 45 +. Jag ser att någonting stelnar och blir irriterat i ansiktet på mannen när han får syn på gänget han snart ska passera. Fördomsfull som jag är tänker jag ”ok”.  Här har vi en fullblodsrasist på två ben. Kanske är det hans pondusmage under bombern. Hans t-shirt med tryck. Hans rakade skalle och hans kroppshållning som bröstar upp sig. Han sträcker sin hand mot kvinnan, tar hennes hand.

Känns i luften att nu händer någonting.

Det skrattande gänget – vars hudfärg ni kanske listat ut att inte liknar den vita mannens – kommer gående mot paret. Håller andan. Ser på hans ansiktsuttryck att han tycker att det är högst opassande att föra så mycket oväsen i hans land.

Det här ska inte gå obemärkt förbi. 

När de passerar varandra, i en rätt så trång passage, trycker han snabbt ut sin armbåge allt vad han kan i midjan på den ena av de unga männen.  Gänget tystnar och stäcker ut sina händer och ba ”wtf”. Mannen vänder sig om och hånskrattar flera gånger. Hans kvinna ler lika nöjt. Där fick de verkligen till det.

Att det finns en stor dold rasism i samhället, det känner vi till. Att det finns höga rasistiska röster på internet, det känner vi vill. Men när en så uppenbar rasistisk (och fysisk) handling spelas upp framför mina ögon i min stad skäms jag så mycket att blicken flackar. Att skratta och ha roligt – hur kan det någonsin vara värt en armbåge?

Det handlar egentligen inte om skrattet, fattar fattar. Utan det handlar om att vi har lärt oss hata annan hudfärg, annan kultur, annan bakgrund, annan religion. Allt som inte är som oss är sämre.

Också i min stad lär vi oss sånt!

Det mesta går, faktiskt.

Processed with VSCO with c1 preset

Bild från fantastiska Glasbruket i Vexala tidigare i dag.

Dagen före vi skulle till Pedersöre på kvällsjobb i tisdags hade jag sjabblat med Samis arbetstider och upptäckte till min stora förskräckelse att Sami också jobbade natt. My är begåvad på mycket, men inte på att vara ensam hemma, så jag fick sent omsider ringa svärmor och ba ”Iiiik, vad gör ni imorgon kväll?”. Svärmor svarade att hon har kompisar på väg över på besök (och då faller liksom hela systemet ihop, för just nu har vi inga andra förstahandsbarnvakter).

Såg för mitt inre hur jag skulle avboka och strula till det för en stor grupp människor. Men hann inte ens föreslå det innan svärmor sa ”Äsch, vet du vad, vi är ju pensionärer för bövelen, jag ringer och bjuder dem någon annan dag! Pensionärer har ju inget annat än tid! Räkna med oss – vi kommer!”. Förstå hur skönt det är att ha sådana svärföräldrar! Som avbokar sina egna bjudningar för att barnvakta.

Det mesta går – bara man är lösningsinriktad!

Samma dag som vi skulle åka till Pedersöre hade jag en superjäktig morgon (ni vet, såna morgnar när bebben kakkar just när man är på väg ut genom dörren och man hamnar börja om från början). Jag hann knappt få på mina egna kläder (åkte i rotijeans och college). Kastade föreläsningskläder och sminkväskan i en tygkasse. ”Skit samma hur osminkad jag ser ut på kontoret – huvudsaken jag är någorlunda fresh senare”.

Nå, TROR DU INTE att jag hade så fruktansvärt brådis till ett annat pitstop i Vörå senare på dagen att jag glömde både smink och kläder i Vasa. Så det var bara att försöka se anständig och det-här-var-helt-meningen ut på föreläsningen i Pedersöre på kvällen (rotijeans och college is the new dräkt). Fick smeta lite av Annas mascara i bilspegeln. Och juttun är ju den att det inte alls spelade någon roll för mig. Skit samma vilka kläder jag har. En föreläsning blir sällan bättre på grund av läppstift. Bra att veta.

Det mesta går – bara man är lösningsinriktad!

Eller som en typ jag träffade i veckan sa: det reder sig, sa han som sket i såsen.

3 highs från dygnet som gått.

I dag är jag egentligen rätt så gnällig och sur, om vi nu ska vara riktigt ärliga. Men eftersom jag har hört att det ska vara upplyftande för själen att lista punkter att vara tacksam för, så gör jag väl det då (för helvede).

Det här är jag tacksam för i dag:

1. Jag fick åka av och an med Linus till Nykarleby och göra ett hederligt reportage (länge sedan vi varit ut på en klassisk juttu-keikka!). Dels är Linus en festlig typ, men det var också personerna vi träffade. Alltid fint att intervjua folk som har passion för det de gör. Hoppas alltid få behålla min. Det är egentligen min största farhåga i livet just nu. Att jag ska tappa passionen för skrivandet på grund av det pressade tempot. Att skriva är livet. Och livet ska man värna om.

2. Min minsta typ började plötsligt prata en massa igår. Hon har ju som känt varit väldigt fåordig hittills, men igår sa hon både tröja, blöja och potta. Och sedan blev hon så till sig av våra applåder att hon ännu tog ett slutnummer och pekade på alla lampor hon hittade och ba lampa, lampa, lampa. Och om jag gissar rätt så åt hon antagligen en banan (och hade snygg frisyr) medan alla dessa osannolikt begåvade tricks genomfördes.

2019-02-18 09.42.53 1.jpg


3. Jag är en ganska
enkel person på det viset, att musik kan svänga mitt humör från en ytterlighet till en annan. Ni vet Kygos låt Happy now som spelas på radion jämt just nu. Den är inte ens särskilt speciell, men den ger mig sån otrolig livsglädje i tre minuter. Som om vårkänslorna tar över hela mig. Nå, sedan är jag sur igen.

Eller så inte!

Godnatt på er.

5 tankar som kunde ha blivit egna blogginlägg (men som aldrig blev).

När man har bloggat i över 12 år, som jag har gjort, utvecklar man en sorts detektor i hjärnan som avger signal när något bloggbart i vardagen kommer emot. TÖÖT TÖÖT TÖÖÖÖT när man får en insikt, när man är med om något vackert eller när man helt enkelt upplever något kul som man vill berätta vidare.

Minst två gånger om dagen (antagligen många fler!) får jag ljudlöst alarm från min detektor som ropar ”Det här ska du blogga om!”. Dessvärre tillåter inte mitt tempo två blogginlägg om dagen. I synnerhet när jag verkligen vill tänka i lugn och ro när jag skriver. Så de flesta alarm förblir bara alarm som aldrig landar i ett blogginlägg. I dag tänkte jag rensa lite i filtret för att se vilka osammanhängande tankar som fastnat där lately.

5 tankar som kunde ha blivit egna blogginlägg
(men som aldrig blev).

Tanke nummer 1.
Den bästa tiden att fira är nu
. I fredags kom mamma och pappa till Vasa för att hänga med oss en helg. När jag såg en dammig champagne i hyllan, som snart stått där i två år, tänkte jag: ”Nä men NU är verkligen läge att korka den!”. För så där är det ju oftast i livet. Man sitter och väntar och väntar och väntar på rätt läge – och så går man miste om en massa gott eftersom man alltid förutsätter att det kommer bättre stunder. Pappa mår jättefint efter sitt usla cancerår. Mamma har massa spännande på gång på jobbfronten. Jag fick en förfrågan som jag har suktat efter i flera åååår. My har det urbra på dagis. Alla är friska! Klart som korvspad att det var just den här fredagen champagnen skulle korkas. Man ska inte vänta och vänta och vänta. Man ska göra NU! Sist och slutligen så är det ju vardagen man ska fira!

