Etikett: Baby

Dagens bästa stund.

2018 06 05 05.19.50 1

 

Jag har ju återgått till arbetslivet med lite sviktande hälsa så här inledningsvis. Därför har jag kanske varit lite extratrött när jag har kommit hem efter jobbet. Brukar oftast släntra in någon gång efter 16 (igår var jag tvungen att åka hem redan 15 på grund av döden i bihålorna – såg bara vita blixtrar i vänstra ögat).

Men det fina i kråksången är att min hemkomst oftast sammanfaller med Mys andra och sista nap för dagen. Visst är det här det mest ultimata upplägget för en afterwork ni någonsin har hört talas om? Jag kastar alla äckliga jeans och skjortor och finskor åt fanders och kryper ner under täcket med henne! Finns nog ingenting som är så rofyllt som att tupplura lite med en varm baby. Hon blir så glad när jag kommer hem till på köpet. Ah, kärleken. Hur fin kan en bebbe bli?

Tiomåningens bemärkelsedag och mammans avslutningsdag.

Det här händer verkligen exceptionellt sällan nu för tiden, att den här bloggen står tyst i fem dagar. Men när man får manflu, ja – då får man manflu! Och när min familj inte trodde att jag kunde bli gnälligare, så tappade jag hörseln på högra örat igårkväll och vaknade upp med dubbelsidig öroninflammation imorse (vem är babyn i det här huset, får man fråga sig). Men men. Antibiotikan är påkopplad och sommaren ligger framför. 

 

2018 05 29 07.09.54 1

 

Och den här dagen innehåller är faktiskt inte bara usligheter. Vi har ju en jubilar i familjen! Myggan fyller 10 månader! Och som vanligt tycker jag ju att hon är världens ljuvligaste bebbe (när ska detta vända, tänker jag alltid, hur länge ska detta rosa moln pågå?). Men nu händer det så många roligheter. Speciellt att hon börjar visa tecken på att språket sakta börjar sjunka in. När man frågar var lampan är, vecklar hon ut sitt lilla knubbiga pekfinger, höjer det mot skyn och säger ”dhää”. 

Så där utifrån sett är det ju verkligen världens simplaste, normalaste, allagligaste grej, men vi beter oss som hon är världens åttonde underverk about to happen rakt framför våra ögon. ”Såååååååg ni? Hon förstod vad jag sa!!!!!! Kom alla hit! Herregud! Sååååg ni?”. Tycker det är så otroligt guliigt att hon levererar grejer till mig och tacka när hon överrräcker. Hon kan inte säga tack, utan hon säger ”ätt”. Tackar för maten med muntra ”ätt, ätt!”. 

 

2018 05 29 07.09.56 2

 

Roligt med den här fasen när de börjar härma allt. Om jag upprepar mamma tillräckligt många gånger börjar hon mammamammamamma sig efter en stund. Trots att man varit med om det två gånger förr är det lika magiskt med varje nytt barn (och lika roligt att se när de blir askränkta av att man säger nej, liksom bröööööl när hon inte får kliva in i spisen). 

Och samtidigt är det ju schlutt kaputt med mammaledighet för min del. Och det passar mig alldeles utmärkt. Vi har haft det helt fantastiskt (och ännu mer fantastiskt ska det bli). Men nu är det faktiskt mer än rätt att My får bonda loss med en annan huvudperson. Och skönt för mig att släppa tyglarna lite. Jag trodde att jag skulle vara mammaledig mycket kortare tid, men tycker nu så här när man kollar i backspegeln att 10 månader blev alldeles, alldeles lagom. Nu är det Samis  tur att få ha Myggan som sin egen (min tur att åka till jobbet och vila lite, hehe). 

Men först: Bli frisk.

”Om hon gråter och allt är hemskt, så måste du bara ljuga att allt är okej!”

2018 05 22 08.31.49 1

2018 05 22 08.31.49 2

 

Just innan man ska åka iväg från bebben några dagar får man ju alltid en liten släng av  ”oj oj, hur ska detta gå?”-sjukan. Och jag sa åt Sami före jag åkte att han bara måste ljuga ifall det går åt helvete och My saknar mammi som en tok. När jag om kvällen ringer och frågar måste han säga ”det går så braaaa, så braaa” hur mycket hon än skriker. Så det var svårt att ta hans rapporter på allvar under dagarna som gick (men det verkade ändå hoppfullt när stora barnen whatsappade glada bilder och videoklipp under resans gång). 

Men typiskt nog hade det gått ännu bättre än vanligt. Sedan jag slutade amma har jag fått kämpa rätt mycket för att få bebben att somna (hon bökar bara runt i sängen och ska klättra över mig och helst stå och hänga i sänggaveln). Nu hade åtta nattningar av nio gått på mindre än två minuter. Fräckt! Bjöd alla inblandade på glass i dag för att fira. Nåja, alla förutom huvudpersonen själv dårå (på tal om fräckt). Lärdom: Man ska inte överskatta sin egen förträfflighet.

Om inte annat så vet vi ju vem som inte nattar barn i fortsättningen! #winning

Så här gör du om babyn sätter i halsen.

Som livvakt åt mina barn får jag verkligen ligga i nu. Vete fasen vad som är på gång, men nåt vidare flyt har jag inte. Inom loppet av en vecka har två av mina värsta skräckscenarion inträffat.

Först var det nära ögat-krocken förra veckan (som ännu flimrar för mina ögon några gånger varje dag). Således kunde man ju tycka att det räcker för ett tag, men icke. Ikväll fick jag som bonus vara med om det som toppar listan över saker jag har mest obehag för: att babyn sätter i halsen.

Vi hade varit på Mileas fotbollsturnering precis hela dagen här i stan och när vi kom hem gick vi omkring och plockade ur väskor och duschade och hängde upp tvätt och bytte lakan och sånt som man nu kan göra en kväll när man försöker styra upp ett hushåll efter en ledig kaosdag. My låg i en hög av täcken med de andra barnen och klättrade på dem medan de försökte läsa Kalle Anka. Och jag trixade och fixade med rena lakan.

Mitt i allt hör jag hur hon för en massa konstiga ljud. Och hjärtat fryser förstås till is, för ni ska veta att det här är JUST DET som jag fruktar allra mest. Att jag ska vara ensam vuxen hemma när någon sätter i halsen. Har alltid känt på mig att jag kommer få panik och freaka och göra en massa galenskaper. 

Men det gjorde jag inte!

För det goda i den här kalabaliken är att jag faktiskt på förhand har tänkt att jag måste ha koll på hur man gör – om det händer (med tanke på att vi har stora barn som leker med lego etc. och misstag kan alltid hända – även om de har ett legobord som de leker på som inte My når till). Så jag har läst och kollat på youtube hur man ska göra. Bara för att vara på den säkra sidan (åhh, vad gjorde man innan youtube fanns?).

My försökte kräkas och det rosslade alldeles förfärligt i strupen. Men det kom inget och hennes blick var uppspärrad och panikartad. Men eftersom jag visste hur jag skulle göra, så sprang jag med henne till soffan (skrek SHIT SHIT SHIT jättehögt – det kan erkännas), slängde henne i famnen och greppade ansiktet. Behövde jag bara banka tre gånger innan My spydde ett slemberg och ut kom .. ett halvt Omar-godispapper! 

Mitt adrenalinpåslag var ju – återigen – helt galet. Det är nog bara på förlossningen som man har tyckt att barnskrik är lika härligt. Ett rent skrikljud ur strupen! Finns det något härligare?

Nu ligger ni förstås och kollar på Eurovision song contest, men när det är över så ska ni ge 4:52 av ert liv till att titta på den här videon. Det var inte många veckor sedan jag såg den. Och ikväll kan man säga att jag är mycket glad över att jag gjorde det! Det var ju inte direkt någon livsfara ikväll (skulle jag tro) men det var i alla skönt för alla inblandade att det lossnade så snabbt. Man vet ju aldrig när man stöter på ett barn som får nåt knasigt i sig.

Tips, tips! 

 

Att sluta amma är lite som att sluta röka.

.. eller det vet jag ju inget om, eftersom jag aldrig har slutat röka (inte ens börjat). Men jag kan tänka mig att det går till ungefär så här. 

Igår slutade jag amma.

Men jag började igen tre gånger. 

Hehhe.

