Over grensa møtte je. For å finne sjelefred.

2017 09 21 12.11.49 1

 

Häromdagen var jag på eftergranskning till rådgivningen. Upplevde någon form av surrealistiskt feel good-rus när jag kom ut därifrån. Även om jag säkert inte kan återge känslan så här i skrift, så ska jag försöka (det är fritt fram att skaka på huvudet).

Eftergranskningen är alltså den gravida kvinnans sista utpost i vårdsystemet. Om man kommer ut med grönt ljus betyder det att graviditeten är över, man är frisk (och får pengar från Kela). Det är också en av de få gånger man kan säga ”Hoppas vi aldrig ses igen!” och samtidigt le stort och tacka för sig. 

Det här var en lyckans dag för mig. Ni ska veta att jag har längtat efter den här stunden. När man är mitt i skiten tror man aldrig man ska komma så här långt (läste Linneas inlägg inatt och kände sååååååååååå igen mig). 

Men tro det eller ej. Den stunden kom

 

 

Solen sken när jag kom ut från mödrarådgivningen. Kastade lyckligt på mig solbrillorna. Klickade fast My i baksätet. Och när jag vred om nyckeln till startlåset vrålade bilstereon ut ”Jag trodde änglarna fanns”. Jag vet att det är en störande låt, ja ja ja. Men klicka ändå på play där uppe.

När man är på riktigt, riktigt bra humör så finns det ju ingenting som passar så bra som ett löjligt, poppigt saxofonsolo. Jag vrålade med i refrängen precis hela Skolhusgatan. Och ba: Tänk att vi fick My!

Tänk på alla de här gångerna jag har velat, men inte vågat! Tänk alla de gånger jag har bestämt mig för att köra på ett tredje barn, men ändå ångrat mig. Tänk alla de gånger jag har lagt locket på och känt ett litet sting i hjärtat! Tänk så alla de där gångerna när jag tänkte ”jaja, det får bli i nästa liv”! Tänk alla gånger som jag kalkylerade risker! Tänk alla gånger jag spände mig för att historien skulle upprepa sig! Tänk den där gången vi sa ”okej, vi testar!”. Tänk alla spyor! Tänk alla mörka hål! Tänk all jävla skit!

Tänk allt vi har fasat för – och ändå fick vi henne. Tänk alla de där där sju åren som gick – och ändå fick vi henne! TÄNK ATT HON ÄR HÄR NU!

Over grensa møtte je. For å finne sjelefred, vrålade radion.

Kan inte riktigt ännu greppa att vi verkligen vågade.

Och att vi faktiskt vann.

Tänk he!

Tills alla var redo.

Igår var det den 29 augusti. Det betyder att den första månaden av Mys liv har swischat förbi. Häftigt att en månad kan gå så snabbt, så långsamt, så smärtfritt, så naturligt. Å ena sidan är hon alldeles ny, å andra sidan känns det som om hon har funnits här sedan tidernas begynnelse. 

Jag har tänkt mycket på hur skönt föräldraskapet är den här gången. Även om vi fortfarande är två vuxna känns som om vi är så många fler som delar på härligheten. När My skriker till finns det två små som redan hunnit ur startblocken, innan jag ens reagerat på startskottet, och spurtar i full fart för att lägga in nappen. Stora barnen fullkomligt avgudar henne och är till så stor hjälp, utan att jag ens behöver be om det. 

”Ähh, jag fattar inte att vi inte har gjort det här tidigare”, sa jag till Sami för någon kväll sedan när vi låg och tindrade ovanför en sovande My. Varför väntade vi sju år här emellan? Men Sami hade nog rätt i det han sa: ”För då skulle det inte alls ha varit så här”. Det var mycket som skulle bockas av för att vi skulle landa här. Jag behövde få undan mina studier, komma igång med jobbet och karriären. Jag tror vi behövde få understökat stora barnens dagistid och trotsåldrar. Vi behövde få ur mig min utbrändhet och jag behövde sannerligen mitt stora sjukskrivningsår ifjol. 

Även om det var ett fruktansvärt år är jag ändå så tacksam för att jag fick det här viloåret före babyåret. Den här tiden i fjol var jag totalt slut, helt utan reserver. Nog är den en milsvidd skillnad på att vara frisk som nu, och utbränd som då. Det senaste året har jag sovit så mycket som jag aldrig trodde var möjligt. Att ständigt vakna på minus är inget jag vill vara med om igen. Att vakna pigg är något jag värdesätter precis varenda morgon.

