Nu ska jag berätta om en aha-upplevelse. Eller ett brytningsskede. Eller vad det nu kan tänkas kallas när man känner ”Shit, tänk att det här faktiskt händer! Nu börjar en ny era i mitt liv!”.
För någon vecka sedan hade vi ett fredagsmys med Sevendays-bloggarna på Fondis. Det började precis samma tid som ett barnkalas som Milea var bjuden på. Och som den goda mor jag är, så skjutsade jag såklart henne först, och blev således försenad själv.
Kände för övrigt så stor igenkänning när jag läste Linn Ullmans bok ”De oroliga” nu under semestern. Om det var något som var totalförbjudet under hennes uppväxt så var det att komma för sent. Säger inte att mina föräldrar var lika hardcore tidsnazin som Ingmar Bergman, säger ba att detta gjorde mig till världens sämsta för-sent-kommare. Jag kommer i och för sig väldigt sällan för sent. Och kommer jag, så har jag sån monumentalt stor ångest att jag knappt kan sitta still.
Man.
Kommer.
Helt.
Enkelt.
Inte.
För.
Sent.
När vi ska iväg någonstans alla fem så slutar det nästan alltid med att vi nervositetsbråkar, eftersom min man blir skiiiitstörd på att jag stressar (jag hävdar ju prompt att jag inte stressar, utan jag försöker bara se till att vara ute i god tid). Men jag vet att han har rätt, egentligen (det här är ett vidrigt beteende som jag vill jobba bort).
Men ja, tillbaka till den där fredagkvällen. Jag satt i bilen, hade just släppt av Milea hos sin kompis och hade cirka 10 minuter kvar till stan. Plus den tid det nu tar att hitta en ledig parkeringsplats och småspringa till platsen. Kände paniksvetten komma när jag krasst räknade med att bli sisådär 20 min sen till restaurangen. Andningen går upp i halsen. Sitter otåligt i bilköerna. Pratar högt med trafikljusen. ”Meeeee kom igeeeeen dåååårååååååååååå-ååååh”.
Men jag har ju jobbat en hel del med min andning, med min ångest och med min förmåga att påverka dessa. Så där och då slog det mig – FÖR FÖRSTA GÅNGEN NÅGONSIN – att ”HEJ, det här är ju helt onödigt!”. Jag kan faktiskt bryta det här urusla stressbeteendet. Om jag vill kan jag bryta det här mönstret. Tänk!
För hur vi än vänder och vrider på det – det finns ingenting som kan få mig snabbare till Fondis denna afton. Det hjälper inte att jag andas i halsen. Det hjälper inte att jag ropar åt trafikljusen och det hjälper verkligen inte att jag sitter med spända ben och halvgasar.
Utan jag kan (faktiskt!) helt totalt skita i att angsta.
Tänk!
Ba slappna av.
Det här låter nu direkt LÖJLIGT, men det var liksom en så otroligt stor grej för mig att bara luta mig tillbaka och ta ett djupt, skönt andetag och ba ”aaaah”. Det få ta den tid det tar. Jag kan bara åka med. För det enda stressen bidrar med är dålig fiilis, och med dålig fiilis vill man inte åka ut på fredagsmys.
Och i 32 år har jag gått totalt upp i dylika känslor. Vet ni? Känt sån saaabla angst över små grejer som inte går enligt min – eller andras – regelbok. Nu kunde jag bara slappna av i kroppen och låta Ingmar Bergman vända sig i sin grav. Ingen kommer trots allt att gå bananas om jag kommer för sent.
Många bra grejer har kommit fram i sviterna av min utbrändhet. Men just det här med att ta makten över angst och stress är nog ändå det bästa. Får nog fortsättningsvis vara aktsam för att inte svepas med i de irrationella känslostormarna, men det rationella vinner allt större mark. Och det är så skö-hönt. Ni fattar inte! 32 år av okontrollerad dålig fiilis schwung in i sopkorgen.
Den dagen trodde man ju verkligen inte att man skulle få uppleva.
När man var 20 minuter försenad. Och ändå kunde luta sig tillbaka. Och dra upp volymen i bilstereon. Sjunga lite (nu menar jag förstås ”sjunga lite” – på den fronten är allt som förr, Celine Dion och jag sjunger inte rena stämmor). Hittade sedermera ingen bra parkering. Parkerade ungefär i Umeå. Men gick ändå in på Fondis med fullt normal puls och gott humör. Hade en jättefin afton med bra typer runt bordet. Tänk att man kan träna upp sånt som ligger under pannbenet.
SÅ HIMLA STOLT!
Forever Jung 