Strategi & magi i Stockholm.

fullsizeoutput_10bc.jpeg

God morgon från Arlanda! Här sitter vi och startar upp dagen med en långsam frukost. Det här med okristligt tidiga morgnar börjar nästan bli rutin. Klockan 4 ringde klockan imorse och då låg kläderna på rad och väskan packad. Vid 5 svängde Anna in (naturligtvis med julmusiken på högsta volym!). Och nu är vi här!

Blir en skön två dagars vistelse med nytta och nöje. Ikväll ska vi gå på Finsk-Svenska Handelskammarens julträff på finska ambassaden. Där har jag aldrig varit förr, så det blir kul! Men före det: Bertills & Jungs inofficiella strategidagar. Och så måste vi fira också! Vi är så URUSLA på att fira. Men i dag ska nog skumpan fram – om jag så ska gå till Systemet och köpa den själv. Som det ser ut kommer vi att lansera en ny produkt 2019. Och det har vi helt glömt bort här i all rusning. Som vanligt glömmer man festen när vardagen rullar hårt.

Kaffitå!

Det fina i att vara olika.

Att bygga en jobbrelation är ungefär som att bygga ett äktenskap. Om båda parter är för lika kan det bli jobbigt (opposites attract – eller hur det nu var Paula Abdul sjöng på 80-talet). På något sätt blir det enklare om man har olika styrkor. Eller vad vet jag – jag har ju aldrig varit gift med någon som är som jag, så veeeem är jag att uttala mig?

Nå, anyways.

Jag har i alla fall märkt att det är så otroligt nyttigt för mig, som består av 70 % självkritik och 30 % tvekan, att jobba med Anna som är 80 %  framåtanda, 10 % rationalitet och 10 % feeling. Jag fastnar alldeles för ofta i tvivel. Famlar runt i misstro. Vågar inte riskera.

”Nej, det här kan kan vi inte göra, Anna!”

”Nej vet du, det här har jag aldrig gjort förr!”

”Nej, det här går inte!”

Anna är mera lagd åt det här hållet: ”Såklart vi kan!”. Och jag darrar: ”Men jag har ju a-a-a-aldrig gjort det förr!”. Och Anna ba: ”Men hur kan du dååå veta att du inte kan?”.

Ridå.

Och det är väl egentligen där som vi skiljer oss. Och där Annas styrka kommer fram. Det som jag inte har gjort förr – det förutsätter jag att jag inte kan. Det Anna inte har gjort förr – det tänker hon att hon måste testa.

Och när jag tänker att ”allt är vansinne” och att allt ”säkert ändå går åt helvete” så säger hon någonting som gör att jag alltid går med på att testa: ”Men hej, vi testar och sedan köper vi in hjälp om vi inte kan hantera det!”. Och sedan går det ändå som det alltid går: Att vi kan hantera det.

Det är så komiskt. Och så lärorikt!

Att jag är så lättlurad!

Också fascinerande hur ens självbild påverkas när man speglar sig i olika personer. Jag har alltid haft en bild av mig själv som en modig gambler, att min framåtrörelse här i livet ändå är rätt okej, men när jag speglar mig i Anna känner jag mig ungefär lika framåt som en tjurig nordkorean i strejk. I jämförelse är jag feg! Men det betyder egentligen inte att jag är feg – utan bara det att man ofta ställer sig i relation till andra. Intressant när man tänker på det ur den synvinkeln. Hur olika jag ser på mig själv nu – och på mitt förra jobb. Och ändå är jag samma människa!

Nå, egentligen ville jag bara säga detta: Skönt med någon som sparkar en i röven när man är tjafsig och onödigt feg. Jag kan ju så mycket mer än jag tror!

Wow!

Stökangst & hempositivism.

En långsam dag på Brändö. Har försökt röja i de absurda högarna av tvätt och disk och annat som bara hopar sig i veckorna. När veckan är slut är vårt hem oftast en katastofzon utan dess like.

Igår när jag kom ut från sovrummet efter att jag hade lagt My sa Sami att en kompis hade varit förbi under tiden. Jag skrek rakt ut! ”Nej Gud, du skojar! Nej nej nej!”. Jag fick en sån angstklump i magen. Det var så stökigt att det brände i mina kinder. Ingen kan få se detta! 

Det var så smärtsamt pinsamt att jag bara fick lägga det bakom mig. Så där som man ibland måste göra när det blir för jobbigt. Man lägger det snabbt i en mörk kammare inne i hjärnan och så förtränger man för inte bli helknäckt För faktum är att jag har lovat mig själv den här hösten: Det får vara grisigt hos oss. Jag har så mycket om dagarna att huset måste få förfalla i veckorna. Vi har inte krafter att ha det fint hemma – så är det bara. Ändå är det svårt för mig att stå för det. Att visa utåt hur eklit det egentligen kan bli här.

IMG_6321

Jag läste om det nya begreppet hempositivism på Svenska Yle för en tid sedan. Som på samma vis som kroppspositivism handlar det om att inte värdera ett hem baserat på hur det ser ut utan att mera tänka att alla hem är okej.

Någon gång måste vi få vila också, så lördagar fortsätter i samma anda som resten av veckan. Jag vilar och stänger ögonen. Men sedan på söndagen så är det så förskräckligt råddigt att ingen längre står ut – då får vi ta tag i saken igen!

IMG_6311

Skrattade högt när jag läste om hempositivismen först – tänkte att det känns så typiskt 2018. Men å andra sidan: Att vara lite mer lagd åt den sidan skulle inte skada. Men det är liksom bara det där att man är så ovan med överraskningsbesök att man inte längre är rustad för dem. Man känner sig alldeles tagen på sängen i all sin skit. Vet ni?

IMG_6323.jpeg

Sedan hjälper det ju inte heller att vi har en som är rätt skicklig på att dra ut allt som befinner sig under en meters höjd. Ettåringar är ena råddbollar alltså. Mängden pussel, sällskapsspel och filmer hon sjabbar bort just nu är inte nådig.

IMG_6351

Men i dag har vi äntligen styrt upp lite igen! Nu ser vi i alla fall lite golvyta. Och högen med 6 (!) maskiner tvätt som fanns på barnens golv (!) är numera inne i garderoberna. Och vi har rena tallrikar! Wow. Nu kanske man kunde gå ut en sväng också?

Till mig får ni alltid ringa.

Häromdagen stod jag och värmde lite rester åt barnen som var på hem från skolan (händer ungefär en gång på miljonen att jag är hemma när de kommer hem från skolan, men det här var undantaget som bekräftar regeln). Det jag trodde var 2 visade sig vara 6 hungriga elefanter som dundrade in som ett rökmoln på savannen.

Ibland kan jag bli riktigt skrattig av det faktum att vi bor så trångt. Och att jag har så stora barn att de tar upp hela lägenheten när de kommer med sin posse. Det som en gång var ett tambursgolv förvandlas snabbt till en gråsvart massa av skor, cykelhjälmar, mössor, vantar, Fjällräven-väskor och goretex i varierade former. Man kunde kanske tänka suck, men jag tänker mest: ♥

För faktum är att jag älskar när de kommer. Tioåriga pojkar låter mycket, äter mycket och tar mycket plats. Men so be it. Vill att de alltid ska vilja komma till oss. Häromdagen räckte inte maten till alla pga att jag inte visste vi skulle bli så många, men smörgås finns alltid (och vill man så får man alltid äta upp bananerna).

Minns ni hur hungrig man var när man var 10 år? Tänker tillbaka på hela lågstadiet och högstadiet som en enda kurrande mage. Åt, åt, åt. Men ändå var jag hungrig direkt. Tänker på de gånger man inte vågade säga att man var hungrig hos en kompis. Ljudet av besticksklirr mot tallrikar – och där satt man på en säng med sin kurrande mage. Därför förvandlas jag till en manisk feeder när barnen har kompisar hos oss, hah

Men alla mina töntiga smörgåsfat är egentligen bara förklädda ängsliga förhoppning och hälsningar till framtiden: Visst vet ni att ni alltid får komma hit? 

Jag tror att jag är alldeles för sträng för att bli den där mamman man väljer att ringa sedan när det krisar – när de är 16 år och någon har druckit för mycket, ställt till det och alla är illa ute. Men man kan ju alltid drömma (har ju inte heller någon större draghjälp i det faktum att pappan är polis). Därför får man betrakta alla sura goretexberg och smörgåsbrickor som investeringar för framtiden.

Och så är de så hjärtskärande gulliga med My.

När elefanthjorden dundrade in i vardagsrummet gick My fram och nappade en mobil.

”Ähh, låt henne ha den. Hon blir för rage annars!” sa Melwin. Och så var det med den saken! Med Jacys mobil gick hon från famn till famn till famn.

Hoppas det alltid är så.