Jag är så glad att vi väntade på My tills alla var redo.

För nu kan jag ta in vareviga sekund. Insupa den fullständigt och njuta så det skälver i hjärnan. Det är ju också något i vetskapen om att hon är min sista baby som gör att ingenting känns riktigt jobbigt. Eller så är det för att hon är tredje babyn och jag är trygg i det som sker. Eller så är det för att hon är trygg – och det i sin tur gör mig trygg. Ja, vete fan. Men det här lugnet och teamkänslan i familjen skulle vi aldrig ha fått om vi inte hade väntat sju år. 

Ännu vet vi inte så mycket om denna lilla My, för hon sover fortfarande största delen av dygnet. Men det vi ser av henne är en mycket harmonisk liten själ som gärna ligger nära (försök hålla henne vaken i famnen – omöjligt!). Hon sover som en stock, äter snabbt, älskar att åka bil och har Brändös maffigaste kinder. Så lugn och så snäll. Så söt och så förfärligt älskad.

 

2017 08 27 02.45.28 1

2017 08 17 03.57.38 1

2017 08 29 03.56.57 2 1

2017 08 28 05.45.52 2

2017 08 18 08.39.56 1

Majestätiska morgnar.

I dag började vi dagen med att kolla Peppes goda tips, den tjugo minuter långa Vice-dokumentären om rasist- och antirasistdemonstrationerna i Charlottesville. Om man vill ha lite besvärlig stämning över sitt morgonkaffe kan jag varmt rekommendera.

Aj, så vi har bra förmiddagar nu när jag är ledig och Sami har semester och stora barnen är i skolan (kan inte minnas när vi senast skulle ha haft så här mycket tid att prata med varandra). Så mycket bra att läsa, så mycket bra att se på INTTÄNET. Och sedan läsa upp och visa för varandra. Klicka på länken där ovan och se dokumentären. Länge sedan vi sett så många hatiska, oempatiska medelåldersmän på ett och samma ställe. 

Ibland vaknar babyn och skiter ner valfri förälder. I dag medan Sami cyklade stora barnen till skolan fick jag snällt sitta kvar i soffan med cirka 52 liter senapsbajs i famnen. Vågade inte röra mig förrän Sami var tillbaka. Var så rädd för att sprida det över hela soffan (blöjan får skärpa sig). Tur att han är en snabb cyklist. Jaja, gotta go. Nåt 400 grams malettköttpaket ropar på mig från kylskåpet och vill bli lunch. Häj!

 

my

Om amning.

 

”Från start kände jag dendär omisskänliga känslan i hjärtregionen. Det var som någon, vid varje amningstillfälle, klämde åt om hjärtat på mig och hällde is i lungorna, det knöt sig i bröstet på mig och jag kände en känsla av ångest stiga till ytan, varje gång.”

 

Så skriver Sara Rasmus om sin amning i ett blogginlägg i dag. Jag har själv tänkt skriva om amning i flera dagar, men inte kommit till skott (tror jag har dragit på mig höstens första förkylning, iiiih så det river i halsen).

Det är ju inte bara en eller två punkter med kroppen som fascinerar en så man nästan faller omkull när man tänker på det. Kroppen är ju både galen och trevlig på samma gång. Men mest fascinerande. Tänker exempelvis på mitt eget humör före och efter förlossningen. Hur kan det vara så stor skillnad? En massa kemiska sammansättningar och hormoner i mitt inre labb som har rörts om – och plötsligt är dystern som bortblåst! Pang, boom, borta!

Nu är jag inte så insatt i amning. Men om vi snackar om hormoner så har man ju i alla fall hört att oxytocin och prolaktin frigörs vid amning, vilket ska vara bra skit för moderskänslor, avslappning, moderns välbefinnande och god feeling överlag. 

Ändå reagerade jag med ett ”yes, igenkänning!” när jag läste Saras beskrivning här ovan. Bör dock nämnas att jag är fullständigt fine med amningen (har aldrig varit med om en mer smärtfri start). Allt funkar urbra så här långt. Trivs i min amning.

Men jag har många gånger tänkt på hur fascinerande de där fem första sekunderna är – från när babyn greppar bröstet och mjölken rinner till – att man kan bli så fruktansvärt low. Och sedan känns allt normalt igen. Är det någon som vet vad det kallas och beror på? Det där djupt ledsna halsgropsknipet som håller i sig några sekunder vid varje amningsstart. Säger inte att det nödvändigtvis är samma som Sara känner, men ändå. Måste ju vara nåt hormonellt jox?