Det var liksom inte så lätt som jag hade föreställt mig. Har aldrig slutat amma de andra barnen, eftersom amningen alltid har slutat med mig. Den har bara lagt av innan den knappt har kommit igång. Men nu är det nog dags, känner jag. Har ammat jättemycket och jättegärna i 9 månader, men nu är vi klara.

Så vi köpte några Nan och ammade ”en sista gång” (HAHA).

Men på eftermiddagen hade jag så ont i brösten och orkade inte hämtade pumpen. Så jag sa överslätande som en gammal nikotinist ”nå, en gång till kan inte skada”. Aj että lättnaden! Kan tänka mig att det känns lika befriande som en fet cigg när man är riktigt beroende och har väntat länge. Ja ja ja. Det får vara sista gången då, sa jag igen. Bra! Skönt! Tack!

… tills det blev kväll och My inte riktigt fick tag i sömnen. Så jag tänkte tyst för mig ”nååå, en gång till kan väl inte skada”, såg mig oskyldigt omkring och ammade henne ”en sista gång” till sömns. Nå, där var det! Nu var det över! Bravo, jag! Grattis till nio jättefina amningsmånader!

Janå, det visade sig att Sami bara hade köpte två Nan. Så när det var dags för morgonvila dagen därpå och vi kanske tyckte att hon skulle få sig en flaska, så var allt schlutt kaputt (hah!). Det var bara att börja igen för tredje gången. För ingen orkade gå över gatan till Sale i regnet. Hehe. Latheten vet oftast inga gränser i detta hus.

Men i dag! I dag har jag inte ammat en enda gång! 

Med det konstaterat inte sagt att detta var slutet. Men vi hoppas!

 

2018 05 02 01.17.01 1

Flash: Den ljuva tiden är över – rapport om niomåningen.

För cirka en månad sedan sa jag till min man: “Nog är det ju ändå otroligt att det har gått över 8 månader och jag ännu inte har känt någon som helst irritation på My! Att det finns människor som är så här gamla och har mammor som aldrig har varit irriterade på dom! Det är ju helt ofattbart!”

“Det är inte sant!” sa ett stort barn. “För i Vietnam, när vi sku fara hem, var du ju urstörd! Minns ju inte? I hotellet? Vid sängen?”. Men det är faktiskt inte sant. För det var bärselen som var urstörande – inte My. Hennes fot trasslade in sig och jag hade jeans i 30 graders tropisk värme. Vem skulle inte bli irriterad? Tycker nästan inte att det räknas, heh.

Men vet ni – nu! Nu är nog tiden när jag inte ha varit irriterad på My förbi. Vi kom tillbaka till Vasa igår kväll efter något som närmast kan kategoriseras som En Riktigt Irriterande Helg. Nio månader gick skitbra. Men alltså den senaste veckan i Karis. Huhhu.

My har blivit så blyg. Och jag förstår, jag förstår, jag förstår. Det går över och det är en fas och bla bla bla, men på fem dagar satt My i famnen på mamma och pappa EXAKT NOLL GÅNGER. Bara pappa ens kom i närheten av henne skrek hon i högan sky. Jag fick inte ens lägga henne på golvet när det fanns människor i samma rum, för då tjöt hon som sirenen på en rostig ambulans.

Har mer eller mindre haft en baby på höften, dygnet runt, i fem dagar. För hon tycker allt och alla är så lääääskiga. Få saker är så kvävande som bebisar som gnäller. Vi har konstatera att the glory days är över. Smekmånaden förbi, taco hej!

 

2018 05 02 01.17.02 1

 

Så här är det väl att ha barn, I guess. Men har varit så van vid att hon är medgörlig att jag inte riktigt kan acceptera att hon gör livet lite svårare för oss just nu. Har inte heller haft barn som är blyga för familj och barnvakter förr, så det känns ju lite snopet att inte kunna ge alla inblandade den kärlek de förtjänar och en själv den fritid man behöver. Det är helt otänkbart med barnvakt just nu, eftersom ingen part är sugen (hon sku säkert skrika tills hon tuppar av). Men vi ska väl tro att det går över, så vi slipper forcera. För ett liv utan barnvakter är otänkbart.

I övrigt är hon så gullig och snäll. Bara hon får vara med oss fyra. Direkt någon annan kommer in i bilden är det som om hela hennes system fuckas upp inifrån. Men så där annars: Äter bra. Sover bra. Sportar storlek 80 i kläder. Vinkar gulligt. Står upp överallt. Men det där hatet mot människor (obs – gäller ej barn, bara vuxna) får vi jobba lite på. 

Nå, oavsett kommer vi ju inte ifrån det faktum att hon så attans gullig. Se nu!

 

2018 05 02 01.17.00 1

Stå upp-glädje.

2018 04 24 04.02.05 1

 

Bebben har ju spurtat rätt mycket de senaste veckorna (maxat fomen, som vi elitidrottare säger) – och det är så skönt på alla sätt. För det betyder att My i allt större utsträckning sysselsätter sig själv med (om än rätt så livsfarliga) upptåg här hemma. Hon är så nöjd när hon nu kan komma upp i bordsnivå. Hennes allra bästa lekstation är sittpuffen där bakom. Bara jag fyller den med leksaker och annat spännande dregelstuff kan jag lätt köpa mig en halvtimme, medan hon går runt runt och utforskar samlingen. 

 

2018 04 24 04.42.26 1

 

På torsdag har My funnits lika länge på utsidan som på insidan. Då fyller hon 9 kreisiga månader. Ska skriva en sedvanlig rapport då (ni vet, skryta ohämmat om att hon numera tackar för maten och säger hej – skojar ej). Tills dess får ni nöja er med dagens stå upp-glädje. Pure happiness bland allt eländigt snor!

Känslomässig svindel.

När man tänker på saken, så finns det mest fördelar med att bli äldre. Man blir lite lugnare, lite mer obrydd, lite mer jajajaaa whatever. Man vågar mer. Står upp. Sitter ner. Accepterar. Väljer. Förstår. Och känner sig allmänt lite klokare (man kanske inte är det alla gånger, men den känslan, aj aj aj).

Man kanske förlorar lite på orken, bakiskänslan efter två glas vin, ryggen, synen och rynkorna, men överlag mest bra grejer. Sedan finns det en grej som har kommit med kraft de senaste åren: känsligheten. 

Kanske är det för att man har insett att inget varar för evigt (allra minst livet). Och att inget är självklart (i synnerhet inte livet). Åh, det är så mycket hela tiden nu, som får läppen att darra. Kan inte ens skylla på hormoner. Föreställer mig att det måste vara åldern, att man förstår att man inte är odödlig, som gör att tårarna flödar lite här och där. Man vet att allt det roliga tar slut en gång (och sakta börjar man använda cykelhjälm och känna tacksamhet).

Jag skrev om det  på insta igår, att det händer att jag måste böla lite i smyg i täcket, när My har somnat om kvällen. Hon är ju oftast ljuvlig, men det finns ju inga gånger som barnen är så ljuvliga som när de sover. Jag kan känna en sådan otrolig överväldigande ”det här är bara för mycket”-känsla när jag ser hur gulligt hon sover där i sängen. Att hon är för bra för att vara sann. Kanske just för att det aldrig var självklart att vi skulle våga – och ännu mindre: få! – en till. 

Och inte vilken random baby som helst, utan ett praktexemplar! Kan inte sluta aaaw:a mig om kvällen, kan knappt släppa de där mjuka varma babylåren och ba: tänk! Tänk att vi vågade! 

Eller kanske snarare: Tänk att vi ens tvekade! Tänk om den här fantastiska lilla människan bara skulle ha blivit en liten, liten längtan i en arma mors hjärta. Så gott som varje kväll, denna känslomässiga svindel. Ack, känsligheten. Ack, tacksamheten. Man bejakar den gärna.

För se nu!

 

2018 04 21 10.26.29 2

Hur ska det gå för mammorna?

domande mammor

 

Jag såg en instapost av Amanda Schulman häromdagen, som jag fick lite feeling av. Eller feeling och feeling. Tänkte att jag skulle blogga om det. Inte för att jag nödvändigtvis känner igen mig. Jag har inte blivit utsatt för hårda domar och pekpinnar (eller så har jag bara varit för dum för att inse att de var avsedda som just pekpinnar). Men så är jag ju inte heller någon offentlig person med hundratusentals följare, utan mest en vanlig trebarnsmorsa med ovanligt snälla bloggläsare.