 

2019-02-16 08.36.02 1.jpg


Tanke nummer 2.

Jag tror så här: Om vi ger barnen förtroende och visar att vi litar på dem, så brukar de oftast leverera. Att ta med barnen på restaurang, fotismatcher, viktiga jobbmöten eller på storhandling fredag 16.30 är också ett sätt att säga ”Hey du din lilla tant, jag litar på dig, att vi tillsammans kan ta oss igenom det här utan galenskaper”. Jag tror det är bra att vi visar att också ettåringar funkar på August en lördag kväll – dels för mig själv och dels för barnen och dels för andra finländare (som kanske ibland kan vara lite avogt inställda mot barn i offentliga miljöer, heh). Igår var för övrigt August sista lördag kväll och vi åt nostalgiskt våra sista portioner musslor.

2019-02-10 10.10.43 1.jpg


Tanke nummer 3. 

Ska vi kanske någon gång bo någon annanstans? Vi går omkring i brutal flyttfeber just nu. Kanske är det våren och ljuset som kommer med förändringsvindar! Eller så är det bara kalla fakta: Här är trångt. Springer på alla husvisningar som finns på området. Det finns väldigt lite i mig som vill lämna den här lägenheten. Men harsh life när man plötsligt vaknar upp och har hundra barn och en trerummare. Bokade till och med en värdering av vår lägenhet i veckan. Ska bli intressant att få en fingervisning. När jag har berättat om Gula huset för diverse mäklare på olika visningar har deras gissningar kastat på 70 000 euro (!). Få se då var den första värderingen landar! Har du bra tips om eventuell lägenhetsförsäljning får du gärna håjla fritt i kommentarsfältet.

 

2019-02-17 03.32.53 1.jpg


Tanke nummer 4. 

Synd att gratinerad mat är så otrendig. Om jag skulle vara tvungen att göra en matrelaterad ute-lista just nu kan det hända att jag skulle chansa på ”gratinerat” ganska högt upp. Det känns som om ostbeklädda maträtter som ”fått lite färg” i ugnen är det som minst finns på instagram 2019. Det tänkte jag häromdagen när vi gjorde två pajer. Att de såg verkligen hopplöst omoderna ut, även om det faktiskt var urgoda.

 

Processed with VSCO with c1 preset


Tanke nummer 5. 

Nainen on naiselle susi. Anna-Mari Karhunen skrev ett blogginlägg om kvinnor som inte stöder varandra. Jag har skrivit mycket om det här förr. Och jag försöker alltid själv lyfta andra kvinnor. Själv har jag mången gång blivit hjälpt och vet hur mycket det betyder att bli hållen om ryggen. I mån av möjlighet väljer jag i första hand kvinnor som partners i alla projekt vi driver (kompetens går förstås före, men så där i största allmänhet får man ett osynligt försprång pga kvinna). Man ska stöda, peppa och lyfta varandra.

Men det finns ändå något som jag irriterar mig på i den här diskussionen. Kanske är det någonting i det här att man ”alltid ska peppa och lyfta andra kvinnor” som skaver. Jag tycker faktiskt inte alltid det. Det här är kanske ett sidospår: Men jag vill faktiskt att ni ska se kritiskt på mig som människa. Jag vill att ni ska kunna säga emot mig. Jag behöver inte en massa stöd bara för att jag är kvinna. Jag vill bli tagen på allvar. På något sätt tycker jag att jag har kommit så pass långt i den här jämställdhetskampen att jag tycker att ni får ifrågasätta mig. Att vi vågar argumentera med varandra är  girlpower. Att vi tar varandra på så stort allvar att vi vågar ifrågasätta varandra – där tror jag vi har nåt. I övrigt tyckte jag det var underbart det som Karhunen skrev: ”Börja prata gott om andra kvinnor bakom ryggen”. Det gör jag så ofta jag kan.

Hur kan man låta bli att rösta?

Skärmavbild 2019-02-14 kl. 22.59.54

Läste Stig Nygårds ledare i Vasabladet i morse och förfärade mig en stund. Det finländska valdeltagandet är ju inte känt för att vara skyhögt. Kring 70 % av de röstberättigade har röstat i de senaste riksdagsvalen (hela 87 % röstade i Sverige!). Det betyder att över en miljon finländare låg hemma i soffan på valdagen. Ack, du skamliga tanke.

Här lever vi med världens rättigheter och möjligheter. Och så finns det så där många som bara inte orkar. Såklart finns det andra orsaker också. Man kan bli sjuk och man kan få oväntade förhinder. Men min magkänsla säger ändå att en miljon finländare inte fick noro den dagen.

Stig spekulerade i om politikens innehåll helt enkelt inte engagerar finländarna, eller om de nuvarande påverkningsmöjligheterna upplevs som långsamma och krångliga. Ibland tycker jag att jag inte fattar ett dyft av politiska processer, men då har jag tack och lov Anna som kan hålla fina föreläsningar och sedan är jag med på kärran igen. Men hur jag än vänder och vrider på saken, så fattar jag inte HUR MAN KAN LÅTA BLI ATT RÖSTA I VAL.

Obegripligt.

Vi har ett riktigt supervalår framför oss. Först riksdagsvalet i april. Sedan EU-val i maj. Och den som lever får se om vi maxar med ytterligare ett landskapsval. Och bor du dessutom i Korsholm så har du en huisit spännande folkomröstning att delta i i mitten av mars (hoppas verkligen att Korsholmarna förstår att det är viktigt att rösta!).

Jag tänker så här: Just nu är det så mycket i Finland, Norden, Europa, världen som kan bli bättre. Vi som ändå har någon form av empati och framtidslust får inte försoffa oss när det kommer till valdeltagande. Vi ska rösta! Och vi ska rösta på bra typer! Som kan göra den här världen till en framtid som vi vill leva i.

Vi ska ta det här på allvar!

Vi ska fråga våra kandidater hur de står i frågor som är viktiga för oss. Vi ska ta reda på och engagera oss. ”Nä, men jag bryr mig inte om politik”. Eller ”politik är så tråkigt”. Hallåå, politik är inte bara politik. Politik är ju ramarna för hela vår vardag! Att välja rätt människor på de poster som ska bestämma hur våra liv ska formas – det är en av våra viktigaste uppgifter som medborgare.

Vem vill du att ska bestämma över hur våra dagisar ska funka? Hurudant system vi ska ha när vi förlorar jobbet. Hur våra fammon ska ha det på sitt boende. Hur vi ska hjälpa folk i nöd. Hur vi ska tänka kring klimatfrågor. Hur vi ska stöda inhemska företag. Vad är dina viktigaste kriterier?

Vi har lite på 50 dagar kvar tills riksdagsvalet och nu börjar snart valkampanjerna köra igång på allvar. Nu ska vi ställa de här frågorna till oss själva. Till varandra. Till våra kandidater. Hurudan vardag vill vi skapa i Finland under de kommande fyra åren?

Vem du röstar på bryr jag mig faktiskt inte om – huvudsaken att du hittar en kandidat som känns bra i just ditt hjärta! Det är inte bara vår rättighet, utan snarare vår skyldighet att ta ansvar. Att gå till valbåset är det minsta du kan göra för att skapa ett smartare Finland.

