Det är alldeles för tidigt för att dra slutsatser och att ens försöka påstå att jag har lärt mig något av den här tiden hemma (precis allt är som förr i den här hjärnan). Däremot noterar jag saker och ting som jag kanske inte hade märkt om jag fortfarande höll på som förr.
Som det här med att jag känner att jag alltid har bråttom överallt. På morgnarna får jag verkligen hejda mig själv från att springa till bilen när jag har kastat av Milea på dagis. Herregud, jag har ju ingen tid att passa! Jag ska bara hem .. till min egen säng. Jag måste faktiskt inte skynda. Tvärtom. Istället övar jag på att gå riktigt långsamt. Söndagslångsamt i åttioårstakt.
När jag går och handlar får jag verkligen hålla tillbaka löpsteget mellan hyllorna. Allt måste inte ske så effektivt som möjligt. Jag vinner absolut ingenting på att småspringa över parkeringar.
Har också noterat att jag alltid (och då menar jag alltid) har exakt koll på vad klockan är. Även om jag inte har sett på klockan de senaste två timmarna kan jag ändå med 5-10 minuters felmarginal säga vad den är.
I och med det räknar jag alltid ner till följande programpunkt. ”Nu är det 45 min kvar tills jag ska hämta Matheo”. ”Nu är det 17 minuter tills jag måste starta”. ”Nu är det tre timmar och femton minuter kvar tills jag måste lägga barnen”. Det är en urstörig grej som jag verkligen vill SLUTA med. Så onödigt att hålla på och stressa sig på det viset (tror också det har eskalerat de senaste månaderna när jag inte riktigt har kunnat lita på mitt minne – att ständigt påminna mig har blivit ett sätt att hantera min glömska).
All den här ologiska och onödiga tidspiskan som finns inuti mig – den vill jag varsamt lägga i en Siwa-påse och kasta djupt ner i sopcontainern på gården. Längtar SÅ till den dagen när jag ba kan flanera runt i snigeltakt (helt naturligt utan att jag måste påminnas). Tänk om det skulle komma en dag när jag glömmer tiden!
Att ha brådis måste verkligen vara en av världens sämsta känslor, va?