Det är varje flerbarnsmammas plikt att stötta förstagångsmammor, skriver Amanda. Och det har hon förstås rätt i. Duger gör vi allihopa! Men jag vet inte hur ofta jag under vintern har klickat upp blogginlägg i Facebook-gruppen ”Finlandssvenska bloggare” som har handlat om att känna sig som världens sämsta morsa. Ofta har de kanske också innehållit en liten rant om att vi måste sluta jämföra oss med varandra. Om mammashaming etcetera. 

Och jag har funderat mycket kring det. Att det är så absurt om man tar ett steg tillbaka och försöker kasta om rollerna. Har ni någon gång sett en pappa som har kastat sig ut och ba ”ääää, jag känner mig som världens sämsta farsa”? Kanske finns det någon, men jag har i alla fall inte sett till någon.

En känner ju jättemånga mammor här i livet. Unga, medelålders, gamla, jättegamla. Alla är de unika på sitt sätt, men om det är något som förenar dem alla, så är det att de alla har gjort så gott de har kunnat, med de förutsättningar som de har haft i det skedet av livet. Nu generaliserar jag kanske, men jag tror till och med att många av dem har gjort ett större jobb med barnen än papporna – men likväl är det de som står där och känner sig som den sämsta föräldern i världen. Intressant, va. Orättvist, you say? Kanske?

Ska det verkligen vara nödvändigt att känna den känslan då? Nå, nu är känslor till för att kännas och det går inte alltid att rationalisera bort sånt som känns hårt inuti (om det är någon som vet det, så är det jag!). 

När jag fick mitt andra barn sa en klok person ”Ja, barnen går det minsann ingen nöd på, dom behöver du inte oroa dig för, men mammorna – hur ska det riktigt gå för mammorna?”. Och jag har skrattat mycket åt det (och haft mycket tröst av just den tanken i mitt föräldraskap). Hur vi än gör, så överlever barnen högst sannolikt. Men med alla dagens alternativ, alla krav, alla normer, faror, fällor och gud vet vad – ja, där står mammorna med flackande blick och darrar. Helt lätt är det inte.

Nu har jag inga vetenskapliga belägg för mitt påstående, men min magkänsla säger att det aldrig har varit så lätt att vara bebis som nu – men aldrig varit så svårt att vara morsa.

Men för mig har det varit en stor tröst att se på mig själv i bemärkelsen att jag alltid jobbade med de förutsättningar som fanns. Inte var jag någonsin den bästa möjliga morsan (ofta var jag till och med riktigt rutten). Men när jag inte orkade hela vägen in i mål, så fanns det helt enkelt inga andra vägar. Då var allt snällmammi-kapital avverkat för den perioden – och så var det med den saken!

Det var inte så att jag ville skrika och vara trög. Det var livet och orken och skiten som kom emellan, så som livet och orken och skiten tenderar göra. Det var nu inte så att jag till exempel ville föda ett prematurbarn till exempel, men vem kan välja det? Sedan fanns det perioder när jag var rakt igenom underbar. Så där så att jag själv såg mig själv i spegeln och tänkte ”VEM ÄR DU, DU SOM ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT SNÄLL OCH HÄRLIG?”

Tänkte att jag skulle säga det högt, en gång för alla, så som Amandas flerbarnsplikt råder. Att jag ser (och tror!) att vi alla kämpar på – även om vi många gånger rör oss i vitt skilda riktningar och med helt olika förutsättningar. Ibland går föräldraskapet skitbra, ibland går det helt åt helvete. Ibland finns det kraft och utrymme för förbättring – ibland inte. 

Och när man ser att grannen harvar på, minst lika hålögt i sin gräsmatta, kan man bara vinka och säga tjena. Kanske harvar hon på ett sätt jag inte gillar, men kanske gör hon det på ett sätt som gör det lättast för henne just nu. Hur vi än slirar på i föräldraskapets dikeskanter tror jag ändå sällan det finns belägg för att vi är sämst i världen. Och finns det, så finns det säkert också förklaringar (för att inte tala om lösningar).

Snäll klapp på kinden!

 

Första gången på 10 år.

I tio år har fammo och faffa varit våra barnvaktsklippor i vått och torrt. I tio har har de alltid (precis varje gång man har kommit tillbaka) sagt ”oj oj, det det har gått så bra så braaa, inga problem!”. Har aldrig blivit uppringd eller hemringd. Aldrig hört om skrik, aldrig rört panik. Och då har de stora barnen verkligen varit där från .. ja, så gott som från start. Det har varit tio år av noll förhandsstress (i regel kan man säga att de hellre har varit där än hemma).

Until this day.

I fredags hade jag köpt biljetter till Pelle Svanslös-premiären på Wasa Teater till alla över en meter. Nå, för det första var mina barn (eller snorungar) så otacksamma och bortskämda att de strejkade halva dagen och ”int oooorkade kommma med” och de skulle ju ”ändå se den med skoooolan senare i vår”. Blev ju skitsur och sa de skulle skärpa sig (som en parentes till föregående inlägg kan man ju konstatera att mina ambitioner om att förvandla dem till små kulturtanter inte alltid går helt hundra). Nå väl, ringde i vanlig ordning in fammo och faffa, så de skulle få hänga med My så länge. Barnen skärpte sig. Och allt var frid och fröjd. 

Tänkte inte mer på den saken. 

Innan vi kom tillbaka hem, tre timmar senare.

OMG.

My hade gallskrikit i mer eller mindre en timme innan vi kom. Så där så att hon hoppade i hela kroppen (sån där gråthicka, ni vet) länge efter. Hon hade drabbats av en otröstlig längtis som på inga vis kunde avledas. Som trebarnsmor tycker jag väl att det mesta i barnväg är sånt som man har upplevt fyrahundra gånger förr. Ingenting är nytt och så gott som ingenting lyckas ta en på sängen. Det mesta har man sett förr.

Men det här! Det här var verkligen nytt!

Hon kastade sig om halsen på en, alldeles genomsvettig av gråt, och där slutade förstås allt det läskiga. Men ack och ve. Hade inte tänkt mig att det kunde vara på detta viset också. Liksom stöööön om man ska behöva spänna sig för barnvakten. De andra barnen har aldrig reagerat så här (men man fattar förstås: har man en så här snärtti mor så vore det ju konstigt om man inte brölade efter henne).

I dag behövde vi igen barnvakt, men My anade väl vad som var på gång och sov tappert tre timmar på balkongen, så hon slapp se sina SUPERFARLIGA, GENOMLÄSKIGA farföräldrar som väntade inne. Vi hann – taco lov – hem igen innan hon vaknade (aj aj, detta hisnande, innehållsrika liv som är mitt). Så nu får vi verkligen lägga oss i hårdträning. Snällare snällisar än fammo och faffa finnes ej, så här ska sannerligen hjärntvättas på andra fronter än kulturfronten. Yass!

 

Barnvakt – PAH! 

Hälsar My från kvällsgröten.

 

2018 03 25 08.22.39 1

Ett barn som hör sina styrkor lär sig att tycka om sig självt.

2018 03 21 10.55.17 1

 

Trots att Fader vår har varit bortrest på träningsläger hela veckan har vi haft tre riktigt fina dagar med barnen här hemma. Känns så skönt att ha kommit till ett skede när man inte ens tycker det är jobbigt att den ena åker bort. Barnen är så snälla och vardagen rullar på i sakta mak. Tänkte till och med i min naivitet: ”Kanske kunde man ha hur många barn som helst – bara man fick dem med minst sju års mellanrum, hah!”.

I morse när vi åt frukost satt de stora med hjärtögon och fanstiserade om när My ska börja dagis (framför allt när man får hämta henne som en lerig, snorig kuraklimp från dagisgården – det tyckte de var uuuuurgulligt). Och jag tänkte – återigen – på vilket privilegium det är för en liten människa att få ha så här många stora människor som älskar henne till döds. Deras outtröttliga lekar och kramar och snälla ord. Kommer de alltid att orka vara så här bra mot henne? Kan man ens få en bättre uppfostran? Kommer jag ens att behövas? Heh.