Med de orden önskar jag er en riktigt solig fredag!

Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

 

Du kom inte bara som en baby.

Aldrig går tiden så snabbt som när man har små barn. Först är det som om tiden stannar, planeterna fryser till is och havet slutar brusa. En ny människa har fötts och allting är förändrat. Man sluter sig i bubblan och stänger ute allt. Alla sänker rösten, sekunderna blir minuter och det enda som hörs är små, små andetag som aldrig får tystna.

Men sakta bryter världen sig in och fåglarna börjar sjunga igen. Bilarna börjar köra, solen går upp och årstiderna växlar. Livet fortsätter och månaderna rusar i väg. Sedan är det som om farten får fart. Bollen är i rullning och PANG så springer det förbi en liten människa med hästsvans och egen vilja.

Nu har vi en 1,5-åring. Pratar ännu om babyn, men det är ju befängt. För någon baby är My inte. Hon är ett barn nu. Ett så härligt litet barn. Som just nu äter banan vid mina fötter i soffan. ”Hur många bananer skulle ni säga att är rimligt att man ger åt ett barn per dag?” frågade jag mamma och Lotta i morse. Mys trademark är lite så här: En karvalakki på huvudet, en banan i handen och Samis skor på fötterna. Hon älskar verkligen bananer. Och att klä ut sig.

Brukar titta på henne när hon sover och tänka att hon hela tiden har varit för bra för att vara sann. Hur kan man ha ett barn som aldrig är till besvär? Eller var det bara jag som var mer rustad för en baby just nu? Det händer faktiskt nästan aldrig att jag blir irriterad på henne. Tycker bara hon är fin fin fin och så gullig så gullig så gullig i allt hon gör.

Och all den kärlek hon sprider omkring sig. Hon kom inte bara som en baby i den här familjen. Hon kom som ett sorts klister i hela vårt umgänge med andra och varandra. Ett perspektiv, en helt ny dimension. När jag tänker tillbaka på året som gått så har vi verkligen älskat ihjäl henne.

”Hon kommer säkert att bli alldeles vidrig i framtiden” skojade jag med min fina massör Frida. ”Eller så sprider hon vidare all den kärlek hon får”, kontrade Frida. Och det tror jag också. Det finns inga barn som fått för mycket kärlek. Det tänker jag på när jag ser henne med Matheos kompisar. Som ibland strider om vem som ska få vara med henne. Ibland tar hon deras telefoner och sitter på dem (där ligger de snällt medan hon använder dem som stol när hon kollar på Bolibompa-dansen på youtube).

Eller när vi andra är vakna och My sover och vi tittar på bilder av henne – och börjar sakna henne – och barnen måste smyga in och titta och känna lite på henne igen. För att hon är så gullig. Tänker på hur mycket vi hade gått miste om, om vi aldrig hade fått henne. Fajt om vem som ska väcka henne, vem som ska få komma med och hämta från dagis.

Samtidigt är hon den som snällt får hänga med i periferin på skjutser, fotismatcher, storhandlingar, möten och träningar. Att säga att livet skulle snurra runt henne är orättvist. Hon bjuder också tillbaka.

Hon pratar nästan ingenting ännu, men är trots det en god kommunikatör. Jag kan säga ”Ta av dig strumporna och lägg dem i tvättmaskinen” – då gör hon det. ”Ta av dig din blöja och lägg den i roskis” – och hon gör det. När jag ligger i soffan tar hon mig i handen och säger ”MAMMA” och drar mig mot köket. När man väl är där pekar hon strängt på bananen. Hon förstår så mycket mer än vi vet. Men säger mest tack, hejdå och vad vi heter.

När jag säger ”Ta kex ur skåpet, men visa inte åt My” åt de stora barnen, så ser man hur hon sakta vänder ansiktet och spänner blicken i mig. Liksom hallåå, jag står precis här bredvid, din ärkenöt. Och så tar hon sats, höjer fingret mot skåpet och skriker rakt ut. Helt dum är hon inte.

Nu gäller det väl bara att välja en mössa för dagen, så är helgen i gång!

IMG_8709

Yup.

IMG_8711

Trevlig lördag på er!

Österbottens ljuvligaste människa?

Det finns ju människor. Och så finns det människor. Ni vet, såna där som ger världen sin feeling. Som lyser upp en slaskig dag och som sprider sin energi som konfetti.

Själv har man ju många gånger velat bli en sådan, men med åren har jag fått inse: Jag är alldeles för bitter och inåtvänd (heh) för att bli en som tar över ett helt rum. Jag är nu bara vad jag är. Och det duger! Det finns andra som kan lysa upp rum.

Efter min brutala spysjuka sist hämtade vi mat från Burger King på den tredje dagen. Ni vet när man äntligen kan äta igen och känner optimistisk hunger. Då låg jag i soffan och ropade ”LEVERANSIN! LEVERANNNSIN!”. Sami förstod förstås ingenting, där han stod med sina take away-påsar. Han hade ju ingen aning om att jag imiterade en av Närpes hårdaste some-stjärnor Erica från Angel’s Syateljé.

Jag har blivit rätt mättad på slipade influencers i mina flöden. Ibland känns det bara så himla uppfriskande med någon som kommer in och bara levererar från hjärtat. Varje gång det kommer en ny video från Angel’s Syateljé så ropar jag högt JESSSSSSSS.

Obegriiiiipligt att ett så här bra instakonto bara kan ha drygt 250 följare. Nu som då tänker jag tanken att jag ska köra till Närpes för att få hänga en stund i den här goda stämningen. Men sedan ser jag ut genom fönstret och inser att det är cirka 400 meter snö på gården. Får vänta till sommaren.

Ja, det här var mitt fredagstips från mig till er! Tänk om alla bara skulle kunna vara lite mer så här på sociala medier. Tror vi skulle ha mycket roligare då. Följ, följ! Bättre start på helgen kan man inte få. Puss & kram!

Full fart.

IMG_4424

Anna brukar säga att det är osympatiskt att gå an om hur mycket man har på jobbet och hur stressigt allt är. Men jag skulle ändå vilja säga så här: Det är förvisso mycket just nu. Men det är underbart!

När det är riktigt tuffa tider (det vill säga: sådana intensiva perioder som pågår just nu) så måste man ändå försöka dra till sitt mest rationella tänkande. Jag försöker tänka så här: Visst är det otroligt lyxigt att vi har så många uppdrag att vi knappt hinner svara på efterfrågan! Det är den ultimata situationen för en liten byrå i uppstartfasen.

Just nu har vi det faktiskt så väl förspänt att kunderna står på rad utanför. Vi hinner inte ens köra någon aktiv försäljning för kunderna kommer ändå. Liksom tänk! Det är ju otroligt! Så här på den sjätte månaden får man verkligen vara glad. Tänk om situationen var den motsatta: Att jag hade massor av tid att blogga, jogga och ha sovmorgnar (då skulle det antagligen betyda att affärerna går lite trögt, haha!).

fullsizeoutput_17e5

Och en annan sak: Mys dagisstart har varit den smidigaste någonsin! Det går alltså jättejättebra! Varje dag när jag hämtar säger de bara positiva saker. Att hon äter bra, sover bra, leker bra, lyssnar bra. Hon grät inte ens när vi lämnade igår. Det har verkligen gått helt perfekt. Men det ska också personalen på Touhula ha en stor kram för. De är så underbara. Och My likaså.