Lite som en 5 sekunders snabbövergående depression. Men så på den sjätte sekunden svänger allt – och istället blir jag MEGATÖRSTIG! Ni som uppskattar Sunes sommar kan föreställa er att det här är jag. Amningstörsten är banne mig inte att leka med. Mitt i allt känns det som man befunnit sig i en öken de närmaste 31 åren. Nog är ju kroppen så himla märklig. Hela det där inre systemet får mig att baxna.

Och det är ju trevligt att se att de gosiga kinderna på kinddrottningen här nedan bara blir gosigare och gosigare. Det gör att man eventuellt kan stå ut med femsekundersdeppen och ökentörsten ett tag till (dock är jag glad att jag lade på mig 20 extrakilon för den här amningen ba river av mig kilo efter kilo varje dag – borde ha satsat på 30 istället). Nå väl, vi tar väl en bulle till! Dags för kaffe!

 

2017 08 17 10.12.09 1

My, snart tre veckor.

Skolstartströttman.

Nu märks det så tydligt att skolan har kört igång och att stora barnen inte ännu riktigt anpassat sig till tidiga väckningar och dagar som kräver någon form av hjärnkapacitet. När de kommer hem är de så trötta att de bara orkar bråka med varandra. Det enda som hjälper är att plocka fram det magiska vapnet (My). Då glömmer de bort att vara monster och pratar istället med snälla röster.

… i ungefär 2 minuter.

Nå väl, i kväll somnade båda strax efter 20. Och det är väl egentligen det bästa, att gå och lägga sig tidigt. Hur det går i skolan – och hur de själva trivs – är något som man som förälder sällan kan påverka. Däremot kan man erbjuda bästa möjliga omständigheter runt omkring, tänker jag. Att de är utvilade, mätta och förberedda. Och jag hoppas på lite piggare ungar om en tid, när värsta skolstartspirret lagt sig. 

Själv gick dagen åt till promenix, att förbereda lite sponsrat inlägg med ny partner, åka till bautaaffär och handla. På eftermiddagen somnade jag som en stock på soffan. Vaknade till att Sami kokade kaffe och bjöd på glass. Ja, livet som ledig är inte så mycket mer spännande än så. Dagarna bara swischar iväg fast man inte gör nånting.

Dagens upptäckt: att My tyvärr hamnar dras med samma (urgulliga) virvel som sin far mitt på huvudet. 

 

2017 08 15 09.06.15 2

 

Men det är tack och lov inget hon verkar ta särskilt hårt:

 

2017 08 15 08.59.35 3

Lazy dazy.

2017 08 14 10.23.03 1

2017 08 14 10.36.11 2

 

I dag är första dagen, sedan My föddes, som jag känner mig så där kli-ig och trött i ögonen. Men det är förvisso inte Mys fel, utan vi lägger allt på den förfärligt tidiga väckningen vid 7.30 som skolbarnen tvingade oss till. Men vetja vi ska vänja oss vid det också (premiären gick i alla fall urbra). Känns ändå som full vacay här i huset eftersom både jag och Sami har semester. 

Överlag tycker jag det känns helvilt att jag inte ska tillbaka till jobbet nu på hösten. Alla dessa sista-semesterdagen-uppdateringarna som cirkulerar i flödena. Jag tror liksom att jag snart ska få skriva en sån. Men så är det ju inte. Känns så sjukt lyxigt att fortsätta sluiba här hemma. 

 

2017 08 13 05.35.43 1

 

Nå, det blev en ganska lat dag i dag. Putte och Fredrika var här på kaffe när vår kontakt på rådgivningen plingade på dörren (två hembesök får man efter att man fött – ett från mödrarådgivningen och ett från barnrådgivningen). My har fläskat till sig alldeles utmärkt. Hon är numera en välmående 4,5 kilos beef. Vi snackade bland annat om att tidigarelägga några vaccinationer er för att hinna få de mest väsentliga före vi åker till Vietnam i januari. 

 

2017 08 14 06.39.54 1

 

Igår tog vi fram sjalen (som jag har lånat av Jenny) och My verkar trivas mycket bra där inne. Synd att jag själv är så svag i ryggen ännu, så jag orkar inte så länge. Men My är en riktig megamysare. Precis sån som Matheo var. Tror hon skulle sova dygnet runt om hon fick bo här inne. Tidigare i dag uppskattade Sami hennes sömntimmar till cirka 22 h per dygn (jag tror kanske 21). Jag önskar det här skulle vara ett tillstånd som skulle fortsätta till barnet är ungefär 8. Då skulle de kunna vakna och vara allmänt ljuvliga.