Roligast i familjen.

Lifestyle by Sofia Ylimki Photography -021.jpg

Jag har en dotter som har en otrolig komisk tajming. Eller så är det bara för att jag själv tycker att hon har så stört bra humor (hon säger så mycket tassigt att Henrik Schyffert bleknar i bakgrunden).

Häromdagen stod jag i köket och var skitsur över att någon hade gjort … nånting (minns inte ens längre vad det handlade om). Så jag sade så där som gnälliga mammor säger: ”Alltså vad har jag sagt om det här? Usch! Vem är det som har gjort det här?”. Mille, som var i full färd på väg åt ett annat håll, stack in huvudet i köket och ba:

– Nå hej, det var ju jaaag, Milken Mannil – ELLER SOM MAN OCKSÅ KAN SÄG:
NOOBEN30 PÅ ROBLOX!

Hela köket föll ju ihop i en skratthög. Speciellt när hennes mimik (och röst!) är så komisk. För er som inte vet så är Roblox ett spel och Nooben30 ett alldeles utmärkt smeknamn.

Svårt att vara sur sedan.

Skrattade också mycket när hon häromdagen pratade om manlig kökspersonal och sa:

– Matheo, du vet ju den där POJKMATTANTEN! 

Liksom pojk-mat-tanten! Underbart. Tänk att få vara både tant och pojke i ett!

I kväll var hon själv sjukt sur över att Sami skulle vidare på futsal med sitt eget lag efter att han hade tränat Mileas lag, så hon låg i sängen och höll arga monologer. Nu är det svårt att förstå det här om man inte deltagit i showen live (de här olika rösterna är verkligen något som måste upplevas).

– Nä, vet du mamma hur det är med pappa? Hans lag – de bara BABBLAR och BABBLAR och skrattar och SKRATTAR. Du minns när jag var på matchen sist, va? Vet du, de som satt på bänken – de bara babbla och babbla. Såg de ens på matchen? Kungliga Wasa liksom – de skulle byta namn till BABBLIGA Wasa. Och det VÄRSTA är att de inte ens kommer hem efteråt! Sedan ska de ännu äta ihop – så går de till någon restaurang och beställer VUXENHAMBURGARE – bara för att det ska ta länge! Så de får babbla ännu mer! Sedan sitter de där och ba ”Oj oj oj, att babbla är nog liiivet det”. 

Barn. Inte är de helt skit inte.

Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Live a little!

Linn Jung 

Äntligen klar sikt! I dag kom mina glasögon efter en maffig väntetid på 6 veckor. Känns kul att ha något som piggar upp i glåmighetens november. Även om det tar ett tag innan man vänjer sig vid nya glasögon (ugh, så snurrig man kan bli).

Det var en bra dag i dag. Efter några tunga. Har varit rätt så trött på mig själv och på det här späckade schemat. Det är inte det att jag inte orkar eller vill – det är mest det att jag är så osugen på att optimera hela livet. Ni vet, att veckohandla för att man måste – inte för att man vill. Göra scheman för fritiden. Gå och lägga sig tidigt för att man måste (inte för att man vill). Hela tiden ha koll på nästa steg. Urk. Igår blev jag så provocerad av mig själv när jag var så ofantligt sugen på ett glas rödvin, men jag sa ”njeah, måste nog låta bli för jag sover sämre sedan”.

LIKSOM: COME ON, LIVE A LITTLE!

Man kan inte välja bort vinet, njutet – ja, livet!

Därför slog jag till ikväll. Barnen har somnat. Sami jobbar natt. Hällde upp ett glas rödvin. Tog datorn i famnen och landade här i soffan. Tänker vara vaken länge. Ska bara njuta – och ta smällen i morgon, haha! Alltid kan man inte vara rationell. Åt choklad till kvällsmål också. Har blivit alldeles för dålig på att vara i stunden och skita i allt som väntar (allt det där som egentligen gör att jag mår bra).

.. ja, tills man vaknar dagen efter och vill slå sig med en gjutjärnspanna i tinningen.

Jajaja, nu ska här njutas! På med Netflix!

6 jobb som jag skulle söka (om jag inte redan hade ett underbart).

fullsizeoutput_dd4

Att vara en kreativ och hungrig själ i Svenskfinland har aldrig varit mer tacksamt. Medan jag själv spanade efter nya utmaningar kom det aaaldrig nåt kul. Jag väntade och väntade och väntade. Och det var väl det som var meningen – att jag skulle hitta Anna och vi skulle starta Bertills & Jung. Men ni som fortfarande söker!

Här kommer 6 fina jobb som ni inte vill missa.

1. Producent till X3M:s aktualitetsredaktion Fokus. Gjorde en sommar på X3M:s dåvarande aktualitetsredaktion för länge sedan och det var en superfin erfarenhet. Om du har ett intresse för samhälle, tycker om att göra content och gillar tempo, så skulle jag söka nununu. Här kan du läsa mer.

2. Svenskspråkig kommunikationsexpert till Herea. Herea är en finskspråkig kommunikationsbyrå med säte i Korsholm. Deras arbetsplatsannons har flimrat förbi mig på Facebook så många gånger de senaste dagarna. Är du kanske den de söker? Här kan du läsa mer.

3. Medarbetare till NK Bokföring. Går du igång på löneräkning och HR? Vår superfina bokförare Fredrik Norrlin rekryterar fler till teamet i NK Bokföring. Kontoret är i Vörå. Om du är sugen på mer information om jobbet, rekommenderar jag att du slår en signal till Fredrik på 050 5615839! Eller spanar in hans Facebook-sida här.

4. Tjejkoordinator till Luckan. Luckan i Österbotten söker en verksamhetsledare för ett projekt där avsikten är att höja kompetensen bland instruktörer, idrotts- och ungdomsledare om likabehandling och jämlikhet utgående från ett normmedvetet, mångkulturellt och inkluderande förhållningssätt. Wow. Behövs! Här kan du läsa mer.

5. Närvårdare till grupphemmet i Korsholm. Har jobbat med Folkhälsanhuset i Korsholm några gånger i höst och kan fortfarande inte släppa den här superfina bilden från deras Facebook. Eller den här! Om jag skulle jobba inom vården kan det nog hända att de skulle vara ett gott alternativ, men nu gör jag mig lite bättre på andra ställen, så jag ger jobbet vidare till någon som har rätt utbildning! Här kan du läsa mer.

6. Gott hjärta till Project Liv. Nå, det här kunde ni kanske gissa. Att jag skulle rekommendera den lediga posten för ”Ansvarsperson för Liv i vården”. Jag väntar sååå! Fram till söndag kan du ännu söka! Här kan du läsa mer.

Lycka till alla talanger där ute! Go get them.

Så mycket bättre: 9 bästa tolkningarna genom tiderna.

Som ni känner till är jag rätt usel på tv, men ”Så mycket bättre” på lördagkvällar har ändå någonting. Ändå skönt att hela familjen kan se samma program och äta ur olika godispåsar. Nivån har varierat kraftigt mellan säsongerna, men till skillnad från Fångarna på fortet, Gladiatorerna och andra vädervärdiga teveklassiker, så kan Så mycket bättre ändå bjuda på tillfälliga highs.

Just nu i skrivande stund har alla lagt sig raklånga i sofforna. Vi åt middag på stan efter Matheos träningar. Gick via Citymarket och fyllde på godisförrådet. Nu kan Så mycket bättre börja. Som uppladdning kan vi gå igenom:

9 bästa Så mycket bättre-
tolkningarna genom tiderna

 

1. Miss Li – Här kommer natten (2012). Den bästa låten den säsongen kom redan i det första programmet. Minns inte så mycket från den här säsongen – förutom att Darin och Maja Ivarsson var så uppenbart kära i varandra. Roligt förresten att det alltid ska finnas en sån här happy happy-hipppie-karaktär i varje säsong (Miss Li, Laleh, Miriam Bryant, Linnea Henriksson – oftast är de härligast av alla!). Nå, den här Pugh Rogefeldt-versionen gjorde hon oerhört bra. Den håller ännu 6 år senare.

2. Miriam Bryant – Ett sista glas (2015). Av alla artister som har deltagit i programmet hittills så är nog Miriam Bryant en av de allra härligaste. Så spontan och så underbart opretentiös i sin framtoning (visste inget om Sven-Bertil Taube och kunde inte ha brytt sig mindre). Alla tolkningar hon gjorde under hela säsongen var jättefina (velade mellan denna och att ta hennes version av Niklas Strömstedts ”Sista morgonen” till listan, men den här var ändå snäppet bättre).