Vardagen rullar i alla fall framåt. I raketfart mot våren!

Pausaren lever.

fullsizeoutput_17ed

Var blev vi riktigt? Jag tror jag föll av bloggkärran här någonstans mellan världens aggressivaste vinterkräkis och de höga jobbhögarna som väntar på mig. Är det inte typiskt på något sätt? Att just när man har som minst marginaler i vardagen – ja, då ska man klämma in en spysjuka också.

Förra torsdagen hade jag bestämt mig för ta en jobbhelg – bara för att få bocka av sådant som släpat länge nog (ibland måste man bara offra av fritiden och jobba i kapp för att få lite mer frid i själen). Hann bara svänga om till fredag innan jag spydde som en galenskapsfontän i dagarna tre (det var den arbetshelgen, det). Sådana gånger tänker jag alltid att ni ändå väntar på mig här. Ni förstår sånt.

I min hjärna väntar cirka 33 oskrivna blogginlägg! Ska bara bocka av en föreläsning mellan 12-16, sedan sedan sedan är det helg!

Då ska det bloggas.

33 sanningar från 33-åringen.

Processed with VSCO with c1 preset

I dag är min trettiotredje födelsedag. Det betyder att jag inte längre kan klassas som ung och lovande, utan önskar hädanefter tituleras som gammal och vis. Under mina 33 år på jorden har jag fått en och annan aha-upplevelse. Nedan följer ett litet axplock.

1. Det finns ingenting charmigt med morgonens frukostsmulor på eftermiddagen. Man kan också översätta det till: Städa efter din skit genast. Skiten blir bara värre ju fler timmar som passerar.

2. Den som är snällast vinner alltid i längden. Den som är störst, snyggast och starkast kanske glänser i stunden. Men snällhet är ändå det som folk minns bäst (till och med flera år efteråt).

3. Ibland kan meningen med livet vara att man ska sova dygnet runt, vrålsjunga på dansgolv och dricka orimliga mängder sprit. Det adderar också något till livet. Alla perioder av livet behöver inte vara produktiva och sunda.

4. Hela livet blir lite mer spännande om vi utgår från att det bästa inte ännu har hänt. Jag brukar gå omkring och tänka att något stort är på väg att hända (skit samma om det inte händer – huvudsaken är att vi tar ut glädjen i förskott!)

5. .. vilket för oss till: Ta alltid ut glädjen i förskott, så får vi i alla fall glädjas en liten stund ifall det skiter sig längre fram. Att panta på glädje är onödigt. Man blir ju inte mer besviken för att man en gång varit glad.

6. Att högt erkänna sina misstag är en sympatisk egenskap som många uppskattar. Försöker själv säga ”Förlåt” så ofta jag kan. Och erkänna när jag måkar. Vilket jag gör precis hela tiden (så gör man när man försöker sig på mycket nytt). Blir själv glad när folk lägger upp handen och tar på sig skulden. Finns en sorts styrka i att våga det.

7. …och med det menar jag inte att man ska gå omkring och be om ursäkt för sig själv och ta på sig all skit som kastas runt i rummet. Inte alls! Utan jag menar kanske mer att våga visa att inga människor är flawless. Misstag är en del av människan. Också en del av dig och mig.

8. Och på tal om att inte ta någon skit: Det mest effektiva sätt att tysta ner dåliga vibes är att kill them with kindness. Har aldrig misslyckats med det (här kan vi upprepa punkt 2).

9. Ofta finns det enkla lösningar på orimligt stora problem. Som till exempel att gå och lägga sig. Många gånger gör jag saker så fruktansvärt mycket större genom att försöka lösa dem sent på kvällen. När en rimlig lösning bara är att duscha, äta tre smörgåsar och sedan sova på saken. Nattsömnen kommer ofta med magiska lösningar.

10. Att lyssna på musik från sina mest bekymmerslösa perioder i livet är en otippad källa till energi. Skiter i att Spice Girls och BSB inte var musikaliska genier (eller var de?) men de tar mig tillbaka till en tid där det bara fanns liv och lust. Flyger nästan ur bilen när radion spelar typ Ushers Yeah (HAHA!) eller annan låt som ofta kom på krogen när vi var wild and free and 18 år.

11. Kom ihåg: Ofta blir det värre innan det blir bättre.

12. När man ska göra något läskigt, eller påbörja en förändring, så ska man inte sitta och vänta tills ”man är reeedo”, eller ”vänta på ett tecken” (eller vad nu folk gör). Man ska BA GÖ DET. Snabbt.

13. När jag blickar tillbaka på sånt jag har oroat mig för under åren, så har jag i regel oroat mig heeelt i onödan i 90 % av fallen. Det borde man ta med sig in i framtiden. Det låter så lätt, men GOSH vad det är svårt!

14. Inte ens tatueringar är permanenta 2019. Det är okej att ändra sig.

15. Jag tror så här: Vill man ha hjälp från människor omkring sig, så måste man själv dra upp folk nerifrån. Genom att sträcka ut dina händer och hjälpa andra kommer du också att belönas. Man kan inte bara få – man måste också ge. Man kan tycka att det är cheesy, men talesättet ”real queens fix each other’s crowns” är faktiskt sant.

16. När kroppen smärtar försöker den säga något. Och då kan det vara smart att försöka uppfatta vad.

17. Man blir bara fulare med åren. Passa på och njut av din skönhet medan du kan. NÅ NÄ. Men ni fattar. Alla foton från förr – hur gulliga vad vi inte? Medan vi gick omkring och var missnöjda? Så löjligt asså. I dag är den snyggaste dagen. Vi säger så, va?

18. För att jag ska orka hålla motivationen uppe måste jag få omge mig med folk som är några nivåer smartare än mig. Om ingen i mitt liv utmanar mig intellektuellt så ruttnar jag inifrån. Vill gärna smittas av nya infallsvinklar.

19. Man kan snåla på mycket här i livet, men inte på god mat.

20. Det kan vara bra att öva på förmågan att se lugn och härlig ut, även om man egentligen vill gå loss med handflatorna på personen framför. När jag är skitarg brukar jag köra samma teknik som på förlossningarna: Håll käkarna riktigt lösa! Utskällningar brukar aldrig löna sig, tyvärr. Tror du tackar dig efteråt om du tänker ”löööösa käkar, löööösa köka, slappna aaaav i käkarna”.

21. Jag vågar säga nästan vad som helst – bara jag ler samtidigt. En gång sa jag ”Det du just sa var en av de mest sexistiska och kränkande meningarna jag någonsin har hört”. Det skulle jag aldrig ha vågat med seriös min. Babysteps, babysteps. Fick en ursäkt och stämningen blev inte förstörd (när jag blir stor ska jag våga mer – detta är en god början).

22. Klackskor är så fruktansvärda när man tänker efter (liksom tänk att vi går med på att gå på obekväma pinnar!). Men jag använder dem ändå, för jag tycker det är så sjukt snyggt. Allt dåligt måste man inte sluta med. Man kan bita ihop och vara snygg.

23. Gamla tanter är ibland lika jävliga som gubbar. Och gamla gubbar är ibland precis lika mysiga som tanter.

24. Läs inte bara faktaböcker om du vill bli en smartis. Läs också fiktion. Läs mer fiktion! Faktaböcker erbjuder sällan det mänskliga perspektivet (och sällan olika perspektiv) som ändå är utvecklande för intellektet. Personligen orkar jag inte med självbiografier längre. Sällan de är riktigt lika bra som fiktion nu för tiden.

