Etikett: Amanda Schulman

Om jag ändå hade…

En orsak till att jag uppskattade babytiden alldeles monstruöst den här gången var det faktum att My sov som en annan konung. Om hennes crazy nights inte ryms på ett finger så här långt, så ryms de i alla fall på en hand. Inatt vid femtiden väckte hon mig och jag hade svårt att somna om (själv somnade hon förstås om omedelbart, hmpf). För att söva mig bättre pluggade jag en podd i öronen. Blev veckans Fredagspodden.

Det lilla jag hörde innan jag återigen sjönk in i dvala var att de pratade om ”om:et” som snuttefilt. ”Om jag ändå hade en pojkvän”, ”om jag ändå hade ett jobb”, ”om jag ändå hade pengar”, ”om jag ändå fick ett barn” och ”om jag ändå vore smal”.

– Om jag ändå vore ..
– Om jag ändå hade ..
– Om jag ändå hade låtit bli ..

Om om om. Om:en som stoppar oss från att bli nöjda. Och när vi väl har kommit fram till om:et, nått upp till den eftersträvade målbilden – ja, då kommer nya om. Såg förresten första delen av  Mia Skäringers serie Kroppshets igår kväll. Som passande nog heter ”Vi är ju hjärntvättade att tro att vi inte duger”. Hänger lite ihop med den här tematiken. ”Om jag ändå gick ner lite i vikt, så..”.

Amanda Schulman var inne på det i podden också, att lyckan som tillstånd är en av de största myter av vår tid. Att många tror att lyckan kan bli ett permanent tillstånd som genomsyrar hela livet, när lyckan i själva verket tar sig uttryck i små, små fragment i vardagen. Små ögonblick här och där. Ett jobb, en pojkvän, pengar eller 10 kilo mindre – de skapar sällan de där långvariga lyckokänslorna vi eftersträvar.

Tänker på mina egna om just nu. Jag har fått gå igenom några smällar för att kunna släppa om:en som tär på mig. En snabb genomgång av mina nuvarande handlar de facto om faktorer som fungerar upplyftande istället för nedbrytande. Det enda akuta om:et handlar kanske just om balans. Om jag ändå fick umgås lite mer med mina kompisar, gå på fler skogspromenader och ha mer kalas i vardagen. Just i uppstarten av ett företag blir det mycket jobb kvällstid och mycket som ska processas i hjärnan.

Om jag ändå hittade lite mer balans.
… och det tror jag absolut är möjligt!

Den fasen vi just nu går igenom är krävande. Man lär sig mycket nytt och det tar tid att hitta rutiner och arbetssätt. Mina om handlar kanske mer om att skala av än att lägga till. Om jag ska orka leverera på topp i trettio år till behöver jag jobba smart. Då behövs många kompisar, många skogspromenader och mer kalas i vardagen. Men om:en ska inte finnas för att hindra mig från att känna wow-känslor just nu.

Men å andra sidan: Jäkligt lätt att säga för en priviligerad människa.

Frisk. Gift. Tre barn. Jobb. Stabilitet i vardagen.

Det är klart som korvspad att det är lätt för mig (och för Amanda och Hannah) att säga att man ska släppa om:en som hindrar en från att vara nöjd. För de som inte lider av ensamhet, ekonomiska bekymmer och längtan är det lätt att komma viftande med glad och nöjd-flaggan. Har man till exempel inget jobb är det svårt att få ihop vardagen i Finland 2018. Och är man helt och hållet ensam (och på riktigt längtar efter sällskap) känns det knappast jätteroligt att kila hem efter jobbet på fredag – hur mycket man än har ett jobb. För att inte tala om de som kämpar med sjukdom.

Min point: Ibland finns det faktiskt om som man inte bara kan blunda för.

Men i de allra flesta liv finns det alldeles säkert om som man direkt kunde spola ner i toaletten. So what om du inte flyger till Bali i vinter (du kan se dig som en miljöhjälte!). So what om byxorna inte går att knäppa (köp en storlek större!). So what om du inte fick det här jobbet (se det som bra träning – nästa kanske blir ditt!). So what om ditt hår är kort och stripigt (du kanske är snäll och frisk istället). So what om folk på insta ser ut att ha det så bra (gå en solskenspromenad istället – lyssna på en bra podd!).

Alltså nu låter det här som om jag tror att jag är någon frikkin’ Dalai Lama (urk), men här och nu blir inte bättre av att vi lägger vår tid på att jämföra oss med andra (eller med ett våldsamt pressat framtidsjag, för den delen). Men här och nu blir definitivt bättre om vi istället tänker: Vad kan jag göra för kul i dag för att göra dagen så bra som möjligt?

Om jag kanske gick på loppis! Om jag kanske städade min garderob i sällskap av en stor kaffe! Om jag gick ut till parken med barnen! Youtube-yogade! Gick till bibban! Yes!

Eller om jag helt enkelt kanske lade mig ner i soffan och läste en bok.