3. Agnes Carlsson – En sån karl (2013). Den här fick egentligen komma med för att jag tycker Agnes behöver få lite cred för att hon drog och lyfte hela säsongen 2013 helt ensam. Tror det var den svagaste line-upen någonsin (man kämpade sig igenom programmen bara för att få höra Agnes låt sedan kunde man gå och lägga sig). Det här är en fullkomligt töntig låt (men den var väl barn av sin tid, så vi får ha överseende), men i Agnes version funkar den bra att springa till (den finns på min playlist ”Mysjogg”, heh). Agnes en sån begåvad snällis.

4. Laleh – Ängeln i rummet (2011). Känns absurt att det faktiskt var över sju år sedan den här kom. Minns att det blev en bra hit efteråt (sällan Så mycket bättre skapar riktiga hits nu för tiden – känns som om det aldrig kommer någon i klass med Petters Mikrofonkåt med September). Laleh var så gullig. Höll hög nivå hela säsongen, även om hon minsann hade bra sällskap i Eva Dahlgren, E-Type, Laleh, Tomas Ledin, Lena Philipsson, Timbuktu och Mikael Wiehe. Men ja, den här låten var bäst.

5. Timbuktu – Flickan och kråkan (2011). Den här gillade jag kanske mest för att jag inte hade hört den sedan jag var barn och mamma lyssnade på den på HÖG VOLYM när hon städade. Mamma hade någon underlig period när hon lyssnade massor på Wiehe. Mikael Wiehe och Eva Dahlgren och Thomas Ledin – och det här året var de alla i samma säsong! Fattades bara Per Gessle. Alla säsonger ska ju ha en obligatorisk rappare och det här året var det Timbuktu.

6. Darin – En apa som liknar dig (2012). Den här låten tillhör kanske inte mina egna favoriter, men man kan inte göra den här listan utan att ha med den eftersom den på något vis summerar hela konceptet. Tycker kanske att det här är receptet på hur man ska göra. Man ska ta en gammal låt och göra den till sin. Fast cirka tusen gånger bättre.

7. Stor – Mitt liv (2018). En låt från den här säsongen! Har inte riktigt fått ett grepp om Stor ännu. Han verkar så otroligt skör bakom sin hårda fasad. Gillar honom i smyg. Men svårt att veta (mitt i allt kan han visa sig vara en knäppis). Originallåten ”Mitt liv” hör inte till mina favoritlåtar, men den här refrängen med pojken från parken var väl ändå jättefin? Ja, vi säger så. Stors dag i dag förresten!

8. Jill Johnsson – Öppna din dörr (2016). Jill är alltid Jill – och hon gjorde många bra versioner under sin säsong (Himlen är oskyldigt blå, till exempel – aj så fin!). Gillade jättemycket Little Jinder i samma säsong, men nu när jag försöker hitta en av hennes låtar, så är de kanske bara så där .. halvbra? Kanske var det lika mycket hennes personlighet som var så skön. De här två var mina favoriter den här säsongen. Trodde på förhand det skulle bli Lisa Ekdahl, men nu när jag tänker på det så kan jag inte minnas en enda låt hon gjorde.

9. Albin Lee Meldau – Spela min favoritvals (2018). Tyckte den här versionen var så vacker. Den har jag för övrigt också lagt till på min mysjogg-lista. Kunde vara något som Håkan Hellström gjort. Skönt att jogga längs havet och lyssna på denna. Även om Albin är lite som Stor .. svår att få grepp om? Är han en wannabe eller ett original? Är han en tönt eller riktigt cool? Kan ej besvara frågan i detta läge. Kanske är han båda. Och det är helt ok det också.

Yes. Nu kan det börja. Häj!

Framgångspoddens Alexander Pärleros kommer till Vasa.

Ett av de första uppdragen vi fick inom Bertills & Jung var att styra upp ett riktigt toppevent för Finsk-Svenska Handelskammaren i Vasa. När man står där med sin nyfödda företagsbebbe blir man så glad när Kjell Skoglund knackar på dörren och säger ”Vad tror vi om vi skulle satsa riktigt stort i Vasa – och ni skulle hjälpa mig på traven?”.

Yes, yes, yes, sade vi och bollade många fantastiska namn innan vi bestämde oss för att testa Framgångspoddens Alexander Pärleros. Kanske dags för honom att besöka Finland? Alla nordiska ambassadörer tackade ja. Satu Huber och Mikael Jungner likaså. Och ja, Pärleros också! Wow!

pärleros

Nycklar till framgång – ledarskap i Norden

6 mars 2019 inträffar den här fantastiska dagen. Och fatta – vi bjuder på det här helt gratis! Också lunch och buffémingel senare (om vi någon gång ska fira lillördan så är det just den här dagen!). Vi har ett parhundra platser och du ska anmälda dig här.  Vi har bokat Stadshuset och jag tror inte det blir svårt att fylla det. Alla föreläsningar går på svenska, förutom Mikael Jungners (men vi har fixat simultantolkning för hela eventet så du kan ta med alla dina finska kaveris!). På Handelskammarens webb kan du läsa mera.

Tror alldeles ödmjukt och opartiskt att det här kanske blir årets event i Österbotten 2019. Vi önskar er varmt välkomna!


På seminariet stakar vi ut riktlinjerna för framtidens arbete och samhälle.

Norden hör till de regioner som har de bästa förutsättningarna för att ta klivet in i framtiden och bli en av vinnarna i en digitaliserad värld. Vi har teknologin, expertisen och fungerande strukturer. För att lyckas måste vi ta vara på våra styrkor och anpassa våra samhällen till ett nytt tidevarv.

Vilket typ av ledarskap behövs och vad avgör skillnaden mellan framgång och misslyckande? Vilka styrkor kan vi bygga vidare på och vilka brister borde rättas till? Vilka beslut borde de politiska beslutsfattarna fatta för att ta den nordiska modellen till nästa nivå? Vad borde vi göra gemensamt på ett nordiskt plan?

Anmäl dig här.

 

Nilla Fischer, tack!

Skärmavbild 2018-11-14 kl. 19.10.35.png

Ah, det finns så många fina förebilder i den här världen som vår. Ibland känns ju vissa saker bara helt hopplösa, men så kommer det någon underbar liten jävel och tänder till en igen. Tänkte på det i måndags när barnen hade tjatat på mig om att de ska få se första delen av Fotbollsgalan 2018. Den kom så sent, så jag ville säga nej. Men så sa jag i misstag ja.

Och tur var väl det, för där fick jag se en gammal goding – Nilla Fischer. Gåshudsmoment när hon vann Diamantbollen (kvinnliga motsvarigheten till Guldbollen). Gråthulken från helgen kom nästan igen. Det är något med kvinnor, som i samma rum som Zlatan, knyter handen i fickan och ryter till. Ugh, nerven i hennes röst var så bra.

Skulle nästan vilja skriva ett fanmail. Wow. Tack för att det känns lite bättre i en fotbollsmorsas mage.

– Om jag stod här i dag som man, med den karriär jag haft, så hade jag aldrig mer behövt oroa mig ekonomiskt igen, för mig och mina barn. Vi spelar för att vi älskar sporten. Vi spelar för livet. Därför vill jag säga till er tjejer: Sluta aldrig spela fotboll. Sluta aldrig kämpa för jämställdhet. Känn ingen tacksamhetsskuld. Vi är värda så mycket mer.

Precis som Nilla sa i sitt tal, så uppstår jämställdhet och rättvisa sällan av sig själv, utan man måste vidta konkreta åtgärder för att vi ska nå dit. Ojämställdhet inom idrotten är ju något som jag får brutalt kliande utslag av (det gör mig alldeles galen, milt sagt).

Centrum för idrottsforskning kan man till exempel se den här (något nedslående) grafen. Klicka på bilden för att ta del av mer statistik. Det skulle ju inte behöva vara så här.

fullsizeoutput_d44.jpeg

Det händer mycket inom idrotten just nu, både på junior- och seniornivå, men samtidigt – och som vanligt – går allt så låååångsamt. Uppskattar när sådana som Nilla påminner oss om att vi har lång väg att gå. Och att kvinnor ensamma inte kan föra den här kampen. Ska vi ha en jämställd idrottsvärld måste alla hjälpa till – också männen (hoppas Zlatan blev lika tagen som jag!). För visst kan det irritera en till vansinne, att hennes liv hade sett helt annorlunda ut om hon hade varit en man.

Men hey!

För att avsluta med en solskenshistoria:

I fjol namngav Nillas moderförening Verums GOIF byns idrottsarena efter henne. När arenan bytte namn från Sorkavallen till Nillavallen blev den enligt uppgifter den första idrottsplatsen i världen som uppkallats efter en kvinna. Fint ändå.

Här kan du se Nillas tal.