25. 90 % av min ångest går att bota med en lenkki. Svett och pulshöjning är som magi för mig. På något sätt så ofattbart, men ändå så självklart. Och ändå glömmer jag det hela tiden! Att den snabbaste ångestdämparen är att knyta mina löparskor.

26. Jag tycker inte om djur för att jag är rädd att de ska lukta lite suspekt. Och att jag ska spy rakt ut. Och så är jag livrädd för att de ska bita mig. Och det får jag bara acceptera: Jag kommer inte att bli en stor djurvän, tyvärr. Alla djur känner min rädsla och ba DRAR SÅ FORT DE SER MIG.

27. Snåla aldrig med komplimanger. Men slösa inte heller (hatarrrr tomma komplimanger, men när du på riktigt tycker något är trevligt – säg det högt!).

28. Små gester skapar den stora bilden. Tänker till exempel på min frissa Emma som mötte mig med tulpaner och choklad i morse när jag kom till frissan, för hon visste att det var min födelsedag! Tänk så snällt! Anna är också väldigt bra på små gester som gör stor skillnad. Ett litet doftljus här, ett mellanmål där. Underskatta inte de små detaljerna!

29. Man ska inte böja sig i alla riktningar för folk som ändå aldrig är nöjda. Man ska ge det några vändor i början. Men i något skede får man bara inse att det inte spelar någon roll vad man själv gör, för missnöjet finns där oavsett. Här får jag jobba hårt. Ofta.

30. Superviktig insikt: Ingen ser på mig med så stränga ögon som jag själv. Andras bild av mig är i regel mycket bättre än min egen. När jag tänker att jag har FÖRSTÖRT ALLT eller gjort något SUPERHEMSKT, så har jag sällan det.

31. Underskatta aldrig kraften i att gå och lägga sig 21.00.

32. Säg alltid hej när du ser folk som ser bekanta ut – oavsett om de är bekanta eller ej. Hälsa hellre en gång för mycket än en gång för lite. Brukar hälsa på de flesta här på Brändö (inte för att jag känner någon, utan för att jag tycker att det vore mysigt med en sån kultur – att alla säger hej när man möts). I morse på väg till dagis småpratade jag och My först med en tant och sedan med en fabo. Ett hej blir ju oftast lite mer (om man går lika långsamt som My) och det inger .. en sorts trygghet?

33. Att vara vuxen är att äta så mycket godis man vill, komma hem hur sent man vill, glo på tv hur länge man vill, klä sig hur man vill, handla precis vad man vill, bo hur man vill och säga vad man vill, men det roliga är ju att man sällan vill.

 

Och hörni: ATT LEVA ÄR BÄST!

Hej från Södra Kajen!

fullsizeoutput_174c.jpeg

Vacker, men isande kall morgon. -27,4 grader visade tempen när jag vaknade i Karis hos mamma och pappa imorse. Är i hufvudstaden och svänger. Jobbar här i två dagar nu (och tur är väl det, för har hört ryktas om spysjuka hemma hos oss).

Har bland annat producerat en poddserie för Ekofasta-kampanjen med riktigt härliga gäster i studion. Och så har vi jobbat med finländska presskontakter för hästartisten Tobbe Larsson. Uff, så mycket kul på en och samma gång! Det får jag verkligen tänka på varje gång jag lägger mig om kvällen. Även om jag ibland är alldeles supertrött och dagen har varit lång. Liksom tänk så mycket roligt som händer just nu. Tänk om jag för några år sedan hade förstått att jag en dag skulle få göra det här!

Eller ännu bättre: Få betalt för att göra det.

Ni vet ju att jag trivdes väldigt bra på mitt förra jobb också, men i den vardag jag nu verkar känner jag minsann att jag får frigöra hela min fulla potential. Alla veckor lär jag mig något nytt – och ibland är det faktiskt riktigt skönt för mig att göra något annat än skriva. Den här veckan är en sådan vecka. Skulle faktiskt vilja jobba ännu mer med renodlad PR.

Har många gånger tänkt på hur avgörande det är med ett starkt nätverk omkring sig (eller som Kjell Skoglund kallade det i Maktpodden för ett tag sedan: ”Dörröppnare”). Så många dörrar som har öppnat sig via kontakter den senaste tiden! Lärdom: Man kan aldrig lära känna för många personer.

En annan sak jag har tänkt på: Helsingfors och Vasa är så nära varandra. 3,5 timme med tåget. Man hinner bara kliva på, köpa en kaffe i restaurangvagnen, öppna datorn, blogga lite – och så är man framme! Det är nästan inte ens orimligt att åka upp och ner på samma dag. Förr kändes avståndet mycket längre. Tack VR för de snabba tågen! Och för att ni har så otroligt glada och trevliga konduktörer nu för tiden.

Soliga hälsningar,
nöjdgunnar_86

Kärlek är kärlek är kärlek .

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -173.jpg

Ibland blir man så överraskad – och trött – när samma gamla debatter blåser upp, år ut och år in. Återigen var det här med homosexualitet på agendan i Kristinestad. Prästers torra uttalanden. Andra prästers suveräna uttalanden. Arga unga. Arga gamla. Insändare. Svar på insändare. Folk som skriver ut sig ur kyrkan. Folk som skriver in sig i kyrkan. Intervjuer i tidningarna. Hetsig diskussion på fejan.

Likes! Hårda ord! Wow! Usch!

DU HAR FEL!
NEJ, DU HAR!

Vi har sett det förr. Och vi kommer få se det igen.

Och om jag ska vara riktigt ärlig med er, så får jag lite (nej, många!) kliande exem i nacken. Här försöker man jobba hårt på bilden av Österbotten som framtiden, men så kommer det alltid någon sabla mossråtta och dänger religiösa fördomar eller vaccinmotstånd i fejset. Man ba: Tack så mkt för hjälpen.

Läste intervjun med Patrik Hagman i ÖT. Om hur komplicerat det är att tolka bibeln i den här typen av frågor (på samma sätt som med skilsmässor, kvinnliga präster etc.). Med all rätt blev det en livlig diskussion i Kristinestad. Förstår att många är så trötta på att vi ens behöver diskutera sexuella läggningar 2019. Vem skulle inte tycka det när nivån är vad den är?

Men om vi nu för en gångs skull sku ta ett kort kliv ovanför den bibliska tolkningen (förstår att det ur ett teologiskt perspektiv är komplext, vilket framgår i artikeln ovan), men i den värld vi nu lever i – med alla de svårigheter mänskligheten tampas med – ska vi verkligen lägga energi på att kväva kärlek? Ska vi verkligen göra det?

Kan inte låta bli att undra varför vi håller på så här. När det är så enkelt att kärlek är kärlek är kärlek. All kärlek är bra kärlek! Nu är det här inte den mest djuplodande analysen (ni får ursäkta – jag hade väckning 4.45), men det finns så mycket SKIT i den här världen när man tänker efter. Det finns svält, cancer, barnarbete, epidemier, klimatkriser och människor som dör i armarna på sina älskade. Och här står vi som grottmänniskor och diskuterar vem som har rätt att vara kära i varandra. Vem som ska få leva ihop och vem som ska .. ööö .. leva ihop och skämmas?

Liksom tänk!