Förresten, på tal om uppfostran: Jag pinterestade efter bra väggfärger till barnens rum igår kväll och ramlade då över något helt annat. Mycket är ju fullkomligt megatöntigt på Pinterest, men hittade någon föräldrasida med en massa uppfostringsdravel. Och även om jag för det mesta tycker att sånt är överskattat (för man är ju ändå som man är – tycker det är mer eller mindre omöjligt att ställa sig efter någon ”metod”).

Men det här tyckte jag ändå var tänkvärt. Vi behöver ju inte ta diskussionen om arv och miljö just nu (räcker gott och väl med en nypa salt!). Här kommer en ytterst fri översättning (från engelska) om något vi kanske kan tänka på någon gång när vi orkar. Som en sorts onsdagspepp i allas vårt förhållningssätt till småttingar (och varför inte vuxna också!).

 

Ett barn som ofta blir kritiserat lär sig att döma.

Ett barn som ofta blir förlöjligat kryper in i sitt skal och blir blygt.

Ett barn som lever med rädsla blir oroligt.

Ett barn som lever i avundsjuka blir missunnsamt. 

Ett barn som lever med skam lär sig att känna sig skyldig.

 

Men!

 

Ett barn som får uppmuntran lär sig att försöka.

Ett barn som ser generositet förstår det goda i relationer.

Ett barn som ser ärlighet lär sig förlåta.

Ett barn som lever i empati lär sig vänlighet.

Ett barn som hör sina styrkor lär sig att tycka om sig självt.

Ett barn som lever i acceptans lär sig att älska.

 

Japp. Det var det. Trevlig onsdag!

Ett rekord som ska belönas!

2018 03 20 03.29.03 1

2018 03 20 12.19.02 1

 

I dag när vi satt vid matbordet och schwungade in batat-kålrot-morot fick jag en hisnande insikt: Jag har snart ammat i 8 månader! Om en dryg vecka blir Mytski åtta månader. Ändå rätt huisit, va? Att den tredje gången, trots allt, blev den som funkade!

Vi börjar ha en månad av fast föda bakom oss och någon form av naturlig nertrappning i amningen pågår väl som bäst. Det ser ut att ske helt utan att någon behöver anstränga sig. My börjar ha svårt att koncentrera sig på att äta i famnen (”Vad var det som lät? Vem sa nåt? Kan jag pilla lite på ditt halsband? Kan jag kolla lite bakåt? Kan jag pausa för att prata lite?”).

Och så kryper hon iväg, mitt i maten. 

Och den riktiga maten, den som gick så trögt i början, är ju så goooooood nu. Hon sitter och hoppar i matstolen och mmmmm:ar högt av iver. Tror hon föredrar den alla gånger. Fatta hur skönt! Att vi båda är överens! No drama!

Som sista deadline har vi 18 maj när jag åker till Bratislava med mitt bästisgäng. Och det är ju en eeevighet dit. Det är lite som en present till mig själv. Varsågod Linn, det här förtjänar du efter ett sekel ett amning. En helg i Slovakiens urcoola huvudstad med dina sju bästa vänner. 

Som hittat!

Resa med bebis – tänk på det här!

Autentisk diskussion i bilen:

Jag: Folk ha fråga på insta om jag kan blogga om hur det är att resa med barn. Har du nå tips?
Sami: Njae, om vadå?
Jag: Om hur det är att resa med barn. Hur går det att resa med barn?
Sami: Bra går det väl..? Ja, bra skulle jag säga.

(Tur att det är jag som är bloggaren i den här familjen, säger jag bara).

 

2018 02 11 10.07.52 1

2018 02 11 10.09.44 2

2018 02 08 07.38.57 2

 

Under veckorna som gått är det några som har bett mig blogga om hur det är att resa med bebbe. Och som vanligt är er önskan min lag.

Har man möjlighet att åka iväg på en semester med småbarn finns det egentligen bara en grej man behöver fundera över, tycker jag. Och det har faktiskt inget med barnen (eller barnet) att göra. Utan mest med föräldrarna.

Jag tycker det viktigaste är att tänka på om man är i fas med livet i stort. Vet ni hur jag menar? Liksom, när är det läge att åka?

En semester förstärker ju oftast alla sinnesstämningar (vi kan jämföra det med en fylla). Att åka på semester när man själv är väldigt trött, relationen (om man nu råkar befinna sig i en sådan) är trasig och barnet är trotsigt. Ja, det är kanske inget guldupplägg. Det är ba trögt att tro att semestern ska göra allt bra igen.

Det är precis lika tassigt att vänta på Den Ultimata Tidpunkten. Sitter du hemma och väntar på att familjelivet först ska bli lugnt kommer du aldrig iväg. Åk när livet känns så där lagom kaostryggt, säger jag. Åk när du har överloppskrafter. Överloppsfeeling. Överloppspengar. Nå, nääär har man det, kanske man undrar. Well, man får chansa för att vinna.

My har redan från start varit ett sådant barn som jag känner mig trygg att resa med (hon var bara 10 dagar när vi första gången åkte till Sverige). Tycker det är det viktigaste. Att det känns bra i magen. Och det rådde inga tvivel att vi skulle åka på en längre vintersemester i år. My är ett barn som man kan ha med överallt – och samtidigt njuta av semestern. För en semester är ju inget man ska överleva. Helst vill man ju få ut lite feelgood också. 

Å andra sidan kanske man kan tänka: Lika bra kan vi ha kolik i värmen. Lika bra kan vi ha tvåårstrots vid poolen. Terrible twos i Kroatien. Det där är ju något som man kan bolla med sig själv (om vi säger som så: Milken var 1,5 år när hon flög första gången – skulle INTE ha övervägt före det – och nu, sju år senare, skulle jag flyga jorden runt med henne any day).

 

2018 02 08 07.48.07 1

2018 02 11 08.17.08 1

2018 02 06 10.26.33 1 1

 

Sedan tillbaka till det här med att chansa för att vinna: De stora barnen är nu 9 och 7 och man får faktiskt konstatera att de är såna otroliga reseproffs. De har varit med sedan de var små och det betalar verkligen tillbaka sig nu. De vet att det själva transporten tar länge och är cool med allt vad väntande och flygande innebär (flyget till Helsingfors tog 12 timmar – inte ett endaste ett pirr). Tycker det är så roligt att ha dem med. Så givande att se hur de njuter. Och som vanligt är det ju nyttigt att vidga sina vyer (hört från barnrummet imorse: ”ska vi leka att vi är riktigt, riktigt fattiga?”).

När det kommer till tips på packning och val av boende och sånt, som inlägg av det här slaget brukar innehålla, är jag inte rätt människa att fråga. Jag delade kappsäck med My och Milea, så välutrustat babyproffs är jag inte. Skämdes nästan när jag smugglade en flytväst i airshellet (tänkte att någon skulle stämpla mig som HYSTERISK, haha). Vi hade två kappsäckar på fem pers (jobbar med devisen ”hellre för lite än för mycket”). Obs! Har man blöjbarn och specialdieter etc. måste man förstås på förhand undersöka vad som finns att köpa på plats. Här skulle man ha blöjor med, för det fanns inte.

I alla övriga beslut tycker jag man ska fundera på vad man vill ha ut av semestern. Vill man ha svinvarmt som i Asien? Eller lagomvarmt som i Europa? Vill man ha strand? Vill man ha kort flajt? Vad vill man göra? Vill man ha en viss typ av mat? Vill man ha äventyr? Vill man ha barnvänligt (och framför allt: vad betyder barnvänligt för just dig?). Och sedan får man landa där någonstans mittemellan, där man har råd och lust.

Vi hängde bara på när mamma och pappa bokade. Var bara nöjd med att hotellet låg vid stranden – och att vi skulle få hänga tillsammans i två veckor.

 

2018 02 08 05.14.36 1

2018 02 06 10.24.55 1 1

2018 02 08 01.40.28 2

 

Ska man åka till Vietnam med bebbe ska man inte vara särskilt nojig. Har ju t.ex åkt i galen trafik utan bilstol med My i famnen i två veckor nu. Tänker att det kanske kunde vara jobbigt för någon. Och så diverse främmande bobbor som kan slinka in i en bebut som slickar på allt. Är man lagd åt det katastoftänkande hållet, kan man kanske vänta med att åka hit. Vi har – obs obs – klarat oss jättebra. Och jag rekommenderar å det varmaste. Vill man ha suverän mat, fina solnedgångar och ljuvlig temperatur är det exakt hit ni ska komma. 