 

2017 08 13 10.51.30 1

 

Ikväll kommer vi (alltså jag) att somna SÅ BRA. Inte ens någon friidrott som håller en vaken. Zzzzzz.

Att vara o-gravid är livet.

2017 08 08 12.41.07 2

 

Det kan hända att min babytid inte alls är så ljuvlig som den verkar, att den egentligen – och objektivt sett – är helt vanlig. Men i kontrast till hur EKLIT jag upplever det att vara gravid, så känns det nya livet så fruktansvärt gött. Imorse vaknade jag tre timmar före alla andra. Jag vaknade 7, medan resten snarkade vidare till 10. Duschade, surfade och njöt i absurda mått. Att vara ensam i tystnad är nästan lika härligt som att inte vara gravid. Då tänkte jag lite på följande:

Det finns tre saker som jag njuter av speciellt mycket nu. Det är 1. sömnen. 2. att inte behöva akta sig för hungern. 3. att inte vara kissnödig jämt. Går inte att beskriva hur mycket jag uppskattar alla.

I slutet av graviditeten sov jag rätt så illa. Knyckigt, smärtsamt, kissnödigt, halsbrännigt och alldeles för lite. Säg den gravida som inte sover dåligt på slutrakan! SOM jag längtade till att bomben skulle brisera, så sömnen inte skulle lida så hårt. Fine, visst vaknar jag ett par gånger om natten nu, men det är ändå en sån monstruös skillnad från hur det var innan. Att få sova gott är verkligen allt i en välmående vardag. Att sova en hel natt utan att kissa är en grej som man inte vet att man saknar före man har varit där.

”Att inte behöva akta sig för hungern” låter kanske snudd på ätstört, vilket jag inte avser. Utan jag menar att det är så GALET SKÖNT att inte behöva planera hela sitt liv kring att hålla blodsockret på jämn nivå (för annars spyr man). Att inte må illa direkt hungern slår på är SÅ SKÖNT. Aj, så skönt det är att dra iväg utan safety bananer i väskan. Häromdagen när jag inte var hemma kände jag mig pikilite hungrig och famlade i panik i väskan efter nåt ätbart, innan det slog mig – herregud, jag mår ju inte ens illa! Jag kan helt avslappnat gå hem utan att spy! No worries. Hakuna matata!

Såna här småsaker låter så löjliga nu när jag säger dem högt, men de inverkar så otroligt på den allmänna feelingen i livet. Att vara utvilad och avslappnad. Det här ständiga (men mot slutet: svaga) illamåendet som har följt mig i 9 månader är helt borta. Att inte vara gravid är verkligen LIVET!

 

2017 08 07 08.38.12 1

3 bilder från dagen som gick.

2017 08 07 11.16.01 1

 

I dag vaknade vi till en lös och ledig dag. Inga planer, inga måsten. Frukostklubben sammanträdde och bestämde tre stora (HAH!) utfärder för dagen. 1. H&M för att köpa amningstoppar. 2. Magokoro för svullolunch. 3. Storhandla på Lidl (den här foglossningen jag tampas med är ej från denna jord och gör mina dagliga utfärder till Sale mycket smärtsamma). 

Har fattat tycke för Lidl under vintern som gick. Tycker de har så bra grönsaker och rotfrukter. Och bröd! Och yoghurt! Och allt som är gott. Lidl har verkligen gått och skärpt sig under de senaste åren. Så mycket inhemskt i hyllorna nu. Oookej, inser att jag sitter här och bloggar om Lidl. Vi går vidare.

 

2017 08 07 05.37.24 1

 

Jag har ju längtat alldeles ohyggligt efter sushi den senaste tiden (även om jag verkligen inte har idkat total avhållsamhet under graviditeten – det gick bara inte). I och med att Matheo har tjatat så mycket efter sushi var det också mycket lätt att ge efter för dagens gemensamma craving. Aj så vi åt!

Medan jag köpte amningstoppar efter maten (i H&M träffade jag t.ex en mycket glad Anna Riska) fick Sami feeling och tog alla barnen till BR Lelukauppa och köpte en stor jävla Nerf ÅT SIG SJÄLV. Trodde jag sku förgås av dårskap när jag såg att de kom gående med vagnen och ett fett gevär stack fram där under. Nå, nu har alla mina stora barn ett eget vapen när de krigar och bygger baser på gården. Så kan man också inleda sin semester om man är 3,9 år.