Så jäkla ledsamt det här med att vi tror att en massa yttre (och ofta befängda) omständigheter ska göra oss så mycket gladare.

Trött på det.

Faktiskt.

2018-09-30 11.34.15 1.jpg

Prova nåt nytt: En accepterande inställning, till exempel. Eller skateboard.

Hur ska det gå för mammorna?

domande mammor

 

Jag såg en instapost av Amanda Schulman häromdagen, som jag fick lite feeling av. Eller feeling och feeling. Tänkte att jag skulle blogga om det. Inte för att jag nödvändigtvis känner igen mig. Jag har inte blivit utsatt för hårda domar och pekpinnar (eller så har jag bara varit för dum för att inse att de var avsedda som just pekpinnar). Men så är jag ju inte heller någon offentlig person med hundratusentals följare, utan mest en vanlig trebarnsmorsa med ovanligt snälla bloggläsare.

Det är varje flerbarnsmammas plikt att stötta förstagångsmammor, skriver Amanda. Och det har hon förstås rätt i. Duger gör vi allihopa! Men jag vet inte hur ofta jag under vintern har klickat upp blogginlägg i Facebook-gruppen ”Finlandssvenska bloggare” som har handlat om att känna sig som världens sämsta morsa. Ofta har de kanske också innehållit en liten rant om att vi måste sluta jämföra oss med varandra. Om mammashaming etcetera. 

Och jag har funderat mycket kring det. Att det är så absurt om man tar ett steg tillbaka och försöker kasta om rollerna. Har ni någon gång sett en pappa som har kastat sig ut och ba ”ääää, jag känner mig som världens sämsta farsa”? Kanske finns det någon, men jag har i alla fall inte sett till någon.

En känner ju jättemånga mammor här i livet. Unga, medelålders, gamla, jättegamla. Alla är de unika på sitt sätt, men om det är något som förenar dem alla, så är det att de alla har gjort så gott de har kunnat, med de förutsättningar som de har haft i det skedet av livet. Nu generaliserar jag kanske, men jag tror till och med att många av dem har gjort ett större jobb med barnen än papporna – men likväl är det de som står där och känner sig som den sämsta föräldern i världen. Intressant, va. Orättvist, you say? Kanske?

Ska det verkligen vara nödvändigt att känna den känslan då? Nå, nu är känslor till för att kännas och det går inte alltid att rationalisera bort sånt som känns hårt inuti (om det är någon som vet det, så är det jag!). 

När jag fick mitt andra barn sa en klok person ”Ja, barnen går det minsann ingen nöd på, dom behöver du inte oroa dig för, men mammorna – hur ska det riktigt gå för mammorna?”. Och jag har skrattat mycket åt det (och haft mycket tröst av just den tanken i mitt föräldraskap). Hur vi än gör, så överlever barnen högst sannolikt. Men med alla dagens alternativ, alla krav, alla normer, faror, fällor och gud vet vad – ja, där står mammorna med flackande blick och darrar. Helt lätt är det inte.

Nu har jag inga vetenskapliga belägg för mitt påstående, men min magkänsla säger att det aldrig har varit så lätt att vara bebis som nu – men aldrig varit så svårt att vara morsa.

Men för mig har det varit en stor tröst att se på mig själv i bemärkelsen att jag alltid jobbade med de förutsättningar som fanns. Inte var jag någonsin den bästa möjliga morsan (ofta var jag till och med riktigt rutten). Men när jag inte orkade hela vägen in i mål, så fanns det helt enkelt inga andra vägar. Då var allt snällmammi-kapital avverkat för den perioden – och så var det med den saken!

Det var inte så att jag ville skrika och vara trög. Det var livet och orken och skiten som kom emellan, så som livet och orken och skiten tenderar göra. Det var nu inte så att jag till exempel ville föda ett prematurbarn till exempel, men vem kan välja det? Sedan fanns det perioder när jag var rakt igenom underbar. Så där så att jag själv såg mig själv i spegeln och tänkte ”VEM ÄR DU, DU SOM ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT SNÄLL OCH HÄRLIG?”

Tänkte att jag skulle säga det högt, en gång för alla, så som Amandas flerbarnsplikt råder. Att jag ser (och tror!) att vi alla kämpar på – även om vi många gånger rör oss i vitt skilda riktningar och med helt olika förutsättningar. Ibland går föräldraskapet skitbra, ibland går det helt åt helvete. Ibland finns det kraft och utrymme för förbättring – ibland inte. 

Och när man ser att grannen harvar på, minst lika hålögt i sin gräsmatta, kan man bara vinka och säga tjena. Kanske harvar hon på ett sätt jag inte gillar, men kanske gör hon det på ett sätt som gör det lättast för henne just nu. Hur vi än slirar på i föräldraskapets dikeskanter tror jag ändå sällan det finns belägg för att vi är sämst i världen. Och finns det, så finns det säkert också förklaringar (för att inte tala om lösningar).

Snäll klapp på kinden!