Precis som Sami sa – att resa med baby går bra. Speciellt om man har en baby som har en medfödd (utomordentligt välutvecklad) resetalang. Ska göra allt jag kan för att förvalta den väl, även i framtiden. 

Frågor på det? Svarar så gärna!

Vem är barnet i den rostbruna tröjan?

I lördags när jag hämtade mina barn från svärisarna visade svärmor en rostbrun, alldeles underbar, kofta som hon hade stickat åt Milea. Men dessvärre visade den sig vara för liten (Milken har plötsligt blivit en jätte), så vi beslöt att spara den åt My, tills hon blir stor (och växer hon i den här takten lär väl en 7-årings tröja bli lagom till våren). Trist för Milks, kul för My!

I bilen på väg hem kom jag återigen att tänka på tröjan och på My. Fick en sån där svindlande aha-upplevelse när det gick upp för mig att den här babyn också ska bli ett stort barn en vacker dag. Körde nästan av riksåttan i rena euforin!

Liksom tänk att jag ännu en tredje gång ska få äran att se en ny människa ta form. Man tror ju, innan man får barn, att man ska kunna forma dem och påverka hurudana de blir, men ganska snabbt märker man att man har köpt grisen i säcken. De är redan sådana de är.

Visst, lite hyfs, uppfostran och schyssta värderingar kan man ju försöka tuta i dem längs vägen. Men i övrigt är det ju inte mycket man kan påverka. Humör, lynne och temperament (pratar jag om hundar nu?) blir ju som det blir. Jag tycker det är så vansinnigt spännande, att jag ska få följa vem Mysli blir. Vilken jäkla ynnest alltså! Att få se ännu en till flicka växa fram!

Tror inte min hjärna har fattat det ännu. Att My en dag ska vara så stor att hon har långt hår (eller kort hår! eller hästsvans! eller ingen svans!) och springer in i köket och berättar något. Att hon någon gång ska vara en snorunge som man blir sjukt irriterad på. Att hon ska cykla! Att hon ska ligga i min säng och lyssna på när jag läser (det gör hon förvisso redan nu, men att hon liksom ska vara intresserad också). Vad ska hon gilla för mat? Vad vill hon göra på fritiden? Hur ska hon låta? Men mest spännande är väl ändå det där att hon ska berätta något.

Minns att jag var allra mest otålig och förväntansfull med Milken. Hon hade så förfärligt mycket att berätta direkt från start, hon var ju så frustrerad som yngre, och jag bara väääääääntade på att hon skulle lära sig prata så man äntligen skulle få klarhet i vad som störde henne. De andra har jag kunnat tyda på andra sätt. Med Milks var den ordlösa kommunikationen en större utmaning. Och det var så härligt när hon äntligen började prata! 

Hisnande tanke ändå. Att det en dag ska finnas ett barn i vår familj som fyller ut en rostbrun tröja för 7-åringar (ett barn som inte är Milken!). Och att jag då ska känna det där barnet och tycka ”ja, vadå, det här är My, inga konstigheter!”. Nu har man ju INGEN ANING.

Åh, det är så spännande ändå, det här livet.

 

2018 01 08 01.31.28 1

Liten Mytte sov gott imorse när jag smet iväg till frissan.

Femmånadersbebisen.

2018 01 04 12.33.41 1

 

Mytte har redan fyllt fem månader för länge sedan (”och ingen rapport!” ropar ni upprört i kör). Luuugn, bara lugn. Ska berätta lite om hur vardagen ter sig med en femmåning i huset. Tycker på något sätt det har hänt massor sedan sist. Mellan fyra och fem månader var det som om det sa PANG och bebben blev en människa. 

Kanske beror det på att hon fick ärva en matstol i julklapp som hon plötsligt känns så stor. När hon kan sitta med oss i köksbordet och skratta åt våra bra juttur. Allt är plötsligt så mycket lättare när hon kan sitta i den. Ögonen är stora som tefat när hon ser hur vi slungar in maten. Tror hon skulle vara smygsugen på mat, men jag är så osugen på att ge. Hon får vänta en månad till. Men ja – matstolen. Ny bra juttu nummer 1!

Och sedan ny bra juttu nummer 2: I morse lärde hon sig svänga från rygg till mage. Eller vad vet jag om det är bra. Tycker egentligen det är rätt skönt när de bara ligger stilla, men kul för henne att det börjar hända grejer. Stora barnen tycker förstås att det är det festligaste som har hänt sedan jesu födelse och har applåderat och tjoat som galningar. För mig flimrar det bara förbi minnesbilder med bebisar som äter i blomkrukor och annat som brukar hända i takt med att bebbarna börjar röra på sig, men jaaaaja. Låt gå. Förr eller senare ska vi ändå in i blomkrukan.

 

2018 01 04 12.30.16 2

 

Jag och My har varit så snoriga, hostiga och hesa sedan vi kom hem. Är glad att det händer nu och inte om tre veckor när vi åker på resa. Jullovet är väl trots allt den perfekta tidpunkten för att ligga inne och rossla. I övrigt är hon fortfarande genomljuvlig. Snällare och gladare bebis får man nog leta efter. Och länge!

Babygeniet My.

Det var någon som klagade på att det förekommer alldeles för lite Mysli på denna blogg. Och man är ju inte sen att instämma. Man kan inte få för mycket av detta kompetenta babygeni. Som mor är jag ju inte världens mest objektiva och pålitliga källa: Men alltså HOHHO, det här barnet är inte från denna värld.

”Alltså vad får du för barn riktigt?” sa min syster tidigare i dag när jag berättade att My sov till halv tolv imorse (svarade självfallet att hon är sin fars dotter). Å ena sidan är det ju underbart att hon är en morgonsnoozare utan dess like, å andra sidan är det ju lite taskigt eftersom jag själv tenderar sova bort dagarna. Men soooo be it. Jag är så otroligt fascinerad av att en baby kan vara så här cool (förutom när hon ser fammo och faffa – då ylar hon i högan sky). I övrigt är hon på så himla gott humör. Senast hon grät var alltså i lördags (när fammo och faffa var här, haha!). Hon har tydligen blivit lite blyg (har förstått att det hör till åldern). 

Men annars är hon rakt igenom härlig. Så otroligt rund och go. Jag skojar inte när jag säger att jag i dag plockade fram storlek 80 och My är fyra och en halv månad (haha!). Var till rådis förra veckan. Hon är redan 7,3 kg och 67 cm. Gott och glatt humör finns det rikligt av. Kanske gott humör väger mycket?

Se nu på den här julkorven! Hör ni babyflabbet ända dit?

 

2017 12 18 06.16.16 12017 12 18 06.16.19 12017 12 18 06.16.18 22017 12 18 06.16.18 12017 12 18 06.16.17 22017 12 18 06.43.55 1

Där själen kan få ro.

För någon dag sedan fick My sin första tand. Vilket sannerligen vittnar om att den här första eran av spädbarneri är över. Jag tycker att det känns vrickat att någon som knappt har tittat ut från magen redan ska ha tänder. Å andra sidan är det ingen överraskning. Jag har ju gjort det här förr, så jag vet att de här magiska, nykära startveckorna har en tendens att rinna iväg som sanden i ett timglas.

PANG säger det, så är det där rynkiga lilla knytet en rund boll som gabflabbar och dreglar floder över köksbordet.

För någon dag sedan var jag via labben på ett blodprov. När jag gick genom dörrarna på Vasa Centralsjukhus tänkte jag vemodigt och klump-i-halsigt att ”här ska jag ah-ah-aldrig mer få föh-föh-föhda nåt barn”. Mycket kan man säga om graviditeter (de är inte min juttu), men förlossningar och BB – det är som knark.

Kände plötsligt ett sting av sorg i bröstet. Trots att jag har vetat om det här – och trots att jag sannerligen har maxat allt den här sista gången, så kände jag ändå en sån vansinnig längtan tillbaka till den där första tiden, när babyn är riktigt, riktigt ny. 

Jag har skrivit om det här förr, att jag alltid känt en dragning till undantagstillstånden. När allt runt omkring stannar. När vad som helst kan hända. Jag älskar det. När man riktigt på riktigt känner livet i sig. Och där fyller ju sannerligen en förlossning alla kriterier. Det är som om jorden plötsligt slutar snurra. Som om klockan slutar ticka. Fåglarna plötsligt tystnar. 