Sökes: Medarbetare med gott hjärta

I dag är en extrafin dag, för i dag gick Project Liv ut med sina rektyreringsambitioner i Vasa. Vi söker nu en medarbetare som ska sitta med oss på Bertills & Jung. Jag vet att det finns många varma, kreativa själar här bland mina läsare i Österbotten, som säkert gärna skulle jobba med att göra vardagen för långtidssjuka barn och deras familjer lite roligare.

Vad? Ansvarsperson för Liv i vården Hur? Projektanställd på 70 % När? Januari – december 2019 (eller enligt överenskommelse). Möjlighet till fortsättning.

Project Liv vill som sagt skapa mer glädje och trygghet i vardagen för långtidssjuka barn och deras familjer – oberoende av barnets diagnos. Med mottot ”to bring back a lost smile” är Project liv en starkt växande förening med fokus på drömdagar, glädje i vården och olika stödformer för familjerna.

Arbetsbeskrivning

Den vårdansvariga ansvarar för samarbetet med sjukvården och fungerar som huvudkontakt till vården. Den vårdansvariga bär ansvaret för Project Livs olika sjukhusleveranser (beställer, packar och levererar pysselpåsar, partypacks, föräldrakit) till barnavdelningarna samt ansvarar för de färgglada sjukhusinredningarna på sjukhusen och ambulanserna runtom i Finland. Hen bygger även upp samarbetet med övriga patientorganisationer, föreläser och jobbar med Project Livs synlighet i Vasaområdet.

Vi ser gärna att du har: • Lämplig yrkeshögskoleutbildning, till exempel sjuksköterska, hälsovårdare eller socionom • God muntlig och skriftlig förmåga i svenska och finska • Körkort och tillgång till bil • Erfarenhet från barnsjukvården (erfarenhetskunnig räknas som merit)

Men det är viktigaste är att du har: • Ett gott hjärta som står bakom föreningens värderingar • En brinnande passion för att glädja långtidssjuka barn och deras familjer i vardagen • Ett genuint intresse och ödmjukhet inför målgruppen • Ansvarstagande och noggrannhet • Social kompetens, initiativförmåga och kreativt tänkande • Förmåga att se helheter, kunna prioritera och fatta beslut • Förmåga att kunna tala engagerande inför publik • Förståelse av vikten av Project Livs insats i familjernas svåra livssituation • Vilja att utveckla det arbete som påbörjats inom Project Liv

Project Liv erbjuder meningsfulla och mångsidiga arbetsuppgifter – med glädjen hos det sjuka barnet i fokus. Du har stor möjlighet att utveckla föreningen och din egen arbetsbild.

Ansökan med CV inlämnas senast 25.11.2018 kl.16.00 till nina@projectliv.fi

Metod: Mycket mat.

Jag är ju en rätt så enkel människa – och kan således berätta att en av de bästa grejerna jag har läst i höst var när Blondinbella skrev att det är omöjligt att spurta i sin karriär om man ständigt är hungrig eller tänker på mat. Tog det till mig omedelbums och såg det som en absolut sanning. Herregud så man blir hungrig och trött nu när det blir mörkt! Har ni märkt?

Isabella skrev att hon brukar gå upp i vikt 2-3 kilo under de perioder under året när de har som mest att göra, hon äter alltså mer för orkens skull. Har tagit det som en målsättning nu under november. För faktum är att jag skulle kunna äta dygnet runt nu. Är så vrålhungrig hela tiden. Kanske försöker jag kompensera uteblivet dagsljus (som vanligtvis gör mig pigg) med mat. Bränsle som bränsle, liksom. Öser på!

I övrigt håller jag helt med i det första resonemanget. Ingenting här i livet blir bra om man går omkring och känner sig hungrig. I synnerhet om man är en sån här känslostyrd människa som jag, som inte alls kan fokusera eller tänka klart när magen kurrar. Allt skiter sig för mig om jag blir hungrig. Därför blev jag glad över påminnelsen: När jag ska jobba länge och effektivt, så ska smörgås- och bananbufféerna stå uppradade på skrivbordet. Yes. Kex? Choklad? Socker? Ja, kyllä!

Jag vet, jag vet. Socker är inte bra för kroppen. Men betraktar november som en slags krissituation. Jag är inte gjord för det här. Alls. Får bara tänka överlevnad just nu. Och då tycker jag faktiskt att socker är en rimlig metod. Ska man ta sig igenom detta är alla (alla!) medel tillåtna!

I krig, kärlek och november.

2018-11-13 07.29.26 1.jpg

Nr 17.

Fars dag! Man skulle kunna säga mycket om det, men vi har redan läst 438 pappahyllningar på Facebook. Ni ska få slippa det här.

För det var trots allt en fin helg att vara mamma. Jag sov alldeles för lite och gnällde alldeles för mycket, men däremot hämtade jag mycket kraft ur Milkens tekniktävlingar i Seinäjoki.

Jag har alltid vetat att Milea är ovanligt cool (så där krasst sagt har hon levererat under press since birth). Men det är ändå otroligt fascinerande att se hur vissa bara har det där i sig. Att vissa föds med tävlingsnerver. Jag vet ju att hon tycker om lagsport och trivs i sitt lag, men eftersom hon enbart har sysslat med lagidrott har jag aldrig sett henne tävla på egen hand. Fick se en helt ny sida i helgen.

2018-11-11 09.19.41 1

Milken (nr. 17) var den enda svenskspråkiga som hade kvalat vidare till distriksfinalen i sin åldersklass – och alla deltagare och funktionärer var således finskspråkiga. Jag klädde på mig en vit väst och följde med som saattaja på banan ifall hon inte skulle förstå något.

Inför varje bana kom noggranna finskspråkiga instruktioner, varpå jag upprepade allt på svenska. Och varje gång sa hon typ ”Det är lugnt, mamma, jag kan det här” eller ”Jepp, jag vet, det här har jag tränat med pappa, minimi tre beröringar och skott först efter vita linjen – det här kan jag”.

Man ba: Ok.

Vi funderade först om vi överhuvudtaget skulle åka. Tänkte att det säkert blir så håååårt motstånd (och för att jag kanske tycker att det finns roligare saker att göra 6.30 en lördagmorgon än att dra upp tre barn ur sina sängar och ensam köra till Seinäjoki i lera och duggregn). Men sedan ångrade jag mig på sista anmälningsdagen: Ähh, som förälder ska man uppmuntra! Skit samma hur det går – det är en fin erfarenhet i alla fall! 

Och så anmälde vi henne.

Kan inte påstå att det var ett beslut jag kom att ångra. Det var med stora, beundrande ögon jag fick se henne tävla. Så lugnt, så fokuserat, så lustfyllt. Tycker det är så stort att möta så där tufft motstånd och ändå kunna vara totalt avslappnad i sin egen insats. Det var max två försök per bana och det bästa resultatet räknades. Hon gjorde några missar, men ryckte på axlarna, laddade om och förbättrade. Aldrig sett på maken till mental styrka. Och när hon missade igen – så var det fine.

Här såg man verkligen stor skillnad på barn och barn. Eller ska vi säga: Tränare och tränare. Fick bevittna några skräckexempel på hur man inte ska göra som vuxen i tävlingssituationer (kan t.ex nämna pappa som skällde ut barn för usel insats på sista banan och barn som inte ens vågade försöka igen pga. rädsla för att misslyckas). Tänkte på hur värdefullt det är att BK:s åttaåringar får samma positiva bemötande – oavsett om de vinner eller förlorar. Igår såg jag medaljörer som grät för att de kände sig dåliga och föräldrar som oproffsigt stod bredvid och surade. Det var rent utsagt förjävligt att se.

Jag hade som sagt väldigt låga förväntningar på framgång innan vi åkte. Tror också att Milea tog det very cool. Vi kom inte för medaljerna – vi kom bara för att testa. Men jag såg redan på första banan att mental styrka kan vara helt avgörande. Att man vågar ta det lugnt och att man håller nerverna i styr (de som ville för mycket sjabblade lätt bort sig i all iver). Jag klockade inga tider på deltagarna, men känslan sa att hon låg topp fem på alla banor. Och jag såg att hon själv var nöjd efteråt.

Också när hon gjorde en helt galet bra insats på nästsista bana, men snubblade riktigt på slutet, och tappade irriterande poäng. Äsch, sa hon bara och drack. Axelryck. Nästa!

Två gånger hände samma sak. Riktigt nära skräll, men så olycklig miss på slutet. Men jag låtsades inte om det. Wow, skitbra! Vilken insats!

… vilket det faktiskt var. Hela vägen. Vi hade så roligt! Generellt tror jag på att bara fokusera på det positiva i tävlingssammanhang (man vet nog själv hur det ligger till med det dåliga). Lättare att ladda om när man är peppad. Tror inte vuxna tänker på hur mycket press de lägger på barnen när de ojvojar sig över deras ”misslyckanden” – en 8-åring ska inte behöva förhålla sin insats till en besviken farsa (det om något dödar lusten). Tror det är så viktigt att man får en glad famn – oavsett om man kommer först eller sist.

