Det är alldeles för tidigt för att dra slutsatser och att ens försöka påstå att jag har lärt mig något av den här tiden hemma (precis allt är som förr i den här hjärnan). Däremot noterar jag saker och ting som jag kanske inte hade märkt om jag fortfarande höll på som förr.

Som det här med att jag känner att jag alltid har bråttom överallt. På morgnarna får jag verkligen hejda mig själv från att springa till bilen när jag har kastat av Milea på dagis. Herregud, jag har ju ingen tid att passa! Jag ska bara hem .. till min egen säng. Jag måste faktiskt inte skynda. Tvärtom. Istället övar jag på att gå riktigt långsamt. Söndagslångsamt i åttioårstakt.

När jag går och handlar får jag verkligen hålla tillbaka löpsteget mellan hyllorna. Allt måste inte ske så effektivt som möjligt. Jag vinner absolut ingenting på att småspringa över parkeringar. 

Har också noterat att jag alltid (och då menar jag alltid) har exakt koll på vad klockan är. Även om jag inte har sett på klockan de senaste två timmarna kan jag ändå med 5-10 minuters felmarginal säga vad den är.

I och med det räknar jag alltid ner till följande programpunkt. ”Nu är det 45 min kvar tills jag ska hämta Matheo”. ”Nu är det 17 minuter tills jag måste starta”. ”Nu är det tre timmar och femton minuter kvar tills jag måste lägga barnen”. Det är en urstörig grej som jag verkligen vill SLUTA med. Så onödigt att hålla på och stressa sig på det viset (tror också det har eskalerat de senaste månaderna när jag inte riktigt har kunnat lita på mitt minne – att ständigt påminna mig har blivit ett sätt att hantera min glömska).

All den här ologiska och onödiga tidspiskan som finns inuti mig – den vill jag varsamt lägga i en Siwa-påse och kasta djupt ner i sopcontainern på gården. Längtar SÅ till den dagen när jag ba kan flanera runt i snigeltakt (helt naturligt utan att jag måste påminnas). Tänk om det skulle komma en dag när jag glömmer tiden!

Att ha brådis måste verkligen vara en av världens sämsta känslor, va?

Ni skriver så mycket intressant i kommentarsfälten här. Orkar inte riktigt svara till er alla, men jag läser, nickar, hmm:ar och aha:ar mig här i sängen. Tycker om när ni delar med er av era personliga erfarenheter, viktigt att se att vi alla dealar med det här på olika sätt. Det finns inte ett ultimat sätt att rida ut stormen, utan det finns ett unikt sätt för alla. 

Två dagar av soffligg har passerat. Jag har på riktigt bara vilat. Eller nåja, vissa saker måste man förstås göra (skjutsa barn och göra mat etc.) eftersom Sami är i Marocko på jobb. Men annars har jag verkligen försökt ligga stilla. Men alltså jeeez så jag är urusel på att vila utan dåligt samvete (känner mig SÅ onyttig). Tydligen är vilandet också en konstform som behöver träning. Jag har en lång väg att gå innan jag kan ligga en dag utan att det brinner i skallen.

I dag höll jag på att gå i bitar när jag såg framför mig en tredje dag av total tristess, så jag flög i taket av glädje när Ingman föreslog en kaffe på Ärran. Mellan roskisen och skylten finns två stolar som man kan .. eh .. njuta i utanför. Jag åt en Dallasbulla och lämnade in mitt livs första lottorad (kommer så att vinna, känner det i hjärtat). Gick via bibban. Lånade en Wennstam-deckare.

Någon jävla stimuli får en väl unna sig, tänker jag.

Blev riktigt pigg och glad av utomhusluften och ett vuxet samtal.

När jag kom hem tänkte jag ”aaamen har jag en gång klätt på mig kläder som man täcks vistas i bland folk får jag väl ändå passa på” och så gick jag en sväng till loppis också. 

Där vann jag storslam. Hittade mina drömmars höstskor (se bild nedan). Gubbloafers i lack. Helt oanvända. Och två exemplar av 90-tals klassikern Mensboken för en euro styck (Mens-Jenny ska såklart få den ena). 

Ja, och nu ska jag bara ligga resten av kvällen. Se hur kroppen reagerar på min superaktiva dag (som egentligen bara varade dryga två timmar, men som jag misstänker kommer resultera i en tuffare aktivitetskrabbis än jag tror).

 

 

Har försökt sova hela dagen.

Har misslyckats alla gånger.

Har lyssnat på två poddar om utmattningssyndrom. Försöker lära mig och förstå. Även om jag kanske borde vila, vila, vila. Men efter att ha stirrat tillräckligt länge i taket får jag spel. Rastlösheten äter mig inifrån. Måste pausa vilandet.

Överallt läser jag att det är folk som verkligen trivs och brinner för sin uppgift som bränner ut sig. De starka, stresståliga, positiva som blir sjuka. Den har vi hört förut, va?

Har alltid vetat att jag ligger farligt nära riskzonen. Problemet är att det ligger i min natur att gasa (plattan i mattan, godammit!) och leva i framåtrörelsen. Det är ba sådan jag är. Sådan jag alltid kommer vara.