 

2017 08 07 01.10.03 1

 

Myykki vaknade först när vi kom hem, missade alla dagens spännande utfärder. Varken sushi, BR eller Lidl hann hon uppleva. Däremot var hon mycket läcker i sin nya jumpsuit som min kompis Elin skickade häromdagen. Notera gärna den mycket avslappnade fingerposen. 

Nä, nu ska jag ordna lite i min garderob och se om jag ryms i kläder som inte är gravidkläder – alltid lika spännande!

Premiär för trebarnsmorsan.

Ay caramba, i dag har jag haft min första ensamdag som trebarnsmorsa (Sami hade ett sista skift att beta av här mellan pappaledighet och semester). Hade nästan lite jännäkakka igår kväll när jag tänkte på vad det skulle betyda. Utmaningen låg i att barn 1 hade träning i Gerby, barn 2 hade matcher i Jungsund och barn 3 är en vecka gammal (vilket är en jännäkakka i sig). Och som vanligt så infaller alla tider samtidigt, så det blev ett taxirally utan dess like.

Men ser man på! I dag igen hade jag flyt. Sami slutade lite tidigare, så han hann med. Och My vaknade inte en gång på de två timmarna vi var ute och såg på fotboll (till Milkens stora besvikelse – hon gjorde ju för bövelen tre mål!). Så alla kom hem utan kakka i byxorna. Både mor och dotter.

Också den övriga dagen gick bra. Tänk så mycket hjälp man kan ha en sexåring och en nioåring! De handlade mat som två världsvaningar medan jag haltade efter med vagnen. De hackade upp grönsaker till lunch medan jag ammade. Och de lekte jättetyst så jag fick snarka en stund på soffan. Jag älskar dem så jag får hål i huvudet. De är dagens hjältar. Men det är nog också barnet här nedan. När vi kom hem från Jungsund (bra namn på plats för övrigt) åt hon en gång och har sovit ever since.

Halleluja!

 

limy1

Postpartum surprise.

Under hela min graviditet grät jag så tårarna sprutade när jag lyssnade på gravidpoddar eller när jag ramlade över någon förlossningsscen i en film, på youtube eller insta. Jag till och med grät när jag föreställde mig hur skönt det sku bli att äntligen få babyn på bröstet efter förlossningen. Jag föreställde mig att jag skulle gråta så sängen sakta flöt ut rummet. Ut i korridoren och ner i havet.

Hormonerna har verkligen varit around under denna graviditet. Med dystern som stadigt sällskap. Jag har varit så nedstämd som jag aldrig tidigare har varit. I och med det har jag såklart oroat mig en hel del för hur tiden efter förlossningen skulle bli – jag menar, om det svajar i humöret, så är det ju sannerligen då, efteråt, som det brukar svaja. När man är trött, nyförlöst och omtumlad av allt nytt.

Jag var förberedd på ofantliga mängder tårar och en saftig dos hopplöshet. Kryddat med lite trebarnschock och två deciliter förlossningsdepp. Jag var mycket beredd på att det inte skulle bli sådär värst jättemycket rosenskimmer över denna monstermamma.

Men vete fan vad som hände. När förlossningen var över var det som om Det stora lugnet™ sänkte sig över mig som en varm, mjuk sommarvind i kvällssol. Jag har faktiskt inte gråtit en enda gång sedan hon föddes (och med det säger jag inte att det är dåligt att gråta – att gråta är så skönt och förlösande vid rätta tillfället).

Men jag säger bara att det inte blev så. Jag känner bara lugn och ro och pirr och en så fruktansvärt stor kärlek. Förvisso kanske tredagarslipen blir tremånaderslipen, men då får den bli. Just nu kan jag bara andas värme.

Den här veckan – och den här känslan – har varit så fruktansvärt skön att leva i. Som om jag hängt upp och ner i ett rep i 9 månader och äntligen blir nedsläppt på fötter igen. För första gången känner jag trygg mark under tårna. Eller ska vi säga: Jag känner mig som mig. Och är det något jag unnar mig själv, så är det just exakt det.

Vi säger försiktigt FU (bildbevis nedan) och goodbye åt dystern. NU SKA VI LEVA LYFE!

 

2017 08 04 11.23.43 3