Det övergår mitt förstånd att vi människor är så korkade. Att vi bara inte kan lyfta huvudet ovanför regler – skrivna som oskrivna – och gamla sanningar. Att vi inte automatiskt tänker ” Wow, två människor som hittar trygghet och glädje i varandra – vad härligt!”. Att vi istället ska positionera oss med ställningstaganden som direkt kränker andra. Två människor som älskar varandra – hur kan det någonsin vara fel?

Vi måste väl rimligtvis ha annat att diskutera inom kyrkan och den kristna gemenskapen?

Skickar en varm måndagskram åt alla (också till grottmänniskorna – de kanske behöver det mest, sist och slutligen!). Kom ur era arga gamla juttur, så kan vi ha riktigt roligt (speciellt i Österbotten, ehehe).

”Lyxig, blå plast”

Sist när jag städade hittade jag äntligen boken som jag så länge har letat efter. ”Mitt framtida liv” skriven av yours truly. Det är en klippbok som jag (med lite hjälp av syrran och Karin Lindroos) sammanställde i slutet av 90-talet. Sånt man gjorde när det fanns varken Pinterest eller internet. Här finns allt du behöver veta om ett ytligt flickebarns drömmar om livet som väntade. Nu snackar vi inga stora linjedragningar här, utan allt är planerat in i minsta detalj (vill du t.ex veta vad mitt tredje barn har för intressen eller favoritlåt – bara att fråga!).

Läste den boken med barnen i morse och de skrattade så de flög av frukostbordet. Speciellt åt sidan ”Lyxiga saker till vårt hem i New York” som var full av blåa plastsaker (wow, verkligen lyxigt med en plastig hörnhylla i duschen). De skrattade också så brödsmulorna flög åt lamporna längst ner i hörnet här (”söta lampor till vardagsrummet”). Minns att barnslig, blå plastestetik verkligen tilltalade mig här.

fullsizeoutput_1712.jpeg

Men kanske ännu mer skrattade vi åt en punktlista om mina barn.

1. Mina barn ska aldrig behöva skämmas för mig.
2. Mina barn ska aldrig ha fula kläder.
3. Jag ska alltid göra ”kivoga frillor åt mina ongar”.

Liksom ahaha, det sket sig verkligen på samtliga fronter.

Det roliga är ju att barnen nu är ungefär i samma ålder som jag var när jag skrev allt (i alla fall Matheo). Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är häpnadsväckande hur olika vi är. Eller hur lite barn jag var i jämförelse. Finns nog ingenting som skulle få dem att sitta och planera sitt vuxenliv in i minsta detalj som jag gjorde. Klippa ut vardagsrumslampor och skriva namnlistor över barn (de carpar sina diems lite bättre).

fullsizeoutput_1710.jpeg

Här finns så mycket skoj att visa er. Visste liksom redan här att jag ville jobba med content på något sätt (men det fanns kanske inte riktigt i den bemärkelsen då). Att göra roligt innehåll tillhörde mina paradgrenar redan här. Kan dock inte gå på texten direkt – måste låta mina kinder stilla sig från rodnaden först. Men här finns bra grejer att hämta.

En dag kommer ni att frusta av skratt!

Efter en väntan på tre månader.

fullsizeoutput_170a.jpeg

Mitt högt älskade mellanbarn Maya Milea fyllde åtta år i oktober (!). Att vi hade tid att  bjuda in till hennes kalas först nu säger en hel om den här hösten. Stackarn har väntat, väntat och väntat. Men nu hade vi äntligen en ledig helg (att det råkade vara Samis födelsedag fick vi kallt förbise – vi kanske kan fira honom i .. ööö .. maj?).

Vill samtidigt att ni passar på att slänga en liten blick mot mitt högt älskade dagisbarn, för det ni ser på bilden är den första hästsvansen. Ofattbart gulligt. Tyllklänningen från loppis är lite utanför min comfort zone, men kunde ej hålla mig när den kostade en euro och jag visste att hon skulle älska att svira runt i den (det blir så jobbigt när hon klär sig i mina t-shirts och snubblar och slår sig).

Milea hade filmkalas i dag (de såg senaste Smurfarna-filmen) och mitt i allt brast hela filmsällskapet ut i ett gapskratt när My catwalkade in med Antons Kuoma-stövlar, Samis karvalakki, Matheos handskar och en Liverpool-halsduk. Hon älskar verkligen att klä på sig. Rekommenderar för övrigt filmkalas. Vi gjorde en myshörna med kuddar och täcken i vardagsrummet och gänget fick rösta mellan tre olika filmer (de satt knäpptysta i 90 minuter – fatta!). Efter filmen gick de loco i en timme, för så ska det va.

IMG_8395.jpeg

Mille är ju en stor vän att mat och den här gången åkte vi bara till Lidl och köpte allt vi fick feeling för. Sedan gjorde vi 1. en saltig och 2. en söt bricka. Vem vill ha kaka anyway? Nä, just det – ingen!

IMG_8350.jpeg

Fyllde på den saltiga flera gånger (brieost och lufttorkad salami var en hit). Ändå tog allt slut medan vi smurfade oss genom kvällen. Också fint att se hur fina vänner barnen har! Man blir lika glad varje gång. En annan sak som var SÅ tydlig i år: De har blivit så stora! Hela huset var liksom superstädat också efter kalaset. Inget kaos alls. Varken före, under eller efter.

Alldeles, alldeles underbart!

10 föräldrasanningar att starta veckan med.

Jag hittade supergammal Pinterest-board från när barnen var små och jag skrattade högt och länge åt alla tassiga quotes (med hög igenkänning!) som jag hade sparat där kring 2013. Tror att man snabbt glömmer hur yrt det är att ha småbarn (även om det just nu känns som vi lever i en ovanligt stillsam familj – måhända jinxar jag nu, men My känns ungefär som 10 år, haha).

Här kommer ett peptalk till alla föräldrar som vill börja veckan med bra fiilis. För så här i efterhand tänker jag att det ligger till just så här: Under de värsta småbarnsåren kan man bara skratta åt skiten.

 

skärmavbild 2019-01-14 kl. 17.35.18

1. Vet nu inte direkt om ”Dad is in the kitchen” stämmer så bra på just vår familj, men om man ändå förr hade förstått hur sällan man skulle få duscha ostört, så hade man bra gärna långduschat lite mer i sitt förra liv. Jag är så korkad att jag ännu efter 8 år i huset inte fått in knixen hur man låser dörren till duschen (ja, Sami har visat tusen gånger, men det gååår bara inte för någon annan än honom) så det slutar nästan alltid med att Mys händer dyker in under duschdraperiet och plaskar mysigt i golvsilen. Att duscha är att umgås.

skärmavbild 2019-01-14 kl. 17.35.50

2. Någon gång i livet var det här så sant. Numera äter de fyra ruispalat, en gröttallrik, tre bananer och en yoghurt (och kanske en rostis på det). Hungern är kanske inte så här jättepåtaglig därefter. Men det här med ”Mamma jag e så tööööschti”. Minns det som igår.