Det var hårda brudar i Mileas klass igår och jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att hon skulle stå sig så bra. Och när tävligen var över och flickorna skulle ställa sig på rad och poängen skulle presenteras var det bara bra fiilis i kroppen! Vilken stabil insats!  Så lugn! Så proffsig!

Speakern läste upp placeringarna från sjätteplats till guldmedalj och när Mileas namn inte kom på varken sexan, femman eller fyran, så landade storhulken överraskat i strupen! Herregud, hon kanske får medalj? 

Och när bronsmedaljen hängdes över huvudet på Milea Mannil fick en harkla sig djupt och pilla bort skräpet i ögat. Vilken dag! Jag var så stolt över att hon njöt.

2018-11-10 01.10.25 5

Tre centimeter längre satt hon i framsätet på vägen hem (med fyra portioner sushibuffé i magen – skojar ej – fyra!).  Så värt!

4 bra ögonblick från veckan som gick.

I november glömmer man hux flux bort allt vad positivt tänkande heter. Eller nu ska jag inte säga ”man” när jag egentligen menar ”jag”. Försöker tappert hålla gladlågan vid liv, men nästan en gång per dag slocknar den – och så får en kämpa igen! I skrivande stund sitter jag på 04.55-tåget till Böle och just i dag kan det vara riktigt hälsosamt att öva sig på att se livet från den ljusa sidan (om vi säger som så: varken sinnet eller staden var direkt jätteljus när jag hoppade på cykeln imorse!).

Men hey – vi ska se det från den ljusa sidan. Låt oss istället fokusera på fyra riktigt bra ögonblick från veckan som gått.

1. I onsdags var jag bokad i samband med Folkhälsan i Lappfjärds 80-års jubileum. Hade äran att föreläsa om mina egna erfarenheter kring utmattning inför en riktigt härlig publik. Det finaste var ändå efteråt när jag pratade med en bloggläsare som kom fram och berättade att mina texter och min blogg haft en avgörande betydelse för hennes eget tillfrisknande. Jag tänker nästan aldrig på min blogg ur det perspektivet – och det kändes riktigt varmt i magen. Liksom wow. Tack!

2. Igår hade vi ett kort och kraftigt möte med en nybliven frilansare som kom och kollade på ett hyresbord till oss. Jag frågade försynt vad hon tänker om framtiden och när hon i så fall kan tänka sig att överväga att flytta in (de flesta backar ändå, har det visat sig), så hade inga större förhoppningar om ett riktgivande svar. Döm om min förvåning när denna ivriga dam med tindrande blick sa ”Ja alltså, hur skulle det vara – kan jag kanske komma redan på måndag?”. JAAA! Mitt i allt har vi en ny i familjen. Eftersom jag är i Seinäjoki mest hela helgen blir det Annas man som får ta skruva-ihop-alla-ikeamöbler-nakkin (så där går det när man gifter in sig i ett företag).

3. I dag var det meningen att jag skulle delta i Yles livesändning av Näsdagen i Jakobstad, men det gick bara inte att få ihop det med tidtabellerna (jag sitter som sagt på tåget åt helt andra hållet just nu). Jag hoppas det går utmärkt för insamlingen ändå! I år stöder Näsdagen bland arbetet mot stympning och för att flickor ska få utbildning i Etiopien. Genom att skicka ett sms med texten Vega till numret 16499 stöder du näsdagsinsamlingen med 10 euro. Enkel grej att göra en fredag som denna! Håll hjärtat varmt.

4. Fick säga hejtå till vår praoelev igår, eftersom jag är på språng i dag. Sista dagen! Minns ni hur det var att vara på prao? Jag minns! Matilda har varit så duktig, punktlig och ambitiös. Har ju haft praktikanter på mitt förra jobb och tycker fortfarande att det är ursvårt att hitta lämpliga uppgifter. Man vill ju liksom inte visa dem förråden och säga ”Här! Red upp!”, utan på något enkelt sätt ge dem en liten inblick i hur vi jobbar. Det låter lätt, men är svårare än man tror! Ändå anser jag att praoelever hör till en viktig del av ett företags samhällsansvar. Det är skittufft att komma ut i arbetslivet när man är 15 år, så man får göra vad man kan för dem som behöver. Nu har vi haft vår första – och bra gick det!

IMG_2850

Nu går vi mot vinter! Byråns första. Yass!

Tack Svenskfinland för att allt är bättre nu än för 30 år sedan.

IMG_3557

Svenska dagen i dag, hörni.

Flera gånger i veckan slår jag huvudet i väggen och skriiiiker över hur mycket lättare livet skulle vara om jag skulle vara flawless på finska. För visst är det uppenbart, i det liv jag nu lever, att jag är född i en minoritet. Jag är inte ens i närheten av flawless.

Jag tänker ibland att jag måste vara en ovanligt obegåvad 32-åring som har varit utsatt för finska så här länge – och fortfarande stammar, ler hysteriskt och sväljer ändelserna i en hostning.

Språk är identitet. Och när jag tänker tillbaka på hur det var att växa upp på 90-talet så fanns det väldigt lite finlandssvenskt att spegla sig i. Det kom väl ett finlandssvenskt barnprogram en gång i veckan, men resten var Sverige-svenskt. Kanske fanns det någon finlandssvensk barn- och ungdomskultur någonstans, men den nådde mig aldrig långt ut på landet i Sannäs i Karis.

Vilket gjorde att man inte riktigt kände sig .. så viktig?

Jag minns att jag så gärna ville .. hmm .. hur ska jag säga? .. hitta ett större sammanhang? Var så avundsjuk på svenska och finska ungar som typ kunde ringa in till alla tv-program. Ha egna radiokanaler. Egna tidningar. Egna artister. Och alla tävlingar i Penny, Min Häst och Frida-tidningarna gällde bara i Sverige! Och där satt man i mitt emellan och hade liksom inget eget. När man någon gång råkade slå på teven när det kom något tv-program på finlandssvenska, så gick man nästan i taket! Stirrade med stora ögon!

Wow, där är någon som jag!

Minns när tv-programmet Hissen kom (åh herregud det var så braaaa!) och när ungdomsserien ”16” började (OMG!). Jag var antagligen alldeles för ung (jag var sju år 1993), men svältfödd på min egen kultur. Ville bara ha mer! Och på fredagkvällarna när jag och Lotta lyssnade på RadioX efter bastun. Lotta ringde alltid in och röstade på någon låt (jag vågade inte själv). Då fanns ännu inget X3M och ingen egen ungdomskanal, så det lilla man fick var en topplista på fredagkvällen. Fatta hur glad man var åt det – när man dittills bara fått sin beskärda del av Atte (Atte Atte han är här igen, min vän!).

Därför har jag varit så lycklig över att mina egna barn har fått ta del av så otroligt mycket finlandssvensk kultur under sin uppväxt. När de var små såg de på BUU-klubben varje dag. Och nu som större har de sett massor av bra webbserier på Arenan (de älskade till exempel Amanda och Sommarkollo – finns många av bra serier här). Extraroligt var det gången vi råkade gå förbi en Amanda-inspelning här på Brändö. Tror det är viktigt. Att finlandssvenska barn får se andra finlandssvenska barn.

För hur mycket jag än vill kunna finska, så kommer jag aldrig att bli något annat än det jag är: en finlandssvensk med rallyfinska. Och där har det kulturella en så stor betydelse för mig. Att jag får läsa finlandssvenska böcker, se finlandssvenska filmer, gå på finlandssvenska pjäser. Få ta del av miljöer och kontexter som är bekanta för mig. Att det görs kultur om sådana som mig, för sådana som mig. Då känner vi oss delaktiga. Då känner vi oss sedda.

I tider som dessa – när vi faktiskt inte kan ta våra språkliga rättigheter för givet – känns det tryggt och fint att vi har ett sånt himla bra kulturgäng i Svenskfinland just nu. Hohho så här finns många kloka författare, debattörer, tv-människor, skribenter, skådespelare, musiker, kulturnissar och mångmediala konstnärer! Ni ska ha ett hjärtligt tack att vi i dag har en mångfald som inte alls fanns för 30 år sedan.

Preach!

Pk-maffians missriktade skam.

Ny vecka! Ny tanke!

För en tid sedan berättade en kompis att hon på sin senaste semesterresa klimatskammades på insta (följare ifrågasatte och frågade hur hon hade tänkt klimatkompensera för flygen etc.). Jag trodde det mest var Blondinbella och stora influencers som blev ifrågasatta, men icke – också vi vanliga dödliga får vår beskärda del av frågorna. Vilket förvisso är bra. Men den här gången kändes det ändå lite missriktat när kompisen i fråga till vardags jobbar med hållbarhet (och lever ett ovanligt klimatsmart liv i övrigt – om man nu bortser från denna flajt).