 

2017 12 07 12.52.24 2

 

Den där varma filten som omsluter livet de där första dagarna en baby kommer till världen. Den där doften av nytt liv. Som är som hav och skog och jord och blod och sockervadd och desinficerade händer i ett. Silkeslena lakan på BB. Röster som viskar. Brickor som bärs in. Kinder man inte kan sluta snusa.

Och det allra bästa: Man behöver inte alls ta in världen utanför. Livet pågår bara här inne, på några få kvadratmetrar. Natt och dag flyter ihop och det spelar ingen roll. För nu är det ingen som kräver nåt av mig och det enda jag behöver göra är att finnas till.

Och så hemma! Alla dagar av pyjamas. Egen säng. Egen mat. Ny frihet. Ny familj. Ny vardag.

I den känslan får min själ ro.

Och dit kommer jag aldrig återvända. 

Det var en sorgsen insikt. 

För ganska snabbt tar vardagen hål på bubblan och förtrollningen är bruten. 

Men å andra sidan kan jag tänka tillbaka på allt det här med ett skimmer av tacksamhet. Jag fick verkligen allt den här gången. Och när jag kollar på bilderna kan jag nästan känna hur det kändes och doftade när My låg här i sängen och var alldeles varm och magiskt splitterny. På bilderna är hon bara några dagar gammal. 

 

2017 12 07 12.57.12 1

2017 12 07 01.04.18 1

 

Och det sjuka är ju att man vet att det blir bara roligare och roligare med tiden. Men visst är de speciella de där första veckorna. Och så PANG så har de tänder!

 

Få alla nya inlägg direkt i ditt flöde –
gilla bloggens Facebook-sida!

Livet med en fyramåning.

Ja, det var ju en rapport från babylivet som också skulle avges. Ni brukar ju alltid vara taggade på sånt. My Maxine fyllde fyra månader i veckan och eftersom det känns som sju ljusår sedan jag skrev om tre månaders-livet så är det dags för nästa!

 

2017 12 02 02.49.51 1

 

Känns som om det är mycket som har hänt på bara fyra veckor. Framför allt utseendemässigt. Hon har tappat så mycket av sin ljuvliga, ljuvliga frilla (yyyyl) och har en traditionell gubbkrans där bak. Kroppen är stabil och stark och allt det där spädbarniga är liksom borta. Våra barn är ju ingalunda kända för att vara motoriska underbarn så ännu ligger hon mest stilla i den position man lägger henne i på golvet (hon kan inte svänga sig någon väg).

Däremot tror jag hon är det mest kommunikativa baby vi har haft. Hon ha varit så fruktansvärt pratsam de senaste dagarna att man (nästan) ibland skulle vilja trycka på mute-knappen. Men för det mesta är det gulligt. Hon snackar och snackar och snackar. Redan från början har man märkt att hon är en person som vill ha kontakt, som söker kontakt och som har väldigt lätt till skratt. Men gråter gör ju hon fortsättningsvis väldigt sällan. 

 

2017 12 02 02.52.46 1

2017 12 02 02.51.36 1

 

Nätterna är som förr. Man lägger henne vid 21, 22, 23 (eller när man ju tröttnar på henne) och så sover hon till cirka 10. Häromdagen fick jag faktiskt väcka henne vid 12 när vi skulle hämta Milea från skolan. Sömnens gåva, minsann. Hur ofta hon sover på dagen har jag ingen aning om eftersom jag är så urusel på rutiner. Kanske två, tre gånger. Lite beroende på vad vi gör just den dagen.

Helammar gör jag ännu. Snackade med min rådgivningskontakt att vi kör på till 6 månader nu. Såg ingen idé i att tillföra någon fast föda ännu när allt fungerar så bra. Skönt tycker jag. Har absolut noll lust att börja klotta med sånt. 

 

2017 12 02 02.54.16 1

2017 12 02 03.31.29 1

 

Det skönaste med tredje barnet är att jag är totalt ointresserad av principer. Ni vet, vissa saker som man envisades med med de förra (typ att de sku sova på ett visst sätt, i en viss säng, på ett visst klockslag). Om hon inte somnar direkt när jag försöker lägga henne, så skiter jag i det. Är man så här liten och gullig så stör man ingen när man är vaken. Att slösa sin energi på att vara arg på att babyn aldrig somnar (i ett mörkt rum dessutom) är däremot SÅ STÖRANDE. Det sägs ju att man kan välja sina strider, och mina kamper med den här babyn är lika med noll. Har valt bort varenda en. Har haft turen att få en sån baby.

Hon sover mellan mig och Sami varje natt, för jag orkar inte stiga upp och hämta henne från någon spjälsäng eller så (den där vaggan som jag var så mån om att få upp, hon har sovit exakt noll nätter i den, bara någon enstaka powernap). När hon vill äta, så drar jag henne sömnigt i pyjamasen och så gör alla det de ska göra (jag sova – hon äta). Mkt bra system för alla inblandade.

I övrigt är hon väldigt Karlsson på taket-ish: En lagomtjock tant i sina bästa år. Och det älskar vi henne så mycket för. Aldrig har väl världen sett en så smooth entrance i en familj.

Dagens kind.

En av de svåraste aspekterna med att ha bebisar är att sluta fota dem. Det har nu gått tre månader och jag svär på att det finns en bild från vareviga dag My har funnits på denna jord. Det är så svårt att sluta när man som förälder alltid tycker att man har fått världens mest perfekta barn. Men åååå siiiiiiiii så fin hon är. Klick klick. Ooooiiiih nu leeer hon. Klick klick.

Det är så himla praktiskt att det är inbyggt på det viset. Att naturen ser till att kärleken till det egna barnet är totalt blind. Oavsett hur babyn ser ut, om My kom ut och såg ut som Rod Stewart (min systers återkommande mardröm under graviditeten), så skulle jag ändå tycka att hon är fantastisk. Rod eller ej – det här är den gulligaste baby jag sett sedan .. ja, sedan jag senast fick barn.

Den obligatoriska babyserien på det:

 

2017 11 13 01.44.40 42017 11 13 01.42.05 12017 11 13 04.28.57 22017 11 13 09.24.42 12017 11 13 09.21.43 12017 11 13 09.41.05 12017 11 13 09.43.03 1

En sån dag.

2017 11 10 10.35.38 1

 

Goddagens, goddagens. Klockan är snart 11 och jag har knappt klivit ur sängen. Har fått på kaffet, men that’s pretty much it. Vaknade klockan 3 inatt av att det sedvanliga babybatteriet vid min sida var någon grad hetare än normalt. Myslikorven har sin första feber. Även om det inte bekom henne särskilt mycket, så blir man ju alltid lite på helspänn första gången bebin är sjuk. Febern försvann efter en suppare, men där låg man ju ändå och kände och pillade lite tills klockan blev ungefär stora barnens väckningstid. Unnade mig sedermera big time sovmorgon. God morgon!

 

2017 11 10 10.34.20 1

 

Utanför fönstret ser det ut att bli en betydligt bättre dag i dag! Igår var ju värsta stormen och EKLIGA regnpisket. Dagen i sig var ju dock inte dålig. Fick hänga med kaveris hela förmiddagen och sedan ännu dra med Nadia till Ernst och se ”Yo bro!” på Wasa Teater (ska skriva mer om den lite senare). Nu måste jag vakna till och vårda den lilla svettiga människan. Såg ni på insta hur syyyyynd det var om henne?

Sparas i öronen.

Det är ganska nytt för oss det här med att babyn skrattar högt. Det är lite som om världen stannar varje gång hon flabbar till. Hon flabbar inte högt så ofta (även om hon är glad mest hela tiden), men när hon gör det kan du vara säker på att hela familjen ruuuuuuuuusar till rummet där hon finns och fryser till förväntansfull is. ”Gör det igen, mamma!” ropar de i kör. ”Gör det där du gjorde igen, så hon skrattar igen!”

Men när alla kommer springande som en hord kollriga kameler kommer hon oftast av sig. 

