Redan innan den här boken skrevs, längtade jag efter den. Och där står den nu i min bokhylla! I flera omgångar har Amanda nämnt att hon drömmer om att ge ut en bok. Och det visste vi ju hela tiden – att den här boken kommer.
Och på något sätt förstod jag ju också, redan innan jag läste den, att det här är en bok som jag kommer att tycka om. Så är det ju oftast när man läser böcker skrivna av personer man genuint gillar. Jag tänker att det är svårt för er att ta min recension på allvar eftersom ni känner till detta, men hear me out. Jag ska snart förklara varför den är så bra.
”Hur känner ni varandra då?” frågade Matheo i dag när Amanda var här och åt glass. Precis som med de flesta andra författare jag tycker så mycket om (Jungersten, Klingenberg, Öhman etc.) har bloggen en stor andel. Här har vi fått upp ögonen för varandra. Det känns som vi som bloggade för tusen år sedan har ett starkt band till varandra. Känner liksom att vi hör ihop. De är alltid en chattråd ifrån och känner liksom alltid att de fattar när det är nåt man måste lufta (vilket händer ganska ofta).
Men ja – boken. För det första uppskattar jag storligen formen boken är skriven i. Boken består av 29 kortare texter. Tänk er lite maffigare blogginlägg. Vissa längre, vissa kortare. Tycker det är skönt att kunna pausa precis var som helst utan att vara rädd för att tappa tråden. Här har vi 29 helt separata texter som kan läsas en i taget, här och där. Eller alla efter varandra. Eller bakifrån fram.
Även om de inte alls är uppbygga på samma sätt, så tyckte jag också om kapitelfördelningen i Peppes senaste bok ”Livet & patriarkatet”. Kapitel som inte direkt hänger ihop – det är tydligen min grej (kanske också därför jag tycker så mycket om böcker där gamla journalister samlar alla sina bästa kolumner).
Att läsa Amandas bok är lite som att få hennes blogg serverad på silverfat. Man får liksom gotta ner sig totalt. Tycker man om Amandas blogg, så kommer man att tycka om boken. Tycker man om boken, kommer man att tycka om Amandas blogg.
Av alla ämnen som Amanda berör i sina texter (i både blogg- och bokform) uppskattar jag allra mest de som rör tro och kristendom. I hela mitt liv finns det exakt en person som har pratat ett kristet språk som jag förstår – och det är Amanda. Tack vare henne kan jag greppa så mycket mer.
Här finns så många tankeväckande texter (tycker t.ex mycket om den som börjar med orden ”Nästan varje dag skäms jag över att vara kristen” och den där om eleven som utvärderade Amanda med orden ”Du är en jättebra och rolig lärare. Bara du inte låter din kristna sida komma fram i klassrummet”). På ett så smidigt och snyggt sätt lyckas hon förmedla hur de som kallar sig troende – för att citera direkt – alltid börjar lite på minus.
Och jag fattar precis. Jag vet ju hur jag själv resonerade kring kristna när jag var yngre (och då är jag inte ens born and raised österbottning). Jag vågar faktiskt påstå att Amanda har en stor andel i min (om jag får säga det själv) vidgade syn. Ännu för tio år sedan var det helt omöjligt för mig att förstå hur folk liksom kunde ”tro på Gud”. Nu förstår jag att det egentligen inte alls handlar om att tro på Gud på det sätt jag trodde. Men det är en helt annan diskussion (på samma tema rekommenderar jag förresten boken ”En liten skillnad” som jag bloggade om för dryga tre år sedan). För mig kommer Amandas tro alltid vara ett plus.
Fast egentligen är det här inte alls en bok om Gud. Lika mycket är det än bok om att vara tillräcklig, om att prestera, om familjeliv, om sorg, om tröst, om städning, om orättvisor, om nåd och att fulgråta på barnens dagisavslutning. Fina små nedslag i vardagens allra vanligaste, mänskligaste känslor. Jag fattar inte hur hon gör, men alla ord som kommer ut är så snälla, så förlåtande, så icke-dömande. En förmåga som fler med fördel kunde välsignas med 2016.
När Amanda hade åkt hem i dag öppnade jag boken igen och hittade världens – på riktigt – finaste signeringshälsning (nu tycker jag om möjligt ännu mer om henne).
Hyllning härmed avslutad.
Forever Jung 