Liksom: Måste man som människa göra allt rätt?

Alex och Sigge var inne på lite liknande spår i fredagens podcast. Att tiden vi lever i är så knäpp på det viset. Å ena sidan har vi rasister som häver ur sig värsta skiten överallt (vi har ett högerextremt uppsving över hela Europa och en Trump i Vita huset), och samtidigt har vi en så kallad (obs. ej mitt ordval) ”pk-maffia” som drevar sönder förhållandevis harmlöst folk på internet. De exemplifierade med att Schulman i sin Expressen-krönika slarvigt och olyckligt hade använt sig av adjektivet ”autistisk” för att beskriva en känslokall person. Det blev sedermera en twitter-storm kring ordvalet. Expressen tog avstånd och krävde ursäkt etc.

Nå kontentan var i alla fall: Att det i vissa fall känns så vrickat att vi ”går till botten” med ett felaktigt ordval i en krönika, samtidigt som rasister härjar fritt. Ungefär lika trögt känns det när en högst miljömedveten och klimatsmart person klimatskammas via dm:s – medan andra inte gör ett piss och går fria. Ibland känns det som om fel folk får skäll. 

Med det sagt säger jag inte att ordvalet var korrekt, eller att vi ska flyga ta flera långflajter per år. Vi behöver tänka igenom båda. Men ni fattar säkert vart jag försöker komma.

Trots den något nedsättande beteckningen (pk-maffian, pk-samhället – you name it)   har jag alltid älskat pk. Tycker om när saker och ting är .. ja, politiskt korrekta? ”Suuuck Sverige är så politiskt korrekt” hånar vissa, medan jag mest tänker: ”Åh, Sverige är så politiskt korrekt, underbart!”. Klart att man ibland ska ifrågasätta systemet, men gillar ändå en viss nivå av pk (det känns snällast så).

Men ja, tycker ändå det finns något i samtiden som skaver (eller som Schulman sa i podden: ”Ibland förstår man nästan gubbar som Claes Malmberg och Tommy Körberg som säger att de avskyr pk-samhället”).

Häromveckan nämnde jag (i ett större sällskap) att jag inte själv kan byta däcken på bilen varpå en person skrattade och sa: ”Pah, men du som är en sån feminist och jämställdhetsförespråkare – du borde väl rimligtvis kunna göra det själv!”. Ja ja ja. Jag andades in.. och öppnade munnen.

Men stängde den.
Log.

I don’t even.

Man skulle kanske kunna summera det så här: Alla som försöker göra en insats måste vara fläckfria – för annars gills det inte (urk!). Men de som inte gör någonting bra alls – är det någon som har tänkt på dem? Va va va? 

Nåja, nu ska vi inte börja veckan med så högt blodtryck. Kanske bäst att vi avrundar här! Låt oss vara riktigt ofullständiga och politiskt korrekta och härliga hela veckan! Välkommen november – nu ska vi kriga mot dig! Vapen? Mycket socker.

IMG_4755.jpg

Så som fler morgnar borde vara.

fullsizeoutput_cca

Wow. Ibland får till och med sådana som jag till det och förvandlas till en sådan som stiger upp före alla andra och gör banana cancakes före klockan slagit 9 (kunde förstås ha kallat dem för sina riktiga namn – bananplättar – men det lät inte alls lika frukostsexigt).

Det händer ju inte så ofta, men de få gånger det händer är man är ju inte så lite självgod när man får väcka de andra och hurtigt kvittra ”God morgon, frukosten är serverad!”. Att fota instagramvänliga frullebilder – dit räckte dessvärre inte orken. Jag var så fokuserad på att njuta av kaffet. Om det finns något här i livet som jag njuter av så är det morgonkaffet. Hohho så jag kan känna glädje i den stunden! Varje dag. Undrar om det är definitionen på sann lycka – de där fem sekunderna varje morgon när man avnjuter den första klunken. Ja? Ja!

fullsizeoutput_ccd

Precis när jag var klar med stekandet kom en sån här liten varm och gosig typ intassande i köket. Det kommer jag nog att ha svårast med när jag barnen blir stora. Får väl skaffa katter eller hundvalpar eller nåt för att kompensera. Barn är som bäst på morgonen och en sån här kram kan man nästan inte leva utan. Vi sket i gröten i dag och My åt två stora pancakes. Bara för att hon är så gullig!

Skrivbordsrealismen säger hej!

IMG_5325

Igår när jag tömde min kamera hittade jag en testbild som jag någon gång smällt av bara för att kolla att kameran funkar. Blev glad att se den eftersom jag tycker att den symboliserar vardagen just nu.

I bilden hittar vi en yoghurtburk med mandarinskal i (vi är rätt så urusla på att äta lunch i den här verkstaden just nu – det blir mycket mellanmål, mellanmål, mellanmål – just så där som man inte ska göra!). Vi hittar också tändstickor och några nerbrunna ljus (om det är något vi missbrukar här så är det tända ljus – man kan inte ha för många tända ljus – jajaja, famous last words).

Man hittar också reserverade Project Liv-mössor (de har sålt riktigt bra – här finns de om du vill beställa via webbshopen) och det finns urdruckna kaffekoppar (skönt att vi jobbar i en skön gemenskap där ingen hänger upp ”din mamma jobbar inte här”-lappar).  Här finns också måttband som My hittat i städskrubben och hämtat hit. Här finns egentligen allt man behöver för att ta sig igenom en dag! Mössa, vantar och sammetslampor. Parfymer på skrivbordet och läppstift i pennstället.

IMG_4116

Ha nu en riktigt härlig fredag, så ska jag försöka jobba iväg det sista! Häj!

.. och så lite Tintin på det!

I dag var en sån dag när jag på inga vis hade feeling att varva igång min inre köksa när jag kom hem från jobbet. Sami mötte mig i dörren på väg på nattskift, kylskåpet var tomt och hungern hos de små var stor (en extraspännande dag för mig – och kanske ännu mer spännande för min man, heh – eftersom jag och Anna har föreläst på ett seminarium för polisen i dag).

Så när jag kom hem sa jag: ”Nä vet ni, alla klär på sig! Nu drar vi till Tintin!”. Det har öppnat ett nytt hak två hus ifrån oss och om det var någon gång vi skulle testa det, så var det i dag!

fullsizeoutput_c95

Att mina barn hör till de matgladaste i hela världen – det  gör mig så glad. Om det är något vi delar i den här familjen, så är det kärlek till god mat. My var så ivrig att hon stal stora slimsor av gravad lax från Milkens Skagen-våffla och tryckt in FULLT i munnen innan vi hann hindra henne (vilket kanske inte uppskattades så där storligen av den gravade laxens ägare).

fullsizeoutput_c92

Jag hoppas att vi alltid ska kunna göra så här när barnen är vuxna. Umgås över mat i vardagen. Det här borde man göra oftare. Redan nu. Inte först senare. Bara dra iväg ut efter jobbet. Så skönt att bara få stiga in i värmen hos någon annan och bli serverad. Gott var det också! Tyckte vi alla. Så himla schysst personal dessutom.

fullsizeoutput_c96.jpeg

Kan ju också tillägga att jag fick exakt 0 av 10 jordgubbar från min egen portion. Finns det förresten något som signalerar småbarnsförälder mer än mjölk med sugrör? Nä.

fullsizeoutput_c9b

Om jag häromdagen sa att jag minst en gång per vecka ska försöka vara riktigt nöjd när jag kommer hem, så kanske den dagen var i dag. I dag var en bra dag. Bra möte på morgonen. Fina diskussioner när jag föreläste (och faktiskt roligt att få lyssna på Anna som pratade om ledarskap och HR-frågor – ändå rätt sällan vi föreläser på samma plats!).  Och så god mat på det! Bara 100 meter från ytterdörren.

Allt annat får vänta. Ikväll ska vi bara vara glada!

Om att jobba med målsättningar och belöningar.

fullsizeoutput_c6a

Så här ser Finland ut just nu. I en småstad nära dig. Det är grått. Fuktigt. Och så isande kallt när vinden viner in under kappan. Den här vägen gick jag hemåt idag efter jobbet. Och det slog mig: Jag har inte bloggat på 3 dagar! Wow, det måste vara något slags rekord.

De första ljuva smekmånadsveckorna är över nu. Nu är det hårt arbete och svettigt grovjobb som gäller. Allt det vi sålde in i höstas ska nu produceras och vi jobbar som små söta svin för att hålla huvudet ovanför ytan. Lär mig mycket om mig själv (att jag är en gnällare t.ex – jag är så överraskad över hur neggig jag är, haha) och lär mig mycket om omvärlden (fatta hur många spännande människor som passerar i mitt liv varje vecka!).