Och eftersom jag vet att stora barnen njuter så mycket av att vara med henne, unnar jag dem allehanda stunder som innehåller den här typen av babymagi (tro mig, babyskratt är ren och skär trolldom). Häromdagen fick de komma upp igen från sängarna, fast de redan hade lagt sig, för My var på så otroligt roligt humör. Den här tiden vi har nu är så smärtsamt kort, det vet jag från förr. Också de ska få carpa skiten ur diemen. 

I synnerhet när jag ser att babyflabbet gör dem lika mjuka i magen som mig. Ibland händer det att jag ser glansiga ögon genom mina glansiga. Då kvittar det ganska hårt om läggdags fördröjs med en kvart eller så. Nå, den där kvällen fortsatte My jollra i soffan efter att de gick till sängs för andra gången. Hörde hur det naaaw-suckades inne i mörkret från deras rum. Och när My flabbade loss, riktigt högt en sista gång, hörde jag hur Milken viskade till Masse:

 

”Åååååå hennes skratt är så fint att det sparas i mina öron”

 

2017 11 07 02.34.29 1

2017 11 07 02.35.56 1

 

Önskar man kunde.

Tre månaders baby.

Jag fick ett sånt otroligt bra gensvar förra gången jag bloggade om Mys utveckling. Skrattade riktigt högt av förtjusning när en bekant messade typ ”äääää jag täcks inte kommentera det här på din blogg, men alltså guuuud så intressant att läsa om barn i samma ålder”. Jajaja, det är väl tabu att intressera sig för mammabloggar, MEN SO BE IT. I den här bloggen skäms vi inte för någonting. Här ska nu gottas i babyns magiska utveckling. YES!

My Maxine, eller Mylbert Vaccine som det händer att man säger, blir tre månader i helgen. Det ni kommer att få läsa om här är ingen vanlig babyvardag (så skyll inte på mig om ni skaffar barn och det inte motsvarar detta). Jag har haft en och annan bebis, så jag vågar påstå att Mylbert är en ovanligt lätthanterlig spädis. Hon liksom vet hur livet ska levas redan nu.

Jag lägger henne cirka 21 på kvällen. Och med lägger henne menar jag att hon somnar bredvid mig i sängen medan jag läser en bok eller slösurfar. Hon sover mellan mig och Sami till cirka klockan 9.00. En gång ammar jag på natten. Oklart när, för jag drar henne intill mig och så slocknar vi fastklistrade.

När jag har ammat henne klockan 9.00, så somnar hon igen och sover till cirka 12.00-13.00. Det låter nästan provocerande skönt, men jag har alltså en baby som i princip sover femton, sexton timmars nätter bara hon får äta lite emellan. Det är nog först på eftermiddagen, när de stora barnen kommer hem, som hon vaknar till liv. Hon älskar att sova. Jag älskar att hon gör det. 

 

2017 10 25 05.03.44 2

 

Och det bästa av allt är att hon är så himla tillfreds med livet. Har aldrig sett på maken till okrävande person. En kväll för inte så länge sedan, när vi låg i sängen och tindrade, försöke vi komma på om hon en gång under hela dagen hade gråtit. Men det kunde vi inte. Ibland går det dagar när hon inte gråter en enda gång. Inte ens av hunger, för jag brukar amma henne när hon vaknar – och när hon vaknar är hon skitglad. 

Hon skrattar och gunglar och sjunger mest hela tiden. Håller långa monologer i famnen och kommunicerar så dreglet rinner. ”Äääuuuuu äuuuu äuuuuu” låter det på långan väg. Det är så urbota gulligt att till och med en kylig istapp som jag börjar göra förfärliga miner och pratar babyspråk (uff).

Ja, och så är hon ju till på köpet så förfärligt goooo i kinderna. När stora barnen kommer hem från skolan kan jag riktigt se hur de får kärleksspunk i kroppen, när de inte vet hur de ska ta i My för att få utlopp för sin iver. Man kan ju inte direkt brotta ner henne i sängen, men jag fattar att man bra gärna skulle vilja. För de där kinderna vill man liksom gosa ihjäl sig i. Speciellt när My lyser upp som ett frikkin’ solsystem och tjuter av glädje när hon ser Milken och Masse.

Och de gånger hon babyflabbar högt får jag kärlekskramp och faller död ner. FÖRBJUDET ATT LÅTA SÅ GULLIG.

 

2017 10 25 05.01.03 1

 

Ja, inte är det svårt när det är lätt, hälsar vi från Brändö. Tjohej!

Någons mat, någons tröst, någons trygghet.

Tiden går så fort när man har roligt, har jag hört. Den nyfödda (”nyfödda”) människan My har redan hunnit bli 2,5 månad. Å andra sidan skulle jag inte bli förvånad om någon plötsligt informerade mig om att hon är 2,5 år. Så är det att ha barn, har jag märkt. Swish swish swish, säger det – och så är de stora.

Den här gången gör det egentligen inget. För det finns inget jag hade gjort annorlunda. Jag har tagit minsta lilla sekund, insupit den och lagrat den i mitt hjärta. Jag har på riktigt lyssnat till mig och mina behov, och de har flätats samman med hela familjens. Jag har kanske aldrig befunnit mig så mycket i stunden som de senaste veckorna. Då gör det inget att tiden glider framåt. För det är vad tiden är till för, trots allt. 

Jag har varit så stolt över mig själv för att jag har gett mig själv goda förutsättningar för att amma. Ja, det får man faktiskt vara, om man tycker om att amma. För det gör jag. Jag helammar henne fortfarande. Även om jag för första gången i dag såg lite oroligt på mig själv i badrumsspegeln. Det var en mycket grå människa som tittade tillbaka. Gick genast och hinkade i mig några järntabletter. Skrapade mig orolig i håret. Jag vill faktiskt inte att det ska ta slut ännu.

Amanda skrev häromdagen att hon inte alls längtar tillbaka till tiden när hon var någons mat. Kan inte relatera till det just nu (jag kan – tvärtom – tycka att det är ett privilegium att vara någons mat, mys och totala trygghet). Men har det i smärtsamt nära minne, även om det snart är 10 år sedan, hur det känns när amningen totalt äter upp en inifrån. 

Nu kanske det låter som om jag lägger en stor värdering i att amma (det gör jag inte). Jag njuter bara så otroligt av värmen, närheten och anknytningen. Jag vill på inga vis att det här gråa ansiktet ska vara början på slutet. Jag ser så galet sliten och utmärglad ut, hur mycket jag än sover. Jag ser ju att amningen tär. Alla kilon jag lade på mig är redan borta.

Men jag vet ju också att jag kan äta som häst (det är en mkt god förmåga att ha i den här situationen). Och det tänker jag göra. Äta, äta, äta. Röra på mig. Vara ute. Dricka vatten. Få i mig mina vitaminer. Jag tar emot alla dina tips på att boosta orken (men orka dyra kosttillskott!). 

… men går det inte, så går det inte. Då får man tänka om. Ljuvliga flickor blir det ju ändå. Oavsett om de ammas eller ej. Det har vi ju levande bevis på nedan.

 

2017 10 15 02.53.34 1

2017 10 15 03.02.11 3

2017 10 16 06.35.35 1

Här kommer jag och bloggar om mitt barns sovrutiner.

Det var faktiskt år och dar sedan jag tog mig an ett önskeinlägg från en läsare (ska eventuellt skärpa mig). Så när Ellen skrev nedanstående fråga under inlägget om eftergranskningsglädjefnattet tänkte jag ”ähh, nu bjuder jag till!”.

 

”Det var ett så fint inlägg. Jag gläds med er. Att få ett tredje barn var det bästa även i vår familj. Hon var så enkel och vi njöt. Jag skulle vara superintresserad av att få läsa om hur era dagar med My ser ut. Hur mycket sover hon – hur somnar hon – hur mycket använder hon tutt – hur ofta ammar du osv… Det sku vara super om du kan skriva ett sånt inlägg.”

 

Skrattade först när jag läste frågan, för jag tänkte att det här enbart är en fråga som kan intressera en riktigt nybliven morsa (det här är just ett sånt inlägg som jag och Anna-Lena har ägnat mycket tid att gäspa åt de senaste åren – men se på fan, här i träsket är jag nu igen). Ni som inte är intresserade av babystuff – SPRING!!