Skärmavbild 2019-01-14 kl. 17.39.19.png

3. Everyday life med Milken Mannil since 2010.

skärmavbild 2019-01-14 kl. 20.45.16

4. Nå, ni kan använda samma bildtext här.

skärmavbild 2019-01-14 kl. 17.36.07

5. Nå herregud, ja. Vem vill/hinner/kan ens prata i telefon 2019?

Skärmavbild 2019-01-14 kl. 17.58.23.png

6. Urk, minns ni när de var små och trotsliga och aldrig åt något överhuvudtaget? Så många proppar jag har bränt under åren pga. uselt ätande. När Matheo var kanske 4 var det som allra värst. Han åt så låååångsamt att det drev mig till vansinne. Inte alls så att han kinkig med vad som erbjöds, utan snarare det att han gjorde allt annat än åt. Pratade, berättade, lekte, kollade ut genom fönstret, pillade sig i naveln, kammade håret och fullkomligt ignorerade det faktum att han satt vid ett matbord och hade himmelriket serverat framför sig. Ändå var byxorna – konstigt nog – alltid för 3 cm för korta (noterade samma sak i morse och de byxorna köpte jag när skolan började i höst – kreisi!).

Skärmavbild 2019-01-14 kl. 18.02.27.png

7. Jag som hade visionen om att treåringar är … gulliga? Nå, se hur minnet alltid förskönar historien! Tiden är verkligen förälderns bästa vän. Man glömmer allt som är jobbigt och minns bara hur gulliga de var. Tur för mig (eller kanske: stackars mig!) som fortfarande har ett walking middle finger att genomleva!

Skärmavbild 2019-01-14 kl. 17.37.47.png

8. Skrattade rakt ut.

skärmavbild 2019-01-14 kl. 18.00.33

9. Alldeles, alldeles riktigt. Men å andra sidan tycker jag nu – när barnen är lite större – att det ändå inte var så illa. Det var några år som jag var fullkomligt galen och på dåligt humör och var allmänt usel (så går det lätt när man är för trött). Men nu tycker jag ändå att jag är en sån förälder som jag kanske ville vara då när jag hypotetiskt uppfostrade barn på förhand.

Visst går det åt helvete flera gånger i veckan nu också (ja ja ja, det gör det för oss alla), men man får förlåta sig. Föräldraskap är inte lätt och mänskliga relationer är inte ämnade att vara friktionsfria. Bakom varje härlig unge står en förälder som antagligen tänker att hen har fuckat upp allt (spoiler alert: det är inte sant).

skärmavbild 2019-01-14 kl. 17.45.17

10. Nu är jag inte världens grubblare, men är heller ej gjord av stål. Varje dag i snart 11 års tid har det funnits små orosmoln som hängt fast över ens arma modershjärta. Vad beror deras huvudvärk/magvärk/benvärk/tandvärk på? Varför är de så low just nu? Varför är de så trötta? Är de ledsna? Har de vänner? Dör de av angst på dagis? Är de lyckliga? Rör de på sig tillräckligt? Tvättar de sina tänder ordentligt? Har de löss? Äter de tillräckligt mycket grönsaker? Har de svårt med matten? Har de övat på proven? När kommer spysjukan? Ska de bli under en bil när de går hem från skolan? Ska de få en puck i munnen när de är på rinken? Ja ja ja, vem har tid att sova då?

2025 kanske vi åker på semester till .. ett mörkt rum.

img_2199

I dessa tider av huisig teknisk framfart är det ändå otroligt hur mycket obefogad fientlighet det finns mot sociala medier och tekniska lösningar i stort. Tog i förbifarten del av ett samtal häromdagen där två människor diskuterade (eller ska vi säga raljerade över) den överdrivna användningen av mobiler, datorer, robotar, whatever.

Tänker alltid att folk som håller på så där verkligen inte har fattat grejen. Jo visst, det kan kännas störande när barnen fastnar alldeles för mycket vid sina skärmar och ibland när man själv ser sig omkring på stan tycks folk verkligen ha växt fast i sina mobiler. Det finns baksidor med allt, förstås. Men blir alltid lika förvånad – i synnerhet när man hör unga människor vara så där pessimistiskt lagda. Trodde i min blåögdhet att unga får med sig teknikkärlek i modermjölken.

Tänker att i en tid när folk gör superfina karriärer på sociala medier, odlar starka relationer online och studerar via webben, så är det ändå märkvärdigt hur ruttet rykte så kallad skärmtid har. Och hur lite av potentialen som faktiskt utnyttjas!

Tidigare i höstas intervjuade jag Katri Sajama som var Finlands mottagare av Queen Silvia Nursing Award som är ett stipendium instiftat av Drottning Silvia. Stipendiet tillfaller varje år en idé som gör vardagen lite bättre för seniorer (demens- och äldrevårdsfrågor ligger drottningen varmt om hjärtat). Fjolårets finländska vinnare var en innovation som kombinerar empati och teknologi. Tror den kallades för ”vänlig dörrvakt”. 

Ta till exempel en minnessjuk person som är på väg ut genom dörren mitt i natten. När personen vidrör handtaget aktiveras en röst som snällt uppmanar personen “Hej du, klockan är två på natten – gå tillbaka till din säng och sov istället”. I apparaten kan till exempel finnas förinspelade lugnande uppmaningar och påminnelser från en anhörigs röst.

Det är ju en jättefin grej! 

Minns att Katri också nämnde att många olyckor bland äldre händer nattetid när de vaknar och ska gå på toa, ibland reser de iväg lite för snabbt. Här hade hon också en idé om att kunna ha en apparat som reagerar på rörelse nattetid – och med samma snälla anhörigsröst säger typ ”Sitt en stund i sängen innan du går på toa, så du återfår balansen!”

Alltså tänk nu vilka otroliga möjligheter det finns när man utnyttjar teknik och kombinerar den med empati!

… vilket osökt får mig att tänka på en annan juttu jag gjorde för Folkhälsan nyligen. Den börjar med den olidligt spännande gåtan: ”Vad får vi om vi korsar en klassisk tavla med Instagram?”. Svaret får du förstås om du klickar på länken. Och herregud så bra grej det också! Tänk så mycket roligare ett stillsamt liv kan blir genom den apparaten!

För faktum är ju att vi aldrig kommer att kunna ersätta alla människor med robotar, så vi behöver liksom inte bli livrädda här. Men det finns så många områden här i livet som kan bli roligare, tryggare och bättre med digitala innovationer.

.. vilket osökt får mig att tänka på ett lunchsamtal i höstas där vi pratade om hur VR säkert kommer att förändra hur vi reser i framtiden – nu med klimathotet och allt. Vi började måla med stora penslar om rum där man kan gå runt med VR-glasögon och uppleva platser som har spelats in på förhand. Dofter som puffas ut, vindpustar, värme, sand mellan tårna. Upplevelseturism utan flygskam. Man köper ”En dag på en indisk marknad” eller ”Bestiga berg i Nepal” eller vad man nu vill – mitt i centrum av Vasa. Vietnam, New York, Kenya. Och så går man in i rummet och njuter och upplever nya platser. Billigt – och inga utsläpp! Kanske man till och med kan köpa lunch och äta den med en vän? På en strand där syrsorna sjunger?

Här tänker jag på seniorerna igen. Hur roligt vore det inte för en gammal fabo – som kanske numera är väldigt stillasittande på ett boende – att gå in i samma rum och få njuta av en promenad genom sin hemby Björköby (som kanske har förändrats en del sedan han senast var där för 8 år sedan). Möjligheterna är ju oändliga!

Ja, allt det här ville jag säga häromdagen när jag lyssnade på teknikskammandet. Det finns så mycket fint vi kan göra med teknik bara vi slutar ha så oerhört dålig inställning till den.

Vad skulle du uppfinna om inga begränsningar fanns?

