Och så kom då dagen när jag motvilligt, motsträvigt och trotsigt vaknade till min trettionde födelsedag. Jag tyckter innerst inne det är asjobbigt (det senaste dygnet har jag fått jobba på livslusten). Mina senaste födelsedagar har ungefär sett ut så här:
20 år – jee, hurra, grattiiiiiis jag!
21 år – jee, hurra, grattiiiiiis jag!
22 år – jee, hurra, grattiiiiiis jag!
23 år – jee, hurra, grattiiiiiis jag!
24 år – jee, hurra, grattiiiiiis jag!
25 år – jee, hurra, grattiiiiiis jag!
26 år – jee, hurra, grattiiiiiis jag!
27 år – jee, hurra, grattiiiiiis jag!
28 år – jee, hurra, grattiiiiiis jag!
29 år – jee, hurra, grattiiiiiis jag!
30 år – SLUTA GENAST!!!!!!!!!!!
Men nu är jag över på den andra sidan, vare sig jag vill eller inte. Folk i min omgivning har varit väldigt övertygande om att allt (vardagen! livet! människan!) börjar vi 30 – inte tvärtom, som jag har gått omkring och inbillat mig. Och tänka sig – i mitt stilla sinne börjar jag tro att de har rätt.
Mina kollegor Johanna och Christine har t.ex lärt mig att man vid 30 får hänga på sig i en osynlig pondusväst. Det blir automatiskt mer kraft i orden efter 30. Rösten blir med övertygande. Då går man in i håll käften-åldern. Det blir helt enkelt lättare att bli tagen på allvar. Lättare att vara sann mot sig själv.
Har själv märkt av det de senaste åren – att det blir allt svårare att svälja bullshit. Förr var det lättare att tålmodigt ta emot osakligheter, men ju äldre jag blir, desto mer snälla, håll käften blir det. Kanske inte så där att man ropar ut det i luften, men att man kallt väljer bort sammanhang, människor och situationer som man inte orkar slösa energi på. Slut på pärlor och svin, helt enkelt.
Det frigör istället tid för människor som orkar lyssna, som ger mig värme, som ger mig tankemotstånd, som gör mig klokare, som får mig att skratta, som ger mig utrymme att växa, som vill mig väl, som ger mig kraft och stöd, som bromsar mig, som stärker mig. Och som jag bryr mig om.
Min avoga inställning till 30 bottnar väl egentligen i mina föreställningar om omvärldens förväntningar. Själv har jag ju redan för länge sedan insett att jag aldrig kommer att bli traditionellt vuxen (vad det nu sedan kan tänkas innebära, hah). Jag har ett foto från Disney world i Florida där det finns ett Walt Disney-citat som det står typ ”Att åldras är ofrånkomligt – att bli vuxen är frivilligt”. Hittar inte den bilden nu, men har alltid smyggillat den formuleringen.
Har alltid undrat varför jag har så mycket emot vuxenhet. Men jag tror jag alltid har förknippat vuxenlivet med ett slags bromsande. Begränsningar från alla håll. Barn, lån, partners, släkt, jobb, hamsterhjul. Vissa blir ju så himla bekväma och tråååkiga, vet ni? Tänker att jag ska förlora glädjen och gnistan i att utforska. Tänker att jag mitt i allt – över ett natt – ska tappa det som alltid varit kärnan i mig; framåtrörelsen.
Vad jag kanske först nu har insett är att man inte slutar utforska för att man blir gammal (tror mera på att jag blir gammal först när jag slutar utforska). Tvärtom blir det lättare att utforska sig själv, andra och världen när man har lite erfarenhet i ryggen. Och därför tror jag 30 är en helt ok ålder att befinna sig i. Tillräckligt ung för att ha driv, tillräckligt gammal för att slippa trampa i diverse fällor.
Men ja.
En måste bara acklimatisera sig lite först.
Jee, grattis jag..?
Forever Jung 