I morgon fyller vi 3 månader jämt. Det är ändå en svindlande tanke att vi bara har funnits i augusti, september, oktober. Jag tycker om att jobba mot tydliga målsättningar. Och med tillhörande belöningar. I höstas satte vi en ribba som vi skulle nå över fram till jul. Om vi når dit skulle vi få unna oss någon ansiktsbehandling och massage – och sedan bastu och skumpa i Wasaborgs poolavdelning efteråt. När vi i veckan kollade siffrorna ser det ut som vi är en pikipikiliten bit ifrån. Det börjar sakta dofta spa!

*slår imaginära kullerbyttor*

IMG_4658

Däremot borde jag kanske jobba lite mer med inre målsättningar. Det är lätt att mäta sig mot budget och omsättning, men det är inte lika enkelt att mäta sin egen level. Just nu lever jag efter en strävan att åtminstone en dag per vecka gå hem och vara nöjd. Och vet ni, det är ursvårt. Anna sa senast igår att jag måste försöka räkna upp vad jag har gjort efter en dag på jobbet – istället för att fokusera på det som blev ogjort.

Håller fullständigt med (gör ju massor bra varje dag!) men det är ju tyvärr bara det ogjorda som pinar på (även om jag gör massvis av bra grejer, så är det ju inte direkt så att jag vilar i stoltheten över mina värv kvällen lång).

Sami suckade djupt när jag klockan 22, efter att barnen hade somnat igår kväll, klädde på mig jackan och tog tre Ikea-kassar under armen och sa ”ajöss, nu måste jag fara till kontoret och bygga en poddstudio”. Men så här är det nu. Jag kan inte lassa över ansvaret på någon annan (typ en chef eller så). Det som är ogjort är ogjort. Och det är enbart och blott mitt ansvar. Men en dag varje vecka – ja, då fan. Då ska jag vara nöjd! I dag var nästan den dagen.

…tills jag kom hem och insåg att jag hade glömt en viktig grej. Men hey, i morgon är en ny dag! Det jag egentligen ville säga var att jag uppskattar tydliga målsättningar och delmål. Då är det lättare att ta sig framåt (även om det uppenbarligen inte så lätt att verkställa de inre).

Belöningar är livet!

Dagens outfit: Casual.

Till skillnad från våra andra barn har den yngsta ett medfött – och senare välutvecklat – intresse för styling (det finns en mycket synlig orsak till att jag kallar det för intresse – skulle vara lite försiktig att kalla det för begåvning i det här skedet, heh). Redan innan My lärde sig gå satt hon innanför dörren och prickade in sina små oförstörda fötter i våra svettiga jätteskor.

Nu vet det här med styling inga gränser.

Oftast räcker det med mössa, handskar, en medalj (alltid minst en medalj!) och ett par skor, men ibland bjuder hon till med smycken och halsdukar (eller Samis någon gammal t-shirt nonchalant slängd över axlarna). Sedan går hon runt och känner sig urcool. Eftersom det var söndag i dag blev det väldigt casual med bara Matheos skor, en medalj och Mileas vinterhandskar.

En snabb blick i spegeln, nöjd nick. Ei muuta ku menoks.

fullsizeoutput_c3cfullsizeoutput_c44fullsizeoutput_c42fullsizeoutput_c45fullsizeoutput_c3f

Recension: Maria och demonen.

Skärmavbild 2018-10-27 kl. 18.56.42.png

Igår skulle jag gå och lägga mig i god tid vid 20.00 (skulle tidigt upp och jobba på mässan i dag), men det gick inte riktigt vägen efter att jag såg att ”Maria och demonen” hade släppts på Arenan.

Har väntat på den. Dels för att det är Ben som har gjort musiken, men också för att jag tyckte så otroligt mycket om ”Tills cancern skiljer oss åt” som J-O Svarvar gjorde för något år sedan. Den är faktiskt en av de bästa svenska dokumentärer jag har sett, i hela mitt liv faktiskt.

Men nu var det vuxenanorexi på agendan.

Om ”Tills cancern skiljer oss åt” var en skriande smärta från början till slut (aldrig varit så plågsamt att se två människor som älskar varandra rivas ifrån varandra så där hjärtskärande) så resulterade ”Maria och demonen” i spända frustrationskäkar i 80 minuter. Aggghh. Sluta ljuga för dig själv så dääääär! Man vill skaka om henne och säga ”Fel fel fel fel, du har fel fel feeeeel – hör du inte själv hur korkat det låter?”. Men det skulle förstås inte hjälpa.

Det är ju det som är det knepiga i sjukdomsbilden.

Tycker det är så smärtsamt att se hur en sjukdom totalt kan förstöra en människans förmåga att se nyktert på ett liv. Att en så där smart kvinna (dessutom utbildad på området) inte kan se hur trotsigt och envist hon håller fast vid något som gör henne illa. Viktigt att påminnas om att intelligens inte alls har något med det här att göra. Att ha en så där fin man och fina söner – och ändå sjabbla bort värdefulla dagar. Det river i en. Hur kan det finnas så där tröga sjukdomar?

Täcket blev blött när Maria pratar om äktenskapet mot slutet. Vill inte. Vill inte.

Vill inte.

Tänker också att anorexi är en så osympatisk sjukdom (nå, säg den sjukdom som inte är det!).

Läste en svensk undersökning från i år som visade att antalet personer som lider av ätstörningar har ökat med nästan 40 procent de senaste 10 åren. Hit räknas anorexi och bulimi – självsvält och hetsätning – lite oklart hur det var med ortorexin (vad ortorexi egentligen innebär brukar det ju finnas lite oklara förklaringar på). Men ändå, det är ingen liten ökning på 10 år (ugh!). Tycker det är bra att någon breddar synen på ätstörningar. Det är inte bara en sjukdom som drabbar tonåringar. Vem som helst kan. Viktigt att minnas!

Jag blir berörd av filmen (gråter några trötta fredagstårar här och där), men också störd. Det känns underbart när hon – via hästarna – närmar sig kärnan till problematiken (som tittare vill man ha ett svar – och man får ett). Men sedan går det så attans snabbt på slutet att det inte känns trovärdigt (jag vill tro, men tror inte det minsta på att hon faktiskt är frisk). Tvivlar lite så där att: sägs nu detta för att filmen ska få ett lyckligt slut? Ni vet.

Men det sagt får vi ändå vara glada för att Maria gläntade på dörren till en tabubelagd värld. Skönt att se att psykisk ohälsa inte börjar vara någon big deal längre. Allt fler vågar berätta!

Själv gick jag i alla fall till sängs med lättat hjärta. Herregud så skönt att jag inte har ångest mera! Den där känslan – när Maria vrider sig om natten – dit vill man inte igen. Fy fan. Så tacksam för att få vara ångestfri och frisk och stark! Så många som är fast i diverse demonen. Kommer alltid att känna för dem.

Klart sevärd film!

3,5 näsdukar av 5.

Här kan du kolla.

Det är inte alltid jättelätt att vara rationell.

Processed with VSCO with  preset

I den här fasen av mitt liv är det mycket att stå i. Det är svårt att få alla pusselbitar att rymmas i ett dygn. Man pusslar, man stuvar om och man ligger i. Ändå är det nästan alltid någon udda del som saknas – eller plötsligt har man tre för många. Dear Lord, så jag ömmar för min förmåga att räcka till just nu.

Jag kom från en fantastisk tid. Den här tredje mammaledigheten var något av en gudagåva för mig. Jag var så fruktansvärt zen. Så utvilad, så rofylld, så i fas med mig själv. Jag försöker komma tillbaka till den känslan. Om det var något jag var bra på i fjol, så var det att räcka till.

Varje dag (nå, inte alla, men nästan) jag lade mig kände jag: ”Wow, i dag var jag skitbra!”. Jag hann med mig själv, jag hann med vänner, jag hann med barnen. Just nu är det egentligen helt orealistiskt att jag skulle hinna med allt det (harsch fact: ingen som nyss har gjort en storsatsning som företagare kan det). Och just därför skulle jag vilja hitta någon ro i vetskapen om att det förmodligen kommer att vara så här länge nu – men ÄNDÅ ska jag kunna slappna av om kvällarna och njuta av livet.

Jag är sämst i världen på att ha saker på to do-listan och samtidigt njuta av stunden. Om det är något jag beundrar så är det folk som ba ”Tjolahej, klockan är 16.00. Workmode off!”. Och så var det inte mer med den saken. Det kunde jag förvisso som anställd. Men nu är det så mycket mer som står på spel (kan inte riktigt släppa den stressen).