5 grejer som gör att jag cringekrampar.

Minst en gång om dagen svimmar mina barn för att de tycker jag är så fruktansvärt pinsam. Eller de säger förstås inte pinsam, utan de mumlar ”ugh mamma, du är så fruktansvärt cringe!”. Klandrar dem förvisso icke. Kan inte hjälpa att jag är närmast besatt av att vara obekvämt generande.

De tycker att jag 1. sjunger och 2. dansar och 3. pratar för mycket när de har kompisar här (men hävdar envist att det är ens förbannade rätt i ens eget hem). Men likväl förstår jag dem. Pinsamt är pinsamt. Och herregud så mycket pinsamheter det florerar till höger och vänster. Det är inte bara jag. Men vet ni vad jag tycker är cringe?

Nedan följer listan över mina topp fem mest obekväma punkter just nu (som gör att jag ryser av töntkramp inombords).

1. Folk som pratar om att ”fara till södern”. Liksom södern – vad är det ens? ”Jag ska på en södernresa”. Ser framför mig någon hatt och cowboyhäst i den amerikanska södern. Om det händelsevis inte råkar vara 1993 så föreslår jag att vi slutar med detta vedervärdiga uttryck (jag tror vi klarar oss riktigt bra med ordet semester).

2. First look-bröllopsbilder. Ni får verkligen ursäkta min cyniska och oromantiska inställning här, men detta är en bröllopsfototrend som mitt svarta inre inte pallar.

3. När ”roliga intervjuare” ställer ”knasiga frågor” i intervjuer. Om jag en gång till hör någon fråga ”Vad tar du med när zombieapokalypsen kommer?” så faller jag död ner. Det är så TÖNTIGT. Och don’t get me started om zombies. Vuxna som orkar gå i gång på zombies – ni är zzzzz för mig.

4. Folk som taggar personer som börjar på M i Facebook-bilder där man ska tagga en person som börjar på M (eller annan valfri bokstav) för att den ska bjuda en på pizza/bio/semester/massage/whatever. Eller annars bara taggar folk i fullkomligt meningslösa bilder. Känns ungefär lika hett som ”Dassboken”.

5. Lösögonfransar gone wild. Folk går verkligen LOCO med sina fransförlängningar nu för tiden. Och jag tror att många tappar fattningen efter ett tag (kan lösfransar månntro jämföras med heroin – man inser inte vad en ”rimlig mängd” är efter en tids användning?). Får ibland svårt att titta folk i ögonen, för det ser närmast ut som om en peruk hänger ut ur ögonen.

Jahapp, mina vänner. Då gäller det bara för mig att klä på mig napapaitan och kila ner till min Ford Focus från 2003, skruva ner fönstret och skruva upp Savage Garden. Off to work. Nöjdast är vi som är perfekta!

Livet & gardinerna.

Vi hade en så otroligt lyckad inskolningsdag i dag att jag är alldeles upplyft. Sami fick manflu delux (vanlig åkomma efter att ha vistats på ett dagis, I guess), så jag fick åka ensam. Mycket hoppfull känsla i bröstet denna eftermiddag! My lekte som en kung och åt som en häst (också jag uppträdde alldeles exemplariskt). Gillar verkligen personalen.

Jobbade hemifrån resten av dagen eftersom vi bara körde en halvdagare i dag. Ganska skönt faktiskt. Hade två poddar att klippa och det är skönare att göra det i tysta rum. När vi kom hem slocknade My med Sami och jag fick slänga mig i soffan och njutjobba.

IMG_8079 2.jpeg

Och eftersom det för en gångs skull var ljust när jag kom hem passade jag på att klämma av en bild på vardagsrummet med gardiner (ska ge gardinerna en omgång med strykjärnet när jag ooooorkar – lovar!). Men som den spontana dåre jag är kan det hända att jag har återgått till ett gardinfritt liv när den lusten infaller, så få se om det alls blir av.

Hann inte jobba så länge innan rummet fylldes av ett stort gäng skolbarn som ville leka med My. Matheos kompis Alex är verkligen en babymagnet utan dess like. När jag blickade över klippdatorn stod My på hans mage och dansade med händerna i vädret. Future dagistant, I tell you.

Rapport, över och ut.

img_8076 2

Till alla vi som kämpar just nu.

IMG_7376.jpeg

Mycket kan man säga om min styrkor och förmågor, men att skola in på dagis är inte en av dem. Kan utföra nästan vad som helst (bestiger säkert Öjberget på huvudet bak fram i 2,6 promille, bara jag får öva lite), men vill du snabbt och effektivt ta kål på mig: Låt mig ba skola in ett barn på dagis.

Ah, det måste vara den mest dränerande uppgiften i hela universum.

Och då har de första två dagarna gått rätt hyfsat för vår My. Det är nog mest jag som borde skolas in för uppgiften att skola. Skickade Sami i morse, för jag pallar bara inte den första riktiga separationen mellan henne och mig. Visst, har varit borta från henne flera dagar i sträck många gånger, men det är nog bara det där att göra henne besviken som gör att jag blir ett känslomässigt vrak (allt som blir kvar är en blöt fläck på dagisgården). Läste också det någonstans, att det kan vara bra om den förälder som har lättast att lämna barnet sköter inskolningen.

Förra gången jag skolade in dagisbarn minns jag som ett enda rent helvete, så är väl lite färgad av den erfarenheten. Det går ju bra nu. Och personalen är gullig. My har stark vilja och integritet (inga främlingar får röra vid henne, prata med henne eller knappt se på henne), så jag tror hon trots sin ringa ålder i gruppen kan ta för sig av vad dagislivet har att erbjuda.

Sist vi skolade minns jag att en i personalen sa, när jag med darrande läpp försökte ta farväl av Matheos ursorgsna ansikte: ”Ja, det här med dagisstart brukar man ju betrakta som livets första svek” (fast på finska då). Och jag ba: JAMEN TACK FÖR PEPPEN. Sa inget, men brölade antagligen bakom knuten. Kornas råmande bleknade i jämförelse.

Och det antagligen därför jag inte riktigt diggar det här med skolning. Pallar inte att se den där omg-du-överger-mig-blicken i hennes ögon. Jag älskar dagis och har alltid gjort. Men den här övergångsfasen kunde jag gott snabbspola. Är för känslig för skiten.

Av erfarenhet vet jag att det kommer gå urbra om några månader, förutsatt att jag själv orkar bibehålla mental styrka. Det är ju inte meningen att ettåringar ska sitta instängda på kontor och se på youtube med vuxna dagarna i ända. Nu får hon kaveris (My älskar ju barn!) och hon får vara uuuute! Äta god mat! Rita! Leka! Lära sig ett nytt språk!

Mina stora barn har ju kanske (harkel, harkel) ärvt lite av sin mors dramatiska ådra, för på den första inskolningsdagen låg de i hallen och tjöt över att dagistanterna (jo, de säger tanterna, förlåt) kommer dööööda My. ”Ingen kan ta hand om vår My! Det kommer bli hennes undergång!”. Jag försökte banka lite vett i deras mossiga minne och muttrade slött om de händelsevis såg många mordförsök under sin egen dagiskarriär. ”Nå, många!!!!”. Det sista vi hörde av dem innan de lommade iväg ner för trappan till skolan var de uppmuntrande orden ”Farväl, älskade älskade My. Vill du ha en liten eller stor gravsten?”.

Ja ja ja. We shall overcome.