Däremot hade jag gärna ändrat på det faktum att jag för cirka fem år sedan kom dåligt rustad in i en bransch som kräver krigsutrustning för att överleva. Der är inte direkt så att någon kommer med varningsklockan när man är stresstålig, positiv och ambitiös – tvärtom. Det är ju exakt de egenskaperna kom krävs – och de egenskaperna som uppmuntras – för att man ska palla trycket.

Det blir väldigt ohållbart när man till på köpet är en person som gärna vill vara alla till lags, alltid ställa upp. En som är livrädd för att göra folk besvikna.

Såklart att jag ska vara just exakt här nu.

Var annars?

 

För varje dag som går blir jag bara tröttare.

Ju mer jag slappnar av desto mer väller den över mig.

Den absurda tröttheten.

Jag är så trött.

Så trött. 

Så trött.

Så trött.

När jag har fört barnen på morgonen ligger jag helt utslagen i sängen i timmar. Kan inte fatta att jag bara för några veckor också duschade, sminkade, omsorgsfullt valde kläder och därtill slängde på åtta timmar jobb. Totalt otänkbart nu. 

Allt jag gör kräver så fasansfullt mycket vila.

Och ändå blir jag tröttare.

Och tröttare.

Zzzz.

 

Jag har sagt det högt så pass många gånger de senaste dagarna att det börjar kännas hanterbart. Ännu för någon dag sedan var det en himla massa stammande och mumlande när jag skulle säga något så harmlöst som ”jag är sjukskriven nu en tid”. I dag kan jag nästan säga det högt och klart, med pondus. 

Däremot känns det fortfarande motigt att säga att jag är sjuk. Att vara sjukskriven är lite mer soft. Vill inte riktigt erkänna faktum, att jag faktiskt är sjuk. Drar mig för att formulera min smärta – både inför mig själv och inför andra. 

Dessutom vet jag exakt varför. Och när den rationella sidan av mig hör orsaken skakar jag på huvudet och säger ”come on,  så där är det inte”. Men jag är egentligen liiiivrädd för att ingen ska ta tro mig och ta mig på allvar. Jag menar, om inte ens jag har tagit mig själv på allvar hittills – vem sku? Så rädd att omvärlden ska se på mig med samma stränga blick.

Jag fasar för att omvärlden ska tro att jag är lat och omotiverad. Att jag hittar på, överdriver och – gud förbjude – vill dra ner på tempot. Jag vet att rädslan i de flesta fall är obefogad, men likväl flyger den runt i huvudet ibland. Ungefär som det var en dödssynd att vara lat och omotiverad (obs, det är det inte!).

Lika mycket fasar jag för min egen ovisshet. Kommer jag någonsin att orka mera? Kommer jag ens att vilja? Kommer jag att palla?

Vad händer med mig nu när jag tänder av ordentligt? 

 

Tack för alla kommentarer. Här, i min mejlbox, på Facebook, i postlådan, överallt. Tack för att ni tar er tid att paja.

”Du är inte ensam”, säger många. Och det vet jag. Vi är många som trampar vatten. Som sjunker och flyter om vartannat. Vet inte hur det är med er, men det tröstar inte. Tycker det bara gör saken värre. Att jag redan i tusen och tusen år har vetat att det ska gå så här för mig (och lika många medsystrar). Vi vet alla. Och ändå går vi hit.

Det skulle ha varit hundra gånger bättre om jag hade varit ensam med det här. Den första. Men nu är jag inte det, utan var och varannan går ner oss i stressdiket. Gasar för fullt fast hela systemet alarmerar. 

Har en längre tid känt att något inom mig försökte säga något. Men det var totalt omöjligt att uppfatta vad.

 

Magkänslan skrek.

Kroppen skrek.

Förnuftet skrek.

Självkritiken skrek.

Optimismen skrek.

Rädslan skrek.

Viljan skrek.

 

Hade ingen jävla aning om vad någon av dem försökte säga. De pratade jämt i munnen på varandra – med motstridiga budskap. Oftast var det viljan och optimismen som orkade skrika högst. ”Du vill, du orkar, du pallar visst!”.

Och det var nästan alltid sant. 

Tills kroppen inte längre orkade tjata i grupp.

Och gick hem.

Kapoff.

 

Alla som någon gång outat en graviditet eller skilsmässa eller vad som helst som betyder något i en blogg vet hur mycket man väger orden innan man säger dem högt. Det är samma sak nu. Jag skriver, raderar, skriver om, raderar. Men förr eller senare måste jag väl ändå säga dem. Och någon gång kan jag förhoppningsvis säga dem utan att det stinger till av en massiv besvikelse i hjärtat. Och det här är väl en bra arena för den typen av träning.

Jag är sjukskriven. Nästan två månader ska jag vila. Bara vara hemma. Inte jobba. Inte träna. Inte någonting.

Ja ja ja, jag vet att jag inte ska skämmas och bla bla bla. Men lättare sagt än gjort. Man vill ju vara en klippa och en superstar. Inte vara den som bryter ihop. Men jag kan inte jobba när jag har förlorat stora delar av mitt närminne. Jag måste helt enkelt vila.

Nu har jag sagt det. 

Skönt.

Dog inte ens.