Och det är ju rent korkat att tro att jag någon gång ska få to do-listan under kontroll (och det vill jag ju inte riktigt heller, eftersom konkursen då står för dörren). Därför måste jag bara träna-träna-träna på att stänga av jobbet när jag går hem. Annars blir jag en olycklig människa till slut. Ah, så det är svårt att vara rationell!

Det låter ju så lätt!

Jag är i grunden en livsnjutare av rang. En som tycker om att lata sig, äta god mat, gå långa promenader, hänga med folk, mysa med barnen, läsa böcker, se serier med Sami sent om kvällen och vara allmänt oproduktiv. När jag får min beskärda del av det är jag i balans. Nu är det svårt att hinna med alla de här sakerna som egentligen triggar kreativiteten (finns inget som får mig att dö så mycket inombords som att fylla hela livet med jobb).

Men jag har också det i baktanken hela tiden: Så som det är nu kommer det inte alltid att vara. Början är alltid hårdast. Någon gång ska vi få skörda det vi krigar i vinter. Och om det är något jag är bra på, så är det att kriga! Däremot är jag så uruuuuusel på att känna ”Wow, jag räcker till!”. Går istället omkring med ett gnagande samvete för att jag själv anser att jag inte hinner med i det tempot jag skulle vilja.

Vill.
Sluta.
Med.
Det.

Sa faktiskt till mig själv i dag när jag kom bärande på två stora väskor, en vagn och en My på väg till parkeringen – att nog banne mig får jag vara nöjd när jag har harvat en lång dag med en ettåring sedan klockan 6.30. Fixat möten och jobb. Dammsugit på kontoret, tvättat golven, dammtorkat (och till och med köpt blommor!). Jag var så trött i armarna när jag skulle vika ihop vagnen i bakluckan att jag sa ”Nee-e, i dag tänker jag inte slösa mer energi på att ha ruttet samvete – inte klokt hur duktig jag har varit i dag!”.

Bokade till och med en kvällspromenad med Jenny för att styra bort tankarna.

Wow!

Och nu känner jag mig riktigt nöjd. Men hey – det var egentligen bara det jag skulle fråga: Hur bra är du på att stänga av to do-listor som pockar på? Hur gör du för att vara fri i hjärnan efter jobbet? Har du en of-off-knapp? Har du något bra tips på hur man kopplar bort borde-tankar när man ändå inte kan verkställa dem? Jag menar, efter jobbet har jag fullt upp med att älska ihjäl en familj (kan inte verkställa ogjorda jobb då!).

Tack för att ni är mina livslevande coacher just ikväll!

Racer mitt i natten.

Aldrig känner man sig så levande (och samtidigt så död) som när man cyklar genom ett beckmörkt Vasa klockan 5 för att ta det tidiga tåget mot Helsingfors. Det är tyst, kallt, kusligt och tomt. Men tycker ändå om det. Känns som jag har ett försprång mot världen.

Smög förbi svärmor och svärfar på gästsängen i morse och stängde dörren efter mig så tyst jag bara kunde. Mötte grannen och hunden i trappan. Huomenta, huomenta. Och så trampade jag så hårt jag kunde mot tågstationen.

Någon gång här i höstas, när jag cyklade mot samma pyjamaståg, i ett lika tomt och tyst Vasa, cyklade en märkbart påverkad person upp jämsides med mig. Han vinglade, viftade med armarna och pratade högt (oklart om det var åt mig, oklart om han alls registrerade min närvaro), och jag trampade hårdare hårdare hårdare för jag blev ju lite skrämd. Har lite svårt med oberäkneliga personer mitt i natten när inga andra människor finns omkring. Men hur hårt jag än cyklade kom han ändå lika hårt efter. Och vinglade av och an bredvid mig (huu). Mumlade argt och osammanhängande.

Det hela slutade med att jag våndades med monumentalt dåligt samvete hela dagen, i och med att han plötsligt tappade balansen och föll med cykeln när han körde in i betongklumparna som finns på cykelvägen nedanför på Brändöbron. I 0,2 sekunder sade min magkänsla att jag skulle stanna och se om han var okej, men det var något med överlevnadsinstinkten som sa ”nej, kör nu för fa-aan!”. Så jag kollade försiktigt över axeln och såg att han rörde sig, och sedan trampade jag så hårt som jag aldrig har trampat mot Anna som väntade på stationen.

Sånt där kan verkligen få mig att må skit.

Att, som man skulle säga i en Hollywood-film, leave någon behind. Men har blivit bättre med åren. Tänker att jag inte får vara dum heller. Mitt i natten kan jag inte gå fram till ropande, förvirrade, synbart påverkade personer – så är det bara. I alla fall inte om jag vill sejfa mitt fortsatta liv här på jorden. Vill alltid komma hem till kvällen.

Därför cyklar jag numera i galenskapsfart genom natten. I dag gick det alldeles utmärkt. Inte en själ var ute. Där framme väntade tåget vid stationen. Vagnen var varm, trygg och tyst. Kaffet var varmt och jag fick vila en stund.

Nu väntar en fin dag!

fullsizeoutput_975

Samma plats dagtid, så harmlös, så harmlös.

Samlar på positiva förebilder.

Nu som då händer det att folk hör av sig för att fråga lite kring sätesförlossningar. Bara i höst kan jag räkna till tre stycken. De som mejlar står ofta i ett vägskäl. Våga föda fel väg eller begära kejsarsnitt. Jag brukar säga att det gick urbra för mig, att man kan lita på proffsen (rekommenderar de, så kan man bra gärna give it a go!). Efteråt händer det att de mejlar och tackar. ”Tack för att du delade din positiva erfarenhet – hade aldrig vågat testa utan den!”.

Nu som då händer det att folk hör av sig för att fråga lite kring prematurbarn. ”Tack för att du delade din positiva erfarenhet, hade aldrig orkat eller vågat hoppats utan den!”.

Du har säkert egna exempel. När man har tänkt: ”Men alltså, det gick ju för dem! Nu banne mig testar jag också!”. För egen del har sporrande förebilder en så stor betydelse för hur jag agerar framåt. Goda exempel är mer eller mindre avgörande för mig när jag ska ut på nya vatten. Om man vet att någon annan har gjort det förr – och det har lyckats – känns det ganska lugnt.

Det är görbart.

Ibland är jag så envis att jag tänker att vissa saker är görbara trots att jag inte sett någon annan göra det. Eller som en viss Nelson sa:

“It always seems impossible until it’s done.”

Jag såg på Facebook att min frissa Emmas företag fyller 1 år nu. Minns så väl när jag träffade Emma på Brändö före hon och Sara tog steget ut och startade Ekta. Den där pirriga, nervösa känslan när vi åt glass runt fontänen. ”Visst stöder du mig om jag vågar?”. Men herregud, klart jag gör!

Och hur bra det fungerade för mig, när jag sedan stod i samma sits, påföljande sommar. Tänkte då mycket på Emma. Om Emma vågade – ja, då vågar jag nog också! Om Karin vågade! Om Peppe vågade! Om Sonja vågade!

Det är så mycket lättare att spegla sig i andra om man har den möjligheten.

Jag bollade bland några alternativ i våras när min mammaledighet sjöng på sista versen, men det var ändå hela feelingen kring Emmas och Saras företagande som lockade mest. Att vara en liten enhet som bygger sina egna ramar kring snällhet och jävlaranamma. Jag såg vad de vill skapa – och beundrade det.

Och precis som jag sa: Ibland är jag så envis att jag tänker att vissa saker är görbara trots att jag inte sett någon göra det. Som det här med barnvänliga jobbmiljöer, till exempel. Hoppas att vi framtiden kan få se någon tänka ”Men det funkade ju för Linn och Anna – kanske det funkar för oss också! Let’s do this!”.

Jag vet inte om det är bara jag eller om det anses lite barnsligt (och löjligt) att ha förebilder och idoler. Fast i och för sig är det kanske inte riktigt samma sak att okritiskt dregla framför Nick Carter i BSB som att se Emma driva ett företag.  Men själv tycker jag det är så värdefullt att identifiera person som jag känner igen mig själv i – och som gör någonting som jag också skulle kunna göra.

Att se att något är görbart gör underverk för motivationen.

Som när det händer bra grejer för klimatet. När något land har gjort åtgärd X som resulterat i Y. När någon kommun lyckats riktigt bra med integrering i olika former. När någon chef gjort något som har förändrat hela organisationen i rätt riktning. När det händer nydanande attitydförändringar inom idrotten. När någon människa lyckats göra något helt otänkbart – ja, då kan jag bli så inspirerad att jag går i bitar.

Just därför tycker jag det är så fint med sociala medier. Här har vi en utmärkt plattform att dela positiva historier. Som kan vara helt avgörande för hur vi vågar spela våra kort. Tack till er som delar och visar att människan är otroligt kapabel!

IMG_3557.jpg

Milea fyller för övrigt 8 i dag. Wow.