Rutiner har aldrig riktigt varit min grej. Det kräver liksom för mycket av en människa som tycker om spontanitet och magkänsla. Därför är det mer eller mindre omöjligt för mig att berätta hur en vanlig dag i vårt liv ser ut. Ingen dag är den andra lik. Ibland lunchar jag med någon kompis, en dag i veckan spelar jag in podd med Nadia, någon dag kanske vi har kaveris här på kaffe, någon dag kanske jag försöker motionera, någon dag kanske jag vill sova bort en hel dag. Det vet man inte förrän man har vaknat och känt efter vad magkänslan säger. 

My sover ännu stor del av sin tid. Och jag är världssämst på att minnas hur hon brukar bete sig. Meeeen om vi tar denna dag som exempel så vaknade vi alla (Masse, Milken, My och jag) klockan 8.00. My var vaken medan vi andra åt frulle och klädde på oss. När jag skjutsade barnen till skolan domnade hon bort igen (hon har ännu inte lärt sig vara vaken i bil – hoppas hon aldrig lär sig).

Hade tre kaveris (Maria, Saija, Annika) plus deras bebisar (världens bästa gäng!) på kaffe på förmiddagen. My sov bort hela besöket 9-12. Sedan vaknade hon till för att äta, kanske en halvtimme. Sedan sov hon två timmar till 12.30-14.00 och vaknade således följande gång när vi satt nere på Brändö-bryggan och drack kaffe. Var vaken kort stund och ammade i solskenet. Sedan somnade hon igen två timmar 14.15-16.30.

Hon vaknade när Matheo kom hem från en kompis. Gullade lite med honom. Åt. Sedan sov hon igen mellan 17.30-19.00. Då kom Sami hem från jobbet och jag väckte henne (vem gör sånt??) för att hon skulle få träffa sin pappa ens en liten stund denna dag. Och två timmar senare, 21.00, somnade hon för natten. 

Och går det som de flesta andra nätter så vaknar jag en gång vid fyra-fem-ish för att äta. Sedan sover vi vidare tills klockan ringer där vid 8. Det här var nu på riktigt vääääääääääärldens tråkigaste utläggning. Kan inte begripa att jag just skrev det där i min blogg.

Men ja, hon vaknar i princip bara för att äta och så faller ögonen fast igen (som svar på hur hon somnar). Oftast i famnen eller i vagnen eller mellan oss i sängen. Eller i bilen. Eller i sjalen. Eller i soffan eller var hon nu råkar befinna sig. Har liksom ingen ”metod” eller så.

Jag helammar cirka (eeeh..?) sju, åtta gånger per dag i medeltal (ser inget behov av ersättning ännu) och hon använder napp rätt så ofta (jag äääälskar den, världens bästa uppfinning!). Ja, var det ännu nåt mer?

Haha, ni har väl somnat där bakom era skärmar!

Nåja, om ni fortfarande är vakna kan jag passar på att ropa ”HERREGUD SÅNT VÄDER VI FICK I DAG!”. När Milken slutade skolan tog vi varsin bulle och gick ner till vattnet. Fullt med folk i parken. Tusen grader varmt och god stämning i största allmänhet. I dag var det verkligen inte tungt att vara Linn Jung.

Bildsvep på det:

 

2017 09 25 03.23.29 2

2017 09 25 03.24.23 1

2017 09 25 03.25.40 1

2017 09 25 03.27.39 1

2017 09 25 12.50.47 1

8 reflektioner från två månader som trebarnsmorsa.

2017 09 23 11.15.27 2

 

 

1. Det är betydligt lugnare än jag trodde. Och det beror såklart på att de existerande barnen redan är stora. Och det beror förstås också på att vi fick en otroligt lugn och beskedlig bebe (ibland glömmer jag nästan bort att hon finns när hon snarkar tyst i något annat rum). Inte i min vildaste fanstasi kunde jag tro att den första tiden skulle gå så här smooth.  

 

2. Tacka Gud för preggokilona. Jag gick ju upp cirka 20+ kg under graviditeten, vilket är en massiv ökning från de andra barnens graviditeter där jag lagt på mig cirka 6 kg. Även om mina knän nästan gick av – och dog – (för att inte tala om min arma rygg!) så är jag så himla glad att jag åt, åt, åt och svullade. Så att jag sedermera skulle ha något att ta ifrån eftersom amningen tenderar äta upp mig inifrån. På eftergranskningen visade sig att jag nu, två månader senare, har 2 kg kvar till utgångsvikten. Tänk om jag inte hade lagt på mig extrapower! Då hade jag säkert varit i samma beklagliga sits som förra gången och varit tvungen att sluta amma. Nu gäller det bara att fortsätta äta som en häst, så jag orkar amma länge ännu. YASS!

 

3. Barnen är värre hönsmammor än mig. Alltså de är verkligen såna urgulliga, stolta fåntrattar till storasyskon. Här för någon dag sedan hörde jag när en av dem försökte skryta för en kompis ”Vet du, Pikkumän (de kallar My enbart för Pikkumän) kan redan hålla i en ballong. Så där liten och kan redan hålla i en ballong!”. Till saken hör att My hade en ballong knuten runt armen (ahaha, bedriften!). När My vaknar här hemma beter de sig som om världens åttonde underverk just har uppstått.

 

 

2017 09 23 12.48.55 1

 

 

4. Kroppen kan bli sig själv igen. Även om bara åtta veckor har förflutit sedan jag ständigt påbörjade och avslutade dagen med en olidlig smärta, så känns kroppen – otroligt nog – helt som förr i världen. Man kan inte tro att det är sant när man vaknar varje morgon och ingenting värker. Tänkte på det i dag när jag gick en morgonpromenad längs Brändös gator, att man ska vara JÄVLIGT TACKSAM varje dag som man får ha en frisk kropp. Det är ju inte direkt kattskit att få springa ner för trapporna och dra ut i den krispiga höstluften. Man trodde ju det skulle vara kört för gott. MEN ICKE.

 

.. och tro det eller ej: 5. Humöret kan bli helt som vanligt igen. Skulle säkert ha lagt tusen euro på att jag kommer få någon slags obotlig, aldrig tidigare upptäckt bautaförlossningsdepression när babyn väl är ute, för så megaruttet var feelingen i mitt gravida psyke i 9 månader. Well, den här bloggen är ju värsta rosa fluffmolnet just nu, så YOU GO FIGURE. Här passar jag på att slänga in en extrastor puss till min bloggkollega och dystersyster Catzo. Kämpa!

 

 

2017 09 23 02.12.28 1

 

6. Minnet är så oerhört kort. Spelar ingen roll om man har haft sjuttioåtta barn förr. Man hinner ändå glömma hur mjuka nyfödda babyryggar känns, hur snabbt dagarna går, hur gott små dunhuvuden doftar, hur mycket uppmärksamhet bebisar får och hur socialt livet med en nyfödd är (alla vill kolla på bebin var man än är!). Man hinner glömma allt. Jag själv verkar beklagligt nog bara ha lagt allt dåligt på minnet, för varje dag blir jag så chockad över alla fina minnen som kommer tillbaka. Det fanns ju massor av kul med spädislivet.

 

7. Anknytningen är så easy peasy när babyn är lätt att handskas med. Det är så lätt att älska ett barn som gör exakt som man önskar. Det sa klick direkt här. Klicketi-klick – du är mitt barn, jag är ditt barn, vi hör ihop och vi älskar varandra. Det är så otroligt fräckt, men det är så mycket lättare att knyta an till ett barn som låter en sova om nätterna, som aldrig skriker, som bara vill ligga nära nära nära. Med ett prematurbarn i massa slangar (som sedermera skrek rätt så mycket) i bagaget är det så himla skönt att se att anknytningen kan vara något som bara sker, som man inte behöver kämpa för. Det är så sorgligt när man tänker på det, men det tog så otroligt mycket längre innan jag kände att Milken var mitt älskade, älskade, älskade barn. 

 

8. Ju mer man har, desto läskigare blir det. Eller översatt till klarspråk: Ju äldre man blir, desto mer medveten blir man om allt äckligt som kan hända en själv och alla de man älskar så det innersta skälver. Jag har så många, många, många nu. Och sannolikheten att något går galet … NEJ JAG TÄNKER INTE TÄNKA PÅ DET. Dessvärre är det ju så med alla stora insatser här i världen. Ju mer man har, desto mer rädd blir man att förlora det. Det är priset man får betala för att vara omgiven av riktigt mycket kärlek.